DOM Meddelad i Göteborg

Transkript

1 DOM Meddelad i Göteborg Mål nr UM Enhet 2:5 1 KLAGANDE 1. Amireh Alirezaei, Zeinab Zavvar, Ombud och offentligt biträde: Advokat Björn Israelsson Advokatbyrån Juricum AB Drottninggatan Örebro MOTPART Migrationsverket Förvaltningsprocessenheten i Göteborg Kållered ÖVERKLAGADE BESLUT Migrationsverkets beslut den 24 september 2009, dnr och SAKEN Uppehållstillstånd m.m. enligt utlänningslagen (2005:716), förkortad UtlL DOMSLUT avslår yrkandet om muntlig förhandling. avslår överklagandet. beslutar att ersättning ska betalas till Björn Israelsson med kr, varav kr för arbete, kr för utlägg och kr för mervärdesskatt. Dok.Id 5002 Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid Box Sten Sturegatan måndag fredag Göteborg E-post: forvaltningsrattenigoteborg@dom.se 09:00-15:00

2 2 BAKGRUND Amireh Alirezaei och Zeinab Zavvar reste in i Sverige med Schengenvisering den 4 oktober 2008 och ansökte den 27 oktober samma år om asyl i Sverige. Amireh Alirezaei anförde i huvudsak följande. Hennes make, och dottern Zeinab Zavvars far, har sedan dotterns födelse utsatt Amireh för misshandel. Hennes make har tvingat henne att vara hemma och hon har inte fått lov att arbeta, varför hon har blivit alltmer isolerad från omgivningen. Maken vill gifta bort deras dotter med en vän till honom och äktenskapet ska arrangeras efter dotterns avslutade studier i grundskolan. När dottern har motsatt sig äktenskapet har hon utsatts för misshandel av fadern. Amireh har uppsökt domstol för fyra till fem år sedan för att försöka ansöka om skilsmässa, varpå hon har blivit nekad hjälp och i stället blivit hemskickad. Det är mannen som bestämmer om skilsmässa ska genomföras i Iran och hon har inte försökt ansöka om skilsmässa vid fler tillfällen. Hon har inte vänt sig till myndigheterna för att erhålla hjälp på grund av rädsla för att situationen med maken skulle förvärras. Hon har också känt fruktan för att maken genom sina kontakter inom polisen skulle kunna få kännedom om att hon vänt sig dit. Hon och dottern riskerar att utsättas för övergrepp och misshandel av maken om de återvänder till hemlandet och äktenskapsplanerna för dottern kommer att aktualiseras. Hela familjen ansökte tillsammans om visering för besök i Sverige år Hennes make och son fick dock avslag på sina ansökningar. Maken vet inte om att hon och dottern fick sina ansökningar beviljade eller att de nu befinner sig i Sverige. Sonen är kvar i hemlandet och maken har skickat honom till sin mormor då han vägrat tala om var hon och dottern befinner sig. Medgivandet till att hon och dottern reser utomlands lämnades i samband med passansökan. Migrationsverket avslog ansökan med i huvudsak följande motivering. Amireh Alirezaei och Zeinab Zavvar har genom ingivet hemlandspass

3 3 styrkt sin och dotterns identiteter och hemvist i Iran. Amireh Alirezaei och Zeinab Zavvars berättelse är i stora delar vag och detaljfattig. Amireh Alirezaeis berättelse om hur hon vänt sig till domstolen och det bemötande som väntat henne där är anmärkningsvärd. Det finns anledning att ifrågasätta att hon inte försökt vända sig till myndigheterna eller andra anhöriga för att erhålla hjälp gällande den misshandel hon under flera år fått utstå från maken. Amireh Alirezaei har möjlighet att begära skilsmässa från sin make, särskilda omständigheter och makens behandling av henne och barnen torde kunna gagna hennes sak. Det kan inte anses råda ett särskilt skyddsbehov för Amireh Alirezaei som skild kvinna. Hon kommer från Teheran som är att betrakta som en stor stad och social isolering torde kunna uteslutas. Hon och dottern har även möjlighet att flytta till en annan del av landet, som till någon av de större städerna Mashad eller Isfahan där skydd finns att tillgå för kvinnor. Gällande risken för dottern Zeinab Zavvar att bli bortgift finns anledning att ifrågasätta att varken Amireh Alirezaei eller Zeinab Zavvar haft någon kännedom om vem Zeinab Zavvar varit tänkt att ingå äktenskap med. Det är också anmärkningsvärt att den tilltänkta makens familj inte varit inkopplad, att de två aldrig ska ha träffats och att Amireh Alirezaeis make ska ha arrangerat äktenskapsförloppet helt på egen hand utan Amireh Alirezaeis vetskap eller närmare inblandning. Det finns inget som stödjer att myndigheterna i Iran generellt skulle sakna vare sig vilja eller förmåga att bereda skydd för sina kvinnliga medborgare. Amireh Alirezaei har inte vänt sig till myndigheterna angående de övergrepp hon fått utstå från sin make för att nå en lösning i den familjära konflikt som uppstått. Inte heller har hon försökt att vända sig till myndigheterna för att erhålla hjälp för det bortgifte som hennes dotter uppges riskera. Amireh Alirezaei och Zeinab Zavvar kan inte anses ha uttömt möjligheterna till skydd från de iranska myndigheterna. Mot bakgrund härav anses deras uppfattning om att de inte kan vända sig till myndigheterna som ogrundad och för det fall de skulle få problem har de att vända sig till inhemska myndigheter. Sammanfattningsvis har inte Amireh

4 4 Alirezaei och Zeinab Zavvar gjort sannolikt att de i hemlandet riskerar asylgrundande förföljelse. Inte heller har de gjort sannolikt att något reellt hot har riktats mot dem eller att de skulle vara utsatta för detsamma om de återvänder. Vid en sammantagen bedömning har Amireh Alirezaei och Zeinab Zavvar inte förmått göra sitt skyddsbehov sannolikt. Några läkarintyg som styrker de hälsoproblem som Amireh Alirezaei och Zeinab Zavvar hänvisat till har inte inkommit. Det har inte framkommit några synnerligen ömmande omständigheter som kan ligga till grund för uppehållstillstånd. YRKANDEN M.M. Amireh Alirezaei och Zeinab Zavvar yrkar att migrationsdomstolen ändrar Migrationsverkets beslut och beviljar dem uppehålls- och arbetstillstånd. De yrkar även att migrationsdomstolen håller muntlig förhandling i målet. Amireh Alirezaei anför i huvudsak följande. Hon har en skyddslös ställning i förhållande till sin make. Om det skulle vara möjligt att erhålla äktenskapsskillnad på grund av makens misshandel av henne torde hon vara tvungen att bevisa detta påstående, vilket förmodligen är näst intill omöjligt mot mannens nekande. Om hon går in i en sådan osäker process och misslyckas kan det få mycket allvarliga konsekvenser då maken kan anse sig ha fått legitimitet i att misshandla henne. Det är helt uteslutet för henne och dottern att flytta till en annan ort, eftersom de där helt skulle sakna socialt nätverk och de skulle stå helt utan skydd. När det gäller frågan om tvångsgifte är det hennes make som ensam avgör vem dottern ska gifta sig med och hon har själv inget inflytande över detta. Maken har sagt att han är mannen i huset och det är hans beslut. Maken har inte haft någon anledning att ha någon dialog med henne angående planerna för dotterns giftermål. Detta mot bakgrund av hur han i övrigt behandlat dem. Den yttersta konsekvensen om de tvingas återvända är att både hon och dottern dödas. De har lämnat in läkarjournaler som styrker att hon uppsökt läkare

5 5 för hjärtklappning och högt blodtryck. Den inlämnade förlovningshandlingen styrker att hennes förlovning med maken är registrerad. Hon har även lämnat in ett dokument som visar att maken gett henne och de två barnen tillstånd att resa ut ur landet samt en blankett för ansökan om äktenskapsskillnad, som hon aldrig lämnade in, men som styrker att hon hade för avsikt att begära äktenskapsskillnad. Migrationsverket anser att överklagandet ska avslås och hänvisar till det som anförts i det överklagade beslutet samt tillägger i huvudsak följande. Av det viseringsunderlag som inkommit i ärendet framgår att Amireh Alirezaei bor tillsammans med sin make och två barn i en lägenhet i Teheran. Amireh Alirezaei ska resa till Sverige tillsammans med sin make och två barn. Makens och sonens ansökningar om visering avslogs i augusti 2008 av Sveriges ambassad i Teheran med motiveringen att man inte kunde tillåta att hela familjen beviljades visering till Sverige då besöket inte framstod som mycket angeläget. Av denna anledning finns skäl att ifrågasätta det skyddsbehov som Amireh Alirezaei har anfört angående sin och dotterns situation, då avsikten tycks ha varit att hela familjen skulle besöka Sverige. DOMSKÄL Muntlig förhandling I migrationsdomstolen ska muntlig förhandling hållas, om en utlänning som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det (16 kap. 5 tredje stycket UtlL). I målet finns ett flertal brister vad gäller Amireh Alirezaeis asylberättelse och inlämnade handlingar vid en jämförelse med vad som anges i tillförlitlig landinformation. Det framgår bl.a. att kvinnor kan begära skilsmässa

6 6 om maken lämnat sitt medgivande till detta, vilket visas av inlämnade dokument. De nämnda bristerna är inte sådana att de skulle kunna elimineras endast vid en muntlig förhandling. Med hänsyn till målets beskaffenhet och vad som i övrigt har framkommit anser migrationsdomstolen att en muntlig förhandling är obehövlig. Yrkandet ska därför avslås. Tillämpliga bestämmelser I fall som rör ett barn ska särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver (1 kap. 10 UtlL). Flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande som befinner sig i Sverige har rätt till uppehållstillstånd (5 kap. 1 första stycket UtlL). Med flykting avses en utlänning som befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp och inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd (4 kap. 1 första stycket UtlL). Detta gäller oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för att utlänningen riskerar att utsättas för förföljelse eller om dessa inte kan antas erbjuda trygghet mot förföljelse från enskilda (4 kap. 1 andra stycket UtlL). Med alternativt skyddsbehövande avses en utlänning som inte är flykting och som befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att - det finns grundad anledning att anta att utlänningen om han eller hon återvänder till hemlandet skulle löpa risk att straffas med döden eller att

7 7 utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, eller som civilperson löpa en allvarlig och personlig risk att skadas på grund av urskillningslöst våld med anledning av en yttre eller inre väpnad konflikt, och - utlänningen inte kan, eller på grund av sådan risk som framgår ovan inte vill, begagna sig av hemlandets skydd (4 kap. 2 första stycket UtlL). Detta gäller oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för att utlänningen löper denna risk eller om dessa inte kan antas erbjuda trygghet mot att utlänningen utsätts för denna risk genom handlingar från enskilda (4 kap. 2 andra stycket UtlL). Om uppehållstillstånd inte kan ges på annan grund får tillstånd beviljas en utlänning om det vid en samlad bedömning av utlänningens situation föreligger sådana synnerligen ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige. Vid bedömningen ska särskilt beaktas utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet (5 kap. 6 första stycket UtlL). Barn får beviljas uppehållstillstånd enligt denna paragraf även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd ska beviljas vuxna personer (5 kap. 6 andra stycket UtlL). s bedömning Skyddsbehov Amireh Alirezaei och Zeinab Zavvar har styrkt sina identiteter och sin hemvist. Deras anförda skäl prövas därför mot förhållandena i Iran. Den allmänna situationen i Iran är inte sådan att det föreligger ett generellt behov av skydd för personer som kommer därifrån. En individuell pröv-

8 8 ning av de av Amireh Alirezaei och Zeinab Zavvar anförda skälen måste därför göras. Av tillgänglig landinformation om kvinnans situation i Iran framgår bl.a. följande. Kvinnans ställning i Iran är enligt gällande lag underordnad mannens och kvinnor diskrimineras både i lag och i praktik. Ett vittnesmål från en kvinna är t.ex. hälften värt jämfört med ett vittnesmål från en man. En kvinna måste ha tillstånd från sin make, far eller annan manlig släkting för att ansöka om pass. Gifta kvinnor måste ha tillstånd från sin make för att få resa ut ur landet. Misshandel inom familjen ses som en privatsak och diskuteras sällan i offentligheten. En kvinna har rätt att skilja sig från sin man under vissa förutsättningar, t.ex. om maken har skrivit på ett kontrakt som ger henne den rätten. En kvinna kan också ansöka om skilsmässa när det är bevisat för domstolen att äktenskapets fortgående orsakar svåra och oönskade förhållanden. I sådana fall kan domaren tvinga maken att skilja sig från sin maka. Om detta är svårt, kan domaren skilja makarna genom domstolsbeslut (UD:s Mänskliga rättigheter i Iran 2007, s , Home Office:s Operational Guidance Note Iran, den 28 januari 2009, par och Home Office:s Country of Origin Information Report, augusti 2009, par. 23). Det finns enligt migrationsdomstolens mening anledning att ifrågasätta den hotbild som uppges komma från Amireh Alirezaeis make och Zeinab Zavvars far. Av Amireh Alirezaeis uppgifter och av inlämnade handlingar framgår att Amireh Alirezaeis make medgett att hon och barnen införskaffar pass samt att de reser till utlandet. Dessutom har maken tillsammans med Amireh Alirezaei och de två barnen ansökt om visering till Sverige. Dessa omständigheter framstår som osannolika för det fall maken är så kontrollerande som påstås. Uppgifterna om att maken inte har kännedom om att Amireh Alirezaei och Zeinab Zavvar fått sina ansökningar beviljade och att de nu befinner sig i Sverige framstår som osannolika. Detta mot

9 9 bakgrund av att hela familjen ansökt om visering tillsammans, männens ställning i det iranska samhället, samt Amireh Alirezaeis makes påstådda vilja att kontrollera och isolera henne. Det finns även anledning att ifrågasätta att Amireh Alirezaei skulle sakna möjligheter att ansöka om skilsmässa från sin make. Av ovan angiven landinformation framgår att en kvinna har rätt att skilja sig om maken har skrivit på ett kontrakt som möjliggör detta. Av den av Amireh Alirezaei inlämnade äktenskapsförbindelsehandlingen framgår att maken har befriat henne från tillfrågningsplikten (som innebär att hon bl.a. inte kan skilja sig utan sin makes medgivande) och att hon får skilja sig efter ansökan till domstol. Amireh Alirezaei har uppgett att hon vänt sig till en domstol för att ansöka om skilsmässa, men att hon blivit hemskickad med besked om att det inte är möjligt för henne att begära skilsmässa. Hon har emellertid lämnat in en handling som uppges vara en blankett för ansökan om skilsmässa. Att hon fått denna handling motsäger uppgiften om att hon blivit nekad att ansöka om skilsmässa. De uppgifter som Amireh Alirezaei lämnat om det bemötande hon ska ha fått när hon kontaktat domstolen för att ta reda på hur hon skulle gå till väga för att ansöka om skilsmässa innebär inte att hon inte har möjlighet att göra detta. anser mot denna bakgrund att Amireh Alirezaei inte gjort sannolikt att det skulle vara en omöjlighet för henne att ansöka om och beviljas skilsmässa från sin make. Även om tvångsäktenskap är vanligt förekommande i länder som Iran delar inte migrationsdomstolen Migrationsverkets uppfattning om att risken för att tvingas ingå äktenskap inte skulle kunna vara asylgrundande. Det har emellertid i det aktuella fallet inte framkommit tillräckliga uppgifter för att en sådan risk skulle vara för handen för Zeinab Zavvars del. De uppgifter som lämnats kring det tvångsäktenskap som hon påstås riskera att utsättas för är oklara. Hon vet ingenting om mannen hon ska giftas bort med och

10 10 inte heller finns några planer för äktenskapet beskrivna. Det finns också anledning att, mot bakgrund av landinformation, anta att Zeinab Zavvar skulle kunna få hjälp i hemlandet om hon är i behov av det. Även om det är svårt för kvinnor som diskrimineras att få rättslig upprättelse, så är möjligheterna till detta större i de stora städerna i Iran där det finns rättsskydd som är avsett att skydda kvinnors rättigheter (Home Office:s Operational Guidance Note Iran, januari 2009, par. 3.10). När det gäller Amireh Alirezaeis invändning om att hon och dottern skulle vara utsatts som ensamma kvinnor utan socialt nätverk anser migrationsdomstolen att det även i detta avseende finns stöd i ovan angiven landinformation att kvinnor har en möjlighet till skydd i de större städerna som är långt mer utvecklade än den iranska landsbygden. Amireh Alirezaei har även uppgett att hon och dottern riskerar att dödas av maken på grund av att de lämnat hemmet och landet. Det finns, som tidigare påpekats, skäl att anta att Amireh Alirezaei och dottern lämnat Iran med makens vetskap och godkännande. Därmed är det osannolikt att han av denna anledning skulle utsätta dem för något på grund av deras resa till Sverige. Av tillgänglig landinformation framgår dessutom att mord i hederns namn förekommer men är ytterst sällsynta. Denna typ av brott, som främst har förekommit bland nomadfolk och på landsbygden, är illa sedda och anses även av konservativa strida mot islam (UD:s Mänskliga rättigheter i Iran 2007, s. 14). Mot bakgrund av samtliga i målet framkomna omständigheter anser migrationsdomstolen att Amireh Alirezaei och Zeinab Zavvar inte gjort sannolikt att de i hemlandet riskerar att utsättas för förföljelse eller någon annan skyddsbehovsgrundande behandling. De kan därmed inte betraktas som flyktingar eller alternativt skyddsbehövande i utlänningslagens mening. Då det inte föreligger någon inre väpnad konflikt eller andra svåra

11 11 motsättningar i Iran är de inte heller att betrakta som övriga skyddsbehövande. Synnerligen ömmande omständigheter Amireh Alirezaei har uppgett att hon lider av högt blodtryck och hjärtklappning, vilket framgår av inlämnade journalanteckningar. När det gäller Zeinab Zavvar så har hon smärtor i magen och huvudvärk, vilket också framgår av inlämnade journalblad. Några läkarintyg som styrker vare sig Amireh Alirezaei eller Zeinab Zavvars besvär har inkommit. Det framgår inte heller enligt migrationsdomstolens mening att Amireh Alirezaei eller Zeinab Zavvars tillstånd skulle vara av den karaktären att någon av dem på denna grund kan beviljas uppehållstillstånd. Det är således inte visat att vare sig Amireh Alirezaei eller Zeinab Zavvars hälsotillstånd är sådant att det föreligger synnerligen ömmande omständigheter. Vid denna bedömning har tagits hänsyn till att omständigheterna i ett barns ärende inte behöver vara lika allvarliga som då det gäller en vuxen person. Det har inte heller i övrigt framkommit några omständigheter som skulle kunna betraktas som synnerlige ömmande. Överklagandet ska således avslås. Ersättning till offentligt biträde Ett offentligt biträde har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Ersättningen för arbetet ska bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning och med tillämpning av den timkostnadsnorm som regeringen fastställer (5 lagen om offentligt biträde och 27 rättshjälpslagen). Björn Israelsson har för sitt biträde i migrationsdomstolen yrkat ersättning för nio timmars arbete. En sådan arbetsinsats kan inte anses ha varit nöd-

12 12 vändig i målet. Med beaktande av målets art och omfattning får Björn Israelsson anses skäligen tillgodosedd med ersättning för arbete motsvarande sex timmar. Yrkad ersättning för utlägg och tidsspillan ska beviljas. HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga 1 (DV 3110) Johan Sanner I avgörandet har rådmannen Johan Sanner, ordförande, samt nämndemännen Patrik Helgeson, Eva Cederblad och Gordon Hansson deltagit. Föredragande i målet har varit Emma Lundgren.

13 Bilaga 1 HUR MAN ÖVERKLAGAR - MIGRATIONSMÅL DV Producerat av Domstolsverket Den som vill överklaga migrationsdomstolens dom/beslut ska skriva till Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen. Skrivelsen ska dock skickas eller lämnas till förvaltningsrätten, migrationsdomstolen. Överklagandet ska ha kommit in till förvaltningssrätten inom tre veckor från den dag domen/beslutet meddelades. Om domen/beslutet inte har meddelats vid muntlig förhandling och det inte heller vid en sådan förhandling har tillkännagetts när domen/beslutet kommer att meddelas, ska dock överklagande från utlänningen ha kommit in inom tre veckor från den dag då han eller hon fick del av domen/beslutet. Om sista dagen för överklagande infaller på lördag, söndag eller annan allmän helgdag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton räcker det att skrivelsen kommer in nästa vardag. Dom/beslut om förvar överklagas på samma sätt. Ett sådant beslut får överklagas utan samband med ärendet i övrigt. Överklagandet är inte begränsat till viss tid. Prövningstillstånd För att ett överklagande ska kunna tas upp till prövning i kammarrätten fordras att prövningstillstånd meddelas. Prövningstillstånd meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas eller det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. Om förvaltningsrätten beslutat om förvar i annat fall än efter överklagande av förvarsfrågan krävs inte prövningstillstånd vid överklagandet till kammarrätten. Om prövningstillstånd inte meddelas i ett mål där sådant krävs står förvaltningsrättens dom/beslut beslut fast. Det är därför viktigt att det klart och tydligt framgår av överklagandet till kammarrätten varför man anser att prövningstillstånd bör meddelas. Skrivelsen med överklagande ska innehålla 1. den klagandes namn, personnummer, yrke, postadress och telefonnummer. Dessutom ska adress och telefonnummer till arbetsplatsen och eventuell annan plats där klaganden kan nås för delgivning lämnas om dessa uppgifter inte tidigare uppgetts i målet. Om någon person- eller adressuppgift ändras är det viktigt att anmälan snarast görs till kammarrätten, 2. den dom/beslut som överklagas med uppgift om förvaltningsrättens namn, målnummer samt dagen för beslutet, 3. de skäl som klaganden anger till stöd för en begäran om prövningstillstånd, 4. den ändring av förvaltningsrättens dom/beslut som klaganden vill få till stånd, 5. de bevis som klaganden vill åberopa och vad han/hon vill styrka med varje särskilt bevis. Skrivelsen ska vara undertecknad av klaganden eller hans ombud. Adressen till förvaltningsrätten, migrationsdomstolen framgår av domen/beslutet. Om klaganden anlitar ombud ska denne sända in fullmakt i original samt uppge sitt namn, adress och telefonnummer.