Sakrala ortnamn och centrala

Transkript

1 Sakrala ortnamn och centrala Om den religiösa sfärens ställning i dimensionen centrum periferi under förkristen tid PER VIKSTRAND Inledning I äldre forskning ansågs de sakrala ortnamnen ofta vara beteckningar för»kultplatser», och man talade därför också om kultnamn eller kultplatsnamn. Vad en kultplats var för något eller hur den sett ut diskuterades sällan, men man tycks ha tänkt sig ett slags centraliserade rituella platser där människor från ett större område samlats för gemensam kult. Ett återsken av detta synsätt möter idag i icke-onomastisk forskning där de sakrala ortnamnen stundom ses som generella indikatorer på makt och centralitet. Detta är dock att göra det för lätt för sig. Ser man till polyteistiska samhällen runt om i världen finner man ett brett spektrum av sakrala platser. Som exempel kan nämnas platser som spelar en viktig roll i samhällets (mytiska) historia, platser där gudarna antas ha utfört vissa handlingar, platser och anläggningar, t.ex. byggnader, för offer till gudarna, platser som utgör»portar» till den andliga världen och där man kan kommunicera med högre makter eller förfäder, platser där man kan erhålla andlig kraft eller där sådan krävs som skydd mot andlig fara, dansplatser, platser för initiationsriter osv. Platserna kan variera i storlek från några kvadratmeter till flera hektar stora områden. I den mån det rör sig om naturlokaler handlar det ofta om iögonenfallande formationer som klippor och stora stenar, grottor, vattendrag osv. Företeelser som källor, träd och olika slag av höjder tycks närmast universellt ha kunnat vara bärare av sakrala föreställningar. Bland anläggningar märks gravar och gravplatser, inhägnader, olika typer av pålar, offerhus, samlings- och festlokaler, badstugor,

2 2 PER VIKSTRAND tempel, övergivna boplatser och altarliknande konstruktioner. Det kan emellertid också röra sig om mer alldagliga anläggningar som t.ex. åkrar, stigar, vattentäkter, landningsplatser för båtar, grindar och latriner (Vikstrand 2001 s. 20 f.). Alla dessa typer av platser har i olika kulturer kunnat vara förbundna med religiösa föreställningar och kan därmed ha burit sakrala ortnamn. En viktig grupp är säkert de namn som har figurerat i olika mytologiskt färgade berättelser, i sagor där gudar och andra övernaturliga väsen agerat i landskapet. Kanske kan man kalla sådana namn för episka namn. I Skandinavien finns berättelserna sällan kvar och det är därför svårt att peka ut episka ortnamn från förkristen tid. Ibland kan man ändå känna sig ganska övertygad om att man stött på ett sådant, och det är fallet med Torsebro i Björkviks socken i Södermanland, idag Västra och Östra Torsebro. Namnet skrivs tidigast Torsabro 1413 (SDns 2 s. 649), en skrivning som gör att man vid första anblicken kanske vill diskvalificera det som sakralt. Inginge gudanamnet Tor väntade man sig ju ett *Torsbro. Skrivningen Torsabro ska dock sannolikt förstås som en s.k. dubbel genitiv där man skapat en kompositionsform genom att till den vanliga genitiven på -s foga ett a. Det här kan beskrivas och förstås på lite olika sätt, men företeelsen är välkänd i dialekterna i södra Sverige och kan också iakttas i en rad ortnamn som t.ex. Andersabo (*Andersbo), Persagården (*Persgården), Frösakull (*Fröskull, se Ljungren 1941 s. 31). Den är inte vanlig i Mellansverige men förekommer i Sörmland, där ju också Torsebro ligger. Rimligen kan namnet alltså återföras på ett fsv. *Þorsbro och innehåller i förleden antingen gudanamnet Tor eller möjligen en personnamnsform (Vall 1957 s. 90; se om det senare alternativet Vikstrand 2001 s. 143). Vid Västra Torsebro finns två gigantiska flyttblock som idag kallas Tors stenar, fig. 1. Det är just den typen av fantasieggande naturlokaler som i alla tider lockat till sig berättelser, och så har sannerligen varit fallet med Tors stenar. Den äldsta, dokumenterade traditionen är från 1800-talets början. Där berättas att en jätte hade stenarna med sig på sin häst. Han var dock förföljd av en annan jätte, och för att komma undan skar han av repen som höll

3 SAKRALA ORTNAMN OCH CENTRALA 3 Fig. 1. Tors stenar eller Jättestenarna i Björkviks socken, Södermanland. stenarna så att de föll ner på varsin sida om vägen. De har nu blivit ett tillhåll för näcken, som spelar här under sommarnätter, och platsen kallas därför också för Neckensborg (Bernhardt 1823 s. 23 ff.). Men namnet *Torsbro visar att guden Tor tidigare kan ha förknippats med platsen, och jag kan mycket väl tänka mig att man under vikingatiden i stället berättade t.ex. om en strid mellan Tor och jättar på denna plats. Torsebro är enligt denna uppfattning ett episkt namn, sprunget ur berättelser knutna till platsen. Det är ett sakralt namn men inte ett kultiskt namn och det har inget med centralitet att göra 1. 1 Det kan tilläggas att namnet Tors stenar troligen är förhållandevis ungt och hänger samman med lärda spekulationer. I sin sockenbeskrivning från 1823 (s. 23 ff.) meddelar G. Bernhard att stenarna heter Jätte-Stenarne eller Neckensborg, och Karin Bergström, som upptecknade ortnamn i socknen 1936 (OAUt), kommenterar att stenarna av allmogen vanligen kallas Ödesängstenarna (efter en närbelägen by Ödesäng) eller Jättestenarna.

4 4 PER VIKSTRAND Intressant nog förekommer namnet Torsbro på flera håll i Mellansverige, åtminstone i ett ytterligare fall med medeltida belägg (Torsbro i Ramsta socken, Uppland, som skrivs j torsbro /6 Uppsala SRAp). Här kan också nämnas Torsvad i Säby socken, Västmanland, indirekt belagt från slutet av 1700-talet (Vikstrand 2001 s. 158 f.). Tyvärr är källmaterialet alltför sprött för att underbygga några hypoteser, men möjligheten finns ändå att dessa namn ska förstås som uttryck för en berättelse om guden Tor med anknytningar till broar och vadställen. Man kan dra sig till minnes den mannjafnaðr mellan Tor och Oden i skepnad av en färjkarl (Harbard) som utspelar sig i eddadikten Harbarðsljóð. Den yttre ramen är här Tors försök att bli färjad över ett sund av Harbard, och passage eller överfart över vatten binder tematiskt samman denna historia med namn som Torsbro och Torsvad. I den teori om järnålderns centralplatser som växte fram under 1990-talet är kontroll av kult och heliga platser ett bärande inslag. Kulten legitimerar makt. Därför har man i denna forskning varit mycket intresserad av de sakrala ortnamnen som indikatorer på kult (se t.ex. Fabech 1994; Lundqvist 1998). Man har säkert rätt i att vissa sakrala ortnamn visar på kult i anslutning till centralplatser, men som jag har försökt att poängtera är de sakrala ortnamnen inte en homogen klass utan kan ha olika bakgrund. Frågan blir därför snarare v i l k a sakrala ortnamn som kan knytas till centralplatser. För att kunna besvara den frågan måste man först göra klart för sig hur centraliteten manifesteras i landskapet. Lars Hellbergs centralplatsteori Jag ska här mycket kortfattat presentera den centralplatsteori som formulerades av Lars Hellberg under och 80-talen och som varit mycket inflytelserik (se framför allt Hellberg 1975, 1979, 1984b, samt för en översikt Andersson 2007). I Hellbergs teori tecknas en ganska tydlig bild av hur centraliteten manifesterats i ortnamnslandskapet, och den utgör en naturlig utgångspunkt för senare forskning.

5 SAKRALA ORTNAMN OCH CENTRALA 5 Grundtanken hos Hellberg är att man i ortnamnsskicket kan identifiera vad han kallar administrativa centralorter från järnåldern. Dessa centralorter är inte punktuella inte en plats utan ett område inom vilket flera ortnamn indicerar förekomsten av centraliserade samhällsfunktioner. Kärnan i ett sådant område utgörs ofta av en eller ibland flera bebyggelser med namnet Tuna eller ett med tuna sammansatt namn, t.ex. Torstuna, Sätuna eller Vaxtuna. Vad tuna betyder som ortnamn vet vi ju inte, men enligt Hellberg (1984a s. 92, 1984b s. 137, :5) blev tuna tidigt en term med betydelsen 'förvaltningsgård', dvs. en förhistorisk motsvarighet till medeltida termer som hovgård, bo och bosgård (se Vikstrand 2007 s. 55 f.). Det är dock viktigt att komma ihåg att den centrala bebyggelsen ibland kan ha ett annat namn, som t.ex. Björnhovda på Öland eller för den delen Uppsala i Uppland. Runt en sådan kärna grupperar sig namn som representerar olika samhällsfunktioner. Ett viktigt inslag är namn där förleden utgörs av genitiv pluralis av militära titlar eller värdighetsbeteckningar som þiæghn, *rinker och karl (t.ex. Tegneby, Rinkeby och Karby). En annan viktig grupp är namn där förleden utgörs av genitiv singularis av en ämbetstitel, som bryti, *hærse eller iærl (t.ex. Brottsta, Hersby och Järshammar). Ett särfall är smiþer 'smed' i särskilt Smedby, fsv. Smiþiarbyr 'smedens by'. Enligt Hellberg (t.ex s. 146 f. med not 181) rörde det sig främst om vapensmeder, men smed är ursprungligen en samlingsbenämning för olika hantverkare som arbetar med trä eller metall. Man kan mycket väl tänka sig att smeden sysslade också med t.ex. guldsmide och bronsgjutning. Sjöfart i anslutning till centralplatserna indiceras bl.a. av namn som innehåller de gamla fartygsbeteckningarna sked, fvn. skeið, och snäcka, fvn. snekkja (t.ex. Skedvik, Skäsa < *Skædhhusa, se Vikstrand 2008 s. 197 ff.). Viktiga för Hellbergs teori är de direkta referenser till en konungainstitution som möter i namn på Konung- eller Ingi- som t.ex. Kundby (*Konungaby) i Rimbo sn, Uppland, Kungberga i Runtuna sn, Södermanland, och det flera gånger uppträdande Ingeby. Ingi är enligt Hellberg (1975 s. 106 ff.) en gammal titel på sveakonungen. Sammantaget är det ett mycket rikt språkligt material som möter i

6 6 P ER V IKSTRAND Fig. 2. Stefan Brinks modell av ett hierarkiskt uppbygd centralplatsstruktur. Relationen mellan de olika centralplatserna regleras genom giftermål eller gåvoutbyten. Det bör noteras att Brink inte verkar tänka sig ett rent protofeodalt system utan att tinget finns med som en balanserande institution. Efter Brink 1999 s centralplatsmiljöerna med det är viktigt att komma ihåg att de enskilda miljöerna ofta bara är fragmentariskt bevarade. För Hellberg representerar centralplatserna en expanderande sveastat (se t.ex :5) som stod under kontroll av en mäktig sveakonung. Det var dessutom en mycket högt utvecklad statsbildning (se t.ex. 1984a s. 91), med militära förband, officiell religion och specialiserade kungliga ämbetsmän i stort antal. Denna historiska kontext uppfattas av många som fullständigt anakronistisk och gör det frestande och skenbart lätt att avfärda Hellbergs teori som irrelevant och föråldrad. Det är dock viktigt att betona att den empiriska grund som Hellberg bygger på inte är teoribunden. Stefan Brink (se t.ex. 1996, 1997a, 1997b, 1998, 1999) har gång på gång lyft fram Hellbergs grundläggande och fullständigt korrekta observation: det finns kluster av ortnamn med en tydlig koppling

7 SAKRALA ORTNAMN OCH CENTRALA 7 till olika sociala och hierarkiska förhållanden. Liksom storhögar och vapengravar är det ett slags grundfakta som varje teori om järnålderns samhällsorganisation måste ta hänsyn till. Några viktiga frågor Centralplatsernas onomastiska uttryck finns väl beskrivet i åtskilliga fallstudier av Lars Hellberg och Stefan Brink. Däremot saknar vi övergripande studier över hur centraliteten gestaltar sig i landskapet som helhet, och ett antal viktiga frågor är därmed alltjämt obesvarade. Jag tänker här lyfta fram tre problem som framstår som särkskilt angelägna att diskutera. 1) Förhållandet mellan det centrala och det icke-centrala. Ska vi betrakta centralplatserna som ensliga öar av centralitet i ett hav av normalitet eller finns det kanske en kontinuerlig pendling mellan centrum och periferi i landskapet? 2) Centralplatser eller maktområden? Hur pass koncentrerade är centralplatserna? Är det lämpligt att tala om platser eller rör det sig snarare om områden? 3) Hur ska relationen mellan centralplatserna förstås? Att det finns en hierarki verkar uppenbart och bl.a. Charlotte Fabech och Jytte Ringtved (1995) och Stefan Brink (1999 s. 434 f.) har försökt sig på en kategorisering eller beskrivning av denna, fig. 2. En avgörande fråga är här om centralplatserna ska uppfattas som komponenter i ett sammanhållet system, som Hellberg tänkte sig, eller rör det sig om sinsemellan autonoma domäner? Vad den här frågan handlar om är ytterst centralplatsernas relation till och roll i statsbildningen. I syfte att skaffa underlag för en diskussion av dessa frågor har jag företagit en ganska omfattande kartering av centralitetsindicerande ortnamn i Mälarlandskapen, som här ska presenteras i ett antal kartor. Den första kartan visar tuna-namn, fig. 3. Spridningsbilden är tät och intensiv, särskilt i Uppland, och det är ett faktum som är

8 8 PER VIKSTRAND Fig. 3. Ortnamn innehållande elementet tuna i Mälarlandskapen. lite oroande för teorin om tuna-orternas höga grad av centralitet. Har det verkligen funnits så här många centralplatser? I vissa fall "ljuger" visserligen kartan på så vis att två redovisade namn egentligen är ett. Så är fallet t.ex. med Romfartuna och Nortuna i Västmanland, där det är Nortuna som representerar det gamla bebyggelsenamnet medan Romfartuna är ett i kristen tid tillkommet sockennamn. I andra fall kan man räkna med att ett ursprungligt Tuna tidigt har delats, så t.ex. på Selaön i Mälaren där kyrkbyn Tuna har Opptuna till granne (Hellberg s. 21). Detta är dock undantag. I själva verket är det vanligt att två eller tre tuna-namn uppträder i nära anslutning till varandra utan att man kan räkna med samband av ovan nämnda slag. Som exempel kan nämnas Tortuna och Nicktuna i Västmanland, belägna bara någon kilometer från varandra, och Ultuna och Nåntuna i Uppland,

9 SAKRALA ORTNAMN OCH CENTRALA 9 belägna på varsin sida av Fyrisån söder om Uppsala. Detta ganska vanliga förhållande väcker frågor genom att centralplatsen kommer att sakna ett självklart fokus. Lars Hellberg var givetvis medveten om problemet och menade att de olika tuna-namnen i dylika fall företrädde olika funktioner inom centralplatsen. Paradexemplet var de tre tuna-namnen i Tuhundra härad i Västmanland: Dingtuna, Gilltuna och Tuna (Hellberg s. 21). Häradets gamla tingsplats låg vid Dingtuna och detta tuna hade således en funktion i maktutövningen. Gilltuna "erinrar redan genom förleden, som innehåller fsv. gildi 'gille', om en social funktion". Det osammansatta Tuna, slutligen, uppträder i anslutning till ett Karlanamn (Kallsäby) vilket antyder en militär funktion. Man kan konstatera att paren eller grupperna med tuna-namn var ganska lätta att förklara för Hellberg som såg centralplatserna som administrativa centralplatser i en större samhällsbildning. Vill man i stället betrakta centralplatserna som autonoma enheter blir det betydligt svårare. Mot bakgrund av det stora antalet tuna-namn kan man naturligtvis fråga sig vilken grad av centralitet dessa platser haft. Man kan också fråga sig om det kan finnas ett äldre skikt namn där tuna har en annan och mer ursprunglig betydelse som t.ex. 'hägnad' eller 'gård' (se för en diskussion av denna möjlighet Andersson 1991, Elmevik 1996 och SOL art. tuna). Det kan vara så, även om den betydelseutveckling som lett fram till tuna-namnens särskilda betydelse inte måste finnas återspeglad i ortnamnen. De plurala tuna-namnen skulle kunna utgöra en semantiskt enhetlig grupp. Namntypen är språkligt sett homogen vad gäller form och förledskategorier och även namnbärarna tycks likna varandra. Det finns flera tydliga indikationer på hög status, den mest anslående är nog det stora antalet tidiga guldfynd som kan knytas till tuna-bebyggelser (Vikstrand under utgivning). Ett viktigt fall är Tuna i Badelunda sn, Västmanland, med en av Sveriges guldrikaste gravar och dessutom med en trolig koppling till den monumentala fornlämningsmiljön kring Anundshögen. Här rör det sig om en centralplats på mycket hög nivå, kanske en rival till Gamla Uppsala. Å andra sidan måste vi tolka det stora antalet tuna-namn som att det

10 10 PER VIKSTRAND Fig. 4. Ett antal centralitetsindicerande ortnamn i Mälarlandskapen. Gruppen övriga namn omfattar bl.a. Hersaby, Karlaby, Rinkaby och Smedby. Saknas gör bl.a. husa-namnen som erbjuder särskilda identifikationsproblem. åtminstone i vissa fall rört sig om en centralitet på låg nivå. Det förefaller således som om tuna kan höra hemma i centralplatsmiljöer av högst skiftande dignitet, eller, som Stefan Brink (1996 s. 264) formulerar det, att "the tuna places reflect no homogeneous structure". Den andra kartan visar centralplatsindicerande namn av en rad olika typer, fig. 4. Här hade man kanske hoppats att ett antal centralplatser skulle träda fram i form av tydligt avgränsade namnkluster, men så blev inte fallet. Särskilt i den västra delen av området kan man dock urskilja ett antal dylika ansamlingar av namn. I andra delar, t.ex. den del av Uppland som kallas Attundaland, är bilden betydligt mer otydlig, och även om man där kan ana förekomsten av namnkluster är det sällan klart hur de ska avgränsas.

11 SAKRALA ORTNAMN OCH CENTRALA 11 Men i all sin rörighet visar kartan ändå att Mälardalen inte är ett område där centralplatserna ligger som öar i ett hav av normalitet. I stället står vi inför ett landskap som är uppfyllt av centralplatser och där centralplatsernas domäner många gånger verkar ligga kant i kant med varandra. Kanske kan man säga att de här ortnamnen snarare definierar maktområden än centralplatser. Stefan Brink (1997b s. 68 f.) har utifrån en analys av västsvenska centralplatsmiljöer framhållit att det i flera fall snarare är befogat att tala om distrikt än miljöer. I ett annat sammanhang (1999 s. 432 f.) har Brink lyft fram fall där comitatusnamn som Rinkaby och Karlaby ligger ensamma i mindre bygder, utan uppenbar kontakt med centralplatser. Han tolkar det som ett tecken på att hövdingar och småkungar kunde kontrollera stora landområden och därmed hade möjlighet att placera "retainers and officials" även på avsides belägna gårdar. Charlotte Fabech och Jytte Ringtved (1995 s. 21) skriver att det knappast är felaktigt att föreställa sig att centralplatser och storgårdar låg i ett tätt nät över alla viktiga bygder i södra Skandinavien kanske är det detta nät som kartan blottlägger. Det är också en bild som harmonerar väl med de protofeodala järnålderssamhällen som skisserats av bl.a. Stefan Brink (1999), Mats Widgren (1998) och Dagfinn Skree (1996). Sakrala ortnamn Stefan Brink (1999 s. 434 f.) har framhållit att det verkar ha funnits en samskandinavisk modell för hur ett centralplatskomplex skulle se ut under yngre järnålder. Det innebär att mönster bör ha funnits även i de rituella platsernas utformning, mönster som i princip borde kunna utläsas ur ortnamnen. Den religiösa dimension som genom det toponomastiska materialet blir synlig vid centralplatserna ger dock inget enhetligt intryck. Här möter en mångfald av gudomsnamn och beteckningar för heliga platser. Det tydligaste exemplet på en anknytning mellan sakralt ortnamn och centralplats möter man i Gudme (av Gudhem, se Jørgensen i denna volym) på Fyn i Danmark, där själva centralplatsdomänen ju bär ett sakralt ortnamn. Detta riktar naturligtvis uppmärksamheten mot andra

12 12 PER VIKSTRAND Fig. 5. Sakrala ortnamn (röda) och centralitetsindicerande ortnamn (svarta) i Mälarlandskapen. Gudhem-namn i Skandinavien, där en liknande koppling till centralplatser dock inte alltid är uppenbar. En motsvarighet till Gudme kan finnas i Västergötland i Sverige där Gudhem utanför Falköping ingår i en utpräglad centralplatsmiljö (se Brink 1997b s. 64 ff.). I ett större perspektiv tycks emellertid sådana sakrala domännamn inte vara vanliga. För Danmarks del har Kristian Hald (1963) påpekat att det nästan bara är gudanamnet Oden som uppträder i sammansättningar med vi, vars betydelse han uppfattar som 'kultplats'. Detta, menar han, tyder på att guden Oden erhållit en dominerande ställning i den offentliga kulten på danskt område, ett förhållande som han menar hänger samman med att makten koncentreras till ett antal aristokratiska familjer under yngre järnålder (a.a. s. 108). Odensvinamnen skulle således vara kopplade till en högre nivå i samhället. På svenskt område är vi-namnen inte lika entydiga eftersom en rad gudomsnamn uppträder i deras förleder. Däremot är det tänk-

13 SAKRALA ORTNAMN OCH CENTRALA 13 bart att ordet vi under senare delen av järnåldern (inklusive vikingatiden) fått en mer specialiserad innebörd och kommit att beteckna helgedomar möjligen av särskilt slag i anslutning till den framväxande kungamaktens replipunkter i landskapet (Vikstrand 2000). I flera tidigare sammanhang (t.ex. Vikstrand 2001 s. 366 ff., 2002) har jag annars lyft fram de sakrala åker-namnen som den namntyp vilken uppvisar det tydligaste sambandet med en högre organisationsnivå i samhället. Åkern har som rituell plats särskilt förknippats med manliga gudar och kan knytas till tuna-orter. I fig. 5 visas sakrala och centralitetsindicerande ortnamn i Mälarlandskapen. Det är en innehållsrik karta, ett slags råmaterial som skulle förtjäna en mer ingående analys och diskussion än vad som är möjligt i detta sammanhang. Men i det följande ska jag med kartan som utgångspunkt lyfta fram ett par exempel på sakrala namnkategorier som antagits uppträda i anslutning till centralplatser. Gudapar i ortnamn Lars Hellberg (1975 s. 100 f., :2, 1986 s. 66 f.) räknade med att centralplatserna var skådeplats för en officiell, maktlegitimerande kult. Det rörde sig om en fruktbarhetskult där ett bärande inslag var dyrkan av parvis uppträdande manliga och kvinnliga gudar. Försöken att påvisa sådana gudapar i ortnamnen var en populär sysselsättning vid 1900-talets början. Efter Jöran Sahlgrens (1950 s. 16 ff.) svidande kritik mot det han kallade "kilometermetoden" fick denna forskning med rätt eller orätt ett löjets skimmer över sig, något som dock inte Hellberg lät sig påverkas av. Hellberg bygger särskilt vidare på Elias Wesséns undersökningar i Östergötland (Wessén 1921, 1922, 1923). Det viktigaste gudaparet han menar sig kunna belägga vid centralplatser är Ull och Njärd, men även andra konstellationer förekommer, bl.a. som vi strax ska se Frö och Fröja. En viktig iakttagelse han gör är att dylika gudapar alltid uppträder på ett visst avstånd från varandra, vanligen några kilometer (se bl.a. Hellberg 1975 s. 100). Jag försökte i min avhandling (2001 s. 102 ff.) pröva teorin om

14 14 PER VIKSTRAND Fig. 6. Gudapar i ortnamn. Röda prickar visar kvinnliga gudomar och blå prickar manliga. Svarta prickar visar centralitetsindicerande ortnamn. gudapar i ortnamnen genom en närmaste-granneanalys. Där sammanparade jag Njärd-namnen med deras närmaste grannar i sakralnamnsskicket. Om man begränsar sig till de namn som finns inom ett avstånd på 5 kilometer från varandra framträder faktiskt par av manliga och kvinnliga gudar: Njärd-Ull, Njärd-Tor och Njärd-Oden. I fig. 6 visas dessa par mot bakgrund av de centralitetsindicerande ortnamnen. Kartan redovisar också de exempel på namnpar Frö- Frös- som enligt samma princip kan urskiljas. En rimlig värdering av kartan är att gudapar i ortnamn verkar vara en realitet (oavsett hur paren Frö- Frös- ska bedömas). Däremot ger kartan inget entydigt stöd för att de kan knytas till centralplatsmiljöer. Ett stödjande exempel kan dock vara Tuna i Badelunda med Närlunda och Ullevi. Jag ska här diskutera ett annat fall som ligger utanför

15 SAKRALA ORTNAMN OCH CENTRALA 15 Fig. 7. Edsbergsbygden i Närke. Pilen vid Frösvi markerar platsen för Sune Lindqvists och Lennart von Posts undersökning. Efter Terrängkartan 10ESO (tryckt 2002). mitt tidigare undersökningsområde men som synes utgöra ett av de tydligaste exemplen på ett samband mellan en manlig och en kvinnlig gudom i ortnamnen. På slätten söder om Edsbergs kyrka i Närke ligger ett Frövi (in frøui /1 u.o. SRAp) och ett Frösvi (fruoswi /5 Orvieto SRAp) mycket nära varandra avståndet mellan bytomterna är bara 1,5 km, fig. 7. Att Frösvi innehåller gudanamnet Frö, den östskandinaviska motsvarigheten till västnordiskans Freyr, är det nog

16 16 P ER V IKSTRAND Fig. 8. De undersökta lämningarna sydöst om Frösvi by i Edsberg socken, Närke. Efter Lindqvist 1910 s Platsen är markerad med en pil på kartan i fig. 7. ingen som ifrågasätter. När det gäller namnen på Frö som Frövi dvs. utan genitiv-s är läget mer komplicerat. Traditionellt har man räknat med att det är gudinnenamnet Fröja som ingår, men det är en uppfattning som ifrågasatts av särskilt Lennart Elmevik (1995, 1997) som har tryckt på de ljudhistoriska komplikationer en sådan tolkning för med sig. Påfallande är att vi i beläggen för de svenska namnen aldrig har den enligt regelboken förväntade kompositionsformen Frøiu- utan alltid bara Frø-. Helt klart är att namnen på Frö- inte är en homogen grupp utan att förleden kan ha olika ursprung; särskilt bör man beakta fsv. *frør 'fruktbar' (Vikstrand 2001 s. 76). Men i fall som detta, där vi har sammansättningar med ett sakralt vi 'helgedom, helig plats'2 och där namnet dessutom uppträder i tydligt par med 2 Att det här skulle röra sig om en sammandragen form av -vidhi 'skog' låter sig sägas men är en på alla vis krångligare lösning som inte kan ges företräde, jfr Vikstrand 2001 s. 38 ff.

17 SAKRALA ORTNAMN OCH CENTRALA 17 Fig. 9. Den undersökta plattformen vid Götavi i Vintrosa socken, Närke. Bilden visar de nio stenpirar som bildade underlag för den ca 15 x 18 meter stora anläggningen, belägen i ett sumpigt kärr. Efter Svensson 2007 s ett sakralt Frösvi, vågar man nog räkna med att det är gudinnenamnet Fröja som ingår (se Vikstrand a.a. s. 72 ff. i sht s. 75; annorlunda Elmevik 1995 s. 15). Som Lars Hellberg visat (hos Vikstrand 2001 s. 74, se också Fridell 2004 s. 29 ff.) är de ljudhistoriska komplikationerna för en sådan tolkning inte oöverstigliga. Lennart von Post och Sune Lindqvist undersökte vid 1900-talets början egendomliga lämningar i en mosse strax sydöst om Frösvi by (Lindqvist 1910 s. 133), fig. 8. Från stranden löpte en spång av kluvna ekstammar 80 m ut i mossen. Där spången slutade låg i oordning ett antal raka eller krokiga störar, intill 2 m långa, i allmänhet vässade. I mosskanten vid spångens början påträffades ett kulturlager med kol, brända ben och skörbränd sten. De bestämbara benen var från får och svin. På olika djup i kulturlagret fanns härdar med skörbränd sten. Lyckligtvis hittades en likarmad fibula

18 18 PER VIKSTRAND i kulturlagrets undre gräns, vilket innebär att dess äldsta fas bör kunna dateras till senare hälften av 500-talet. Enligt Lindqvists tolkning rör det sig om en rituell plats där offermåltider tillretts och förtärts vid kanten av mossen och där spången nyttjats för ritualer i våtmarken. Tolkningen är idag allmänt accepterad och förefaller plausibel, även om det kanske bör tilläggas att den inte är opåverkad av ortnamnet Frösvi. Huruvida det är själva viet som man påträffat får tillsvidare vara osagt. Man kan dock peka på vissa likheter med den rituella anläggning som undersökts vid Götavi i Vintrosa socken i samma landskap, en anläggning som på rimliga grunder identifierats med det vi som ortnamnet indicerar (Svensson 2007 s. 111). Anläggningen utgörs av en plattform av sten och lera uppbyggd i ett igenväxande kärr, fig. 9. I båda fallen finns kopplingen till våtmarker och även om inga djurben påträffades på plattformen vid Götavi så fann man spår av animaliska fettsyror som visar att man troligen förtärt måltider även där. Det bör dock tilläggas att det förmodade viet vid Götavi har 14 C-dateringar till e.kr. och således är ca 400 år yngre än den äldsta fasen vid Frösvi. Det är inte omedelbart uppenbart att man i Edsberg befinner sig i en centralplatsmiljö men man bör samtidigt vara medveten om att källsituationen i dessa trakter inte är den bästa. I södra och västra Närke finns t.ex. inga tuna-namn och naturgeografiska förhållanden gör att fornlämningar i mycket hög grad odlats bort. Jag menar ändå att det finns tydliga indikationer på centralitet här, åtminstone från tiden kring vikingatid och tidig medeltid. Förleden i namnet Edsberg innehåller genitiv singularis av ordet ed, som här troligen har den ålderdomliga betydelsen 'väg' och syftar på en urgammal färdled längs en rullstensås Getryggen som i nord-sydlig riktning passerar kyrkan (Ståhle 1954 s. 43) 3. Tittar man noga på kartan kan man också genom höjdkurvorna se det "berg", dvs. den höjd, som ligger bakom efterleden berg i Edsberg. Det är en förhöj- 3 Jöran Sahlgrens (1935 s. 69) uppfattning att namnet skulle syfta på en passage mellan Svartåns och Täljeåns dalgångar en tolkning som i förvanskat skick återges av Karin Calissendorff & Anna Larsson (1998 s. 35) är knappast trolig.

19 SAKRALA ORTNAMN OCH CENTRALA 19 ning av åsen på vars södra sluttning Edsbergs kyrka är uppförd. På plats upplever man höjdläget högst påtagligt och från kyrkan har man visuell kontakt med flertalet byar på slätten söderut. Byn Edsberg har gett namn inte bara åt en socken utan också ett härad, Edsbergs härad, tidigast omtalat 1399 (j edzbergs hæradhe 29/9? u.o. SRAp). En tingsplats har legat vid gården Sanna i nordligaste delen av socknen. Avståndet till Edsbergs by och kyrka är ca fyra kilometer. Sanna är beläget på en sandhed där tre socknar och flera viktiga vägar möts. Vid vägmotet ligger än i dag vad som kan vara en s.k. tingshög (raä 74), dvs. en hög med avplanat krön av samma typ som finns t.ex. vid Gamla Uppsala och Forn-Sigtuna i Uppland och vid Aspa löt i Ludgo socken och Husby i Husby- Oppunda socken i Södermanland 4. Att det här verkligen kan röra sig om en hög som spelat en roll som podium e.d. vid tingsförhandlingar antyds av dess form, dess läge vid en känd tingsplats och det förhållandet att den inte ligger i anslutning till andra högar eller stensättningar, såsom gravhögar vanligen gör. Mot att det skulle vara en tingshög talar att tingsplatsen, såsom strax kommer att framgå, förefaller att vara ganska ung. På åshöjden ovanför och öster om den förmodade tingshögen ligger Sanna gård med marknadsplats och den gamla galgbacken, indicerad av ortnamnet Gamla galgbacka skogen (1762 Lantmäterikontoret i Örebro 18-EDS-24). Namnet Edsbergs härad visar emellertid att denna tingsplats inte kan vara den ursprungliga. Förklaringen ligger i distriktets historia. Det sentida häradet har skapats genom en sammanslagning av två äldre, Edsbergs härad och Knista härad. Tingsplatsen ligger alldeles vid gränsen mellan dessa båda äldre distrikt och har med all sannolikhet tillkommit efter sammanslagningen. Att det äldsta Edsbergs härad, bestående av Edsbergs, Kvistbro och Tångeråsa socknar, skulle ha haft sin tingsplats här, längst upp i norra spetsen av sitt territorium, är orimligt. De medeltida urkundernas uppgif- 4 Se om dylika tingshögar Sannmark & Semple 2008 s Den mindre kända tingshögen i Husby-Oppunda sn, raä 27, är 40 m i diameter och 3 m hög och belägen på västra sidan om ett överfartsställe över Husbyån. Se om denna Arthur Nordén 1939 s. 189 samt fig. 6 s. 187.

20 20 PER VIKSTRAND ter om häradets tingsplats är sparsamma men gör klart att en fast tingsplats funnits och att den legat i Edsberg (se t.ex. SDns 1 s. 273) vilket dock i princip kan avse såväl byn som socknen. Flertalet härader i Närke har namn som utgår från ett sockennamn: Kumla härad, Mellösa härad, Askers härad, Hardemo härad m.fl. Hit hör också Edsbergs härad. I åtminstone Kumla och Mellösa härader vet man att tingsplatsen låg vid kyrkan, och det troliga är att detta gällt även i övriga fall (Ahlberg 1946 s. 110 ff.). Edsbergs härads äldsta tingsplats bör således ha legat vid Edsbergs kyrka och by. När sammanslagningen av Edsbergs och Knista härader ägde rum och tingsplatsen flyttades är oklart. J.A. Almquist ( s. 298) meddelar endast att Knista och Hidinge socknar "redan före reformationen" sammanslagits med de tre ursprungliga socknarna i Edsbergs härad. I ett jordskiftesbrev från 1392 (NMU 1 s. 80) utfärdat i Edsberg som det verkar på häradstinget kommer samtliga fastar från Knista socken, vilket tyder på att häradena redan då var förenade eller åtminstone hade gemensam tingsplats vid Edsberg. Samtidigt omtalas Knista härad ännu 1439 (j Knysta hærædhe NMU 1 s. 115) och ting hålls i Edsbergs sockenstuga så sent som 1598 (Ahlberg 1946 s. 122). Förloppet tycks ha varit att de sammanslagna häradenas ting först hölls på den gamla tingsplatsen vid Edsberg. Från omkring 1680 vet man med säkerhet att tinget permanent förlades till Sanna (a.a. s. 114). Edsberg var således tingsplats och här uppfördes också redan på 1100-talet en stenkyrka, vilken visar tecken på att vara en ursprunglig egenkyrka (Zachrisson 1984 s. 105). I samband med kyrkan måste nämnas att Edsberg bara ligger ett par kilometer från Riseberga kloster. Det var ett cisterciensiskt nunnekloster som grundades under 1100-talets andra hälft, men platsen har äldre hävd än så. Man har hittat runristade gravhällar från 1000-talet här och gravar som troligen härrör från en försvunnen kyrkogård (Zachrisson a.a. s. 94 f.). Troligen fanns en kyrka med begravningsplats vid Riseberga redan innan klostret kom till (Karlenby 2006 s. 7).

21 SAKRALA ORTNAMN OCH CENTRALA 21 Fig. 10. Den största högen på gravfältet raä 11 vid Snarvi. Högen är ca 16 m i diameter och 1 m hög. Gravfältet är ett av flera belägna på åsen norr om Edsberg. På flera ställen finns här också hålvägar vilka visar på åsens betydelse som färdled i gammal tid. Kyrkan, tingsplatsen och klostret visar att Edsberg har varit en viktig trakt under tidig medeltid, och som många exempel från Sydskandinavien visar finns det ofta en funktionell kontinuitet från järnålderns centralplatser till den tidiga medeltidens huvudgårdar (t.ex. Fabech & Ringtved 1995 s. 21). Det mönstret ser man också ibland i Mellansverige, särskilt i inlandet. Arkeologiska belägg för makt och centralitet vid Edsberg är däremot svaga. Som vanligt i Närke måste man dock räkna med en betydande bortodling av fornlämningar; uppgifter om nu försvunna gravar och gravfält finns från åtminstone ett par platser i närheten (raä 13, 120). Strax öster om Riseberga har en stor silverskatt från slutet av 900-talet påträffats, den s.k. Eketorpsskatten som sammantaget vägde inte mindre än 1,2 kg (Ekelund 1956). Skatten innehåller flera föremål vilka förefaller ha en förkristen religiös anknytning. Den är deponerad i en våtmark och det har föreslagits att det rör sig om en

22 22 PER VIKSTRAND rituell deposition (a.a. s. 148, Hagerman 1999 s. 101 ff.). På Snarvis mark en dryg kilometer nordöst om kyrkan ligger en skadad gravhög (raä 82) som idag är ca 13 m i diameter men som en gång kan ha varit betydligt större. Gravfältet raä 11 på åsen väster därom rymmer dessutom en hög som är 16 m i diameter en anselig storlek efter förhållandena i Närke, fig. 10. Ortnamnsmiljön är också vag men samtidigt mycket intressant. Eftersom man inte har tuna-namn i den här delen av Närke kan man inte räkna med något sådant; däremot är det fullt möjligt att Edsberg ska uppfattas som ett atypiskt centralplatsnamn. Sydväst om Edsberg ligger ett Karaby (i Karlaby 1403 SDns 1 s. 274) där förleden innehåller plural av krigarbeteckningen karl. Karaby kontrollerar den enda passagen genom det system av sjöar och sankmarker som skyddar Edsbergsbygden i väster. Söder om Edsberg ligger som omtalats de båda sakrala ortnamnen Frövi och Frösvi, och i norr kompletteras dessa av Snarvi. Detta namn tolkas av Jöran Sahlgren (1923 s. 122 f.) som en sammansättning av snæver 'smal, trång' och -viþi 'skog' och har enligt honom haft betydelsen 'den täta skogen'. Mot bakgrund av att namnet redan i slutet av 1100-talet skrivs (in) sneuerwy ( SD 1 s. 682) ska man kanske inte definitiv utesluta att det rör sig om ett äkta vi-namn och att förleden relaterar det till de båda andra vi-namnen söder om kyrkan (jfr Lindroth 1920 s. 18) 5. Sammantaget kan sägas att Edsberg utgör en potentiell centralplats från järnåldern, i så fall med en stark representation av den rituella dimensionen och en tydlig koppling till en parvis dyrkan av en manlig och en kvinnlig gudom. Att platsen varit av betydelse under tidig medeltid står klart, men avgörande belägg för en hög status under järnåldern saknas ännu. 5 Till de sakrala ortnamnen hör däremot inte det närbelägna Velanda (j Velandom 1468 NMU 1 s. 131) eftersom man i Närke aldrig har den västnordiska formen vé av vi 'helig plats, helgedom'. Namnet ska troligen uppfattas som ett gammalt ägonamn *Hvenlandir där förleden innehåller det från åtskilliga ortnamn i Närke belagda ven, fsv. hven f., 'sankäng' o.d. (se om detta Hellberg 1967 s. 210 ff.). Förleden har förlorat sitt slutljudande n genom dissimilatoriskt bortfall.

23 SAKRALA ORTNAMN OCH CENTRALA 23 Kultfunktionärer Ett inslag som man räknat med i centralplatsernas namnmiljöer är olika beteckningar för kultfunktionärer eller rituella specialister som t.ex. fsv. *gudhi, *vivil, fda. thul och urn. *wīhar (se Brink 1996 s. 266 f. och där anförd litteratur; Vikstrand 2001 s. 286 ff.; Sunqvist 2007 s. 24 ff.). Ett exempel är de fem Gudhaby som finns i Mälarlandskapen. Strikt formellt skulle dessa namn kunna innehålla personnamnet fsv. Gudhi, men det är inte troligt eftersom personnamn mycket sällan uppträder som förleder i gamla namn på -by i detta område. Namnet Gudhi är också ovanligt i Sverige där endast sex medeltida namnbärare kan identifieras (SMP 2 sp. 332 f.). Det är därför mer sannolikt att Gudhaby-namnen innehåller en östnordisk motsvarighet till fvn. goði, samma gudhi som är belagt på Glavendrupstenen i Danmark. Detta gudhi, som ju är en personbetecknande avledning till substantivet gud och därmed tydligt förankrat i en sakral sfär, uppfattar Lars Hellberg (1976 s. 9, 1979 s. 129) som en kultfunktionärsbeteckning, dvs. en titel på en person som haft en ledande roll i kulten. Liksom det har funnits särskilda smeder och krigare knutna till centralplatsen har det också, menar Hellberg, funnits rituella specialister som ibland varit bosatta på särskilda gårdar. I lyckliga fall kan detta ha fått genomslag i namnskicket, t.ex. i form av ett *Gudhaby eller *Vivils-Husa. Frågan om rituella specialister är inte okontroversiell eftersom man från religionshistoriskt håll har menat att det var stormannen själv som ledde de rituella handlingarna. Som Olof Sundqvist (a.a. s. 46 ff.) framhållit är det dock möjligt att särskilt de större offerfesterna varit så omfattande och komplicerade att "kungar och jarlar som ledde och övervakade den offentliga kulten behövde religiösa specialister för enskilda riter, till exempel vid hanteringen av de rituella objekten, tillredningen av offermaterien och organiseringen av festmåltiden". Spridningskartan över Gudhaby-namnen i Mälarområdet, fig. 11, visar att de i flera fall ligger ganska isolerade. Åtminstone ett Gudhaby uppträder dock i anslutning till en mycket speciell centralplatsmiljö, nämligen den i Sorunda socken i Södermanland. I Sorunda finns en av de största koncentrationerna av storhögar i

24 24 PER VIKSTRAND Fig. 11. Gudhaby-namn i Mälarlandskapen (röda prickar). Svarta prickar visar centralitetsindicerande ortnamn. Mälarregionen (Hyenstrand 1974 s. 115). Kyrkan är bygd på byn Torps mark och är en av Sörmlands största landsbygdskyrkor. Den har en komplicerad byggnadshistoria, men redan den äldsta stenkyrkan, från 1100-talet, tycks ha varit en mäktig konstruktion med västtorn (Bennett, Wadström & Wilcke-Lindqvist 1972 s. 34 ff.). Ett centrum i Sorundabygden utgör kyrkbyn med namnet Torp, enligt Hellberg ett atypiskt centralplatsnamn som hör till ett äldre skikt med naturbetecknande torp-namn (1954 s. 136 ff.). I Sorunda finns också ett tuna-namn Fituna ute vid kusten. Det är ganska typiskt för flerkärniga centralplatsmiljöer att man har ett centrum i inlandet och ett vid kusten man kan t.ex. jämföra med relationen mellan Gudme och Lundeborg på Fyn. Som grannby till Torp ligger Gudby, fig. 12. Vad som är riktigt intressant är att byn norr om Gudby bär ett sakralt namn av extraordinärt slag. Den heter idag Tyrved men namnet skrivs Tøræwi

25 S AKRALA ORTNAMN OCH CENTRALA 25 Fig. 12. Sorundabygden i Södermanland (27/1 Sanda SRAp) och har säkert helt korrekt tolkats som 'törarnas (dvs. Tör(n)bornas) helgedom' (se om tolkningens historia Vikstrand 2001 s. 317). Tör är det gamla namnet på den halvö som utgör den östligaste delen av Södermanland och som i dag kallas Södertörn. Under medeltiden upptogs den av två hundaren, benämnda Øvra och Yttra Tør. Om tolkningen av namnet Tøravi är korrekt verkar man här stå inför ett slags centraliserad kultplats, gemensam för invå-

26 26 PER VIKSTRAND narna i Tör. Lokalt kan denna helgedom ha kommit att kallas Tøravi 'törbornas vi' för att i talsituationer skiljas från det närbelägna och kanske äldre Ullevi (jfr Elmevik 1986 s. 16 f.). Namnet Tøravi skulle då återspegla en centralisering av kulten under yngre järnålder med en kultplats vars upptagningsområde motsvarade två medeltida hundaren. Dessa hundaren rymmer minst 250 järnåldersbebyggelser (Hyenstrand a.a. s. 80 f.), vilket ger en uppfattning om graden av centralisering. Det ligger nära till hands att se Tøravi och Gudhaby som delar av ett komplex där Gudhaby kan uppfattas som säte för den *gudhi som ledde kulten vid viet (se Hellberg 1976 s. 10 f.). Kanske handlar det rent av om en medvetet skapad sakral miljö med en åt kultspecialisten anslagen gård invid en kultplats av hög dignitet. Bakom det hela bör då stå någon av de stormannaätter som uppfört bygdens storhögar. Det faktum att de båda namnen Gudhaby och Tøravi kunnat etableras och leva vidare tyder vidare på att den bakomliggande maktstrukturen haft en inte obetydlig stabilitet. En asymmetrisk relation mellan centralitet och sakralitet Sammantaget tror jag man kan tala om en asymmetrisk relation mellan centralitet och sakralitet: centralitet förutsätter sakralitet medan det motsatta inte är fallet. Utifrån ortnamnens vittnesbörd verkar det också som att de uttryck sakraliteten tagit sig vid järnålderns centralplatser varit mycket varierade. Säkert måste man räkna med såväl kronologiska som geografiska variationer. Medan det på nuvarande danskt område finns tecken på att särskilda helgedomar kallade vi och dedikerade åt Oden spelat en central roll, kan man för Mellansveriges del i stället se tecken på den heliga åkerns stora betydelse. Parvis dyrkan av en manlig och en kvinnlig gud samt olika kultspecialister har också satts i samband med järnålderns centralplatser, men här handlar det hittills mer om enskilda exempel än om mönster. Slutligen bör framhållas att ortnamnsmaterialet antyder att järnålderns hierarkiska samhällsstruktur kanske inte alltid tagit sig uttryck i ett enkelt centrum-periferi-förhållande i landskapet. Detta komplicerar givetvis

27 SAKRALA ORTNAMN OCH CENTRALA 27 diskussionen av centralitetens uttryck men gör den inte mindre angelägen. Källor och litteratur Ahlberg, Olle, 1946: Tingsplatser i Södermanland och Närke före tillkomsten av 1734 års lag. I: Rig 29. S Almquist, Joh. Ax., : Den civila lokalförvaltningen i Sverige med särskild hänsyn till den kamerala indelningen 1 4. Stockholm. (Meddelanden från Svenska riksarkivet. Ny följd 2:6.) Andersson, Thorsten, 1991: The origin of the tuna-names reconsidered. I: People and places in northern Europe Essays in honour of Peter Hayes Sawyer. Ed. by I. Wood & N. Lund. Woodbridge. S : Zentralorte. I: Reallexikon der germanischen Altertumskunde. Zweite Auflage 34. S Bennett, Robert, Wadström, Inger & Wilcke-Lindqvist, Ingeborg, 1972: Sorunda kyrka, Sotholms härad, Södermanland. 3:1. Stockholm. (Sveriges kyrkor. Konsthistoriskt inventarium. 146.) Bernhardt, G., 1823: Beskrifning öfwer Björkwik Socken i Södermanland. Nyköping. Brink, Stefan, 1996: Political and social structures in early Scandinavia. A settlement-historical pre-study of the central place. I: Tor 28. S a: Political and social structures in early Scandinavia 2. Aspects of space and territoriality the settlement district. I: Tor 29. S b: Västsvenska namnmiljöanalyser. I: Ortnamn i språk och samhälle. Hyllningsskrift till Lars Hellberg. Red. av S. Strandberg. Uppsala (Acta Universitatis Upsaliensis. Nomina Germanica. Arkiv för germansk namnforskning 22.) S : Land, bygd, distrikt och centralort i Sydsverige. Några bebyggelsehistoriska nedslag. I: Centrala platser centrala frågor. Samhällsstruktur under järnåldern. En vänbok till Berta Stjernquist. Red. av L. Larsson & B. Hårdh. Lund (Acta Archaeologica Lundensia. Series in 8 o, 28. Uppåkrastudier 1.) S : Social order in the early Scandinavian landscape. I: Settlement and Landscape. Proceedings of a conference in Århus, Denmark, May Ed. by Charlotte Fabech & Jytte Ringtved. Højbjerg S Ekelund, Gunnar, 1956: Silverskatten från Eketorp. I: Från bergslag och bondebygd. Årsbok för Örebro läns hembygdsförbund och Stiftelsen Örebro läns museum. 11. S Elmevik, 1986: Fornisl. við taur, á austanverðum Taurinum och det svenska ortnamnet Södertörn. I: Festschrift für Oskar Bandle. Zum 60. Geburtstag am 11. Januar Hrsg. von H.-P. Naumann unter Mitwirkung von

28 28 PER VIKSTRAND M. von Platen & S. Sonderegger. Basel (Beiträge zur nordischen Philologie 15.) 1995: Fornnordiska gudagestalter och svenska ortnamn. I: Saga och sed. S : Vad betyder tuna? Några nedslag i en lång debatt. I: Den ellevte nordiske navneforskerkongressen. Sundvollen juni Red. av K. Krukken. Uppsala. (NORNA-rapporter 60). S : Svenska ortnamn med förleden Frö-. I: Ortnamn i språk och samhälle. Hyllningsskrift till Lars Hellberg. Red. S. Strandberg. Uppsala (Acta Universitatis Upsaliensis. Nomina Germanica. Arkiv för germansk namnforskning 22.) S Fabech, Charlotte, 1994: Reading society from the cultural landscape. South Scandinavia between sacral and political power. I: The Archaeology of Gudme and Lundeborg. Papers presented at a conference at Svendborg, October Ed. by P. O. Nielsen, K. Randsborg & H. Thrane. København. (Arkæologiske studier 10.) S Fabech, Charlotte & Ringtved, Jytte, 1995: Magtens geografi i Sydskandinavien om kulturlandskab, produktion og bebyggelsesmønster. I: Produksjon og samfunn. Om erverv, spesialisering og bosetning i Norden i 1. årtusen e. Kr. Beretning fra 2. nordiske jernaldersymposium på Granavolden mai Oslo. (Varia 30. Universitetets oldsaksamling.) S Fridell, Staffan, 2004: Ø(i)ar och Ø(i)a. Två fornsvenska personnamn och en ljudutveckling. I: Studia anthroponymica Scandinavica 22. S Hagerman, Maja, 1999: Tusenårsresan. [Foto Claes Gabrielsson.] Stockholm. Hald, Kristian, 1963: The cult of Odin in Danish place-names. I: Early English and Norse studies presented to Hugh Smith in honour of his sixtieth birthday. Ed. by A. Brown & P. Foote. London. S Hellberg, Lars, 1954: Studier i de nordiska torp-namnens kronologi. I: Namn och bygd 42. S : Kumlabygdens ortnamn och äldre bebyggelse. Kumla. (Kumlabygden. Forntid nutid framtid. 3.) 1975: Ortnamnen och den forntida sveastaten. (Presentation av ett forskningsprojekt.) I: Inledningar till NORNAs fjärde symposium Ortnamn och samhälle på Hanaholmen den Helsingfors. (Duplic.) 1976: Vallensjö. Ett uppländskt kultcentrum. I: Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift. S : Forn-Kalmar. Ortnamnen och stadens förhistoria. I: Kalmar stads historia 1. Kalmarområdets forntid och stadens äldsta utveckling. Tiden intill 1300-talets mitt. Red. av I. Hammarström. Kalmar. S a: De finländska Karlabyarna och deras svenska bakgrund. I: Festskrift till Åke Granlund Red. av L. Huldén, P. Slotte, H. Solstrand, C.-E. Thors & G. Harling-Kranck. Helsingfors. (Studier i nordisk filologi 65.) S b: Svetjud och Norrlanden. En kompakt forskningsrapport. I: Florilegium Nordicum. En bukett nordiska språk- och namnstudier tillägnade

29 SAKRALA ORTNAMN OCH CENTRALA 29 Sigurd Fries den 22 april Red. av B. Liljestrand. Umeå. (Acta Universitatis Umensis. Umeå studies in the humanities 61.) : Aktuell forskning om tuna-namnen 1 5. I: Namnspalten 3. Ortnamnssällskapet i Uppsala. Namnspalten i UNT. 1986: Hedendomens spår i uppländska ortnamn. I: Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift. S Hyenstrand, Åke, 1974: Centralbygd randbygd. Strukturella, ekonomiska och administrativa huvudlinjer i mellansvensk yngre järnålder. Stockholm. (Acta Universitatis Stockholmiensis. Studies in North-European archaeology 5.) Karlenby, Leif, 2006: På jakt efter Birger Brosas kyrka. Funderingar kring en märklig husgrund vid Riseberga kloster. Närke, Edsbergs socken, Riseberga 1:3, RAÄ 30 m.fl. Örebro. (UV Bergslagen. Rapport 2006:10.) Lindqvist, Sune, 1910: Ett»Frös-vi» i Nerike. I: Fornvännen 5. Lindroth, Hjalmar, 1920: [Anmälan av:] Namn och bygd 2 3. I: Anzeiger für indogermanische Sprach- und Altertumskunde. Beiblatt zu den Indogermanischen Forschungen. Herasug. von W. Streitberg Berlin & Leipzig. S Ljunggren, Karl Gustav, 1941: Några ortnamn från Halmstads härad. I: Namn och bygd 29. S Lundqvist, Lars, 1998: Centralplatser och centralområden i Västsverige. I: Centrala platser centrala frågor. Samhällsstruktur under järnåldern. En vänbok till Berta Stjernquist. Red. av L. Larsson & B. Hårdh. Lund (Acta Archaeologica Lundensia. Series in 8 o, 28. Uppåkrastudier 1.) S NMU = Närkes medeltida urkunder. 1. Riseberga kloster. Utg. av K. G. Grandinson. Stockholm. (Närke. Studier över landskapets natur och odling. 2.) Nordén, Arthur, 1939: Tingsbräckan. I: Fornvännen 34. S OAUt = Topografiska registret, OAU. Institutet för språk och folkminnen, Uppsala. raä + nummer = fornlämningsnummer i Fornminnesregistret, Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Sahlgren, Jöran, 1923: Oäkta vi-namn. (Nordiska ortnamn i språklig och saklig belysning 6.) I: Namn och bygd 11. S : Hednisk gudalära och nordiska ortnamn. Kritiska inlägg. I: Namn och bygd 38. S : Sockennamn i Närke. En översikt. I: Årsbok för hembygdsvård. S Sannmark, Alexandra & Semple, Sarah, 2008: Places of assembly: new discoveries in Sweden and England. I: Fornvännen 103. S SD = svenskt diplomatarium. (Numera:) Utg. av Riksarkivet ff. Stockholm. SDns = Svenskt diplomatarium [ny serie] från och med år Utg. af Riksarchivet (Riksarkivet) ff. Stockholm.