Utan stenar i skon. Bryggan. Läkande lek Kommunikation utan ord. Skeppet drunknar! Vasas wow-effekt. Hardcore för hjärnan Med rätt att leka

Transkript

1 DET SALUTOGENA MUSEET LYSSNA PÅ MAGASINET Expertgruppen Bryggan från fantasi till lärande Vasas wow-effekt Skeppet drunknar! När det bara blir nästan rätt Läkande lek Kommunikation utan ord Hardcore för hjärnan Med rätt att leka Utan stenar i skon PASSA RÄTT!

2 knapp knapp 38mm 800st With RIGHT to With play RIGHT to play knapp 38mm 800st With RIGHT to play knapp 38mm 800st knapp With RIGHT to play knapp 38mm 300st knapp 38mm 500st a.. A lska a l la! kna Men jag är ingen flodhäst knapp 38mm 500st av varje jag är ju ett mumintroll! knapp 38mm 500st av varje Så sade Mumintrollet när han blev inlåst i en bur i en djurpark och togs för att vara en flodhäst. De såg ju så lika ut! Historien kan lätt stöpas om till att handla om oss människor, om hur lätt vi kategoriserar och sorterar och tror att en lösning passar alla. Vi har alla olika förutsättningar, och det är skillnaden mellan oss människor men våra existentiella behov av gemenskap och samhörighet, men även av utmaningar, är de samma. Men lösningen är ganska enkel, om man bara vågar tänka brett och inkluderande: Det gäller bara att passa rätt från start. De tillgängliga lösningarna blir också de mest demokratiska. Vill vi ha mångfald istället för enfald måste vi hitta de kreativa lösningarna som inkluderar alla, oavsett funktionsförmåga. En demokrati värnar om allas rätt, på lika villkor. Alla har rätt till inte bara en chans utan så många man behöver. I projektet Alla ombord! det salutogena museet har vi arbetat med dessa tankar i konceptet En filosofi för tillgänglighet. Vi hoppas inspirera andra att arbeta på liknande sätt inom sin egen verksamhet och att ni ska få en lika omtumlande och lycklig resa som vi fått vara med om. knapp 25m knapp 38mm 500st av varje knapp 25 knapp 38mm 300 Carina Ostenfeldt initiativtagare, projektledare och konceptansvarig knapp 38mm 300st A lska a knapp 38mm 300st.. l la Va knap intiativtagare, projektledare och konceptansvarig Carina Ostenfeldt, carina.ostenfeldt@gmail.com Redaktör Inga-Lill Hagberg Desbois Grafisk formgivning Carina Länk, Länk Grafisk Form & Illustration HB översättning William Jewson omslagsfoto Emma Fredriksson Tungdykardocka Marie Nilsson, attribut Jane Bengtsson Foto Karolina Kristensson/SMM, sid 4 5, 10 11, 16 17, , 163, 164 Tryck Danagårds Grafiska, november 2010 ISBN knapp 38mm 300st.. A lska a.. Projektet Alla ombord! det salutogena museet genomfördes med stöd av Allmänna arvsfonden. Det var ett samarbete mellan Statens maritima museer, Rörelesehindrade Barn och Ungdomar (RBU) i Stockholms län, Rädda Barnen, Handisam, Astrid Lindgrens Barnsjukhus vid Karolinska Universitetssjukhuset och Specialpedagogiska skolmyndigheten. Under 2009 fick projektet även ett bidrag från Kronprinsessan Victorias fond. l la! A lska a l la! Kontaktuppgifter se sid 130 Besöksadress Vasamuseet, Djurgården, Stockholm.. A lska a l la! V

3 .. A lska a l la! 25mm 800st Innehåll pp 25mm 800st v varje m 500st av varje mm 500st av varje st 25mm 300st Kulturell intensivvård Vi vågade gå Ombord! En filosofi för tillgänglighet perspektiv Hälsa inte bara att vara frisk Ett lyckligt museum? Med lammgryta och stenar i skon Ett skepp för alla Stöd för pedagogisk utvecklingsdialog Makt att sortera Expertgruppen Tillgänglighet utan att bli separerade Jag har vuxit av projektet Nu vill jag skriva en egen bok om Vasa Rummet är roligt för alla barn! I mitt hjärta forever Att själv kunna styra skeppet Man känner hur det rummet Rum med inbyggt motstånd Skeppet drunknar! Att hålla kvar Vasas wow-effekt Öppen verkstad Från Undervisningsenhet till Leka lika bra med lama händer! rättigheter knapp 25mm 500st av varje knapp 25mm 300st Vasa är När det bara blir nästan rätt Barn med rätt att leka Det är din rätt teknik/konst En scenografi för lek och rehabilitering Dockor utan kompromiss Mycket snack gav kreativ verkstad Alla ombord utan ramp kommunikation Att lyssna med ögonen Bliss ord ombord Skeppet Vasa har satts på bliss-kartan Att få grepp om Vasamuseet rehabilitering Vad är en person? Bakgrund Äspingarna Äspingarna lurar Barnens rätt till läkande lek Att stödja lusten till läkning! Mix av kultur hardcore Filosofins återkomst tillgänglighet Från säng till museum Det finns inga särskilda behov Bara anpassning räcker inte Funktionsutvecklingar Kontakt, referenser mm In English sidan 98 sidan 82 kollerstock! sa är p 25mm 300st asa är sidan 60 sidan 100 sidan 44 sidan 30

4

5

6 Kulturell intensivvård Det var egentligen anestesisyrra som Carina Ostenfeldt skulle bli. Men trafikolyckan ändrade allt; konsekvenserna av den ryggmärgsskada hon drabbades av kom i vägen för planerna och hon hamnade istället på sjukhus som patient. Visst har min egen erfarenhet av en lång rehabiliteringsprocess spelat in i hur konceptet kring Alla ombord! det salutogena museet konstruerats men mest är det intresset för mänskliga rättigheter och vad som motivera, inte vägen tillbaka utan vägen fram. Det går liksom inte att återta det man förlorat i nedsatta funktioner utan man måste hitta ett nytt förhållningssätt, säger Carina Ostenfeldt. För henne blev tillgänglighetsfrågan väldigt konkret efter olyckan, för när hon skrevs ut tio månader senare hade det blivit vinter och snö igen. Det gick inte att köra bil uppför backen till huset där jag bodde på grund av all snö, så vi fick ordna med en snöskoter för att jag överhuvudtaget skulle komma upp och in. Det gäller ofta att finna oväntade lösningar och tänka nytt för att ordna detta med tillgänglighet, att använda kreativiteten istället för färdiga lösningar, och i mitt fall en kreativ och handlingskraftig vänkrets, säger Carina Ostenfeldt. Utbildningen styrdes nu om till att handla om kultur istället, och hon gick kulturvetarlinjen i Karlstad och fyllde på med bland annat pedagogik och psykologi. Efter utbildningen arbetade hon som reporter inom både press, radio och TV men framför allt med utställningsproduktion som frilans men också på Konstfrämjandet och Riksutställningar. I fyra år har Carina Ostenfeldt nu varit projektledare och konceptutvecklare för Alla ombord! det salutogena museet som bygger på konceptet En Filosofi för tillgänglighet. Projektet vilar på fyra ben: pedagogiskt utvecklingsarbete, tillgänglighet, mötet mellan kultur och rehabilitering samt verksamhetsutveckling. Pedagogik har med både utveckling och lärande att göra och den pedagogiska kompetensen går att använda inom flera områden. Uppmärksamheten kring projektet Alla ombord! det salutogena museet hade inte varit så stor om man inte gått på en källåder, säger Carina Ostenfeldt. Sen är det ju extra kul att projektet hamnade på landets mest kända museum, både i Sverige och internationellt. Det är tack vare bra samarbetspartners och stödet från Allmänna arvsfonden som projektet har kunnat genomföras, menar Carina Ostenfeldt. Det har möjliggjort att nära 100 personer som exempelvis tekniker, pedagoger, formgivare och konstnärer har arbetat i projektet under kortare eller längre perioder. Att Alla ombord! hamnade på Vasamuseet är dock inte en ren slump; här fanns både Torbjörn Ågren, pedagogisk enhetschef, förmedlingsavdelningens chef Malin Fajersson och överintendent Robert Olsson som genast tände på idén. De hade ju själva arbetat åt samma håll, fast med projektet fick man plötsligt verktygen och nycklarna till att förverkliga och överföra tankarna och idéerna i ord och verksamhet. Alla ombord! det salutogena museet har en egen logotyp, en person som kör sin rullstol i full fart framåt. Tanken leder snabbt till att rummet främst är till för funktionsnedsatta, men det håller inte Carina Ostenfeldt med om: Nej, vi ville leka lite med den internationella symbolen fast göra den aktiv. Lutningen är ju dels densamma som galjonsfigurer på skepp har, men också som på den som kör rullstol med maxfart som i rullstolsmaraton. En aktiv symbol helt enkelt. Alla ombord! det salutogena museet är organiserat efter både pedagogiska idéer, genom det sociokulturella perspektivet på lärande och utveckling och med ett salutogent grundperspektiv. Det finns ett särskilt lyckligt ljus i den där gläntan där humaniora och medicin möts och något nytt öppnas upp. Svaren kanske inte blir entydiga, men frågorna som ställs öppnar upp nya möjligheter och sammanhang, säger Carina Ostenfeldt. Ett exempel på ett nytt sammanhang är samarbetet mellan Alla ombord-projektet och Astrid Lindgrens Barnsjukhus där museet kan användas som ett led i en aktiv rehabiliteringskedja för barn och unga i de så kallade Äspingarna, det mobila material som finns på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. I Alla ombord-rummet har även en rad möjligheter för träning byggts in. Man kan alltså vara med om ett pedagogiskt program och samtidigt träna, säger Carina Ostenfeldt. Man kan också se det hela som ett slags kulturell intensivvård absolut livsuppehållande men bara med annat innehåll i den centrala venkatetern. Inga-Lill Hagberg Desbois journalist, redaktör Foto Per Dahl 6

7 7

8 Vi vågade gå Ombord! Alla ska med alla ska ombord! Här finns inga särlösningar, utan alla åker i dykarklockan, och det föll vi för, säger Jessica Stjernström från RBU Stockholm. Det blev ja direkt när frågan kom om att delta i Alla ombord-projektet, sa Jessica Stjernström från RBU Stockholm. Projektet stack ut från många andra förfrågningar eftersom det hade en tydlig inriktning mot konkreta resultat. Projektledaren kunde direkt visualisera hur det konkret skulle bli när allt var klart, som att exempelvis åka hiss i en dykarklocka, säger Jessica Stjernström på RBU, ombudsman på RBU, Riksförbundet Rörelsehindrade Barn och Ungdomar i Stockholms län. Rummet skulle vara till för ALLA barn inte vara FÖR barn, utan MED barn och det är stor skillnad. Dessutom skulle det inte finnas några särlösningar, utan här kan alla barn göra samma saker, säger Jessica Stjernström. Frågan om att vara med i projektets styrgrupp gick ut till olika föreningar, organisationer och myndigheter. Redan från början var det klart vad man ville åstadkomma och på vilket sätt, så styrgruppens uppgift blev mer att vara ett bollplank. Jag känner mig mer som delaktig i en kreativ referensgrupp än i en styrgrupp, säger Kent Holmström, chef för lekterapin vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Tillgänglighet är en del av projektets kärna och just detta var ett särskilt viktigt argument för Handisam, myndigheten för handikappolitisk samordning, som också snabbt gick med. Riv hindren, säger våra riktlinjer för tillgänglighet, och våra statliga myndigheter ska enligt en förordning ha lokaler, information och verksamhet som är tillgängliga för alla. Vasamuseet har nu ett frontprojekt som är ett gott föredöme, säger Mikael Wahldén, utredare på Handisam. Han poängterar att det centrala för handikappolitiken är att finna lösningar som ska fungera för alla, och att särlösningar bara går att ta till när alla andra alternativ är uttömda. Men det är ovanligt att man redan från början tar ett sådant totalgrepp på tillgängligheten som man gjort här, säger Mikael Wahldén. Det här projektet går längre än till att bredda dörröppningar. Tillgänglighet handlar ju inte bara om att kunna komma in i lokalerna, utan om att känna en närhet och att få ta del av museet på samma villkor som andra. Att inkludera alla utan att göra särlösningar är ju ingen ovanlig tanke men tar tid att genomföra, också på landets främsta organisationer för personer med funktionsnedsättning och barns rättigheter. Det är ju en självklarhet egentligen. Men att tänka så här är en utmaning, till och med för oss på RBU. Det tar tid att få in ett annat tänk, konstaterar Jessica Stjernström frankt. Inom Rädda Barnen brottas man med samma problem, säger Christina Wahlund Nilsson som är ansvarig för utbildningsfrågor självkritiskt: Ja, vad är det som gör att man inte kan få in helhetstänket om barn även inom Rädda Barnen, och det är ju ändå en organisation som arbetar med barnfrågor! I Alla ombord-projektet har en grupp barn som kallas expertgruppen anställts och de har fört fram sina åsikter och kommit med förslag om hur det pedagogiska rummet bör utformas och inredas allt i enlighet med FN:s barnkonvention som är en viktig del i projektet. En av portalparagraferna är rätten för alla barn att få uttrycka sig. Vi gick med i projektet för att man visade en oerhörd respekt för barn. Här har FN:s Barnkonvention genomförts i praktiken och därigenom blivit spridd. Jag lyfter ofta fram Alla ombord! som ett strålande exempel och föredöme när jag talar inför grupper, säger Christina Wahlund Nilsson. På specialpedagogiska myndigheten anser man att projektet är en föregångare och att det har genomförts med mycket medvetenhet och är genomtänkt. De har själva inspirerats till nya tankar och har ändrat sitt arbetssätt. Jag har tagit till mig mycket av det här med barnperspektivet och själv blivit inspirerad. Vi ska nu aktivt arbeta med barnkonsekvenser och analyser mer systematiskt än vi gör idag, säger Åsa Karle, chef för Region Öst. Att man i projektet tagit barnens åsikter och idéer på största allvar har också varit viktigt för Specialpedagogiska skolmyndigheten som varit med från start: I många fall är det ju så att vuxna tar på sig 8

9 expertrollen, men här har man behandlat barns åsikter som lika viktiga, som jämlikar. Det är det som är det stora med det här projektet, säger Åsa Karle. På Vasamuseet är det stort fokus på barnverksamheten, och för Torbjörn Ågren som är chef för undervisningsenheten på bland annat Vasamuseet betyder barnkonventionen mycket och han har sett det som en kritisk punkt att förverkliga detta i verksamheten. Vi har tre nya stora utställningar på gång och där har vi jobbat med barngrupper på samma sätt som här. Där ligger det stora värdet: att det här inte är ett politiskt korrekt uppdrag utan det har varit mer genomgripande och gett mycket i det praktiska arbetet för verksamheten. För Torbjörn Ågren har Alla ombord-projektet gett svar på hur man ska utveckla metodiken: Vi har ofta gått bort oss och skickat någon enstaka pedagog på kurs när vi i själva verket behöver få med alla i samma tankebanor och utvecklas. Alla ombord! har verkligen öppnat våra ögon för att hur man tacklar situationen. I styrgruppen sitter också Robert Olsson som är överintendent för Sveriges maritima muséer, alltså Vasamuseet och Sjöhistoriska museet i Stockholm och Marinmuseum i Karlskrona. För honom blev projektet en nyckel till hur museet ska utveckla arbetet med tillgänglighet: Det var en aha-upplevelse att det blivit så konkret och inte bara vackra ord. Projektet har hjälpt oss att konkretisera hur vi ska arbeta och har överträffat våra förväntningar vad gäller det, säger Robert Olsson. I Statens maritima muséers vision för år 2015, om vad man ska ha uppnått tills dess, ska verksamheten genomsyras av perspektivet total tillgänglighet. Synsättet är en inarbetad helhetstanke och omfattar tillgänglighet till information, fysisk miljö och i bemötande. Idén om tillgänglighet fanns med redan från början, alltså redan 1961 då skeppet Vasa bärgades efter mer än 300 år på havets botten. Hur viktigt är det för ett museum att ha barnen med sig? Det är jätteviktigt och är en tydligt uttalad uppgift från vår uppdragsgivare staten. Min personliga åsikt är att om inte muséerna attraherar barnen, så överlever museerna inte på sikt, säger Robert Olsson. Expertgruppen har varit viktig i projektet: De är nyckelpersoner och det är inget jag bara säger, poängterar Robert Olsson. De har tillfört hur man kan lösa olika saker rent konkret och där har de varit ett stort stöd. Styrgruppen är nöjd med hur samarbetet varit med expertgruppen vid utformningen och inredandet av Alla ombord-rummet, där barnen kommit Styrgruppen har arbetat med projektet sedan starten. Fr.v. Torbjörn Ågren, SMM, Kent Holmström, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Christina Wahlund Nilsson, Rädda Barnen, Mikael Wahldén, Handisam, Åsa Karle, Specialpedagogiska skolmyndigheten och Robert Olsson, SMM. Foto Per Dahl med idéer och förslag om olika pedagogiska verktyg: Det var nästan avgörande för oss inför starten att det fanns en expertgrupp som bestod av barn, säger Jessica Stjernström på RBU. Vasamuseet tar nu över ansvaret för rummet som öppnas för allmänheten och fylls med aktivitet på helger och skollov. Att implementera verksamheten in i det övriga tar tid och man funderar över olika lösningar. Just nu tvättas pedagogiska program enligt det nya synsättet. För Mikael Wahldén är ett mer generöst öppethållande den största nöten att knäcka. Nu har vi skapat ett jätteintresse kring rummet som vi ännu inte kunnat möta fullt ut. Vidare är det jätteviktigt att även fortsättningsvis kunna vara en inspirationskälla och ett kunskapsnav för andra. Men att bygga fler Alla ombord-rum på de två andra muséerna är inte aktuellt eftersom det handlat om att utveckla ett koncept. Det här kan nu användas i många andra sammanhang, och inte bara på museer: Nej, resultatet ligger i att vi har tänket om tillgänglighet för alla med oss i framtiden, säger Robert Olsson. Och för att göra fler platser och ställen tillgängliga enligt konceptet bakom Alla ombord! behövs det inte alltid projekt med pengar i potten. Det handlar om att uppmuntra andra att arbeta på samma sätt, och att våga detta. Nu finns ju ett koncept och en metodik att jobba vidare med: Ja, det finns många sätt att göra varianter av Alla ombord! på, på andra ställen och som inte behöver kosta en krona extra, utan det handlar om hur man planerar från början, säger Mikael Wahldén. Inga-Lill Hagberg Desbois journalist, redaktör 9

10 10

11 11

12 En filosofi för tillgänglighet Man bruka säga att det som är bra för människor med funktionsnedsättning är bra för alla. Men tänk om det inte är sant, tänk om det är tvärtom. Att det som är bra för alla också är bra för människor oavsett. Tänk om behovet i första hand är existentiellt? Frågor om tillgänglighet befinner sig ofta i en kvardröjande filantropiskstruktur, där tacksamhet och duktighetssyndrom utgör hörnstenar. Detta försvårar och ställer sig ofta i vägen för arbetet. Man fastnar lätt i teknikaliteter och kompensationsbehov, som i sin tur blir till särskilda insatser för särskilda människor med särskilda behov och ibland även vid särskilda tillfällen. Men vad händer om man lämnar det som inte fungerar och istället ser på det som faktiskt gör det och lämnar de negativa associationsbanorna? Vilka identitetsmarkörer och sorteringsmekanismer förskjuts eller löses upp? Vilka portaler blir då gynnsamma att passera, vilka frågor och möjligheter formuleras och öppnas? Hur gör man arbetet med tillgänglighet begripligt, hanterligt och meningsfullt för hela verksamheten? Om man anlägger ett inkluderande perspektiv istället för ett integrerande blir skillnaden att ett integrerande perspektiv bygger på ett villkorande, medan inkludering erkänner den andres livsvärld som lika relevant och lika giltig som min/vår egen. I ett inkluderande perspektiv finns även en emanciperande, frigörande dimension då den utgår från en transaktion där båda parter möts men även förändras. Men hur ska de rummen vara konstruerade, hur ska den verksamhet som bedrivs möjliggöra denna form av inkludering och frigörelse? Hur kan det se ut inom ramen för exempelvis ett museums verksamhet med utställningar och pedagogik? En filosofi för tillgänglighet handlar om att finna ett utvecklande förhållningssätt, om att tillhandahålla redskap som kan hålla frågan levande mer än att ge färdiga svar och om en explorativ process där flera röster, lösningar, dimensioner och insikter kan blandas i ett ständigt pågående samtal. Tillgänglighet är en fråga om demokrati, mänskliga rättigheter och hälsa Det är inom samma kontext som frågor om genus, etnicitet, klass osv. som samtalet om tillgänglighet bör föras. Då blir det även en fråga om makt och osynliggörande, om demokrati, rättigheter och människovärde. Man bör titta på de processer som upprätthåller över- och underordning och hur andrefiering verkar och uppstår. Med en sådan bas som utgångspunkt har man lättare för att lämna de exkluderande lösningar som görs i det godas namn och finna nya utvecklande varianter. Därför är en av konceptets utgångspunkter att arbeta utifrån intentionerna i FN:s Barnkonvention och i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Frågan om tillgänglighet berör också hälsa. Otillgänglighet skapar lätt utanförskap och brist på stimulans och delaktighet. I ett salutogent perspektiv talar man om att hälsa är att ha tillräckligt med resurser, utifrån de givna förutsättningarna, för att kunna förverkliga sina vitala mål (L Nordenfelt 1991). Att kunna älska, arbeta, leka och att ha framtidsoptimism är faktorer som skapar hälsa. Men detta förutsätter också ett tillgängligt socialt rum. 12

13 Kick-off för Alla Ombord på Spinalis med föredrag och rullstolsrugby 13

14 Det salutogena perspektivet utesluter dock inte ett patogent perspektiv utan ser de mer som inbäddade i varandra. Människor har olika funktionsmöjligheter och alla människor har behov av att ingå i ett meningsfullt sammanhang.. Därför bör en tillgänglig miljö och verksamhet vara riggad så att den är begriplig, hanterlig och meningsfull oavsett utgångsläget. Med lösningar och upplägg som på olika sätt stödjer så kallade copingstrategier- sätt att att hantera situationen både praktiskt, mentalt och filosofisk och empowerment egen makt över situationen, valen och livet. Att människor är olika och har olika behov kan tyckas vara självklart. Vi kämpar alla med olika svårigheter och tillkortakommanden i våra liv. Vår identitet som människor konstrueras av flera olika faktorer, ibland finns en funktionsnedsättning som en av flera byggstenar men med varierande betydelse för individen. Ingen människa är en manifest uppsättning av hinder eller nedsättningar. Hur omfattande begränsningen är bestäms i hög grad av miljön och bemötandet, men även av individen själv. Om man inte accepterar de kriterier som konstruktionen bygger på utgör den inte heller någon viktig bas i en individs identitetsbygge. Här uppstår även ett problem med representationsskap som är identitetsbaserat, vem representerar vem? Vad händer med identiteten om tillgängligheten ökar eller inte längre är ett problem? Vad sker med alla så kallade intersektionella identiteter, de identiteter som inte ryms inom givna kategorier och som spränger gränser för detta. Får de vara med? Handikapp eller funktionsnedsättning är i lika hög grad en historisk konstruktion som en medicinsk beskrivning. Begreppen bygger på en hierarki där full funktionalitet utgör normen, även om det kan ses som en icke-identitet då full funktionalitet inte existerar annat än som just en konstruktion. Genom klassificering avgörs vad som är normalt och vad som ska sorteras in i olika kategorier, människor objektifieras och normer skapas. Men klassificering och objektifiering kan även ses som maktutövande och ge upphov till olika former av motstånd. Det är kanske just i dessa motståndsstrategier man kan finna nya lösningar. Sammanhang som är just begripliga, hanterliga och meningsfulla kan bland annat skapas med ett expansivt fokus som innebär breda, inkluderande och frigörande lösningar som uppmuntrar till självständighet och delaktighet. Att funktionsutveckla och passa rätt från start istället för att anpassa och att använda sig av många funktionaliteter istället för enfunktionalitet och det särskilda. Ett exempel är Alla ombord-reliefkartan som utöver att den använder olika taktila material även är visuellt snygg. Det är något som alla kan samlas kring och använder sig av och så vidare. Ett annat är Vasa-ljudspelet med olika ljud som kan häröras till skeppet Vasas byggnation och historia. Här finns illustrationer, bliss-tecken, punkskrift, greppvänliga magnetiska spelkort m.m. i en sammanfogad enhet här kan man spela tillsammans oavsett funktions behov. De tillgängliga lösningarna är ofta också de demokratiska och bör därför vara de mest attraktiva alternativen. Arbetet med tillgänglighet bör planeras och genomföras så att det blir ett innovativt nav, som utvecklar hela verksamheten och de människor som arbetar i den. Frågorna och problemen finns alltid i en given kontext och därför finns även lösningarna inom samma kontext, den är så att säga inomspråklig som exempelvis inom själva utställningsmediet och i den pedagogiska verksamheten. Det är i ett givet sammanhang som man kan vrida och vända sig fram till nya lösningar, perspektiv och insikter. Ett museum har sina problem men bär också själv på sina egna bästa lösningar. Det är därför det alltid blir omöjligt att tillhandahålla en allmän och komplett åtgärdslista. Det handlar om att skapa ett lärande sammanhang för hela organisationen och den kreativa processen, om att lämna det bekvämt invanda för fantasi, engagemang och ansträngningar. Det kan ske genom att exempelvis utgå från den sociala dimensionen av lärande och utveckling, byggandet av relationer utvecklas såväl arbetsgruppen som individerna som ingår i den, så att olika kompetensfält, erfarenheter och livsvärldar blandas och möts. Att utveckla möjligheter för att alla människor ska kunna tillgodogöra sig, uppleva och aktivt delta i museets eller i annan verksamhet på jämställda och värdiga villkor, är en viktig del av arbetet med tillgänglighet, som även ger långsiktigt hållbara lösningar. Som bonus utvecklas mediet, och nya verksamhetsfält öppnas om man aldrig accepterar fler gränser en de som behövs för att få kraften att övervinna dem. Carina Ostenfeldt initiativtagare, konceptansvarig och projektledare FN:s världshälsoorganisation (WHO) definierar hälsa som ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande. Man menar här att hälsa på högsta nivå är en av de fundamentala rättigheter som tillkommer varje människa utan åtskillnad av ras, religion, politisk åskådning, ekonomiska eller sociala förhållanden. Foto Karolina Kristensson / SMM 14

15 Det salutogena museet en filosofi för tillgänglighet Utgår från Att tillgänglighet är en fråga om demokrati, mänskliga rättigheter och hälsa. Att alla människor har olika funktionsmöjligheter och behov av att ingå i ett meningsfullt sammanhang oavsett utgångsläge. Därför bör verksamheten organiseras så att den är begriplig, hanterlig och meningsfull oavsett utgångsläge. Att arbetet med tillgänglighet bör planeras och genomföras så att det blir ett innovativt nav, som utvecklar hela verksamheten och de människor som arbetar i den. Att frågan, problemen och således även lösningarna alltid finns i en given kontext. Utifrån följande grunder Intentionerna i FN:s Barnkonvention och FN:s konvention om mänskliga rättigheter och rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Ett salutogent grundperspektiv som främjar hälsa och stödjer copingstrategier. Ett sociokulturellt perspektiv på lärande och utveckling. Arbetar därför med Ett expansivt fokus breda inkluderande och frigörande lösningar som uppmuntrar till självständighet, empowerment och delaktighet. Att stödja copingstrategilösningar och upplägg som på olika sätt möjliggör att man kan hantera situationen både praktiskt, mentalt och filosofiskt. Att funktionsutveckla istället för att anpassa med mångfunktionalitet och att passa rätt från start. Att skapa sammanhang som är begripliga, hanterliga och meningsfulla oavsett funktionsmöjlighet och behov. De tillgängliga lösningarna är ofta också de demokratiska och bör därför vara de mest attraktiva alternativen. Att utgå från den sociala dimensionen av lärande och utveckling byggandet av relationer. Genom att i arbetet med att utveckla lösningar se till att olika kompetensfält, erfarenheter, livsvärldar blandas och möts. Konceptansvarig Carina Ostenfeldt 15

16 16

17 17

18 perspektiv inte bara att vara frisk om ett salutogent perspektiv Det negativa får stå tillbaka, här ligger fokus på möjligheter och egna resurser att komma till rätta med olika svårigheter. Det är vad man kan som har störst betydelse och inte vad man inte kan, menar Stefan Hult på Salutologbyrån Begreppet salutogenes myntades av Aaron Antonovsky och beskriver olika faktorer som kan öka förmågan att handskas med stress. Aaron Antonovsky ( ) var professor i medicinsk sociologi och undervisade och forskade till största delen i USA och Israel, och under några år i slutet av 1980-talet var han dessutom gästprofessor vid Institutionen för barn- och ungdomspsykiatri vid Lunds universitet. Aaron Antonovsky arbetade med frågeställningen om vad som leder till hälsa och varför vi är friska. Antonovsky använde en metafor som beskriver innebörden av det salutogena synsättet: Antonovsky menade att floden representerade livets ström. I floden finns en del förgreningar som leder till lugnt vatten och andra som leder till farliga, strida strömmar och strömvirvlar. Men det som Om man tänker sig en flod som någon fallit i, så räddar man personen från att drunkna. Detta kan man säga är analogt med hur sjukvården generellt hanterar sjuka. Nästa steg är att man sätter staket runt floden och förhindrar att någon ska falla i. Staketet kan ses som en parallell till Socialstyrelsens rekommendationer och varningstexter. Det salutogena perspektivet innebär att man istället lär individerna att simma, i livets flod. (Citat Antonovsky, Lund 1987). Antonovsky främst ägnade sig åt var frågan: var man än befinner sig i floden vars beskaffenhet bestäms av historiska, sociokulturella och fysiska omvärldsbetingelser vad är det som gör att man klarar av att simma?. Salutogenes betyder hälsans ursprung och är en motsats till patogenes som inriktas mot vad som orsakar ohälsa och sjukdom. Antonovsky hävdade att det var viktigt att undersöka båda delarna, både det som gör oss friska och det som gör oss sjuka, och han myntade begreppet salutogenes som på svenska benämns som det salutogena synsättet eller perspektivet. Aaron Antonovskys svar på frågan vad det är som gör eller håller oss friska finns i begreppet Känsla av sammanhang, som förkortas till KASAM. Det är när en person känner att tillvaron är begriplig, hanterbar och meningsfull som förutsättningarna är gynnsamma för en god psykisk hälsa, att känna psykiskt välbefinnande och livskvalité. Begriplighet är en upplevelse av att förstå sig själv, sin omgivning och tillvaro samt att vara förstådd av andra. Hanterbarhet handlar om i vilken utsträckning man upplevelser sig ha tillräckliga resurser och en tilltro till sin förmåga att kunna möta olika situationer i livet. Meningsfullhet är en motiverande komponent och en känslomässig upplevelse av att livet har en mening. Aaron Antonovsky menade att det som är avgörande för om man har hälsa eller ohälsa är var någonstans på skalan en person befinner sig, se figur: kontinuum sid 20. Foto Sjöbergs Bildbyrå 18

19 19

20 perspektiv Enligt Antonovsky pendlar vi hela tiden mellan dessa olika tillstånd av hälsa och ohälsa, och han menar att en person aldrig antingen är det ena eller det andra utan att man är både och under hela livet. Den som har stark Aaron Antonovsky KASAM har en förmåga att kunna identifiera och använda sig av resurser både inom sig själv och av de som finns i omgivningen för att hantera olika typer av problem. De generella motståndsresurserna (GMR) är skyddande faktorer och processer som bidrar till att bygga upp KASAM samt modifiera effekterna av olika riskfaktorer och processer. Exempel på detta är god självkänsla, jagstyrka, bra coping (bemästring), kunskap, materiella faktorer, sociala nätverk och meningsfull sysselsättning. De finns ständigt till förfogande och blir aktiverade när en påfrestande situation ska hanteras. I livet stöter vi på motgångar och påfrestningar, men hur vi hanterar dessa beror på om vi har tillgång till de nycklar som krävs för hur man ska hanterar dem. Om vi gör det på ett bra sätt ökar känslan av sammanhang, KASAM, och vi får igång en rörelse mot den positiva delen av skalan, alltså att vi lyckas klara motgångarna på ett bra sätt. Hälsa WHO:s hälsodefinition säger att hälsa inte enbart är frånvaro av sjukdom utan dessutom ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande. Utifrån ett salutogent perspektiv är hälsa något annat än frånvaro av sjukdom. Det finns olika definitioner på hälsa. Den salutogena forskaren Emmy Werner, som tittat på sårbara barn som mot alla odds trots allt utvecklades väl, har definierat hälsa så här, och där alla fyra delar spelar en viktig roll; Love Well som står för förmågan att skapa och behålla goda relationer och att kunna älska andra människor. Work Well är hur väl man genom sina givna förutsättningar hittar ett bra arbete man trivs med. Play Well är i vilken utsträckning man har något man tycker om att göra på fritiden, att leka, att hitta och ägna sig åt ett intresse som man brinner för. Expect Well står för att kunna förvänta sig gott av omgivningen och hur väl ens framtidsvision stämmer överens med tanken att det kommer att ordna sig. Aaron Antonovsky tog avstånd från indelningen i sjukt respektive friskt och ville i stället se hälsa som en glidande skala mellan allvarligt sjuk och fullständigt frisk. Det salutogena perspektivet riktar in sig på faktorer som för en så nära den friska änden av skalan som möjligt. Salutogena principer Grunden i de salutogena principerna står Antonovsky och begreppet KASAM för. Förutom detta finns begreppen skyddande faktorer och salutogen kommunikation. Jag kommer här att beskriva två longitudinella undersökningar som Antonovsky refererar till och som tar upp den salutogena frågan. Hälsa Hög KASAM Generella motståndsresurser Ohälsa låg KASAM ordning, konsistens struktur, klarhet BEGRIPLIGHET kaos, oordning slumpmässighet har tillräckliga resurser för att kunna möta olika situationer i livet HANTERBARHET brist på tillräckliga resurser för att kunna möta olika situationer i livet delaktighet i det som sker MENINGSFULLHET ser sig själv som en utanförstående betraktare i det som sker, kan inte påverka 20 figur: kontinuum

21 Skyddande faktorer Kanadensiska Emmy Werner är professor i psykologi och hennes forskning handlar om barn som levt med hög risk för att utveckla svår psykisk ohälsa. Hon riktade in sin forskning mot sårbara barn som utvecklades väl mot alla odds och om deras återhämtningsförmåga och motståndskraft (resilience) mot svåra händelser i livet. Hon och psykolog Ruth S. Smith samarbetade i ett unikt forskningsprojekt som följde upp alla de 698 barn som föddes på den Hawaiiska ön Kauai Werner och Smith identifierade skyddsfaktorer som kunde kompensera för de psykosociala risker som fanns. Den andra undersökningen genomfördes av Marianne Cederblad, professor emerita i barn- och ungdomspsykiatri vid Lunds universitet, som samarbetade med Aaron Antonovsky under hans tid i Lund. Marianne Cederblads kontakt med Antonovsky inspirerade henne till att tillämpa det salutogena perspektivet i ett unikt svenskt material kallat Lundbystudien 1 *. Hon tittade på skyddande faktorer hos de som kallas maskrosbarn, alltså de som trots en mycket svår uppväxt har lyckats bevara sin psykiska och kroppsliga hälsa upp i vuxenlivet. Forskningen om maskrosbarn har bidragit till ökade kunskaper om skyddsfaktorernas funktion i utsatta situationer. Begreppet maskrosbarn kommer av att maskrosor kan växa ur asfalt och mellan gatstenar och maskrosrötternas förmåga att suga näring ur nästan ingenting. I dessa studier har man funnit skyddsfaktorer på individ-, familj- och omgivningsnivå. Jag ger här en beskrivning på några av dessa faktorer. Positivt självförtroende, som innebär att man har en tilltro till att dåliga odds kan övervinnas och att man har en mer aktiv attityd till tillvaron och större ansvarskänsla, vilket har betydelse för hur man hanterar stress. Genom att lyfta upp och medvetandegöra ungdomars förmågor kan de utifrån det hantera sin egen situation som i sin tur leder till ett ökat och positivt självförtroende. Att vara självständig, vilket innebär att man kan markera sig själv och möta världen på sina egna villkor. Genom att inte ha en alltför överbeskyddande hållning och att man tillskriver ungdomar nya förmågor (verktyg) som de kanske inte alltid är medvetna om, kan detta innebära att man som ungdom tar ett större ansvar för till exempel sitt eget tonårsprojekt. Detta gör att ungdomen får en bättre kontrolluppfattning och blir mer ansvarstagande för de konsekvenser som uppstår utifrån ens agerande. Att vara 1* LUNDBYSTUDIEN är en longitudinell undersökning som startade Målsättningen är att kartlägga psykisk hälsa och ohälsa i en normal population dels vid bestämda tidpunkter, dels under en längre tidsperiod. mer självständig har också en stressmildrande effekt. Med inre kontroll (inre locus of control), menas att man har en upplevelse av att själv kunna påverka och styra utvecklingen av sitt liv. Motsatsen är att kontrollen förläggs utanför personen Detta har inte med mig att göra, det har med andra att göra. Det som är viktigt med inre kontroll är att man har mer inre än yttre kontroll. Ibland måste man lägga kontrollen utanför sig själv. Det kan handla om att bevara sin självkänsla genom att till exempel säga jag klarade inte provet i skolan så bra på grund av att mina föräldrar inte hunnit med att hjälpa mig tillräckligt hade jag fått mer hjälp hade jag klarat provet betydligt bättre. Att ha ett socialt nätverk av släkt och vänner som kan stödja och hjälpa när man behöver hjälp är en generell motståndsresurs och en skyddande faktor. Salutogen kommunikation Definition på salutogen kommunikation är en dialog med så lite utrymme som möjligt för olika tolkningar, undringar och missförstånd. Det man säger ska vara klart, tydligt och begripligt. Jag tänker här ge exempel på hur salutogen kommunikation kan se ut i förhållande till barn och ungdomar. En av grundstenarna i den salutogena kommunikationen är att stödja och se det positiva samt ständigt uppmärksamma och återge positiva aspekter. Stödjande kommunikation innebär att man är genuint informationsgivande och sökande i förhållande till den andre och har empatisk förståelse. Det innebär också att ge sig tid att vänta och ge ungdomen tid att komma med egna initiativ och/eller svara på frågor. Han eller hon ska ha en möjlighet att uttrycka sig och bli hörd och känna sig delaktig i en dialog som bär framåt. Viktigt är att stödja initiativ som kommer från ungdomen, initiativ som syftar till att lära sig, informera sig eller undersöka. Att bekräfta barns och ungdomars känslor och att göra det med hjälp av en fråga är ett exempel på stödjande bekräftelse. Det är viktigt att aldrig ifrågasätta andras känslor den känsla man känner är sann det viktiga är att hjälpa och stödja barnet/ungdomen att hitta adekvata uttryck för känslan. Ett sätt att bekräfta känslan är att göra det med en fråga, till exempel: Märker du att du sprider en positiv stämning i gruppen? Det känns som om du är irriterad på mig, stämmer det? Det verkar som om du mår bra när du gör detta, stämmer det? Kändes det jobbigt på vilket sätt? Blev du ledsen?. Att uppmärksamma och tydliggöra positiva händelser, lyfta upp självklara och omedvetna resurser gör att ungdomar införlivar nya positiva bilder av sig själva. Om man kommer i ett möte med en ungdom 21

22 perspektiv och ska ge direktiv så bör det vara mer positivt inriktat att förslagen benämns gör så här istället för gör inte så här. Humorn är en viktig ingrediens i den salutogena kommunikationen. Vi vet att skratt och leenden smittar, snabbt och omedvetet, och påverkar känslorna positivt. Skratt knyter också människor samman och får alla att känna sig väl till mods och påverkar deras känsla av sammanhang. Ett gott skratt hjälper också människor att tänka mer kreativt, vilket är en mycket starkt skyddande faktor. Att kunna skratta tillsammans, vara delaktig i humorn och att upptäcka att något kan vara lustfyllt ökar också den sociala kompetensen, självkänslan, självförtroendet och förstärker den positiva kommunikationen. Det finns beskrivet i litteraturen att vuxna som har humor också har förmågan att ta sina ungdomars prövningar och mödor för vad det är en besvärlig period i livet som kommer att gå över. Salutogena frågor är kopplade till olika salutogena faktorer. Valet av frågor till barnet eller ungdomen avgör hur den andre konstruerar sina upplevelser och på det sättet vad de berättar om, och hur de berättar det. En del salutogena frågor är reflexiva och har som övergripande syfte att den andre ska fundera själv i nya banor och nya sammanhang. De är formulerade för att stimulera till reflektion över innebörden i sina dagliga iakttagelser och handlingar och att överväga nya valmöjligheter men även till att mobilisera sin egen förmåga att lösa problem. Några exempel på reflexiva frågor: hur kan vi tänka kring detta?, vad är syftet med detta? eller att använda sig av ni till vi-principen genom att ställa frågan, hur tycker ni/du att vi ska lösa detta? Då gör man också ungdomar delaktiga i sitt eget projekt. Praktiska tillämpningsmöjligheter av salutogenes Begreppet kan användas på både grupp-, individoch organisationsnivå. Jag ska ge exempel på hur man arbetar med detta perspektiv inom Barn- och ungdomshabiliteringen i Region Skåne. Där pågår ett utvecklingsarbete, som startade 2003, för att förändra Barn- och ungdomshabiliteringens arbetssätt så att salutogena faktorer stärks i mötet med barn, ungdomar och familjer. Ett utvecklingsarbete där man utgår från det som fungerar, det friska, och försöker hitta strategier för att göra habiliteringen mera meningsfull, begriplig och hanterbar. Varje team/grupp har utifrån intresse valt avgränsade områden att förändra och som sedan prövas praktiskt. I det dagliga arbetet utgår man ifrån frågor kopplade till känslan av sammanhang (KASAM): Hanterbarhet Hur kan barn/ungdom och familjer själva påverka de insatser man får från sin habilitering? Hur kan vi tillsammans hjälpa barnen och ungdomarna att ta kontrollen över sina liv? Hur kan vi tillsammans lyfta fram barnens och ungdomarnas resurser och begränsningar? Begriplighet Hur vet vi att den information vi ger når fram? Hur kan vi ge information på olika sätt? Hur görs planering och mål tillsammans med barn, ungdom och familj? Hur är strukturen på olika möten? Hur kan vi och barnet/ungdomens omgivning få barnet/ungdomen att känna sig förstått? Meningsfullhet Hur gör vi barn och ungdomar delaktiga? Hur lyfter vi upp barn och ungdomars intresse, lust och önskningar? Hur underlättar vi för barn och ungdomar att känna en positiv framtidstro? Habilitering innebär att man utvecklar förmågor, tränar de funktioner som är nedsatta, anpassar miljön och ger familjen stöd i att hantera situationen på bästa sätt. I salutogena termer heter det barn och ungdomar med funktionsmöjligheter. Detta innebär att arbetet ska fokusera mer medvetet på barns/ungdomars starka sidor och att tydligare lyfta fram barnets/ ungdomens resurser i stället för svagheter och målet är att barnen/ungdomarna ska kunna möta vuxenlivet med självrespekt, kunna påverka sina liv, vara delaktiga i samhället samt ha en god livskvalitet. Idag används det salutogena perspektivet även inom till exempel psykiatri, pedagogik, socialt arbete, omvårdnad och ledarskap. Salutogenes är alltså kunskapen om det som befrämjar självkänsla, motståndskraft och hälsa. Positiv framtidstro och optimism gör att man utvecklar en bättre självkänsla och känner sig lyckligare. En framgångsrik händelse leder ofta in i positiva spiraler beträffande vad som ska hända i ens övriga liv, till exempel om man lyckas i sitt arbete och Yes, we can, om man tror att ens barn ska bli bra i skolan och om man kommer att vara framgångsrik i sin hobby. Det finns beskrivet att amerikanska presidentkandidater som fokuserar på elände förlorar valen medan de som är mer optimistiska i sina tal vinner. Barack Obama, USA:s president, som i sin uppmärksammade valkampanj använde ordet change, förändring, är ett bra exempel på en sådan president; han är konstruktiv och framåtskridande, ser möjligheter i stället för problem och har en ödmjuk personlighet och det finns de som menar att han är Amerikas första salutogene president. Stefan Hult leg. sjuksköterska och enhetschef inom barn- och ungdomspsykiatrin i Lund, Psykiatri Skåne Foto Julia Landgren 22

23 23

24 Therese i Expertgruppen Tillgänglighet utan att bli separerade Jag får gå in bakvägen när jag går på museum med min klass. Det är inte kul, det känns väldigt fel. Jag vill gå in samma väg som alla andra, är det för mycket att begära? När min klass går på museum så måste jag använda en annan ingång, och ibland behöver jag ringa på en klocka och vänta på att någon öppnar. Det är inte kul för det kan ju spöregna och då måste jag stå ute och vänta och bli blöt. Jag blir även separerad från klassen och då vet jag inte var de är någonstans. Ibland kan det kännas att klassen blir sur på mig för att det kan ta lång tid. Handikappanpassning kan bli ett hinder istället för att underlätta. Jag vill inte ha speciallösningar för mig och andra med funktionsnedsättning utan det ska vara lika för alla. Jag vill gå in samma väg som alla andra och jag vill även kunna se allt på museet, nu kan texter sitta för högt upp och räcken som är i ögonhöjd för någon som sitter i rullstol skymmer sikten. Jag stöter på de här problemen nästan varje gång jag går på museum. Ibland är det bara problemen jag kommer ihåg från mina museibesök. Det är väl inte det museet vill att jag ska komma ihåg mest? Nu när jag har varit med i expertgruppen har jag fått vara med och bestämma hur rummet ska vara så det passar alla besökare. Jag har kollat att jag kommer fram överallt med rullstolen och når alla saker som finns i rummet. Jag går in samma väg som alla andra. Det är så här det ska vara. När jag slutar gymnasiet vill jag jobba med handikappolitik för de här frågorna är väldigt viktiga för mig. Det ska vara lika för alla. Therese Sundqvist Andersson, 17 år Foto Emma Fredriksson 24

25

26 Jag har vuxit av projektet Vi har fått vara med och inreda ett rum, utbilda oss till guider och skriva en artikel. Det har varit kul och lärorikt att få lära sig saker man inte kunde innan. Fredrik i Expertgruppen Första gången jag var på Vasamuseet träffade jag sex andra ungdomar som stod och väntade. Det var vi som var experterna i det här projektet. Projektet det här första året gick ut på att vi skulle göra ett rum som alla kunde vara i och göra olika saker. Vi skulle träffas några gånger det året och diskutera och ge förslag på saker man kunde ha och göra i rummet. Det kom flera bra idéer, till exempel ett dataspel där man kan styra Vasa-skeppet, och att få testa att hissa segel och andra saker. Det var kul att arbeta med det och känna att man fick hjälpa till att göra något som alla kunde vara med på. Varje gång vi träffades gick vi in i rummet och kollade hur det gick. När rummet var klart var det dags för invigning. Det skulle bli framträdanden på en scen och jag och Therese blev tillfrågade att hålla ett tal om projektet och det gjorde vi. När allt på scenen var klart, invigdes rummet och alla ville kolla på det. Vi fick våra pengar och åkte hem. Projektet skulle vara i ett år till, och då skulle vi få utbilda oss till guider. Jag ville gärna vara med på det. Nästa år träffades vi igen och under det här året skulle vi lära oss om skeppet så att vi skulle kunna guida folk på Vasamuseet. Det var lärorikt och kul att få veta saker som jag inte visste innan. En annan sak vi gjorde var Äspingarna med saker från rummet som skulle stå på två sjukhus i lekterapin. Det sista vi gjorde det året var att inviga en av dem på ett av sjukhusen. SVT skulle göra ett program om oss och rummet och visa det i TV på kronprinsessans födelsedag. Det var bland annat från hennes fond vi fått pengar till att göra dockor till äspingarna. Vi fick visa rummet för TV-teamet, berätta lite om oss själva och vad vi tyckte mest om i rummet. Det var inte första gången jag var i TV men jag var ändå lite nervös, men det gick bra. Projektet skulle vara ett tredje och sista år och den här gången skulle vi skriva en artikel var och sätta ihop det till en tidning. Jag tycker om att skriva så jag såg fram emot det här året. Vi fick träffa en journalist som berättade om hur man ska skriva artiklar. Det har varit väldigt kul att arbeta med projektet och jag har vuxit av det. Fredrik Johnsson, 15 år Foto Emma Fredriksson 26

27 27

28 rummet

29 Rum med inbyggt motstånd Det här är inte ett lekrum där vi bara ställer fram kritor och papper. Alla ombord-rummet är byggt för allt från lärande till träning, säger initiativtagaren och projektledaren Carina Ostenfeldt. Foto Julia Landgren I Alla ombord-rummet är det svårt att sitta still. Att få prova och testa sig igenom sakerna och redskapen här lockar; hur hissade man segel, och hur styrde man ett så stort skepp som Vasa? Hur såg Stockholm ut på den tiden? Det kan man med hjälp av reliefkartan känna sig fram till med händerna där olika textilier och annat markerar var skeppsvarv, boningshus, slott och bondgårdar låg på den tiden innan det moderna Stockholm växte fram. Och vill man veta hur havsbotten känns och vilka föremål som har plockats upp därifrån som legat där alltsedan skeppet Vasa förliste i augusti 1628, så kan man också känna och undersöka sig fram genom att man stoppar in händerna i håligheter i en vägg. När man går in här i rummet, kan man inte låta bli att bli pedagogisk. Här pratar vi inte så mycket om kung Gustav II Adolf och 1628 utan det handlar mer om att vi använder vårt källmaterial som pusselbitar och ledtrådar till historien, säger Torbjörn Ågren som är chef för undervisningsenheten vid Statens maritima museer och som dessutom själv har arbetat som pedagog. Rummet och den pedagogiska verksamheten ska fungera för alla barn oavsett funktionsmöjligheter. Rummet är en helhetsupplevelse för alla sinnen och uppmuntrar till självständighet, upptäckter, lärande, delaktighet, träning och samarbete. Alla barn ska aktivt kunna tillgodogöra sig den pedagogiska verksamheten på jämställda och värdiga villkor, och detta ingår också i rehabiliteringskedjan för barn och unga. Pedagogisk verksamhet handlar inte bara om lärande utan lika mycket om utveckling, säger Carina Ostenfeldt. Rehabilitering är en viktig del av projektet Alla ombord! - det salutogena museet, och hit kan lekterapeuter från Astrid Lindgrens Barnsjukhus komma med barn och unga som en del i rehabiliteringskedjan, antingen tillsammans med museets pedagoger eller på egen hand. På sjukhuset finns också Äspingarna, som är ett mobilt pedagogiskt material i lådor som ser ut som skepp och som knyter an till vasatemat och är en länk mellan sjukhuset och Vasamuseet. Båda parter får på så vis ytterligare en arena för att stimulera barn, de kan träna olika saker eftersom olika möjligheter till träning har byggts in i rummet och det pedagogiska materialet. Man kan exempelvis arbeta med olika former av handträning, styrka, balans, bålstabilitet och förflyttning samtidigt som man deltar i ett pedagogiskt program. Båda parter får på så vis ytterligare en arena för att stimulera barn, de kan träna olika saker som exempelvis balans här, och de kan även träna med Äspingarna på sjukhuset samtidigt som vi får verksamheten spridd, säger projektledaren Carina Ostenfeldt som också utvecklat konceptet En filosofi för tillgänglighet som verksamheten bygger på. Man kan jobba med Äspingarna på många olika sätt och de väcker också barns intresse för Vasamuseet och för föräldrarna ligger det i tjatzonen att gå hit. Vi når nya grupper som kanske inte skulle ha kommit hit annars. Idag bokas rummet med någon av pedagogerna som utbildats i hur man använder alla dess funktioner, men i framtiden kan även lärare och föräldrar gå en fortbildning på museet för lära sig använda materialet. Intresset har varit stort och flera grupper från både Sverige och andra länder har gjort studiebesök på museet för att lära sig mer om konceptet. Vårt mål är att utöka bemanningen här så att vi kan ha både bokad och öppen verksamhet under både helger och under skollov, säger Torbjörn Ågren. Rummet är nu färdiginrett och Carina Ostenfeldt har lett processen med att funktionsutveckla det pedagogiska materialet med stort stöd av Expertgruppen, museets pedagoger, teknikgruppen, formgivare, konstnärer, samarbetspartners och frilansare. Här finns nu lämpliga redskap eller verktyg som kan användas av alla. En av mina egna favoriter här är seglen, och att barnen själva får prova att hissa segel eller ta ner dem själva blir ju en otroligt mycket starkare upplevelse än om jag bara står framför en grupp och berättar om det, säger Torbjörn Ågren. Man kan bygga upp hela besöket kring några få moment på ett spännande sätt. Till exempel genom att jobba med ett sprött fiber som med rätt metod och tillsammans med andra fibrer tvinnas till ett urstarkt rep. Att sedan få hissa segel med repet är ju inte bara en läroprocess utan kan vara en upplevelse för livet. Inga-Lill Hagberg Desbois journalist, redaktör 29