SL./. riksåklagaren angående bokföringsbrott (Svea hovrätt, avd. 1, dom den 19 mars 2010 i mål B )

Transkript

1 Svarsskrivelse Sida 1 (5) Datum Rättsavdelningen ÅM 2011/1275 Er beteckning Byråchefen Daniel Thorsell B Högsta domstolen Box Stockholm SL./. riksåklagaren angående bokföringsbrott (Svea hovrätt, avd. 1, dom den 19 mars 2010 i mål B ) Min inställning Jag tillstyrker att Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd och ogillar åtalet. Bakgrund, m.m. Aktiebolaget H i likvidation försattes i konkurs den 6 augusti SL var styrelseledamot i bolaget och tecknade dess firma under tiden (då bolaget försattes i likvidation). Av konkursförvaltarens förvaltarberättelse framgår att det var SLs mor som var faktisk företrädare för bolaget. SL åtalades dock för bokföringsbrott bestående i bl.a. underlåtenhet att bevara räkenskapsinformation under den angivna perioden. Vid tingsrätten bestred SL ansvar och invände att bokföringen fanns bevarad i kartonger antingen hemma hos henne eller i ett förråd i Södertälje som hennes mor hade nyckeln till. Genom förhör med SL och hennes mor framkom att modern hade skött den löpande bokföringen fram till likvidationen och att bokföringen hade hamnat antingen hos SL eller i förrådet i samband med att modern började verkställa ett fängelsestraff den 14 juli Tingsrätten fann att åtalet skulle ogillas eftersom åklagaren inte hade motbevisat invändningen om att räkenskapsinformationen hade bevarats. Åklagaren överklagade med yrkande att hovrätten skulle döma SL för bokföringsbrott. Hovrätten biföll överklagandet och bestämde påföljden till villkorlig dom med dagsböter. Hovrätten konstaterade att SL varit ansvarig för att bevara räkenskapsinformationen, att hon av konkursförvaltaren tillfrågats om men inte redovisat något bokföringsmaterial, att hon under förundersökningen hade åtagit sig att söka efter bokföringsmaterialet men sedan inte återkommit med besked till polisen och att hon vid tingsrätten hade lämnat olika uppgifter angående om hon sett bokföringsmaterialet när moderns tillhörigheter packades inför fängelsevistelsen. Hovrätten ansåg därför att SLs uppgifter om att bokföringen fanns bevarad inte var trovärdig. I stället var det enligt hovrätten ställt utom rimligt tvivel att SL hade underlåtit att bevara räkenskapsinformationen. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box Stockholm Östermalmsgatan 87 C registrator.riksaklagaren@aklagare.se Telefax Webbadress

2 Svarsskrivelse Sida 2 (5) SL vill nu att Högsta domstolen ogillar åtalet. Hon har i överklagandeskriften, som inkom till Högsta domstolen den 20 april 2010, anfört att räkenskapsinformationen nu hämtats från Shurgardlagret i Södertälje och lämnats till Ekobrottsmyndigheten (EBM). Hon har gjort gällande att det föreligger grund för resning och att det således finns synnerliga skäl för Högsta domstolen att pröva målet. Jag har inhämtat yttrande från EBM. Av yttrandet framgår bl.a. följande. Räkenskapsinformationen lämnades till myndigheten först den 14 mars 2011 och har härefter granskats av en ekorevisor. Granskningen har visat att löpande bokföring och underlag i form av verifikationer finns för den period som SL varit ställföreträdare. Grunderna för min inställning Rättsläget Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1999:1078) genom att underlåta att bokföra affärshändelser eller bevara räkenskapsinformation eller genom att lämna oriktiga uppgifter i bokföringen eller på annat sätt, döms enligt 11 kap. 5 brottsbalken för bokföringsbrott, om rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning till följd härav inte kan i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen. Bokföringsbrottet är konstruerat som ett s.k. blankettstraffbud. Det innebär att dess innehåll när det gäller de materiella kraven på bokföringsskyldigheten framgår av bokföringslagen. Ett åsidosättande av bokföringslagens bestämmelser genom att t.ex. underlåta att bevara räkenskapsinformation kan alltså medföra ansvar för bokföringsbrott. Orden på annat sätt i bestämmelsen innebär att i princip samtliga bestämmelser i bokföringslagen är straffsanktionerade. Bokföringslagen innehåller bestämmelser om att räkenskapsinformation ska bevaras och hur detta ska ske. Enligt 7 kap. 2 första stycket bokföringslagen ska dokument m.m. som används för att bevara räkenskapsinformation vara varaktig och lätt åtkomliga. Vidare ska de förvaras i ordnat skick och på betryggande och överskådligt sätt. Att inte bevara räkenskapsinformation på föreskrivet sätt kan medföra straffansvar för bokföringsbrott. Med betryggande sätt avses en skyldighet att inte förvara räkenskapsinformation på ett sådant sätt att de riskerar att förkomma genom stöld eller brand eller på annat sätt (prop. 1981/82:85 s. 33 f.). I motiven nämns vidare att den bokföringsskyldige naturligtvis helst bör hålla räkenskapsmaterialet under uppsikt eller under lås, men detta synes inte generellt kunna krävas. Under alla omständigheter får det enligt vad som sägs i motiven anses otillåtet att förvara

3 Svarsskrivelse Sida 3 (5) handlingar utan tillsyn i en sommarstuga eller en parkerad bil. Att räkenskapsinformationen ska bevaras på betryggande sätt innebär också att den inte får vara oåtkomligt utan att den vid behov ska kunna företes för exempelvis revisorer eller myndigheter, när detta ska ske enligt lag. Kravet på att räkenskapsinformationen ska vårdas och bevaras innebär emellertid inte någon skyldighet för den bokföringsskyldige att tillhandahålla de brottsutredande myndigheterna bokföringen. Den som inte företer sin bokföring gör sig därför inte skyldig till bokföringsbrott om det faktiskt finns en komplett och korrekt förd sådan. Endast i de fall det finns en regel i någon annan lagstiftning som ålägger den bokföringsskyldige en sådan skyldighet måste han kunna förete bokföringen. Sådana bestämmelser finns bl.a. i konkurs- och skattelagstiftningen. Se prop. 2004/05:69 s. 33. Enligt artikel 6 i Europakonventionen ska den som anklagas för brott betraktas som oskyldig intill dess att hans skuld har lagligen fastställts. I oskuldspresumtionen ingår en rätt att förhålla sig passiv. En misstänkt har därför ingen skyldighet att medverka i en brottsutredning eller att tillhandahålla material som senare skulle kunna användas som bevis mot honom. Detta innebär bl.a. att en bokföringsskyldig kan undanhålla bokföringen i en brottsutredning. Den bokföringsskyldige är också oförhindrad att, om åtal väcks, lämna in sådana delar av bokföringen som talar emot åtalet men att undanhålla andra delar som eventuellt talar i annan riktning. Om han frivilligt väljer att tillhandahålla material kan det utnyttjas för bevisändamål. De brottsbeivrande myndigheterna måste i övrigt lita till användning av straffprocessuella tvångsmedel och sådan bevisning som kan inhämtas från andra än den misstänkte. Se prop. 2004/05:69 s. 34. Bokföringsnämnden Enligt 1 förordningen (2007:783) med instruktion för Bokföringsnämnden har nämnden till uppgift att främja utvecklingen av god redovisningssed i företagens bokföring och offentliga redovisning. Av 2 samma instruktion framgår att myndigheten ska utarbeta allmänna råd inom sitt ansvarsområde. Bokföringsnämnden har beträffande räkenskapsinformation och dess arkivering gett ut en vägledning som innehåller bl.a. nämndens allmänna råd i dessa frågor (BFNAR 2000:5) jämte kommentarer. I vägledningens punkt anges hur arkivering ska ske och i kommentarer till dessa (s. 12 ff. i vägledningen) anges bl.a. följande. Ett kontor i en kontorsfastighet eller i en villafastighet duger vanligen som förvaringsplats för merparten av den räkenskapsinformation som förekommer i ett företag. Däremot ger i normalfallet en förvaring i en fastighet som inte står under regelbunden uppsikt t.ex. en fritidsfastighet eller förvaring i ett parkerat fordon inte ett godtagbart skydd. Något generellt krav på att räkenskapsinformation ska förvaras i ett säkerhetsskåp finns inte. Det är

4 Svarsskrivelse Sida 4 (5) tillräckligt att informationen förvaras på ett sätt som en normalt aktsam person förvarar viktigare handlingar. Räkenskapsinformationen ska kunna hittas inom skälig tid. I kravet på åtkomlighet ligger att ett företag inte får organisera arkiveringen så att det i realiteten inte självt har tillgång till räkenskapsinformationen och därför heller inte kan bereda andra tillgång till den. Att bevarande hos tredje man ibland innebär att räkenskapsinformationen inte är omedelbart tillgänglig får emellertid accepteras. Min bedömning Gärningspåståendet avser underlåtenhet från SLs sida att bevara räkenskapsinformation. Av hovrättens dom framgår att domstolen inte trott på SLs invändning om att bokföringen har bevarats. Åtalet har därför bifallits. Under målets handläggning i Högsta domstolen har den avsedda bokföringen emellertid kommit till rätta. Hovrättens dom får med hänsyn till detta anses vara materiellt felaktig. EBM anför dock i sitt yttrande att det av de uppgifter som SL har lämnat framgår att hon inte har haft kontroll över räkenskapsinformationen. Enligt EBM har SL inte kunnat presentera räkenskapsinformationen när så krävts. Att en bokföring återfinns och företes utesluter enligt EBM inte att den under perioden dessförinnan inte bevarats på ett betryggande sätt. Den nya bevisningen i form av inlämnad räkenskapsinformation skulle därför enligt EBM inte ha lett till att SL hade frikänts i hovrätten om den hade förebringats där. Liksom EBM anser jag att det på goda grunder kan argumenteras för att räkenskapsinformationen inte har förvarats lätt åtkomlig och på ett betryggande sätt. De omständigheter som kan åberopas till stöd för ett sådant påstående hänför sig alla till tiden efter att bolaget försattes i konkurs och överensstämmer alltså inte till någon del med den åtalade perioden. Här kan även påpekas att konkursförvaltaren, såvitt framgår av hans förvaltarberättelse, inte har varit i kontakt med SL utan med hennes mor som lämnat vissa uppgifter. Med hänsyn till det höga beviskrav som råder i brottmål är det, enligt min mening, inte troligt att ett påstående om att bokföringen inte förvarats på föreskrivet sätt under den åtalade perioden skulle vinna bifall. Sålunda skulle den nya bevisningen i form av räkenskapsinformation, som inte tidigare förebringats, sannolikt ha lett till att SL hade frikänts i hovrätten. Grund för resning synes alltså föreligga, varför jag tillstyrker att Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd och ogillar åtalet. Övrigt Jag åberopar ingen bevisning och anser att målet kan avgöras utan huvudförhandling.

5 Svarsskrivelse Sida 5 (5) Kerstin Skarp Daniel Thorsell Kopia till: i) Ekobrottsmyndigheten, Generaldirektörens kansli, Rätts- och utvecklingsenheten (EBM B-2011/0034) ii) Ekobrottsmyndigheten, Andra ekobrottskammaren i Stockholm (EB )