DEN VÄRMLÄNDSKE PENSIONÄREN. 40 år. Med SPF Värmland. Willy HåkansSon. En berättelse om fyrtio år med SPF i Värmland

Transkript

1 1 DEN VÄRMLÄNDSKE PENSIONÄREN 40 år Med SPF Värmland Willy HåkansSon DEN VÄRMLÄNDSKE PENSIONÄREN En berättelse om fyrtio år med SPF i Värmland

2 2 F Ö R O R D EN SVÅR UPPGIFT Visst känns det hedrande när man plötsligt får besök därhemma och denne visar sig vara vårt distrikts högste ledare, ordförande Jan Nilsson själv. Men lite obetänksam, som man är, så insåg jag först senare, att jag haft allt för lätt att säga ja, och ská försöka när Jan ställde frågan kan du ta på dej och skriva litet om vår historia inför att distriktet fyller fyrtio år under kommande april. Här har du material till jobbet sá Jan och gav mej ett flertal maskinskrivna pappersluntar. När Jan senare hade åkt ifrån vårt enkla hem så började jag titta på pappershögen. Då flög hjärtat upp i halsgropen då jag såg vilka som skrivit handlingarna. Det första var en snygg och enormt detaljrik redogörelse för 20 år med SPF Värmland. Det var 5-6 maskinskrivna sidor, då ett arbete av vår korrekte och välkände Claes Ernebratt. Han hade fabricerat en väl sammanfattad beskrivning över de första tjugo åren. Bara att inse, att nu skulle jag försöka skriva lika fint och bra som Claes gjorde då.. Det hettade till i kroppen Så tog jag nästa lunta under skärskådning, och såg vem som skrivit den, det handlade om förbundets 25 års historia, och då blev jag ännu varmare och svettigare. Ty underskriften var ingen mindre än Carl Eje Granquists, vår duktige och drivande distriktssekreterare under många år, därtill en gedigen personlig vän, en person som vi alla såg upp till, inte minst för hans eminenta kunskap om det mesta. Lite darr på benen blev det också då jag insåg att nu hade vår distriktsordförande satt mej i situationen att jag i princip skulle mäta mej med de två nämnda herrarna, phu..! Jag såg med fasa framför mej hur många av våra medlemmar skulle läsa vad jag skrivit, men förstod också att nu är det ingen väg tillbaka. Så nu kommer min dator verkligen till användning, och vilket enormt bläddrande det blev i gamla protokoll och handlingar både på kansli och på Värmlandsarkiv. Det blev många långa timmar för detta, klart framstod att alla dessa namnupprepningar, siffror och annat viktigt, måste reduceras avsevärt! Vem vill och vem orkar läsa allt detta? Den som vill läsa om de första 15 åren rekommenderas i stället att på vårt kansli studera JALMAR AHLQVIST s Femton år med SFRF Värmland år Där är i det närmaste varje sammanträde med allt som hör därtill detaljrikt väl dokumenterat. Ett enormt välgjort arbete, kanske bra då? men när vi nu skriver om 40 år med SPF Värmland, då finns det ingen möjlighet göra något liknande. Därför blir denna redogörelse på självklara grunder kraftigt beskuren. Det viktigaste, hoppas jag, skall dock finnas med! Willy Håkansson

3 3 BAKGRUND PÅ RIKSNIVÅ Det var på sensommaren det ödesrika året 1939 som en pensionärsgrupp i Göteborg fått klart för sig att de borde bli en starkare röst i allmändebatten om de samarbetade med andra pensionärsföreningar. Hittills hade ingen samordning mellan etablerade föreningar skett någonstans i Sverige. Så Göteborgarna bjöd in liknande sammanslutningar från Mölndal, Sävedalen, Västra Frölunda och Gislaved, och den 5 september nämnda år samlades man i Göteborg för gemensamma diskussioner. Det resulterade i enhälligt beslut att bilda en riksorganisation för pensionärer. Namn kom man också överens om, det blev Sveriges Folkpensionärers Riksförbund (SFRF). I de överenskomna stadgarna fastslogs att SFRF ska vara partipolitiskt neutralt. FÖRSTA KONGRESSEN - REDAN SPLITTRING Så allt syntes bra och man ordnade den första rikskongressen. Den hölls, naturligtvis, i Göteborg och året var Men vad som då skett bakom kulisserna, eller vad som skedde på kongressen, vet vi inte, men plötsligt så meddelade två (vilka vet vi heller inte) av de största föreningarna att de inte vill vara med! De bröt sig helt enkelt ur vår nybildade riksorganisation och bildade i stället kort därefter Sveriges Folkpensionärers Riksorganisation, då förkortat RO, senare ändrat till nuvarande PRO. Så enigheten bland olika pensionärer och deras föreningar syntes ha varit bristfällig redan från första början. ALLMÄN FOLKPENSION Men inom riket skedde successivt förändringar och infördes ALLMÄN FOLKPENSION, som då innebar att varje svensk över 67 år fick en hel tusenlapp i pension varje år. Därtill ett litet bostadstillägg för berättigade. Ålderdomshem hade blivit ett nytt namn på det som förr alltid kallades Fattiggården. Men det fanns krafter som inte ville acceptera dessa gemensamma bostäder för äldre, utan i stället ansåg att pensionärerna skulle bo kvar i de egna hemmen och där kanske få behövlig vård. För detta kämpade under talen bland annat välkände Ivar Lo-Johansson. Han nyttjade för ändamålet bland annat tidningen Pensionären. LOTT-VALET - DÅ KOM ATP Åren var debatterna livliga och många, inte minst i riksdagen kom förslag om Allmän Tilläggspension, kort o gott kallad ATP, från Socialdemokraterna, och år 1959 gick det igenom i båda kamrarna. Men året dessförinnan, 1958 blev det kämpigt i riksdagen, och ett förslag från den socialdemokratiska regeringen faller i andra kammaren. Regeringen avgick, och extraval följde. Vem minns inte det oavgjorda extravalet till riksdagen då de båda blocken, det socialistiska och det borgerliga, blev lika stora. Men ATP fick anhängare inom

4 4 båda lägren, trots att förslaget kom från Socialdemokraterna, och - som nämnts gick ATP-förslaget igenom i båda kamrarna, riksdagen var ju då delad på två kamrar. År 1976 var det bra aktiviteter, och vårt förbund, det hette då SFRF, blev remissorgan för landets pensionärer, och den allmänna pensionsåldern sänktes från 67 till 65 år. CENTRALISERING TILL STOCKHOLM Vårt förbundskansli hade ännu inte fått någon fast hemort, men 1977 enades man om att nu skulle detsamma bli permanent placerat i Stockholm. Där anställdes då fast personal, främst lämpliga pensionärer. Det synes som om alla SPRF-distrikt accepterat placeringen i huvudstaden. NAMNBYTEN 1986 var det dags för namnbyte på förbundet. Det krångliga Sveriges Folkpensionärers Riksförbund (SFRF) byttes till Sveriges Pensionärsförbund, SPF, och så hette vi ända till år 2008 då vi fann det mest praktiskt att heta SPF Sveriges Pensionärsförbund, alltså förkortningen SPF framför själva namnet! Medlemsantalet har vuxit under åren, från år 1939 till fjolårets (2009) då vi var över fördelade på 28 distrikt med totalt 864 föreningar. FRÅN VETERANPOSTEN TILL VETERANEN Vår tidning har också skiftat namn och utseende flera gånger, det är en lång historia, men idag är det VETERANEN, som gäller. Namnet har varierat, en tid hette den VETERANPOSTEN, men såväl namn- som utseendemässigt har tidningen förändrats åtskilliga gånger. Vi fick alla, var för sig, i många år prenumerera på tidningen, om vi hade råd därtill, men numera ingår kostnaden i vår årsavgift var det väldiga diskussioner såväl inom distriktsstyrelsen som inom föreningarna då stolta planer på ett Värmlandsdominerat nummer av VETERANPOSTEN skulle bekostas och spridas. Det slutliga resultatet av allt jobb för detta framgår inte av protokollen, men tydligen genomfördes det då ganska stora och välbehövliga projektet.

5 5 NU GÄLLER DET FYRTIO ÅR MED SPF VÄRMLAND Fyrtio år i ett människoliv innebär för de flesta friska människor att nu nalkas livets höjdpunkt, nu är det fart o fläkt och friska tag, nu blommar livet som bäst. Kan man säga nå t liknande om en förening? Kan man jämföra en människa med en förening? Ja naturligtvis kan man det, då det gäller själva föreningen, även om den till största del. som i vårt fall, består av människor som passerat drygt halva sitt liv. Det är ju föreningen i sig själv som vi talar om, inte dessa medlemmar. Och då är fyrtio år en faktor som klart säger att nu blomstrar det, nu är människan i detta fall föreningen - på sin topp, nu syns framtiden ljus och förhoppningsfull! Men gäller detta även oss? Vi som är med i SPF? De flesta av oss är ju ålderspensionärer! och då kan det ibland vara svårt att blomstra? Men se, det gäller faktiskt oss!!! det är just vi alla tillsammans som är SPF Värmland. Det är vi medlemmar som i samarbete skall se till att vår förening, eller som det samlat heter distrikt, fortsätter växa i storlek, men framförallt i aktivitet och samordnade arrangemang. Så förutsättningen och ambitionen synes helt klar! Men har vi lyckats med detta? Har vi gjort vårt bästa för att SPF Värmland skall växa i medlemstal och i arrangemang till gagn för oss som är med?? Ja, frågetecknen synes mej berättigade! Frågetecken för att vi inte trots en ökning - nått önskat resultat under senare år. Ekonomiskt har det gått bra, till och med lite över förväntan. Men medlemsskarans ökning har på intet sätt under senaste året motsvarat våra förväntningar. Den är mycket blygsam, beklämmande blygsam, då sett till hela distriktet. Variationerna synes stora inom våra lokala föreningar, en del har nått stipulerande mål, andra har haft problem med att få medlemsskaran att växa och vara någorlunda intakt. DET FLYTER SÖDERUT Ja, det är riktigt som vår förre ordförande, Gullan Lindblad och skribenten var överens om, när vi pratades vid för någon tid sedan, liksom Klarälven rinner från norr ner till Vänern, så rinner i viss utsträckning också människor i samma riktning. Våra norra delar av Värmland avfolkas mer och mer, det blir fler och fler som tar plats och skall leva och bo i landskapets södra delar. Som Gullan sá jag har varit med om nedläggning av några föreningar där uppe, nedläggning därför att medlemmarna försvann, och det kändes verkligen bittert. Så är det bara, vi kan ingenting göra åt detta. Folk flyttar, lättare nu i våra dagar i jämförelse med hur det var förr, och flytten stannar inte alla gånger i Karlstadsområdet. Nej en del drar iväg ifrån Värmland, och totalt sett så har ju på detta sätt Värmlands befolkning minskat varje år. Och denna folkrörlighet gynnar inte föreningslivet, och självfallet inte SPF. Men att Karlstad drar till sig även pensionärer syns ju på föreningarnas medlemstal där. Som Gullan Lindblad skrev

6 6 i ett mejl nyligen, att SPF Tingvalla nu är över 400 medlemmar blir svårt och tungarbetat för föreningens ledning. En ny förening, eller en delning i två, behövs, men problemet är att finna intresserade som kan ta över styrelsejobbet. Det är omöjligt för oss att stoppa folkvandringen - Vi får bara hoppas att de av våra medlemmar som av nämnda skäl blir av med sin hemtrakts SPF-förening söker sig till närmaste aktiva förening, som då oftast finns på de större orterna. De måste under alla förhållanden vara kvar i gemenskapen, och detta måste alla föreningar i möjligaste mån bevaka! Ser man till detta så borde självfallet föreningarna i södra Värmland få ökad medlemsskara. Ja, helt riktigt, det har hänt så i flera. kanske många, fall. Men det motsvarar inte antalet som försvunnit. Nog borde det finnas möjlighet att i exempelvis Karlstad med kringorter bilda fler föreningar! Så vi måste se om våra hus, vara observanta på om någon flyttar, informera aktuella SPF-föreningar när sådant dyker upp och naturligtvis alltid söka påverka och informera berörda personer om de många fördelar som finns med ett medlemskap i SPF! DET FINNS DOM SOM INTE ENS KÄNNER TILL SPF Det är riktigt, skribenten har själv träffat pensionärer som när jag talat om föreningar för äldre sagt sig ha hört om PRO, men inte har en aning om att SPF finns. Då gäller det att berätta! Men berättar vi nog? Ett faktum är att vi syns allt för dåligt, berättar allt för litet, det kan vi dagligen konstatera om vi följer dagspressen. Skriver tidningarna något om oss pensionärer så nog kommer PRO i bilden. Ja, de är störst, men absolut inte bäst! Det bör inte vara SPFs lott att alltid komma i andra hand när det gäller att som pensionärsorganisation synas, vara framträdande, gå i spetsen, vara remissinstans etc. Nej,låt oss gemensamt göra SPF väl bekant för alla, göra detta på ett sätt som får folk att väl känna till SPF långt innan de kommit i mogen ålder. Se till att SPF blir det givna samlingsstället för oss som är pensionärer. NU HAR SPF VÄRMLAND FUNNITS I FYRTIO ÅR Vi har här skrivit om vad som nu gäller för oss värmländska SPF; are, frågan är om det var liknande tankar som fanns i skallen på dem som en gång började? Allt tyder faktiskt på att det var så hos den kvinna i Kil som fick för sig att ta initiativet till att bilda det som fyrtio år senare skulle heta SPF Värmland och vi nämner hennes namn med respekt och vördnad. Det fanns ju några lokala föreningar här och där, kanske utan att känna sig tillhöra något riksförbund. En förening fanns bland annat i järnvägsknuten Kil. Nämnda kvinna med det vackra namnet MÄRTA SANDER var naturligtvis verksam där. Hon måtte då ha insett att skall det blir någon kraft i pensionärsarbetet i Värmland, då måste vi samordna de föreningar som

7 7 finns. Det skulle vara intressant att veta mera om Märta Sander, men att finna någon anhörig som kunnat berätta för skribenten om vem och hur denna Märta Sander var har visat sig svårt. Många telefonsamtal till olika personer runt om i landet med namnet Sander har inte gett något napp, utan vi får nöja oss med det och tacka för Märtas initiativ. Ty så var det, det var hon som tog initiativet till att en distriktsorganisation skulle bildas. Och hon fick med sig intresserade från andra föreningar som också insåg det betydelsefulla i den gemenskap en övergripande sammanslutning skulle ge. Märta Sander var i Södertälje på en pensionärskonferens i SFRF s regi den 11 december 1968, vilket ett suddigt handskrivet protokoll berättar. Det sägs att där också var med några syndikalister! Av detta suddiga protokoll framgår av ett oläsligt namn att denne lovar, när Värmland kom på tal, att jag skall hjälpa till med att hålla dem i bägge öronen! Hur det gick sedan förtäljer inte historien, men Märta Sander for hem i den fasta övertygelsen att nu sätta igång med eller utan någon som håller i öronen! Så det gjorde hon, fick andra personer intresserade, bland annat från Kil, Kristinehamn och Sunne. Detta gäng samlades och beslöt att bilda en kommitté för det fortsatta arbetet. Den bestod förutom Märta Sandér av Helge Johansson, Västra Ämtervik, Paul Strandlund, Grava, Bertil Jansson, Säffle och Olivia Creutzer från Arvika. Dessa fem blev verkligen aktiva och arbetade fram planering och förslag, och det gav resultat. Man kände till några andra pensionärs-föreningar i Värmland, alla kallades till ett möte och Märta Sander måste ha varit mycket belåten då hon hälsade en ganska stor skara från de olika föreningarna välkomna till detta viktiga möte. Utan att något namn är noterat så säger handlingarna att förbundsordföranden och Sekreteraren var närvarande. DETTA SKEDDE DEN 14 APRIL 1970 då man på Märta Sanders förslag samlades på Järnvägshotellet i Kil. där handlingarna säger att man diskuterade, pratade och efter moget övervägande enhälligt beslöt att bilda Värmlands distrikt av Sveriges Folkpensionärers Riksförbund, SFRF. Av riksförbundet fick man efter registrering heta Distrikt nr 7. Därmed var man igång, om än i blygsam skara. En betydelsefull del i en sådan förening var en kraftig styrelse, och nog tycks det som om namnen i och för sig borgar för kraftfullhet. Den första distriktsstyrelsen bestod av = Ordförande: Komminister John Engvall, Österviks Kapell, Kristinehamn, tillika korresponderande, Sekreterare: Kyrkoherde Paul Strandlund, Karlstad, Kassör Oscar Carlsson, Tolita, Övriga: Sigrid Nilsson, Skived (Östra Deje), och Iris Dahl, Karlstad. Ett verkställande utskott utsågs där ordförande, sekreterare och kassör ingår. Studieorganisatör: Märta Sander, Kil. Suppleanter= John Lindberg, Kristinehamn, och Gertrud Eriksson, Säffle. Reseledare Helga Johansson, Västra Ämtervik. De första valda revisorerna var Nils Nilsson och Yngve Bergenfur, Kil.

8 8 Den första avgiften till det nybildade förbundet beslutades till 25 öre per kvartal och medlem. Det beslöts också att omgående starta ett lotteri. Protokollet är justerat av ordföranden och sekreteraren Vid möte i Österviks kapell 7 juli 1970 beslöts att styrelsesammanträde skulle ske minst en gång per kvartal. Vid möte den 26 november 1970 meddelades att distriktet fått löfte om kronor från Landstinget Då rapporterades också att en ny förening bildats i Säffle. Det allra första årsmötet hölls i Säffle den 25 april 1971 och man gladdes då åt att en av medlemmarna blivit invald i Förbundsstyrelsen. Det var Victor Lindström från den då nybildade Pensionärsföreningen Tingvalla. Vid ett sammanträde 11 april 1972 beslutades att tillväxten blivit för stor för att distriktet skall kunna betala för servering o förplägnad i fortsättningen, så hädanefter skall var och en betala för sig. De första arvodena blev verklighet vid årsmötet 1972 men naturligtvis i begränsad omfattning. Det fanns då totalt 8 föreningar inom distriktet, och året därpå, 1973,då årsmötet hölls i Kristinehamn, kunde vi räkna till 10 lokalföreningar, och senare samma år tillkom ytterligare en, och så var vi vid 1974 års början 11 anslutna föreningar. Noterbart är att redan då var diskussion om sammanslagning mellan PRO och SFRF på tapeten, så den frågan kommer tydligen att följa oss livet ut. Det bör också noteras om förutnämnda pionjärer att när distriktsförbundet fyllde 20 år (=1990) så var såväl Märta Sander och Paul Strandlund närvarande. Medlemsantalet i Värmland var då 3.110! Men när man summerade startåret, alltså 1970, då var man bara runt 300 medlemmar. Ekonomin var redan då bekymmersam, men Värmlands Landsting var godhjärtade och efter ansökan fick distriktet direkt kronor och samtidigt löfte om lika mycket kommande år. Det utbetalda beloppet blev dock av okänd anledning något reducerat. RIKSKONGRESS I KARLSTAD 1974 blev ett arbetsamt år för distriktsstyrelsen, ty efter årsmöte i Sunne den 28 april kändes det bra att vi var så pass många, i varje fall i Karlstad, ty distriktet hade åtagit sig att stå som värd för detta års Förbundskongress. Och vår distriktsstyrelse gjorde en fin insats, främst då de medlemmar som hörde hemma i Karlstadsområdet. Det kom cirka 150 representanter från övriga Sverige, så det gällde att ha det hela väl planerat. Då själva kongressen gick bra utan några komplikationer, så det blev nog den anordnade bussresan genom Värmland, naturligtvis med uppehåll i Sunne/Mårbacka och Rottneros mm, det som gav deltagarna det bästa minnet av Värmland. Att det regnade då och då förtog inte det goda humöret.

9 9 DE FÖRSTA FEM ÅREN När Distriktet hade årsmöte i Arvika år 1975 kom 170 medlemmar. De fem åren firades bara med kaffe o bulle men de 170 hade det ändå trivsamt trots att det inte hade gjort några särskilda arrangemang kring femårsjubileet. Värt att notera är att medlemsavgiften till distriktet då var 1:- kr. Så det knallade på och när Kristinehamn år 1978 stod som värd för årsmötet var vi omkring 200 medlemmar som samlades. Kristinehamnsföreningen blev då uppmärksammad för att de haft den största ökningen av antalet medlemmar inom vårt distrikt var det 15 föreningar anslutna till distriktet, och 200 av dess medlemmar deltog i årsmötet, som då hölls i Sunne. HALVÅRSMÖTEN, något vi behöver nu? Värt att notera att man redan tidigt arrangerade halvårsmöten, den första den 17 oktober 1971 i Sunne, vilket skapade bredare och värdefulla kontaktytor för och inom distriktets föreningar. Många nya bekantskapelser gjordes och samhörigheten stärktes. Detta framstod då som betydelsefullt del av vårt arbete och kanske skulle behövas även fyrtio år senare?. Det betyder att distriktet ordnar med tillställningar så medlemmarna får träffas oftare. Några exempel kan nämnas. Pensionärsdagarna i Ransäter, som arrangerades somrarna 1982 och 1984, blev uppskattade av alla de många som var där. Och många är det som gärna vill komma tillbaka, bara vi arrangerar! Det var utmärkta pensionärsträffar!! Alla uppskattade Sensommarmötet den 20 september 1984 i Färjestadshallen i Karlstad. Tänk att vi där också hade fått med oss dåvarande populära Regementsmusiken! Vi som var med minns med glädje hur lyckat det var, när vi en skön försommardag 2008 samlades i Dömle för olika aktiviteter och god mat, och senare på em i Nedre Ulleruds gamla kyrka för en minnesrik stund! En träff att ta efter, helt utan något formellt möte, men med påtaglig samhörighet och kamratskap. Detta bara som exempel på aktiviteter utanför den formella ramen. Vi hoppas naturligtvis att det skapas möjligheter till liknande träffar framledes så att vi får se varandra lite oftare!

10 10 RIKSFÖRBUNDET FYLLDE 40 ÅR. Riksförbundet hade nu verkat i nästan fyrtio år, och det ansåg man borde firas jubileumsåret Naturligtvis i Göteborg där allting en gång började, och liksom för många andra som har möten i Göteborg var Liseberg den självklara platsen att vara på. Det var tur för där fanns det plats för de många som kom från hela Sverige till detta fyrtioårsjubileum. Cirka var det som samlades i nöjesparken på västkustmetropolen, och alla kunde då glädjas åt att vi nu var cirka medlemmar i förbundet, och framtiden syntes ljus VAR DET TIO ÅRS JUBILEUM I VÄRMLAND 10 år firades vid årsmötet i Brunskog den 26 april 1980, där det hela inleddes med samling i den vackra kyrkan. Själva mötet var på Skutboudden, och där smakade det gott med kaffe, landgång och tårta! Blommor mm, bland annat en ståtlig blomsterkorg från Wermlandsbanken, prydde podiet. Alla distriktets föreningar var representerade, utom en, Trankil. Sång o musik fick de 42 ombuden från 15 föreningar lyssna till. Högtidstal hölls av Winnie Thörnqvist från Jönköping. Men hyllningar blev det också och distriktets sekreterare Jalmar Ahlqvist hade själv täljt till en ordförandeklubba, som han överlämnade till distriktet. Populärt! FLER OCH FLER De följande åren fylldes det på i lokalföreningarna och medlemsantalen steg! Exempelvis: 1980= 16 föreningar, totalt medlemmar, 1981= 17 föreningar och medlemmar, 1984= 18 föreningar, totalt medlemmar, 1985= 19 föreningar och medlemmar Och 1986 var medlemsantalet Så har det runnit på genom åren. När vi nu går in i jubileumsåret 2010 så finns det 23 lokalföreningar med tillsammans medlemmar. Men fler kan och måste vi bli, och därför gäller att vi alla hjälps åt. MEDLEMSVÄRVNING Året efter tioårsjubileet, alltså 1981, var det årsmöte i Kil. 15 föreningar ställde upp med 41 ombud, och litet bekymmer präglade mötet då medlemsökningen under året varit allt för blygsam. Det blev beslut om ökad aktivitet i medlemsvärvning, och olika idéer framlades Några föreningsmedlemmar prisades dock samtidigt för sina värvningsinsatser så man hade tydligen, trots allt, lyckats bra här och där! Den 15 oktober samma år behandlade styrelsen en tidigare idé, och beslutet blev att vi skulle ha en stor annons och i övrigt se till att nästa nummer av Veteranposten skulle bli Värmlandsdominerat. Senare skulle varje medlem se till att ge en sådan tidning till någon

11 11 bekant och samtidigt propagera för SPRF-verksamheten. Det kostade naturligtvis pengar, men gav en god respons. PRISER SOM LOCKMEDEL För att stimulera medlemsvärvningen försökte nu distriktsledningen att locka med penningpriser som belöning, och vi årsmötet i Filipstad 1983 utdelades tre sådana priser, till vilka framgår inte. Men det kanske gav resultat då vi nu var 17 föreningar i Värmland, som förberedde att distriktet snart skulle fylla 15 år. TRÅNGT PÅ ÅRSMÖTENA Kanske var det nu som tanken kom upp, 360 var med på årsmötet 1980, och det började bli svårt att arrangera när det kom så många. Vid årsmötet i Kil 1981 beslutades därför att hädanefter måste vi av utrymmesskäl begränsa antalet medlemmar vid våra årsmöten. Trots protester så beslöts att endast valda ombud från varje förening plus distriktsstyrelsen med funktionärer skulle komma till våra årsmöten. Så år 1982 var begränsningen ett faktum. Vi var då förutom distriktsstyrelsens medlemmar och funktionärer 46 ombud som representerade våra 15 föreningar. Men förutnämndas protester mot den förändrade årsmötesordningen resulterade i senare beslut att även andra medlemmar skulle äga rätt närvara vid våra årsmöten. Men som vi vet är det numera nästan bara valda ombud på distriktets årsmöten. LANDSTINGETS PENSIONÄRSRÅD På olika håll inom landstingen runt om i landet hade det kommit till särskilda Pensionärsråd. Även i Värmland blev frågan aktuell 1976, och vi fick då kallelse till en träff med vårt landsting. Där beslöts då att bilda Värmlands Landstings Pensionärsråd, efterhand förkortat till LPR. Där tilldelades vårt förbund en plats, medan PRO tilldelades tre. Vår representant i detta första pensionärsråd blev ordförande Arthur Widén med Gösta Norbäck som ersättare. Detta pensionärsråd kom i arbete och kanske medverkade till att Landstinget beslutade att kommande års landstingsbidrag skulle utgå med Kr 11,75 per rapporterad medlem plus 295 kronor för varje lokalavdelning. Vår tilldelning skulle då bli totalt :25! Senare fick de aktuella bidragen mera fasta former, alltså en summa per kalenderår. LANDSTINGSBIDRAG I alla år har Värmlands läns landsting bidragit till vår verksamhet med varierande belopp. Noterbart är att 1972 skrev Revisor Nils Nilsson ett brev till distriktsstyrelsen och påpekade att vi får På tok för litet i bidrag. PRO hade då fått kronor, men vi bara några tusenlappar. Beslöts att omgående begära för nästa år. Men vi bör komma ihåg att PRO då hade ca medlemmar, vi var bara cirka 500!!

12 12 Landstingets årliga bidrag fortsatte och 1988 var det uppe i hela kronor. Nämnda år deltog vi också i Värmlandsmässan för första gång och delade ut broschyrer och tidningar, och vi syntes mer och mer i den allmänna debatten, och det märktes att vi hade en viktig uppgift att fylla. Litet negativt var det dock att vi i årsrapporten 1988 ej nådde det uppsatta målet; att ha 3000 medlemmar. Men inom Karlstad rönte vi framgångar och där fanns nu sex SPF-föreningar med nära ettusen aktiva medlemmar. Men 1990, då vi fyllde tjugo år, kunde de 82 närvarande ombuden vid årsmötet den 22 mars i Karlstad notera att vi var 21 föreningar med totalt medlemmar, och detta år var Landstingsbidraget hela kronor. STUDIER OCH ÅLDRINGSVÅRD Tidigt hade distriktsstyrelsen insett att detta med studiecirklar och åldringsvård var enormt värdefullt att finnas med i vår verksamhet. En aktiv kvinna inom detta var vår medlem Elna Eriksson från Övre Ullerud, medlem från starten då SPF Forshaga/Ullerudsbygden bildades, men hon var mycket aktiv dessförinnan. Hon hade 1981 utnämnts till distriktets Studieorganisatör. Genom olika kurser och varierande praktisk tillämpning fick hon god erfarenhet och behövliga insikter för att klara denna befattning, bland annat genom utbildning på flera kurs- och studieaktiviteter i Sånga-Säby. Elna Eriksson bidrog till att Landstinget utarbetade en sjukvårdsplan för Värmland. Hon bidrog bland annat till att inom länet distribuera en ny skrift som hette Heja hälsan. Kring detta bildades det cirklar runt om i vårt område. Elna kallade senare alla föreningars studieansvariga till en konferens i Karlstad, det var den 28 oktober Då det samma år skulle bli en ny funktionärskurs i äldrefrågor på Sånga-Säby den november skickade distriktsstyrelsen dit Elna Eriksson samt Märta Nelsson från Torsby. Så studie- och utbildningsverksamheten var verkligen väl omsedd., mest tack vare Elna Erikssons idoga arbete FÖRSTA EGNA EXPEDITIONSLOKALEN Ja nog kändes det stort då vi fick egen expedition Något märkvärdigt var det inte, men ändå ett steg i rätt riktning, och givetvis en betydelsefull del i verksamheten, då vår ordförande Claes Ernebratt i februari jubileumsåret 1985 upplät ett rum i sin villa på Norra Klaragatan i Karlstad. En skälig hyra på 350 kr pr månad var distriktsstyrelsen helt överens om. Därmed hade vi fått vårt första distriktskontor. Och öppet var det varje förmiddag måndag till torsdag.

13 13 15-ÅRSJUBILEUM, POPULÄRT I ÖVERKANT Allt borde firas, tyckte man redan då, och den 13 juni 1985 var det stor samling på Hotell Selma Lagerlöf i Sunne. Nu var det dags för att fira våra första femton år. Det blev populärare än vad som väntats, och det var bara 360 medlemmar som fick plats i festsalen. Inte mindre än 55 ytterligare anmälda fick stanna hemma av platsbrist.. Men de 360 som kom från våra då 18 föreningar hade det trevligt och fick lyssna till högtidstal av Winnie Törnqvist, njuta av sång och musik och imponeras av Gundegabalettens framträdande. Vi fick då också reda på att vi totalt var 2247 medlemmar i Värmland. FRAMÅT UPPÅT VAR PAROLLEN Det syntes nu vara full vind i våra segel och aktiviteterna runt om i Värmland för att värva nya medlemmar gav resultat. Att nå upp till 2500 var ett delmål, och alltmer som åren gick så vidgades och breddades vår verksamhet. Vid årsmötet i Karlstad den 11 april 1987 noterades att vi var 19 föreningar och att vi nått förutnämnda delmål, medlemsantalet var 2.506, och vår balansräkning balanserade på kronor. STUDIEFÖRBUNDET VUXENSKOLAN Under åren har samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan blivit en viktig del i vår verksamhet. Genom Vuxenskolan har vi under många år fått tillgång till eget kansli det kansli vi har år 2010 på Stapelgatan i Karlstad är ju förnämligt och samarbetet synes gott. Vuxenskolan har alltid erbjudit oss all tänkbar hjälp och med deras medverkan har vi successivt kunnat vidga vår verksamhet. Därifrån har vi också årligen tilldelats ekonomiskt stöd till vår utbildningsverksamhet, ett stöd som är vitalt för oss. Samarbete med Vuxenskolan förekommer landet över, och här i Värmland kan vi bara uttrycka vår stora uppskattning av detta. Vuxenskolan i Karlstad har verkligen ställt upp för oss, och deras till oss utlånade personal har bidragit till vår goda verksamhet och dess framgångar. Vem minns inte med glädje Pyret Andersson, som alltid var toppenbra, och från 1 februari 2010 är det för oss välkända Kerstin Andersson, som nu 2010 sköter vårt kansli på fastställda tider. KURSER, UTBILDNINGAR, RESOR Kurser och utbildningar av mångahanda slag har under åren präglat verksamheten. Vi kan inte här återge alla de olika moment som distrikts- och föreningsvis förekommit runt om i länet under de avverkade fyrtio åren. Tidigt kom vi igång med kurser i äldreboende och därtill hörande kontakter med olika kommunala instanser. Vem minns inte Att åldras är att växa år 1989 där Förbundet såg till att varje distrikt var med. Boendefrågan för oss äldre och andra behövande har varit, och

14 14 kommer att förbli, en viktig del i arbetet. Ingen kan nog värdera det mycket betydelsefulla samarbete som förekommer genom alla Kommunala Pensionärsråd, och likaså gäller att vi genom distriktet är med i motsvarande samarbete inom Landstinget. Trafikkunskap har med åren blivit alltmer viktigt på grund av trafikens stora ökning, och det har varit nödvändigt att alla, kanske mest då pensionärer, fått möjlighet förnya sina kunskaper. De många kurser i trafik som årligen är med i föreningarnas program har kommit till därför att behovet verkligen finns. Skärpan, uppmärksamheten, ögonfixering, träffsäkerheten och inte minst trivsamheten är alltid i främsta ledet då vi samlas för att spela Boule. Detta ger många trivsamma stunder tillsammans för medlemmarna inom föreningen, och också tillsammans med boulespelande från andra pensionärsföreningar. Mästerskap i olika former förekommer, inte minst distriktsvis men också på riksnivå. Det finns en stor del att läsa om detta i de många protokollen. Nyare tider har också gett nyare studieobjekt. Och datakunskap är väl det som mest skakat om tillvaron för alla och i mycket stor del för oss äldre. Nästan dagligen överraskas man av att äldre personer, vi menar då sådana som är i pensionsåldern, sitter hemma och knackar på en dator. Kanske inte alla gånger nödvändigt, men betänk så mycket det berikar tillvaron. Och att kunna hantera en dator har blivit en mycket betydelsefull del av föreningarnas utbildningsprogram. Ett märkbart problem synes dock vara att finna lämpliga kursledare. För att lära oss det bästa om vår kost, den dagliga maten, så har vi också haft utbildning, och säkerligen kommer mera i samma ämne att bli aktuellt. Kursen som hette Mat och Nutrition var förlagd till Forshaga Folkets Hus och var innehållsrik och givande. År 2009 fick vi bidrag från Värmlands Landsting till att i studiecirkelform arbeta under parollen Passion för livet. Det kommer att fortsätta även jubileumsåret Att resa, se nya orter och vyer på andra platser, även då utomlands, har redan från tidig början varit en betydelsefull del av vår verksamhet. Tidigt utsågs inom distriktsstyrelsen en reseorganisatör och redan under de första av de fyrtio åren blev det livligt åkande i distriktets regi rapporterades om att distriktets resor runt om i Sverige med ett genomsnittsligt deltagande varierande från 7 till över 80! Så också inom varje förening med egen reseledare där protokollen tolkar i några fall överraskande aktiviteter. Ålands- och Finlandsbåtarna kom tidigt in i bilden mest då i kombination med en bussresa. Bussarna kom snart till bruk även för att åka runt inom vårt land och övriga Norden. Och snart insåg vi att detta transportmedel var väldigt lämpligt att nyttja för att ta en titt på de många länderna inom övriga Europa, ja till och med utom vår kontinent. Så det vi av naturliga skäl ej fick möjlighet att göra då vi var unga och krigsåren och efterföljande krisår satte stopp för det mesta, det fick vi möjligheter ta igen långt efter andra världskriget vilket vi synes väl tagit tillvara.

15 15 EN EGEN FANA! Enligt styrelsebeslut 27 november 1984 skulle vi inköpa ny egen fana, som skulle beställas från Flaggfabriken Tellus i Karlshamn! Pris kronor.(finns den kvar?) Vi vet i alla fall att vid ett sammanträde 1986 beslöt vår styrelse att vi skulle behålla fanan i oförändrat skick. Vi vet alla att det var detta år som namnändring skedde. SFRF byttes ju till SPF, dock utan samma ändring på vår fana KONGRESS I VÄSTERÅS 1987 Det var också kongress 1987, och Västerås var platsen där Värmland representerades av fem ombud. Förbundets namn var nu ändrat till Sveriges Pensionärsförbund, SPF och kongressen valde in vår ordförande Claes Ernebratt i förbundsstyrelsen NYTT HANDLINGSPROGRAM Vid nämnda kongress antogs efter lång diskussion, och efter att först ha varit ute bland distrikten för behandling, ett nytt handlingsprogram. Nu skulle vi använda det i verksamheten och det gav också nya möjligheter. Verksamheterna skulle utökas och bland annat en inbjudan från Länssparbanken resulterade i att distriktsstyrelsens ordförande och vice ordförande tog plats i bankens pensionärsråd. Vi blev också medlemmar i Folkrörelsernas arkiv och där kommer framledes våra viktiga protokoll och andra betydelsefulla handlingar att förvaras. MÄSSDELTAGANDE Att vara med på olika mässor har gett en del uppmärksamhet och noterat framgångar. Vid Karlstadsmässan SENIOR 88 var vi med, och bland annat så underhölls besökarna av föreningen Klaran med ett trevligt program direkt från scenen. Ett uppskattat inslag var också Tingvallakörens lustspel Med Fröding genom Värmland och flera av våra medlemmars hantverkskunskaper blev uppmärksammat. RIKSFÖRBUNDET FEMTIO ÅR 1989 fyllde Sveriges Pensionärsförbund, SPF, som det då hette, 50 år. Detta firades naturligtvis över hela landet. I Värmland hade vi bland annat en utställning i Karlstad Stadsbibliotek i 10 dagar, som rönte bra uppmärksamhet. Naturligtvis var vi med på jubileumskongressen, som troligen hölls i Sundsvall (protokollet nämner inte platsen), men i nämnda stad var det i varje fall ordförandekonferens ungefär samtidigt. Vår distriktsordförande och vice ordförande plus fem valda ombud förde Värmlands talan.

16 VAR DET 25-ÅRSJUBILEUM FÖR OSS VÄRMLÄNNINGAR Härlig anslutning i skönt väder då vi samlades i Sunne för att fira att vi nu avverkar 25 år i vår viktiga verksamhet. Mottot för det arrangerade stormötet var Fram i ljuset pensionär. Det började med att vi tågade genom centrala Sunne med fanor i täten ut till Kolsnäs där själva festligheten ägde rum. 350-talet av våra medlemmar mötte upp. Där var det musik och varierande underhållning samt flera viktiga anföranden, bland annat av Förbundsordförande Nils Carlhamre. Vår egen Carl-Eje Granquist hade sammanställt en gedigen 25-årsberättelse om vår verksamhet, och ur denna föredrog han vitala delar. Stormötet uppmärksammades bra i en del av våra tidningar, liksom lokal TV och radio. Men vissa delar av länspressen prioriterade tyvärr annat, det fanns också arrangemang med politisk anknytning, och då glömdes vi bort. TANDVÅRD SPF Klaran i Karlstad kom 1999 med en motion och ville att vi skulle verka för att få till stånd en Tandvårdsförsäkring. Frågan är fortfarande till större del olöst! FÖRSÄKRINGSAVTAL. Förutom de fina möjligheter vi har att som SPF-medlem får bra försäkringsskydd så har Riksförbundet träffat avtal med IF (tidigare Skandia) om bra villkor när det gäller Hem- och Villaförsäkring. DE HAR VARIT ORDFÖRANDE UNDER DE FYRTIO ÅREN Den viktigaste uppgiften i en sammanslutning som vår har utan tvekan ordföranden. Det är denne som oftast får dra de tyngsta lassen och som skall ta initiativ och se till att aktiviteten bland medlemmarna alltid är den bästa. Vi har självfallet under fyrtio verksamhetsår haft flertalet personer som våra ledare, personer som vi valt vid demokratiska val och efter förberedande undersökning. Vid sådana tillfällen är det ytterst betydelsefullt att den tillsatta valberedningen verkligen gjort sitt arbete med omsorg och eftertanke. Låt oss titta efter vilka det varit som haft detta tunga ansvar: Åren = John Engvall, Kristinehamn. Åren = Arthur Widén, Molkom.

17 17 Åren = Carin Grundel, Kristinehamn. Åren = Claes Ernebratt, Karlstad. Åren = Karl-Gustaf Forssander, Karlstad. Åren = J. Eric Jönsson, Karlstad. Åren = Sven Olof Lundin, Arvika. Åren = Gullan Lindblad, Karlstad. Åren = Jan Nilsson Karlstad. DISTRIKTSSTYRELSEN har naturligtvis under fyrtio år sett ut på flera olika sätt vad det gäller ledamöter och funktioner. Antalet ledamöter har varierat mycket, och senast vid distriktsstämman 2008 reducerades styrelsen till nio ledamöter. Men dessutom väljer vi ett antal funktionärer som var och en skall leda sitt ansvarsområde med rapportskyldighet till Distriktsstyrelsen. På varje årsstämma väljes alltså Styrelse bestående av 9 medlemmar, Revisorer, 2 ordinarie och en suppleant, vidare väljes då Kongressombud, 3 ordinarie och 3 suppleanter, LPRledamot med en ersättare, Valberedning, som senaste år varit 5 till antalet med en ansvarig sammankallande. Inom styrelsen fördelas ansvarsområdena: En ansvarar för Distriktsexpeditionen, en som KPR-ansvarig, en för Folkhälsa, en för Trafik, en för Utbildning en för Boule, en för Golf, en person får ta sig an Media, en annan Resor, och så en som ansvarar för nyare tiders finess nämligen Data/It en får ansvaret för Rekrytering och att också tjänstgöra som Vice Sekreterare. Funktionärer utanför styrelsen finns också: Vi har Bouleombud, Bridgeombud, Golfombud, Trafikombud, IT-ombud med medlemsregistrering, Hemsidesansvarig, Reseombud, ombud till Folkrörelsernas arkiv, Hörselombud och Folkhälsoombud. Som synes; en mängd personer som alla, var och en på sitt område, har en för oss övriga SPF-medlemmar mycket ansvarsfylld uppgift.

18 18 DISTRIKTETS HEDERSLEDAMÖTER Vid årsmöte i Kil 11 april 1985 beslutades enhälligt på Claes Ernebratts förslag att utse Jalmar Ahlqvist, Sunne, till HEDERSMEDLEM var distriktsstämman förlagd till Säffle där man samtidigt firade Pensionärernas Dag. En fin dag där vi gladdes åt att Förbundsordförande Nils Carlshamre medverkade. Elna Eriksson, från SPF Forshaga, hedrades av Carlshamre och utnämndes till HEDERSMEDLEM. Hon förärades blommor och en pampig glasskål. FÖRTJÄNSTTECKEN OCH DIPLOM har också funnits med i bilden. Första noteringar synes vara från ett halvårsmöte i Filipstad den 27 oktober 1974 då förtjänsttecken och diplom tilldelades Victor Klarström och Paul Strandlund, och noterades att tidigare hade också Gertrud Eriksson i Säffle fått sammalunda (Här, liksom på andra viktiga delar av denna berättelse, måste skribenten reservera sig. Det kan mycket väl ha hänt att någon viktig del i mängderna av protokoll gått mina ögon förbi, och då kan jag mycket väl ha missat något namn!) VÄRMLÄNNING I FÖRBUNDSSTYRELSEN, MATS BERGSTRÖM, senaste! Även om vi inte har ständiga representanter med i Förbundsstyrelsen så har vi flera gånger haft värmlänningar i ansvarsställning där. Den förste värmlänning som Förbundsledamot var Victor Lindström från SPF Tingvalla. Claes Ernebratt är ett annat exempel en av våra tidigare ledare som i många år var med i Förbundsstyrelsen. Så får vi inte glömma Eric Jönsson, han var också en av de våra som i Förbundsstyren ledde arbetet på riksnivå. Nu i nyare tid så minns vi med glädje det uppmärksammade arbete vår Mats Bergström gjorde då han som vice ordförande i Förbundsstyrelsen plötsligt fick ta över huvudansvaret för Förbundet. Orsaken var en schism mellan vår ganska nyvalda kvinnliga förbundsordförande och generalsekreteraren. Mats skötte denna uppgift länge på ett utomordentligt sätt. o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o

19 19 Det är på sin plats att i denna lilla skrift också få med synpunkter från någon av dem som haft det högsta ansvaret i vår verksamhet, d.v.s. Distriktsordföranden. Samtidigt måste det vara en person som har varit med under det senaste decenniet, och som de flesta av dagens SPF; are känner till. Valet blev lätt, ingen kan bättre vara lämpad för detta än välkända Gullan Lindblad, som dessutom under sina år som vår ordförande också såg till att det alltid var något på gång.. Därför följer här Gullans egna ord: G u l l a n s k r i v e r Några glimtar från min tid som SPF-ordförande i Värmland När jag slutade med riksdagsarbetet 1998 hade jag inte en tanke på att gå in i någon pensionärsorganisation. Jag tänkte: inte kan jag gå som beslutsfattare in i en kravmaskin. Men om något år gick jag ändå in i SPF Tingvalla, en trevlig förening som åtminstone för något år sedan var länets största. Jag var vice ordförande i SPF Värmland från 2002, då Sven Olof Lundin var ordförande, och jag valdes till ordförande Detta uppdrag hade jag fram till årsstämman 2009, då Jan Nilsson blev min efterträdare. Jag ser tillbaka på åren som ordförande med glädje. Det var mycket arbetsfyllda men givande år. Utan mina närmaste medarbetare. Gun Gustavsson, Gunnel Hansson och Anita Beckman- som en tid tillsammans med mig utgjorde arbetsutskott i SPF-distriktet hade jag aldrig orkat med jobbet. Vi var alla frivilligarbetare. Gunnel hade hand om pengarna och var en flitig referent och fotograf vid våra större möten. Gun skötte kansliet ett par dagar i veckan och Anita var sekreterare och fritids- och friskvårdsansvarig. Utöver distriktsstyrelsen hade vi flera kontaktpersoner som basade för olika områden, t.ex. trafik, hörsel, resor m.m. Medlemsutvecklingen Jag minns att jag från början var missnöjd med vårt medlemstal, då jag såg att vi låg sämre till än många andra län procentuellt i förhållande till befolkningstalet. Ändå är vi ett län med många äldre, men det är ett rött län och PRO samlar de flesta. I ett ordförandebrev september 2004 skrev jag om det alltför låga medlemstalet och betonade vikten av att rekrytera fler medlemmar. Jag satte upp ett mål för mig själv att öka medlemstalet från drygt 4000 till 5000 och när jag nått det målet med råge kunde jag avgå 2009.

20 20 Inga Tågmark-Nilsson, då ordförande i SPF Klaran, kom med idén att vi borde bilda en förening till i Karlstad och resultatet blev efter en del möda att SPF Fröding kom till Det är idag en mycket livaktig förening med ca 300 medlemmar. Jag är själv medlem där. Min uppfattning är att vi skulle kunna ha flera föreningar än de fem som idag finns inom centrala Karlstad (åtta i kommunen). Problemet är överallt att hitta en ordförande. Jag minns att vi ansåg att Rune Wallqvist skulle vara en lämplig ordförande för SPF Fröding och jag började tjata på honom om detta. Vid ett tillfälle skulle han sjunga i domkyrkan och när jag fick se honom i vapenhuset började jag återigen med min övertalning: Svaret blev: Ja, ja, men låt mig få sjunga först! Han sa senare att jag var en av de envetnaste människor han träffat. Rune blev en utomordentlig ordförande i fem år, för att efterträdas av den energiska Kerstin Erlandsson. Där lyckades vi! Tyvärr har jag också fått vara med om att lägga ned några föreningar: SPF Holmedal, som gick över i SPF Holmedal-Årjäng, SPF Likenäs, där de få medlemmarna gick över till SPF Aktiv i Torsby eller SPF Älvdalingen Ekshärad.SPF Kilabygden gick över i SPF Säfflebygden SPF Fryksdalen höll på att gå samma öde till mötes, när jag lyckades förmå f.d. prästen i Gräsmark, Monica Sjögren-Nordgren att ta över rodret där. Befolkningsutvecklingen är tyvärr sådan att glesbygdens invånare blir allt färre. Men då borde pensionärsorganisationerna i städer och tätorter bli fler, tycker man. Riktigt så enkelt är det tyvärr inte. Det blir överhuvudtaget allt svårare att få folk att åta sig oavlönade förtroendeuppdrag och de som åtar sig uppdrag blir trötta efter en tid, naturligt nog eftersom SPF rekryterar äldre personer. Vi blir allt flera pensionärer men det är faktiskt inte så lätt att få de yngre pensionärerna 40-talisterna - med i verksamheten. Ändå strävar många föreningar efter att förnya sina arbetssätt. Att gå på ett föreningsmöte, dricka kaffe och lyssna till ett föredrag eller sjunga allsång attraherar inte de yngre. SPF:s uppgifter För den som liksom jag varit föreningsmänniska sedan tidigt 60-tal har förenings- och årsmöten en särskild dragning, men så är det inte för alla pensionärer. De vill gärna ha omväxling och trevliga program och träffa likasinnade.. De viktigaste uppgifterna för ett pensionärsförbund som SPF är trots allt att ta till vara pensionärernas intressen när det t.ex. gäller pensioner, skattefrågor, vård, trygghet och äldreomsorg. Det gäller såväl riksorganisationen som distrikten. Föreningarnas främsta uppgift är att vara medlemsvårdande i dess bästa bemärkelse, d.v.s. att ordna trevliga, regelbundna möten med omväxlande program. Upplysning om distriktets arbete och aktuella pensionärsfrågor är också viktiga. Många äldre är ganska ensamma och ser ofta fram emot föreningsmötena. Studieförbundet Vuxenskolan är vår nära samarbetspartner (Vi är en s.k. medlemsorganisation) och vi kan tillsammans ordna trevliga program, studiecirklar och resor. Vi har också hyrt lokal av Vuxenskolan och flyttat från v:a Torggatan till Tage Erlandergatan och senast till Stapelgatan. Samarbetet har alltid varit det bästa. Som distriktsorganisation för Värmland är det viktigt att ha kontakt med samtliga politiska partier, särskilt inför valen. I Karlstad gjorde vi en stor enkätundersökning bland våra medlemmar2006, där Curt Immerstrand,Karlstad, som satt i KPR gjorde en stor insats. Med svaren på enkäten som grund gjorde vi en rundfrågning till alla politiska partier i Värmland inför valet Alla ville oss väldigt väl inför valet! Vi hade också ett möte med utfrågning av riksdagsmän på vår expedition. Det är viktigt att visa att SPF är en aktiv organisation och faktiskt en maktfaktor att räkna med. Nät det gällde EU-frågan var SPF ganska ensamt om att ha möte med framstående företrädare som korrespondenten Rolf Gustavsson och EU-

21 21 experten Annika Ström-Melin. Anita Beckman hade träffat dessa personer vid ett centralt anordnat möte och lyckades få dem till oss. Jag tror faktiskt att vi var ganska ensamma om ett EU-möte valåret Inför EU-valet 2009 kontaktade jag tidigt vår nye förbundsordförande Karl Erik Olsson, som ju varit EU-politiker. Medverkade gjorde också företrädare för samtliga politiska partier i Värmland. Detta möte hölls på Bibliotekshuset i Karlstad och samlade ett hundratal intresserade. då var jag med som vanlig medlem. Roliga och nyttiga möten Sista året som vice ordförande fick jag en idé, där jag hade ganska stort motstånd till en början. Distriktet borde anordna ett möte, dit samtliga medlemmar i länet som hade lust kunde komma för att träffas och trivas, ansåg jag. En del styrelsekamrater menade att det aldrig kunde gå. När anmälningarna började komma in sa de tvivlande: Får du hundra deltagande är det fantastiskt. Vi var 400 medlemmar som samlades i Ransäter till en trevlig dag, bl.a. med tipspromenad ordnad av dåvarande ordföranden Sven Olof Lundin. Vi fick besöka alla de intressanta husen vid Ransäters hembygdsgård och fick bl.a. lyssna till Eva Persson, Sunnemo. SPF centralt anordnade en budkavle hösten 2004,där SPF- cyklister från söder till norr deltog för att föra stafettpinnen vidare. Vi var ett ganska stort gäng som cyklade delsträckor från Karlstad till Kristinehamn för att lämna stafettpinnen vidare till dåvarande ordföranden där, Per- Erik Odelsten, som ansvarade för att pinnen fördes vidare till Karlskoga. Distriktsstyrelsen ordnade efter det lyckade mötet i Ransäter flera stora vårmöten, bl.a. i Årjäng 2005, närmare bestämt vid travbanan. Dåvarande kommunstyrelseordföranden Kjell Ericsson hälsade oss välkomna och vi fick trevlig musikunderhållning. Vi fick bl.a. information om travsporten, som är något av ett signum för bygden. Ett stort möte anordnades i Mariebergsskogen, Karlstad, maj Vi fick friskvårdsinformation med Stig Larsson, känd från TV, samt EU- information. Enligt uppslag av Willy Håkansson, vår revisor, ordnade vi maj 2008 en utflykt till Forshaga golfklubb i Dömle där vi fick prova på golfspel, boule och mycket annat, samt ett kulturellt inslag genom besök i Nedre Ulleruds gamla vackra kyrka. Trevliga minnen är också mina besök i föreningarna. Det är viktigt att ha nära kontakt med föreningarna, tycker jag. Jag minns särskilt föreningsjubileer, t.ex. i Forshaga, Ransäter, Ekshärad, Väse-Fågelvik och Grava. Roliga minnen är också ordförandekonferenserna ombord på färjor till Åland. Ordförandekonferenser, Månadsbrev Föreningarna bör vara väl informerade om vad distriktsstyrelsen har för sig. S.k. ordförandekonferenser hade distriktet sedan tidigare och vi fortsatte med sådana. Nästan från början av min ordförandetid skrev jag också s.k. månadsbrev, där det viktigaste som hänt togs upp. Som distriktsordförande kallades jag ett par gånger årligen till ordförandekonferenser av riksorganisationen och det viktigaste från dessa redogjorde jag också för. Jag tror att dessa månadsbrev var uppskattade av föreningarna.