Göran Palm och Per Bjellert En trygg polis i ett otryggt samhälle - nyhetsmediernas bild av polisen och polisarbetet

Transkript

1 Mer pengar, fler poliser men färre lösta brott! Medierapporteringen domineras av en starkt negativ bild av en ineffektiv poliskår. Eller är det verkligen så? Nej, i själva verket är kritisk journalistik en sällsynthet, det är istället en övervägande positiv bild av polisen som träder fram i nyhetsrapporteringen. Det visar denna rapport, En trygg polis i ett otryggt samhälle - nyhetsmediernas bild av polisen och polisarbetet. I journalistikens nyhetsberättelser är polisen oftast en dominerande aktör som själv i mycket hög grad får definiera ramarna för sitt framträdande. I kraft av sin expertis kan polisen styra de journalistiska gestaltningarna. Polisen blir därför aktivt delaktig i journalistiken om sig själv, en medregissör och en medförfattare. Journalister och poliser utgör på så sätt något vi kan kalla för ett team. Från detta team stiger en speciell berättelse om samhället fram: Ett samhälle under belägring, ett risksamhälle. Gatan, kvarteret, pizzerian, köpcentrumet och skolan kan på ett ögonblick förvandlas till ett otrygghetens centrum, till ett rädslans inferno. Men mitt i detta inferno står polisen, beredd att göra sitt yttersta trots begränsade resurser det man inte förmår göra kan inte lastas polisen i denna otrygga vardag. Rapporten, En trygg polis i ett otryggt samhälle, är finansierad av medel från Rikspolisstyrelsen och ges ut av Polisutbildningen vid Linnéuniversitetet i Växjö. Rapporten är en fortsättning på, och en fördjupning av, en tidigare rapport; Hjältar, blåljus och säkerhet, även denna utgiven av Polisutbildningen vid dåvarande Växjö universitet. Göran Palm, fil dr, är lektor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Linnéuniversitetet i Växjö. Per Bjellert, fil mag, är adjunkt i medie- och kommunikationsvetenskap vid Linnéuniversitetet i Växjö. Göran Palm och Per Bjellert En trygg polis i ett otryggt samhälle - nyhetsmediernas bild av polisen och polisarbetet Linnæus University studies in policing # Göran Palm och Per Bjellert En trygg polis i ett otryggt samhälle - nyhetsmediernas bild av polisen och polisarbetet

2

3 En trygg polis i ett otryggt samhälle - nyhetsmediernas bild av polisen och polisarbetet Göran Palm Per Bjellert

4 Linnæus University studies in policing. Nr 002, 2012 En trygg polis i ett otryggt samhälle - nyhetsmediernas bild av polisen och polisarbetet Göran Palm och Per Bjellert Redaktörer: Rolf Granér och Elisabet Hellgren Polisutbildningen och författarna Tryckt hos Ineko, Kållered Rapporten kan beställas från Linnéuniversitetet, Polisutbildningen, Växjö eller laddas ner från Lnu.se

5

6 Innehållsförteckning EN TRYGG POLIS I ETT OTRYGGT SAMHÄLLE EN SAMMANFATTNING... 7 INLEDNING: POLISEN I MEDIERNA; EFFEKTIVITET, TRYGGHET OCH FÖRTROENDE VÄRDEGRUND OCH NYHETSRAPPORTERING MATERIAL OCH METOD ATT GÖRA NYHETER KAP. 1: EN IGELKOTT ÄR MER ÄN 920 POLISER KONSTEN ATT BYGGA FÖRTROENDE TRYGGHETSJOURNALISTIK ATT FÖRSTORA EN NYHET TYPISK STORSTADSMISS MISSNÖJDA POLISER OCH SEXHANDEL NEGATIV OCH KRITISK JOURNALISTIK MISSHANDEL OCH KRÄNKNINGAR VILL BLI BÄTTRE PÅ ALLT KAP. 2: DAGENS NYHETER EN LOKALTIDNING I STORSTAN EN ANNORLUNDA NYHETSVÄRDERING STOCKHOLMSDELEN FRAMGÅNGSKONCEPTET LOKALA NYHETER DN:S BILD AV POLISEN EKONOMISKA VILLKOR INVERKAR PÅ GESTALTNINGEN REPORTAGESERIEN POLISLARMEN KAP. 3: NYHETER I TV AKTUALITET OCH DRAMATIK BEVÄPNADE MÄN RÅNADE HANDELSBANKEN I FLEN MAN HITTAD DÖD I ÖREBRO STORT POLIS- OCH MEDIAUPPBÅD POLISEN SÄKRAR SPÅR PÅ GÅRDEN TV-NYHETERNAS SPECIELLA MEDIELOGIK NYHETSINSLAG AV TELEGRAMKARAKTÄR JÄVSITUATIONER, INTERNA UTREDNINGAR OCH VÅLD UNDER TJÄNSTEUTÖVNING TIO ÅR SENARE OM EU-KRAVALLERNA I GÖTEBORG EN POLIS ÄR ALDRIG LEDIG KRAVALLER I ROSENGÅRD OCH BILBRÄNDER I HISINGS BACKA ORSAKEN ÄR HELT OCH HÅLLET ATT POLISEN GICK PÅ FELAKTIG INFORMATION ONYKTRA FÖRÄLDRAR OCH OCKUPERADE AMBASSADER SUMMERING KAP. 1-3: EN EFFEKTIV OCH TROVÄRDIG POLIS TRÄDER FRAM I VARDAGSJOURNALISTIKEN KAP. 4: UNGDOMSBROTT OCH UTANFÖRSKAP UNGDOMAR I UTKANTEN AV SAMHÄLLET KAP. 5: KALMAR - BERGABRÄNDERNA POLISEN VÄDJAR OM HJÄLP I BERGA CENTRUM ETIKETTEN GÄNG EN VANLIG MEDIEKONSTRUKTION PERSPEKTIV PÅ SOCIALA PROBLEM OCH KRIMINALITET KRAV PÅ HÅRDARE TAG GESTALTNINGEN NORMALISERAS

7 KAP. 6: GÖTEBORG - BILBRÄNDER OCH STENKASTNING BAKGRUND ÅR NUTID ÅR MEDIERNAS LOGIK GÄRNINGSMANNEN I CENTRUM JOURNALISTER OCH KÄLLOR I SYMBIOS FRÅN BACKA TILL BRIXTON SKOTTLOSSNING OCH UPPTRAPPAD MEDIEBEVAKNING SAMMANFATTNING AV FÖRDJUPNINGSJOURNALISTIK KAP. 7: SKOTTEN I MALMÖ BOMBDÅD OCH SVARTA GATOR TRE SÄTT ATT BERÄTTA EN BLYGRÅ REGNING DAG FÖRSTÄRKNINGAR ÄR PÅ VÄG INGEN MORDHUVUDSTAD EN STÄNDIGT PÅGÅENDE BERÄTTELSE EXPERTERNA TRÄDER IN PÅ SCENEN BESVÄRLIG GEOGRAFI SVENSKT MÄSTERSKAP I TRYGGHET ATT BOLLA GRIS SUMMERING KAP. 4-7: POLISEN VINNER OCKSÅ I UNDANTAGSJOURNALISTIKEN KAP. 8: AVSLUTNING - ETT SAMHÄLLE UNDER BELÄGRING TVÅ LOGIKER I SAMVERKAN EN BERÄTTELSE OM OSS

8 En trygg polis i ett otryggt samhälle en sammanfattning I den här rapporten En trygg polis i ett otryggt samhälle - nyhetsmediernas bild av polisen och polisarbetet presenteras resultatet av en studie om polisen i mediernas nyhetsrapportering. Hur gestaltas rapporteras, beskrivs och värderas polisens arbete i medierna: Vilka bilder av polisen och polisens arbete träder fram i medierapporteringen? Är det i huvudsak positiva bilder, eller negativa? Lyfts frågor om effektivitet, trovärdighet och tillit fram i rapporteringen och i så fall på vilka sätt? Vilken roll (eller roller) får polisen i medierna? Detta är de grundfrågor som behandlas i denna studie. Utgångspunkterna för studien kommer från polisens egna dokument hämtade från Rikspolisstyrelsen. Rapporten består av två delar. I den första (kapitel 1-3) presenteras resultaten av innehålls- och textstudier med ett i huvudsak kvantitativt fokus; hur polisen gestaltas genom det som kan kallas vardagsjournalistiken. En särskild metod AB-index har använts för att mäta i vilken grad journalistiken om polisen är positiv, negativ eller neutral. Tre olika medietyper finns representerade: morgontidningar av två slag; landsortspress, Barometern, Norrländska Socialdemokraten och Nya Wermlands-Tidningen, respektive storstadspress, Dagens Nyheter, samt television i form av TV4 Nyheterna. Från landsortstidningarna har 219 artiklar analyserats, från Dagens Nyheter 39 artiklar och från TV4 Nyheterna 37 program. I rapportens andra del (kapitel 4-7) presenteras resultaten av ett antal textstudier med ett i huvudsak kvalitativt fokus; hur polisen gestaltas genom något som kan kallas undantagsjournalistik, en form av fördjupande journalistik som kräver mer resurser och större ansträngningar än vardagsjournalistiken. Analysen koncentreras till extraordinära händelser, Bergabränderna i Kalmar, Backahändelserna i Göteborg samt det som kan beskrivas som en våg av mord i Malmö Skotten i Malmö. I den kvalitativa analysen ligger fokus på hur polisen och polisverksamheten språkligt gestaltas i nyhetstexterna och vad polisen får säga och säger om sig själv. I korthet handlar det om att blottlägga de skilda berättelser eller diskurser om polisen och om polisen i samhället som får träda fram i nyhetsjournalistiken hur polisens värld ser ut i nyheterna. Genom att följa dessa extraordinära händelser i princip dag för dag visas vilken roll (eller vilka roller) polisen tilldelas eller tar sig själv i texterna, eller om man så vill: vilken position polisen och polisens bedömningar, värderingar, argument får i journalistiken om dessa händelser. 7

9 En kort summering av resultaten från den första delstudien visar: De positiva bilderna av polisen dominerar; i vardagsnyheterna framträder en polis som gör sitt jobb; man gör så gott man kan och ibland lite till. Polisen befinner sig i ett allt hårdare samhällsklimat som pressar enskilda poliser och verksamheten i stort till det yttersta, ett samhällsklimat som inte sällan visar sig i hot och våld mot enskilda poliser. Polisen kämpar ständigt med och mot bristande resurser, brister som ofta får konsekvensen att man hamnar i underläge eller kommer på mellanhand. I polisens verklighet finns en visserligen positivt inställd allmänhet, men också en oförstående allmänhet som ibland gör det svårt att förebygga brott och lösa brott. Denna polisens vardag påverkar hur man kan lösa sina uppgifter, journalistiken och nyheterna visar då och då en ineffektiv polisverksamhet. Det kan röra sig om långa handläggningstider, att man kommer för sent till en olycks- eller brottsplats, att vittnesuppgifter förloras, att man inte finns på den plats där man skall vara. Men dessa brister i effektivitet kopplas mycket sällan till frågor om polisiär kompetens, bristerna kan nästan alltid sökas utanför denna kompetens En summering av resultaten från den andra delstudien visar att trots att polisen ofta misslyckas, att man inte får fast gärningsmännen, att vapnen flödar, att oroligheterna fortsätter, gestaltas inte detta i journalistiken som ett i grunden misslyckande för polisarbetet på plats. Polisen är så effektiv man kan vara, sett i relation till vad som är möjligt med de resurser man har. Den samhälleliga otryggheten, som är det bärande temat i texterna, är inte ett resultat av vad polisen gör eller inte gör, orsakerna måste sökas på annat håll. Backahändelserna, Bergabränderna, skotten i Malmö blir inte begripliga som ett polisfenomen utan enbart som ett samhällsfenomen. Otryggheten är strukturell och ogripbar och tycks närmast omöjlig att hantera. Den uppstår inifrån ett samhälle som tycks implodera av klyftor, ojämlikhet och sociala skillnader. Men den uppstår också som ett hot utifrån, från onda krafter som äter sig in den redan sargade samhällskroppen. Och dessa ständigt växande hot inifrån och utifrån kan inte polisen vare sig lastas för eller i stort göra något åt. Till detta kommer att de gånger polisen lyckas förbättra eller lösa en situation, till exempel genom att få fast en förbrytare eller få tillbaka lugnet i ett område, så uppstår och förstärks en positiv gestaltning av polisen. Det uppstår då en tydlig koppling mellan de olika honnörsorden i polisens värdegrund. Då polisen kan visa sig effektiv uppnås trygghet hos medborgarna vilket i sin tur leder till att förtroende för polisen upprättas. Återigen ser vi samma mönster: polisen och 8

10 polisens arbete representerar tryggheten, samhället det där ute representerar otryggheten. Det är denna dubbla aspekt av trygghet/otrygghet som är en viktig förklaring till att polisen i slutänden oftast klarar sig bra. Hur kan man då förklara och förstå denna övervägande positiva bild polisen får i nyhetsrapporteringen? En viktig förklaring får sökas hos medierna själva. I journalistikens nyhetsberättelser är det inte bara så att polisen dominerar som aktör (vilket kanhända inte är så förvånande), utan det är också så att polisen i mycket hög grad får definiera ramarna för sitt eget framträdande. En polis (eller polisen) är inte enbart en nyhetskälla i största allmänhet utan kan i kraft av sin expertis i hög grad avgöra hur journalistiken skall gestalta denna expertis. Polisen får (och ger sig) rollen av expertis på området samhällsproblem, men också på de lämpliga problemlösningarna, journalistiken fungerar som en plattform för denna - ibland uttalade, ibland outtalade expertis. Genom denna bli polisen alltså aktivt delaktig i journalistiken om sig själv, en medregissör och en medförfattare. Journalister och poliser utgör på så sätt något vi kan kalla för ett team. Journalistiken om polisen blir ett slags budbärarjournalistik; i journalistiken berättas det som polisen själv berättar och dessa berättelser ifrågasätts inte. Kritiska granskningar lyser med sin frånvaro. Det skall inte tolkas som att redaktioner, reportrar och fotografer berättar om polisen på polisens uppdrag, den reellt existerande polisrapporteringen är inte medveten eller konspirativ, vare sig från mediernas eller från polisens sida. Det handlar istället om att två arbetslogiker fungerar väl tillsammans. Från mediernas och redaktionernas sida vill man ha nyhetsvärde, material och beskrivningar som är enkla att översätta till de klassiska nyhetsformaten: tydliga berättelser, dramatik, lätt igenkännbara aktörer och handlingar och möjligheter till uppföljningar när det är befogat. Och polisen kan sina berättelser de är ju experter de finns till förfogande för att beskriva och analysera, och de gör sitt jobb så att också det till synes odramatiska kan bli ett vardagsdrama. Det som också kännetecknar denna budbärarjournalistik är bristen på redaktionell granskning av polisens arbete. Visst förekommer ifrågasättanden, visst ställs kritiska frågor, visst pressas och hårdbevakas polisens ledning (och ibland enskilda polismän), men i det undersökta materialet är detta en verklig undantagsjournalistik. Nyhetstexterna handlar mycket sällan om polisiär effektivitet eller ineffektivitet. Man får följa polisen i arbete, ibland ett lyckosamt sådant, men minst lika ofta misslyckanden och ofullkomlighet. Men det är ytterst sällan sådana ofullkomligheter utgör berättelsernas grundkomponent. Visst får man (då och då) veta något om de tusentals brott som inte klaras upp, om gärningsmän som aldrig grips, om utredningar som 9

11 läggs ned, men den dominerande rapporterings- och berättarstrukturen handlar om ett samhälle och en tid som polisen så att säga inte rår på. Fokus är inte polisens (in)effektivitet utan ett samhälle under hot och en tid av fara och mänsklig oro. Det är snarare så att polisen i kraft av sin starka ställning i rapporteringen ofta själv får utvärdera sin effektivitet, man tar upp sina upplevda problem som kan kopplas till effektivitet. Men dessa brister i effektivitet kopplas mycket sällan till frågor om polisiär kompetens, bristerna kan nästan alltid sökas utanför denna kompetens. Frågan om polisens effektivitet är därför inte någon bärande berättelseform i journalistiken om polisen och polisens arbete. Den, eller de, (ty det handlar i grunden om två) bärande formerna är istället uppbyggda kring frågor om trygghet respektive otrygghet. Detta är en andra förklaring till den reellt existerande journalistiken om polisen. Den handlar inte om polisen utan är en berättelse om oss och om vårt samhälle. Denna berättelse, eller diskurs, produceras och konstrueras av polisen och av journalisterna/redaktionerna som ett team i vardagsarbetet. I journalistiken träder ett samhälle under belägring fram, ett risksamhälle, där små och stora hot och risker sammantaget närmast får existentiell karaktär. Gatan, kvarteret, pizzerian, köpcentrumet och skolan kan på ett ögonblick förvandlas till ett otrygghetens centrum, till ett rädslans inferno. Och i detta inferno står polisen beredd att göra vad man kan, och det man inte förmår göra kan inte lastas polisen i denna otrygga vardag. Om detta påverkar synen på polisen och polisarbetets trovärdighet och därmed tilliten till polisen som institution är en svår fråga. Det man dock kan sluta sig till av de hundratals artiklar och inslag som ingår i denna studie är att trovärdigheten mycket sällan sätts i fråga. Det är snarare andra samhälleliga institutioner och strukturer som förlorar trovärdighet; politiken och juridiken för att nämna de två tydligaste. Men polisen, rötägg och misslyckanden till trots, går att lita på. Man står emot. Parallellt med otrygghetsdiskursen finns alltså en trygghetsdiskurs, polisen som räddare, vardagshjältarna. De finns där (även om de inte alltid kommer i tid) och de gör det de kan, inte sällan under svåra villkor, men de gör det de kan. Polisen kan vi sätta vår tillit till. 10

12 Inledning: Polisen i medierna; effektivitet, trygghet och förtroende Det är en mycket allvarlig kritik som förs fram och delar av den, stora delar av den kritiken, håller jag med om / / vi måste förändra och förbättra / / handläggningstider, genomströmningstider / / och se till att vi klarar upp fler brott / /. Det är Bengt Svenson, rikspolischef, som reflekterar kring den kritik som riktats mot polisen och polisens arbete, en kritik som till stora delar handlar om effektivitet; för få uppklarade brott, för långa handläggningstider, för få kontakter med allmänheten. Organisationen Folk och Försvars rikskonferens i januari 2012 där rikspolischefen är en av deltagarna - behandlar bland annat temat rättstaten och vår trygghet och det är på det temat som rikspolischefen tar upp kritiken mot polisens arbete en kritik som Bengt Svenson hänför till organisatoriska brister. När frågan om polisens synlighet i vardagen kommer upp, säger rikspolischefen: Vi måste ta makten över gatorna, ett mycket dramatiskt uttalande. Denna vinter, , är det en hel del Bengt Svenson i medierna. Det är förstås ingenting ovanligt med poliser i medierna, tvärtom, är det något och några vi ständigt möts av i medierna är det polisarbete och poliser. Det polisen gör (och inte gör) tillhör nyhetsmediernas dagspressen, televisionen och radion viktigaste stapelvaror, numera också på webben, i mobilen och på läsplattan. För att inte tala om populärkulturen: I TV-serier och i långfilmer, i bokhandlarnas och bensinstationernas pocketbokhyllor, i dataspel och serietidningar, poliser, poliser, poliser. Under några vintermånader är mycket av medierapporteringen och mediegestaltningen inriktad just mot frågor om polisens effektivitet eller snarare bristande effektivitet om tilliten till polisen och därmed om vår medborgerliga trygghet, eller makten över gatan, om man så vill. Stor uppmärksamhet har en programserie i Sveriges Television fått: Veckans brott, ett program som leds av Camilla Kvartoft och som vid sin sida har polisprofessorn Leif GW Persson, i sin tur bland annat känd för en tidvis mycket frän kritik mot polisens arbete. SVT har startat det man kallar för Pejl, en verksamhet där man uppmanar tittarna att skicka in sina erfarenheter av polisens brottsbekämpning. 1 Under rubriken: Hjälp oss att kartlägga miljonbrotten skriver man: Det handlar om två brott i minuten och om förtroendet för en hel poliskår. Hur klarar egentligen polisen de enklare brott som vi alla riskerar att drabbas av? / / Varje år anmäls över en miljon enklare brott där polisen själv får leda förundersökningen; det kan handla om misshandel, inbrott, stölder, bedrägerier och trafikbrott. De utgör tillsammans runt 90 1 SVT:s Pejl kan nås via följande länk: 11

13 procent av alla anmälda brott, merparten klaras aldrig upp. Vilka är dina erfarenheter av polisens arbete i samband med brott som du har utsatts för, goda som dåliga? / / Du som vill lämna uppgifter kommer att vara helt anonym på sajten, men vi på redaktionen behöver dina uppgifter för att kunna komma i kontakt med dig vid behov. På programmet hemsida intervjuas Leif GW Persson efter det att man under åtta veckors tid kartlagt dessa miljonbrott och fått in tusentals rapporter från personer i hela landet, rapporter som tycks vittna om en aldrig sinande brist på poliseffektivitet. Leif GW Persson är heller inte övertygad om att uppklarningen skall bli bättre, trots nya satsningar från polisens sida på fler mängdbrottsutredare. 2 Han säger: - Nej, polisen ägnar fortfarande mer tid åt att förklara varför det inte går, snarare än att göra något åt det. Vi får helt enkelt återkomma i höst och se om de här satsningarna från polisens sida fortfarande är i gång. Jag skulle inte bli förvånad om de är nedlagda och ersatta av annat. Värdegrund och nyhetsrapportering Tidningen Aftonbladet arbetar i samma stil. Man genomför en särskild satsning man kallar, Polisgranskning Hur sköter polisen sitt jobb. 3 Här kan läsaren själv undersöka hur effektiva de olika polismyndigheterna är att klara upp brott. Så här presenteras satsningen: Nu kan du själv se hur bra polisen klarar att lösa brott där du bor. Med hjälp av Aftonbladets Brottskoll får du total koll. I hela landet binds en gärningsman bara till vart trettionde bostadsinbrott - 3 procent. Medan var femte polisanmäld våldtäkt löses - 19 procent. Men där du bor kan brottsuppklarningen se helt annorlunda ut. Aftonbladets Brottskoll visar hur bra polisen klarar sig i ditt län, jämfört med andra län. Stort fokus på polisens effektivitet alltså, och indirekt därmed också på trovärdighet och trygghet. Detta är också utgångspunkten för denna vår studie En trygg polis i ett otryggt samhälle där vi intresserar oss för den mediala gestaltningen av polisen och om och i så fall på vilket sätt mediegestaltningen innefattar frågor om effektivitet, trovärdighet och trygghet. Hur gestaltas rapporteras, beskrivs och värderas polisens arbete i medierna: Vilka bilder av polisen och polisens arbete träder fram i medierapporteringen? Är det i huvudsak positiva bilder, eller negativa? Lyfts frågor om effektivitet och trovärdighet fram i rapporteringen och i så fall på vilka sätt? Vilken roll (eller roller) får polisen i medierna? Detta är de grundfrågor vi har arbetat med i denna studie. 2 Programserien kan nås via följande länk: 3 Tidningens granskning kan nås via följande länk: 12

14 Våra utgångspunkter har vi hämtat från polisens egna dokument. På Rikspolisstyrelsens hemsida finns en kort beskrivning av Uppdrag och mål. Den har följande ingress 4 : Polisens uppdrag är att minska brottsligheten och öka människors trygghet. Genom brottsförebyggande arbete ska polisen medverka till att färre brott begås. Fler brott ska också klaras upp. Det är tydligt att tyngdpunkten i denna korta uppdragsbeskrivning ligger på det proaktiva arbetet. Att minska brottsligheten och öka människors trygghet indikerar att polisen ska vara närvarande ute bland medborgarna på gator och torg. Polisens uppdrag beskrivs i Polislagen (1984:387). Lagen konkretiseras av Regeringens regleringsbrev vilket är en målbeskrivning på årsbasis för polisens verksamhet. 5 Under Uppdrag och mål väljer RPS att lyfta fram tre punkter ur regleringsbrevet som pekar på att polisen ska: - Bidra till att öka människors trygghet och att det är viktigt att förtroendet för Polisen är högt - Polisen ska bli mer effektiv och verksamhetsresultatet ska förbättras - En större andel brott ska klaras upp och det brottsutredande och brottsförebyggande arbetet ska utvecklas. I dessa punkter kan man se en viss skillnad jämfört med det första citatet. Regleringsbrevet tar visserligen också upp trygghet och förtroende men betonar effektivitet, verksamhetsresultat och uppklarandemål. Det första citatet kan tolkas som målstyrning medan regleringsbrevet talar om budgetår och mer kan liknas vid resultatstyrning. Ett annat för oss relevant policydokument är Polisens värdegrund. Så här uttrycks det i sin helhet: Polisens uppdrag är att öka tryggheten och minska brottsligheten. Vi genomför vårt uppdrag professionellt och skapar förtroende genom att vara: Engagerade med ansvar och respekt. Vi tar ansvar för vår uppgift och värnar om allas lika värde. Effektiva för resultat och utveckling. Vi är fokuserade på resultat, samarbete och ständig utveckling. Tillgängliga för allmänheten och för varandra. Vi är hjälpsamma, flexibla och stödjande. 6 Här blandas som vi ser mjuka och hårda värden och ledorden är engagemang, effektivitet och tillgänglighet. I dokumentet Polisen en presentation presenterar polisen sitt uppdrag, sin kompetens och sin organisation. 7 Man vänder sig till allmänheten och vill på ett överskådligt sätt ge kunskap om svensk polis. Direkt i förordet (sid. 7) skriver man att Polisens uppdrag 4 Se: 5 Se: 6 Se: 7 Se: 13

15 är att öka tryggheten och minska brottsligheten. Polisen ska vara synlig och närvarande i människors vardag. Här skriver man också (sid. 11): Förtroendet en förutsättning för Polisens arbete. Eftersom detta är centralt för oss återger vi presentationen i sin helhet: En förutsättning för att Polisen ska kunna utföra sitt uppdrag att öka tryggheten och minska brottsligheten är att människor har förtroende för Polisen. Flera mätningar visar att människor har ett högt förtroende för Polisen och att det har ökat. Polisen är en av de samhällsinstitutioner som människor har absolut störst förtroende för. Även den upplevda tryggheten har ökat under flera år. I brottsförebyggande rådets nationella trygghetsmätning för 2010 uppgav 85 procent av befolkningen att de känner sig trygga när de går ut kvällstid i sitt bostadsområde. År 2006 var motsvarande siffra 79 procent. Människors bild av Polisen grundar sig både på egna erfarenheter och på hur Polisen skildras i medier. Viktiga faktorer som bidrar till ett högt förtroende för Polisen är bemötandet vid personlig kontakt samt att människor anser att Polisen genom sitt arbete bidrar till att skapa trygghet i samhället. Man slår alltså fast att förtroende för polisen är en förutsättning för organisationens arbete och förtroende grundas på såväl direkta som medierade erfarenheter av polisen. Slutligen tas polisens kommunikation upp på sidan 97: Polisen är en av de mest synliga och granskade offentliga verksamheterna i medierna. Brottslighet skapar många rubriker och det kan ibland bli debatt om Polisens insatser. Polisen har ambitionen att alltid vara tillgänglig för medierna för att svara på frågor, ge sin syn på händelser eller söka hjälp från allmänheten. Vad som kan sägas begränsas dock ibland av sekretess. Polisens presstalesmän ska vara så öppna som möjligt men samtidigt ta hänsyn till pågående utredningar. För alla organisationer är effektivitet och trovärdighet nyckelområden, det handlar förstås om måluppfyllelse men också om organisationens varumärke. Ett fläckat varumärke påverkar medarbetare och verksamhet, men också legitimiteten inte minst i förhållande till intressenter utanför organisationen, i polisens fall t ex medborgarna. Förenklat kan man säga att polisens verksamhet i ögonen hos medborgarna måste uppfattas som effektiv om trovärdigheten skall bevaras, annars finns risken för en legitimitetskris som i förlängningen kan påverka organisationens status och förutsättningar. Medborgarens relation till polisen som organisation och myndighet kan i princip påverkas på två sätt, dels genom egna direkta erfarenheter av polisens arbete (och bemötande från enskilda poliser), dels genom berättelser om polisen och polisens arbete (eller både och, förstås). Idag är de dominerande berättelserna medialt förmedlade, t ex via nyhetsjournalistik, TV-magasin, populärkultur, vilket innebär att mediegestaltningen av polisen och polisens verksamhet till exempel i effektivitetstermer är central för varumärket och därmed för trovärdigheten. Mediernas rapportering om och gestaltning av det vi kan kalla för den sociala verkligheten är av avgörande betydelse för vilken bild vi medborgare får av denna verklighet. All forskning visar att 14

16 det som medierna uppmärksammar för upp på agendan - också i hög grad blir vår medborgerliga agenda. Vi uppmärksammar det som medierna uppmärksammar. Men inte bara det, vi tenderar att överta den bild av verkligheten som medierna förser oss med. Av dessa skäl råder det en ständig kamp om denna agenda; för att få upp vissa frågor och för att få dessa frågor belysta på ett speciellt sätt. Starka aktörer utanför medierna försöker på olika sätt och är de tillräckligt starka anlitar man expertis: PR-konsulter, informatörer, reklamfolk kontrollerar medieagendan. Positiv eller negativ belysning i nyhetsrapporteringen är något som kan avgöra legitimitet tillit, trovärdighet och förtroende. Och det är alltså detta vi undersöker i vår studie och det som avrapporteras i den här rapporten. Material och metod När vi studerat polisen i medierna har vi valt att koncentrera oss till nyhetsmedier och då i synnerhet ett urval morgontidningar. Medieforskningen visar att det i första hand är genom dessa lokala och regionala morgontidningar vi får vår information om samhället och om världen. Vi analyserar nyhetsartiklar från tre landsortstidningar; Barometern i Kalmar, Norrländska Socialdemokraten i Luleå och Nya Wermlands-Tidningen i Karlstad, och tre storstadstidningar; Dagens Nyheter i Stockholm, Göteborgs-Posten i Göteborg och Sydsvenskan i Malmö. 8 Vid sidan av dessa morgontidningar är förstås televisionen av stor betydelse i denna studie representerad av TV4Nyheterna. Studien består av två huvuddelar, i den första delen (kapitel 1-3) undersöker vi med en systematisk, kvantitativ innehållsanalys hur polisen och polisens arbete värderas, i den andra delen (kapitel 4-7) undersöker vi ett antal speciella fall med hjälp av en mer kvalitativt orienterad metod. Den första delen behandlar det vi kallar för vardagsjournalistiken om polisen den dagliga rapporteringen om polisen den andra delen behandlar det vi kallar undantagsjournalistiken, en form av fördjupande journalistik som kräver stora ansträngningar från mediernas sida och därför är mer sällsynt. I den kvantitativa delen av studien arbetar vi med en metod som kallas aktörsbehandlingsindex (ABindex). Metoden går ut på att se vilka som uttalar sig och hur de uttalar sig. Är det polisen själv som får beskriva en händelse eller är det andra aktörer, till exempel offer, brottslingar, politiker, socialtjänst, vittnen eller anhöriga som ges möjlighet att presentera en bild av det stycke verklighet som artikeln förväntas spegla? 8 Det förekommer också referenser till andra tidningar och andra medier, men de ovan presenterade är de som utgör studiens grundmaterial. 15

17 AB-index som metod undersöker inte bara vilka aktörerna är utan även på vilket sätt de beskriver polisen; är det en positiv, negativ eller neutral beskrivningen ur polisens perspektiv? I det fall en representant för polismyndigheten själv får tolka händelsen, via ett citat eller ett så kallat pratminus, anses det alltid vara positivt ur polisens perspektiv. Rent tekniskt går det till så att varje artikels utgång, det vill säga varje individuellt stycke i en artikel analyseras utifrån vilken aktör som uttalar sig och på vilket sätt. Samma artikel kan följaktligen innehålla ett antal såväl positiva som negativa eller neutrala utgångar. Polisens egna uttalanden (A) samt positiva omdömen från andra aktörer (B) räknas ihop (A+B). Negativa omdömen (C) subtraheras från dessa positiva. Summan, det vill säga (A+B)-C divideras sedan med det totala antalet gånger som polisen exponerats i artiklarna (A+B+C+D), där (D) representerar neutrala bedömningar, varpå resultatet multipliceras med 100. Aktörsbehandlingsindexet kan variera mellan -100 och Ett högt värde indikerar att det är en positiv bild av polisens arbete som gestaltas i medierna. Låt oss förtydliga med ett exempel: I artikeln ovan (NWT , sid. 38) finns tolv utgångar med ingressen inräknad. Ingressen är negativ så tillvida att omorganisationen är föremål för kritik av den lokala polisen. De följande två utgångarna är neutrala. Därefter följer två pratminus där polismannen Lomgård får uttala sig. Sedan kommer två neutralt beskrivande utgångar varpå Lomgård får ytterligare ett pratminus. Efter rubriken Intern förändring följer en presentation (neutral) och ett pratminus av Hallgren. Nästa utgång har vi tolkat som positiv eftersom Dalsland kommer att ha glädje av förändringen. Artikeln avslutas med ett pratminus. 16

18 Vi har alltså fem pratminus (A), en positiv utgång (B), en negativ ingress (C) samt fem neutralt beskrivande utgångar. 5(A)+1(B)=6. Från denna summa subtraheras den negativa utgången: 6(A+B)-1(C)=5. Resultatet divideras med artikelns totala antal utgångar (A+B+C+D) där polisen förekommer. I exemplet handlar det om tolv stycken: 5/12=0,42. Detta multipliceras sedan med 100. I exemplets artikel får vi alltså ett positivt AB-index med värdet +42. I den kvalitativa analysen ligger fokus på hur polisen och polisverksamheten språkligt gestaltas i nyhetstexterna och vad polisen får säga och säger om sig själv. I korthet handlar det om att blottlägga de skilda berättelser eller diskurser om polisen och om polisen i samhället som får träda fram i nyhetsjournalistiken. Med denna diskursiva ansats intresserar vi oss för vad som tas upp i texterna, vilka teman journalistiken arbetar med och hur dessa teman belyses hur polisens värld ser ut i nyheterna. 9 Att göra nyheter Vår studie är alltså en undersökning om hur polisen på olika sätt gestaltas i ett urval nyhetsmedier, d v s vi studerar en speciell form av nyhetsjournalistik. En nyhet är ett sätt att berätta om något, nyheter finns inte där ute färdiga att hämtas hem och distribueras till en publik via tidningar, television eller radio. Det vi känner som nyheter är något som produceras och konstrueras i en organisationskontext; på nyhetsredaktioner, och av människor som på ett eller annat sätt är utbildade för att upptäcka det som kan bli en nyhet och att sedan göra en nyhet av denna upptäckt. 10 Det betyder att det vi som läsare, tittare eller lyssnare får del av som nyheter är ett urval av möjliga händelser eller fenomen och dessutom ett bearbetat urval, händelser eller fenomen berättade på speciella sätt. Det betyder i sin tur att nyhetsproduktionen och nyhetskonstruktionen villkoras av en mängd faktorer och omständigheter. 11 En första faktor har med redaktionella regler och rutiner att göra, det är sådana regler och rutiner som avgör vad som kan bli en nyhet bedömningar som handlar om nyhetsvärdering. Genom att välja och välja bort skapar redaktionerna med hjälp av nyhetsvärderingen en medieagenda, d v s ett 9 En diskurs är en språklig gestaltning av något fenomen eller något område i samhället, t ex hur man talar om, berättar om och förstår kriminalitet, politik eller psykisk sjukdom, för att ge exempel på tre välundersöka diskursiva områden. En bra beskrivning av diskurser och hur man gör diskursanalys finns i: Jackson, Richard (2005): Writing the War on Terrorism language, politics and counter-terrorism. Manchester University Press. 10 Med produktion menas de metoder och tekniker journalister och redaktioner använder för att anskaffa och bearbeta material som kan bli till nyheter, och med konstruktion menas de tekniker och metoder journalister och redaktioner använder för att färdigställa språkligt gestalta materialet till en färdig nyhet. 11 För en bra översikt, se: Allan, S (2010): News Culture. Open University Press. 17

19 visst utbud av nyheter som kan erbjudas publiken vid en viss tidpunkt. Nyhetsvärderingen sker från två utgångspunkter, den ena handlar om vad man anser publiken bör veta något om ett upplysningskriterium, den andra om vad som kan skapa intresse ett marknads- eller kommersiellt kriterium. De här kriterierna kan förstås sammanfalla men i takt med en allt hårdare konkurrens växer betydelsen av marknadskriteriet. Marknadsfaktorer har också betydelse för hur mycket en redaktion kan satsa på t ex fördjupande och granskande journalistik. Rutinerna för nyhetsvärdering pekar ut vad som kan bli en nyhet, nästa steg är att förpacka det valda att konstruera en nyhet färdig att erbjudas till publiken. Också detta arbete styrs av regler och rutiner, retoriska formler som visar vad nyheten handlar om, hur man skall förstå och tolka den. Genom att välja ett konkret och associationsrikt språk, personifiera och dramatisera hoppas man kunna fånga publikens intresse. Nyhetsarbetet styrs alltså av det vi kan kalla interna faktorer; marknadsbedömningar och väl inarbetade regler och rutiner på redaktionsnivå, men också av externa sådana. Den viktigaste externa faktorn har med redaktionernas och journalisternas tillgång till relevant och nyhetsmässig information att göra, d v s behovet av nyhetskällor. Eftersom nyhetsmediernas agendor visar vad som vid en given tidpunkt kan anses vara viktigt är det förstås viktigt att kunna påverka och försöka kontrollera dessa agendor. Olika samhälleliga intressen i form av organisationer och enskilda arbetar därför aktivt med sådan påverkan, ett arbete som de senaste decennierna i hög grad professionaliserats. Kretsen av informatörer, pressansvariga, PR-konsulter med ett medieinriktat arbete växer och vidgas år från år. Att få upp sin fråga på mediernas agenda (och helst förstås gestaltad på ett gynnsamt sätt) är ofta av avgörande kommunikativ betydelse. Kampen om tillgång till mediernas offentliga agendor - kontrollen över den egna synligheten blir allt mer omfattande och allt skarpare. Här utgör polisen som myndighet inte något undantag, tvärtom, också polisen lägger ner allt mer resurser på detta synlighetsarbete. 12 Det är nu dags att konkret visa hur denna samverkan mellan mediernas nyhetsvärdering och polisens synlighetsarbete tar sig uttryck i gestaltningen av polisen och polisens arbete. 12 Se t ex: Palm, G & Skogersson, R (2008): Hjältar, blåljus och säkerhet konstruktionen av polisen i nyhetsmedierna. Växjö University Studies in Policing,

20 Kap. 1: En igelkott är mer än 920 poliser Måndagen den 27 juni 2011 kan Nya Wermlands-Tidningen rapportera att polisen räddat en igelkott, en privatperson hade uppmärksammat djuret inlåst i ett växthus. Polisen tillkallades och man satte igång en räddningsaktion. Polisens vakthavande, Bjarne Andersson, säger till tidningen: - Det var väl lite fara för den om det inte fanns vatten där inne. Men nu hoppas vi att den är på fri fot igen. Några månader senare, januari 2011, kan man i Göteborgsupplagan av tidningen Metro ta del av uppgifterna att hundratals västsvenskar anmält enskilda poliser för brott, men att mycket få av dessa anmälningar leder till åtal anmäldes 920 poliser i Västsverige, anmälningar som gällde allt från misshandel till stölder. Men enbart 35 av dessa anmälningar ledde vidare till åtal som i sin tur resulterade i tio fällande domar. Karina Nilsson Jeppsson som är ansvarig för internutredningsenheten i Göteborg uttalar sig i Metro: - En vanlig situation är att du har nyktra tjänstemän, poliser, som har gjort en iakttagelse, sedan har du berusade personer med berusade kamrater, som anmäler. Tidningen har talat med Micke som vittnar om att; polismannen tog strypgrepp och knäade mig i ryggraden. Micke anmälde polismannen, dock utan framgång. Nu hoppas han på vittnen så att en ny utredning kan öppnas. Två helt olika bilder av svensk polis och av polisarbete två olika bilder av svensk vardag och av svensk vardagsjournalistik där polisen står i centrum (eller i alla fall spelar en viktig roll). I denna första del av vår rapport redovisar vi det vi kallar mediernas vardagsrapportering om polisen, och här blir det ofta så att en igelkott är mer än 920 anmälda poliser; d v s de positiva bilderna av polisen överväger över de negativa. Vi har arbetat med artiklar om polisen från tre medelstora svenska landsortstidningar: Norrländska Socialdemokraten (NSD), Nya Wermlands- Tidningen (NWT) och Barometern. 13 Vi har koncentrerat artikelanalysen till varje månads första vecka under 11 månader 2011(december månad ingår inte). Sammanlagt har 219 artiklar analyserats (kortare notiser har uteslutits) och fördelningen ser ut som följer: NSD 73 artiklar; NWT 94 artiklar och Barometern 52 artiklar. Den övervägande majoriteten av dessa 219 artiklar är positiva, d v s polisen och polisens verksamhet är beskriven i positiva termer. Endast 21 artiklar NSD fyra stycken, NWT 13 stycken och Barometern fyra stycken har negativa 13 Analysen är gjord med det AB-index som presenteras i inledningen till rapporten. 19

21 beskrivningar, det vill säga är kritiska mot poliser eller polisverksamheten. Det betyder att inte ens tio procent av textmaterialet har negativ tendens. Istället är det så att när varje artikels AB-värde lagts samman och ett genomsnitt räknats fram är tendensen mycket tydligt positiv: för NSD är värdet +35, för NWT +30 och för Barometern +33. Förklaringar till resultaten följer efter hand och några av de artiklar som har negativ tendens kommer mer ingående att presenteras och diskuteras i ett särskilt avsnitt, men här följer några korta smakprov. Kritiken i NSD handlar om obemannad polisstation i Haparanda (1/2), ökning av vålds- och narkotikabrott (2/2), en maskningsaktion bland poliser (7/3) och Polisen kom inte vid larm (5/5). Det största missnöjet mot polismyndigheten representeras av den artikel som beskriver hur polisen hotar Luleåkalasets existens genom att vilja ta betalt för polisens bevakning av evenemanget. Här är det arrangörerna som är skarpt kritiska. I NWT finns bara kritiska röster i artikeln Varför dog Thomas under polisingripande (7/1). I tidningen Barometern finns i de totalt 53 analyserade artiklarna ett minus i ett fall som (2/2) rör en polisstudent som misskött sig så att han fått lämna utbildningen, Ung polisstudent sparkas efter fylleri, och i ett annat (6/7) är en del av en stort uppslagen artikel där bluffhantverkare granskas och där polisen inte kom i tid efter en anmälan, Polisen har inte gjort sitt jobb. 14 Generellt kan man alltså se att den mediebild som ges av polisen som myndighet samt av enskilda poliser och deras arbete till övervägande del är positiv. Polisen är den definierande och dominerande aktören i mediernas artiklar och kan sägas styra gestaltningen av sig själv. När denna dominans tillfälligt hotas är det vid extraordinära händelser - då någon omhändertagen skadas svårt eller dör (Thomas); då någon polis begår ett brott (polisstudenten), då ekonomiska eller andra värden hotas (Luleåkalaset), eller då en allmänhet inte uppfattar att polisen reagerar som de skall (bluffhantverkarna). Vi återkommer alltså till detta med den negativa journalistiken, men vi inleder med att visa hur huvudsidan av vardagsjournalistiken ser ut. Denna mediernas vardagsjournalistik kan beskrivas med tre olika perspektiv eller som tre skilda berättelseformer, som rutinjournalistik, som uppföljande journalistik, och som fördjupande journalistik. Med rutinjournalistik avser vi det man kan kalla för mediernas basutbud av ständigt återkommande händelser som rör polisens vardagsarbete; händelser som ofta ges plats i form av notiser kring mindre olyckor, brott och utryckningar. Inte sällan hämtas sådant material direkt från polismyndigheternas egna hemsidor. I rutinjournalistiken kan polisen ha en huvudroll som i 14 Även i artiklar där indexet är positivt förekommer det då och då kritik/negativ journalistik men då i sådan liten grad att det inte påverkar helhetsbilden. 20

22 exemplet från tidningen Barometern nedan Spännande med polisens motorcykel eller mer av en biroll som att kommentera en olycka eller ett brott. Huvuddelen av den journalistik vi här analyserar och berättar om är just sådan vardagens rutinjournalistik. Den här typen av journalistik detta format är hårt tidsbundet, aktualiteten försvinner snabbt i takt med att kunskap om den aktuella händelsen sprider sig. Här har vi att göra med det verkligt aktuella, nyhetsmediernas färskvara. 15 Konsten att bygga förtroende Alvin Karlsson, tre år, skuttade upp på lördagsmorgonen för att påminna mamma om att det var just den här dagen de skulle hälsa på polisen. Så nu satt han där på en polismotorcykel och försökte förlänga sina armar för att nå gasreglagen. - Jag skall bli polis, säger han. En dag att bygga förtroende, och enligt tidningen Barometern (den 30 maj 2011) blev den en lyckosam dag: Per-Erik Granberg demonstrerade polismotorcykeln, Jonas Blomgren visade hur han arbetar som hundförare, och samtidigt som polishunden Iro fångade en (fingerad) inbrottstjuv kunde man studera det mobila poliskontoret, allt medan Johan Bruun jagade brottslingar med förstoringsglas. Naturligtvis är inte alltid polisens möte med allmänheten så här idylliskt, men på nyhetsplats i de lokala och regionala morgontidningarna gör polisens sitt jobb och allmänheten litar på att polisen gör sitt jobb, det är mycket sällan polisen utsätts för kritik. I de etiska regler som gäller för medieområdet finns rekommendationer om bland annat källkritik, och regler mot så kallad 15 Tidigare kunde man beskriva denna journalistik som dags- eller dygnsaktuell, men i takt med etermediernas allt tätare nyhetsuppdateringar och dagstidningarnas digitala upplagor är det idag snarare en fråga om timmar och minuter innan en nyhet av denna typ är förbrukad. Det gör dem förstås inte mindre viktiga. 21

23 textreklam. Men det är sällan polisens uppgifter källkritiskt granskas, och många artiklar ligger farligt nära myndighetsreklam. 16 Polisen och polisarbetet utgör en självklar och sällan ifrågasatt del av vardagsjournalistiken och detta oavsett vilken medietyp; morgontidningar, kvällstidningar, radio, television vi talar om. Polisnyheter är lätta att producera, redaktionerna har väl utprövade metoder för att både fånga in och förpacka polisarbetet, och intresset för polisnyheter från mediekonsumenternas sida är högt. 17 Den 8 juli berättar tidningen Barometern att Ölandspolisen fått en ny chef: Ny teamchef vill att Ölandspolisen syns. Artikeln bygger på en intervju med den blivande teamchefen, Färjestadsbon Olof Bråve. Han får presentera sin vision som innefattar samarbete med fritidsgårdar, de sociala myndigheterna och skolorna ett sätt att fånga upp de som är på väg in på ett destruktivt spår. Artikeln avslutas med hyllning till Bråves förmågor att kunna prioritera och hans skicklighet på att ta människor Någon månad tidigare (30/5) publicerar samma tidning en artikel om den teamchef Magnus Areskog som nu lämnar sitt uppdrag: Polischef lämnar Öland. Artikeln är nästan identisk med den förra; det är polisen som får beskriva samhället, problem och hur man arbetat med dessa problem: Magnus Areskog framhåller det brottsförebyggande arbetet som han anser fungerar väl i samarbete med de båda kommunerna på Öland. Det gäller även ungdomsutredningarna, rattfylleri- och narkotikabrott. Och den avgående teamchefen får konstatera: Polisen har blivit bättre på att upptäcka brott med narkotika. Ett annat exempel återigen från tidningen Barometern (1/8) handlar om polisens närvaro på en sommarfestival; Lugn festival för polisen. Det är Emmabodafestivalen som avslutats och 16 Om etiska regler för press, radio och tv, se: 17 Se till exempel: Palm, G & Skogersson, R (2008): Hjältar, blåljus och säkerhet - konstruktionen av polisen i nyhetsmedierna. Växjö University Studies in Policing,

24 artikeln fungerar som polisens summering av vad som hänt. Insatsledaren Glenn Adolfsson kan konstatera att det varit en lugn festival, antalet våldbrott är så få i förhållande till hur många människor som var på platsen. Däremot är han inte nöjd med antalet narkotikabrott och insatsledaren konstaterar: Det är naturligtvis alldeles för många. Trygghetsjournalistik Det som är typiskt med detta slags journalistik är den dominerande roll polisen får att både beskriva samhällsproblemen som måste hanteras och i värderingen av hur denna hantering går till. Man vet vad som behöver göras och man gör det i allmänhet bra (i alla fall vet man hur man skall göra) polisen får helt enkelt utvärdera sin egen effektivitet. I denna rutinrapportering ställs aldrig (eller mycket sällan) några kritiska frågor, ingen värdering görs av den faktiska effektiviteten (t ex när det gäller uppklarandet av brott), man får heller aldrig veta om det finns alternativ, om polisen kunde arbeta på ett annat (kanske effektivare) sätt. I rapporteringen framträder en bild av den lugna, professionella och effektiva vardagspolisen en form av trygghetsjournalistik som all narkotika, all inbrott och all misshandel till trots försäkrar oss om att polisen finns där och gör sitt jobb. Artiklarna är skrivna i ett typiskt standardformat som bygger på ett samarbete mellan två huvudaktörer; skribenten rapporterar om något som har hänt och detta något kommenteras (och bedöms) av en representant för polisen. Ibland finns även en tredje typ av aktör i texten, det kan vara ett ögonvittne eller en drabbad (som oftast förekommer som illustration till det som hänt eller som en förstärkning av textens tema). Men formatet styrs av skribenten och av polisen men rollerna är olika; skribenten kan sägas skapa fonden eller ramen för huvudaktören, polisen. Det är polisen som lägger till rätta och på så sätt kan man säga att texterna i hög grad är en polisprodukt. Ytterligare ett exempel som kan konkretisera resonemanget ovan kommer från NSD den 7 oktober: Misstänkta våldtäktsmannen hade alibi. En kvinna från Boden har anmält ett överfall och en misstänkt man 39-åringen - har anhållits. Det visar sig dock att polisen gripit fel person och 39-åringen släpps. Detta polisens misstag är dock inte huvudtema i artikeln, utan temat är snarare vi (polisen) tar nya tag. Förundersökningsledare Anette Krig berättar: - Idag så har mannen alibi för tidpunkten / / Vi jobbar vidare och har säkrat viss teknisk bevisning. Enligt kvinnan så mötte hon också två cyklister / / Vi är tacksamma om cyklisterna kontaktar polisen om de sett någon / /. 23

25 Slutligen berättar skribenten att Boden besökts av redaktionen för tv-programmet Efterlyst något som får Anette Krig att framföra följande önskning: Vi är tacksamma för all publicitet för att kunna lösa det här brutala överfallet. Här visar sig två typiska drag i rutinformatet; i texten försäkras allmänheten att polisen arbetar vidare samtidigt som artikeltexten fungerar som något av en polisens anslagstavla. Artikeln beskriver händelseförloppet och uppgifterna har förstås hämtats hos polisen och när detta är gjort är textarenan polisens. Polisen kontrollerar berättelsen i sin helhet. Vi avslutar det här avsnittet med ännu ett exempel från NSD, den 3 november: Nu måste det bli ett stopp på tjuvjakten Detta är en berättelse om grov organiserad tjuvjakt på älg; / / en hänsynslös jakt / /som pågått i flera år. Fällda älgar (enligt polisen ett drygt hundratal) transporteras från platsen med hjälp av fyrhjulingar och släp, till en slaktare som styckar djuren, och därefter säljs köttet till privatpersoner (också detta uppgifter från polisen). Och polisens faunaexpert, Lars Lundman, bekräftar: / /organiserad liga gör beställningsjobb. Det är tydligt att alla faktauppgifter i texten kommer från polisen, men som läsare får man inte veta vem som står bakom uppgifterna och spekulationerna. Däremot får vi veta att polisen behöver hjälp och att det (snart?) blir ett stopp på den olagliga jakten (varför man just nu tycks stå inför en lösning på ett problem som pågått i flera år framkommer dock inte i artikeln). Lars Lundgren säger till tidningen: - Vi har redan fått in tips från folk / / Jag önskar att fler hör av sig till oss så att vi får den sista biten på plats och kan bedriva en ordentlig polisutredning runt det här. Vilken denna sista biten är förtäljer heller inte historien men Lars Lundgren är säker på sin sak: Vi kommer närmare sanningen dag för dag. Den här artikeln liksom många andra i det här formatet är sannolikt aktualiserad av polisen själv kanske via ett pressmeddelande eller ett enkelt nyhetstips. Polisen behöver hjälp och tar då initiativ till kontakter med redaktioner eller med de reportrar som har som sin uppgift att rapportera om polisiära frågor. Det blir en bra nyhet som i fallet med tjuvskyttet upptar nästan en helsida, trots att det egentligen inte hänt något nytt. I det här fallet är händelsen inte heller dagsaktuell, men utformningen av artikeln ger ett intryck av tydlig aktualitet. Trots att polisen vädjar till allmänheten om hjälp, signalerar texten polisens trovärdighet och effektivitet. Att förstora en nyhet Att göra uppföljningar på en händelse är en på alla nyhetsredaktioner väl förankrad journalistisk metod. En händelse som på redaktionen bedöms som ha högt nyhetsvärde används till att 24

26 generera nya nyheter; ursprungshändelsen ger upphov till en längre, sammanhängande berättelse en serie - som kan vara i flera dagar. På så sätt tillförs ursprungshändelsen nytt och växande nyhetsvärde, som nyhetskonsument förstår man att detta är något viktigt. Uppföljningar underlättar den redaktionella planeringen och innebär att man kan använda (de oftast knappa) redaktionella resurserna på ett effektivt sätt. Uppföljningar är också ett sätt att skapa egna nyheter, d v s man bestämmer dag ett vad som skall publiceras dag två, och kanske också dag tre, o s v. Redaktionen bestämmer att en viss händelse skall utvecklas eller byggas ut med nya intervjuer, nya perspektiv och nya fakta. Ett specialfall av uppföljningar är de så kallade dreven; när redaktioner och journalister (oftast från en rad medier) under en tid koncentrerar uppmärksamheten på en person eller ibland en organisation. När detta skrivs (januari 2012) är det mest näraliggande drevet den mediala uppmärksamhet som socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt åtnjuter. Drev är definitionsmässigt något negativt och något som är mycket svårt (näst intill omöjligt, tycks det) att styra och kontrollera från den jagades sida. Det är svårt att hitta motdrag, så kallade pudlar att be om ursäkt, ta på sig skulden och lova att bättra sig tycks med ökad användning bli allt mindre effektiva. Uppföljningar är ett vanligt format också inom journalistiken om polisen och polisens verksamhet, drev är däremot synnerligen ovanligt i materialet till den här rapporten finns inget exempel på ett drev, vi återkommer dock till något snarlikt när vi behandlar den poliskritiska journalistiken. Men nu åter till de mer vardagliga uppföljningarna. 25

27 Försvunna personer ger (i synnerhet om man kan misstänka brott) i princip alltid uppföljningar. NSD berättar under hösten om en försvunnen man ett mystiskt försvinnande - från Råneå: Försvunne Råneåbon olycka eller brott? Lördagen den 1 oktober ägnas ett helt uppslag åt detta försvinnande (tidningen har tidigare publicerat flera uppslag och stora artiklar om försvinnandet det är nu en typisk serie). Texten berättar hur polisen tänker, vad man hittills gjort, vilka problem man har och, inte minst, hur man arbetar, och har närmast karaktär av en marknadsföringstext för den som är intresserad av att bli polis; det skvallrar till exempel mellanrubrikerna om: Sekretess, Teamwork, Avgörande tipset saknas. I centrum för berättelsen denna lördag i oktober står spindeln i nätet, den erfarne utredaren, polisens samordnare Mikael Nilsson. Det handlar om att stänga dörrar, säger han eftersom detta är ett fall där det saknas ledtrådar, spår och logiska förklaringar, och han fortsätter: - Om vi inte kan få fram vad som hänt så kan vi i alla fall få fram vad som inte hänt. Vi jobbar med att utesluta saker. Trots att det förstås råder utredningssekretess saknas det inte ämnen att tala om och så mycket kan tidningen berätta (trots sekretessen) att; / /ingenting av det polisen fått fram tyder på att / /, det handlar om ett frivilligt försvinnande. Mikael Nilsson konstaterar: Det är inte ett frivilligt försvinnande. Artikeln inleds med konstaterandet: Två veckors arbete utan genombrott, men detta kan inte läsas eller tolkas som kritik mot polisarbetet utan just som det som karaktäriserar detta fall, det till synes ologiska, där det saknas förklaringar. Och Mikael Nilsson säger: - Det är klart att det är jobbigt när man inte får ihop det. Men vi kan bara göra så gott vi kan. Ibland går det och ibland går det inte. Det har jag lärt mig i det här jobbet. Inte så informativt kanske, men det ger en bild av att polisen brottas med verkligheten, vänder på varje sten och prövar varje tänkbart uppslag. Och trots att man haft naturen emot sig; Regnet dagarna efter försvinnandet sopade bort eventuella spår så känner dock Mikael Nilsson: Att det här skall vi lösa. Uppslaget handlar inte så mycket om fallet i sig det mesta har man redan berättat i tidigare artiklar utan mer om Mikael Nilsson själv, hans sätt att tänka kring ett komplicerat fall som detta. Och alla problem till trots lyser trovärdigheten om texten som i huvudsak är en så kallad fråga-svar artikel där vi alltså får tränga in i polisen tankearbete och träffa en vardagshjälte. Huvudtexten om polisens samordnare kompletteras med en faktaspalt där bakgrunden tecknas och där vi får veta att fem-sex poliser från Luleå jobbar heltid med fallet, där man haft djupgående förhör och hört mellan personer, där man gjort olika sök- och punktinsatser 26

28 och där man arbetar med alla de tips som kommit in: Pusselbitarna fogas samman. Också i faktaspalten är det Mikael Nilsson som står för uppgifterna. En av de märkliga detaljerna är att man inte funnit den cykel en vit Crescent med rakt styre och växeln vid ramen som den försvunne färdats på. Men några dagar senare (den 5 oktober) är denna gåta löst och NSD konstaterar: Polisen slarvade bort tipset om den vita cykeln. En Vitåbo, Carola Hanson, såg den vita cykeln redan den 14 september, tre dagar efter Råneåbons försvinnande. Hon ringde omedelbart till polisens tipstelefon, men tipset kom aldrig fram. Carola Hansson säger till tidningen: Jag säger det rent ut: Dj-vulskt dåligt av dem. Typisk storstadsmiss Nu är det dock så att detta slarv inte kan lastas polisens utredare i Norrbotten och alltså inte heller polisens samordnare Mikael Nilsson. Nej, det är fråga om en storstadsmiss. Rikspolisstyrelsen har centraliserat sina så kallade kontaktcentra dit till exempel tips kommer till sju kontor. Närmaste kontor i det här fallet finns i Boden, men eftersom Carola Hansson larmade efter klockan kopplades samtalet antingen till Malmö, Göteborg eller Stockholm, därav storstadsmissen. När NSD:s reporter frågar Maria Norgren på polisens kontaktcenter i Boden hur insatta operatörerna i södra Sverige är i fallet från Råneå, svarar hon: 27

29 - Bara översiktligt. Det är så mycket information som snurrar runt kring försvunna personer. Det är svårt med detaljerna eftersom operatörerna jobbar för alla 21 polismyndigheter runtom i landet. Men i Norrbotten tog polisen direkt itu med att följa upp tipset, berättar NSD. När tidningen ringer Mikael Nilsson, blir han direkt angelägen om att få kontakt med Carola Hansson. Det dröjde inte länge på tisdagen innan en polispatrull kom till Vitå för mer detaljerad information. Upprördheten över det borttappade tipset är stor. I en till artikeln anslutande krönika, Ett skrämmande sjabbel, kommenterar tidningens medarbetare Johan Håkansson det inträffade. Han levererar kritik mot Norrbottenpolisens arbete en kritik som inte syns i de övriga (analyserade) artiklarna, Han berättar om frustration och förtvivlan i Råneå, men att de boende inte velat framföra sin kritik offentligt, men att tidningen; / /mötts av människor som varit oerhört kritiska mot polisens arbete/ /, och han avslutar sin krönika på följande sätt: Igår, efter att NSD upplyst utredningen om de sensationella uppgifterna, kastade sig polisen över tipset och tog genast kontakt med Carola Hansson närmare tre veckor senare än de borde Om jag var utredningssamordnare Mikael Nilsson skulle jag vara fullständigt vansinnig. Så här får det helt enkelt inte gå till. Polisen måste gå till botten med vart Carola Hanssons tips tog vägen och sedan gå igenom rutinerna så att ett liknande sjabbel inte inträffar igen. Här får vi del av en redaktionell strategi som inte är ovanlig, nämligen att hålla isär kritiska kommentarer och vardagsrapporterandet. Inget av den oerhörda kritik mot Norrbottenpolisens arbete har hittat in i vare sig intervjun med Mikael Nilsson eller i artikeln om det bortslarvade cykeltipset. Naturligtvis kan kritiken finnas på annan plats i tidningen eller i tidigare publicerade artiklar (vi har ju inte genomfört en totalundersökning), men varför inte lyfta fram kritiken när man ändå hade möjlighet vid intervjun med utredningssamordnaren. Men vardagsrapporterandet fungerar oftast inte på det viset. Det är uppenbart att Mikael Nilsson är en auktoritet, en professionell utredare och hans expertis lyfts också fram i uppslaget från den 1 oktober. Och denna hans expertis innebär att det är han, snarare än nyhetsreportern, som kan definiera situationen, reda ut svårigheterna och problemen, tänka framåt och därmed sätta agendan eventuellt kritiska frågor hade inte ändrat på detta och dessutom var artikeln mer i stil med i huvudet på en utredare, ett personporträtt än en ren nyhetsuppföljning. Istället framförs kritiken i krönikeform och inte i direkt anslutning till den dagliga nyhetsjakten och detta ger tidningen ett slags frihet. På så sätt rubbas inte förtroendet mellan redaktionen/ nyhetsreportrarna och polisen. Uppföljningar är, som vi sett, i grund och botten ingenting annat än en serie av rutinartiklar, ett format ett sätt att hålla liv i en händelse - som tillåter redaktionerna långtgående planering och 28

30 ett sätt att hålla läsarnas intresse uppe. Nya perspektiv eller vinklar kan presenteras och finns ett bra samarbetsklimat mellan redaktion och polismyndighet kan journalistiken tjäna båda parter; redaktionerna får nya nyheter och polisen kan få in tips och samtidigt berätta om sitt arbete. I den meningen är uppföljningar, liksom rutinnyheter, en form av budbärarjournalistik, det är polisen som i huvudsak kontrollerar berättandet. Missnöjda poliser och sexhandel Den tredje typ av vardagsjournalistik som vi urskiljer i vårt material väljer vi att kalla för den fördjupande journalistiken. Också detta är ett väl utprövat och tydligt format om än mycket mindre vanligt än de två övriga vi visat exempel på ovan. Det är dock inte alltid lätt att skilja de tre typerna av journalistik åt, gränserna är otydliga och flytande, formaten går in i varandra. Men när vi talar om fördjupningar menar vi journalistiska texter som sällan är bundna till det dagsaktuella, texter där reportern inte enbart eller huvudsakligen är en budbärare av det andra säger eller gör och texter som går på djupet och lyfter fram delar av verkligheten i all dess komplexitet med flera perspektiv och ingångar. Inom journalistiken talar man ofta om grävjobb, eller grävande journalistik. Grävandet som metafor pekar på något som är dolt och som kan komma till ytan bara genom hårt arbete där det handlar om att veta var man skall gräva, men också vad man skall gräva efter och hur man skall sortera och värdera de eventuella fynd som kommer fram vid grävarbetet. Nils Hanson, projektledare och ansvarig utgivare på SVT:s Uppdrag Granskning definierar grävande journalistik så här: 18 En granskning på eget initiativ för att publicera uppgifter av stort allmänintresse som annars inte skulle komma fram. Nu är det förstås svårt att med hjälp av de innehålls- och textanalyser vi tillämpar i denna rapport avgöra om en text har de kriterier som, enligt Nils Hanson, utmärker ett grävjobb. Men det som vi här kallar fördjupande journalistik ligger i alla fall ganska nära grävjournalistiken då det vi söker åtminstone skall omfatta några av de kriterier man förknippar med grävande journalistik; kritisk infallsvinkel; viktigt ämne och exklusivitet (viktiga uppgifter som annars inte skulle kommit fram). 19 Den fördjupande journalistiken är av naturliga skäl tidskrävande och därmed kräver den också stora resurser och blir kostsam för redaktionerna och detta är förstås skälet till att den 18 Hanson, Nils (2009): Grävande journalistik. Ordfront, sidan Hanson (2009), sidan

31 förekommer så sällan. I de 219 artiklar som ingår i den del av studien som redovisas här finns få exempel på fördjupningar, på artiklar som når upp till de kriterier en fördjupande artikel bör ha. Den 6 oktober berättar NSD om protesterande poliser i Kiruna och i Kalix: Poliserna har fått nog. På ett uppslag träder ett stort antal poliser fram och förklarar att det man ser som en dålig löneutveckling har lett till att många väljer att lämna yrket. Upprinnelsen är att polisen i Stockholm, Göteborg och Malmö dagen innan genomfört manifestationer för bättre avtal och löner och nu visar polisen i Norrbotten sitt stöd för detta. Här har vi alltså en typisk nyhetshändelse, men den har av redaktionen bedömts så viktig (och förmodligen ovanlig) att man bestämt att inte bara spegla händelsen och låta missnöjda poliser träda fram utan också redogöra för de anställnings- och lönevillkor poliserna har: Stor lönespridning skillnaderna kan vara kronor för samma jobb. Man låter också den operative chefen vid polisen i Norrbotten, Per Karlsson, komma till tals. Som läsare får vi veta att / /nästan samtliga poliser i Kalix är beredda att byta jobb om inte villkoren förbättras: Det kokar i leden, säger Niklas Rutberg, polis i Haparanda. Extra dramatik får vi genom att poliserna i Kalix visserligen är beredda att berätta om sina dåliga villkor; / /men bara som kollektiv, de befarar repressalier av att träda fram som enskilda individer. 30

32 Vi får också veta att det finns chefer som håller med om kritiken och stöder kollektivet, men; / / är förhindrade att delta på grund av att de representerar arbetsgivaren. Man berättar för tidningen att lönespridningen på samma arbetsplats kan vara kronor i månaden för personer som gör samma jobb att poliser som kommer från andra delar av landet fått gå ned kronor i lön, att poliser med sex år i yrket fortfarande bara har 300 kronor över ingångslönen. Många poliser har nu anmält sig som arbetssökande på Arbetsförmedlingen och det gäller inte minst de med längre erfarenhet något som polisassistent Therese Forslund, ser på med oro: - Det är det som är faran, folk slutar och söker sig till andra yrken. Det är en brist för allmänheten som det bara finns unga, nyutbildade poliser som möter folk ute på gatorna. Det behövs en bredd, en mix med olika erfarenhet det är då vi gör vårt jobb bäst. Andra poliser vittnar om krav på minskad övertid och att man fått överta uppgifter som civil personal tidigare gjort riskerar att leda till rättsosäkerhet; / /rapportering som inte hinns med innan arbetsdagen är slut, får göras nästa arbetsdag, med de risker för glömska och därmed för rättssäkerheten som det kan innebära. Ett bra exempel på lokalt förankrad fördjupande journalistik är den serie artiklar Norrländska Socialdemokraterna presenterar i januari Tidningen har granskat, Sexhandeln vid gränsen, ryska kvinnor från Murmansk anländer varje torsdag till en bar i finska Keminmaa där de säljer sex, för att sedan på söndagen återvända hem. Tidningen berättar, på ett uppslag den 3 januari, att man under ett års tid kartlagt denna sexhandel och mycket talar för att den ryska maffian är inblandad. Så här inleds den första artikeln i den granskande serien: Till Peyton place, som är en karaokebar i Keminmaa, anländer så gott som varje torsdag mellan åtta och tio kvinnor från Murmansk. En halv dag har de då spenderat på träbänkar i en vit eller svart liten minibuss som skakat fram längs de sämre underhållna vägarna på väg mot väst. Framme vid Peyton place väntar kunder som ofta i förväg och via internet bokat kvinnorna. Alla kvinnor arbetar under fingerade namn. Peyton place ligger i ett köpcentrum och sexhandeln sker, enligt tidningen helt öppet. Men sådan handel förekommer också på andra platser, till exempel på en rastplats längs E4 i Aavajoki, 14 kilometer väster om Haparanda. Trots denna öppenhet är det svårt för polisen att beivra brott och spaningsarbetet kräver stora insatser. Ingen tycks veta hur omfattande sexhandeln är. Vad man dock vet är att det är brist på tips, vittnen och bevis, och en vidöppen gräns gör polisens och tullens arbete svårt. Joel Tapani, vid polisens underrättelsetjänst i Haparanda säger till NSD:s reporter: 31

33 - Man måste nästan vara i samma rum och se när pengarna lämnas över, den här formen av brottslighet är oerhört svår att bevisa. Keminmaa ligger bara dryga två mil från Haparanda och kvinnorna syns ofta på den svenska sidan gränsen, men då sexköp är lagligt i Finland reser svenska män över gränsen, sexturism likt den i Thailand. Men trots att detta är väl känt finns inte en enda dom där någon i Norrbotten dömts för brott vad gäller sexköp och sexhandel. Men nu åtalas två Haparandabor för koppleri respektive sexköp, skriver NSD den 5 januari, den första rättegången i Norrbotten efter polisens särskilda satsning mot sexhandel. En 58-årig man misstänks för koppleri, något han förnekar, och en två år äldre man för köp av sexuell tjänst. 60- åringen förnekar inte att han betalat ettusen kronor för en kvinnas sexuella tjänster, något han, enligt polisförhöret, kommenterat på följande sätt: Ska jag betala böter för att ha knullat någon gång. Den 7 januari presenterar tidningen sitt fjärde stora reportage om sexhandeln vid gränsen. Man kan nu berätta att också kvinnor bosatta i Norrbotten säljer sex och erbjuder eskorttjänster. I reportaget intervjuas Anna Ivaska som är analytiker vid polisens underrättelsetjänst och berättar om ett svårt och tidsödande arbete, men också om att den särskilda satsningen givit resultat: 32

34 - När vi får in tips bearbetar vi dem enligt våra rutiner, men vi får inte in särskilt mycket information./ / att bedriva spaning är väldigt svårt och är otroligt resurskrävande. - Vi följer informationsflödet på internet och är även ute i nattlivet, och visst förekommer prostitution också bland norrbottningar. / / Men vi kan konstatera att annonseringen har minskat avsevärt, detta till följd av att köpare blivit lagförda. Som vi kan se av dessa två exempel bygger också den mer fördjupande journalistiken i hög grad på polisens medverkan. Poliser är de viktigaste informationskällorna men de ger också ett stort mervärde genom att kunna sätta in enskilda händelser och uppgifter i ett större sammanhang; de ger riktning och orientering åt det redaktionella arbetet. Redaktionernas och reportrarnas insatser skall inte förringas, men utan polisens expertis och vilja att berätta skulle man svårligen ha kommit så långt med journalistiken. Tillsammans pekar nyhetsredaktioner och polismyndigheter ut samhällsproblem, definierar dessa problem och presenterar, om än inte alltid lösningar, så i alla fall möjligheter. Negativ och kritisk journalistik Det är en vanlig kritik mot medierna och nyhetsjournalistiken att den är negativ, att det mest sysslar med sådant som handlar om samhälleliga eller individuella problem och kriser; mord och våldtäkter, krig och tortyr, svält och sjukdomar. Därmed skulle journalistiken ge en snedvriden bild av verkligheten. Den avgörande frågan är förstås hur denna journalistik upplevs av mediepubliken. Men om och hur påverkan sker är en mycket komplicerad fråga och en fråga som är mycket svår att undersöka, att få ett vetenskapligt svar på. Vad man dock kan säga är att vi mediekonsumenter tenderar att betrakta det som medierna behandlar som något viktigt, det som vi i inledningen till den här rapporten beskriver som dagordning eller agendasättande. Men det finns också forskning som visar att vi dessutom tenderar att överta nyhetstexternas vinklingar, vi tycks också bedöma något på samma sätt som medierna bedömer detta något. 20 Om medierna under en längre tid, ofta återkommer till samma fråga på samma sätt, skulle vi nyhetskonsumenter så att säga överta denna mediernas bedömning både av vad som anses vara viktigt och på vilket sätt detta är viktigt. Alltså, om den dagliga medierapporteringen om polisen ofta skulle vara inriktad mot eller gestalta polisen i negativa termer kunde man dra slutsatsen att detta, åtminstone på sikt, skulle påverka allmänhetens bild av polisen. Det skulle med andra ord bli ett trovärdighetsproblem. Vad 20 Se till exempel: McCombs, M (2006): Makten över dagordningen: om medierna, politiken och opinionsbildningen. SNS förlag. 33

35 ett sådant trovärdighetsproblem skulle bestå i avgörs då förstås av karaktären på rapporteringen, om det till exempel skulle röra enskilda polisers uppträdande, kåren i sin helhet, eller bristande rutiner och kompetenser. I det sista fallet skulle kritiken fokusera på det vi i den här rapporten beskriver som effektivitet. Vi har redan redovisat att andelen negativa artiklar om polisen är mycket liten, det är till och med så att det sällan förekommer ens särskilt många enstaka negativa yttranden om polisen (strax skall vi fördjupa oss i några av dessa). Detta om negativ journalistik. Kritisk granskning då? Ja, det är inte detsamma som negativ journalistik. Att journalistiskt kritiskt granska någon företeelse innebär att man går på djupet, att man försöker undersöka och gestalta något på så sätt att olika perspektiv kommer fram och att man använder kunskap från flera olika håll. Vi har tidigare talat om sådan journalistik som grävjournalistik. Att bli kritiskt granskad innebär inte automatiskt att man blir negativt beskriven. Man kan tänka sig att någon nyhetsredaktion bestämmer sig för att undersöka hur effektiv polisen är när det gäller att klara upp vardagsbrott. Det visar sig att uppklarningsprocenten är låg, men att detta beror på faktorer som inte kan lastas den enskilda myndigheten eller hur man arbetar på denna myndighet. Istället kunde granskningen visa att det är faktorer utanför myndighetens kontroll som är det som i första hand avgör. En sådan kritisk granskning kunde till och med tjäna som något positivt, man får upp en fråga på bordet där allmänheten får veta de verkliga orsakerna till det som till en början uppfattades som något negativt. Men precis som med den negativa journalistiken så är, som vi redan sett, sådana fördjupningar som kan betecknas som grävande mycket sällsynta, vardagsjournalistiken utmärks av det motsatta de snabba nyhetsreferaten. Att gräva är dyrt och komplicerat och alla nyhetsredaktioner kämpar med knappa resurser när det gäller pengar, personal och tid. Misshandel och kränkningar Låt oss då mer konkret lyfta fram något av den journalistik som i den här delstudien fått ett minus på vårt AB-index. En snabb sammanfattning visar att det finns tre huvudkategorier: I den första finner vi artiklar om enskilda poliser som brutit mot normer för professionellt uppträdande eller gjort sig skyldiga till brottslig verksamhet. I den andra finns artiklar som påvisar misstag eller slarv i utredningar eller rör felaktiga och tveksamma polisiära bedömningar. I den tredje kategorin finns kritiska artiklar mot det vi kan kalla polisen som myndighet på en mer övergripande nivå. NWT berättar den 2 februari om en polis i Värmland som åtalats för misshandel av en kvinna: Kvinnan flydde barfota från bostaden. Polis åtalad för misshandel. Enligt åtalet har polisen 34

36 misshandlar kvinnan minst tio gånger genom att / /slå henne med knytnävsslag mot överkroppen, ge henne tre örfilar i ansiktet, dragit henne i håret, knuffat och tryckt till henne. Polisen är också åtalad för att olagligen ha slagit i polisens datasystem. Här har vi ett typiskt referat, en rutinartikel som helt och hållet bygger på offentliga dokument. Men ett åtal mot en polis har högt nyhetsvärde och redan dagen efter följs artikeln upp: Brottsmisstänkt polis kan ha sökt efter information om vittnen. Nu ligger fokus på det misstänkta olaga dataintrånget, enligt åklagaren har polismannen sökt efter uppgifter på personer som figurerat i den misshandelsutredning som pågått mot honom. Förutom åklagare får Värmlandspolisens personalchef uttala sig och vi får också veta att polismannen omplacerats: Han får inte arbeta i yttre tjänst och inte utreda vissa ärenden. Jag känner mig både kränkt och våldtagen, lyder en rubrik i NSD den 7 oktober. Ett helt uppslag ägnar tidningen då åt tre kvinnor som anklagar polismän i Gällivare för brutalitet och övervåld. Uppslaget domineras av två artiklar och två stora fotografier; den inledande artikeln bygger på kvinnornas berättelse. De, en lärare, en tandsköterska och en studerande, hade besökt ett hotell för att äta, umgås och ha trevligt, berättar tidningen. Men kvällen slutade med att polisen omhändertog de tre kvinnorna på ett sätt som beskrivs så här: Kvinnorna visar skrapsår, blåmärken och svullnader på ben och armar. Byxor blev söndertrasade och kvinnorna förstår inte varför de manliga poliserna utövade sådant våld mot dem. En av dem berättar: - Vi är 160 långa. Det var övergrepp, misshandel, förnedring. Det var så orealistiskt, man trodde man befann sig i en polisstat och inte i Gällivare./ / Jag har aldrig i hela mitt liv blivit så kränkt och misshandlad. Jag kände mig bokstavligen våldtagen och hade dödsångest. Denna huvudartikel är alltså ett referat av kvinnornas beskrivning av vad som inträffat och där de själva i, som vi ser ovan, målande ordalag beskriver den hemska kvällen. Därefter övergår tidningens reporter till att ge polisen plats att kommentera: Ofta är det så att man har olika syn på vad som inträffat. Det är polisens områdeschef i Norra Lappland, Håkan Alselind, som 35

37 berättar att det i polisens värdegrund ingår att vara hjälpsam och stödjande och det är en värdegrund man arbetar efter. Han säger: - Det är tråkigt att det händer sådana här saker. Jag skall ta kontakt med mina befäl på en gång, så får de tala med berörda polismän. Vi vill ha ett högt förtroende hos allmänheten för att öka tryggheten hos medborgarna. Också denna artikel är ett referat, det är Alselind som får berätta hur polisen arbetar när den här typen av anmälningar kommer in. Han får beskriva arbetsgången (han kan förstås inte uttala sig om fallet i fråga), han uppger att han tycker att det är bra att, / /det kommer in åsikter och synpunkter/ / och han betonar vikten av en öppen polis: - Man ska våga granska polisen som organisation, det är självklart i en rättsstat och det är självklart även i Gällivare. Jag förutsätter att poliserna gjort ett bra arbete, men vi måste även vara så öppna och ärliga att vi granskar om fel har begåtts. Också detta är ett bra exempel på en typisk journalistisk metod, så kallad ping-pongjournalistik. Vi har två parter som båda får uttala sig och även om polisen i det här fallet inte kan kommentera själva händelsen, kan man, och får man, berätta om vad man gör, och hur man skall vara. Reportern refererar, redaktionen upplåter plats och läsaren får själv försöka göra en bedömning. Man kan säga att tidningen här blir en form av anslagstavla för två parter, varav den ena en upprörd allmänhet och den andra en inkännande, öppen och medborgarorienterad myndighet. Frågan är om detta i grunden ger en negativ bild av polisen, någon (kritiskt) granskning är det dock knappast. Det journalistiska formatet i den andra typen av negativa artiklar är mycket likt det format vi visat ovan, två parter ger sina versioner av en händelse. Nu gäller det dock frågan om polisen gör sitt jobb, eller om man gör det på rätt sätt. Vi har redan när vi gav exempel på uppföljningar visat hur detta slags nyhetsrapportering ser ut, men vi tar nu upp ett par liknande fall där polisens sätt att arbeta, åtminstone delvis, ifrågasätts. Vill bli bättre på allt Kritik mot polisen efter Davids död lyder en rubrik i Nya Wermlands-Tidningen den 1 februari Ungefär ett halvår tidigare försvann den 18-årige David från Filipstad och trots flera larmsamtal dröjde det flera dagar innan han återfanns då var han död, ihjälfrusen. Och det var inte polisen som lyckades finna honom utan en privatperson med räddningshund. Efter polisens misslyckade insatser, som JO-anmälts men anmälan är avskriven, har en utvärdering genomförts och det är denna utvärdering som tidningen nu presenterar. 36

38 De två poliser från Örebropolisen som genomfört utvärderingen har genom platsbesök, intervjuer och granskning av polisens sätt att arbeta i detta fall kommit fram till följande slutsats: - Vi har inte hittat något enskilt beslut eller någon enskild handling som var avgörande, däremot finns det många små delar som haft betydelse för insatsens helhet. Den största bristen gäller det sätt polisen analyserat den information om försvinnandet som fanns, men kritik har också riktats mot att man inte mer använde sig av helikopter i eftersökningarna och att räddningsledaren inte varit centralt placerad - i Karlstad istället för Filipstad. Mer konkreta detaljer om dessa analysbrister berättar inte artikeln och några tydliga, kritiska, frågor ställs inte heller av reportern. Rolf Sandberg, operativ chef vid Värmlandspolisen kommenterar utvärderingen så här: - Vi vill bli bättre på allt vi gör och det är av den anledningen som vi låtit en annan polismyndighet titta på ärendet. Vissa åtgärder har redan vidtagits. Ett annat mycket omskrivet fall återigen i Värmland rör en kvinnlig präst som försvann i mitten av december 2010 och återfanns död i sin bil på en skogsväg långt senare. Trots att polisen fick in flera tips lyckades man alltså inte finna kvinnan i livet. Den 1 februari 2011 berättar NWT om ett av dessa tips: Mikael och Sofi tipsade också polisen. Paret hade kontakt med polisen samma dag sökandet efter den kvinnliga prästen inleddes och berättade då om möjliga vägar kvinnan kunde tragit. Mikael och Sofie tog för givet att polisen sökt av den väg man tipsat om, berättar tidningen, men när de förstått att andra tips inte kommit fram slog de larm till tidningen. - Jag reagerade när jag läste att polisen säger att de inte har fått in några tips, säger Sofie Flood. Men polisområdeschefen Peter Sjösten, som intervjuas i NWT, och som var ytterst ansvarig för räddningsinsatsen är säker på att inga tips kommit in: - Jag har inte sett något om de här tipsen. Det tycker jag låter hemskt otroligt i så fall [att uppgifter inte gått fram till polisen: vår anmärkning]. Det borde vara nedtecknat eller lämnat vidare till insatschefen. Uppgift står mot uppgift och så ser det i allmänhet ut i de artiklar som kan karaktäriseras som kritiska mot polisen och polisens sätt att arbeta. Av förklarliga skäl är det inte helt enkelt för en 37

39 redaktion och för reportrar att tränga in i eventuella felaktigheter eller kompetensbrister i polisarbetet. Det blir istället allmänheten som får träda fram som vittnen eller som drabbade och så att säga stå för kritiken (det finns gott om mycket kritiska inlägg på tidningarnas insändarsidor, till exempel i fallet med den försvunna kvinnliga prästen). Nyhetsredaktionerna och nyhetsreportrarna placerar sig oftast i en position som neutrala berättare, ger plats för båda sidor, för fram andras kritik och låter polisen kommentera. Någon grävande, kritisk granskning är det knappast fråga om, snarare en, genom andra, refererande sådan. Som vi ser det genom läsningen av dessa artiklar blir polisiära misslyckanden eller påstådda felhandlingar tillfälligheter, eller mer eller mindre unika händelser, brott mot det man kan kalla en normalitet. Det känns inte som om polisens effektivitet eller trovärdighet på något avgörande sätt ifrågasätts eller hotas. Med dessa exempel har vi velat ge en översiktlig bild av det vi kallar mediernas vardagsjournalistik och denna journalistiks beskrivnings- och berättarmönster. Det är genom sådana beskrivningar och berättelser vi medborgare i allmänhet möter polisen och polisens arbete, det är via dessa mediegestaltningar i synnerhet från de lokala och regionala morgontidningarna våra bilder av polisen och polisens arbete formas. 38

40 Kap. 2: Dagens Nyheter en lokaltidning i storstan Hur representativa är då de landsortstidningar vi tidigare analyserat för hur de svenska tidningsmedierna gestaltar polisen? För att få en jämförelse har vi även undersökt en storstadstidning; Dagens Nyheter. Här har vi koncentrerat undersökningen till den första veckan i varannan månad. Vår avsikt var att starta med januari 2011 men det visade sig besvärligt då DN inte kunde tillhandahålla tidningar från denna månad i pappersformat. Därför är vårt artikelunderlag hämtat från mars, maj, juli, september, november samt december månad år Kritik kan riktas mot att de ovan redovisade urvalskriterierna olyckligt nog missade en väsentlig del av DN:s rapportering av polisens arbete under Den 19:e september inleddes nämligen en artikelserie kallad Polislarmen. Artikelserien kom att omfatta 16 artiklar varav tolv publicerades under Dessa tolv artiklar har vi därför i efterhand låtit ingå i studien, de behandlas sist i detta kapitel. En annorlunda nyhetsvärdering Det visar sig snart att den journalistik som bevakar polisens arbete inte är lika högt värderad i storstadspressen som i de undersökta landsortstidningarna. Under de 26 undersökta veckorna återfinns i DN endast 27 artiklar som behandlar polisens verksamhet liksom då landsortstidningarna analyserades har vi uteslutit korta notiser av typen blåljus. På helårsbasis motsvarar det cirka 54 artiklar 21 vilket i och för sig är jämförbart med Barometerns 52 artiklar men långt under Norrländska Socialdemokratens 73 artiklar och Nya Wermlands Tidnings 94 artiklar. Det som utmärker just DN är att den tidigare, tillsammans med Svenska Dagbladet, har haft rollen som rikstidning. Den betraktas fortfarande av många som en rikstäckande tidning men den ambitionen har inte längre ägarna, det vill säga Bonnierkoncernen. Dagens Nyheter är idag i första hand en tidning för Stockholmsregionens läsare vilket också avspeglas i innehållet. Tittar man på det nationella materialet så är det i huvudsak händelser i regionen som det rapporteras om. Visserligen förekommer det frekvent att artiklar i DN behandlar händelser som sker på geografiskt avstånd. För att ta några exempel har de flera gånger skrivit om skotten i Malmö och om Backabranden. Det som utmärker sådana händelser som sker på avstånd runt om i Sverige är dock att de måste ha ett betydligt större allmänintresse än vad som krävs av händelser i närregionen. 21 Då är inte de tolv artiklarna som ingår i Polislarmen inräknade. 39

41 Samma nyhetsvärdering kan ses i de tre landsortstidningarna, de rapporterar också om händelser utanför sitt täckningsområde. Kravet är dock att nyhetsvärdet är så högt att nyheten intresserar tidningens lokala läsekrets. Detta nyhetsvärde styrs bland annat av den känsla av kulturell, tidsmässig och geografisk närhet som mediernas publiker kan uppleva och som kan förklara varför en bilolycka med två döda i närregionen har ett högre nyhetsvärde än vad en tågolycka med 50 döda i Indien har. Denna medielogik, tillsammans med ökande distributionskostnader, förklarar också varför DN har övergett ambitionen att vara en rikstäckande tidning och istället har valt att profilera sig som en storstadstidning med ökad regional täckning. Att DN har många läsare utanför Stockholmsregionen förändrar inte detta. Redaktören Eric Ljunggren uttrycker det på detta sätt: - Det är ingen hemlighet att en absolut majoritet av DN:s läsare bor i Stockholm, men vi vet att resten av våra läsare är intresserade av vad som händer här 22. Stockholmsdelen framgångskonceptet lokala nyheter DN har dessutom stärkt sin profilering genom att införa en Stockholmsdel som utkom för första gången den 19:e september 2011, det vill säga mitt i vår studie. En nyhet som lanserades i den nya delen är Polisnotiser, där DN följer polischefen Peter Ågrens twitterflöde och publicerar valda delar i en egen spalt. Denna typ av korta notiser omfattas som tidigare sagts inte av studien men som fenomen är Polisnyheter intressant eftersom det visar på ett ökat intresse för polisens vardagsarbete. Däremot innebär Stockholmsdelen som företeelse en anpassning till en mer lokal medielogik vilket leder till ett starkare intresse för polisens arbete, något som i sin tur leder till den typ av medial bevakning av polisen som vi sett i landsortstidningarna och som vi kallar vardagsjournalistik. Det gav en tydlig effekt vad gäller rapportering kring händelser som innefattar polisen. Nio av delstudiens 27 artiklar publicerades under perioden 1:a mars till 18:e september. De andra 18 artiklarna publicerades mellan 19:e september och 31:a december, över hälften av dessa återfanns i Stockholmsdelen. 23 DN:s bild av polisen Generellt kan sägas att artiklarna är kortare än i landsortspressen, många har ett format som genremässigt ligger mitt emellan notisen och nyhetsartikeln. Det innebär bland annat att polisen får färre pratminus men det betyder inte i sin tur att de utmanas av andra aktörer, dessa är också Inte heller här är de tolv artiklarna som ingår i artikelserien Polislarmen inräknade. 40

42 markant färre än i landsortstidningarna. En övervägande majoritet av artiklarna är neutrala. Texterna återger torrt och sakligt vad som har hänt, något som blir en följd av artiklarnas korta format. De lite längre artiklarna uppvisar ungefär samma vardagsjournalistiska genre som vi kunnat se i landsortstidningarna. Här förekommer emellanåt flera aktörer även om polisen är den som oftast dominerar. Pratminus används för att ge kött och blod åt en händelse, de flesta av dessa pratminus ges till polisen. Antalet texter som beskriver polisen på ett negativt sätt är något fler än i landsortspressen. Åtta av de 27 texterna innehåller någon form av kritik mot polisen. Utifrån en analys med hjälp av ABindex är två av dessa ändå positiva, de övriga sex är övervägande negativa. Det totala AB-indexet för de 27 texterna texter i DN hamnar ändå på +20. Resultatet skiljer sig tydligt från landsortstidningarnas +35, +30 och +33, ändå är det ett resultat som speglar en fördelaktig gestaltning av polisen i DN. Två av texterna sticker ut på så sätt att det inte är några nyhetsartiklar. Det handlar dels om en debattartikel, dels om en insändare. Debattartikeln har rubriken Tidningarnas tipspengar till enskilda poliser är mutbrott och återfinns på DN:s debattsida söndag den 11:e december. Författaren Claes Sandgren som är professor i civilrätt och ordförande för IMM, institutet mot mutor, ifrågasätter meddelarskyddet. Han kräver lagändring så att det går att efterforska enskilda poliser som låter sig mutas av medierna till att läcka hemlig information. Även om han också hårt kritiserar journalister och redaktioner så är läckande poliser de som är den huvudsakliga måltavlan. I insändaren med rubriken Poliserna borde bestraffas kollektivt (6/9) följer skribenten upp ett nyligen sänt avsnitt av Uppdrag granskning som tar upp att värdesaker och pengar som förvaras hos polisen försvinner. Dessa två texter är alltså starkt kritiska och ger inte polisen eller andra aktörer utrymme att bemöta eller nyansera kritiken. Bortser man från dessa två texter och enbart låter nyhetsartiklarna bestämma AB-index går detta upp något och hamnar på +25. En artikel som inte någonstans i sin text direkt kritiserar polisen utan istället präglas av en strikt neutralitet är artikeln här intill från den 7:e maj. Artikeln har rubriken Fyra polismän sitter häktade för 41

43 våldtäkt. 24 Artikelns utgångspunkt är den 53-åriga polisinspektör som nyligen gripits och häktats, misstänkt för våldtäkt på två kvinnor. Utifrån detta enskilda fall redovisar DN fyra andra fall där polismän runt om i landet just nu sitter häktade för samma brott. Detta är givetvis oerhört bekymmersamt och oavsett hur strikt neutralt artikeln beskriver dessa händelser så påverkas den mediala bilden av polisen på ett icke önskvärt sätt. Av de övriga sex kritiska artiklarna är det bara en enda som har lokal karaktär. Det är en artikel från den 8:e november med rubriken Polis åtalas för skyltstöld. I huvudsak är texten neutral och saklig men viss kritik skiner igenom. Det handlar om att en polis avlägsnade en banderoll med texten ACAB (all cops are bastards) från ett studentekipage trots att banderollen inte bedömdes som trafikfarlig. Övriga kritiska artiklar är Poliser misstänks ha stulit från brottsoffer (1/9) och rapporterar från det avsnitt av Uppdrag granskning som föranledde den kritiska insändaren ovan. Den 4:e september har DN reserverat uppslaget på sidorna 6-7 åt artikeln Skövling av träd fall för polis. Här är inte polisen huvudaktör, artikeln kommer med för att polisen nämns redan i ingressen. Artikeln handlar om en man som misstänks för att ha låtit ta ned en mängd träd framför sin nybyggda villa för att få utsikt över vattnet. Aktörerna består av politiker, åklagare och upprörda medborgare. Den kritik som riktas mot polisen och som framstår som allvarlig är att trädskövlingen anmälts två gånger, en gång av en privatperson och en gång av kommunen. Båda gångerna har polisen valt att lägga ned utredningen men nu har alltså en åklagare valt att återuppta den. Artikeln Nya kameror ökar kontrollen på bilister 25 handlar om att ett system för automatisk nummerskyltsavläsning är på väg att införas i Sverige. I huvudsak berättar artikeln om hur tekniken fungerar och dess många fördelar. Den kritik som finns i artikeln inriktar sig mot eventuella risker för ett utökat övervakningssamhälle. Björn Lidö, enhetschef på RPS ges möjlighet att besvara kritiken via ett par pratminus. 24 DN DN

44 På frågan om systemet kan leda till ett utökat övervakningssamhälle svarar Lidö: - Jag kan inte se att det skulle bli det. De register som är aktuella att kontrollera mot nu kommer bara att ge svar på frågor som om bilen är efterlyst, oskattad, har körförbud och om körkort saknas. Även om inte Björn Lidö ser någon anledning till oro borde en normalt engagerad journalist reagera på tempusproblematiken i meningen De register som är aktuella att kontrollera mot nu och det hade inte varit ologiskt att låta någon kritisk aktör uttala sig om risken av huruvida man i framtiden möjligen kommer att finna det lämpligt att köra uppgifterna även mot andra register. Men artikeln ger inte utrymme åt några konkurrerande aktörer som eventuellt skulle vilja utmana hans tilltro. Ekonomiska villkor inverkar på gestaltningen Artikeln om automatisk nummerskyltsavläsning är ett exempel på en idag ganska vanlig form av kostnadseffektiv skrivbordsjournalistik. I det här fallet har journalisten bearbetat en annan publikations (Ny Teknik) text. Därefter har han lagt till en faktaruta med lite statistik varpå han bestämt sig för att vinkla på övervakningssamhället. Han lyfter luren och skaffar sig några pratminus från polisen och därmed är han ett steg närmare dagens beting. Polisen, i det här fallet Lidö, får alltså ett problemformuleringsprivilegium i och med att han inte behöver dela artikelns utrymme med några andra aktörer. Formatet styrs av skribenten men polisen kan påverka och lägga tillrätta. Polisen får med andra ord förmånen att i hög grad styra gestaltningen av sig själv mycket beroende på journalistikens ekonomiska villkor vilket ofta leder till att källorna får ett övertag över journalisterna. I en annan och betydligt mer kritisk artikel från den 10:e december rapporteras att justitieombudsmannen nu riktar skarp kritik mot att polisen tvångsutvisade en man till fel land. Den iranska medborgaren utvisades till Irak. I samma tidning rapporteras om att en åklagare överklagar en våldtäktsdom mot en polis. Syftet är att ge polismannen strängare straff. En skillnad mellan landsortstidningarna och den undersökta storstadstidningen är att det i huvudsak inte förekommer några feel-good-artiklar i DN. Med feel-good-artiklar menar vi artiklar av den typen som i Barometern beskrev hur lilla treåriga Alvin fick sitta på polisens motorcykel eller då det beskrevs hur polisen räddade en igelkott. Det enda undantaget är från den 2:a maj då en artikel av feature-karaktär publiceras. I Tuff insats av polisen på egna stationen intervjuas chefen för utredningsjouren på Södermalms polisstation, Therese Johansson. Anledningen är att stationen utsetts till vinnare i en tävling med titeln Årets fulaste kontor. 43

45 Intervjun är lättsam och läsarna får veta att vinsten bestod av ett antal insatser som ska förbättra arbetsmiljö och trivsel. På frågan om vad som bidragit till att förära dem priset får vi veta: - När tävlingsarrangörerna var här och tittade tyckte de att vi hade en mycket tuff arbetsmiljö: mycket människor i rörelse, telefoner ringde, polisradio ständigt igång, och alla pratade med varandra samtidigt som man skulle läsa på datorskärmarna, berättar Therese Johansson. 26 Som en del av priset läggs nu ljuddämpande mattor in och det sätts upp gardiner. Tävlingsarrangörerna har skapat en liten matplats så att poliserna nu kommer att slippa sitta vid sina skrivbord när de ska äta. Genom denna typ featuretexter får poliserna ett mänskligt ansikte. De blir några vi identifierar oss med och kan sympatisera med. Vi kan med lätthet ta till oss och förstå deras enkla behov och önskemål. I övrigt varierar de neutrala eller positiva artiklarna från korta sakliga texter till mer omfattande artiklar som beskriver att polisen varit framgångsrik i att lösa brott. I den senare typen av artiklar framhävs polisen som en effektiv organisation vilket ofta förstärks av att poliser får framträda med pratminus. På så sätt får polisen ett ansikte vilket förmodligen är betydelsefullt ur förtroendesynpunkt. Artikeln nedan beskriver hur polisen arbetar för att stärka bevisen mot en häktad 41-åring som sitter häktad för att ha tagit sexkontakter med barn via Internet. Hittills har nästan 60 barn och vuxna kontaktat polisen under utredningen. Vi har fått kontakt med en del barn som vi vill förhöra. Eftersom det är känsliga frågor vill vi först skapa en så bra förhörsmiljö som möjligt, säger kriminalinspektör Christer Axling, utredningsledare vid Södertörnspolisen. Vi har också fått kontakt med andra barn som har blivit utsatta över nätet av andra personer. 27 Artikeln är ett exempel på en text som beskriver hur effektivt och framgångsrikt polisarbete leder till att brott blir lösta och allmänhetens trygghet ökar. Denna typ av artiklar lyfter fram polisens värdegrund och påverkar den mediala bilden av polisen på ett önskvärt sätt. 26 DN , sid DN , sid

46 Avslutningsvis måste påpekas att det inte bara skrivs insändare på grund av att skribenterna är ilskna och missnöjda med polisen. Under Skriv i DN den 7:e november hittar vi insändaren Polisen blev min ängel där en 76-årig kvinna från landsorten beskriver hur hon vid ett besök i Stockholm överväldigades av den täta trafiken. Hon körde osäkert och blev stoppad av en civil polisman. Efter att hon för polismannen visat att hennes osäkerhet inte berodde på rattonykterhet beskriver hon hur Den från början mycket stränga polisen sade följ efter mig och därefter lotsade henne till hennes mål på Valhallavägen. Han var verkligen en räddande ängel. Reportageserien Polislarmen Det är fredagskväll i jämtländska Hammarstrand. En silverfärgad Audi vinglar förbi genom samhället i riktning mot Sollefteå. Körstilen är typisk för en rattfylla och en trafikant larmar polisen som omedelbart ger ärendet högsta prioritet. Chanserna att stoppa föraren är sannolikt goda, eftersom ledningscentralen får uppgifter om både registreringsnummer och var bilen befinner sig. Fem minuter senare förändras plötsligt polisinsatsen och talet 128 noteras i händelserapporten. Det är polisens interna kod som avslöjar att ärendet har lagts ned och att det inte längre prioriteras. Orsaken är resursbrist. Ovanstående text är hämtad från artikeln Offren larmar men ingen kommer. Den publicerades 19 september i Dagens Nyheter och inledde artikelserien Polislarmen som granskade hur polisen 45

47 använder sina resurser. Som redan nämnts i kapitlets inledning kom serien att omfatta 16 artiklar varav tolv publicerades under Artikelseriens utgångspunkt är de ökade anslag som riksdagen ställt till polisens förfogande, medel som avsett att göra polisen mer synlig och effektiv. I artikelns inledning beskriver DN bakgrunden på följande vis: Polisen fick flera miljarder av staten för att öka tryggheten i samhället. Ändå struntar de i tusentals larm om året på grund av resursbrist, visar DN:s granskning. Bland fallen finns till exempel pågående skadegörelse, inbrott och misshandel. Mot bakgrund av exemplet med den misstänkta rattfylleristen som inte fanns resurser att stoppa berättar artikelförfattaren att polisen mellan 2006 och 2010 fått 3,4 miljarder i extra anslag vilket har gjort att polisen kunnat utöka sina anställda med 16 procent anställde polisväsendet sin :e polis. Trots detta, menar artikelförfattaren, hade polisen inte resurser att rycka ut vid 6427 tillfällen under första halvåret Artikeln radar upp ett antal exempel på larm som polisen inte haft tid att rycka ut på. Bland annat berättas om ett tillfälle då en buss besköts utan att polisen ryckte ut. Artikeln illustrerar denna händelse med bilden ovan som visar busschauffören Anders Stenlund. Summan av textens innehåll är mycket kritiskt även om texten är rapporterande och tonen i huvudsak neutral. Polisen, här representerad av chefen för Jämtlands länskommunikationscentral, ges ett visst utrymme. Det är emellertid en polis som är kritisk och menar att polisens resurser fortfarande är för låga vilket gör att artikelns kritiska utgångspunkt snarare förstärks än mildras. Detta trots att aktörers möjlighet att själva uttala sig normalt sett räknas som något positivt ur 46

48 aktörens perspektiv då man analyserar en text med hjälp av AB-indexmetoden. Denna konflikt kan ses i flera av de tolv artiklarna och beror på att det inte är polisen i sin helhet som ställs mot medborgarnas intressen. Istället sker en polarisering där motsättningen mellan en central polisledningen och poliserna på fältet lyfts fram. Man kan dra paralleller till cykeltipset som försvann i fallet med den försvunna Råneåbon som vi behandlade i kapitel ett, det vill säga det går inte att anklaga de hårt arbetande poliserna på fältet för att man inte rycker ur på alla larm. Istället riktas kritiken mot de poliser i ledande ställning som borde fördela resurserna på ett mer effektivt sätt. Denna uppfattning förstärks också i artikeln då kriminologen Jerzy Sarnecki som säger att: - Polisen måste använda sina resurser på ett bättre sätt. Av artikelns 13 utgångar är över hälften, sju stycken, negativa. Tre är neutrala och polisen får uttala sig i tre. Det ger ett negativt AB-index: -31. Denna inledande artikel följs sedan upp av liknande artiklar. Alla är dock inte lika negativa. Artikeln Polisen efter larmmissarna berättar om att polisen inte kände till hur många de larm var som inte föranledde åtgärder. Från Rikspolisstyrelsens sida visade man genom egna uttalandena i artikeln att man tog allvarligt på DN:s uppgifter istället för att försöka tona ned problematiken. Detta gjorde att artikeln uppvisade ett AB-index på +25. I nästa artikel Polisen: Vi vill hjälpa till men kan inte förstärks polariseringen mellan den centrala polismyndigheten och de aktiva poliserna på fältet. Artikeln är mycket kritisk mot hur de nya resurserna används. Genom journalisten text i kombination med uttalanden från poliser ute i verksamheten förmedlas en bild av att antalet poliser på fältet knappt ökat trots de förstärkta ekonomiska resurserna. Istället har dessa fått andra uppgifter som att svara i telefonen eller sitta i receptionen. 28 Vi är frustrerade för att vi inte räcker till vi är för få i yttre tjänst. Vi vill åka på de akuta jobben vi vill ju finnas där för allmänheten. Att hjälpa, skydda och ställa till rätta är ju anledningen till att vi finns, säger Patrik Gustafsson, yttre befäl i Roslagens polismästardistrikt. Liksom i Råneåfallet klarar sig polisen, det vill säga de poliser som den nämnda allmänheten kan tänkas behöva hjälp av i vardagen, helskinnade i artikeln. Istället drabbar kritiken en diffus och centraliserad (och förmodat byråkratiserad) ledning. Artikeln skapar av polisen på gatan och allmänheten ett vi som ställs mot ett dem, den gemensamma motståndaren polisbyråkraterna. 28 Polisen: Vi vill hjälpa till men kan inte DN:s nätupplaga

49 Det leder till att artikeln trots allt framställer polisen i en relativt god dager, vilket resulterar i ett AB-index på 0. Några andra artiklar i serien gestaltar av samma anledning som ovan polisen på ett positivt sätt. Frustrerande att inte räcka till och Man har rätt att kräva mer av oss poliser uppvisar AB-index på +8 respektive +38. I Polisen backar om redovisning medger polisen att deras statistik inte speglar verkligheten. Trots detta är texten positiv ur polisens perspektiv, AB-index är högt som +50. Anledningen till detta är att hela artikeln är en intervju med kanslichefen Kalle Wallin på RPS. Även om polisen här medger att allt inte fungerar på bästa sätt är det ändå polismyndigheten som till fullo får definiera problemet. Det är alltså Kalle Wallin som oemotsagd får beskriva och förklara verkligheten. I andra artiklar klarar sig polisen sämre. I Kravet: Ny myndighet ska granska polisen (AB-index -40) och i Uppblåsta siffror över uppklarade brott (-54) förekommer inga vanliga poliser att sympatisera med. Istället har de ersatts av andra aktörer i form av kriminologer och lektorer vilka är mycket kritiska. Två artiklar i serien sticker ut från de övriga genom att de avviker från genren. Anmälningar mot poliser utreds inte är inte egenproducerad, istället är det en kort TT-rapport. Hög tid att regeringen tar ansvar för polisens arbete är en debattartikel skriven av Polisförbundets Lena Nitz. Anledningen till att dessa två texter inlemmats i serien kan antas vara att artikelserien ska ges intryck av att vara mer omfångsrik än vad den i själva verket är. Det skulle i så fall kunna kopplas till ekonomiska faktorer. Artikelserien är ett exempel på den uppföljningsjournalistik som tidigare diskuterats i studien. Att kalla serien för fördjupningsjournalistik vore inte korrekt även om ett visst grävande uppenbarligen gjorts, exempelvis har DN kartlagt antalet larm och vilka åtgärder dessa har föranlett. Serien kännetecknas av redovisande texter i kombination med intervjuer och citat från enskilda poliser, kriminologer och andra forskare som huvudsakliga aktörer. Även om artikelserien är omfattande, om man jämför med landsortspressens motsvarigheter under den undersökta perioden, kännetecknas Polislarmen ändå av en kostnadseffektiv journalistik. Redovisande och rapporterande texter kompletteras med intervjuer. Att ringa upp en polis och 48

50 ställa ett antal frågor och sedan skriva ned det hela enligt fråga-svar-tekniken är ett enkelt sätt att skapa en uppföljare och kan göras till låg kostnad. Även om alltså Dagens Nyheter har större resurser än exempelvis Norrländska Socialdemokraten så är det endast undantagsvis som en journalist idag tillåts att lägga ned stora resurser på en nyhetstext. Redaktionernas dagliga arbete styrs av rutiner där texterna är ett resultat av utlagda nyhetsnät avsedda att fånga upp de nyheter av intresse som nätets källor sitter på. Exempel på hur sådana nyhetsnät 29 och källor fungerar är telefonsamtalet till vakthavande befäl på polisstationen: Hej, vad har hänt under natten eller promenaden förbi kommunalhuset för att kontrollera dagens diarieförda post. På det här sättet får journalisterna tillgång till information som kan omvandlas till nyheter. Samtidigt får källorna ut sin beskrivning av verkligheten vilket ofta skapar ett beroendeförhållande mellan journalister och källor, något som förklarar varför exempelvis polisen får så många pratminus i nyhetsartiklar. 30 Men oavsett hur ekonomiska faktorer och rutinisering skapar nyhetstexter ser vi hur dessa texter i artikelserien Polislarmen bildar en följetong, en i huvudsak sammanhängande berättelse om resurser som, om de inte används på rätt sätt, inte heller förbättrar verksamheten. Rätt eller fel (att fler administrativa tjänster tillsätts kan ju innebära att poliserna på fältet avlastas dessa typer av arbetsuppgifter) detta är ändå vad texterna slutligen förmedlar. Resultatet blir verklighetsbilder som också är en form av konstruktioner, inte påhittade nyheter men en journalistik som konstruerar en bild av vår omvärld utifrån sociala och organisatoriska mönster. 31 Hur gestaltades då polisen i artikelserien vilken bild fick allmänheten av polisens verksamhet? Analysen visar att det gemensamma AB-indexet för Polislarmen (under 2011) landar på -7. Ur polismyndighetens perspektiv kunde det ha varit betydligt sämre men genom att många vanliga poliser fick uttala sig och genom att poliser i centrala positioner emellanåt åtnjöt ett problemformuleringsprivilegium tonades den kritiska gestaltningen ned markant. 29 Nygren, G. (2011), Nyhetsfabriken Journalistiska roller i en förändrad medievärld Lund: Studentlitteratur 30 Strömbäck, J. (2009), Makt, medier och samhälle, Stockholm: SNS förlag 31 Nygren, G. (2011), Nyhetsfabriken Journalistiska roller i en förändrad medievärld, sid. 43, Lund: Studentlitteratur 49

51 50

52 Kap. 3: Nyheter i TV aktualitet och dramatik Förtroendet för etermedier är generellt högt hos mediepublikerna. Medieakademin och Göteborgs Universitet ger varje år ut Förtroendebarometern där allmänhetens förtroende för medier, företag och institutioner undersöks. I den senaste Förtroendebarometern 32 som utkom 8 mars 2012 toppas listan av Sveriges Radio, tätt följd av Sveriges Television. På tredje plats bland medieföretagen ligger Dagens Nyheter och därefter kommer TV4. I valet mellan SVT Rapport och TV4Nyheterna har vi av praktiska skäl valt att använda oss av de senare i denna studie. TV4 har nämligen ett fullständigt webbaserat arkiv för Nyheterna vilket gjort att vi kunnat ta del av samtliga nyhetsprogram under 2011 via TV4 Play. Vi har sökt på ordet polis och begränsat sökningen till enbart Nyheterna på TV4 Play. Det innebär att vi söker i samtliga rikstäckande avsnitt av TV4Nyheterna, i såväl 19- som 22- sändningarna. Sökningen omfattar däremot inte de regionala sändningarna. Under perioden 1/1-31/ förekommer ordet polis i 91 av programmen. 37 av dessa behandlar den svenska polisens arbete eller har en anknytning till svensk polis. Dessa 37 program har sedan analyserats, bland annat med hjälp av AB-indexmetoden för att dels se vilka aktörer som ges utrymme i inslagen, dels se hur polisen framställs. Vi har också delat in inslagen i ett antal kategorier för att kunna se vilken typ av händelser som leder till att man rapporterar om polisens arbete och enskilda poliser. De olika kategorierna är: Grövre brott: Här placeras till exempel mord, mordförsök, misshandel, narkotikabrott, trafficking, våldtäkt, och rån. Pedofili hör också hit liksom organiserad brottslighet av olika slag. Polisvåld/oegentligheter: Med polisvåld menas sådana inslag som rapporterar om poliser som, sanktionerat eller inte, brukat våld i tjänsten eller som anklagas för detta. Oegentligheter omfattar nyhetsinslag som ifrågasätter lämpligheten i myndighetens eller enskilda polisers rutiner eller agerande. Poliser som begår/är misstänkta för att begå brott på fritiden: Här hamnar de nyheter som berör poliser som anklagas för att bryta mot lagen i egenskap av privatpersoner

53 Ordningsfrågor: Under denna kategori har vi sammanfört rapporteringen från polisinsatser i samband med folksamlingar av olika slag. Det innefattar såväl upplopp som demonstrationer och civil olydnad. Övrigt: Här samlas de nyhetsinslag som inte kunnat hänföras till någon av de andra kategorierna. Beväpnade män rånade Handelsbanken i Flen Vid halvtiotiden på förmiddagen passerade en polisbil av en slump Handelsbanken i Flen. Vad de inte visste var att banken just i detta ögonblick rånades av ett antal beväpnade män. När rånarna fick syn på polisbilen öppnade de eld mot poliserna som då i sin tur besvarade elden. - Man blev väl lite rädd när de kom ut och siktade med pipan mot en, man blev kanske lite extra rädd men annars var det inget, berättar ett ögonvittne som arbetade på ett vägarbete utanför banken. Det två och en halv minut långa inslaget är mycket dramatiskt. Ytterligare ett ögonvittne intervjuas. Det visar sig att en av vägarbetarna filmade med sin mobiltelefon då rånarna gav sig av från platsen. På hans film ser man flyktbilen och man kan höra att vägarbetarna diskuterar då de tillsammans försöker hinna memorera flyktbilens registreringsnummer. Inslaget är mycket fylligt, det märks att redaktionen haft gott om tid att färdigställa inslaget inför kvällens sändning. Vi får veta att flyktbilen hittats och att misstänkt aktivitet rapporterats i ett sommarstugeområde. På TV-skärmen visas hur beväpnade poliser försiktigt närmar sig den övergivna flyktbilen 33. Därefter växlas bilden över till ett klipp som visar hur poliser kontrollerar fordon vid en vägspärr. Sörmlandspolisens presstalesman Göran Kessel intervjuas och besvarar frågor kring hur vanligt det egentligen är med automatvapenutrustade bankrånare. Han menar på att det är mindre vanligt och förmodligen bör begränsa kretsen av misstänkta. 33 Ur TV4Nyheterna

54 Nyhetsinslaget är mycket dramatiskt. Det innehåller bilder av flyktbilen på väg bort, intervjuer med vittnen, poliser i aktion, bilder av den tungt beväpnade och skyddsutrustade insatsstyrkan och avslutas med reporterns kommentar att det inte kan uteslutas att en av rånarna träffats av polisens svarseld. - Jag tyckte ju att de träffade ena rånaren, alltså att det dammade till lite. Jag vet inte om det dammar till om man träffar västen? Jag vet inte, men han rörde sig lite grann. Annars rörde han inte en min, han var otroligt kall den där rånaren, säger ett av ögonvittnena. Man hittad död i Örebro Sverige igen: En man har hittats död med skottskador utanför ett kontor i ett industriområde i Örebro. En man har också anhållits i sin frånvaro misstänkt för mord men är ännu inte gripen. Så inleds ett inslag om ett grovt brott i Örebro, förmodligen ett mord. Tittarna får sedan veta att varken den mördade eller den anhållna är kända av polisen. Därmed är också motivet oklart. Hela inslaget är på totalt 21 sekunder och det är nyhetsuppläsaren i studion som berättar om hela händelsen. Först ser man nyhetsuppläsaren i studiomiljön men ganska omgående visas istället bilder från den omgivning där den döda mannen hittats. Man ser några poliser promenera förbi, därefter är nyhetsinslaget över. Stort polis- och mediauppbåd. Under denna något otydliga rubrik döljer sig den händelse då en man och en kvinna hittades döda på en gård utanför Alingsås. Inslaget 34 introduceras från studion. Nyhetsankaret Anna Lindmarker sitter med två stora kartor bakom sig. Den ena visar Sverige och den andra är en detaljkarta där Alingsås är tydligt markerat. Efter några ord lämnar Lindmarker över till TV4Nyheternas utsända på platsen, Johan Håkansson, genom att fråga: Johan, vad är senaste nytt? I den följande telefonintervjun så berättar reportern på platsen att det är stor aktivitet på gång. Det man vet är att en 34 Ur TV4Nyheterna

55 man och en kvinna hittats döda drygt fyra timmar innan inslaget. I övrigt är det tydligt att man ingenting vet med bestämdhet. Reportern rapporterar om avspärrningar och tekniska undersökningar. Det ska ha bott två par på gården berättas det, man vet dock inte ännu vilka som är de döda. - Omständigheterna är mycket oklara och polisen är förtegen, säger Håkansson. Inslaget är kort, bara drygt en minut. Den osäkra rubriken speglar själva inslaget, man vet att något allvarligt har hänt men man är osäker på vad. Det visar sig så småningom, dock inte inom ramen för ovanstående nyhetsinslag, att paret har mördats. Polisen säkrar spår på gården Dagen efter, den 20 oktober, följs nyheten upp. Efter att nyhetsankaret kort påannonserat nyheten följer en intervju med Ulf Edberg, presstalesman för polisen i Västra Götaland. Till en bakgrund av stillbilder från gården med avspärrningsband och byggnader avlöser varandra berättar Edberg att tekniska undersökningar fortfarande pågår. Vi får veta att paret varit aktiva i en frikyrka och att det var en grupp församlingsmedlemmar och grannar som gjorde den makabra upptäckten då de kom för att hämta med sig paret till en körövning. - Polisen misstänker mord men motivet är oklart och ingen har ännu gripits, berättar reporterrösten. Ovanstående fyra nyhetsinslag är exempel på rapporteringen av händelser som faller under den kategori vi valt att kalla grövre brott. En stor del av de rikstäckande nyheterna där polisen är involverad tillhör denna kategori. Det handlar bland annat om mord, misshandel, narkotikabrott, våldtäkter, pedofilhärvor och rån. Även om de här redovisade exemplen kan sägas vara typiska för genren är de ändå sinsemellan olika. Det första exemplet som handlar om bankrånet är av reportagekaraktär. Det är genomarbetat, man ser att redaktionen har haft en del tid på sig. Det visar sig genom att TV4 har filmat och rapporterat från olika platser, de har hunnit intervjua många personer, både en polistalesman och representanter för allmänheten. Det visar sig också genom den mängd fakta och alla de aktörer som får komma till tals i inslaget. Den bild som här ges av polisen är att de effektivt och målmedvetet arbetar för att lösa detta allvarliga brott. De har fått stora resurser vilket illustreras av de många olika klippen från spridda geografiska platser. De har ett riskfyllt arbete vilket illustreras av de rökfyllda actionscenerna och av de bilder som visar hur poliser drar på sig skottsäkra västar. Risker är emellertid inte något 54

56 som hindrar dem från att göra sin plikt som består i att ta fast brottslingarna och skydda allmänheten. Allt det som visas i bilder förstärks också av intervjun med polisens presstalesman. TV-nyheternas speciella medielogik Gestaltningen av polisen är ur polisorganisationens perspektiv det bästa tänkbara i detta nyhetsinslag. Polisen arbetar snabbt och effektivt med lämpliga resurser. Analyserar man inslaget med hjälp av AB-indexmetoden får man trots detta bara ett värde på +17. Anledningen är att bara två av inslagets tolv utgångar ägs av polisen i form av egna uttalanden. De övriga tio utgångarna är neutrala om man endast tar hänsyn till vad som sägs muntligt. Neutraliteten, det vill säga det torra och sakliga sättet att presentera fakta, är utmärkande för televisionens sätt att rapportera åtminstone i jämförelse med tidningsmedierna. Det innebär bland annat att antalet neutrala utgångar är väldigt dominerande. Å andra sidan väljer televisionen på ett helt annat sätt än dagstidningarna tydliga och dramatiska enskilda händelser vilket gör att det negativa ofta blir framträdande. De lokala dagstidningarna rapporterar i princip allt om polisen vilket förklarar att resultatet blir betydligt mer positivt. Det som AB-index har svårare att mäta är vad bilderna berättar. Samtidigt som tv-publiken lyssnar till aktörernas röster eller läser undertexterna pågår också en parallell berättelse med hjälp av bilder. Ofta, dock inte alltid, överensstämmer i det stora hela de två parallella berättelserna men de berättas delvis på olika sätt. På grund av detta måste AB-indexmetoden kombineras med andra metoder då audiovisuella medier ska analyseras. Genom att till exempel studera aktörernas kroppsspråk, i vilken miljö de befinner sig, med vilket tonfall de talar och tilltalas, hur de beskrivs av andra aktörer samt vilka ordval som används går det att locka fram samhälleliga och kulturella betydelser i de olika inslagen. Nyhetsinslag av telegramkaraktär Ibland är nyhetsinslagen mycket korta även om det handlar om grova brott. Inslagen har i det närmaste en telegramliknande karaktär och har sin motsvarighet i de korta notiser som dagstidningarna köper in från nyhetsbyråerna. Inslaget från den 27:e maj då en man hittades död i Örebro är ett exempel. Då inslaget sänds är det ännu osäkert om det verkligen rör sig om ett mord, ett självmord vill medierna i regel inte göra något väsen av. I de etiska reglerna för press, TV och radio slås det fast att man ska Iaktta stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsförsök särskilt av hänsyn till anhöriga och vad ovan sagts om privatlivets helgd

57 Syftet med regeln är att undvika att uppgifter om enskildas privatliv sprids då de saknar ett uppenbart allmänintresse. Oftast handlar det emellertid om att nyheten är alldeles färsk och att det ännu inte finns några kända fakta att bygga en historia kring. Resultatet blir alltså en kort nyhetsflash som eventuellt följs upp i senare sändningar om det visar sig att händelsen är intressant nog. I den här typen av korta nyhetsrapporter nämns polisen inte alls eller i all korthet. Polisen är på plats, Polisen har ännu inga misstänkta eller Polisen utesluter inte brott är några exempel. Beskrivningarna är oftast helt fria från värderingar. TV4Nyheternas bevakning av det äldre paret som hittades döda på en gård utanför Alingsås börjar något trevande. Man vet först inte vad som har hänt, det behöver inte vara fråga om mord. Allt pekar dock på att paret inte avlidit av naturliga orsaker. I det första nyhetsinslaget som får vi via en telefonrapport veta att polisen har tekniker på plats och att en spaningsledare från Trollhättan har tillkallats. Två par ska ha bott på gården. Det ena paret är från Polen och har inte bott på gården särskilt länge berättar reportern. Under tiden som vi hör reporterns telefonrapport, visas videobilder från gården. Man får intrycket av en traditionell svensk gård, inbäddad i ett vackert och stilla landskap. Framtoningen är dramatisk i och med att den betande kon flankeras av en polisbuss och de vackra naturscenerna med faluröda byggnader kontrasteras mot ett blåvitt avspärrningsband och några uniformerade poliser som tycks undersöka något. Inga ljud hörs utöver reporterns berättande röst. Polisen omnämns vid fem tillfällen. Samtliga omnämnanden är neutralt beskrivande. Bilderna visar ingen febril aktivitet men vittnar om att polisen är på plats och gör vad de ska. Anna Lindmarker tackar reportern och meddelar tittarna att vi ska få veta mer vid nyhetstimmen klockan 22:00. Det får tittarna emellertid inte, något nytt har inte tillkommit. Dagen efter kommer däremot en fylligare sändning. På torsdagen, det vill säga dagen efter, får vi av nyhetsuppläsaren veta att paret verkligen blivit mördade. Därefter släpps polisens presstalesman Ulf Edberg in och han får under tio sekunder berätta om den pågående tekniska undersökningen. Därefter kommer en reporterröst in som rekapitulerar gårdagens händelser. En granne framträder kort varpå rekapituleringen fortsätter. I slutet på inslaget berättas att orten är i chocktillstånd och att kyrkan ska hålla en minnesstund. Presstalesmannen har egentligen inte särskilt mycket att tillföra men i och med att polisen får utrymme i reportaget ökar trovärdigheten. I de båda inslagen som behandlar morden utanför Alingsås gestaltas polisen mycket neutralt. De står inte på något sätt i centrum. Vi ser representanter för polisen endast i de stillbilder och filmer 56

58 som fungerar som fond för de röster som berättar om händelserna och då endast i en slags biroller. De vaktar avspärrningar, samtalar med varandra och undersöker markytor. Det enda undantaget är alltså då Ulf Edberg får framträda med berättarröst och sitt foto under tio sekunder. Deras aktörskonkurrenter är emellertid få. En enstaka granne får uttala sig, i övrigt är det nyhetsankare och utsända reportrar som tar all plats i inslagen. Den här typen av reportage ger inga höga värden enligt AB-index men ger å andra sidan en stabil bild av en polisorganisation nu gör just vad de förväntas göra. De har goda tekniska och personella resurser vilket i sin tur ger TV-tittarna en bild av trovärdig och effektiv polisorganisation. Jävsituationer, interna utredningar och våld under tjänsteutövning - Den kvinnliga polis som ledde förhören i Assangeutredningen har personliga och politiska kopplingar till en av de två kvinnor som anmälde Wikileaksgrundaren Julian Assange för sexuella övergrepp uppger Expressen. De var med i samma politiska parti och ska ha haft täta kontakter innan anmälan gjordes, berättar kvällens nyhetsuppläsare den 10:e mars. Detta korta inslag nämner polisen i negativa ordalag i båda de utgångar som inslaget omfattar. Det läggs ingen kraft på att ytterligare markera att här finns en uppenbar risk för jäv om uppgifterna stämmer varför detta hanterats på ett mycket olyckligt sätt av polisen. Skadan är dock redan skedd och rapporten skapar en besk eftersmak. AB-indexanalysen visar detta på ett mycket tydligt sätt genom värdet I ett inslag i TV4Nyheterna den 11:e maj 36 berättas att bara en halv procent av brottsanmälningar som görs mot poliser och åklagare leder till åtal. Den förre överåklagaren Sven-Erik Alhem kräver nu att en ny myndighet inrättas för att utreda brottsmisstankar mot polis och åklagare. Problemet är att allmänheten har en väldig misstro mot systemet berättar Alhem. - Man tror att poliser och åklagare skyddar varandra, säger Sven-Erik Alhem. Han vill ha en speciell myndighet som är avskild från polis- och åklagarväsendet och föreslår en särskild avdelning som sorterar under justitiekanslern. Denna avdelning skulle handlägga alla anmälningar som riktas mot polisoch åklagarmyndigheter. Inslaget föranleddes av att TV4Nyheterna dagen innan hade berättat om att den höga polischef som var misstänkt för våldtäkt nu 36 Ur TV4Nyheterna

59 hade friats (se nedan). Även om inslaget inte i sig kritiserar polisen så skapas en underliggande kritik via den bild som presenteras av allmänhetens låga förtroende för rättsvårdande myndigheter. Sven-Erik Alhem säger ju inte heller att en ny organisation är nödvändig för att den nuvarande är korrupt. Istället är den nödvändig för att skapa legitimitet åt verksamheten så att stödet från allmänheten kan återupprättas. Ändå skapar inslaget en misstanke om att allt inte står rätt till och denna misstanke stärks av att den höga polischefen dagen innan friades från våldtäktsmisstankar. Tre av utgångarna i inslaget är negativa och tre är neutrala vilket gör att inslaget som helhet gestaltar polisen negativt. Programinslagen om Assangefallet och om hur anmälningar mot poliser ska utredas hör till kategorin polisvåld och oegentligheter, specifikt till oegentligheter. Till kategorin hör också de fall då poliser brukat våld i tjänsten. TV4Nyheterna rapporterar från fyra sådana fall under februari sköt polisen en man i benet. Händelsen utspelades i Malmöstadsdelen Bellevue där en pistolbeväpnad man hotade att skada både sig själv och andra. Efter att ha försökt tala mannen till rätta ansåg sig polisen slutligen tvungen att skjuta mannen i benet. Mannen omhändertogs sedan för psykiatrisk vård. Den 13 december skedde en liknande händelse när en man på nytt sköts i benet, denna gång i Åhus. Mannen var beväpnad med kniv och närmade sig polispatrullen. Han svarade inte på anmodan att stanna och lägga ned kniven varför polisen ansåg sig tvungna att skjuta honom. Mannen greps och fördes till sjukhus. Ingen av de här händelserna påverkar bilden av polisen på ett negativt sätt. Det gör däremot de två återstående nyhetsinslagen i kategorin. Tio år senare om EU-kravallerna i Göteborg Den 14:e juni visar TV4 ett inslag på drygt två minuter med anledning av att det var tio år sedan ett EU-toppmöte med George Bush som inbjuden gäst föranledde demonstrationer och kravaller. Över 50 poliser och dubbelt så många demonstranter skadades under de två dagar som protesterna pågick. Ett åttiotal demonstranter åtalades varav de flesta fälldes. 170 polismän anmäldes för övervåld. Fem åtalades men ingen fälldes. Som ett resultat av EU-kravallerna lärde sig stora delar av allmänheten att frukta och ogilla den maskerade aktivisten med gatstenar i händerna på en vandaliserad paradgata i Göteborg 37 men de lärde sig också att frukta och ogilla polisen. Två händelser där polisen kritiserades för sina insatser sticker ut; aktionen vid Hvitfeldtska gymnasiet samt skottet i ryggen på Hannes Westberg

60 Med anledning av årsdagen av EU-kravallerna sändes alltså ett nyhetsinslag på temat med rubriken Göteborgspappa kritiserar polisen Det är en symbolfråga för polisen. En svensk polis utan skjutvapen skulle känna sig utsatt kanske kastrerad, säger Gunnar Westberg, pappa till den Hannes Westberg som deltog i kravallerna och träffades av ett skott i ryggen. Efter Gunnar Westbergs inledande ord ger en reporterröst en bakgrund till händelserna för tio år sedan. Därefter släpps åter Gunnar Westberg in. Han menar att vapen ska finnas i beredskap för vissa situationer men inlåsta så att polismyndigheten hinner reflektera innan vapen sätts in vid en kritisk situation. Han berättar vidare att polisen nu har tillgång till ännu värre vapen än de hade förr, exempelvis tumlande kulor som just nu är förbjudna i krig men alltså får användas av svensk polis. Sociologen Matthias Wahlström forskar kring polisens lärdomar från händelserna som lett fram till en mer dialoginriktad strategi. Han menar att det ändå är långt kvar till skjutvapenfria insatser vid demonstrationer. - Det skulle vara väldigt svårt att få gehör för det inom polisen. Jag tror man ser den här revolvern eller vapnet som en sista utväg som man vill kunna ta till. Hannes Westbergs pappa får avsluta inslaget genom att citera en anonym polisman som säger sig sakna adrenalinkicken från kravallerna och som menar att den största lärdomen för demonstranterna är att kastar man sten på polisen blir man skjuten. Ett sådant här nyhetsinslag är givetvis en katastrof för så väl den enskilda polisen som för myndigheten. En nyhetspresentatör och en reporter introducerar och rapporterar strikt neutralt om man bara ser till orden de säger. Men i sitt sammanhang blir innebörden betydligt skarpare. Medan de talar visas filmer från kravallerna, bland annat ser man Hannes Westberg bli skjuten. Aktörerna i inslaget består av Gunnar Westberg och sociologen Wahlström. Polisen ges ingen chans att via en representant få delta och nyansera bilden. På något sätt förmedlas känslan att den citerade anonyma polisen är den som officiellt får representera polisen. 38 Ur TV4Nyheterna

61 Denna anonyma polis tilldelas alltså rollen som en slags aktör i inslaget vilket givetvis inte är fallet men likafullt är det katastrofalt för mediebilden av polisen. Det sista inslaget i kategorin polisvåld och oegentligheter rör ett fall av misstänkt misshandel i en arrest i Mölndal. En ung man, Matthias, intervjuas och ger sin bild av de händelser som inträffade i samband med att han greps. Han anmäler vakterna för misshandel men åklagaren lägger snabbt ned fallet på grund av att vakterna gör en motanmälan mot Matthias. Huvudbudskapet i inslaget är att bara tio av drygt fall där polis använt våld i tjänst har lett till fällande dom. Här kan man alltså dra paralleller till inslagen om Sven-Erik Alhems krav på en särskild avdelning som, direkt underställd JK, ska hantera polismål samt till inslaget om Göteborgskravallernas alla anmälda men inte fällda poliser. Sammanfattningsvis kan man konstatera att kategorin polisvåld och oegentligheter får ett ABindexvärde på -46. Förutom avsaknaden av positiva utgångar är den stora anledningen till det dåliga resultatet frånvaron av polisaktörer i inslagen, endast i två av de 28 utgångarna kommer polisen till tals via egna utsagor. En polis är aldrig ledig Redan 2008 anmäler Åsa (fingerat namn) att hon blivit grovt misshandlad av sin sambo. Denna sambo är ett högt polisbefäl. Den 11:e maj 2011, två och ett halvt år senare, läggs förundersökningen ned. TV4Nyheterna rapporterar om detta i ett drygt tre minuter långt inslag. Tittarna får höra intervjuer med Åsa från 2008 och Lennart Ekdal berättar hur han följt faller genom åren och vi får bland annat se inslag från Kvällsöppet där Ekdal medverkade. - Svenska tidningar den senaste tiden: Fyra polismän sitter just nu häktade för våldtäkt, gripna av kollegor i snabba och resoluta aktioner. Men så ser det inte alltid ut, berättar Ekdal innan han börjar berätta om Åsas historia. Under en intervju med kvinnan konstaterar Ekdal att en kvinna blir misshandlad av sin sambo, ett högt polisbefäl, och polisen är där. - Vad blir konsekvensen av detta, undrar Ekdal. - Den [förundersökningen] las ned berättar Åsa. - Hela förundersökningen, undrar Ekdal? - Ja, svarar Åsa. I en resumé får sedan tittarna veta att förundersökningen först lades ned, för att sedan tas upp på nytt. Nu, två år och nio månader senare läggs förundersökningen ned på nytt. Detta trots att 60

62 rättsintyg finns på Åsas skador, och trots att sambon i ett förhör enligt förundersökningsprotokollet sagt: Ja, vad ska jag säga? Jag har ju gjort det. Den enhet som handlade fallet var den hårt kritiserade Riksenheten för polismål, berättas det i inslaget. Knappt en halv procent av de ärenden som utreds av enheten leder till åtal. Aktörerna är många i det långa inslaget. Här finns förutom studioman och reporter också journalisten Ekdal, en polisutredare, en åklagare samt offret, Åsa. Av inslagets 21 utgångar uttalar sig polisen i en. 14 utgångar är negativa, endast sex är neutrala. Återigen kan kopplingar göras till de tidigare redovisade inslagen där det rapporterats att det bara i tio av drygt fall där polis använt våld i tjänst har lett till fällande dom. Likaså finns det kopplingar inslaget där Sven-Erik Alhems kräver att en särskild avdelning under JK, ska hantera polismål. - Det finns uppgifter som får en att häpna i det här fallet, säger nyhetsankaret Bengt Magnusson i ett annat nyhetsinslag samma dag 39. Han berättar att kvinnan (Åsa), som säger sig ha blivit våldtagen av sin sambo, för några dagar sedan fick ett paket med sina beslagtagna blodiga lakan hemskickat till sig. - Det är ett så makabert förfaringssätt, menar Åsa senare i inslaget. - Vad ska ett brottsoffer göra med det här? Tvätta och återanvända och laga, undrar Lennart Ekdal som är med även i detta inslag. Flera bekanta till Åsa som är poliser har uttryckt att detta är makabert och får aldrig hända. I inslaget berättas åter att den tidigare våldtäktsmisstänkte sambon har en hög position inom polisen i Stockholm samt att förundersökningen har blivit nedlagd. 39 Ur TV4Nyheterna

63 I Nyheterna 19:00 nästa dag meddelar advokaten Björn Hurtig att han kommer att begära en överprövning i våldtäktsmålet mot polisbefälet. Hurtig menar att åklagaren borde ha kunnat arbeta betydligt hårdare med målet. Björn Ericson, som är chef över enheten för polismål, försvarar åklagarmyndigheten: - Vi driver de här ärendena väldigt seriöst och den som sätter sig in i det, och förstår det, borde tycka att vi har gjort ett väldigt bra jobb, säger Ericson. Han menar att de inte hittat något som stärker målsägandens uppgifter. Ett liknande inslag om Björn Ericsons begäran om omprövning sändes i Nyheterna även klockan 22:00 samma dag. Dessa, sammanlagt fyra, inslag påverkade den sammanvägda mediebilden av polisen på ett mycket ogynnsamt sätt under den undersökta perioden, det vill säga år I tre av de fyra inslagen ges polisen möjlighet att uttala sig, dock sparsamt det handlar endast om fem utgångar. Totalt innehåller de fyra inslagen 48 utgångar, varav 26 är negativa. Inga utgångar kan betraktas som positiva och värdet enligt AB-index visar -44. Ett femte inslag sorterar under samma kategori som de fyra ovan. 14 september rapporteras det att en 53-årig polisman från Stockholm åtalats för våldtäkt och sexköp. En 16-årig flicka ska ha fått droger, alkohol och pengar i utbyte mot sexuella tjänster. I det korta inslaget, där en reporterröst berättar mot en bakgrund av stillbilder, kopplas polismannen ihop med den ökända basebolligan. Polismannen misstänks dessutom för att ha köpt sex av ytterligare en kvinna samt av en man. Polismannen nekar till brott. De stillbilder som får illustrera det korta reportaget visar bland annat lagboken samt fru Justitia med ögonbindel, våg och svärd. Bilderna överför en symbolisk betydelse till tittarna med innebörden att vi alla är lika inför lagen. Men i och med att bilderna visas i detta sammanhang, och på detta inledande stadium av en rättsprocess mot den 53-åriga polismannen, blir effekten snarare att likheten inför lagen ifrågasätts. Redan från början ifrågasätter vi alltså rättssystemets vilja att förutsättningslöst utreda en polis. Denna känsla härstammar givetvis, åtminstone delvis, från alla de affärer som medierna rapporterat från under året, affärer där poliser varit inblandade. Fortfarande minns tittarna det höga polisbefäl som var misstänkt för våldtäkt och misshandel av sin sambo och där utredningen lades ned. Inslaget ger ett AB-index på Nyheter som sorterar under kategorin poliser misstänkta för brott på fritiden är ett stort bekymmer då dessa nyheter hotar den föredragna medialiserade bilden av polisen som ska representera effektivitet, trygghet och förtroende. Att brotten begås utanför tjänsten spelar ingen som helst 62

64 roll en polis är alltid polis i allmänhetens ögon. Här finns förstås en logik, en polis som bryter mot lagen på fritiden kan förväntas göra detta även under sitt arbete och är därför inte att lita på. Kravaller i Rosengård och bilbränder i Hisings Backa Givetvis passerar inte händelserna i Rosengård och Backa TV4Nyheterna obemärkt förbi. Dock är antalet inslag sparsamt. De är dessutom korta, under en halv minut och i de flesta fall nöjer man sig med att låta nyhetsuppläsaren neutralt rapportera vad som hänt. Ingen kritik riktas mot polisens insatser och inga poliser eller andra aktörer uttalar sig i inslagen. I de dagstidningar vi analyserat på annan plats i studien, har rapporteringen från exempelvis Backahändelserna benämnts som fördjupningsjournalistik. Denna medielogik har stundtals utmanat polisens gestaltning av sig själva i medierna. I televisionens rapportering syns en annan medielogik. I de riksomfattande TV4Nyheterna tillmäts inte händelserna i Backa och Rosengård samma nyhetsvärde då de sällan har ett nationellt intresse. Stockholmare och Umeåbor har ett begränsat intresse av att det är stökigt i några förorter till Malmö och Göteborg. Därför har dessa händelser i televisionssammanhang nedgraderats och hamnar därför i kategorin Ordning. Tre andra inslag har också kategoriserats som ordningsfrågor. 16 februari rapporteras att flera aktivister greps i samband med protester mot avvisningar. I det 28 sekunder långa inslaget berättas det att ett 90-tal demonstranter avlägsnades och ytterligare tio greps av polis utanför Migrationsverkets förvar i Kållered i samband med att ett antal asylsökande irakier skulle avvisas. Medan nyhetsuppläsaren berättar visar en film hur poliser försöker flytta på aktivister som kedjat ihop sig. Det går lugnt till och enligt demonstranterna själva var det tumultartat men ingen ska ha blivit allvarligt skadad. I ett nästan två minuter långt inslag från 25 augusti berättas att man på en skola kände sig tvungna att ta hjälp av polisen för att ta hand om fulla elever. Enligt en tradition ska eleverna festa hela natten innan terminsstart vilket i år innebar att mellan elever kom berusade till skolan. Poliser och väktare tillkallades för att utestänga de onyktra eleverna. I inslaget intervjuas två elever samt skolans rektor. Inga poliser uttalar sig men några uniformerade poliser visas i en bildsekvens då de står vid en rad skåp i en korridor. Samtliga sju utgångar i reportaget är neutrala ur polisens perspektiv. 63

65 Orsaken är helt och hållet att polisen gick på felaktig information - Man fick underrättelseinformation från en massa håll och den var uppenbarligen inte sann. När det gällde Hvitfeldtska fick man höra att det skulle finnas vapen här. Det visade sig sen att det inte fanns några vapen, säger Anders Svensson 40. Svensson agerade medlare mellan polisen och demonstranterna för tio år sedan då Göteborgskravallerna pågick och här handlar det alltså på nytt om ett nyhetsinslag med anledning av att det var tio år sedan EU-toppmötet i Göteborg. Det här är det enda nyhetsinslaget i kategorin som hotar mediernas bild av polisen som en effektiv och trygg organisation. Svensson beskriver att situationen inne på Hvitfeldtska gymnasiet var irriterad men lugn. Tidigt på morgonen fattade polisledningen beslutet om husrannsakan på gymnasiet. - Det blev startskottet för oroligheterna som skulle komma att rasa i flera dagar i Göteborg, berättar reporterrösten. Uteslutande från vad som sägs i inslaget genereras ett AB-index på -66. Dessutom skapar arkivfilmerna som visas under stora delar av inslaget en stämning som rimligen påverkar tittarnas inställning till polisen negativt. Det är dramatiska bilder där kravallutrustade poliser gör framstötar eller jagar demonstranter. Bilden nyanseras möjligen av brinnande flaggor och maskerade demonstranter vilka kan tänkas ge legitimitet åt polisens aktioner. EU-toppmötet 2001 med tillhörande kravaller har satt tydliga spår i medvetandet hos många människor och TV4Nyheternas val att ha med ett par inslag med anledning av tioårsminnet påverkar negativt gestaltningen av polisen under den undersökta perioden. Onyktra föräldrar och ockuperade ambassader Underrubriken illustrerar hur omöjligt det egentligen är att samla följande sju klipp under kategorin Övrigt. De har väldigt lite gemensamt. Här återfinns nämligen så vitt skilda företeelser som politiska och juridiska spörsmål med anknytning till polisens arbete, de få fall av vardagsbrottslighet som televisionen anser värda att rapportera om, händelser med anknytning till 40 Ur TV4Nyheterna

66 terrorism samt inslag som verkar gjorda på polisens begäran, det vill säga inslag av typen polisen vill varna för. Under år 2011 hittades sju inslag som placerades i kategorin Övrigt. Den 4:e mars varnade polisen för omfattande fall där falska modefotografer uppträtt. I det nästan två minuter långa inslaget varnas unga kvinnor för att ensamma träffa påstådda fotografer. Bakgrunden är att en man på torsdagen åtalades i Växjö, anklagad för mord på en ung kvinna som han ska ha lurat till sig genom att låtsas vara modellfotograf. Nu väljer både modellagenturer och polisen att gå ut med en varning. De aktörer som deltog i inslaget var en polis, en reporter, en agent samt en fotograf. Polisen uttalar sig i två av inslagets nio utgångar och bilden av polisen är positiv och AB-index landar på +22. I ett inslag från 8 mars gör Bengt Magnusson en telefonintervju med en utsänd reporter på plats i Skottland. Intervjun handlar om hur den skotska polisen söker kopplingar mellan en av dem gripen man och hans eventuella inblandning i terroristdådet i Stockholm i december. Inslaget berör den svenska polisens arbete men en positiv och en negativ utgång tar ut varandra så inslaget påverkar inte mediebilden av den svenska polisen. I ett annat inslag, denna gång från 20 april 41, berättas att ett flertal bilar stuckits i brand i Göteborg. Inte heller detta inslag påverkar gestaltningen av polisen i och med att en positiv och en negativ utgång tar ut varandra. Inslaget är däremot ovanligt av den anledningen att det rapporterar om ett samarbetsprojekt i Kortedala, Människan bakom uniformen. Studien har tidigare tagit upp detta projekt under avsnittet om fördjupningsjournalistik, det är dock ovanligt att den här typen av reportage visas i TV4-Nyheterna. Det är också skälet till att inslaget hamnar i kategorin övrigt istället för under ordning. Tonen i inslaget samt reportaget om samarbetsprojektet gör att inslaget kan tolkas positivt för polisen även om AB-indexanalysen inte förmår visa detta. I inslaget Ny lag ska stoppa nätdroger från 11 mars berättas att en ny lag ska träda i kraft den 1:a april. Cecilia Fant från rikskriminalen förklarar att man med hjälp av lagen ska kunna stoppa droger som ännu inte hunnit narkotikaklassas. Idag är polis och tull tvungna att lämna ut beslagtagna droger om de inte hunnit bli klassade som narkotika. I konkurrens med 41 Ur TV4Nyheterna

67 studiomannen, en reporter och en politiker står sig polisen fint. Cecilia Fant ges stort utrymme och är förtroendeingivande. AB-index speglar den audiovisuella analysen med värdet +25. De övriga tre inslagen i kategorin handlar om föräldrar som kör sina barn till skolan trots att de fortfarande är påverkade av gårdagens alkoholintag, om polisens stormning av den ockuperade libyska ambassaden samt ett inslag där professorn Dennis Töllborg förklarar att han tror att polis och åklagare inte lyckades få fram nog med bevis mot de män som greps i Göteborg och därefter häktades, misstänkta för förberedelse för terroristbrott. I inslaget om onyktra föräldrar ges polisen tre tillfällen att uttala sig. Samtliga övriga utgångar, elva stycken, är neutrala och bilden som ges av polisen är att de står för effektivitet och trygghet. Det är svårt att invända mot att det är oerhört viktigt att polisen ser till att täta samlingar av barn och vuxna utanför en skola kan känna sig trygga och inte ska behöva riskera att bli påkörda av någon för att föraren är bakfull. Inslaget med professor Töllborg gör varken till eller från för gestaltningen av polisen. Däremot är inslaget från den libyska ambassaden mycket lyckat ur propagandasynpunkt. AB-index ger +50, huvudsakligen beroende på att polisen får uttala sig i hälften av inslagets tolv utgångar. Den audiovisuella analysen ger bilden av trygghet och effektivitet. Stockholmspolisens trygga och vederhäftiga informatör Kjell Lindgren intervjuas i förgrunden. Han berättar sakligt vad som har hänt och hur polisen arbetar för att lösa situationen på bästa tänkbara sätt. Han låter sig inte svepas med i journalistens upphetsade frågor angående ockupanternas eventuella beväpning, det förekommer rykten om knivar säger journalisten bland annat. I bakgrunden ser tittarna hur tungt beväpnad polis i full skyddsutrustning lugnt klättrar uppför en stege och in genom ett 66

68 fönster. I förgrunden ses en kvinnlig polis metodiskt och lugnt arbeta med att hålla allmänheten utanför avspärrningarna. Inslaget utstrålar effektivitet, trygghet och förtroende. Som helhet får kategorin AB-indexvärdet +10 vilket inte säger så mycket eftersom de tre inslag som inte påverkar mediebilden av polisen alla får värdet noll och således drar ned det totala indexvärdet. Räknat enbart på de fyra övriga inslagen blir värdet istället

69 68

70 Summering kap. 1-3: En effektiv och trovärdig polis träder fram i vardagsjournalistiken I denna första del (kapitel 1-3) av vår rapport, En trygg polis i ett otryggt samhälle, har vi presenterat resultaten av innehålls- och textstudier med ett i huvudsak kvantitativt fokus. Vi har undersökt hur polisen gestaltas genom det vi kallar vardagsjournalistiken och vi har använt en särskild metod AB-index för att mäta i vilken grad journalistiken om polisen är positiv, negativ eller neutral. Och som vi kunnat visa är det övervägande positiva gestaltningar i nyhetsmaterialet. Vi har arbetat med tre olika medietyper: morgontidningar av två slag; landsortspress, Barometern, Norrländska Socialdemokraten och Nya Wermlands-Tidningen, respektive storstadspress, Dagens Nyheter, samt television i form av TV4 Nyheterna. 42 Ett tydligt mönster är att ju mer lokalt ett medium är desto fler nyheter och desto större bevakning av polisen, och ju mer lokalt desto positivare bilder av polisen. För de lokala/regionala morgontidningarna är material om polisens lokala arbete en central nyhetskategori; polis- och kriminalreportrar kommer i sitt arbete mycket nära polismyndighet och enskilda poliser, något som syns tydligt i vår analys. Nyheter som rör polisens verksamhet (olyckor och brott) är också högintressant för läsarna, studier visar att polisnyheter rankas som nummer ett när det gäller intresse och som nummer tre när det handlar om viktighet. 43 Men också landets största morgontidning, storstadstidningen Dagens Nyheter, närmar sig allt mer en journalistik som liknar den vi ser hos den lokala morgonpressen. Detta gäller både intresset för polisarbetet och hur det värderas med utgångspunkt från vårt valda AB-index. Under en längre period har Dagens Nyheter förflyttat sig från en position som rikstidning till en position alltmer som en lokaltidning för Stockholmsområdet, något som accentuerats av införandet av en Stockholmsdel i september Detta har fått en tydlig effekt när det gäller rapporteringen av händelser som rör polisen och polisens arbete. 44 Visserligen har DN fler kritiska inslag om polisen men sammantaget blir ändå rapporteringen positiv (sett från polisens utgångspunkt). 42 Det svenska medielandskapet domineras av televisionen, 85 procent av svenskarna använder TV en genomsnittlig dag, internet är det nästa största mediet (74 procent) tätt följt av dagspressen (73 procent). Siffrorna från Mediebarometern, se, 43 Se till exempel: Strid, Jan (2005): Läst och viktigt. Ur, Bergström, Annika, m fl: Nypressat. Ett kvartssekel med svenska dagstidningsläsare. Göteborgs universitet. 44 En tydlig tendens i dagens medielandskap är mediernas lokalisering, d v s medieföretagen satsar allt mer på lokalt/regionalt material och organiserar också sitt nyhetsarbete mot det konkret lokala. Detta gäller också för storstadspressen: Göteborgs-Posten är i huvudsak en lokaltidning för Göteborgsområdet, Sydsvenskan är Malmöområdets lokala tidning och utvecklingen är alltså också tydlig för Dagens Nyheter. 69

71 Det som dock skiljer storstadspressen från landsortstidningarna är att man i allmänhet har mer resurser för en journalistik som går mer på djupet, en journalistik som tenderar att ge en kritisk oftast negativ belysning av den företeelse som studeras. 45 Vår studie av DN:s artikelserie Polislarmen visar just detta. Här granskas polisens effektivitet, men vår analys visar att det knappast handlar om något mer avancerat grävande, journalistiken baserar sig på välkända metoder och mönster; citat från enskilda poliser, intervjuer med kriminologer och forskare samt presentation av en kartläggning av antalet polislarm och vilka åtgärder dessa föranlett. Men den kritiska utgångspunkten till trots så hamnar vårt AB-index enbart på -7, alltså nära en neutral värdering. Detta kan då jämföras med DN:s rutinjournalistik där AB-indexet landar på Det är visserligen klart lägre än de undersökta landsortstidningarnas index som varierar mellan +30 och +35, men tendensen är tydlig, Dagens Nyheters polisrapportering ligger nära lokaltidningarnas. Om skillnaderna mellan de två tidningstyperna (lokalpress respektive storstadspress) tenderar att minska till förmån för en mer eller mindre gemensam genre för gestaltningen av polisen och polisens arbete, finns däremot större skillnader mellan tidningarnas och televisionens polisjournalistik. Nyhetsvärderingen i den nationella televisionen SvT och Tv4 är tydligt mer inriktad mot dramatiska och tydliga händelser där polariseringar och svart/vitbeskrivningar inte minst i de filmade sekvenserna är extremt viktiga gestaltningsprinciper. Högt och lågt, hjältar och skurkar, rikt och fattigt är några karaktäristika hos TV-nyheter, eller som det brukar heta på amerikanska nyhetsredaktioner: if it bleeds, it leads, d v s ju mer dramatik, desto bättre. 46 För nationella TV-nyheter är inte heller den lokala geografin det avgörande, det centrala kriteriet är istället att det skall finnas ett allmänintresse, det allmänna då definierat som Sverige. Detta betyder dels att polisen och polisens verksamhet inte alls får samma utrymme, betydelse och status i televisionens nationella nyhetssändningar, dels att inslagen är mer polariserade vilket ofta resulterar i mer negativa nyheter. Men vi kan ändå se att rapporteringen av vardagsbrottslighet och det vi kallar för polisens proaktivitet (polisen varnar för ) ofta slutar i positiva gestaltningar av polisen. Vi har också funnit ett svagt positivt AB-index för TV 4 Nyheternas polisrapportering, + 6. Om vi då summerar de mer övergripande resultaten från denna första delstudie om polisen och polisens arbete gestaltat genom vardagsjournalistiken kan vi konstatera följande: 45 I vår studie av vardagsjournalistiken skiljer vi mellan rutinjournalistik (det dagliga refererandet), uppföljningar (när en och samma händelse ger upphov till en serie av artiklar) och fördjupningar (när en händelse blir föremål för en både bredare och djupare granskning; händelsen sätts in i ett större sammanhang, ett flertal aktörer finns i texten, mer komplexa mönster beskrivs och analyseras). 46 Se till exempel: Cottle, Simon (2009): Global Crisis Reporting. Journalism in the Global Age. Open University Press. 70

72 De positiva bilderna av polisen dominerar; vi ser en polis som gör sitt jobb; man gör så gott man kan och ibland lite till. Polisen befinner sig i ett allt hårdare samhällsklimat som pressar enskilda poliser och verksamheten i stort till det yttersta, ett samhällsklimat som inte sällan visar sig i hot och våld mot enskilda poliser. Polisen kämpar ständigt med och mot bristande resurser, brister som ofta får konsekvensen att man hamnar i underläge eller kommer på mellanhand. I polisens verklighet finns en visserligen positivt inställd allmänhet, men också en oförstående allmänhet som ibland gör det svårt att förebygga brott och lösa brott. Denna polisens vardag påverkar hur man kan lösa sina uppgifter, journalistiken och nyheterna visar då och då en ineffektiv polisverksamhet. Det kan röra sig om långa handläggningstider, att man kommer för sent till en olycks- eller brottsplats, att vittnesuppgifter förloras, att man inte finns på den plats där man skall vara. Men dessa brister i effektivitet kopplas mycket sällan till frågor om polisiär kompetens, bristerna kan nästan alltid sökas utanför denna kompetens. Det kan röra sig om: Bristande resurser som i sin tur har att göra med beslut fattade långt från den dagliga polisverksamheten. Organisationsproblem som har sin upprinnelse från centralt håll eller i varje fall inte lokalt, på plats hos oss. Svaghet i ledningen av verksamheten som ofta också beskrivs som någonstans ovanför oss. Vardagsomständigheter som bristande engagemang eller förståelse hos allmänheten; som föräldrar som inte förstår att de måste hålla uppsikt över sina barn och sina tonåringar (som när det gäller ungdomar och droger). Det är alltså externa faktorer som huvudsakligen ges som förklaringar till de eventuella effektivitetsbristerna, inte interna faktorer. Det är inte (något undantag finns i materialet) en fråga om den egna kompetensen, rutinerna och arbetssätten, taktiken och strategierna, som ligger bakom eventuella misslyckanden. Den samlade bilden är därför tydlig: i vardagsrapporteringen framställs en polis och ett polisarbete som är effektivt; polisen lyckas med sina uppgifter; de går att lita på. Jobbet blir gjort 71

73 och det skulle bli än bättre gjort om de andra bara förstod det som vi förstår och gjorde som vi vill. Det är detta som är det bärande, det centrala berättelsemönstret, eller diskursen i vardagsrapporteringen om polisen; man är så effektiv man kan. Denna diskurs är också en trovärdighetsdiskurs, det finns ingen anledning (eller det ges inga anledningar) att betvivla att polisen gör det man skall. Det övergripande intrycket av vår analys är att gestaltningen av polisen sker ur ett trovärdighetsperspektiv och därmed (trots all otrygghet) också ur ett trygghetsperspektiv. Vardagsjournalistiken om polisen är ett slags budbärarjournalistik; i journalistiken berättas det som polisen själv berättar och dessa berättelser ifrågasätts inte. Kritiska granskningar lyser i princip med sin frånvaro. Det skall inte tolkas som att redaktioner, reportrar och fotografer berättar om polisen på polisens uppdrag, den reellt existerande polisrapporteringen är inte konspirativ, vare sig från mediernas eller från polisens sida. Det handlar istället om att två arbetslogiker fungerar väl tillsammans. Från mediernas och redaktionernas sida vill man ha nyhetsvärde, material och beskrivningar som är enkla att översätta till de klassiska nyhetsformaten: tydliga berättelser, dramatik, lätt igenkännbara aktörer och handlingar och möjligheter till uppföljningar när det är befogat. Och polisen kan sina berättelser de är ju experter de finns till förfogande för att beskriva och analysera, och de gör sitt jobb så att också det till synes odramatiska kan bli ett vardagsdrama. 72

74 Kap. 4: Ungdomsbrott och utanförskap Som denna studie redan visat kan polisen, då det gäller vardagsbrott, sägas vara den definierande och dominerande aktören i mediernas rapportering. Polisen styr i mycket stor utsträckning gestaltningen av sig själv och mediernas rapportering är oftast positiv eller neutral. De få gånger denna positiva gestaltning hotas handlar det om extraordinära händelser. Ungdomar i utkanten av samhället Ett område som synes avvika från den vanligen positiva medierapporteringen kring polisens arbete är ett område vi valt att kalla ungdomsbrott/utanförskap. Här avses mer eller mindre permanenta situationer där ungdomar eller unga vuxna är inblandade och där polisens uppmärksamhet krävs. Området innefattar sociala problem, småkriminalitet, oro och bråk på stan. Exempel som ryms inom området är de händelser som präglar mediernas rapportering från Backa i Göteborg, Rosengård i Malmö och Berga i Kalmar. Gängbildning kan förekomma men har då karaktären av mer informella kompisgäng. Ibland kan visserligen kriminella element förekomma i utkanten av situationerna organiserad gängkriminalitet behandlas dock inte här. Mediernas rapportering handlar mycket om socialt utanförskap, otrygghet, vrede och otillräckliga resurser. Till skillnad från bevakningen av vardagsbrott blir aktörerna fler i artiklarna och nyhetsinslagen. Polisen förkommer fortfarande flitigt som informanter men de får plötsligt konkurrens av representanter för den upprörda allmänheten, sociala myndigheter, folkvalda politiker och politiska aktivister. Till och från får även de agerande ungdomarna komma till tals. I det följande kommer vi att undersöka hur konstruktionen av polisens arbete kring ungdomsbrott och utanförskap ser ut. Till stora delar handlar det om en diskursanalys där en värdegrund konstrueras utifrån några värdeladdade ord som ständigt återkommer i polisorganisationens policydokument; effektivitet, trovärdighet och trygghet. Effektivitet definieras som polisens förmåga att förhindra brott och oroligheter samt att lösa konflikter och brott som trots allt uppstår. Förtroende bedöms dels utifrån personlig erfarenhet av polisen, dels utifrån hur polisen gestaltas i medierna. Policydokumentens förtroende kopplar vi samman med punkten trygghet Trygghet vilket definieras som polisens närvaro bland, och kontakt med, allmänheten. I kapitlets exempel handlar det om att vara synlig och tillgänglig i de berörda 73

75 bostadsområdena. Trygghet skapas också av förtroende. Anser man att polisen representerar de andra i ett samhälle där man själv inte har en naturlig plats skapas givetvis inte samma trygghet vid en polisiär närvaro som den som bygger på förtroende. Utöver denna värdegrund använder vi oss dessutom av trovärdighet vilket har gemensamma drag med förtroende men trovärdighet definieras här som (polis-)myndighetens förmåga att genomföra sitt uppdrag på det avsedda sättet. När myndigheten får ökade anslag förväntas de lägga dessa på poliser på fältet, inte på flera byråkratiska tjänster. De förväntas också återbemanna mindre polisstationer i förorterna och på landsbygden. Enligt dessa förväntningar har exempelvis en centraliserad organisation låg trovärdighet medan en decentraliserad dito har hög trovärdighet. Rubriker likt Låg bemanning över midsommarhelgen eller Polisstationen stängs kan till exempel skapa låg trovärdighet för polismyndighetens förmåga att genomföra sina uppgifter. Barometern Gefle Dagblad I det följande kommer alltså den form av undantags- eller fördjupningsjournalistik som bevakar ungdomsbrott och utanförskap att analyseras med hjälp av begreppen effektivitet, förtroende, trygghet och trovärdighet. 74

76 Kap. 5: Kalmar - Bergabränderna 13 oktober 2011 spred sig en anlagd brand i ett sopkärl till intilliggande byggnader. Resultatet blev att stora delar av Bergas inomhuscenter förstördes i den omfattande branden som följde. Det här var kulmen på en lång tids oroligheter bestående av anlagda bränder, våld och hot bland ungdomar och missnöje med kommunens uteblivna satsningar i området. Bränderna var det som upprörde människorna mest och det som medierna också skrev mest om men det förekom även en del rapportering om misshandel och en allmän känsla av otrygghet och uppgivenhet i området. Bränderna startade i början på september 2011 och enligt SVT brinner det bland annat 4, 7, 12, 23, och 28 september samt 3 och 8 oktober i containrar, sopbehållare och källargångar innan det slutligen kulminerar i den omfattande centrumbranden den 13 oktober 47. Polisen vädjar om hjälp i Berga centrum Till Barn- och ungdomsnämndens möte i Kalmar 21 september är Anna Wirbladh, chef för polisens ungdomsteam, samt biträdande rektor Mattias Boman inbjudna för en hearing. Anna Wirblad får det största utrymmet i mediernas rapportering från mötet och hon får uttala sig om polisens satsningar utan att ifrågasättas i artikeln. Samtidigt som hon berättar att de nu har tre poliser som enbart arbetar i yttre tjänst och ska försöka hålla kontakt med ungdomarna betonar hon att det också krävs insatser utanför de rent polisiära: - Men polisen kan inte göra jobbet själva. Det behövs mer än maktdemonstrationen och polisen efterfrågar en motpol från socialtjänsten som kan ha kontakt med ungdomarna och deras föräldrar Bild från Östran

77 Att polisen söker samarbete med andra myndigheter och organisationer är logiskt men Anna Wirbladhs uttalande är ett svar på den vanliga frågan i dessa sammanhang; vad gör polisen? Polisen förväntas ofta att lösa problem som rör ungdomar. Visst finns det även ett tryck på skolan, föräldrarna, de sociala myndigheterna och politikerna men i medierna är nog frågan vad gör polisen överrepresenterad. Den speglar reaktionerna bland allmänheten när sociala problem och kriminalitet uppstår och rapporteras i medierna men medierapporteringen späder också på förväntningarna på polisen som de som har huvudansvaret för att få stopp på problemen. Extra tydlig blir den här tendensen då sociala problem och kriminalitet presenteras i en gängkontext. Östra Småland I samband med Bergabranden har det rapporterats om något som kallas Berga Centrumgänget, BGC. Orsaken till storbranden den 13 oktober sägs vara att fyra ungdomar uppmanats att iscensätta en brand som ett inträdesprov till BGC. Enligt polis och åklagare existerar gänget, men det är Inget gäng som i grunden är kriminellt, men ett sammansvetsat kompisgäng med ett 20-tal medlemmar och ett antal i kö för att komma in, säger polisen 49. En av de sex ungdomar som nu åtalas för anstiftan, en förmodad medlem i BGC, avfärdar dock i samma artikel Berga Centrumgänget som rena fantasier, något som inte existerar. Etiketten gäng en vanlig mediekonstruktion Mycket av den brottslighet där ungdomar är involverade sker i grupp. Det är i sig logiskt, ungdomar umgås i olika sociala grupperingar och inom dessa grupper söker man sin plats i hierarkin. Det resulterar ibland i en form av tävlingar där man utmanar varandras auktoritet och gör upp om rangordningen samt stärker sin sociala identitet. Ungdomar umgås helt enkelt i mer

78 eller mindre lösa sociala konstellationer, alltså något som kan kallas gäng om man så vill och det vill man! Åtminstone fungerar etiketten gäng mycket väl i mediernas dramaturgi. Gäng målar upp en hotbild, det leder tankarna till organiserad kriminalitet och det skapar gränser mellan vi och dem, det vill säga mellan det organiserade samhället och de som hotar detsamma. Då medierna, oavsett om det handlar om lösa sociala konstellationer eller mer organiserad brottslighet, rapporterar om gäng associerar mediepubliken till organiserad kriminalitet och därmed ställs krav på att just polismyndigheten ska lösa dessa problem. Det är inte bara i medierna och bland allmänheten som krav ställs på att just polismyndigheten ska ta itu med problemen i Berga. 6:e oktober, knappt två veckor innan barn- och ungdomsnämndens möte, samlades politiker och representanter från polis, socialtjänst, skola och fritidsgård för att diskutera situationen i Berga. Kommunalrådet Johan Persson säger i Östra Småland att kommunen kan bidra men understryker att det inte kommer att göras några ekonomiska satsningar i området innan bränderna upphört. Persson polemiserar i viss mån mot Wirbladh då han påpekar att bränderna handlar om kriminalitet och markerar genom att säga: Det är inte en kommunal fråga utan en fråga för polisen. 50 På så sätt förstärker han bilden av att polisen har det yttersta ansvaret. Han får stöd för denna uppfattning i artikelns läsarkommentarer: Trams är vad det är. Ska det vara så svårt att sätta ut civila poliser??? Polisen verkar vara helt handlingsförlamade. Dra in på en poliskontroll på vägarna istället och sätt fast de som förstör, sedan ska de skyldiga arbeta av det dom har förstört. Ska vi alla andra skötsamma människor få vår nattsömn förstörd av all oro?? Jag blir så trött och arg... Sluta Dalta Sluta att dalta med skitungarna! Hårt mot hårt är det enda som fungerar. Bara för att man inte har någon fantasi ger detta inte en rätt att förstöra allmänhetens saker. Skärpning polisen! Generellt är det så att polisen själva förmår styra mediernas gestaltning av sitt arbete men vid den här typen av extraordinära händelser utmanas denna hegemoni. Polisen förmår inte att på samma sätt sätta mediernas dagordning och den typiska nyhetsbilden av polisens arbete kompletteras med eller utmanas av en mer kritisk rapportering

79 Perspektiv på sociala problem och kriminalitet En förklaring till de ökade kraven på polisen effektivitet vid extraordinära händelser kan hittas i forskningen kring massmediernas rapportering kring sociala problem och ungdomskriminalitet. Kriminologen Felipe Estrada påpekar att åtgärder mot unga styrs av vad som i ett samhälle uppfattas som rätt reaktion vid en viss tidpunkt. 51 Förenklat finns två sätt att förhålla sig till ungdomars avvikande beteende då dessa bygger på sociala missförhållanden. Utifrån det ena perspektivet är straff problematiskt då det leder till att ungdomarnas marginalisering i samhället förstärks. Ur det andra perspektivet har dessa ungdomsbrott skapat lidande och samhället måste bestraffa den skyldiga. Vilket synsätt som för tillfället dominerar kan utläsas av dagstidningarnas ledarsidor och det finns en tydlig koppling till vilken regering som för tillfället styr samhället visar Estrada. 52 Generellt är det så att ledarsidorna ställer krav på hårdare tag under socialdemokratiska regeringsperioder. Dessutom har, kanske på grund av ett hårdnande samhällsklimat, reaktionerna på ungdomsbrott och sociala problem förändrats över tid. Man kan se en förskjutning från socialpolitik till kriminalpolitik. Det har satt avtryck i mediernas rapportering, förståelsen och sympatierna för gärningsmannen avtar allt mer. Istället sätts offret i centrum och diskursen omfattar inte längre behandling och stöd för att minska sociala problem utan kännetecknas istället av krav på allmänhetens säkerhet. Syftet är att minimera risker och öka säkerheten. 53 Som ett resultat av detta kan polisen få mer resurser men kraven på att polisen då ska erbjuda trygghet och effektivitet ökar. Det är givetvis inte bara under socialdemokratiska regeringsperioder som krav på hårdare tag och högre effektivitet från polisens sida kommer fram på ledarsidorna. I fallet Bergabränderna kan i alla fall samma diskurs återfinnas på det lokala planet. Kalmar har socialdemokratisk majoritet och dagen efter storbranden återfinns följande ledare i Barometern: 51 Blomberg et al. (2004) Sociala problem och socialpolitik i massmedier, sid. 127, Studentlitteratur: Lund 52 ibid 53 ibid, sid

80 I ledaren låter Barometerns politiska redaktör skulden för det inträffade fördelas mellan politiker och polisen. Han menar att Polisen måste själv ställa sig frågan, om den har gjort tillräckligt. Underförstått menar han att åtminstone polisen inte gjort detta: Men om politikens och polisens uppgift är att skydda liv och egendom, så är onsdagsnattens mordbrand ett misslyckande för samhället. Innevånarna i Berga har rätt att leva i trygghet. 54 Då vi studerat mediernas rapportering av Bergabränderna har vi använt oss av material från SVT, SR, Barometern och Östra Småland. I första hand har vi intresserat oss för de artiklar där polisen direkt omnämnts i rubrik eller ingress. En kvantitativ analys av materialet ger ett AB-index på +20. Det skiljer sig inte extremt men ändå tydligt från det AB-index (+33) som kan ses i rapporteringen av vardagsbrott. Det som denna kvantitativa metod inte förmår illustrera är att polisen inte längre är mer eller mindre ensam som definierande part. Utöver de artiklar där polisen är dominerande aktör tillkommer en rapportering där politiker och allmänhet ges utrymme att analysera och kritisera utan att polisen ges möjlighet att replikera. Detta i kombination med debattartiklar, insändare och insändarkommentarer skapar en mer kritisk och ifrågasättande bild av polisens arbete vid den här typen av extraordinära händelser. Krav på hårdare tag Sida vid sida med mediernas relativt neutrala rapportering från Bergahändelserna, med möjlighet för polisen att definiera (Polisen vädjar om hjälp i Berga centrum), lämnas utrymme för kritik som riktas mot polisens effektivitet och dess förmåga att sätta stopp för våld och bränder. Den otrygghet och vrede som många i området upplever ges mer utrymme i texterna och kompletteras av ledare (Bergabranden ett misslyckande för samhället), debattartiklar och insändarkommentarer. Nedanstående är ett typiskt exempel som samtidigt illustrerar kraven på hårdare tag: När ska tidningen skriva om alla de som drabbats ekonomiskt i Bergabranden? Alla de som blev utan sina arbeten och inkomster. Många är inte intresserade utav de snyfthistorier som skrivs i tidningen om hur synd det är om förövarna. Att förövarna nu är rädda, är inget annat än deras eget fel. De har varit fullt medvetna om vad de gjort. Att det sen blev gjort ordentligt är bara en trist bieffekt som de måste stå till svars och straffas för. 55 Ett exempel på en medietext som präglas av rapporteringen kring extraordinära händelser återfinns i Barometern 9 september Rubriken är Stor oro efter bränderna i Berga och är en text av reportagekaraktär där boende och butiksägare i området får komma till tals efter den 54 Ulf Wickbom, politisk redaktör i Barometern Signaturen Tomas i Barometern

81 tredje branden på fyra dagar. Här uttalar sig räddningstjänsten, tre butiksägare och en tonårsflicka. Av artikelns 21 utgångar får polisen nöja sig med tre varav två är citat av ungdomspolisen Anna Wirbladh. Det motsvarar sju procent vilket kan jämföras med rapporteringen från vardagsbrott där polisen normalt dominerar i cirka procent av artiklarnas utgångar. Det som skiljer mediernas rapportering av extraordinära händelser från rapporteringen av polisens arbete kring vardagsbrott är alltså att fler aktörer ges utrymme i texterna. Polisen förmår inte, eller tillåts inte, längre att vara den dominerande aktören varför den inte längre kan sägas helt styra gestaltningen av sig själv. En mer kritisk och ifrågasättande diskurs kring trygghet, effektivitet och förtroende kan urskiljas och trovärdigheten för polismyndigheten kan antas minska åtminstone för stunden. Ett uttryck för detta är de medborgare som kommenterade då Östra Småland rapporterade från storbranden 13 oktober. Det talades då om polisens flathet och inkompetens och att inte vara på älgjakt utan istället vara närvarande, gå ur bilen och prata med folk så att det skapas en samhörighet och personkännedom. Man efterlyste också handlingskraft istället för att bara prata om problemet. För att nyansera denna bild är det trots allt så att polisen, i dessa utsatta lägen, ändå i viss omfattning lyckas synas i medierapporteringen och följaktligen lyckas påverka den bild som presenteras av så väl myndigheten som enskilda polisers arbete. Ett exempel på det är Anna Wirbladh som trots allt vid ett flertal tillfällen ges utrymme i olika artiklar. Två orsaker förklarar detta. Dels är Anna Wirbladh förmodligen en bra kommunikatör som skapat naturliga kanaler till 80

82 medierna, dels har hon som ungdomspolis en central roll i just dessa sammanhang vilket innebär att kontakter med henne leder till kostnadseffektiv och enkel journalistik. Gestaltningen normaliseras Redan dagen efter den stora centrumbranden greps fyra ungdomar som misstänkta för densamma. Östra Småland rapporterade om detta under rubriken Fyra ungdomar gripna för Bergabranden. Som en följd av polisens genombrott förändrades gestaltningen av polisen i medierna. Insändarkommentarerna är visserligen fortsatt kritiska mot polisens effektivitet Om nu dessa tre är dom skyldiga är det bara att beklaga att precis samma polisarbete inte gjordes bra mycket tidigare, då kunde många tragedier undvikas & stora världen sparas. 56 Bra gjort, alla tipsare! Bra gjort, polisen att ni agerade så snabbt nu - även om detta fruktansvärda borde ha kunnat förhindras av er närvaro i Berga i större utsträckning innan. Men gjort är gjort och det är omöjligt få ogjort. Jobba framåt och ta lärdom av detta! 57 men på redaktionell plats återgår mediernas gestaltning av polisen till det vardagligt neutrala. Under perioden präglas rapporteringen i Östra Småland, Barometern, SR och SVT av dessa neutrala skildringar av polisen. De återger händelserna från Berga torrt och sakligt, det tidigare dramatiska anslaget saknas helt. Utifrån de artiklar som studerats efter de första gripandena den 14 oktober ligger AB-index på +34. Det ska jämföras med det AB-index på +20 som gällde för rapporteringen innan dessa gripanden gjordes. Polisen får inte fullt lika många möjligheter till uttalanden, så kallade pratminus, som de vanligen får men de kritiseras heller inte. En förklaring till att antalet utgångar där polisen får uttala sig minskat, är att myndigheterna efter gripanden representeras av den åklagare som utsetts till förundersökningsledare. I och med dessa gripanden upphörde alltså Bergabränderna att vara det vi kallar en extraordinär händelse. Polisen hade, för att återigen citera Felipe Estrada, lyckats i sitt arbete med att minimera risker och öka säkerheten. Polisen hade genom visad effektivitet skapat trygghet varpå förtroendet återskapades. Följaktligen trappades mediernas bevakning ned och rapporteringen återgick från den kritiska hotbildsjournalistiken till en mer vardagspräglad journalistik. Något som är värt att notera är att debattkommentarerna i tidningarnas digitala utgåvor snabbt kom att handla om de gripna ungdomarnas etniska tillhörighet. På ett tidigt stadium av Backahändelserna kom spekulationer igång om huruvida det var svenska eller utländska ungdomar som låg bakom bränderna. Det var mycket tydligt att det pågick en organiserad 56 Skrivet av signaturen Pelle P i Östra Småland Skrivet av signaturen Majsan i Östra Småland

83 opinionskampanj med syfte att skärpa motsättningar mellan olika grupper. Detta problem ligger utanför denna studies ramar men är ändå relevant att kort nämna här. Redan den första artikeln, som rapporterade om de första fyra gripna ungdomarna, genererade en stor mängd kommentarer 58. En absolut majoritet av dessa kom att handla om etnicitet och invandringspolitik istället för om polisens effektivitet och trovärdighet. Detta bidrog möjligen till att intresset för polisens insatser kom i skymundan i efterdyningarna av Bergahändelserna. Här lämnar vi nu Bergabränderna och händelserna kring dessa och analyserar istället ett antal liknande exempel på hur en serie extraordinära händelser kan påverka mediernas bevakning och gestaltning av polisen, nämligen händelserna i Backa, Frölunda och Tynnered i Göteborg

84 Kap. 6: Göteborg - bilbränder och stenkastning De första krokusarna har slagit ut i rabatten på Hjalmar Bergmans gata i Backa men vårkänslan störs av en frän stank från en utbränd van på parkeringen intill. Så inleds ett reportage under artikeluppslaget Polisen skärper insatsen (GP ). I den följande texten berättar Ante, en boende i området, om hur han likt många grannar stått bakom gardinen och sett vad som skedde kvällen innan. - Jag ser killar i luvor. De skriker, gapar och skrattar samtidigt som de bränner upp flera bilar. De beter sig som om det vore fest, som att de är ett gäng kamrater som samlats runt en påskeld. I det följande berättar Ante att de killar han såg inte var några kriminella med väntande flyktbilar utan småkillar med mopeder. Samtidigt som han inte förstår varför polisen sprider en image av att småkillarna är farliga och själva verkar vara rädda för dem erkänner han att det inte bara är polisens ansvar. Hade det varit för 30 år sedan hade han och de andra grannarna sprungit ut och satt stopp för killarnas framfart. Nu törs de inte. - Det är klart att vi blir rädda när vi märker att inte ens polisen vågar närma sig säger han. Bakgrund år Dessa problem av ibland upploppsliknande karaktär med bilbränder, stenkastning och grön laser som ingredienser startade i Backa redan i augusti Enligt Göteborgsposten var den utlösande faktorn en polisinsats som gjordes 10 augusti, en insats som många ungdomar ansåg vara 83

85 omotiverat hårdhänt. Åtta dagar senare larmas polisen om att en stulen bil brinner på Blendas gata i Backa. När en patrull anländer till platsen attackeras de och utsätts för stenkastning. En av poliserna känner sig så hotad att han drar sitt vapen dock utan att använda det. Polisens presstalesman Thomas Fuxborg menar att det handlar om ett gäng äldre tonåringar som angriper samhällsviktiga funktioner, inte om konflikter mellan olika gäng. Oroligheterna fortsätter i Backa och sprider sig snabbt till andra förorter så som Biskopsgården, Tynnered och Frölunda. Det handlar inte längre om enbart bilbränder, en förskola i Tynnered och en fritidsgård utsätts för anlagda bränder liksom tidningslådor och en friggebod. Det är inte heller enbart poliser som nu attackeras; brandbilar och ambulanser utsätts också för stenkastning. Bränderna och oroligheterna sprider sig också utanför Göteborg och drabbar förorter till Malmö och Stockholm. Efter en månads oroligheter och utan någon tendens till nedtrappning planerar flera politiker på riksplanet ett besök i Backa. Justitieminister Beatrice Ask vill träffa socialsekreterare och lokalpoliser för att diskutera arbetsmetoder. Thomas Bodström som vid den här tidpunkten är ordförande i justitieutskottets vill också besöka Backa. I en GP-artikel inför politikernas besök ( ) uttalar sig flera politiker om möjliga orsaker till oroligheterna och om tänkbara lösningar. Thomas Bodström talar om ungdomar som hamnat utanför samhället och därför agerar på ett oacceptabelt sätt. Han lyfter fram kontaktpoliser i skolan som ett sätt att undvika framtida liknande situationer: - Det skulle innebära att de här killarna i ett långt tidigare skede får en positiv kontakt med polisen. Det skulle vara lika naturligt som att man vet vem som är skolkurator eller skolsyster, säger Bodström. Vice ordförande i justitieutskottet, Inger Davidson (KD), menar att händelserna beror på maktkamper mellan olika gäng som tävlar om att vara tuffast och starkast. Detta kräver fler poliser i förorten och flera insatser: - Det behövs poliser, självklart. Och fler ingripanden, och att fler som har begått brott döms, så att man visar samhällets nolltolerans mot sådant här. Då besöket genomförs uttalar sig Beatrice Ask positivt om de försök som görs med samverkan och tillitsskapande åtgärder. Hon menar att det inte bara går att skicka fram polisen då det händer något, istället bör man arbeta långsiktigt med problemens orsaker GP

86 I denna rekapitulering av starten på bränder och stenkastning har vi endast använt oss av Göteborgsposten i redovisningen från Under detta års fjärde kvartal är händelser i Backa, Tynnered, Rosengård och andra förorter ständigt på agendan hos en majoritet av nyhetsmedierna. Något som märkbart skiljer rapporteringen från den journalistik vi är vana vid då det rapporteras kring vardagsbrott är det utrymme som ges, inte bara på nyhetsplats utan även, på debatt- och ledarsidor. Ett exempel på detta är då författaren och journalisten Lars Åberg i en debattartikel 60 diskuterar kring hur samhället skapar bidragssamhällen med hög arbetslöshet och låg utbildningsgrad. Ett annat exempel är GP:s ledare 21 augusti 2009 då ledarskribenten säger att det är dags att återta Backa ett Backa som inte lämnats vind för våg av samhället. Istället överreagerar ungdomarna och förstör sin egen och andras framtid. Det enda sättet att återta Backa är att sätta in fler poliser samtidigt som kraven måste öka på föräldrarna menar skribenten. Det finns alltså två parallella diskurser i debatten kring orsakerna till de händelser som startade i Backa 2009 och sedan spred sig till flera av landets förorter. Det går att dra paralleller till Felipe Estradas studie (som kortfattat presenterades under avsnittet om Bergabränderna), inte minst i justitieutskottets delegaters uttalanden inför sitt besök i Backa. Bergabränderna måste för övrigt ses som ett kapitel i den historia som startade i Backa och som ännu inte skrivits klar. Summeringen från 2009 är inte på något sätt komplett utan är ämnad att ge en bakgrund till den tidsperiod studien undersöker; Året däremellan, 2010, var ett lugnt år med något enstaka undantag; i juni anlades några mindre bränder och ungdomar kastade sten mot poliser och väktare i Tynnered 61. Nutid år 2011 På våren 2011 blossar oroligheterna upp igen. 6 april berättar SVT:s Rapport att mellan 20 och 40 maskerade och stenkastande ungdomar angrep poliser. Sju bilar stacks i brand varav tre polisbilar. Polisområdeschef Lars Klevensparr ges ungefär hälften av utrymmet i inslaget som totalt är på 53 sekunder. Förutom att redogöra för själva händelseförloppet menar han att det i hans ögon inte handlar om sysslolösa ungdomar utan om kriminella dito som ska gripas och lagföras. Samma dag visar SVT Västnytt i princip samma reportage dock något längre och mer utvecklat (en minut och 60 GP SvD

87 29 sekunder) 62. Lars Klevensparr gör samma uttalande som i Rapport men gör dessutom en koppling till ett tidigare ingripande då en inbrottstjuv skadades i samband med en polisjakt. Klevensparr tror att dagens bilbränder är en hämnd för detta ingripande. Såväl Rapports som Västnytts inslag kan ses som typiska för nyhetsprogrammens rapportering i etermedierna. Även vid dessa mer spektakulära händelser är journalistiken relativt återhållsam, åtminstone i jämförelse med tidningsmediernas rapportering. Här nöjer sig redaktionen med att låta Lars Klevensparr ensam berätta om de faktiska händelserna. Han avbryts endast av några korta tillbakablickar, i övrigt har han ett totalt problemformuleringsprivilegium. Dagen efter har Göteborgsposten det uppslag som citerades i inledningen till bakgrundsbeskrivningen av Backahändelserna. Rubriken är Polisen skärper insatsen. I uppslagets huvudartikel berättas att det pågår ett extrainsatt möte i polishuset på Skånegatan. Mötets enda punkt är bilbränderna i Backa. Situationen i Backa klassas nu som en särskild händelse vilket innebär att alla tänkbara resurser står till polisens förfogande. Polisområdeschef Klevensparr markerar det nya läget genom att säga Nu får det kosta vad det kosta vill. Vi kommer inte att tveka att ingripa och det kommer vi också att visa 63. Artikeln kan ses som representativ för mediebevakningen kring en extraordinär händelse som har en närhet i tid och rum. Aktörerna i artikeln består inte enbart av poliser, något som annars är mycket vanligt. Här får, till skillnad från i TV-inslagen, polisens talesman Lars Klevensparr konkurrens av flera upprörda människor som bor i området. Ante, Leif Nilsson och Mariam erbjuds textutrymme för att uttrycka sin oro och kritisera polisens insatser. En chef på socialförvaltningen citeras också. Förutom att polisen utmanas av andras bild av verkligheten avviker artikeln också från normalrapporteringen av polisens arbete i och med att öppen kritik riktas mot polisen. Ingressen inleds med Polisen ryggar och låter ligorna härja fritt om nätterna och inne i texten återges flera citat, bland annat Det är klart att vi blir rädda när vi märker att GP

88 inte ens polisen vågar närma sig och [ ] på kvällar och nätter har det blivit farligt. Nu vill jag faktiskt att polisen gör någonting. På samma uppslag i GP skriver Sara Britz en krönika under rubriken Vi har inte sett den sista bilen brinna. Britz talar om ungdomarnas sköra förtroende för polisen och menar att det finns en logik i det vissa ungdomar gör: Att bränna bilar kan ses som ett sätt att få uppmärksamhet och påverka. En kort stund av adrenalin och maktutövning då samhällets enda legitima våldsutövare, polisen, kan utmanas. De ska straffas för det övergrepp man anser dem skyldiga till och det blir en katt-och-råtta-lek med civila offer. Så väl krönikan som artikeln på uppslaget i GP är illustrerande exempel på hur polisen plötsligt tvingas dela medieutrymme med en mängd andra aktörer. Liksom vi tidigare visat i avsnittet om Bergabränderna så förmår eller tillåts polisen inte längre vara den dominerande aktören och kan inte helt styra mediernas gestaltning av sig själv och sitt arbete. Den kritiska och ifrågasättande diskursen som utmanar polisens värdegrund med trygghet, effektivitet och förtroende som ledstjärnor utmanas nu i än högre grad då medierna lyfter händelser i Backa. Redan från början, det vill säga från augusti 2009, lanserades flera parallella diskurser där så väl behovet av sociala åtgärder som hårdare tag från samhällets sida gavs utrymme i debatten. Existensen av parallella diskurser leder till debatt vilket är en bidragande orsak till att det som händer i Backa resulterar i ovanligt många debattartiklar och ledare. En sådan återfinns i GP samma dag som uppslaget ovan ( ) Ledarskribenten menar att bostads- och integrationspolitik visserligen lämnar mycket i övrigt att önska men att detta inte är någon ursäkt för att bränna upp bilar. Polisen måste därför göra vad som krävs för att invånarna i Backa ska känna sig trygga. Några dagar efter publiceras artikeln Boende i Backa besvikna på polisen 64. Artikeln domineras av Eva Gustafsson och Admir, båda boende i området, och är mycket kritisk: det dröjde en och en halv timme innan polisen kom, Vad jag såg gjorde polisen inga försök att ta fast någon och Det känns som att vara tillbaka i Bosnien, i Banja Luka Var fan var polisen! De dröjde evigheter. De ska ju vara här och försvara oss är citat som beskiver artikelns känsloläge. Först i artikelns sista fjärdedel ges polisen utrymme via ett citat från en polisassistent samt tre korta citat från Lars Klevensparr. Ett av citaten är dessutom framtvingat som ett försvar mot de boendes kritik som här återges av journalisten. 64 GP

89 Plötsligt ser vi alltså en form av ping-pongjournalistik som är mycket vanlig inom många journalistiska logiker men som polisen i normalfallet inte utsätts för. Ping-pongjournalistiken är exempelvis vanlig inom mediernas politiska bevakning: En representant för ett politiskt parti uttalar sig om någon företeelse varpå journalisten lägger fram detta uttalande för en politisk motpart och frågar vad har du att säga om detta? Kritiken låter inte vänta på sig och genom att på detta sätt spela ut parterna mot varandra skapas ett underlag för ett antal artiklar. I normalfallet, det vill säga då vi talar om vardagsbrott och vardagsjournalistik, så saknar polisen sådana legitima motspelare som finns inom politiken. Polisen har därför oftast ett informationsmonopol och tillåts alltså formulera sin bild av verkligheten utan att ifrågasättas. Men sådana är inte reglerna vid mediebevakningen av extraordinära händelser. Fördjupningar är de extraordinära händelsernas journalistik och den bryter mot den vardagliga rutiniserade rapporteringen. Här finns ett större antal aktörer som tävlar om medieutrymmet vilket ger journalisterna chansen att spela ut dessa mot varandra. Det ger möjlighet till dramatiska och polariserande texter som säljer bra vilket också tillåter större redaktionella resurser än vanligt. Därför nöjer sig inte medierna med att fråga Klevensparr vad som har hänt och varför. Istället tvingar man honom att försvara sig mot andra aktörers kritik, i exemplet ovan de boendes. När han sedan förklarat hur polisen ser på händelsernas utveckling kan journalisten gå tillbaka till de boende med hans uttalanden som sedan på nytt får bemöta honom. Alternativt kan journalisten dra in nya aktörer genom att be någon politiker eller socialarbetare bemöta Klevensparrs uttalanden. På detta sätt kan medierna hålla liv i händelserna så att publikens intresse kan upprätthållas. Mediernas logik Det finns givetvis en logik i mediernas sätt att rapportera från bevakningen kring händelserna i Backa. Att lyfta fram motsättningar är ett dramaturgiskt sätt att skapa spänning och dramatik kring en händelse. Motsättningar är förstås mer spännande och engagerande att läsa om än konsensus. Att skriva en artikel om en händelse där det inte förekommer några motsättningar och där alla är överens blir på något sätt en icke-händelse vilken möjligen kan resultera i en notis. Om man istället kan bevaka en händelse och utifrån denna skapa en berättelse där det onda utmanar det goda och där tryggheten ersätts av risker och hot så ökar intresset hos mediepubliken. Därför ser man ofta en polarisering i mediebevakningen vid extraordinära händelser. En berättelse i svart och vitt förenklar och blir mer intressant än en berättelse i gråskalor. Medierna generaliserar och stereotypiserar, genren skapar gränser mellan ett vi och 88

90 ett dom och mediernas publiker får möta kategoriserade grupper. Sådana stereotyper är till exempel stenkastande ungdom, rädda boende som vill flytta och otillräckliga poliser. Medielogiken med dess journalistiska vinklingar är alltså förklarlig men denna hotjournalistik inrymmer i sig en fara. Faran ligger i att otryggheten och osäkerheten ofta blir oproportionerlig att människors oro blir ett större problem än problemet i sig. Ett exempel som förklarar detta är då skräcken inför AIDS ledde till att homosexuella uppfattades som ett hot och i många fall utsattes för ren förföljelse. Ett annat exempel är då rädslan för svininfluensa fick människor att byta plats, eller till och med lämna tunnelbanevagnen, om någon hostade och nös. Ett exempel som kanske ligger närmre polisens arbete är vid de tillfällen då medborgargarden skapas eller åtminstone diskuteras som ett alternativ då tilltron till polisen trovärdighet är låg. Dock skiljer sig medielogiken beroende på de faktorer som tidigare nämndes, närhet i tid och rum. SVT Rapport är ett nationellt nyhetsmedium som ska tillgodose hela befolkningen i Sverige med nyheter varför programmet av förklarliga skäl sällan arbetar med en fördjupande journalistik även om det givetvis förekommer. Det regionala nyhetsprogrammet Västnytt gjorde den 6:e april ett tidsmässigt fylligare inslag än Rapport kunde tillåta sig att göra men det innebar inte att de släppte in fler aktörer eller ställde några kritiska frågor bara att Lars Klevensparr fick mer utrymme. Dagspress på mer avlägsna orter som följaktligen bevakar andra regioner kännetecknas också av en viss återhållsamhet vilket gör att deras bevakning av de extraordinära händelser som sker på andra platser i landet ofta präglas av den medielogik vi kallar vardagsjournalistik. De extraordinära händelser som inte har en rumslig, det vill säga geografisk, närhet utan sker någon annanstans i landet är enligt denna logik visserligen värda att skriva om men sällan värda alltför stora redaktionella resurser. Ett exempel på detta är Svenska Dagbladets artikel den 20:e april 2011 med rubriken Polisen: Yngre förmågor som vill vara copycats. 65 Artikeln beskriver de senaste bränderna och stenkastandet i Göteborg som denna gång skett i Frölunda. Visserligen får polisen dela utrymme med en brandman som får ett pratminus: Polisen måste hela tiden gå framför oss och vi får vänta och avvakta istället för att göra vårt jobb, men av artikelns 19 utgångar dominerar polisen 13, varav åtta är citat från den biträdande kommenderingschefen Mats Palmgren. I artikeln finns ingen kritik eller någon form av ping-pongjournalistik. Trots att artikeln delvis kommer att handla om socialt utanförskap och föräldrars ansvar intervjuas inga socialarbetare, politiker eller föräldrar. Istället är det Palmgren som får vara experten och tillåts ensam formulera problemet:

91 Palmgren menar att det är klart att det handlar om någon slags social frustration och förklarar vidare: - Dels jobbar vi med samverkan, polis, räddningstjänst och socialtjänst. Men ingen av de här personerna är föräldralösa, så där finns ett ansvar, som förälder är man ju numera skadeståndsansvarig. Man ska känna att det utkrävs ett ansvar när sådant här händer. En stor del av landsortspressen använder sig helt enkelt av TT för att täcka nyheter som ligger utanför deras bevakningsområde. Här nedan visas hur Norrländska Socialdemokraten på enklast möjliga sätt valde att rapportera om de bilbränder som Lars Klevensparr intervjuades om i SVT Rapport och Västnytt. Notisen har fyra utgångar. Ingressen berättar att bilbränderna uppgraderats till en särskild händelse och Lars Klevensparr uttalar sig via ett pratminus. En utgång används till en mycket kort beskrivning av händelsen 66. Även om dessa exempel väl illustrerar hur medielogiken fungerar på olika sätt beroende på om den är lokal, regional eller nationell så finns det givetvis undantag från dessa regler. Vissa händelser är så pass aktuella eller växer sig så stora att det lokala får ett nationellt intresse. Det tydligaste exemplet är morden i Malmö som behandlas på annan plats i rapporten, och som i skrivande stund i högsta grad finns på den nationella agendan. Göteborgshändelserna har stundtals nått upp till dessa kriterier. Svenska Dagbladets nyhetsvärdering gör att tidningen torsdag den 21:a april (redan dagen efter den korta artikeln ovan om unga förmågor som vill vara copycats), kommer med en fyllig uppföljning. Artikeln har rubriken Bilbränderna i Frölunda oroar boende och handlar om de senaste dygnens oroligheter i Frölunda och Tynnered. Artikeln breder ut sig över nästan hela sidan åtta. En bild på Jörgen Kuhlin, ordförande i Tynnereds ungdoms- och föräldraförening tar upp mer än hälften av utrymmet. Kuhlin är också en dominerande aktör i och med att han ges fem av artikelns 17 utgångar, varav två pratminus. Polisen, här representerad av kommenderingschef Mats Palmgren, får fyra utgångar. Övriga 66 NSD