Samarbetesprojekt Ögonavdelningen Kolandoto Hospital, Jan Mars 2015

Transkript

1 Samarbetesprojekt Ögonavdelningen Kolandoto Hospital, Jan Mars 2015 Allt har sin början Under två månader jan- mars 2015 har jag deltagit i arbetet på ögonavdelningen på Kolandoto Hospital i Tanzania. Arbetet har varit ett samarbetsprojekt tillsammans med Dr Katani, medicinskt ansvarig på ögonavdelningen, övrig personal samt organisationen I Aid Africa (IAA) Ända sedan jag gick ut sjuksköterskeskolan i Helsingborg 1984 har tanken funnits hos mig att jag någon gång skulle använda min utbildning och mina kunskaper till att ge mig ut i världen för att se om jag kan hjälpa till på platser som inte har de förutsättningar som vi har i Sverige. Åren går, jag arbetar på, vidareutbildar mig till ögonsjuksköterska, barnen växer upp och en dag inser man att nu är det läge! Jag började undersöka olika hjälporganisationer och kom snabbt fram till att de flesta kräver att man kontrakterar sig för 1 år som hjälparbetare. Har man aldrig gjort något sådant här kan det kännas tufft att binda upp sig så länge. Jag fick då höra talas om organisationen IAA och under hösten 2014 kontaktade jag dem för att höra om de var intresserade av ett samarbetsprojekt. IAA har sedan flera år ett samarbete med sjukhuset i Kolandoto i Tanzania. Sjukhuset är ett missionssjukhus grundat 1913 av Dr Nina Maynard och Rev. William Maynard från USA. Idag drivs sjukhuset av African Inland Church Tanzania (AICT) och har c:a 180 bäddar och ungefär 132 anställa. Det fungerar som ett distriktssjukhus och avtal med staten finns sedan 2011 men ännu är samarbetet bara i startgroparna. Sjukhuset ligger i Shinyanga regionen, en av 26 administrativa regioner i Tanzania. Upptagningsområdet är 1,5 miljoner människor. På sjukhuset finns en ögonavdelning som får betecknas som regional då det är den enda ögonkliniken i området som erbjuder ögonkirurgi. Patientklientelet här är annorlunda. Starrpatienter och glaucompatienter är de patientgrupper man ser som mest motsvarade det vi ser i Sverige. Här utförs 20 starroperationer i veckan samt övrig akut och poliklinisk kirurgi. Många av patienterna som behandlas på ögonavdelningen är traumapatienter, både barn som vuxna. Andra stora diagnosgrupper är uveitpatienter, och patienter med oftalmologisk neuropati/atrofi. Tumörsjukdomar som carcionom och retinoblastom upplevdes som vanligt förekommande. Bakomliggande sjukdomar som bl.a. syfilis, HIV är kraftigt representerade. 35 av sjukhusets bäddar finns på ögonavdelningen. Sjukhuset leds av Dr Katani som också är den enda ögonläkaren på plats. Tillsammans med två ögonsjuksköterskor och 7 undersköterskor drivs verksamheten vid ögonavdelningen. Undersköterskorna arbetar 3 skift. Där finns också en städerska anställd. År 2013 registrerades sjukbesök och 861 starroperationer.

2 Under sjukhuset drivs även 5 läkarstationer spridda i regionen. Dessa ska besökas under året och en gång per månad besöker man någon läkarstation för att screena patienter och operera dem för starr på närliggande sjukhus, så kallat outreacharbete. Sjukhusets inkomster är till största delen grundade på patientavgifter medan AICT står för underhåll och ev nybyggnationer. Inkomsterna skall bl.a. täcka personalkostnader, material och övriga löpande utgifter. Det finns ett stort behov av donationer. Samarbetet planläggs Diskussioner om projektets innehåll påbörjades under hösten 2014 och den huvudsakliga uppgiften blev att tillföra kvalificerad arbetskraft som kunde hjälpa till i den dagliga vården samt med övrig personal utbyta erfarenheter såväl organisatoriskt som medicinskt och härigenom identifiera behov för att kunna driva utvecklingen på ögonmottagningen framåt. Detta omfattar såväl personal, maskinpark, material, kompetensutveckling och organisation. Då det tidigare inte funnits någon ögonsjuksköterska som arbetat som volontär på avdelningen blev det ett pilotprojekt för att se om detta var något som kunde utvecklas för framtiden. Dr Katani önskade få hjälp med att organisera förråd, lagerhållning och inköp då det inte fanns någon överskådlig lagerhållning. Detta gjorde att man ibland stod utan behövligt material. Önskemål om donationer av material till starroperationer framfördes. På plats i Kolandoto Under hösten togs det kontakt med flera aktörer på marknaden för starroperationer och donationsavtal tecknades. Intraoculära linser, viscoelastika, suturer, knivar, läkemedel, instrument och glaslåda samlades in till ett gemensamt värde av ungefär SEK som jag överlämnade till ögonavdelningen på Kolandoto Sjukhus Under min vistelse har jag försökt bli en del av ögonteamet och deltagit i de olika delarna av arbetet för att på så sätt tillsammans med personalen kunna identifiera/diskutera olika utvecklingsområden och få en förståelse för hur man arbetar och varför, vilka kunskaper som finns, svagheter och styrkor, behov och möjligheter. Måndagar och tisdagar har jag assisterat Dr Katani vid planerade starroperationer. Man utför 10 operationer/dag. En av ögonsköterskorna sköter avdelningsarbetet, ronder och handlägger de akuta besök som dyker upp. Onsdagar är klinikdag. Patienterna som opererades på måndagen skrivs ut. Dr Katani sköter tillsammans med oss ögonsköterskor mottagningsbesök, akutmottagning, återbesök och avdelningsrond. Antalet patienter varierar mellan 40-80st.

3 Torsdagar och fredagar fortlöper avdelningsarbetet. Eftersom Dr Katani även är sjukhuschef har han mycket administrativt arbete dessa dagar och avdelningen sköts av ögonsjuksköterskorna som tar hand om akuta patienter, rond och utskrivningar. Dr Katani kan för det mesta konsulteras vb. Fredagar är det också storstädning på avdelningen/ operationsavdelningen. Under dessa dagar försöker man göra sådant som är svårt att hinna i början på veckan. Planering, möten, inköp mm. Outreacharbete ligger oftast på dessa dagar. Under de första veckorna inventerade vi ögonavdelningens olika förråd och gjorde oss av med gammalt och oanvändbart material. Förrådet på operationsavdelningen organiserades utifrån att enbart material som hade med operation att göra skulle finnas i förrådet. Inventarierna såsom linser och viscoelastika organiserades efter utgångsdatum så att varor med längst hållbarhet hamnade längst ner i lagret. En lagerpärm infördes där alla artiklar fanns. Efter varje dags slut fördes de använda artiklarna ut ur lagret. Uppröjningen och organisationen gjorde lagret lättöverskådligt. Lagerpärmen hjälper till att signalera när något är på väg att ta slut så man uppmärksammar behovet av inköp i tid. Instrumenten sorterades och instrument som inte användes lades undan medan instrument som användes fick en mer framskjutande placering. Under de kommande veckorna gjordes mindre justeringar bl.a. för att det skulle bli lättare att komma ihåg att föra av varorna från lagersaldot. Ögonavdelningen har ett stort lager av glasögon som delas ut till patienter som söker för presbyopi (ålderssynthet) men även till patienter med lättare synfel. Detta förråd var spritt över avdelningens olika förråd och hur många glasögon det fanns av de olika sorterna framgick inte. Styrkorna var blandade och lådorna dåligt märkta. Vi flyttade alla glasögon till ett förråd och märkte upp samtliga lådor med styrkorna. Även här infördes en lagerpärm. Förrådet låstes och ansvaret för utlämning och införande i lagersaldot, samt att hålla förrådet i ordning lades på en av undersköterskorna som redan ansvarade för kassan och utlämnandet av mediciner som patienterna köper efter ordination. Vid frånvaro skulle en av ögonsköterskorna ersätta henne. De glasögon som delas ut antecknas också på en lista med bla patientens namn, ålder och yrke för senare rapportering till IAA som står för glasögonen. Även här blev det nu lättare att se vilka styrkor som saknades för framtida beställningar. Ögonavdelningen idag Ögonavdelningen består av positiva medarbetare med en god sammanhållning. Tilliten är stor och man har målet att göra det bästa av det man har. Personalen är kompetent men vidareutbildning förekommer i mycket liten skala. Man lär av varandra och en del består i learning by doing och utvärdering av detta. Erfarenhet inom arbetet gör att man har öga för det som bör göras. De flesta anställda har arbetat länge på avdelningen. Jag upplever också en vilja att utvecklas och lära. Svårigheten är att hålla fast vid de förändringar som

4 införs. Bristen på material gör att man har svårt att hålla fast vid rutiner som man vet är bättre ur både vårdkvalité - och ur patientsäkerhetsperspektiv. Här kan som exempel nämnas desinficering av händer mellan handhavandet av patienterna. Sprit är otroligt dyrt och tillgången liten. Detta gör naturligtvis att kunskapen om att man sprider infektioner mellan patienterna inte går att applicera i vårdarbetet. Tillgången på vatten är inte heller god och det är långt mellan fungerande vaskar så inte heller vanlig handtvätt blir utförd så ofta som man skulle vilja. Tilliten till sjukhuset är stor och sjukhuset är väl ansett. Okunskap bland befolkningen och kulturella värderingar gör dock att det är svårt att få patienterna att söka vård i tid och många patienter söker vård först efter försök med lokala behandlingsmetoder och lokala lekmän inom området. Avståndet till sjukhuset spelar också en roll i behandlingen av de akuta skadorna. Patienternas ekonomi påverkar också möjligheten att söka vård i tid. Endast ett fåtal har sjukförsäkring. Upptagningsområdet är stort och patienttillströmmningen stor. Arbetet är svårt att planera då man aldrig vet hur många patienter som söker vård. Detta beror dels på de stora avstånd patienterna måste resa, deras ekonomiska förutsättningar att betala för vård och möjligheten att få hjälp av anhöriga/vänner att ta sig till sjukhuset och att få hjälp under den tid man är inneliggande om det krävs. Patienterna får inga måltider under sjukhusvistelsen utan anhöriga kommer dagligen med mat. Detta gör också att patienter som skulle ha setts av läkare kommer en annan dag som passar dem bättre och då blir behandlingen fördröjd eller handlagd av ögonsjuksköterskan. En snedfördelning av patienttillströmmningen sker också eftersom läkaren endast har möjlighet att se patienter en dag i veckan, och ibland inte ens det pga administrativa uppgifter och oplanerade möten som dyker upp. Många diagnostiska undersökningar utförs inte pga brist på utrustning, tidsbrist och personalbrist. Ekonomin går som en röd tråd genom hela verksamheten. Avsaknaden av pengar påverkar utvecklingen av avdelningen då det är svårt att genomföra större förändringar då de kostar mycket. Även kompetensutvecklingen blir lidande. Tillgången på material blir lidande vilket påverkar både patientsäkerhet och kvalité. Framtida behov och möjligheter Under klinikdagarna har jag sett att de flesta glaucompatienter inte följs med ögontryck. Patienter med glaucom får behandling men effekten av insatta läkemedel är svår att utvärdera då det inte finns registrerade tryck. Även vid diagnostisering av glaucom är trycket av betydelse. En lufttonometer skulle betyda att patienterna kunde utvärderas/diagnostiseras lättare även av ögonsjuksköterskorna som handlägger patienterna de dagar då läkaren inte är på plats. Den tidsnöd som läkaren har i mötet med patienten gör också att det inte finns utrymme för tonuskontroll. En lufttonometer är mycket enkel att

5 hantera och all avdelningspersonal skulle med lätthet kunna ta tonus på patienterna innan läkarbesöket. På avdelningen tas idag tonus med goldmanapplanation. En pilott sätts då mot ögat efter bedövning och trycket erhålls. Pilotten skall därefter rengöras med sprit för att inte infektioner skall spridas mellan patienterna. Tillgången på sprit är mycket begränsad och den är mycket dyr som tidigare påpekats så ekonomin gör att sprit inte används i så stor utsträckning som man behöver. En lufttonometer vidrör aldrig ögat och är därför att föredra ur patientsäkerhetssynpunkt. Under klinikdagarna när patienttillströmningen är stor finns inte heller tid för refraktionering av patienterna. Detta är en tidskrävande uppgift om den utförs rätt men viktig ur diagnostiseringssynpunkt och även för uppföljningen av patientens sjukdomstillstånd. Genom att införskaffa en autorefraktor kan all personal hjälpas åt att få patienten refraktionerad med ett enkelt knapptryck. Tillgången på personal som kan hjälpa till med patienter under klinikdagar och andra dagar blir betydligt bättre om man haft möjlighet att införskaffa en autorefraktor och en lufttonometer. Diskussioner med Dr Katani visar att han strävar efter en modern säker vård. Ett av målen är att införa en modernare operationsteknik, Phako. Den gör operationsprocessen säkrare och minskar risken för intraoculära infektioner. Tekniken är kostsam både gällande inköp av maskiner och utrustning som hör till och de ekonomiska förutsättningarna finns inte för detta idag. Materialförsörjningen till apparaturen bör också tas i beaktning. Ett steg mot Phako och bättre resultat av operationerna synmässigt är att operera in individuellt utprovade linser. Idag får alla patienter en intraoculär lins styrka + 22,0 vilket gör att endast ett fåtal patienter kan få optimal syn. Om man fick möjlighet att mäta ögat med en A- scan skulle varje patient kunna få den lins som passar ögat bäst och ger bästa möjliga syn. En IOL master är naturligtvis att föredra då denna är betydligt enklare att använda men en A- scan behövs också då många av patienterna har kraftigt matur catarakt. Ekonomin gör att man inte har råd att anställa mer personal. Diskussioner kring behovet av ytterligare en läkare har pågått länge och är något man arbetar med. Närmst till hands ligger internutbildning av redan anställd läkare. Inom andra specialiteter har man läkarstuderande från Irland som gör viss del av sin praktik på sjukhuset. Kanske kan detta vara en möjlighet för våra ST utbildningar. I dagsläget har Röda korset ett samarbete med sjukhuset och man skickar årligen sjuksköterskestuderande till sjukhuset för ett par veckors praktik, men då dessa ej är utbildad personal kan de inte delta i vården på ett för sjukhuset givande sätt. Här skulle man kunna fundera på om sjuksköterskor under utbildning till ögonsjuksköterskor skulle kunna vara en tillgång då de är legitimerad personal som skulle kunna delta i vården samtidigt som de gjorde del av sin praktik. Detta bidrar också till kompetensutveckling för båda parter.

6 Önskemål från Dr Katani om fler volontärsjuksköterskor som jag efterfrågades. Även andra specialiteter välkomnas. Detta får man se som en framgång för försöket! Då detta är ett otroligt givande arbete kan jag bara rekommendera det! Journalspråket är engelska och ögonsköterskor och läkare talar god engelska medan engelskan är begränsad bland övrig personal och endast ett fåtal patienter talar engelska. Språket utgör en barriär men den går att överbrygga! Arbetsuppgifter som exempelvis att assistera vid starroperationer kräver ingen direkt kunskap i Swahili. Själv lärde jag mig lite Swahili, hövlighetsfraser, att presentera mig och vad jag gjorde innan jag åkte till Tanzania. Under månaderna har jag lärt mig mer men det stora problemet har klart varit att kommunicera med patienterna. Vid handhavandet av akut/klinikpatienter har jag handlagt dessa med hjälp av en annan ögonsjuksköterska, och vid vårdarbetet, rond och utskrivningar har undersköterskan hjälpt mej när frågorna blev för många och invecklade. Ett annat problem för oss alla är ju ekonomin och här finns kanske möjligheter till samarbete med hjälporganisationer för lönebidrag eller stipendier. Ögonavdelningen är idag i behov av modernisering. Här finns en stor kunskap men avsaknaden av diagnostisk apparatur försvårar arbetet och möjlighet till uppföljning av insatt behandling ger längre vårdtider. Två månader går fort. Jag har valt att se detta besök som en kartläggning av de behov och möjligheter som ska kunna driva utvecklingen på ögonmottagningen framåt mot en modernare vård. Arbetet är långsiktigt och målet är att hitta hållbara lösningar även på de mindre bekymmer som man har med exempelvis brist på sprit. Jag har lärt mig så mycket under min vistelse i Kolandoto. Alla har med värme och kärlek tagit emot mig och gjort mig till en del av ögonteamet, sjukhuset och byn. Att träffa nya vänner och se saker ur ett annat perspektiv än vad man är van vid är mycket utvecklande och roligt. Jag har inte funnit några hinder för att arbeta så här och jag kan bara hoppas att min rapport lockar fler att våga ta steget ut i världen! Jag är hemma igen men arbetet har bara börjat! Tutaonana! Liselotte Wall, Ögonsjuksköterska, Ögonmottagningen Helsingborgs lasarett/kolandoto Hospital