Arbetarna tar över med alternativa lån. Krav på skärpt lag mot ocker Kalkylränta gynnar kortsiktighet Låt regeringarna skapa pengar 4 / 2010

Transkript

1 4 / 2010 UTGES AV JAK MEDLEMSBANK FÖR EN RÄTTVIS EKONOMI PRIS 40 :- Arbetarna tar över med alternativa lån Krav på skärpt lag mot ocker Kalkylränta gynnar kortsiktighet Låt regeringarna skapa pengar

2 Alternativa lån räddar jobb i Argentina Carl-Magnus Höglund text Gisela Volá och Nicolas Pousthomis/Cooperativa SUB foto 4 I Argentina ockuperar arbetare nedlagda fabriker och startar om verksamheten i kooperativ regi. På det sättet har jobb på 250 företag räddats de senaste tio åren. En orsak till att det lyckats är det alternativa låneinstitutet La Base som erbjuder ekonomisk rådgivning och lån utan säkerhet. Argentina förvandlades till ett land där arbetslösheten var skyhög eett stenkast från motorvägen som leder söderut från Buenos Aires ligger Crometals väldiga industriområde. Den vinklade administrationsbyggnaden i två våningar är övergiven, men inifrån fabriken hörs ett oregelbundet dunkande från maskiner. Här arbetar i dag 35 personer med att tillverka hyllor, balkar och andra specialbeställda delar av aluminium och järn. Alla är medlemmar i kooperativet Crometal, som efter en lång juridisk och politisk kamp mot den förre ägaren nu har rätt att använda fabriken och dess maskiner. Det är mycket bättre nu, säger Ceferino Salinas när jag frågar om skillnaden mellan att vara anställd och medlem i ett arbetskooperativ. Du arbetar hårdare eftersom du vet att pengarna går till dig själv. Inte till ägaren. Han står vid en klippmaskin som gör hål i en plåthylla. Vid denna maskin inträffade det flera olyckor tidigare, men efter att fabriken tagits över i kooperativ regi har det inte skett en enda olycka. Varken vid klippmaskinen eller någon annanstans i fabriken. Vi låter bara de som är vana arbeta vid maskinerna. Under den förre ägaren kunde man komma direkt hit och då skedde det olyckor, säger Ceferino. Den förbättrade arbetsmiljön, friheten i att slippa bli kontrollerad och glädjen över att arbeta mot ett gemensamt mål är de positiva saker som medlemmarna i kooperativet Crometal helst lyfter fram. Den förre ägaren höll dig på mattan. Han var aldrig nöjd och om du sade emot fick du sparken, säger José Louis Alves. Han skakar på huvudet åt minnet innan han vänder sig och om och plockar ner fler nymålade järnbalkar som kommer ut på en lina från den 40 meter långa ugnen i fabrikens mitt. José har jobbat i fabriken i 16 år och är en av dem som var med om den långa kampen för att få öppna fabriken i egen regi. Problem när bubblan sprack Problemen startade Ägaren till fabriken, som då hette Acrometálica och som mest hade 150 anställda arbetare, slutade att betala ut löner. José och de andra förstod att de blev lurade och en undersökning lade fakta på bordet: Acrometálica hade medvetet drivits mot konkurs genom att ägaren låtit ett annat företag ta hand om försäljningen och därmed all vinst. På Acrometálicas konto fanns bara utgifter. Dessutom var företaget nyligen belånat med dollar. Pengar som gått upp i rök. Tillvägagångssättet var inte alls ovanligt i Argentina i slutet av 1900-talet. Under 80- och 90-talen hade det skett en i det närmaste total avreglering och privatisering av ekonomin, vilket utnyttjades av kapitalägare och investerare. Men festen fick ett abrupt slut i slutet av 2001 när bubblan sprack. Argentina förvandlades på kort tid från Sydamerikas mest välmående nation till ett land där arbetslösheten var skyhög och hälften levde under fattigdomsstrecket. Det var i denna tid av desperation som arbetare runt om i hela landet ockuperade sina nyss nedlagda fabriker och vann allmänhetens stöd för det. Många falska löften Arbetarna på Acrometálica krävde till en början bara att få ut sina löner vilket fabrikens ägare gick med på i slutet av Överenskommelsen var att 100 peso i veckan skulle betalas ut. Men det höll bara i två veckor. I tystnaden som följde

3 Sakta ned! Marc Lagroy de Croutte med den franska nerväxtrörelsens symbol, snigeln. Man måste hitta helt nya sätt att förhålla sig till kläder Glädje och stolthet. Trots alla svårigheter är det ändå stoltheten över att ha lyckats ta över fabriken som lyser starkast. I kooperativ regi finns det plötsligt tid till diskussion under arbetstid på Crometal och en eller två gånger varje månad är det stormöte. beslöt arbetarna att ockupera fabriken. De bildade ett kooperativ och försökte likt flera andra i Stor-Buenos Aires få fabriken exproprierad med hänvisning till det allmännas bästa. Man menade att räddade arbetstillfällen vägde tyngre än ägarens rätt till sin egendom och eftersom ägaren hade belånat egendomen och drivit företaget konkurs i syfte att sko sig själv hade han hur som helst förverkat sin rätt till den. Men i juni 2002 blev arbetarna evakuerade av polisen. Polisen kom sent på kvällen. De var 115. Vi var bara fem nattvakter. Det fanns inget annat att göra än att ge upp, säger Gustavo Escobar. Han är Crometals nuvarande ordförande. Han berättar historien på sitt minimala kontor på fabrikens övervåning. Efter evakueringen fick arbetarna låna ett gammalt busskelett av en bilverkstad i närheten. Den placerades utanför fabriksområdet och blev arbetarnas hem det närmsta året. För att få stöd stannade de bilister på motorvägen och bad om donationer. Det var en svår tid. Men vi visste att det inte fanns några alternativ. Det fanns inga andra jobb. Folk som bor i närheten, fackföreningen och andra nya kooperativ gav oss mat. Det var så vi klarade oss, säger Gustavo. När de slutligen vann och fick fabriken exproprierad hösten 2003 hade fabriken stått stilla i nästan två år. Det fanns en del gammalt metallskrot på området. Vi startade om produktionen med det. Efter två till tre veckor fick vi vår första order, säger Gustavo. Avgörande alternativa lån Råmaterialet till den första ordern köptes in med hjälp av ett lån från en annan arbetarövertagen fabrik. Då var de 18 arbetande medlemmar i kooperativet. Nu, sju år senare, är de 35 stycken. De har till och med haft möjlighet att ta in extraarbetare. En av förklaringarna till att de lyckats överleva är att de huvudsakligen producerar specialbeställda produkter och att kunderna därför återkommer när de behöver mer av samma vara. Men utan stöd från andra kooperativ och låneinstitutet La Base hade det aldrig gått. La Base är det enda låneinstitutet som inte kräver säkerhet och har därför varit avgörande för många kooperativ. La Base startades för att stödja just fabriker och företag som övertagits av arbetare och eftersom i princip ingen av de nya kooperativen är formella ägare är det få som har någon säkerhet att visa upp. För att låna från La Base behöver man inte heller vara offentligt registrerad som kooperativ eftersom det kräver en pappersexercis som i vissa fall kan dra ut på tiden. Fokus för La Base är att få nya kooperativ 5

4 Här skedde tidigare flera olyckor, men efter att arbetarna tagit över har arbetsmiljön förbättras. Det säger Ceferino Salinas (till höger). La Base är det enda låneinstitutet som inte kräver säkerhet på fötter så snabbt som möjligt. Vi försöker hitta mindre väldigt konkreta projekt att börja med. Till exempel att finansiera råmaterial som ska användas för att starta produktionen, säger Esteban Magnani som arbetat på La Base sedan starten 2004 och som numera är dess valda koordinatör. Esteban Magnani tar emot på låneinstitutets kontor i centrala Buenos Aires. Här arbetar fem personer på deltid med att ge finansiellt stöd och lån till kooperativ. Även om La Base numera lånar ut pengar till alla sorters kooperativ är det övertagna företag och fabriker som får mest eftersom de ofta har stora tillväxtmöjligheter, tack vare tillgång till maskinparker. Samtidigt saknar de ofta helt kapital och möjlighet att låna pengar. Det är inte ovanligt att kooperativen också får ekonomisk rådgivning och bokföringshjälp. För La Base är detta ett sätt att minimera riskerna med sin utlåning och för kooperativen är det en ovärderlig hjälp. I de flesta fall stannade inte en enda administratör. Det gör att kooperativen styrs av en arbetarmentalitet där det gäller att klara nästa produktion. Kooperativen har ofta dålig ordning på pappersarbetet, säger Esteban. Återbetalningsfrekvensen är normalt sett hög även om betalningsförseningar är vanliga. I år har dock flera kooperativ inom återvinningsbranschen inte alls kunnat betala tillbaka lånen vilket har drabbat La Base hårt eftersom lånen ges utan säkerhet och återbetalningsskyldighet. Men än har man inte ändrat på reglerna. De övertagna fabrikerna är inte starka nog att själva klara av ett misslyckat projekt. Om de skulle tvingas betala tillbaka ett lån som inte gett dem någon vinst skulle de antagligen gå under, säger Esteban. Övertaganden i finanskrisens spår Den finansiella krisen har också fört med sig en ny våg av övertagna företag och fabriker. De har kunnat dra nytta av snart tio års samlad erfarenhet och av den solidaritet som finns mellan kooperativen. Att skapa kontakter mellan kooperativ är mycket viktigt, säger Esteban Magnani på låneinstitutet La Base. La Base skapades för att stödja kooperativ La Base ägs av den amerikanska organisationen The Working World. Den startades på initiativ av amerikanen Brendan Martin efter att han sett Ari Lewis och Naomi Kleins dokumentär The Take om de övertagna företagen. Brendan Martin hade forskat om kooperativens inverkan på den spanska regionen Mondragón och sökte nu stöd för de argentinska arbetarna. Sedan december 2004 har La Base lånat ut cirka 6 miljoner kronor. Det finns inget krav på att kooperativen som får låna ska vara officiellt registrerade. La Base analyserar i stället själva kooperativens trovärdighet, bland annat hur den interna demokratin fungerar och hur man tar in nya medlemmar. De ställer dock inga etiska krav om miljö ( vi har inte kommit så långt än ) eller jämställdhet ( det är inget som diskuteras här ). Innan lånen godkänns krävs beslut först på La Bases eget stormöte (La Base är organiserat som ett kooperativ) och sedan på det mottagande kooperativets stormöte. Alla medlemmar i det mottagande kooperativet ska skriva under låneförbindelsen. Räntan på lånen ligger på runt 18 procent. Det försvaras med att inflationen i Argentina pendlat mellan procent de sista åren och att det är bättre villkor än vad banker erbjuder. Ränteinkomsterna går till att täcka omkostnader. Från och med 2009 har La Base även fått statliga pengar som kan lånas ut enligt bestämda kriterier. Källor: La Bases årsberättelse 2009, intervju med Esteban Magnani 6

5 Ett av dem är en liten fabrik som tillverkar plastpåsar i staden La Plata utanför Buenos Aires. Det anrika familjeföretaget kördes i botten när vd:n och familjefadern blev sjuk. Under 2008 började lönerna betalas ut alltmer oregelbundet och i oktober fick alla arbetare plötsligt beskedet att de skulle gå på semester. Arbetarna förstod att företaget var på väg mot konkurs och begärde möten i Argentinas motsvarighet till arbetsdomstolen. När ägaren aldrig dök upp, trots flera försök, gick sju arbetare in i fabriken och ockuperade den. I det skedet föreslog ägaren att arbetarna kunde få maskinerna om de lämnade byggnaden och gav upp. Vi visste att de skulle vara svårt att sälja dem under krisen. Men om de var kvar i fabriken var de värdefulla. De skulle kunna ge oss jobb, säger René Ladesma som är kooperativet Esperanza del Platas första ordförande. René Ladesma står inne i den gamla ledningens kontor. Hela den administrativa delen av fabriken är täckt av ett tjockt lager damm och entrédörren är igenbommad. Vi har inte rört någonting, säger René och pekar på hyllor med vad som ser ut som räkenskapsböcker. Desto mer liv och rörelse är det inne i själva fabriken. Färdiga plastpåsar rullas upp på stora balar för att i nästa maskin tryckas med färg. René pekar på en bal med illröda plastpåsar med dödskallar och säger att de är till ett närbeläget sjukhus och ska användas till förbrukade kanyler. Kooperativ hjälper varandra Esperanza del Plata har dragit nytta av de allt mer välfungerande nätverken mellan övertagna företag och fabriker. Hälften av kunderna är andra kooperativ. De har i Gustavo Escobar, ordförande i Crometal, sköter kooperativets administration. flera fall valt att anlita Esperanza del Plata trots att priset är högre. Och ett kooperativ i samma bransch lånade ut sitt organisationsnummer för att Esperanza del Plata skulle kunna skicka ut fakturor och betala skatt. För i motsats till Crometal och många andra av de första övertagna fabrikerna väntade Esperanza del Plata inte med att starta om produktionen tills efter den juridiska processen. Därmed slapp de den utdragna väntan. I stället tog en av arbetarna peso ur egen ficka för att köpa in råmaterial. Det, plus ett lån från La Base, fick igång produktionen och efter endast fyra till fem månader kunde arbetarna plocka ut de första lönerna. Ytterligare fyra månader senare fick de igenom expropriationen efter att ha tagit hjälp av en erfaren advokat och bearbetat ledamöter i det lokala parlamentet. Svår vardag Men det är en hård och oviss vardag. Renés grova händer pekar tungt på fyra balar med färdiga plastpåsar som står på en pall. Kunden som hade beställt dem kom förbi tidigare och meddelade att han tyvärr inte hade råd att hämta dem i dag. Det betyder mindre lön. I dag är det fredag och det som är över i kassan efter att räkningar betalats, avbetalningarna skötts och lite lagts undan till framtida utgifter delas jämlikt mellan arbetarna. Än så länge får de mindre än hälften av vad en normal arbetstagare får. I mitt fall är det bara jag och min fru som ska leva på pengarna. Och eftersom jag äger mitt hus behöver jag bara betala räkningar. Det är okej, vi klarar oss. De arbetare som inte följde med in i kooperativet hade barn hemma och sökte sig vidare till andra jobb för att kunna försörja familjen. Det är inte sant att vi arbetare inte klarar av att sköta ett företag. Men vi vet alla att det måste gå bättre, säger René. Symbolisk betydelse Esteban Magnani säger att rörelsens effekt på den argentinska ekonomin har varit marginell men att dess symboliska värde är desto större. När en fabrik går i konkurs i dag finns det alltid någon arbetare som har en släkting eller själv har hört talas om övertagandena. Det finns en bred vetskap om att den här möjligheten finns. Och för medlemmarna i kooperativen och deras familjer har det naturligtvis haft en enorm betydelse. Det har inte minst visat sig under den nuvarande krisen. Till skillnad från företag i alla andra branscher har inget av kooperativen sagt upp folk, hur skulle de kunna göra det? I stället har de gått ner i lön och i arbetstid. Den sociala vinsten är mycket stor, säger Esteban. René Ladesma, president för Esperanza del Plata, tjänar bara hälften så mycket som motsvarande arbetstagare på ett vanligt företag. Övertagna företag och fabriker i Argentina Metallindustrier och tryckerier är överrepresenterade, men övertaganden har skett i alla branscher. Det är i de flesta fall små och medelstora företag. Störst idag är keramikfabriken Zanon/Fasinpat med nästan 500 medlemmar. Det är arbetarna på golvet som genomfört ockupation och övertagande. Ytterst lite administrativ personal har varit med. Det generella scenariot har varit att man först ockuperat arbetsplatsen för att få ut innestående lön. När det inte lyckats har man tagit över arbetsplatsen och bildat kooperativ som tagit över verksamheten. De flesta kooperativ är organiserade med regelbundna stormöten som högsta beslutande organ. De flesta kooperativ praktiserar lika lön, fast med tillägg för till exempel koordinatörer och tid i kooperativet. Några enstaka har fått permanent expropriation. Det vanliga är tillfälliga tillstånd eller att man arbetar under hot om vräkning. Kooperativen har organiserat sig i ett flertal nätverk för att ställa politiska krav och samarbeta bättre. Forskare och journalister har vallfärdat till Argentina för att studera rörelsen. Men med några få undantag har detta förblivit en argentinsk företeelse. Argentinas militanta arbetarrörelse och den extrema situationen 2001 pekas ut som huvudorsaker till rörelsen. 7