KVÄVNINGEN Detaljbeskrivning

Transkript

1 KVÄVNINGEN Detaljbeskrivning Jag ser dess ansikte, hela tiden ser jag dess ansikte. Ansiktet ser inte på mig, för ögonen är slutna. På döda människor är ögonen alltid slutna. Dom säger att det bara var en geléklump. Men hela tiden ser jag dess ansikte. Peter Hultman och hans hustru Liv pratar om Peters syster Katarina vid frukostbordet. De är retliga mot varandra och Liv ifrågasätter den starka medicin, Nembutal, som Katarina fått efter aborten. Liv tycker inte heller att en abort är något att riva upp himmel och jord för. Peter håller lågmält med. Med vid bordet sitter deras lille son, Arnold. Katarina kommer in i köket och Liv måste skynda iväg med Arnold till dagiset. Peter sitter kvar en stund och reflekterar över det faktum att han aldrig känt Katarina särskilt väl och nu är hon verkligen olik sig. De starka tabletterna gör henne extra frånvarande. Mamma var så ivrig att jag skulle åka hit ner till Liv och Peter. Hon var säker på att det skulle göra mig gott. Bara jag inte kände det hemska tomrummet inom mig där det har varit, där det skulle ha fortsatt att växa. Jag ville ju ha det. Men dom pratade och pratade och Martin försvann, han bara försvann ifrån mig, och dom pratade och pratade och sa att jag inte förstod mitt eget bästa. När Peter och Liv kommer hem på eftermiddagen är Katarina borta. Peter blir orolig men Liv tycker att han överreagerar. Hon berättar att hon själv gjort abort det var året innan hon mötte Peter då hon hade ett förhållande med en student som hette Karl. Peter blir illa till mods av det hon berättar och han åker för att hämta Arnold. På hemvägen träffar han Katarina. Hon säger att hon varit ute och roat sig och Peter känner att hon luktar öl. Jag stod inte ut. Så jag gick min väg. Ett tag funderade jag på att ringa till Martin från en telefonkiosk, men det gjorde jag förstås inte. Till sist gick jag in på det där lilla fiket och där var den där mannen. Vi hade bara druckit två öl var när han frågade om jag ville ligga med honom. Jag tänkte på att det just hade slutat blöda, att min kropp var som vanligt igen, att det nog skulle gå bra, så jag sa ja. Det gick för mig. Tillsammans med Martin gjorde det nästan aldrig det, vi brukade undra vad det var för fel.

2 Peter och Katarinas mamma, Nea, ringer och frågar Peter hur det går. Hon pratar på om sitt dåliga samvete för att hon lastat över Katarina på dem och så framför hon sitt egentliga ärende. Maken, Jörgen, ska åka till Italien och hon får också följa med så kan möjligtvis Katarina stanna hos Peter och Liv över semestern? Peter blir förvirrad, han och Liv behöver få vara för sig själva men han säger inte det utan lovar sin mamma att prata med Liv. Liv säger genast nej och Peter håller i tysthet med. Men tanken på att hindra Nea från resan till Italien gör att han inte kan hantera situationen utan han tänder gnistan till ett gräl, och allt slutar med att Katarina ska få vara hos dem på semestern. Jag försöker minnas Martin. Jag minns att vi tyckte så mycket om varandra. Jag vet att jag ingenting förstår. När vi upptäckte det blev vi skräckslagna. Mest Martin. Men jag sa till honom att jag inte tänkte ta bort det. Vi hade ett gräl på mammas femtioårsdag, Martin och jag. Det var många människor där och jag var alldeles förvirrad. Sent en kväll gick jag hem till honom. Det var han som öppnade dörren. Han stod där i skenet från deras ytterbelysning och bara stirrade på mig, han kunde inte komma undan. Men han släppte inte förbi mig, han bara stod där på tröskeln. Jag såg på honom och jag sa: - Jag vill fråga dig om en sak. Sen ska jag inte besvära dig mer. Han svarade inte, och jag sa: - Ska jag döda vårt barn? Hans ögon blev alldeles smala, och han såg ut som om han tänkte börja gråta. Men det gjorde han inte, han skrek: - Dra åt helvete! Sen stängde han dörren. Jag gick hem, mycket sakta, och berättade det för mamma. Katarina och Peter förbereder en tentafest som Liv ska ha. Katarina jämför lite provocerande Liv och mamma Nea och hur han manipulerats av dessa kvinnor. Hon menar att Liv var ett sätt att komma ifrån Neas grepp, favoriserad som han alltid har varit, och att han genast anammade Livs radikala åsikter. Peter invänder lite lamt. Hans tankar är hos Bosse, en av de patienter han har. Mannen har ett kriminellt förflutet men börjar få ordning på livet med arbete och flickvän som väntar barn, då han oväntat rånar en bank och åker fast. Varför riskera att rasera allt? Katarina tänker ständigt på barnet hon aldrig fick hon skulle ju ha älskat det! Peter ber henne att försöka sluta vara så fixerad. Ingen tvingade väl henne ändå att göra abort? Katarina menar att hon blev övertalad från alla håll, och nu är det för sent. Peter reagerar med kyla och bryter upp för att hämta Arnold på dagis. Dom dricker vin därute, dom är redan lite fulla, dom har bett mig komma ut, men jag vill inte, jag har stängt dörren om mig. När jag berättade det för mamma blev hon inte arg. Hon förvånade mig, jag hade trott att hon skulle bli chockerad. Men hon var deltagande, hon var förstående. Och ändå: denna känsla av falskhet. Varifrån kom den? Vad var det som var fel?

3 Hon såg på mig med sitt vackra släta ansikte och sa: Det är för ditt eget bästa. Du får inte fastna, Katta, du får inte bli som jag. Jag har bara levt för barnen. Men jag skulle aldrig ha blivit som hon. Det var det hon inte kunde förstå. Peter är trött och frånvarande under festen. Han betraktar vännerna som är där. Hur har Anders och Margit kunnat bli ett par? Anders, den prydlige, som gillar småflickor enligt Margits antydningar och Margit som är intelligent, snygg men hysterisk. Och Liv han kan inte släppa tanken på Karl och aborten. Och så Bosse med sitt återfallsrån och hans gravida flickvän, vad kommer att hända med dem? Klara är den i sällskapet som ser hans trötthet och han tycker att hon är vacker med sina femtioårsrynkor och sitt omålade ansikte. Någon frågar något om Katarina och Liv berättar genast om aborten. Peter känner ett inre raseri. Margit menar att samhället sätter skuldkänslor på kvinnor som gör abort, trots rätten att bestämma över sin kropp. Klara invänder och menar att kvinnor istället luras då abort är en samhällsekonomisk vinst. Telefonen ringer, det är Bosses flickvän Maja som är förtvivlad och gråter. Peter lovar henne att komma dit. Det finns en kvinna därute: Klara. Hon är väl i mammas ålder och hon skiljer sig från dom andra. När jag såg henne tänkte jag att henne skulle jag vilja prata med. Ja, jag hade kanske satt mig hos dom om inte den där mannen hade sett på mig på det där sättet. Han såg på mig hela tiden jag var i rummet, han hade klibbiga ögon. Bredvid honom satt en kvinna i röd klänning Hon pratade oavbrutet. Han såg uttråkad ut och stirrade på mig. Jag gick därifrån så fort jag kunde. Jag tänkte att en enda sak vet jag: jag vill inte bli som dom. Peter letar sig fram till Majas adress. Han förebrår sig själv för Bosses återfall men slår samtidigt ifrån sig ansvaret med ett så stort engagemang i sina patienter. Bosses intelligens är god och han kommer inte från socialt svåra förhållanden. Den enda förklaring Bosse har kunnat ge är känslan av kvävning han känner sig som om han varit kvävd. Maja vill ha Peters hjälp att få träffa Bosse. Hon är ensam och han lovar att ställa upp som en vän när hon än behöver. Samtidigt inser han att hans uppförande inte är professionellt då han inte håller distansen. Han vill hålla om henne, röra vid henne och måste behärska sig för att låta bli. Han skyndar hem till familjen där Liv och gästerna är rejält berusade. Brevet kom i förrgår. Martins brev. Sen dess har jag legat härinne i mitt rum, utom när jag har sprungit till toaletten för att kräkas. Han skriver att den dan mamma fyllde femtio år, den dan vi hade grälat, så gick han ner till ån för att få tänka ifred, och efter en stund kom mamma dit. Dom satt och pratade, han berättade för henne att jag var med barn, och sen låg dom med varandra. Hon visste det hela tiden. Hon satt där och klappade mig på kinden och sa att jag måste förstå Martin, att han var så ung och rädd för ansvaret. Det kan inte vara sant. Martin ljuger. Det är sant.

4 Hon tog Martin ifrån mig. Hon tog barnet ifrån mig. Och till Martin ska jag skriva när jag orkar. Jag ska skriva att jag har förlåtit honom. Förlåtit? Liv är hemma hos Klara, båda är trötta och längtar efter semester. De hamnar i polemik om samhälls- och jämställdhetsfrågor. Livs självklara hållning om daghemsplats åt alla barn gentemot Klaras skepsis om värdet i detta ur barnens perspektiv. Abortfrågan kommer åter upp och Klara vidhåller sin åsikt om uppmuntran till livet och drar frågan vidare till dödshjälp och självmordskliniker. Är samhällsnyttan så pass mycket större att ta liv än att rädda vad kan hända i framtiden? Liv orkar inte argumentera utan tycker att Klara är morbid och reaktionär. När de skiljs är det inte som de goda vänner de varit. Jag ringde till Pelle och han skrev ut en hundraburk Valium. Det blir femtio dagar. Femtio dagar av frid. Jag kan inte tänk[a] på henne som mamma längre, jag tänker på henne som hon. På Martin försöker jag låta bli att tänka. Jag hatar honom också, men jag vill inte det, jag vill att han ska bli alldeles likgiltig för mig, jag vill kunna tänka på honom som på vem som helst, som någon jag kände för länge sen. Och igår kom vi hit. Huset är fult, det är klätt med sådana där äckliga gråvita plattor som jag avskyr. (Ibland börjar det plötsligt krypa i mitt huvud, det känns som om miljoner myror vore på väg in i hjärnan jag måste tänka på annat, koncentrera mig på annat, det är mitt enda försvar.) Från huset sluttar marken ner mot en sjö, det är en bra bit att gå innan man kommer fram till stranden, och det finns ingen riktig väg, bara en smal stig. (Dom finns alltid på lur runt mig, men ännu har dom inte lyckats börja sitt förstörelsearbete, ännu kan jag stå emot dom, det är mycket viktigt att jag gör sånt som att klä på mig och gå ner till sjön så fort jag vaknar, det ger mig annat att tänka på, det låter dom inte få grepp om mig ). Jag tänker fjäska för dom, jag vill göra mig oumbärlig, för jag vet ju att Liv är förbannad för att jag är med och kanske Peter också. Ibland tänker jag på pappa, men det är det svåraste av allt, jag försöker tänka mig dom tillsammans i Italien, jag vill få honom att förstå att hon bara är falskhet. Peter och Liv ligger och solar vid stugan som de hyrt. Han betraktar hennes kropp, hennes bröst och platta mage och aborttanken är där igen. Liv ber honom att aldrig lämna Katarina ensam med Arnold. Peter förstår inte varför men låter saken bero. Han tänker på Maja i den slitna lägenheten, han tänker på Liv och på Karl. Peter känner sig sviken. Han går in i huset och ringer ett kort samtal till Maja.

5 Det är ett tomt rum omkring Peter och Liv, dom pratar med varandra, men det är som om den ena inte hör vad den andra säger. Arnold: Det är svårt att beskriva honom. Han är en liten stadig kropp och han håller redan på att bli brun fast vi bara har varit här några dagar. Han har Livs ögon. Näsan är bara en liten knapp. Han har ett kvillrande skratt som börjar långt nere i honom och sakta arbetar sig upp ja, så är det, han skrattar med hela kroppen. Han tyr sig mer och mer till mig. Liv och Peter leker aldrig med honom. (På nätterna vaknar jag av att jag hör dem. Då ser jag dem inte, jag bara hör hur de knaprar, hur de gnager sig in genom de vitgrå eternitplattorna, hur de angriper golvlisten i det rum där jag sover.) Utan Arnold skulle det vara hemskt här, med hettan och deras tigande och deras likgiltighet. Ibland tycker jag att dom inte är värda honom. Peter och Liv är i köket, oinspirerat lagar de mat. Han undrar tyst om hon märkt att han inte längre har lust till henne, om det kanske är lika för henne? Liv verkar likgiltig, hon engagerar sig inte i någonting alls. Peter säger att han någon dag ska åka in till stan för att hämta några böcker. I själva verket dras han till Maja. Han har drömt om henne under natten och vaknat med en stark åtrå. Jag kan inte låta bli att undra över dom. Peter hade haft flickor hemma många gånger förr, dom kom och försvann, men redan från början kände man att med Liv var det annorlunda. Liv och Peter träffade jag väldigt sällan och jag grubblade aldrig över dom. Inte förrän nu gör jag det. Dom har ju bara varit gifta i tre år och jag kan inte förstå hur Peter har kunnat förändras så. han verkar ofta irriterad på henne, han tycks inte ens vara rädd för henne längre, hans blick är så underlig när han ser på henne. Man har en känsla av att hon inte bryr sig om. Och ändå vet jag ingen annan människa som har pratat så mycket om solidaritet som hon, Men inte ens om sådant talar hon längre, hon talar nästan inte alls, i alla fall inte med mig. Och Arnold struntar hon fullkomligt i. (I natt dröjde det innan jag kunde somna, det var hettan, och då såg jag dem tydligt en stund, de var mycket nära nu, nästan framme vid min soffa, men efter en stund somnade jag och jag sov utan avbrott hela natten.) Peter ligger vaken i sommarnatten, det är ljust och varmt och han har svårt att sova. Han tänker på Liv och på hennes intensitet såväl i samhällsengagemanget som i deras kärleksliv och hur annorlunda hon har blivit. Han tänker också på hur han plötsligt har börjat reta sig på henne. Liv vaknar och smeker honom, hon vill älska men han varken vill eller kan så hon tillfredsställer sig själv. Så börjar hon tala om abort och vad som händer med fostret efteråt. Bränns det? Peter frågar varför studierna var ett hinder den gången och inte när hon fick Arnold eftersom hon studerade då också. Hon svarar då att med Peter ville hon ha barn.

6 Peter åkte till stan tidigt i morse, han skulle visst hämta några böcker som han hade glömt, så Liv och jag och Arnold blev ensamma. Efter frukosten gick vi ner till sjön. Då började hon prata, och jag blev så förvånad, utan anledning började hon prata om en pojke som hon hade känt innan hon träffade Peter. Hon beskrev honom noga och detaljerat, och jag lyssnade, jag trodde att det var någonting hon ville säga mig, men hon bara pratade om den här Karl. Medan hon pratade glömde jag att tycka illa om henne, jag tyckte att det fanns en annan Liv också, en osäkrare och mjukare som var mycket mer sympatisk. Men när hon sagt det där om den här Karl och politiken knäppte hon till om sig igen, jag försökte fortsätt[a] prata, men det gick inte att nå henne, hon gjorde mig nervös med sitt tigande. Så efter en stund gick jag ifrån henne, jag gick upp till huset och tog min Valium, jag kände att jag behövde den. (Förut har jag aldrig känt eller sett dem på dagarna, de har alltid kommit på nätterna, och om de börjar angripa mig på dagarna också så vet jag inte vad jag ska ta mig till, jag är ständigt rädd för dem, jag halvt väntar på att de ska dyka upp ) Jag la mig ner på soffan och dåsade till en stund. När jag vaknade hade dom inte kommit tillbaka, jag antar att Arnold fortfarande sov därnere och att Liv inte ville väcka honom. Så då tog jag på mig gummistövlar och gick ut i skogen bakom huset. Jag gick en stund mellan granarna och det luktade barr och kåda och sol och efter en stund kom jag ut i någonting som såg ut som en hög sal. På det stället växte det bara tallar, långa och raka, och solljuset låg snett in mellan deras kronor, mossan var alldeles fläckig av ljus, och det hördes inte ett ljud någonstans, till och med fåglarna var tysta. Jag gjorde någonting hemskt konstigt. Jag föll på knä. Jag var alldeles bedövad. När jag reste mig upp visste jag att jag skulle gå hit varje dag så länge vi stannar här, jag kände att jag måste få vara med om det igen, det var någonting jag hade förstått, jag vet att jag aldrig kan beskriva det, det är ingen idé att ens försöka, men jag tror att det är det viktigaste som har hänt mig. Jag måste ha varit borta hemifrån i flera timmar, för när jag kom tillbaka till huset höll Liv redan på med middagsmaten Precis när vi skulle sätta oss och äta körde Peter uppför grusgången, och jag satte fram en tallrik till, men när jag tittade ut genom fönstret förstod jag att jag borde ha satt fram två. - Det här är Maja, sa Peter. Hon ska stanna här några dar. Katarina och Maja sitter ute i gräset på en filt, Peter och Liv ser på dem från köksfönstret. Liv ifrågasätter om Bosse är bra för Maja eller om han bara kommer att förstöra för henne. Peter kommenterar Livs åsikter på ett ironiskt sätt och Liv brister i gråt. Peter och Maja tar en promenad och hon berättar om sin stora rädsla för kärnkraften. Peter lägger armen om hennes axlar och Maja börjar berätta hur det var när hon träffade Bosse och hennes ord är lyriska i sin beskrivning. Peter inser att han aldrig kan få komma henne nära.

7 Liv är så konstig men Peter tycks inte bry sig om det. Hon svarar knappt på tilltal, hon går sent upp och hon går tidigt och lägger sig. Ofta ligger hon på sängen i flera timmar mitt på dagen också och stirrar upp i taket. Maja vet så lite, och ändå så mycket. Hon har berättat hur det har varit när hon har hälsat på Bosse i fängelset, jag kan inte förstå hur någon kärlek kan leva under sådana förhållanden. Jag är faktiskt glad att Peter tog hit henne. (De har börjat väcka mig alltmer sällan.) Liv sitter ensam i köket, hon orkar inte vara med de andra där ute, Hon minns när hon berättade för Karl, hur han först skrattade, hur hon slog honom och hur de sedan gick hem till henne. Han pratade om ansvaret, mot dem själva, om hennes begåvning som skulle slösas bort. Hon gjorde abort och han väntade med blommor efteråt men hon bara gick och har inte mer talat med honom. Efter den händelsen uppstod hennes enorma engagemang mot orättvisor och förtryck. Med Peter ville hon genast ha barn var det kärleken till honom eller barnet som var det primära? Tomrummet inom henne har ändå funnits kvar. Peter får telefonsamtal från en arbetskamrat. Bosse har försökt begå självmord i fängelset. Maja anklagar sig själv för ett brev som hon har skickat och Peter skjutsar genast in henne till stan. Jag förstod ingenting, dom bara åkte iväg, och jag fick inte ens säga adjö till henne. Jag rusade in till Liv i köket, hon satt vid köksbordet och såg alldeles sjuk ut, jag frågade vad som hade hänt, och hon sa att Bosse hade försökt begå självmord men att det var ingen fara med honom. Det känns inte alls bra att Maja har åkt. Maja sitter tyst och gråter stilla under resan till stan. Peter ber flera gånger att få följa med henne upp, som ett stöd, men hon vill inte det. Han känner ett stort kaos över vad som hänt, missbedömningen av risken för Bosses återfall och oförmågan att hålla distans till både Bosse och Maja. Peter sitter kvar i bilen och tänker på Liv, på hur allt som funnits är borta mellan dem. De har Arnold, men räcker det? Han tänker på Liv som en kall och värderande människa, någon som berövat honom frihet. Livs kärlek är egoistisk, liksom Neas. Han återvänder till stugan och Katarina överöser honom med frågor om Maja. Liv tiger. Peter ber henne följa med honom på en promenad och efter ett tag sätter de sig ner i mossan. Han försöker tala med henne och få kontakt, men hon är helt sluten och onåbar. Plötsligt reser sig Liv i panik och säger att Katarina är ensam med Arnold, Katarina kommer att döda honom. Liv rusar iväg, Peter följer och de störtar in i stugan där Katarina håller en drypande blöt Arnold i sitt grepp. Liv bryter vrålande ihop på golvet. När vi stod där och såg henne gå sönder inför våra ögon hann jag tänka en hel massa saker. Jag tänkte på att Peter var psykiatriker och att han borde kunna göra någonting, han borde ha hjälpt henne, men han var väl lika chockad som jag, ingen av oss kom oss för med någonting annat än att stå där och stirra på henne. Min nästa tanke var att skydda Arnold, jag hade just badat honom och vi hade haft så

8 roligt, han hade gurglat där i badkaret och lekt med sin anka och nu när jag just hade lyft upp honom för att torka honom var han ganska sömnig. Jag svepte in honom i en handduk och försökte småprata med honom, men det var svårt, för hela tiden hörde jag hennes röst genom dörren och jag kommer aldrig att kunna glömma den. Hela vägen ut till huset sen på natten pratade Peter, han förebrådde sig så fruktansvärt för att han ingenting hade sett och ingenting hade förstått, det var hemskt att se honom lida så, det var nästan värre än det där med henne. Jag stannade förstås hos honom, och sen när Liv blev utskriven från sjukhuset åkte hon ju hem till sina föräldrar i Norge för att vila upp sig, och jag har redan bestämt att jag ska börja skolan här till hösten. Jag vet att det är egoistiskt, men jag hoppas att hon blir borta länge än, för vi har det så trivsamt, vi tre. Han och jag och barnet. Helen Åberg