Anna var över två år när hon kom till oss, men 2 kunde nästan inte gå mamma Eva berättar. Information och intryck från Zambia 5

Transkript

1 Innehåll Anna var över två år när hon kom till oss, men 2 kunde nästan inte gå mamma Eva berättar Information och intryck från Zambia 5 Medgivandeutredningen och den svenska välfärden 8 Utvecklingen av den internationella 9 adoptionsverksamheten Kort om 1993 års Haagkonvention 12 Studie - Here and now - there and then 13 Boktips 13 Ny broschyr för barnhälsovården 14 Filmtips - Philomena 15 1

2 Anna var över två år när hon kom till oss, men kunde nästan inte gå mamma Eva berättar Av Katarina Wittgard, grundare FAS-föreningen Annas utveckling exploderade verkligen när hon kom hem! Orden kommer från Annas mamma Eva som berättar om sina erfarenheter av att adoptera ett barn med alkoholrelaterade fosterskador, FAS/FASD. I dag är Anna nästan vuxen och klarar sig ganska bra, men det har varit en tuff resa för hela familjen. Hon kunde nästan inte gå när hon kom till oss, fast hon var över två år. Liten var hon också, vägde bara åtta kilo. Men sedan gick det fort, det tog inte lång tid innan hon sprang och hoppade och började prata. I läkarutlåtandet stod att det fanns misstanke om specifika blandade utvecklingsstörningar och FAS, men vi hade hört att detta var mer eller mindre standardutlåtanden, så därför funderade vi inte så mycket på det. När vi tittade på bilden av Anna såg vi inga FAS-drag som vi hört talas om utan bara en glad, söt flicka som vi var så oerhört lyckliga över att få bli föräldrar till! Många barn med fosterskador av alkohol, så kallade fetala alkoholspektrumstörningar, FASD, utvecklas just så som Eva beskriver. Man brukar säga att förskoleåldern är the golden age för barn med FASD och det är lätt att tro att utvecklingen kommer att fortsätta i samma takt. Särskilda behov Vi var öppna för ett barn med särskilda behov, men vi tänkte väl att särskilda behov mest betydde att barnet hade särskilt stort behov av kärleksfulla föräldrar. När vi sedan läste rapporterna om Anna tog vi fasta på det som var positivt, som att hon verkade ha fått god omvårdnad och träning av både logoped och specialpedagog. Synfel, sömnproblem, överaktivitet, motoriska svårigheter och annat som var omnämnt lät inte så allvarligt. Hade vi vetat då, vad vi vet idag, hade vi tolkat informationen på ett helt annat sätt! säger. Då hade vi sett ett samband mellan de olika uppgifterna i rapporterna. Eva och hennes man Magnus tycker att det borde ingå mer information om alkoholrelaterade fosterskador i föräldrautbildningarna, men även att utredarna på familjerätten och adoptionsorganisationerna skulle behöva veta mer, till exempel att alkoholskador inte behöver synas i ansiktet och att alkoholskador är ett problem i väldigt många länder, inte bara de östeuropeiska. De borde också veta att alkoholskador är en hjärnskada som inte går över och att det krävs att man får rätt hjälp om man ska orka. Men överallt fick vi höra att de flesta barnen har diagnoser, men det är bara något de skriver i papperen. Och när Anna väl kom hem så tyckte alla bara att hon var så gullig och att allt skulle vara så bra. Duktiga adoptivföräldrar Man känner ju en press på sig som adoptivförälder att göra allting rätt. Många föräldrar känner att de förväntas vara duktiga och ofta dröjer de därför alltför länge innan de ber om hjälp. Men som förälder till ett barn med FASD behöver man hjälp, inte bara professionell hjälp från sjukvården och skolan utan även stöd av andra familjer med liknande erfarenhet. - Det var jobbigt att känna att vårt barn alltid var värst. Hon hängde bokstavligen i taklampan och rotade i garderoberna hemma hos folk! Hon hade inga sociala spärrar och man kunde inte lämna henne utan uppsikt en sekund. Släkt och vänner tyckte att vi överbeskyddade Anna. Det var svårt att orka vara social när man samtidigt kände sig misslyckad som förälder. Livslånga skador Det var till en början svårt för Eva och Magnus att se sig själva som föräldrar till ett barn med livslång funktionsnedsättning. Det dröjde länge innan det sjönk in att Anna exempelvis inte skulle hinna ikapp sina jämnåriga till skolstarten. När hon började på dagis var hon tre och ett halvt år och personalen såg nog redan då att hon var annorlunda, men de sa det inte rakt ut. De var väl rädda att vi skulle 2

3 bli ledsna. De hade svårt att peka på något särskilt, men de tyckte att hon klampade in utan att märka hur andra reagerade. Hon var ganska klängig på personalen och ville gärna krama och pussa andra barn även om de protesterade. När jag var med på dagis märke jag att Anna inte var intresserad och nyfiken att lära sig saker som andra barn. Hon brydde sig till exempel inte om att färgerna hade olika namn, eller att lära sig räkna tår och fingrar. När de andra lekte sånglekar på samlingen försvann Anna iväg på nolltid, rullade ut allt toapapper och proppade ner i toaletten, eller klädde av sig alla kläderna och andra tokigheter. Det gällde att ha koll på henne hela tiden. Man kan skratta åt det i dag, men det var inte roligt att höra om katastrofer varje dag när man hämtade henne. Men när hon väl fick diagnos var det i alla fall lite lättare att ha förståelse för hennes beteende, det är ju faktiskt hjärnskador vi pratar om, livslånga skador. Sociala svårigheter Det är lätt att tro att barn som bott på barnhem har tränat sin sociala förmåga, men ofta är det precis tvärtom. Trots en i övrigt positiv utveckling blir bristerna i den sociala förmågan ofta tydliga på förskolan. I skolåldern ökar kraven på att fungera bland jämnåriga. Om man inte klarar det är det lätt att hamna utanför eller bli utsatt för mobbing. Resurser läggs på pedagogiskt stöd och det är bra, men de sociala svårigheterna riskerar att komma i skymundan. Det är viktigt att vara medveten om att behovet av exempelvis elevassistent kan vara väl så stort utanför lektionerna, som det är under lektionstid. Anna bara trängde sig fram för att komma först till sin jacka, först till sin bänk, först till maten. Det är väl OK när man är liten, men hon fortsatte långt upp i skolåldern om ingen hejdade henne. Inte konstigt att alla blev arga på henne, de förstod ju inte varför hon betedde sig som hon gjorde. Det är sådana situationer barn med FASD behöver hjälp att hantera, för att sedan kunna fungera i klassrummet. De behöver ofta ha någon intill sig som får dem att stanna upp och tänka efter. Barn med FASD saknar egen stoppknapp. Anna förstod inte konsekvenser Och så lärde hon sig inte av sina misstag! Det hände ofta på dagis att hon fördärvade de andra barnens pussel eller kojbyggen, inte för att vara elak, hon kunde bara inte hejda sina impulser. Alla blev förstås jättearga. Ändå gjorde hon om samma sak, om och om igen. Hon gjorde så hemma också, kunde riva ut jorden ur en blomkruka gång på gång som en ettåring, även när hon var fyra-fem år gammal. Ibland blev man skogstokig! Bristerna i hjärnans funktioner för logiskt och abstrakt tänkande gör det svårt för barn med FASD att lära sig av sina misstag, förstå konsekvenser och sambandet mellan orsak och verkan. Problemen följer med under hela livet. Personer med FASD måste därför få hjälp att nöta in vad som är rätt beteende i olika situationer. Det där med konsekvenser har Anna fortfarande svårt med fast hon snart är vuxen. Men nu kan vi hantera det bättre och hon börjar själv förstå vad hon kan göra för att inte styras av sina impulser. Hon har till exempel lärt sig att ringa hem och kolla om det är OK innan hon köper något dyrt. Men det har tagit många år för henne att lära sig sådant och det har blivit en del impulsköp under åren, som när hon köpte ett gigantiskt fiskedrag på en skolresa, trots att hon aldrig fiskat. Vuxenlivet med FASD Vuxenlivet är en utmaning för många personer med FASD och deras föräldrar. Stöd och hjälp i vardagen behövs långt upp i åldrarna och det kan vara svårt för föräldrar att orka. Ja vi blir ju inte yngre precis, säger Eva, vi kommer inte att finnas där för henne för alltid. Men vi försöker på olika sätt förbereda henne för vuxenlivet. Framför allt lära henne vart hon ska vända sig för att få hjälp. 3

4 Eva och Magnus hör till de lyckligt lottade. De sökte hjälp i tid och hade turen att komma till en barnläkare som omedelbart förstod vilken problematik Anna hade. Många familjer har inte samma tur eftersom väldigt få läkare har den kompetens som behövs för att utreda och ställa diagnos på barn med fosterskador av alkohol. Det var guld värt att komma till någon som förstod, någon som hade kunskap och erfarenhet. Och så att träffa andra familjer att dela vardagsbekymren med, det var verkligen en lättnad, avslutar Eva. Faktaruta Skador som uppkommit på fostret på grund av mammans alkoholintag kallas med en gemensam beteckning för fetala alkoholspektrumstörningar eller FASD. Man beräknar att omkring 1 % av alla barn som föds har FASD och de har ofta dolda funktionsnedsättningar. En mindre del av de barn som har FASD uppfyller de speciella kriterierna för den medicinska diagnosen fetalt alkoholsyndrom, FAS. FASD ger upphov till skador på hjärnan och centrala nervsystemet, liksom på kroppens övriga organ. Några tecken att vara uppmärksam på är hyperaktivitet, aggressioner, överkänslighet för intryck, sömn- och ätstörningar, motoriska svårigheter med mera. Om det dessutom finns uppgifter om tillväxthämning, litet huvud, fysiska missbildningar, försenad utveckling, problem med syn, hörsel, tal och språk med mera, så finns anledning att vara extra uppmärksam. Det är viktigt att göra en samlad bedömning av barnets fysiska, sociala och mentala tillstånd för att bedöma risken för eventuella alkoholskador. Både barn och vuxna med alkoholrelaterade fosterskador får ofta inte någon diagnos alls, eller andra diagnoser som ADHD, Autism eller utvecklingsstörning. Detta gör det svårare för dem att få rätt stöd och hjälp. För mer information, se FAS-föreningens hemsida 4

5 Information och intryck från Zambia Ett viktigt redskap i MIA:s tillsyn är besök i ursprungsländerna. Här sammanfattas information och några intryck från MIA:s resa till Zambia i november Under resan har landets adoptionsprocess studerats och besök har gjorts på myndigheter, barnhem och organisationer. Adoptionscentrum har haft auktorisation att förmedla adoptioner från Zambia sedan De första adoptionerna förmedlades 2012 och t.o.m har 10 barn adopterats till Sverige. Adoptionscentrum är den enda utländska organisation som förmedlar adoptioner från Zambia. De adoptioner som förmedlas till andra länder sker genom mottagarländernas ambassader eller myndigheter. Zambia har ännu inte tillträtt 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner. Sociala förhållanden Folkmängden ökar snabbt i Zambia, även om ökningstakten har dämpats sedan mitten av talet. En av de viktigaste orsakerna är att hiv/aids epidemin slagit hårt mot landet. Den har också medfört att befolkningen blir allt yngre. År 2009 var drygt 46 procent under 15 år. Statistiken är dock opålitlig eftersom folkbokföringen vid barnfödsel är mycket bristfällig. Den snabba urbaniseringen sedan självständigheten 1964 har skapat stora problem i städerna i form av arbetslöshet, bostadsbrist och växande slum. Dessutom har inflyttningen till städerna trasat sönder de traditionella sociala skyddsnäten, som innebär att alla inom en släkt hjälper varandra. Zambia har sedan början av 2000-talet upplevt en stark ekonomisk tillväxt främst beroende på landets viktigaste exportprodukt, koppar. Fattigdomen har minskat något men är fortfarande utbredd, främst på landsbygden och speciellt i de hushåll där kvinnor har försörjningsansvaret. Det beror bl.a. på att lagstiftning kring äktenskap, skilsmässa, underhåll och arv diskriminerar kvinnor. Över hälften av barnen under fem år är kroniskt undernärda. Nästan hälften av alla barn mellan 7 och 12 år bidrar till familjens försörjning. Hiv/aids epidemin är orsak till att många barn är föräldralösa. Malaria är den sjukdom som orsakar flest dödsfall. Ökad användning av myggnät för att förhindra malaria och fler barn som blir vaccinerade har lett till att barnadödligheten minskar. Den sjuåriga grundskolan är obligatorisk och avgiftsfri. Trots det slutar många elever redan på mellanstadiet för att börja arbeta. Läs- och skrivkunnigheten ökar successivt även om skillnaden 5

6 mellan könen fortfarande är stor. Barnarbete förekommer helt öppet i samhället. Ett tydligt exempel är stenkrossföretag som använder barn, vilka för hand hugger småsten för senare försäljning. Beräkningar visar att ca 20 procent av alla barn i Zambia inte lever med någon av sina föräldrar och drygt 1,1 miljoner barn under 15 år lever utan ekonomiskt stöd från vuxna. Fler än en tredjedel av alla hushåll har föräldralösa barn boende hos sig, de flesta utan någon ersättning från samhället. Barn som tas om hand av släktingar när föräldrarna dött används ofta som obetald arbetskraft i hemmet. Traditionellt är det även accepterat att sända iväg sina barn till släktingar för hushållsarbete mot betalning i form av att de får gå i skola. Abort är tillåtet när tre läkare har gett sina tillstånd. Eftersom en abort utförd av läkare blir offentlig väljer många att göra aborten illegalt. Barnens bakgrund De allra flesta barn som adopteras internationellt har okänd bakgrund. Barn som hittas övergivna förs av polisen till socialkontoret på distriktsnivå. Efter läkarundersökning på sjukhuset beslutar den sociala myndigheten vilket barnhem som barnet ska placeras på. Polisen gör en utredning då man intervjuar den person som hittat barnet och tar också kontakt med människor i omgivningen för att försöka hitta anhöriga till barnet. Det är inte ovanligt att även äldre barn hittas på gatan. I vissa fall annonserar man efter släktingar i media. Det är straffbart att överge sitt barn, så det förekommer nästan aldrig att föräldrar ger sig tillkänna. Föräldrar som lämnar sina barn till myndigheterna, kan i domstol skriva under ett medgivande att barnet kan adopteras. De får rådgivning i syfte att hitta lösningar för att barnet ska kunna stanna i familjen innan det beslutas att barnet kan adopteras. Nationell adoption Inhemska adoptioner i Zambia är främst släktingadoptioner och de är fler än de internationella adoptionerna. Hos allmänheten råder en viss skepsis mot adoption och de flesta vet inte så mycket om vad det innebär. Myndigheterna försöker, via kyrkor och media, sprida information om att institutioner inte är bra uppväxtmiljöer för barn och att adoption är ett bra alternativ. På så sätt vill man öka antalet inhemska adoptivfamiljer och även familjehem. Inhemska adoptioner sker enligt samma process som internationella adoptioner med en tremånaders samlevnadsperiod innan adoptionen kan beslutas i domstol. Adoptionsprocessen Ansökan förmedlas av den svenska adoptionsorganisationen till Department of Social Welfare vid Ministry of Community Development, Mother and Child Health, MCDMCH, som granskar och godkänner dokumenten. District Social Welfare, DSW, på distriktsnivå, gör tillsammans med institutionen ett matchningsförslag som en tjänsteman på DSW godkänner och fattar beslut om. I barnbeskedet finns en kortfattad bakgrundsrapport, 6

7 läkarintyg, hiv- och hepatittester samt information om vaccinationer. DSW lämnar foton av adoptivfamiljen till barnhemmets socialarbetare som berättar för barnet (beroende på ålder) om vad som ska ske. Båda adoptivföräldrarna måste resa till Zambia. Om barnet befinner sig på en institution utanför huvudstaden Lusaka reser de blivande adoptivföräldrarna minst två gånger dit för att träffa barnet samt för att ansöka om att få ta barnet i sin vård och delta i domstolsförhandlingen där beslut tas att de kan ha barnet hos sig. Därefter får föräldrarna barnet i sin vård under tre månader och då inlämnas en adoptionsansökan till domstolen. Familjen får vid flera tillfällen under de tre månaderna besök av en Guardian ad Litem (god man), en socialarbetare, som lämnar en rapport till domstolen om hur det gått för familjen. Adoptionsbeslutet tas i domstol och ska registreras så att ett nytt personbevis kan utfärdas av registreringsmyndigheten. Hela vistelsetiden i landet beräknas till fyra till fem månader. Uppföljningsrapporter Sex uppföljningsrapporter ska skickas under fem år. Första och sista rapporten ska skrivas av socialtjänstens utredare. Rapporterna ska skrivas på engelska men behöver inte vara översatta av auktoriserad översättare. Första rapporten skickas sex månader efter datum för adoptionscertifikatets utfärdande. Adoptionscentrum vidarebefordrar rapporterna via zambiska ambassaden till Zambia. MCDMCH ska ha originalen. Zambias ambassad, DSW på distriktsnivå, barnhemmet, domstolen och Adoptionscentrum ska ha varsin kopia. Adopterades ursprung Alla adoptionshandlingar sparas på MCDMCH, en kopia sparas på distriktets socialkontor och barnhemmet sparar de första dokumenten som skrivits om barnets bakgrund och utveckling 7

8 under tiden som barnet bott på barnhemmet. Adopterade som söker sitt ursprung kan kontakta MCDMCH eller den zambiska ambassaden i Sverige. Adoptivföräldrarna får all information som finns hos socialmyndigheten och domstolen. Eftersom födelsebevis inte utfärdas vid majoriteten av alla födslar försvåras möjligheterna att som adopterad söka sitt ursprung. Reflektioner Från flera olika håll poängterade man att internationella adoptioner inte har behövts tidigare i Zambia. Enligt traditionen togs alla barn omhand av storfamiljen eller grannskapet. Urbaniseringen och hiv/aids epidemin har lett till stora förändringar i familjestrukturen, vilket ställer större krav på myndigheterna att hjälpa familjer som är i behov av psykosocialt stöd. Det är svårt att få klarhet i hur man väljer vilka barn som ska utredas för adoption eftersom resurser saknas för att utreda alla barn. Resursbrist och hierarki bidrar också till att adoptionsprocessen stannar upp och barnen får vänta. Man är rädd för att göra fel och inväntar överordnades beslut som ofta drar ut på tiden. Resursbristen gör att det saknas allt från frimärken till transportmedel. Detta leder till att myndigheterna inte har möjlighet att resa ut i landet och inspektera så ofta som vore önskvärt. Det är positivt att barnen får en chans att knyta an till sin adoptivfamilj i ursprungslandet under en period. För de svenska adoptivföräldrarna kan dock adoptionsprocessen vara frustrerande då det är svårt att få besked om hur lång tid den kommer att ta och varför den drar ut på tiden. Källa: Rapport från MIA:s tillsynsresa till Zambia 4-8 november 2013 Medgivandeutredningen och den svenska välfärden I kontakt med utländska myndigheter får MIA ibland frågor om de sökandes ekonomiska förutsättningar att ta hand om barn som är aktuella för internationell adoption. Man har svårt att, utifrån de svenska familjernas inkomstuppgifter, förstå hur de ska kunna ha råd att adoptera barn med funktionsnedsättningar, barn som behöver medicinska behandlingar eller psykologsamtal. MIA berättar då om det svenska välfärdssystemet och att adoptivfamiljer har rätt till samma sociala förmåner som andra familjer. Ett exempel är föräldraförsäkringen som tillåter föräldrar att med ekonomiskt stöd vara lediga från arbetet i samband med barnets ankomst och vid sjukdom. Andra exempel är barnbidrag för familjer med barn under 16 års ålder och alla barns rätt till fri läkar- och tandvård. MIA brukar även berätta att utbildning t.o.m. universitetsnivå är fri. Att det är socialnämnden som ska tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som kan finnas efter att en adoption blivit beslutad, brukar också nämnas. Enligt MIA:s uppfattning behövs det en beskrivning av det svenska välfärdssystemet i varje medgivandeutredning för att ge, dem som ska välja föräldrar, en realistisk bild av de svenska familjernas möjligheter att ta hand om ett adopterat barn. 8

9 Utvecklingen av den internationella adoptionsverksamheten Den internationella adoptionsverksamheten har på senare år genomgått en snabb och omfattande förändring. Anpassning till den förändrade verkligheten förutsätter samverkan mellan flera myndigheter. Adoptionsprocessen har blivit längre, alltmer komplicerad och känslomässigt påfrestande för de som vill adoptera. Samtidigt minskar antalet adoptioner. På tio år har antalet adoptioner till Sverige genom förmedling av adoptionsorganisationer minskat från 992 till 341, dvs. med ca 65 %, vilket innebär svårigheter att upprätthålla kompetens och kapacitet hos kommuner och adoptionsorganisationer. Av de barn som adopteras har många behov av medicinsk och psykiatrisk behandling. Vidare har de administrativa processerna i flera adoptionsländer blivit mer omfattande. Detta ställer större krav än tidigare på adoptionssökande, kommuner och adoptionsorganisationer. För MIA innebär utvecklingen ett ökat arbete med auktorisation, tillsyn och information. De flesta barn har i förväg kända särskilda behov Majoriteten av de barn som adopteras internationellt har i förväg kända särskilda behov på grund av sjukdomar, funktionsnedsättning och svår social bakgrund. Många barn är äldre än tre år och det är vanligt att de biologiska föräldrarna har fråntagits föräldrarätten. Även barn över tre-fyra års ålder och syskongrupper betraktas vanligtvis som barn med särskilda behov. Barnens i förväg kända särskilda behov ökar kraven på adoptionssökandes lämplighet. Kommunerna har ansvar för förberedelse, lämplighetsbedömning och stöd efter adoptionen. Deras handläggare behöver uppdaterad information om vilka barn som är aktuella för internationell adoption och om det stöd adoptivföräldrar kan behöva. När det gäller medgivandeutredningar saknas systematiska och väl beprövade utredningsmetoder. Samtidigt som kommunerna behöver mer kunskap för handläggningen vid internationell adoption minskar antalet adoptioner. Det som tidigare varit en sällanfråga blir för många kommuner en sällsynt fråga. Ett utökat regionalt samarbete skulle kunna underlätta handläggningen av adoptionsfrågor och utveckla adoptionskunskapen i landet. Att skicka en adoptionsansökan till utlandet innebär en mängd svåra etiska ställningstaganden. När det gäller flera ursprungsländer ställs de sökande inför att välja vilka diagnoser/funktionsnedsättningar/ övriga särskilda behov som de är öppna för och vilka de inte kan tänka sig. Många sökandes enda möjlighet att hinna adoptera, innan de blivit för gamla för att få ett nytt medgivande, är att hos adoptionsorganisationerna ansöka om att adoptera barn med särskilda behov. För att kunna fatta välgrundade beslut behöver de emellertid kunna leva sig in i hur det skulle vara att adoptera ett barn med en specifik diagnos och samtidigt göra en realistisk bedömning av sin omsorgskapacitet och om de skulle klara av att bli föräldrar till det tänkta barnet. De behöver fundera över vilka prioriteringar de skulle behöva göra om barnets vårdbehov blir omfattande eller om barnet kommer att behöva extra mycket stöd. När de adopterade barnen kommer till Sverige behövs ofta fortsatt utredning och behandling och samhället behöver ha en beredskap för detta. Det går inte att förutsäga vilka medicinska behov de barn som adopteras internationellt har. Det är komplicerat att bedöma hälsotillståndet hos barn som kan ha erfarenheter av bristande omsorg och som nyss har fått en ny familj. Det ställer krav på hälso- och 9

10 sjukvården att med relativt kort framförhållning ha en beredskap att möta nyblivna adoptivfamiljer. Vidare kan insatser komma att behövas på lång sikt. Det är även då viktigt att hälso- och sjukvården kan väga in adoptionsperspektivet vid bedömning och behandling av adopterade personers hälsotillstånd. Utmaningar för adoptionsorganisationerna Adoptionsorganisationernas verksamhet finansieras i huvudsak av adoptionsavgifterna. Då antalet adoptioner sjunker minskar deras resurser. Många av de barn som adoptionsorganisationernas nuvarande samarbetskontakter i utlandet söker familj till motsvarar inte de barn de adoptionssökande anser sig kunna ta emot. Organisationerna försöker etablera nya samarbetskontakter eftersom de inte kan finna adoptionssökande som kan/vill ta emot de barn som organisationerna ges möjlighet att placera från sina befintliga kontakter. Till följd av utvecklingen inom adoptionsområdet fattade Familjeföreningen för internationell adoption, FFIA, under hösten 2013 beslut att avveckla sin förmedlingsverksamhet under Samtidigt som adoptionsorganisationernas resurser har minskat har förmedlingsarbetet blivit alltmer resurskrävande. När de flesta barn som adopteras har i förväg kända särskilda behov och de sökande ställs inför svåra etiska ställningstaganden behövs mer kvalificerad vägledning och stöd än tidigare. Till skillnad från för några år sedan är det numera vanligt att adoptionsorganisationerna från sina utländska kontakter får i uppdrag att leta efter lämpliga föräldrar till ett visst barn. Organisationernas s.k. matchningsförslag ska sedan godkännas av de utländska myndigheterna. Detta ställer stora krav på organisationernas kompetens. Vidare innebär de långa väntetiderna att varje adoptionsärende medför mer arbete. Det torde vara svårt för adoptionsorganisationerna att utveckla sin kompetens och öka sin kapacitet samtidigt som de tvingas anpassa sin organisation till det markant minskade antalet adoptioner. Adoptionsorganisationernas arbete försvåras också av att den administrativa processen i många ursprungsländer har blivit mer omfattande. I flera ursprungsländer finns vidare en oro för hur det går för de barn som adopteras internationellt. Myndigheterna kräver då utförligare utredning före och mer omfattande återrapportering efter adoptionen. Adoptivfamiljernas behov av stöd Adoptivfamiljer behöver i allt större utsträckning samhällets stöd efter adoptionen. Det kan vara i form av rådgivning och praktisk avlastning från socialtjänsten, medicinsk behandling i sjukvården och behandlingskontakter i barnpsykiatrin. MIA får från adoptionsorganisationerna, barnhälsovården 10

11 och kommunerna återkommande signaler om att det förekommer svårigheter i adoptivfamiljer som tagit emot barn med särskilda behov. Föräldrar som tar emot barn med svåra erfarenheter behöver särskilt stöd för att minska risken för att föräldrarna inte ska klara av att ta hand om barnet. MIA får från olika håll uppgifter om att många adopterade barn börjar i förskolan innan barnet fått en trygg relation till sina nya föräldrar. Då syskongrupper och barn i skolåldern adopteras väcks också frågor rörande föräldraledighet och uppskjutande av skolstart. Adoptivföräldrar uppmuntras under föräldraförberedelsen att söka råd och stöd efter adoptionen men många kommuner i landet har inte något adoptionskompetent stöd att erbjuda. De yrkesverksamma som möter adoptivfamiljerna måsta ha kunskap om den speciella situation en adoption kan innebära. Forskning visar att relativt små tidiga insatser kan stimulera en god utveckling och förebygga framtida problem. Ett generellt erbjudande skulle normalisera nybildade adoptivfamiljers eventuella behov av stöd. Det vore önskvärt om adoptivföräldrar kunde erbjudas rådgivning och stöd på samma sätt som familjehemsföräldrar. Socialnämndens familjehemssekreterare torde ha den rätta kompetensen för att ge ett sådant stöd. Stöd till adopterade som söker sitt ursprung Adoptionsorganisationernas möjligheter att hjälpa de adopterade minskar. Utifrån behovsanalys och inhämtad information samt synpunkter från bl.a. adopterades organisationer och adoptionsorganisationerna har MIA lämnat ett förslag till Socialdepartementet om hur praktiskt stöd till adopterade som söker sitt ursprung kan organiseras. MIA anser att stöd till adopterade bör vara en statlig angelägenhet. Myndighetens förslag är att MIA:s uppdrag ska utökas så att MIA får ansvar för att ge individuellt stöd till adopterade som söker sitt ursprung. Redan nu ger MIA visst begränsat stöd till adopterade som söker sitt ursprung. Under 2013 ökade emellertid antalet enskilda ärenden om adopterades ursprung hos MIA med ca 20 procent jämfört med föregående år. MIA har med sitt nuvarande uppdrag inte möjlighet att ge det stöd som behövs och inte kapacitet att inom sin nuvarande organisation hantera det ökande antalet ärenden. Det är angeläget att samhället tar ett ansvar för dessa frågor. De som efterfrågar hjälp att söka sitt ursprung vet inte vart de ska vända sig och efterfrågar information. Enskilda adoptioner Vid de s.k. enskilda adoptionerna, d.v.s. adoptioner som inte förmedlas av de auktoriserade adoptionsorganisationerna, finns särskilda svårigheter att bedöma om en adoptionsplacering är i barnets intresse. Det gäller vid adoption av redan kända barn, ofta släktingbarn, som är bosatta i sitt hemland när frågan prövas av svenska myndigheter. En del av dessa barn lever i fungerande familjer i hemlandet. Detta är emellertid en fråga som inte omfattas av den prövning MIA ska göra av ärenden om tillåtligheten av enskild adoption. Det är angeläget att det i barnets hemland utreds om den planerade adoptionen är till barnets bästa. I länder som inte anslutit sig till 1993 års Haagkonvention finns det emellertid inget krav på att detta måste göras. Det finns inte heller något krav på att en sådan utredning måste ingå i det svenska beslutsunderlaget. En utredning (2008 års adoptionsutredning, Ju 2007:17), som i juli 2009 redovisade sitt betänkande Modernare adoptionsregler (SOU 2009:61), har behandlat bl.a. denna fråga. MIA anser att det är mycket viktigt att utredningens förslag genomförs, då den innehåller många angelägna förslag som syftar bl.a. till att stärka barnets bästa vid internationell och nationell adoption, inte minst gäller detta utredningens förslag kring de enskilda adoptionerna. För mera information se MIA:s årsredovisning 2013 på MIA:s hemsida under menyn Om MIA länkar till höger. 11

12 Kort om 1993 års Haagkonvention 1993 års Haagkonvention är en konvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner. Konventionen utarbetades för att tillgodose behovet av detaljerade, juridiskt bindande regler och ett samarbetssystem länderna emellan. Det är för närvarande 93 stater, inklusive Sverige, som är anslutna till konventionen. Ändamålet med konventionen är att upprätta garantier för att a) säkerställa att internationella adoptioner sker med beaktande av barnets bästa och med respekt för dess grundläggande rättigheter såsom dessa erkänns i internationell rätt, b) upprätta ett system för samarbete bland de fördragsslutande staterna för att säkerställa att dessa garantier beaktas och därigenom förhindra bortförande av, försäljning av eller handel med barn, c) säkerställa att de adoptioner som genomförs i enlighet med konventionen erkänns av de fördragsslutande staterna. Genom konventionen delas ansvaret för adoptioner mellan barnets ursprungsland och landet där adoptanterna bor, mottagarlandet. Ursprungslandet ska bl.a. försäkra sig om att förutsättningarna för adoption av barnet är uppfyllda, medan mottagarlandet bl.a. ska ansvara för att de presumtiva adoptivföräldrarna är lämpliga och att barnet får tillstånd att komma in i landet och stanna där permanent. Konventionen ska bidra till att internationella adoptioner genomförs med beaktande av barnets bästa och på ett rättssäkert sätt. Det är, som nämnts ovan, mottagarstaten som utreder familjens lämplighet när det gäller att ta emot ett utländskt barn för adoption medan ursprungslandet utreder om barnet kan adopteras. Endast om barnet inte kan stanna i sin ursprungsfamilj och inte heller kan få en familj inom ursprungsstaten kan internationell adoption bli aktuell. När det klarlagts att en viss familj är den lämpligaste familjen för ett barn som behöver ny familj genom internationell adoption, dvs. när barn och familj har blivit matchade, ska båda staterna samtycka till att adoptionsförfarandet får fortsätta. Ibland anger ursprungslandets regler att adoptionen ska genomföras där. I andra fall anger ett ursprungslands regler att adoptionen ska göras i mottagarlandet. Det land som fattar det formella adoptionsbeslutet är också det land som ska utfärda intyg i enlighet med artikel 23 i Haagkonventionen (s.k. Haagintyg). Haagintyget behövs bl.a. när det blir fråga om barnets inresa i Sverige, liksom när barnet ska registreras vid skattemyndigheten. En adoption genomförd i enlighet med Haagkonventionen och med utfärdat Haagintyg är också giltig automatiskt i alla andra länder som är anslutna till Haagkonventionen. Ett adoptionsbesluts rättsverkningar i andra länder kan variera men med ett Haagintyg erkänns adoptionen i de länder som är anslutna till Haagkonventionen. För att se en aktuell lista över anslutna länder gå in på status&cid=69 12

13 Studie Boktips Here and now there and then: Narrative time and space in intercountry adoptees stories about background, origin and roots Cecilia Lindgren och Karin Zetterqvist Nelson (2013) Qualitative Social Work Vilken innebörd ger adopterade själva begrepp som bakgrund, ursprung och rötter? Detta har Cecilia Lindgren och Karin Zetterqvist Nelson, vid Tema barn, Linköpings universitet, undersökt i en kvalitativ studie. 22 adopterade kvinnor och män har intervjuats i fokusgrupper. Deltagarna fick diskutera sina olika erfarenheter och åsikter om ämnet och deras berättelser har analyserats utifrån ett narrativt perspektiv. Analysen visar att tid och rum var viktigt i de adopterades berättelser om bakgrund, ursprung och rötter. Författarna urskiljer två kontrasterande sätt att berätta, här och nu-berättelsen och där och dåberättelsen. I här och nu-berättelsen var det livet här i Sverige som beskrevs som avgörande för hur den adopterade förstod sin livsberättelse. I där och dåberättelsen var det övergivandet och adoptionen som beskrevs som avgörande för hur livet blev. Mellan dessa ytterligheter fanns en mängd variationer. Jag var barn i Gulag Julia Better, , Albert Bonniers Förlag Bokens författare Julian Better föddes 1937 i ett fängelse mitt under Stalins utrensningar. Julians tillbringade sina sju första år i Gulag innan han skildes från sin mor och placerades på barnhem. Inför separationen sydde mamman honom ett par varma, stadiga byxor som barnhemmets föreståndarinna tog ifrån honom. Svåra upplevelser på barnhemmet gjorde att han till slut glömde hur hans mamma såg ut. Han hade fullt upp med att överleva; frysa och hungra och sitta i ett rum och titta tomt framför sig. Man blev inte apatisk, berättar Julian, men man stängde av, kröp in i sig själv, vegeterade, höll utkik efter någon möjlighet till en extra brödkant. Det hände ingenting. Nej, ingen tröstade, ingen läste sagor, ingen lekte. Trots undernäring och sjukdomar överlevde både Julian och hans mor och blev till sist frigivna. 13

14 Ny broschyr Adopterade barn möter barnhälsovården Barn som blir adopterade har haft en svår start i livet. De har erfarenheter av att vuxna inte funnits där för dem. Många har under sin första tid i livet fått för lite näring, för lite närhet, för mycket stress och för lite stimulans. Alltfler barn har fått diagnoser i födelselandet. Föräldrablivandet vid adoption präglas av utredningar och bedömningar, både i Sverige och i barnets ursprungsland. Adoptivföräldrar kan behöva extra stöd och bekräftelse i sitt föräldraskap. Barnhälsovården träffar familjen kort tid efter deras hemkomst och kan ha en viktig stödjande roll för den nyblivna familjen. Broschyren Adopterade möter barnhälsovården ger information, tips och råd som kan vara till hjälp i mötet med adopterade barn och deras familjer. Broschyren vänder sig i första hand till personal inom barnhälsovården men även till yrkesverksamma inom habiliteringen. Skriften är framtagen av Myndigheten för internationella adoptionsfrågor, MIA. Duvnäs föräldrastöd har bidragit med kunskap och erfarenhet. Texten har faktagranskats av Margareta Blennow, barnhälsovårdsöverläkare, Lisa Ernstsson, barnsjuksköterska, och Pia Risholm Mothander, docent, leg. psykolog och psykoterapeut. Halvdagsutbildning MIA erbjuder kostnadsfritt en halvdagsutbildning om du/din organisation ordnar lokal, kaffe och inbjudan. Vill du anmäla intresse för att arrangera en adoptionsutbildning eller få ytterligare information kontakta: marie.alm@mia.eu tfn eller asa.barkeling@mia.eu, tfn

15 Filmtips PHILOMENA Filmen Philomena bygger på den brittiske journalisten Martin Sixsmiths bok The lost child of Philomena Lee (2009). I filmen får vi följa den åldrade Philomenas sökande efter sonen Anthony, som hon 1952 fött på ett mödrahem vid ett katolskt nunnekloster där ogifta, ofta mycket unga, gravida kvinnor omhändertogs. Ett stort antal barn föddes där och adopterades under tvång bort till amerikanska familjer från 1940-talet fram till runt Det var först på 2000 talet som Philomena berättade för sin familj om sonen Anthony. Philomenas dotter tog kontakt med journalisten Martin Sixsmith för att få hans hjälp att få klarhet i Anthonys öde. Filmen utspelar sig i och omkring nunneklostret på Irland och i Amerika dit journalisten och Philomena reste för att komma i kontakt med Michael, som blev Anthonys amerikanska namn. Utgivare: Myndigheten för internationella adoptionsfrågor, MIA Box 308, STOCKHOLM Telefon: Fax: E-post: info@mia.eu Webbplats: Ansvarig utgivare: Meit Camving Redaktörer: Lovisa Kim och Åsa Barkeling Layout: Kirsti Åström 15