Återkomst från Flag 1986

Transkript

1 Återkomst från Flag 1986 Detta är en fortsättning på min berättelse som jag publicerat här på bloggen. Jag har tidigare berättat om hur det gick till när jag lånade ihop pengar för att åka till Flag och sedan vad som hände på Flag. Här kommer fortsättningen, del 1. Fler delar följer. Under resan hem från Flag bytte jag plan i Frankfurt för vidare färd till min slutdestination, Stockholm. Jag satt på planet och bara njöt. Jag är fri, jag är fri, jag är fri, skanderade jag tyst för mig själv. Jag landade på Arlanda under eftermiddagen och tog flygbussen in till stan. Det enda ställe jag hade att bege mig till var scientologikyrkan. Därinne satt Kurt Ståhl och andra medlemmar i FSM-gänget, de som jobbade för att skicka folk till Flag och som tjänade grova pengar tack vare sina provisioner på inbetalade pengar som kom från bankerna. Kurt var precis på väg till Flag och gav mig nyckeln till sin lägenhet i Aspudden. Där kunde jag bo i alla fall i ett par veckor. Sedan kunde jag nog bo hos killen som lovat mig att få hyra ett rum hos honom på Söder. Jag hade pengar för att kunna betala mina lånekostnader ett par månader till och till uppehälle kanske ytterligare en månad. Med tanke på de höga lånekostnaderna och att jag saknade jobb var läget minst sagt prekärt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Ett vanligt jobb hjälpte ju inte långt. Och inte kunde jag gärna återvända till juristvärlden med alla mina lån. Det skulle inte dröja länge innan bankerna skulle börja gå på mig och skicka sina stämningar. Det skulle ju inte funka att vara jurist med sådana ekonomiska skumraskaffärer i bagaget. Jag bodde ett par veckor i Kurts lägenhet på Sigurd Rings väg i Aspudden, ett rött hyreshus i tegel, fem, sex våningar högt. Jag kände inte en kotte och lika bra var väl det tyckte jag. Jag minns hur jag vaknade varje morgon med en förlamande ångest. Vad skulle jag ta mig till? Uppe i taket kröp det en liten spindel som jag betraktade och önskade att vi kunde byta plats, i alla fall byta livssituation så att spindeln var den som var skuldsatt. Galna tankar kanske, men när man känner att man inte har någon lösning börjar man fantisera i de mest absurda riktningar. Varje dag åkte jag in till kyrkan och satte mig där i området kring FSC-office som FSM-kontoret kallades. Ni känner igen det, alltid dessa förkortningar och egendomliga beteckningar. Jag är inte säker men jag tror att FSC är en akronym för Field Staff Corps, ungefär fältmedarbetarkåren. De som jobbade där var människor som hade varit på Flag och gjort delar av eller hela OT-bron. Kaxiga människor som var som de värsta Sea Org-personerna, kanske ännu värre. Det enda de gjorde var att tala om vad fantastiskt det var på Flag och att det var viktigt att åka dit NU för

2 service. Alla skulle gå OT och eftersom i stor sett ingen hade några tillgångar skulle det lånas. Kurt var ju på Flag just då men annars ingick han i detta järngäng från helvetet. Den innersta kretsen bestod av Kjell Westphal, Henrik Palmqvist, Anette Westphal och Lisa Anstrin. Sedan fanns det några till, till exempel Kurt. Kjell såg ut och lät som en gammal alkis vilket han nog var också. Nu hade han gjort OT 7, den högsta nivån, hade spolat kröken vilket förstås var bra. Han uppträdde som en tupp. Han ansågs ha utomordentliga förmågor och uppträdde ofta på scenen under så kallade event, det vill säga samlingar dit scientologer var inbjuda för att höra senaste nytt om OT. Jag minns särskilt vid ett tillfälle när Kjell stod uppe på scenen för att berätta om hur livet var som OT. För att visa hur smart han hade blivit som OT berättade han hur han brukade göra förr när han tankade bensin. Då fyllde han i för ett par tior så att han fick åka in på macken stup i kvarten för att fylla på tanken. Men nu minsann, som OT, hade han blivit så smart att han tankade fullt varje gång han var inne på macken. Tala om förmågor! Han gjorde stort nummer av detta och fick stormande applåder från den hjärndöda fårskocken som satt och gapade över hans plattityder. Henrik var en smidig, slipad typ, mycket mer verserad och kommunikativ. Även han brukade ställa sig på scenen under dessa ständigt återkommande events när alla samlades för att med gapande munnar lyssna till visdomsorden från dessa stora OT:s. Anette var en kort, ljus tjej med sammanbitet, bestämt uppträdande. Hård som flinta, totalt humorlös. Lisa var den halaste av dem allihop. Hon kunde verkligen manipulera och pressa folk. Hon såg ut som en prostituerad tyckte jag. Hon var före detta narkoman vilket man kunde se spår av hos henne. Hon var nedlåtande och väldigt nonchalant och red stort på att hon minsann var OT. Det finns ett begrepp inom scientologin som kallas för valens. Det betyder ungefär personlighet. Enligt Hubbard kan en människa vara i valens vilket ungefär betyder att man är sig själv. Men man kan också vara ur valens och då är man förstås inte sig själv. Man spelar ett spel, har en roll som man inte är medveten om. Om det fanns någon som var ur valens så var det Lisa Anstrin. Hon spelade verkligen ett spel. Och hon skulle alltså ha nått allra högst upp på Bron. Även om jag var under hård press och försökte filtrera bort det mesta kunde jag inte undvika att uppfatta att hon spelade ett egendomligt spel som inte rimligen kunde bottna i henne. Egentligen gällde detta alla inom FSC-office. Människor som är sig själva, det vill säga i valens, döljer ingenting. De är inget mysterium, man förstår vem de är därför att de inte döljer någonting vare för sig själva eller för omvärlden. Jag menar inte att de är som en öppen bok som säger allt till alla. Men de sänder hela tiden ut klara och tydliga budskap som alla förstår. Men hur kunde jag överhuvudtaget tillåta dessa människor att ha något inflytande över mitt liv? Svaret var att jag var så desperat och inte hade en susning om hur jag skulle klara mig ur min ekonomiska knipa. Jag kunde inte gärna berätta om det för min mamma eller mina kompisar utanför scientologin. Så det fick bli framförallt Henrik som jag vände mig till. Han hade litet mindre manér än de helt odrägliga Anette och Lisa. Kjell var på sitt sätt ganska oförarglig men ingen man ville anförtro

3 sig till precis. Jag berättade om min situation till Henrik. Han föreslog mig att skriva ihop en affärsplan, gå med den till några banker och få ett större lån så att jag fick andrum och kunde komma igång och börja tjäna pengar. Det var faktiskt det vettigaste råd jag kunde få tyckte jag just då. Kanske hade jag en chans i alla fall. Jag fick låna skrivmaskin och papper på kyrkan och satte mig i ett litet rum utan fönster och satte igång att författa. Den givna affärsplanen var förstås att starta någon slags juridisk byrå. Jag hade ju papper på mina meriter inom det området så det kanske skulle kunna gå vägen. Men jag var orolig att bankmännen skulle titta på min UC där de skulle se väldigt mycket aktivitet på olika banker. Men i så fall fick jag väl ta till min tidigare nödlögn, att jag sökt på flera ställen men fått avslag. Jag kopierade upp mina handlingar och gjorde ett antal pack att användas vid min presentation för bankerna. Sedan började jag min räd. Först ut var Föreningsbanken, som det hette då, och som låg mittemot Åhléns. Jag fick träffa en bankman och talade med honom om mina planer på en juridisk byrå. Han såg ganska skeptisk ut och var inte heller beredd att bevilja något lån. Han menade att jag just hade gjort klart min tingsmeritering och behövde mer erfarenhet innan jag kunde starta en sådan här verksamhet. Innerst inne höll jag helt med om det. Men jag kunde inte kosta på mig lyxen att tänka så. Jag fortsatte in på SE-banken och Handelsbanken i city, men utan framgång. Dagarna gick och jag vaknade fortfarande varje morgon med denna förlamande ångest. Det var svårt att överhuvudtaget resa sig ur sängen. Jag vill bara somna om. Men sedan lossnade det. Jag gick in på Nordbanken där man verkade ställa sig positiva till min ansökan. De ville fundera litet till och skulle återkomma snarast. Kanske, kanske, tänkte jag. Jag fortsatte till SE-banken i Täby. Bankmannen satt och lyssnade på mig och när jag var klar sa han bara: Du får lånet. Jag begärde kronor och han sa ja på rot. Han kollade inte ens min UC! Allting vände på en mikrosekund. Räddad! Det var knappt att jag kunde tro att det var sant. Men inte nog med det, jag hade ju faktiskt chans att få ett lika stort lån i Nordbanken. Om jag fick det skulle jag ta det också. Man kan inte ha nog stor buffert, tänkte jag. Jag begav mig till kyrkan och FSC där jag berättade för Henrik om mina framgångar. FSC var en plats med mycket trafik på den här tiden. Folk kom och gick i ett. Det var många som höll på att låna för att åka till Flag och man fick ständiga förfrågningar om man kunde ställa upp och skriva borgen. Ibland var det människor man knappt hade pratat med tidigare. Ingen skam i kroppen överhuvudtaget, det var rena cirkusen. I ett svagt ögonblick hade jag lovat en tjej att ställa upp som borgensman för hennes kille, Anders Andersson. Jag tror att det var pengar som egentligen skulle gå till henne. Sedan hände ingenting och det föll i glömska. Några dagar efter succén på SE-banken ringde bankmannen och ville att jag skulle komma till deras kontor. Han sa att han hade goda nyheter. Jag skulle alltså få även det här lånet. Då behövde jag inte oroa mig mer. Då skulle jag ha tillräckligt mycket

4 tidsfrist att jag hann komma på fötter igen. Jag gick in på banken och satte mig ner med bankkillen. Som han antytt i telefon var lånet mer eller mindre klart. Men först hade han ett par frågor. Kände jag igen namnet Anders Andersson? Nej, det gör jag inte, sa jag. Underligt därför att du finns med som borgensman för en Anders Andersson i en låneansökan hos Nordbanken i Farsta, sa han och tittade undrande på mig. Jävlar, det hade jag glömt totalt, tänkte jag. Hur skulle jag förklara detta? Stammande började jag yra om att jag totalt glömt bort den saken, att det var därför som jag inte reagerade på namnet. Men jag insåg att det här luktade skumt. Han tittade mycket undrande och skeptiskt på mig. Jag hade bråttom att avsluta mötet och reste mig för att gå. Vi hör av oss snart, hörde jag honom säga. Totalt tillintetgjord rusade jag ut från banken. Puh, vilken pärs. Jag vill ju ha lånet men blev väldigt orolig att min blamage på något sätt skulle äventyra mitt lån på SE-banken. Det var en checkkredit vilket gjorde att banken skulle kunna spärra den om de anade oråd. Helt uppfylld av ångest satt jag på kvällen och funderade över hur jag skulle göra. Räddas det som räddas kan var nog den klokaste vägen tänkte jag. Nästa dag ringde jag upp bankmannen på Nordbanken och återkallade min ansökan. Jag sa att jag redan fått beviljat lån i en annan bank och därför inte behövde deras tjänster. Okej sa han och så var det avklarat. Men jag var ändå i chock och det tog ett tag att återhämta sig. Jag var orolig att bankmannen på SE-banken på något sätt kollade upp mig för att se om jag verkligen startade en juridisk byrå. I min presentation hade jag skisserat hur jag hade tänkt mig att etablera byrån. Jag hade talat med ett kontorshotell i Roslags Näsby i närheten av banken och de hade ett kontorsrum att hyra ut. Att jag valde just Roslags Näsby var därför att det låg i bankens upptagningsområde. Hade jag tänkt etablera mig någon annanstans skulle han förmodligen hänvisat mig till en bank i det området. Jag skrev alltså hyreskontrakt för lokalen på kontorshotellet i Roslags Näsby dit jag fraktade några begagnade kontorsmöbler jag köpt. Jag åkte dit varje morgon under några veckor och satt där handlingsförlamad och undrade i vilken ända jag skulle börja. Jag hade visserligen en ekonomisk buffert för kanske ett halvår men började genast känna mig stressad. Nu gällde det att komma igång snabbt och skaffa kunder. Men jag hade ingen erfarenhet av sådant och kom inte igång. Jag flyttade in i mitt hyresrum hos killen jag träffat på Flag och bodde nu vid Skanstull på Söder. Jag köpte en begagnad beige Saab 99. Men jag visste inte hur jag skulle få fart på affärerna. Jag fick visserligen ett par scientologer som kunder som ville ha hjälp med någonting, jag minns inte vad. Snart började jag tycka att det var för dyrt att ha denna kontorslokal och sa upp kontraktet. Nu hade jag inte ens något kontor och drev mest omkring på dagarna, allt mer ängslig för hur jag skulle klara mina gigantiska lån. Nu hade jag förutom mina tidigare åtaganden på så där kronor även en checkkredit på kronor. En halv miljon!!! Jag kände mig uppgiven. Jag trodde att jag skulle få energi av mitt nya lån på SE-banken men det visade sig inte råda bot på min letargi. Det var oerhört betungande att ha alla dessa skulder över sig.

5 Varje dag åkte jag in till kyrkan där jag fördrev tiden i fikarummet genom att snacka med andra som också var indragna i lånesvängen. Det kändes litet bättre att prata med andra som hade en liknande situation som jag. Ju fler det var desto mindre utsatt kände jag mig. Det blev liksom mer normalt att ha en massa skulder. Varje dag stötte jag på scientologer som var på jakt efter pengar, lån och borgensmän. Det var rena dårhuset. Det var vardagsmat att någon kom fram när man satt där inne i fikarummet på kyrkan och undrade om man kunde ställa upp och skriva på borgen. Inga reservationer, bara pang på. Jag sa alltid nej eftersom jag redan hade fullt upp av både lån och borgensåtaganden. En kväll i september-oktober satt jag i kyrkans aula under ett föredrag när det kom in en solbränd kille helt vitklädd. Det var ju Lars som jag blev kompis med på Flag, han som hoppade i havet med kläderna på. Ett kärt återseende. Jag kände mig ganska ensam i den här gruppen, hade egentligen inga vänner, men vi hade fått bra kontakt. Han hade landat i Stockholm samma dag efter att ha rest från Flag. Vi pratades vid och han berättade om sina äventyr på Flag som var mycket mer positiva än mina. Han hade ju blivit Clear och såg betydligt ljusare på framtiden än vad jag gjorde, tyngd av mina skulder som jag var. En dag när jag befann mig på kyrkan kom Kurt, som nu återvänt från Flag, fram och ville prata med mig. Han hade fått veta att jag lyckats låna kronor och föreslog att jag skulle betala in kronor till Flag. Jag hade ju tidigare uttryckt intresse av att få L-auditering där. Jag fick ju inte göra OT men en L var nästan lika bra. Det var mycket avancerad och mycket dyr auditering. Och visst var jag sugen på det. Jag ville ju så gärna bryta igenom och äntligen få utdelning på mina försök att uppleva de så kallade vinster som väntade på de högre nivåerna. Men att ta av mina kronor var inte att tänka på. Då försatte jag mig ju i omedelbar fara på nytt. Hade ingen buffert överhuvudtaget. Jag sa alltså blankt nej till Kurt. Nu fick det räcka! Jag hade i dagarna flyttat från Söder. Det visade sig att killen som bodde där tillsammans med sin tjej förmodligen inte hade väntat sig att jag skulle ta honom på orden när han sa att jag kunde hyra rummet i hans lägenhet. Jag kände mig inte särskilt välkommen hos honom och började se mig omkring efter någon annanstans att bo. Att skaffa egen lägenhet kom inte på fråga som min situation såg ut. Det fick bli att hyra in sig i ett rum hos någon. Det fanns en äldre kvinna på kyrkan som hade gjort de högsta OT-nivåerna. Hon omgavs av ett rykte om att hon skulle vara mycket förmögen. Och det var ju högintressant för kyrkan, framförallt för FSC-office som var som en vargflock, ständigt på jakt efter föda, i deras fall pengar. Hon bodde i en stor villa i Djursholm och ägde även industrifastigheter i Sickla nära Nacka. Jag kom i samspråk med henne och hon erbjöd mig att hyra ett rum i hennes villa. Jag tackade ja direkt och flyttade ut till Djursholm nästa dag. Jag hade ju allt mitt bohag magasinerat i Falun fortfarande, så det gick snabbt att flytta till Djursholm. Hon bodde i rena kråkslottet.

6 En stor gammal villa uppe på en höjd mitt bland högdjuren. Hon var väl själv ett högdjur, tänkte jag. Men hon var scientolog och det avgjorde saken. Jag fick ett rum och det var fritt fram för mig att använda köket, badrummet och andra utrymmen i den stora kåken. Kurt gjorde nya framstötar angående att betala till Flag. Förstod han inte min situation? undrade jag. Hur kunde han driva på så här när han visste i vilken ekonomisk knipa jag befann mig? Det verkade inte bekomma honom överhuvudtaget. Han bara gick på om att jag skulle betala och blev mer och mer påträngande. En vacker söndag i början av oktober åkte vi ut till Lidingö tillsammans. Vi promenerade omkring i en båthamn och fick se en bil köra rakt ned i vattnet och fortsätta som om ingenting hänt. Det visade sig vara en amfibiebil som alltså kunde köras både på land och vatten. En märklig syn tyckte jag. Kurt och jag pratade om andra saker än lån och Flag och vi hade ganska trevligt. Vi åkte tillbaka till kyrkan och då hårdnade tonen. Han gick på igen och mer eller mindre krävde att jag skulle betala. Jag kände mig pressad, men vek mig inte. Jag sa fortfarande nej. Kurt tittade föraktfullt på mig och sa: Nu är du allt bra rädd va! Vilken mobbing det var. Det var ju som förlängda armen från Flag, samma stil, samma press. Och det var precis vad det var. De här människorna som jobbade på FSC-office samtalade med och fick order från Flag varje dag skulle jag längre fram inse. Det var nog förklaringen till den totala brist på förståelse som de visade. Men den främsta orsaken var nog ändå deras hunger efter pengar. De hade ju provision på alla betalningar till Flag som de förmedlade. Allt handlade pengar, från början till slut. Först kommer pengar, sedan pengar, sedan pengar, sedan någonting som kan bytas mot pengar, sedan förmåner av olika slag, sedan litet mer pengar och så vidare i hierarkin av förmåner. Efter en lång resa hamnar vi längst ned i denna hierarki och vad hittar vi där om inte heder och hänsyn och anständighet. Sådant tjafs stod inte högt i kurs bland våra vänner på FSC-office. Jo förresten, på ett sätt gjorde de det i alla fall. Som ord att använda som vapen mot andra för att väcka det dåliga samvetet. På så sätt var det ett effektivt vapen för att få människor att göra som de ville. Själva saknade de samvete, men det var mycket väl medvetna om att svaga människor (i verkligheten människor som hade kvar sin integritet och heder) var känsliga för begrepp som ansvar, heder, integritet och göra rätt för sig och spelade ut detta mot dem, fick dem att känna sig dåliga för att sedan sätta in nådastöten och få dem precis dit de ville. Och de ville alltid ha pengar, så människor gick till banken och lånade pengar som de betalade in till FSC-office och i förlängningen till Flag. Någon dag senare gick jag återigen in på kyrkan. Jag hade ju ändå inget annat för mig. Idén att driva juridisk byrå hade jag i stort sett övergett. Jag drev fortfarande omkring som ett rö för vinden. När jag kom in på kyrkan dök Kurt upp och ville prata med mig. Jaha, då var det dags igen då, tänkte jag. Men jag kommer inte att ge efter, var min orubbliga föresats. Kurt tog in mig i ett litet fönsterlöst rum dit även Kjell och Henrik, två andra från FSC-office kom. Sedan började en mangling som var det värsta jag upplevt. De började gå på mig om att jag skulle betala till Flag

7 nu. Jag vägrade. Då började de håna mig öppet. Hör hur banken pratar, sa de. Vad de menade var att jag stängt av allt rationellt tänkande och bara lät min reptilhjärna prata. De pratade över mitt huvud som om jag inte var närvarande. Jag blev alldeles förtvivlad och pallade inte längre. Jag har tänkt på den här situationen många gånger i efterhand. Något så ondskefullt som detta har jag aldrig, varken förr eller senare upplevt. De här människorna som befann sig i rummet och utförde denna mentala och verbala tortyr hade ingen skam i kroppen, ingen heder, inga känslor. Jag kommer aldrig att förlåta dem för det. Så är det bara, så om någon av er läser det här, vet ni vad jag känner inför er. Jag har också tänkt i efterhand på hur jag borde ha hanterat situationen. Jag borde helt sonika sagt: Grabbar, det blir inga pengar vad ni än säger eller gör. Jag går ut ur det här rummet nu. Det enda som kan få mig att stanna är om ni använder våld. Gör det om ni behagar, det blir i alla fall inga pengar. Så skulle jag ha handlat, men som det var då tvivlade jag på mig själv och mina egna känslor. Jag kapitulerade inför övermakten. Allt kvittade. Ville de ha mina pengar fick de väl ta dem då. Jag skrev ut en check på kronor som skulle gå till Flag. Nu hade jag kanske kronor kvar och snart skulle nästa månadsbetalningar ske. Sedan klarade jag mig kanske en månad och så var jag vid vägs ände. Jag sålde min bil och fick ihop sådär kronor så att jag klarade mig några veckor till. Det kändes meningslöst att ens försöka fixa något jobb. När jag nu inte hade någon bil kände jag mig väldigt isolerad därute i Djursholm. Visserligen kunde man ta sig till stan med Roslagsbanan men det var ganska lång väg att gå från min bostad. Jag hade svårt att komma upp på mornarna. Det kändes som att jag kom allt närmare en katastrof för varje dag. Kunde man inte stoppa tiden? Fortsättning följer! Bo Simonsson den 8 oktober 2012