Lura räven med harskrik

Transkript

1 Lura räven med harskrik Konsten att locka räv med harskrik tillhör de jaktformer som alla vet ska fungera, men få använder. Här går vi igenom grunderna i hur räven kan luras. Metoden är kanske inte lätt, men väldigt effektiv. AV ULF LINDROTH FOTO: CONNY LUNDSTRÖM 68 (1216) Teorin är enkel. Räven hör något som låter som ett enkelt mål mat och skyndar dit för att ta för sig. Harar skriker när de hålls fast och plågas, vilket är vanligast när mindre predatorer, som en uggla eller rovfågel, slagit dem. Deras byte räknar räven med att kunna röva. I praktiken är det lite svårare, av det enkla skälet att räven alltid är räv. Med skarpa sinnen och ett hunddjurs intelligens låter den sig inte luras varje gång, inte ens när hungern plågar den. För några år sedan bestämde jag mig för att lära mig att locka räv med harskrik. Det gick mycket trögt i början, men sedan har det lossnat. Under perioden 15 mars 15 april i år lockade jag till exempel in 23 rävar som visade sig inom 200 meter, samt några jag bara såg spåren av efteråt. Detta i marker med ett ganska hårt tryck på räven från snarfångare och åteljägare. Med rätt taktik låter sig räven alltså

2 luras. Resultatet blir en av de mest spännande jaktformer som kan tänkas. Troligen också det överlägset effektivaste sättet att ta vinterrävar utan att använda åtel eller fångstredskap. Och denna de små medlens jakt konkurrerar även med dem. Lockjägarens allra första problem är naturligtvis att frambringa ett någorlunda naturtroget harskrik. Men kraven på ljudet är inte så höga. En skadad hare kan göra läten allt ifrån grymtanden till höga skrik. Och dessutom så efterfrågar räven inte bara just harar, vilket litet djur som helst i nöd kan passa. Tyck synd om din hare Ljudkvaliteten verkar alltså vara mindre viktig. Det handlar snarare om känsla. Den döende harens sista budskap är smärtfyllt och ångestladdat. Det växlar mellan låga och höga toner, mellan korta och långa skrik, men det hörs att det är ett klagande läte. Lätet är rätt när du tycker synd om din hare. Riktigt, riktigt synd. Jag har sett ganska många rävar lyssna på harskriket och inte någon har vänt eller slutat komma på grund av skriket. Det är andra misstankar som stoppar dem, i praktiken att de upptäcker jägaren. Därför satsar jag oftast på hög volym. Mitt mål med skrikandet är att nå rävar både en och två kilometer bort, kanske längre. Att det fungerar visar ett exempel från Arjeplogsfjällen i början av april. Av fem inlockade rävar såg jag tre stycken tidigt. Mätt på kartan kom de 800, 800 och meter i god fart. Troligen hade de redan sprungit en bit när jag fick syn på dem. Den som kom längst bort ifrån kom inom skotthåll med tungan hängande som på en trött hund. Det är inte alls ovanligt. Det går ofta fort När räven kommer går det många gånger fort. Normalt kommer den travande eller i språng. Får du syn på räven först när den är nära dig kan allt vara över på sekunder. Men ofta syns räven på flera hundra meter där den kommer över snön. Om du gör lugna långsamma rörelser kan du som regel vrida dig till en bra vinkel för skott medan räven är ett par hundra meter eller mer från passet. Tänk dock på att bara röra dig medan räven själv rör sig. Stannar räven och tittar är det absolut stillhet som gäller. En sak är väldigt speciell för lockjakten. När en räv som till exempel kommer för en stövare ser en rörelse kastar den ofta blixtsnabbt. En räv som kommer på lock förväntar sig däremot att se rörelse. När en väl dold jägare lyfter bössan stannar räven ofta till för att titta. Så dyker räven plötsligt upp inom skotthåll med blicken rakt mot dig, satsa på att göra en mjuk anläggning i en rörelse och skjut snabbt. Stöd till hjälp Skjutstöd är till stor hjälp eftersom räven är liten och hållen kan bli dryga. Det kan vara skidstavarna, en skjutkäpp, benstöd eller något annat. Allt har sina för- och nackdelar. Bäst är att sitta med bössan uppe på stödet, så att du bara behöver höja kolven till axeln då räven kommer. Det som kommer att begränsa din framgång som rävjägare är hur många av rävarna du ens ser innan de upptäckt dig, och hur stor andel av de rävarna du sedan får skjuta. Du kommer att märka att passvalet är viktigare än lätena du gör. Och det kräver erfarenhet för att känna igen ett bra pass och sätta sig rätt, så misströsta inte om lockjakten går trögt i början. Vem har sagt att det ska vara enkelt? Tids nog smäller det. Sedan går det bara bättre. Denna fullpälsade rävhane kom 25 minuter in i ett lockpass i snöyra i fjällbjörkskogen längs Silvervägen. Pipan är av typen med öppet membran, som fungerar utmärkt även i minusgrader. 69 (1217)

3 Vädret avgör jaktstrategin Vädret har förstås betydelse för lockjakten. Regn verkar ha en kraftigt dämpande effekt på rävarnas lust att springa runt och undersöka avlägsna skrik. Kraftig vind begränsar skrikens räckvidd och gör dessutom räven nervös. Det är dåligt jaktväder. Ett pågående snöfall ökar däremot rävens benägenhet att vara ute och jaga. Det dämpar också jägarens eventuella buller på ett bra sätt. Som en bonus tillkommer möjligheten att se om räven varit uppe och sprungit. Det kan förändra hela jakten, som det gjorde för mig en marskväll i år. I djup lössnö springer rävarna inte så långa sträckor för att kontrollera ett skrik. Den här februariräven kom troligen bara från höjden som syns i bakgrunden. Snön föll tätt när jag satte mig tillrätta och gav den plågade haren fria tyglar. Platsen var bra, en hög jordvall med sikt över ett hygge och en myr. Ändå upptäckte jag först på vägen ut att en räv tydligen kommit snett bakifrån och sett mig. Jag följde spåret tyst tack vare snön i ungefär en kilometer. Då var räven åter lugn. Spåret slingrade sig fram. När spåret försvann över ett hygge satte jag mig mot en rotvälta och började locka. En halv minut senare kom räven tillbaka så snön sprutade och sprang ända in på 30 meter! Snö är definitivt en viktig faktor, även då det inte handlar om färsk spårsnö. Lössnö dämpar jägarens ljud och gör det möjligt att smyga närmare misstänkta rävtillhåll för att ta pass. Men djup lössnö minskar samtidigt rävens lust att springa långt. Stark skare däremot gör att räven kan färdas långt för att undersöka ett harskrik. Det går naturligtvis inte att smyga lika nära rävens tillhåll, men det behövs inte heller. Randy Buker från Minnesota, kanske en av Nordamerikas mest erfarna lockjägare på rödräv, förklarade att räven naturligtvis hör braket i skaren, men om det är tillräckligt långt borta oroar den sig inte. När den hör harskriket en stund senare förknippar den inte ljuden med varandra. Buker sätter sig medvetet långt från rävtillhållen när det är skare. I stället försöker han locka rävarna längre sträckor. Det sättet att jaga på skare fungerar även här. En februarieftermiddag skidade jag ut efter ripjakten och satte mig vid en bergklack en kilometer från lägret. Skaren var inte så tjock, men nästan skarp som is. Det brakade sanslöst i skidor och stålkanter på vägen ut. Oväsendet gjorde att det hela kändes lite fåfängt, men samtidigt insåg jag att rävar i nästan hela fjälldalen skulle höra harskriket. Efter 25 minuters lockande small det till i skaren bland fjällbjörkarna några hundra meter bort. Det lät som en älg, men visade sig vara en räv som råkat trampa igenom den tunna skaren i den vindstilla kvällen. Den kom ut på isen framför mig flåsande som efter en lång språngmarsch. 70 (1218) Det perfekta rävpasset En bra plats för att locka räv får inte innehålla något som gör räven misstänksam. En av de sämsta platserna torde vara alldeles intill en rävåtel eller någon annan plats dit hungern närmast tvingar rävarna, men dit de kommer på helspänn. Det är mycket bättre att sitta vid en myr eller gammal inäga en halv kilometer bort från åteln och locka på rävar som är på väg till eller från den. Där är räven ett helt annat vilt, mera nyfiken och betydligt tuffare. Det perfekta rävpasset är öppet. Räven är inte rädd för öppna ytor. En räv som kommer på harskrik är inte rädd alls, den är bara nyfiken och upphetsad. Armbandsuret utanpå kläderna och på armens insida eliminerar behovet av att röra sig för att kontrollera tiden.

4 Så här lockar du Mitt standardprogram är ungefär en halv minuts lockande följt av två till tre minuters tystnad. Pauserna finns där främst för att chanserna att ta räven ökar om den kommer när du är tyst. Då är det svårare för den att genast få ögonen på din position. I ett tätt pass lockar jag av den anledningen kortare sekvenser och sitter tyst större del av tiden. Är passet öppet, som vid en sjöis, ett kalfjäll eller vid stora fält, så kan jag locka längre sekvenser och sitta tyst bara någon minut mellan omgångarna. Där får jag oftast syn på räven i så god tid att den ändå inte får chansen att upptäcka mig först. Sitter man stilla och har möjlighet att upptäcka räven på lite avstånd behöver man inte alltid sitta i skydd av något, viktigast är att man smälter in någorlunda i omgivningen. Efter 20 minuter slutar jag, sitter tyst i fem till tio minuter och lämnar sedan passet för att prova en ny plats. Det kan tyckas vara en kort tid, men att sitta och nöta länge är en tveksam strategi. Lurar du en räv kommer den som regel fort. Därmed inte sagt att 20 minuter är skrivet i sten. Skidar jag långt för att komma till ett riktigt bra pass, och det dessutom är den tid på vårvintern då rävarna färdas mycket, så kan jag vänta en halvtimme och köra 20 minuter till. Förhoppningen är att någon ny räv kommit inom hörhåll. Det fungerar ganska ofta och på det viset har jag skjutit rävar upp till en timme efter att jag satt mig. Tidigt på hösten verkar det också som att rävarna kan ta god tid på sig. Det kan motivera mera envist sittande. Men rävarna är över huvud taget mindre lätta att skjuta på lock med harskrik då. De har mera mat och inte sällan kan man se en räv jaga sork ute på ett nyslaget fält och helt enkelt strunta i harskriket. En sådan gång kan förstås det gamla muspipet vara värt att prova. När du byter pass bör du eftersträva att flytta dig till ostörd mark. En lugn kall vinterkväll kanske ett par kilometer. En dag med lite vind och i frodig vegetation räcker en kortare sträcka. En bra plats ska inte användas för ofta. Rävarna går inte på samma trick på samma ställe gång på gång. Idealet är att du bara behöver testa samma ställe ett par gånger per säsong. Har du små marker kanske du bara ska locka räv några få gånger per år, lämpligen då förhållandena är perfekta, till exempel några senvintereftermiddagar med svag vind. Alternativet är annars att experimentera med olika pipor och olika läten. Räven är inte främmande för fågel, kattunge eller ekorre i nöd heller, och olika rävläten kan fungera. Vilken typ av öppning är mindre viktigt. Jag har lockat räv till skott på kalfjäll i Norrbotten, havsisar i Västerbotten, hyggen i Småland, stubbåkrar i Östergötland och trädor i Skåne. Kontentan är att finns det räv och öppen mark, så har du chansen. Vid lockjakt på räv måste du sitta så dold som möjligt och mycket mera stilla än på älgpasset. Helst helt stilla, men troligen måste du höja och sänka handen med pipan ibland. Gör det sakta bara. Jakttorn är inget alternativ om de inte har väggar. Och även då gäller det att inte vrida på huvudet i onödan. Helst aldrig 20 minuter är ingen evighet. Problemet med torn är jägarens silhuett. Inget pass där jägaren syns i silhuett är bra. Sitt gärna högt, men mot en bakgrund. Kamouflage är en självklarhet. Inte nödvändigtvis något visst mönster, det fungerar med enfärgat vitt, grått eller grönt också, men du måste smälta in. Ansiktsmask är närmast ett måste och helst handskar också, även om jag själv brukar kompromissa bort handsken på högerhanden för att få en renare ton ur pipan. Den handen behövs, kupad över pipan. Den ger liv åt dödsskriket. 71 (1219)

5 Ta med en kamrat Lockjägaren vill vara så diskret som möjligt och ensamjakt kan verka som det naturliga valet. Men det kan löna sig att vara två. En passkytt som sitter meter rakt ner i vind från lockaren kan ofta få bra lägen på rävar som cirklar in för att ta vind. På vissa väldigt öppna pass kan ett annat alternativ vara att lockaren sitter rygg mot rygg med en extra skytt. En strategi för lockjakt i marker med dålig sikt är att sätta ut en eller flera passkyttar runt lockaren. Tänk såte och växlar, den enda skillnaden mot jakt med hund och förhållsskyttar är att nu kommer rävarna in i såten istället för ut ur den. Augustiräven sköts i kanten av ett skånskt betfält av en förhållsskytt. När rävarna är försiktiga kan förhållsskyttarna ofta få bättre skottillfällen än jägaren som lockar. 72 (1220) Den viktiga vinden Vinden är en mycket viktig faktor vid lockjakt på räv. Stark vind är en nackdel. En svag men stadig vind är däremot till stor hjälp, eftersom vindriktningen är mycket viktig vid valet av pass. Inte sällan hör man jägare som provat att locka på räv, eller för den delen råbock, säga att den kom bakom ryggen på mig och fick vind. Det gjorde också den första harskriksräv jag såg, efter många dussin pass med vinden i ansiktet. Jag hade gjort ett tankefel. Räven kommer för att den är intresserad av haren den hört. Men eftersom den är räv så tänker den dubbelkolla haren innan den kastar sig över den. Kontrollerar gör en räv med nosen. Alltså räven kommer att komma på din läsida. Detta är faktiskt till din fördel, eftersom det är så säkert att du kan planera passet efter det. Vore det inte för detta så kunde räven komma från vilket håll som helst. Nu kommer minst 90 procent att försöka ta vind av dig. En del kanske helt nära, andra just utanför skotthåll. Åter ett exempel: En sen marskväll härom året. För att få riktig sikt hade jag tvingats skida ut genom flera hundra meter breda videsnår för att komma ut på myrens öppna snöyta. Där var det å andra sidan nästan för öppet för att sitta. I videt bakom mig, upp mot den ytterst svaga vinden, hängde jag ett vitt tygstycke på 1x2 meter försett med klädnypor. Det hängde i en vinkel som jag satte mig i. Jag kunde inte se bakåt, men kunde inte ses därifrån heller (knepet fungerar bara i svag vind, fladdrar tyget är det värdelöst). Det hade gått ungefär en kvart då jag hörde steg bakom mig. En räv hade kommit in med vinden och befann sig nu i min döda vinkel, snett bak åt höger. Men räven gick inte fram till gömslet för att undersöka det. Den gjorde vad rävar ska göra den började trava runt. Rävtiken kom in i synfältet till höger, med kurs ner i lä av ljudkällan. Jag var vit från topp till tå, med ansiktsmask och allt. När räven var snett framåt höger och nära att få vind la jag an i en jämn rörelse och räven kastade inte utan stannade bara och tittade. Var detta haren? Det var det inte, men det hann aldrig räven märka. Tack vare vanan att använda vittringen föll den för ett försåt som den annars kom från rätt håll för att upptäcka. Så vinden i ryggen är principen. Idealet är att vittringen ligger ut över en öppen yta framför dig och att du bevakar den ytan med studsaren och tar räven innan den når fram till din vittring. Hagelbössan kan du med fördel lämna hemma. De flesta rävarna har testat din vind långt utanför hagelhåll och kommer inte att ge dig skottchans med ett sådant vapen.

6 Val av lockpipa Tyvärr säljs de bästa lockpiporna inte i Sverige. Tillverkaren Hubertus har ett par varianter på harskrikspipor på den svenska marknaden, men de är röstsvaga och inte särskilt driftsäkra. Lite saliv, så tystnar de. I minusgrader är det bara en tidsfråga innan de fryser. I Nordamerika däremot är lockjakt på predatorer en stor jaktform. Naturligtvis finns det också mängder av pipor. Dels elektroniska varianter, men framför allt olika blåsinstrument. Dessa är i stort sett av två typer: Open reed, pipor med öppna membran, och closed reed som är pipor med inneslutna metallmembran. Hubertuspipan är av den senare typen. Jag har testat ett antal av båda typerna på rävjakt här hemma. Tillsammans med mycket erfarna lockjägare har jag även jagat prärievarg med piporna i USA, där det finns en enorm kunskap om denna jakt även på rödräv. Closed reed anses allmänt lättare att använda, men de ger mindre variationsmöjligheter och vad viktigare är de fungerar dåligt i minusgrader. Lyckligtvis är det inte särskilt svårt att använda pipor av typen open reed heller. De är så gott som fryssäkra och har ett brett tonregister. Fyra pipor med öppna membran. Samtliga har lockat räv till skott. Från vänster Cronk killer call, TallyHo, Primos regulator 10 och Crit R call peewee. Två lockpipor av typen med slutna eller inbyggda metallmembran. Till vänster en Hubertuspipa, till höger en pipa gjord av TR calls. De här piporna ger dig möjlighet att variera ljudet på flera olika sätt. Genom att blåsa hårt eller lätt, förstås, men även genom att variera trycket från läpparna eller läpparnas plats på munstycket. Ett svagt brummande nerifrån halsen ger en helt annan ton och en kupad hand över pipans mynning ge mera liv åt haren. Lockpipor från USA kan beställas över Internet. säljer klassikerna Crit R Call Standard och Peewee. säljer Verminator-piporna. På lockjaktssajten listas några mindre tillverkare under Advertisers. En bra marknadsöversikt finns hos www. allpredatorcalls.com, som dock tyvärr inte skickar order utanför USA. FOTO ULF LINDROTH FOTO ULF LINDROTH Senvintern effektivast Helt klart kan ett harskrik locka räv vilken årstid som helst. Men det betyder inte att det är lika effektivt när som helst. Förhöstens relativt välnärda rävar har mycket vegetation att gömma sig i och kan ofta smyga in och kontrollera jägarens vittring utan att visa sig. Senare på hösten är nätterna så långa att räven inte är särskilt aktiv i dagsljus. Då är kväll och morgon mindre heta, men månsken och snö kan ge tillfälle till spännande jakter. Det samma gäller under midvintern. Över huvud taget gäller att den bästa tiden på dygnet är den tid räven är aktiv. Mot slutet av vintern får jägaren fler ljusa timmar med rävaktivitet. Den stora lockjaktssäsongen infaller mycket riktigt på senvintern. Det beror inte bara på kortare nätter. Rävarna är svultna och har ofta svårt att hitta mat på grund av snön. Under löptiden börjar rävarna dessutom springa snart sagt när som helst på dygnet. De färdas lätt på skaren och särskilt tikarna kan komma långa sträckor. 73 (1221)