Handbok i arbetet mot. våld i nära relationer

Transkript

1 Våld i nära relationer Handbok i arbetet mot våld i nära relationer

2

3 Handbok i arbetet mot våld i nära relationer Handbok i arbetet mot våld i nära relationer är utgiven av Surahammars kommun (reviderad april 2015) Text: Josefin Kjellberg, kvinnofridssamordnare Omslagsfoto: Urban Dimberg Produktion: JG Media 21 Tryck: Åtta45, maj 2015

4 Innehåll 1. Inledning, 6 Kommunens vision, 6 Handbokens syfte, 8 2. Vägledning till verksamheterna, Våld i nära relationer omfattning, mönster och uttryck, 9 Definitioner, 9 Omfattning, 11 Mönster och mekanismer, Bemötande, 16 Att fråga om våld, Särskild utsatthet, 19 Ålder och funktionsnedsättning, 20 Ungas våldsutsatthet, 21 Samkönade relationer, 22 Missbruks- eller beroendeproblematik, 23 Utländsk bakgrund, Barn som upplever våld, Resurser presentation av verksamheter och ansvarsområden, Polis och rättsväsende, 28 Polismyndigheten, 28 Åklagarmyndigheten, 29 Kriminalvården, 30 Skatteverket, 30 Barn som brottsoffer, 31 4

5 3.2 Individ- och familjeomsorgen, 32 Socialtjänstens uppgifter och ansvar, 32 Handläggningsprocessen, 33 Insatser stöd och hjälp till våldsutsatta och våldsutövande, Äldreomsorgen och omsorgen, Hälso- och sjukvården och tandvården, 42 Ängsgårdens vårdcentral, 42 Folktandvården, 43 Vuxenpsykiatrin, Förskolan och skolan, 44 Förskolan, 44 Grundskolan och Särskolan, 44 Gymnasieskolan, Frivilligorganisationer, 46 Kvinnojouren FRIDA, 46 Kriscentrum för män i Västmanland, 47 Brottsofferjouren, 48 Svenska kyrkan, 49 Fackliga organisationer och näringslivet, 49 Bilaga 1, Kontaktuppgifter, lokala resurser, 50 Bilaga 2, Länktips, 51 Bilaga 3, Rättsligt skydd och stöd, 52 Referenser, 55 5

6 1. Inledning Kommunens vision Våld i nära relationer är ett allvarligt och omfattande samhällsproblem och ett hot mot de utsatta personernas mänskliga rättigheter. Våldet drabbar oftast kvinnor och barn och får stora hälsomässiga, ekonomiska, sociala och juridiska konsekvenser för både individen och samhället i stort. Utöver ett stort personligt lidande orsakar våldet stora samhällsekonomiska kostnader (Socialstyrelsen, 2015). Surahammars kommun har det yttersta ansvaret för att människor som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. En väsentlig uppgift för kommunen är att stödja och hjälpa de som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående. Kommunen bör även erbjuda insatser som syftar till att våldsutövare får stöd och hjälp för att sluta med sitt beteende så att våldet upphör. Den övergripande viljeriktningen är att våld i nära relationer ska upphöra i kommunen. För att detta ska ske krävs ett brett förebyggande arbete på alla nivåer. När våldet ändå uppstår måste vi ge stöd och hjälp till de som utsätts och även erbjuda insatser till de som utövar våldet för att det ska upphöra. Handbokens målgrupper är vuxna som utsätts för våld av närstående, barn som bevittnat och/ eller utsätts för våld av eller mot närstående samt vuxna som utövar våld mot närstående. Övergripande mål De övergripande målen utifrån kommunens viljeinriktning lyder: Utsatta vuxna De personer som utsätts för våld av närstående ska få omedelbar hjälp, ett gott bemötande och insatser anpassade efter behov oavsett ålder, etnicitet, sexuell läggning, funktionsnedsättning eller missbruk och beroende. Utsatta barn De barn som utsätts för och/eller bevittnat våld av/mot närstående ska få omedelbar hjälp, ett gott bemötande och insatser anpassade efter behov. Utövaren De personer som utövat våld mot närstående ska få det stöd och den hjälp de behöver för att våldet ska upphöra. 6

7 En tvärprofessionell samverkansgrupp mot våld i nära relationer finns i Surahammars kommun. Genom samverkan ska arbetet mot våld i nära relationer utvecklas och samordnas så att de prioriterade målgrupperna får det skydd och stöd de behöver. Kunskaps- och kompetensnivån hos samtliga samverkansaktörer ska vara god. Denna handbok är en del av detta arbete. Socialnämnden i Surahammars kommun har ställt sig bakom handboken i arbetet mot våld i nära relationer. Surahammar, april 2015 Patrik Boström Socialnämndens ordförande 7

8 Inledning Handbokens syfte S ocialnämnden har enligt socialtjänstlagen (5 kap. 11 ) och föreskrifter på området (SOSFS 2014:4) ett stort ansvar för arbetet mot våld i nära relationer. Samverkan myndigheter och organisationer emellan är dock också av stor vikt, både för att den utsatta individen ska få adekvat stöd och hjälp och för att våldet ska kunna förebyggas tidigt. En förutsättning för en väl fungerande samverkan är att det finns kunskap hos varje aktör om de andra aktörernas arbetsuppgifter, kompetens och roller (Socialstyrelsen, 2015). Därför finns i Surahammars kommun en tvärprofessionell samverkansgrupp mot våld i nära relationer. Aktörerna i samverkansgruppen är representanter från kommunens socialtjänst, polis, äldreomsorg och omsorg, hälsooch sjukvård, skola samt frivilligorganisationer såsom kvinnojour, kriscentrum för män, brottsofferjouren och Svenska kyrkan. Det är denna samverkansgrupp som upprättat föreliggande handbok i syfte att ge en vägledning för medarbetare i samtliga verksamheter inom Surahammars kommun som kan komma att möta våldsutsatta vuxna och/eller barn samt våldsutövande. Handboken syftar dels till att ge en övergripande vägledning och grundläggande kännedom om våld i nära relationer, dess mönster, uttryck och förekomst samt hur man bör förhålla sig till och bemöta de våldsutsatta och våldsutövande man möter i sitt yrkesutövande. Den syftar också till att tydliggöra de samverkande aktörernas ansvars- och verksamhetsområden gällande våld i nära relationer. Handboken kompletteras av den samverkansplan som årligen upprättas av samverkansgruppen och som anger dess mål och aktiviteter för arbetet mot våld i nära relationer. Handboken kompletteras även i kommunen av socialnämndens mål för arbetet mot våld i nära relationer som revideras årligen samt av kommunens Handbok i arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. 8

9 2. Vägledning till verksamheterna 2.1 Våld i nära relationer omfattning, mönster och uttryck Definitioner Våld i nära relationer inkluderar alla former av våld som kan förekomma mellan närstående personer i såväl heterosexuella som samkönade parrelationer samt inom olika familje- eller släktrelationer. Det som förenar våld i nära relationer är att den våldsutsatta har en nära relation och ofta starka band till förövaren, vilket försvårar möjligheten till polisanmälan och uppbrott (NCK, 2015a). Denna handbok speglar dock det faktum att majoriteten av våldet utövas av män mot kvinnor och berör därför främst våld i parrelationer där utövaren oftast (men inte alltid) är en man och den utsatta en kvinna. Den berör också de barn som utsätts för och/eller bevittnar våldet. I Surahammars kommuns Handbok i arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck berörs istället hedersrelaterat våld där utövarna och de utsatta ofta har andra relationer till varandra än parrelationer. FN har behandlat frågan om mäns våld mot kvinnor i såväl konventioner som resolutioner. Även EU och Europarådet arbetar aktivt med frågan om mäns våld mot kvinnor. Mäns våld mot kvinnor definieras av FN och Europarådet som alla former av könsrelaterat våld som resulterar i fysisk, sexuell eller psykisk skada alternativt lidande för kvinnor, inklusive hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, både i det offentliga och i det privata (NCK, 2015c). Våld kan vidare definieras som Varje handling riktad mot en annan person som genom att denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denna person att göra något mot sin vilja eller att avstå ifrån att göra något den vill (Per Isdal, Alternativ till våld). Våldets avsikt är ofta att uppnå makt och kontroll, och funktionen för våldsutövaren är inte sällan att hantera känslor av upplevd vanmakt (Isdal, 2001). Våldet är således inte ett uttryck för bristande impulskontroll utan våldsutövaren väljer ofta var, när och hur mycket våld han utövar (Grände et al., 2010). Definitioner av våld, forts. nästa sida 9

10 Vägledning till verksamheterna Våldet kan utövas i olika former Fysiskt våld. Kan bestå av allt från nypningar, rivningar, örfilar, knuffar, fasthållande till slag, sparkar, stryptag och användande av olika tillhyggen eller vapen. Våldet riktas ofta mot delar av kroppen som den utsatta kan dölja till exempel med hjälp av kläder. Våldet kan dock också ge skador som är svårare att dölja som synliga blåmärken, rivmärken, svullnader, frakturer, tandskador och så vidare. Psykiskt våld. Det psykiska våldet innebär bland annat verbala kränkningar, förnedring, hot, skambeläggande, kontroll och isolering av den utsatta samt utnyttjande av eventuella barn för att få kontroll över den våldsutsatta. Hot kan även riktas mot barn, husdjur eller nära vänner och familj. Stalkning och andra trakasserier är ytterligare exempel på psykiskt våld. Det kan också innefatta ett latent våld där utövaren bara genom gester/blickar får den utsatta personen att vara ständigt rädd och vaksam. Sexuellt våld. Innefattar allt från ovälkommen beröring till att tvingas bevittna olika former av sexuella handlingar, att mot ens vilja filmas eller fotograferas sexuellt och att tvingas utföra eller delta i olika sexuella handlingar mot ens vilja. Det är väldigt vanligt i en nära relation där det förekommer fysiskt våld att det även förekommer sexuellt våld, men det ses ofta som tabu/ skambelagt och är därför ofta väldigt svårt för den utsatta att berätta om. Ekonomiskt/materiellt våld. Det ekonomiska våldet handlar om att kontrollera den våldsutsattas ekonomi i syfte att öka kontrollen och isoleringen av personen, till exempel genom att kontrollera hur den våldsutsatta får nyttja pengar eller genom att skuldsätta den utsatta. Det materiella våldet kan handla om att den våldsutövande personen förstör ägodelar som har en särskild betydelse för den utsatta eller att våldsutövaren förstör gemensamma ägodelar som till exempel möbler eller andra saker i hemmet. Försummelse. Mot äldre och funktionsnedsatta personer kan våldet också utövas i form av försummelse, vilket kan innebära allt ifrån ren vanvård till medvetet felaktig medicinering, att man medvetet ger otillräcklig mat eller inte hjälper den utsatta med sin hygien etcetera (NCK, 2015d, Grände et al., 2010). 10

11 Vägledning till verksamheterna Omfattning Den vanligaste formen av våld i nära relationer utövas av en man mot en kvinna som han har eller har haft ett förhållande med (Skr.2007/ 08:39). En övervägande majoritet av polisanmälda fall av våld i nära relationer har också män som misstänkta gärningspersoner, men våld förekommer även i samkönade relationer samt i mindre utsträckning av kvinnor mot män i heterosexuella relationer (NCK, 2015a). Mörkertalet kring polisanmälningar av brott gällande våld i nära relationer uppskattas vara så högt som 80 procent (NCK, 2015a). Därför förekommer viss diskrepans mellan den officiella brottsstatistiken och de enkätundersökningar som anonymt besvaras av slumpmässigt utvalda personer i befolkningen. Enkätundersökningarna visar också olika resultat, bland annat eftersom frågorna inte ställs på samma sätt i enkäterna. Det går att läsa mer om statistik i Brottsförebyggande rådets Nationella trygghetsundersökning (NTU) och i Statistiska Centralbyråns Undersökningar av Levnadsförhållanden (ULF). Båda dessa undersökningar genomförs årligen. Information finns dessutom i vissa publikationer från Nationellt Centrum för Kvinnofrid (NCK). Mönster och mekanismer Här nedan beskrivs främst mönster och mekanismer för våld i parrelationer. Hedersrelaterat våld och förtryck behandlas i en separat handbok. Normaliseringsprocesser och strategier Ofta inleds relationen som de flesta andra relationer med stor förälskelse och kärlek. Vanligtvis sker varken fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld under denna första inledande period, då hade den utsatta antagligen aldrig inlett relationen. De första tecknen brukar istället komma i form av svartsjuka, som ofta betraktas av både den utsatta och omgivningen som ett tecken på mannens kärlek och som den utsatta till en början kan bli smickrad av. Ett annat tidigt tecken är kritiska kommentarer om den utsattas utseende, beteende, vänner eller släktingar. Utövaren börjar alltså ofta med att utöva psykiskt våld och det sker därmed en successiv begränsning av den utsattas livsutrymme och självkänsla. Försöken till kontroll och isolering gör också att nätverket av vänner, släkt och bekanta blir allt mindre, vilket i sin tur kan göra att förövarens bild av relationen blir den dominerande även för den utsatta. Normaliseringsprocesser och strategier, forts. nästa sida 11

12 Vägledning till verksamheterna forts. Normaliseringsprocesser och strategier Om våldsutövaren här börjar utöva även fysiskt våld har gränserna för vad som ses som acceptabelt i relationen ofta förskjutits och den utsattas livsutrymme krympt väsentligt. Detta benämns av professor Eva Lundgren som våldets normaliseringsprocess (Lundgren, 2012, Grände et al., 2010). Perioder av psykiskt, fysiskt och/eller sexuellt våld varvas dock med perioder av värme och omtanke från förövaren. Han bedyrar att våldet aldrig ska upprepas och visar stor kärlek och ömhet. Denna växling mellan våld och värme gör att den utsatta inte upplever relationen eller förövaren som alltigenom ond/dålig, vilket kan göra att den utsattas hopp om att relationen ska förbättras kvarstår varför hon ofta väljer att stannar kvar (Lundgren, 2012). Våldsutsatta utvecklar ofta olika strategier för att undvika, hantera och uthärda våldet. Samtidigt kan den utsattas strategier att göra motstånd, till exempel om hon fysiskt försöker värja sig mot våldet eller argumenterat och skrikit tillbaka, göra att den utsatta inte passar in i bilden av det passiva ideala brottsoffret. Detta kan vara till den utsattas nackdel i mötet med professionella inom exempelvis socialtjänst och polis (Grände et al., 2010). I arbetet med att stötta våldsutsatta i sin bearbetning av våldet är det viktigt att lyfta fram den våldsutsattas styrka och strategier i att överleva och hantera våldet (Holmberg & Enander, 2004, Wade, Coates & Richardson 2014). 12

13 Vägledning till verksamheterna Olika strategier hos våldsutövande Strategierna hos våldsutövande män för att förhålla sig till och förklara sitt våldsbeteende innefattar ofta enligt Per Isdal (2001) följande delar: Osynliggörande. Utövaren döljer/förnekar våldet för sig själv och andra för att slippa obehaget i att behöva stå till svars. Våldsutövaren förtiger gärna problemet genom att till exempel dölja våldstillfällena noga och/eller vägrar prata om det som hänt med offret efteråt. Avledning är en annan strategi, där våldsutövaren antingen fokuserar på offrets provokationer eller avleder i positiv mening och framhåller allt som faktiskt är bra i relationen snarare än talar om våldet. Synliggörande är därmed en mycket viktig åtgärd i kampen mot våldet. Externalisering. Våldsutövaren förlägger orsaken till (och ansvaret för) våldet utanför sig själv, ofta på den utsatta som beskylls för att ha provocerat fram våldet. Utövaren ger även våldet andra yttre förklaringar och gör sig ofta till ett offer för dessa omständigheter. Förnekande och bagatellisering/minimalisering. Förnekande är ett sätt att slippa ta ställning till våldet överhuvudtaget, både för offer och förövare. Bagatellisering och minimalisering handlar om omskrivningar som gör att våldet (både handlingen, ansvaret och effekterna) framstår som mindre allvarligt. Detta för att våldsutövaren ska orka leva med sig själv, men det rättfärdigar också våldet. Språket är centralt i bagatelliseringen; utövaren beskriver ofta våldet i termer av konflikter eller bråk. Fragmentering. Utövaren ser inte det systematiska i hoten och våldet, det gör däremot offret. För utövaren är obehaget stort före våldet, men avtar efter det. Han ser inte eller förnekar att våldet alltid har en historia. 13

14 Vägledning till verksamheterna Konsekvenser och tecken på våldsutsatthet Våld i nära relationer har ofta omfattande konsekvenser för den utsattas fysiska och psykiska hälsa, både på kort och lång sikt. Bland fysiska konsekvenser kan nämnas värk/ smärta, blåmärken eller andra märken som till exempel rivmärken (ofta på ställen som döljs av kläder), frakturer, tandskador, hjärnskakning, magtarmproblem, smärttillstånd (ofta av gynekologiskt slag eller kroniska muskelsmärtor) med mera. Den utsatta söker inte alltid vård för skadorna som kan uppstå av det fysiska våldet (NCK, 2015e). Ofta söker våldsutsatta dock till sjukvården med mer diffusa psykosomatiska symptom. Därför är det viktigt att personal inom hälso- och sjukvården frågar om våldsutsatthet (Grände et al., 2010). De psykologiska och psykosociala konsekvenserna av våldet kan vara allt från känslor av skuld och skam till depression, ångest och oro, koncentrations- eller minnessvårigheter, låg självkänsla, låg tilltro till andra, sömnsvårigheter, ätstörningar, självmordstankar etcetera. Många drabbas också av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). PTSD är ett allvarligt och långvarigt ångesttillstånd som kan uppstå efter traumatiska upplevelser. PTSD yttrar sig på olika sätt, men består alltid av återupplevande av våldet till exempel i form av flashbacks eller mardrömmar, undvikande av det som påminner om händelsen och överspändhet (NCK, 2015e). Våldet får ofta också ekonomiska och sociala konsekvenser för den utsatta. Den våldsutsatta kan ha förlorat delar av sitt sociala nätverk till följd av isolering eller tvingats flytta för att söka skydd från förövaren. Den utsatta kan också ha blivit skuldsatt till följd av det ekonomiska våldet, vilket kan leda till bostadsproblem. Våldet kan dessutom ha orsakat sjukskrivningar och problem med arbete eller studier (Grände et al., 2010, Socialstyrelsen 2015). Traumatiska bindningar och uppbrottsprocessen Holmberg och Enander har i boken Varför går hon Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser (2004) identifierat hur starka band knyts i våldsrelationer mellan den utsatta och utövaren. De talar om traumatiska bindningar eller band, som illustreras av en tjock fläta. Flätan består av band som representeras av känslor eller faktorer som kärlek till utövaren, rädsla för utövaren eller konsekvenserna av att lämna relationen, hat mot utövaren, medlidande med utövaren, känslor av skuld samt hopp om att utövaren kan förändra sig och relationen förbättras. Andra mer komplexa band är viljan att förstå utövarens beteende, beroende av utövaren/relationen (ekonomiskt, gemensamma barn) och internalisering av utövarens bild av henne och relationen. 14

15 Vägledning till verksamheterna Tre olika faser när den våldsutsatta bryter upp Uppbrottsprocessen består enligt Holmberg och Enander (2004) av tre olika faser eller processer: Att bryta upp. Uppbrottet från relationen föregås ofta av en vändpunkt. En sådan vändpunkt uppstår när den våldsutsatta upplever att det gäller det egna livet, till exempel en rädsla att mannen ska döda henne vid nästa misshandelstillfälle. En annan vändpunkt är när det gäller någon annan, till exempel då hot riktas mot barn eller husdjur. Ytterligare vändpunkter kan uppstå ur en känsla av att ha nått botten (psykiskt) eller av att ha gett upp hoppet om att relationen kommer att bli bättre. Att bli fri. Denna fas handlar om att den utsatta blir fri från de känslomässiga banden till våldsutövaren. De flesta av det traumatiska bandets trådar upplöses här. Fyra stadier ingår ofta i denna process: En sådan fas är Jag älskar honom, i detta skede är det få/ingen som lämnar då kärleken är större än rädslan. Jag hatar honom kommer efter kärleksfasen. Den utsatta uttrycker ofta vrede och hat riktat mot utövaren. Efter att ha uttryckt dessa känslor händer det att den utsatta återvänder till utövaren, då hatet utgör ett starkt band. I fasen Jag tycker synd om honom känner den utsatta medlidande med mannen, till exempel på grund av hans svåra uppväxt eller andra omständigheter. Medlidandet är en kvarhållande faktor. I den sista fasen, Jag känner ingenting, känner den utsatta inget av ovanstående. Förövarens makt över den utsatta upphör då de traumatiska banden har brutits. Att förstå. Många av kvinnorna i Holmbergs och Enanders studie definierade inte det våld de utsatts för som misshandel, eftersom bilden av detta är att det måste vara väldigt grovt fysiskt våld. Ofta tolkade kvinnorna relationen i termer av misshandel först långt efter uppbrottet. I denna fas inser och definierar den utsatta det hon varit med om som våld. Här behöver professionella hjälpa den våldsutsatta att tolka det som händer i relationen som våldsutövning och inte bortförklara mannens beteende med missbruk eller psykisk ohälsa. Eftersom kvinnan inte ser våldet som tillräckligt allvarligt för att betraktas som misshandel kan det vara viktigt att professionella påpekar att även det psykiska våldet är allvarligt. Det är också viktigt att förklara att man kan vara ett brottsoffer även om man gör motstånd. Att förstå detta kan också klippa av det traumatiska bandet som handlar om skuld, då kvinnan inser att ansvaret för våldet ligger hos utövaren. Uppbrottsprocessen, forts. nästa sida 15

16 Vägledning till verksamheterna forts. Uppbrottsprocessen Som utomstående eller professionell är det viktigt att ha kunskap om uppbrottsprocesser då man stöttar en våldsutsatt i att bryta upp från en relation. Då den våldsutsatta befinner sig i faserna jag älskar honom och jag tycker synd om honom är möjligen utomståendes möjligheter att förmå den utsatta i att lämna relationen begränsade. Vid de olika vändpunkter som beskrivs under fasen att bryta upp i faktarutan på föregående sida har dock utomstående en större möjlighet att stötta kvinnan i att bryta upp från relationen. Att ifrågasätta förövaren kan vid fel tidpunkt leda till att den våldsutsatta allierar sig än mer med förövaren. Det är därför viktigt att lyssna utan förutfattade meningar (NCK, 2015f). Den utsatta behöver också bli bemött utifrån sin specifika situation och bli respekterad i sina val, även om hon väljer att fortsätta relationen med den som utövar våldet (Socialstyrelsen, 2015). 2.2 Bemötande Endast en bråkdel av de människor som utsätts för våld i nära relationer anmäler detta till polisen eller söker hjälp inom hälso- och sjukvården eller hos socialtjänsten. I många fall leder känslor av skuld, skam och vanmakt till att det kan vara svårt att berätta om det som har hänt. Många våldsutsatta är även rädda för att inte bli trodda eller att deras barn ska omhändertas om de berättar för någon utomstående. De som trots allt söker stöd och hjälp hos någon myndighet eller organisation befinner sig ofta i en akut känslomässig kris och behöver därför bemötas med respekt av kunnig personal (Grände et al., 2010, Socialstyrelsen, 2015). Ett professionellt bemötande av de som utsatts kännetecknas av respekt, ödmjukhet, lyhördhet samt av att kunna skapa och upprätthålla en förtroendefull relation och kunna bemöta en person i kris (Socialstyrelsen, 2011a & 2015). Ett gott bemötande innebär också att visa att man tror på den våldsutsattas berättelse och orkar lyssna. Det är viktigt att inte ifrågasätta den våldsutsatta personen eller hennes agerande, eftersom hon kan vara rädd för att inte bli trodd samt bära på känslor av skuld och skam. Därför bör också varför-frågor undvikas (till exempel "varför lämnar du inte relationen?" och "varför polisanmälde du inte?"). Man bör 16

17 Vägledning till verksamheterna istället visa att man tror på hennes berättelse och tar våldet på allvar (Grände et al., 2010). Man bör använda sina kunskaper om våld för att hjälpa den utsatta att benämna våldet. Tänk dock på att inte visa egna starka reaktioner. Låt istället den våldsutsattas känslor vara i fokus. Det kan finnas anledning att benämna det den utsatta berättar som brott som kan polisanmälas. Den utsatta bör däremot inte pressas att anmäla. Det är viktigt att vara neutral mot utövaren, men inte mot våldet (Grände et al., 2010, Socialstyrelsen, 2015). Vidare är det viktigt att alltid tala enskilt med den våldsutsatta och visar att man har tid för samtalet. Var också tydlig med vad du själv/ din verksamhet kan hjälpa till med. Upplys dessutom om att ni vid behov hjälper den utsatta att lotsas vidare till andra myndigheter och organisationer. Det kan även förekomma att man möter våldsutövande i sin omgivning eller inom ramen för sin yrkesutövning. Ett gott bemötande av våldsutövande kännetecknas av en strävan efter att benämna handlingarna som våld, samtidigt som hänsyn tas till att utövaren kan känna stark skuld och skam. Det är viktigt att inte bagatellisera eller förminska våldet. Våld är ofta ett sätt att bemästra egna känslor av upplevd vanmakt. För att upphöra med våldet är det viktigt att utövaren erkänner sitt våld utan att förminska det, riktar blicken mot sig själv snarare än andras/den utsattas beteende och erkänner sina känslor istället för att försöka undvika dem samt att personen lär sig ta ansvar för sina känslor och inte låter dem gå ut över andra (Isdal, 2001). Stöd och insatser till våldsutövande är en viktig del av att förebygga våldet. Hänvisa därför den våldsutövande till exempelvis socialtjänsten eller Kriscentrum för män. Att fråga om våld Få berättar spontant om sin våldsutsatthet. Den våldsutsatta kan som sagt vara rädd att inte bli trodd, känna skuld/skam, vara rädd att barnen ska omhändertas och så vidare. De flesta är dock positiva till att få frågor om våldsutsatthet inom exempelvis sjukvården. Därför är det viktigt att olika professioner frågar kvinnor om erfarenheter av våldsutsatthet (Socialstyrelsen, 2002). Alla som arbetar med människor kan ställa frågor om våld och ta emot svaret. Det betyder inte att alla kan eller bör ge praktiskt stöd eller hjälpa den utsatta att bearbeta våldet. Ofta räcker det med att fråga, lyssna och lotsa den utsatta vidare till rätt hjälp (Grände et al., 2010). Vi måste vilja se, vilja veta och våga fråga (Socialstyrelsen, 2014b). Att fråga om våld, forts. nästa sida 17

18 Vägledning till verksamheterna Forts. Att fråga om våld Inom socialtjänsten används ett standardiserat bedömningsinstrument som Socialstyrelsen utarbetat. Det kallas FREDA och används då man frågar om våldsutsatthet. För andra personalgrupper finns det olika rekommendationer om hur man kan fråga om våld. Det kan finnas särskilda rutiner för din verksamhet om hur ni ska fråga om våld. I faktarutan till höger finns några allmänna rekommendationer. Naturligtvis ska frågor och språk anpassas till den person man talar med. Till exempel bör man utgå från ålder och eventuell funktionsnedsättning, använda könsneutral benämning om man inte vet könet på våldsutövaren och även tänka på att det kan finnas andra våldsutövare som familjemedlemmar eller släktingar. Vid behov bör man använda tolk eller ta stöd av bilder eller andra hjälpmedel. I samtalet är det bra att kunna ge exempel på olika former av våld, men att undvika ord som kvinnomisshandel, misshandel eller våldtäkt. Det är få våldsutsatta som identifierar sig/sina erfarenheter med dessa ord (Grände et al., 2010). Att fråga om våldsutsatthet Om det inte finns synliga tecken på våld kan det ibland kännas svårare att fråga om våld. Detta kan dock avdramatiseras genom att man berättar att man har som rutin att fråga alla klienter/patienter/brukare man möter om erfarenheter av våldsutsatthet. Bra generella frågor kan vara: Jag vet inte om det gäller dig, men många av dem jag träffar har utsatts för våld i en nära relation. Därför har jag rutinmässigt börjat fråga alla om detta. - Hur ser det ut i din relation? - Har du någon gång blivit utsatt för våld eller kränkningar av din partner eller någon annan i din närhet? Det är vanligt att de som kommer till oss har upplevt våld och kränkningar i en nära relation. Eftersom vi märkt att så många inte vet att det är något man kan prata med oss om och få hjälp med, så har vi nu börjat fråga alla om det. - Hur ser det ut i din relation? - Hur har det sett ut i tidigare relationer? (Grände et al., 2010). 18

19 Vägledning till verksamheterna Vid mer direkta indikationer på våld kan man utgå från det man noterat och ställa frågor kring detta. Det är naturligtvis också viktigt att veta vad man ska göra då en person öppnar sig och berättar om våldsutsatthet. Du har då fått ett förtroende som måste förvaltas. Det är viktigt att känna till den egna verksamhetens ramar, rutiner och möjligheter att hjälpa en våldsutsatt person, liksom att veta vilka andra resurser i kommunen personen kan hänvisas till. Det är också viktigt att erbjuda sig att hjälpa personen vid kontakten med andra myndigheter eller organisationer. Om kvinnan har barn ska man iaktta sin verksamhets eventuella anmälningsskyldighet enligt 14 kap. 1 SoL. Under rubriken Resurser presentation av verksamheter och ansvarsområden på sidorna listas kommunens resurser i arbetet mot våld i nära relationer som är bra att känna till som yrkesverksam och privatperson som kan tänka sig möta våldsutsatta. 2.3 Särskild utsatthet I regeringens skrivelse Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer (Skr 2007/08:39) lyfts det fram att våldsutsatta kvinnor kan befinna sig i särskild utsatthet utifrån faktorer som ålder, funktionsnedsättning, missbruk och etnicitet. Även aspekter som om man lever i en samkönad relation eller är utsatt för hedersrelaterat våld och förtryck kan innebära en särskild utsatthet eller sårbarhet. Hedersrelaterat våld och förtryck behandlas dock ej här utan i Surahammars Handbok i arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Begreppet sårbarhet kan användas för att synliggöra hur personer som skiljer sig från normen kan vara utsatta för våld och diskriminering på ett sätt som kräver särskilda stödinsatser. Resonemang om särskilt sårbara grupper är generaliserande. Livssituationer, behov och erfarenheter skiljer sig åt. En person som av omgivningen räknas in i en grupp behöver inte identifiera sig på samma sätt. Det är inte heller nödvändigt att en grupptillhörighet innebär utsatthet för en särskild form av våld. Till exempel antas ofta invandrarkvinnor vara utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck när de söker hjälp, vilket inte alltid är fallet. (Nationellt centrum för kvinnofrid, 2015g) Särskild utsatthet, forts. nästa sida 19

20 Vägledning till verksamheterna Forts. Särskild utsatthet Här nedan följer en vägledning kring olika faktorer som kan skapa en särskild utsatthet och som därmed kan kräva särskild hänsyn då en våldsutsatt person erbjuds skydd, stöd och hjälp. Ålder och funktionsnedsättning Äldre och funktionsnedsatta är ofta, men inte alltid, överlappande grupper. De har naturligtvis mycket varierande bakgrunder, förutsättningar och situation (Socialstyrelsen, 2011b, Socialstyrelsen 2014). Studier har dock indikerat att kvinnor med funktionsnedsättning är utsatta för våld i en högre utsträckning. Däremot är våldet mot personer med funktionsnedsättningar ofta osynligt bland annat på grund av föreställningar om dessa personer som fredade från våld till följd av sin funktionsnedsättning. Kvinnor med funktionsnedsättning kan dock precis som kvinnor generellt utsättas för fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. Men våldet kan också ta sig andra uttryck och riktas mot funktionsnedsättningen. Exempelvis kan en kvinna med funktionsnedsättning nekas tillgång till hjälpmedel och medicin. Det psykiska våldet och kränkningarna kan ofta även handla om/vara riktade mot funktionsnedsättningen (Socialstyrelsen, 2011b). Våld mot kvinnor med funktionsnedsättning utövas till största delen av en man som kvinnorna har en nära relation med exempelvis en make, sambo, pappa eller annan nära anhörig, till exempel ett syskon. Ibland är förövaren dessutom både kvinnans partner eller nära familjemedlem och den person som är anställd för att ge henne vård och assistans. Även annan vårdpersonal kan vara utövare av våldet. Detta förekommer också då det gäller äldre kvinnor. När det gäller äldre personer är det också viktigt att ta hänsyn till att våldet kan ha förekommit i parrelationen under hela personens liv, våldet går så att säga inte i pension (Socialstyrelsen 2014). Oavsett relationen mellan kvinnan och förövaren kan det finnas en betydande maktobalans. Äldre och funktionsnedsatta kvinnor utsätts för likartade former av våld som andra våldsutsatta kvinnor, men våldet kan få andra konsekvenser. Exempelvis kan våldsutövandet mot en äldre eller funktionsnedsatt kvinna ta sig formen av försummelse i form av exempelvis medvetet felaktig medicinering, samt att man medvetet ger otillräcklig mat eller inte hjälper personen med sin hygien (Socialstyrelsen 2014, Socialstyrelsen, 2011b). Beroendet av vård och omsorg kan hos både äldre och funktionsnedsatta kvinnor innebära en särskild sårbarhet och utsatthet. De kan till 20

21 Vägledning till verksamheterna exempel ofta behöva vårdas av en våldsutövande närstående som de dessutom kan vara ekonomiskt beroende av. Hög ålder i kombination med sjukdom, hög grad av funktionsnedsättning och svagt socialt nätverk ökar ofta den äldre kvinnans beroende. Det skapar i sin tur en större utsatthet. Kvinnans trovärdighet kan också påverkas negativt om hon exempelvis är dement (Socialstyrelsen, 2011b, Socialstyrelsen 2014). Den som har problem att kommunicera kan även ha svårare att sätta gränser för sin integritet, till exempel när en person behöver hjälp med hygienen eller har en intellektuell funktionsnedsättning (Socialstyrelsen, 2011b). Detta innebär även att ett uppbrott från en våldsam relation försvåras. Har man svagt socialt nätverk eller svårt att kommunicera med omgivningen är det också svårt att söka stöd utifrån. Graden av normalisering av våldet kan antas öka då man har få andra referenspunkter och vänjer sig vid att bli illa behandlad. Andra faktorer som kan försvåra ett uppbrott är till exempel om en äldre inte vill bryta relationen med en partner eftersom man då kanske blir beroende av andra anhöriga (till exempel barn) för sin omvårdnad (Socialstyrelsen, 2011b, Socialstyrelsen 2014). Det är således viktigt att arbeta för att synliggöra våldsutsatta äldre och funktionshindrade i samtliga verksamheter som möter dessa samt att man tar hänsyn till ovanstående sårbarhetsfaktorer då man erbjuder dessa våldsutsatta skydd och stöd. Ungas våldsutsatthet Ungdomar (15-24 år) är den samhällsgrupp som är mest utsatt för våld. Undersökningar visar att unga kvinnor oftare utsätts för psykiskt och sexuellt våld och att våldet generellt utövas i hemmet. Våld mot unga kvinnor utövas främst av en förälder, partner eller före detta partner. Unga kvinnor uppger även att de mår sämre och lider mer av våldet, särskilt det psykiska våldet, än unga män. Detta kan bero på att de unga kvinnorna ofta utsätts för våld av någon närstående, vilket kan göra övergreppet svårare att hantera och bearbeta. Unga män utsätts oftast av en skolkamrat, kompis eller av en okänd gärningsman (NCK, 2015h). Unga hbtq-personer (homosexuella, bisexuella, trans- och queerpersoner) är än mer utsatta än heterosexuella ungdomar och cis-personer*. De lider oftare av psykisk ohälsa än övriga befolkningen till följd av diskriminering, trakasserier, kränkande bemötande och våld som de möter på grund av det omgivande samhällets homofobi och heteronormativa strukturer. Unga hbtq-personer är också överrepresenterade i statistiken vad gäller utsatthet för våld och hot av jämnåriga (NCK, 2015i). * Se faktaruta om trans- och cis-personer på nästa sida 21

22 Vägledning till verksamheterna Trans- och cis-personer Termen transperson är ett paraplybegrepp för personer som bryter mot samhällets normer för kön och könsidentitet. Det finns många olika sätt att vara transperson på, till exempel transsexuell, intersexuell, transvestit eller intergendered. Transsexuell är en term för personer som inte identifierar sig som eller uttrycker det biologiska och/eller juridiska kön som personen kategoriserats som vid födseln. Motsatsen är en cis-person som identifierar sig med och uttrycker samma kön som man tilldelats vid födseln och det kön som anges i ens pass (det juridiska könet). Termen transperson avser endast könsidentitet/könsuttryck. Man kan vara homo-, bi- eller heterosexuell som transperson. Mer information RFSL: Samkönade relationer Våld i samkönade relationer innefattar våld mot bi- eller homosexuella personer av en partner av samma kön. I målgruppen ingår även transpersoner (även om transpersoner naturligtvis inte alltid lever i en samkönad relation). Våldet i samkönade relationer följer i stort samma mönster som i heterosexuella relationer. Det omgivande samhällets homofobi och transfobi kan dock skapa en särskild utsatthet och isolering i samkönade relationer. Unga hbtq-personer är också som ovan nämnts i högre grad utsatta för våld än andra, både i nära relationer, av föräldrar och i offentlig miljö. Samtidigt är våld i samkönade relationer och våld mot transpersoner generellt tämligen osynliggjort i samhället och uppmärksammas inte i samma grad som annat våld. Mörkertalet gällande polisanmälningar är dessutom större i samkönade relationer än i heterosexuella, möjligen är det så högt som 95 procent (NCK, 2009:2). Den våldsutsatta personen kan också vara orolig för ett homofobiskt, transfobiskt och fördomsfullt bemötande vilket kan vara ett hinder för att söka samhällets stöd. Forskning visar till exempel att lesbiska kvinnor som söker hjälp oroar sig för fördomar kring att våldet ska ses som mer ömsesidigt och mindre allvarligt på grund av att båda i relationen är kvinnor. Detta är också vanliga myter kring lesbiska relationer. För homosexuella män finns det myter kring manlighet och sexualitet som förhindrar att män kan ses som offer för våldtäkt, liksom myter kring att män i större utsträckning antas kunna värja sig mot våldet. Andra hinder för att söka hjälp kan vara hot om eller rädsla inför att tvingas outas eller komma ut i samband med att man söker hjälp (NCK, 2009:2). 22

23 Vägledning till verksamheterna Det är viktigt att professionella som möter våldsutsatta hbtq-personer är medvetna om och aktivt arbetar mot homofobiska och transfobiska stereotyper och myter. Det är till exempel viktigt att beakta att den väninna eller vän som följer med den våldsutsatta kan vara den våldsutövande partnern. Det är också viktigt att man inte ifrågasätter män som våldtagits eller kvinnor som slagits av sin kvinnliga partner utifrån stereotyper om kön och sexualitet. Ett korrekt språkbruk är centralt, till exempel att man använder det pronomen på personen och partnern som personen föredrar. Vidare bör hänsyn tas till att personen kanske inte är öppen/ute med sin läggning eller könsidentitet i sitt sociala nätverk samt att nätverket kan vara begränsat till sin omfattning. Missbruks- eller beroendeproblematik Kvinnor med missbruks- eller beroendeproblem kan ha väldigt olika bakgrunder och livssituationer. De våldsutsatta kvinnorna är en heterogen grupp från olika sociala/kulturella bakgrunder som kan missbruka såväl alkohol som narkotika eller läkemedel. De kan ha både arbete och familj, eller sakna både bostad, familj och arbete. De sistnämnda mer marginaliserade kvinnorna är möjligen oftast de som professionella inom till exempel socialtjänsten möter (Socialstyrelsen, 2011c). Våldsutsatta missbrukande kvinnor ses sällan som idealiska brottsoffer, varken av sig själva eller av det omgivande samhället. Därmed kan graden av normalisering av våldet antas vara högre bland dessa kvinnor. Studier visar också att kvinnor i missbruksproblematik i mycket hög utsträckning har erfarenheter av våld (Socialstyrelsen, 2011c, Nationellt råd för Kvinnofrid, 2003). Det är viktigt att bekämpa myter och fördomar som exempelvis att våldet endast är en konsekvens av missbruket, att mannen slår på grund av berusning eller att det inte går att prata om våldet så länge hon inte är nykter/drogfri. Det är värt att notera att det kan vara svårt att utröna vad som är hönan och ägget gällande missbruksproblematik och våld, missbruket kan till exempel vara en konsekvens av eller en överlevnadsstrategi för att hantera våldet. Det är därför viktigt att ställa frågor om våld till missbrukande, och att ställa frågor om missbruk till våldsutsatta (Socialstyrelsen, 2011c). Vissa kvinnor med missbruksproblematik befinner sig i miljöer som präglas av uppgörelser, stölder, hot och våld. Vissa säljer sexuella tjänster för att finansiera sitt missbruk. Toleransnivån eller graden av normalisering i dessa miljöer är särskilt hög, våldet ses som en tillhörande del. Missbruks- och beroendeproblematik, forts. nästa sida 23

24 Vägledning till verksamheterna Forts. Missbruks- och beroendeproblematik Förövarna, oftast män, lever vanligtvis i samma miljö, men kan ibland även finnas bland professionella såsom behandlingspersonal, väktare eller poliser (Socialstyrelsen, 2011c). Dessa kvinnors uppbrottsprocesser försvåras av beroendet av den våldsutövande partnern för till exempel pengar, bostad eller droger. Han kan också hota att ta bort drogerna eller tvärtom hindra behandling eller avslöja missbruket om hon lämnar relationen (Socialstyrelsen, 2011c, Nationellt råd för Kvinnofrid, 2003). Många hinder finns för dessa kvinnor att söka hjälp. Förutom det faktum att våldet ofta i hög grad är normaliserat kan det till exempel finnas en rädsla att inte bli trodd eller ett lågt förtroende för myndighetspersoner på grund av tidigare erfarenheter av att bli negativt/fördomsfullt bemött. Det kan även finnas en rädsla för att missbruk/kriminalitet ska upptäckas. Det gäller särskilt för den som har barn eftersom farhågor kan finnas om att dessa ska omhändertas. En del kan också vara rädda för att skvallra/ gola på andra kriminella (Socialstyrelsen, 2011c, Nationellt råd för Kvinnofrid, 2003). Yterligare ett hinder är villkorad hjälp, till exempel krav på att sluta med missbruket för att få stöd för våldsutsattheten. På det viset skyms våldet av missbruket, och risken finns att man inte får hjälp att bearbeta sina erfarenheter av våldet (Socialstyrelsen, 2011c, Nationellt råd för Kvinnofrid, 2003). Kvinnojourer tar sällan emot kvinnor i aktivt missbruk i sina boenden. Behandlingshemmen har samtidigt sällan kompetens att stötta våldsutsatta. Det är därför viktigt att ha ett helhetsperspektiv och inte bara se missbruket utan också våldsutsattheten, liksom att ta hänsyn till behovet av skydd och stöd både akut och på lång sikt. Samverkan mellan socialtjänsten, missbruksvården och kvinnojourer är av yttersta vikt. Utländsk bakgrund Kvinnor med utländsk bakgrund är en heterogen grupp. Olika faktorer innebär dock en särskild utsatthet för vissa kvinnor med utländsk bakgrund, exempelvis språksvårigheter, okunskap gällande egna rättigheter, låg kännedom om det svenska samhället och myndigheters roller, ett starkt beroende av våldsutövaren och begränsat socialt nätverk (särskilt vid kort vistelsetid i landet). För vissa kvinnor, till exempel de som saknar permanent uppehållstillstånd (PUT), kan det även finnas en stor rädsla för att utvisas (Socialstyrelsen, 2013). 24

25 Vägledning till verksamheterna Kvinnor som har tidsbegränsat uppehållstillstånd (TUT) är särskilt utsatta för ovanstående faktorer i relationer där det förekommer våld. Om en kvinna i en sådan relation har tidsbegränsat uppehållstillstånd kan hon inte alltid garanteras att få stanna kvar i landet om relationen som hon kom till landet för avslutas på grund av den så kallade tvåårsregeln. Den innebär att en kvinna som är maka/sambo till en bosatt i Sverige beviljas ofta uppehållstillstånd till följd av av anknytning. TUT ges då ofta på två år. Om förhållandet upphör inom dessa två år kan TUT bli återkallat och kvinnan kan då tvingas lämna landet. Kvinnan kan dock beviljas PUT om relationen främst upphört på grund av att kvinnan/ hennes barn i förhållandet har utsatts för våld eller annan allvarlig kränkning av sin frihet/ frid. Men så sker inte alltid (Socialstyrelsen, 2013). Både inhemska och utlandsfödda förövare finns. Svenskfödda män som utövar våld har möjligen större möjligheter att utnyttja skillnader i utbildning, kunskap om samhället, i språkskillnader etcetera för att isolera kvinnan genom att till exempel hindra henne från att lära sig språket, att ta del av sina rättigheter och söka stöd för sin utsatthet. Ytterligare faktorer som försvårar ett uppbrott kan vara att en skilsmässa ses som omöjlig på grund av omgivningens sociala normer, men även ekonomiskt beroende och svårigheter att skaffa egen bostad och ett arbete (Socialstyrelsen, 2013). Etnisk diskriminering innebär ytterligare en utsatthet. Denna diskriminering kan kvinnan till exempel möta om hon söker stöd hos myndigheter som bortförklarar eller tonar ned våldets betydelse med hänvisning till kulturella skillnader. Andra hinder för att söka hjälp kan till exempel vara en låg tilltro till myndigheter, en rädsla att bli negativt bemött och en rädsla av att ge en negativ bild av den egna etniska gruppen (Socialstyrelsen, 2013). Därför är det av stor vikt att professionella som möter kvinnan förmår att se den särskilda utsattheten kvinnan kan leva i utan att förringa eller förklara våldet med hänvisning till kulturella skillnader som riskerar att stigmatisera den utsatta kvinnan ytterligare. Det är viktigt att alltid erbjuda tolk vid behov. Denna person ska vara neutral i förhållande till parterna och inte vara en anhörig. Telefontolk kan vara ett bra alternativ i vissa fall. Kvinnojouren FRIDA har bred språkkompetens och Arosdöttrarnas tjej- och kvinnobeskydd i Västerås arbetar med stöd- och skyddsverksamhet, särskilt för kvinnor med utländsk bakgrund utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck. 25

26 Vägledning till verksamheterna 2.4 Barn som upplever våld Uppskattningsvis har 10 procent av alla barn i Sverige någon gång bevittnat våld mellan föräldrarna och 5 procent bevittnar våld ofta. Barn som bevittnar våld ser oftast sin pappa slå sin mamma (NCK 2015j, Grände et al., 2010). Olika studier har visat att mellan 20 och 70 procent av barn som bevittnar våld mot sin mamma själva är utsatta för fysiskt våld, oftast av pappan men ibland även av mamman. Om barnen är små kan de exempelvis bli utsatta om de befinner sig i mammans famn då pappan slår. Äldre barn riskerar också att utsättas då de försöker gå emellan och förhindra pappans våld mot mamman. Barn som bevittnar sexuellt våld utsätts oftare själva för sexuella övergrepp. Det är också vanligare att barn utsätts för sexuella övergrepp då mamman är det (Grände et al., 2010). Inom forskningen talas det numera om att barn inte bara bevittnar utan också upplever våldet, ofta väldigt starkt. Barn som upplever våld mot mamman är utsatta för ett psykiskt våld som riskerar att leda till ett trauma (en stark händelse som är så skrämmande och påfrestande att den skapar psykiska/fysiska reaktioner hos barnet). Vissa barn som upplever våld mot mamman utvecklar posttraumatiskt stressyndrom som bland annat visar sig genom mardrömmar, upprepad lek, koncentrationssvårigheter etcetera (Grände et al., 2010, Eriksson & Näsman, 2011). Barn reagerar olika på våldet utifrån faktorer som exempelvis kön, ålder och utvecklingsnivå. Små barn utvecklar ofta somatiska symtom eller blir oroliga och rädda att förlora kroppskontakten med föräldern. Barnets anknytningsmönster till föräldrarna kan också störas. Något äldre barn riskerar att utvecklas långsammare eller gå tillbaka i utvecklingen och tappa tidigare vunna färdigheter. Språkutvecklingen kan till exempel avstanna. Skolbarn och ungdomar kan också utveckla koncentrationssvårigheter som leder till svårigheter att klara studierna. Barn som upplevt våld visar mer tecken på oro, ångest, depression och aggressionsproblem än andra barn och tilltron till andra och vuxenvärlden har ofta påverkats negativt. Många barn lägger också skulden på sig själva. Barn hanterar detta på olika sätt, vissa blir överdrivet duktiga och hjälpsamma medan andra blir mer utåtagerande, ibland för att avleda våldet (Socialstyrelsen 2011a & 2015). Barn som upplevt våld behöver få sina upplevelser giltiggjorda av vuxenvärlden, annars riskerar traumat också att bli ett så kallat tabui- 26

27 Vägledning till verksamheterna serat trauma då barnet inte får möjlighet att bearbeta sina upplevelser eller får möjlighet att utveckla strategier för att hantera sin situation. Barn behöver naturligtvis både skyddas från våldet och få prata om och bearbeta våldet (Grände et al., 2010, Eriksson & Näsman, 2011). Det är viktigt att alla, både enskilda och yrkesverksamma, iakttar sin eventuella anmälningsskyldighet enligt 14 kap. 1 SoL och genast anmäler till socialtjänsten då de får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa. Barn upp till 18 år som bevittnat våld i nära relationer betraktas enligt socialtjänstlagen som offer för brott och ska få det stöd och den hjälp som barnet behöver. Sedan år 2006 har barn som bevittnat våld även rätt till brottsskadeersättning (NCK, 2015j). Se vidare under rubriken Individ- och familjeomsorgen på sidorna hur socialtjänsten arbetar för barn som bevittnat och/ eller utsatts för våld. 27

28 3. Resurser Samverkan myndigheter och organisationer emellan är av stor vikt både för att den utsatta individen ska få adekvat stöd och hjälp och för att våldet ska kunna förebyggas tidigt (Socialstyrelsen 2011a). Kännedom om olika myndigheters och organisationers ansvars- och verksamhetsområden är av yttersta vikt för att de som utsätts för våld i nära relation ska få adekvat skydd, stöd och hjälp. Detta avsnitt syftar därför till att tydliggöra de olika samverkande resursernas ansvars- och verksamhetsområden gällande våld i nära relationer. 3.1 Polis och rättsväsende Polismyndigheten Kvinnomisshandel faller under allmänt åtal. Det innebär att polisanmälan, förutom av den utsatta själv, även kan göras av andra som har kännedom om brottet, till exempel polis, anhöriga eller grannar. Polisen tar emot anmälan och inleder därefter en förundersökning. Polisen undersöker då vem som kan misstänkas för brottet samt tar in personer på förhör och hör vittnen, misstänkta och brottsoffer. När ett brott polisanmäls ska polisen även informera om brottsoffrets rättigheter, exempelvis rätten till målsägandebiträde och stödperson, möjligheterna att begära skadestånd och få ersättning enligt brottsskadelagen samt möjligheten att ansöka om kontaktförbud. Åklagare fattar beslut om kontaktförbud. Brottsoffret ska också informeras när en anhållen misstänkt har släppts på fri fot eller avviker från häktet, samt om brottsutredningen läggs ner eller om det inte finns skäl att inleda en förundersökning (NCK, 2015k). För mer information om brottsoffrets rättigheter se bilaga 3 Rättsligt skydd och stöd. När det kommer in en anmälan om ett ärende gällande brott i nära relation hamnar det oftast på Familje- och Relationsvåldsenheten (FRV) i Västerås. Polisens personsäkerhetssamordning (PSS) har ett länsövergripande ansvar för brottsoffer och personsäkerhetsarbete. PSS kopplas inte in automatiskt i dessa ärenden, detta sker efter en bedömning av polisens förundersökningsledare eller handläggare i ärendet. PSS gör hotoch riskbedömning samt ansvarar för uppfölj- 28