Sveriges Arkitekter. Rektor Lisa Sennerby Forsse SLU Box UPPSALA. Stockholm Bästa Lisa Sennerby Forsse!

Transkript

1 Sveriges Arkitekter Rektor Lisa Sennerby Forsse SLU Box UPPSALA Stockholm Bästa Lisa Sennerby Forsse! Sveriges Arkitekter har tagit del av utredningen On the education at SLU och det förslag som framläggs där att slå ihop de båda landskapsarkitektprogrammen med lokalisering i Alnarp. Sveriges Arkitekter vill med detta brev framföra att det behövs en landskapsarkitektutbildning både i Skåne och i Mälardalen. Vi säger därmed nej till den föreslagna samlokaliseringen av landskapsarkitektutbildningarna i Alnarp. Däremot är vi öppna för en ökad nationell samordning av utbildningsprogrammen. Detta förutsätter dock ett programråd som fokuserar på landskapsarkitekturämnet, stärkta resurser till forskningen och ökat regionalt samarbete med närliggande universitet och högskolor inom närliggande ämnen. Sveriges Arkitekter uppfattar att utredarna ger en mycket summarisk beskrivning av landskapsarkitektutbildningarna. Vi vill därför här förmedla en något djupare bild av landskapsarkitektutbildningen i Sverige. Vi har också formulerat några tankar kring hur vi tror att landskapsarkitektutbildningen skulle kunna stärkas utifrån dagens regionala förankring, men med utgångspunkt i den föreslagna matrisorganisationen. En bakgrund till Sveriges Arkitekters roll och intresse Sveriges Arkitekter är intresseorganisation för landskapsarkitekter i Sverige och 1725 landskapsarkitekter är medlemmar hos oss. Av dessa är 582 studenter, 1083 yrkesverksamma och 60 pensionärer eller utlandsverksamma. Vi samlar och företräder landskapsarkitekterna som profession. Sveriges Arkitekter är en medlemsbaserad organisation som företräder både Landskapsarkitekter, Inredningsarkitekter, Planeringsarkitekter och Arkitekter med akademisk examen på avancerad nivå. Sedan landskapsarkitektutbildningen befästes i Sverige 1972 har landskapsarkitekterna som yrkesgrupp haft en konstant tillväxt på arbetsmarknaden. Inte minst har utbildningen på Ultuna lett till ett kraftig ökat utbud av landskapsarkitektkompetens i mälardalsregionen. Det finns idag ingenting som tyder på att behovet av denna kompetens skulle vara avtagande. Tvärtom råder full sysselsättning bland landskapsarkitekterna i Sverige. Erfarenheter från andra regionala utbildningssatsningar pekar också entydigt på betydelsen för utbudet av kompetens i en region att det finns en regional högskola. Studenter tenderar att stanna kvar nära sin högskola. Dessutom

2 utgör Mälardalen Sveriges största enskilda arbetsmarknad och ungefär hälften av Sveriges Arkitekters landskapsarkitektmedlemmar är verksamma där. På europeisk nivå pågår också en professionalisering av landskapsarkitektur som kompetensområde genom European Federation of Landscape Architects. Denna federation av landskapsarkitektförbund inom Europa har utarbetat en kompetensplattform för ömsesidigt erkännande av professionella kvalifikationer inom EU. En viktig bakgrund till Landskapsarkitektprofessionens ökande betydelse i samhället är den tilltagande urbaniseringen. Den leder till ett ständigt ökat behov av kompetens att hantera samspelet mellan ekosystem, bebyggelse och infrastruktur. De utmaningar för stadsutvecklingen som hållbarhetskraven ger leder inte minst till alltfler uppgifter för landskapsarkitekter. Ett ökat fokus på urbanekologiska frågor de senaste åren har till exempel bidragit till en stark utveckling av efterfrågan på landskapsarkitekternas kompetens inom stadsutvecklingsprojekt. Landskapsarkitekterna går från att ansvara för miljön mellan byggnaderna till att även vara involverade i planeringen av byggnaderna som sådana. Samtidigt har, som en konsekvens av ett ökat fokus på ekosystemresursfrågor i planeringen, landskapsarkitekternas betydelse i den övergripande samhällsplaneringen blivit allt större. Landskapsarkitekter återfinns idag inom stora delar av både samhällsplanering och infrastrukturbyggande på alla ansvarsnivåer. Slutligen har landskapsarkitekternas traditionella arbete med trädgårds- och parkgestaltning inte heller minskat i betydelse. Här har en stark forskning inom ämnet, som påvisat uterummens rekreativa betydelse för folkhälsan, bidragit till en ökande satsning på gestaltade parker i kommunerna runt om i hela landet. Idag kan landskapsarkitektprofessionen i Sverige därmed sägas stå på tre ben: Hållbar stadsutveckling, Landskapsgestaltning och förvaltning samt Samhällsplanering och resurshantering. Sveriges Arkitekters tankar om utredningens förslag I Sveriges Arkitekters yttrande till SLU rörande indelning av huvudområden inom Landskapsarkitektur m.m. insänt per konstaterades att ämnet Landskapsarkitektur samlar både planering, gestaltning och förvaltning. Det får i detta sammanhang ses som en mer forskningsintern klassificering som bara delvis stämmer med arbetsmarknaden. Men samtidigt är det en viktig indelning av de generiska kompetenser som behövs för att upprätthålla professionens ansvarsområden i samhället. Likaväl som det finns gestaltningsuppgifter i anknytning till de storskaliga samhällsplaneringsuppgifterna och inte minst infrastrukturprojekten, så finns det planeringsuppgifter i anknytning till arbetet med stadens offentliga rum och bebyggelse. Även om de förvaltande uppgifterna främst kretsar kring rollen som stadsträdgårdsmästare och driften av stadens parkanläggningar, så har kunskapen om hur växtanläggningar kan skötas stor betydelse även i samhällsplanering och byggnadsplanering. Till utredningens förslag hör att införa en matrisorganisation där beställare och utförare av utbildningsprogram skiljs åt. Liknande reformer genomfördes redan för över 10 år sedan vid de tekniska högskolorna. Erfarenheterna av detta är blandade. Frågor som uppstått rör till exempel vilket ansvar programråd ska och 2

3 kan ta för institutionernas basfinansiering av infrastruktur och långsiktig personalrekrytering, oftast i form av antagning av forskarstudenter. Erfarenheterna visar att om programråden får alltför fria mandat kan de välja att inte utnyttja de ursprungliga institutionernas kompetens. Här behövs en ganska tät dialog mellan de kunskapsägande institutionerna och programrådens mer marknadsorienterade företrädare så att en långsiktigt stabil kompetensutveckling kan ske. Om dagens utbud av kurser kan sägas vara forskardrivet (eller kursdrivet som utredarna uttrycker saken), så är frågan hur matrisorganisationerna ska kunna bemanna programmen med rätt lärare om de inte har en nära dialog med institutionerna kring vilka resurser som finns. En grundläggande problemställning rör också att ansvaret för det långsiktiga pedagogiska utvecklingsarbetet blir haltande. När den kollegiala strukturen på institutionerna bryts upp, ofta ända ner på individnivå, genom att lärarna tvingas att tävla om studenternas gunst, försvåras den strategiska ledningen. De lärare som hamnar i programrådet får dessutom stor makt att genomdriva sin syn på utbildningen oavsett forskningen på institutionerna. Det är inte automatiskt så att programfokus leder till helhetssyn. Erfarenheten från arkitektutbildningarna är att uppdelningen i beställar- och utförarorganisation minskar forskningsförankringen i programmen. En mer konkret problematik Sveriges Arkitekter ser med förslaget till indelning i programområden inom SLU är att landskapsarkitekturämnet inte får ett eget programråd, utan hamnar någonstans mellan agronomi och samhällsvetenskap. Det tror vi inte ger en bra grund för att styra landskapsarkitektprogrammet med dess olika tänkbara inriktningar. Samtidigt är landskapsarkitekturämnet som sådant inget starkt forskningsämne inom SLU. Utredaren konstaterar också att på kort sikt bör SLU ta fasta på att de flesta programmen på avancerad nivå inom SLU har en stark förankring på olika arbetsmarknader. För landskapsarkitektprogrammet handlar detta specifikt om att det måste finnas utrymme för att rekrytera erfarna praktiker som lärare på alla nivåer i utbildningen. För att få en tydligare koppling till den mer vetenskapligt grundade indelningen i kandidat- och masterprogram som utredarna samtidigt förespråkar på längre sikt, måste en kraftfull satsning nu ske på landskapsarkitekturämnets vetenskapliga kärna. Detta sker bäst genom att samarbetet mellan landskapsarkitekturämnet på SLU och planerings- och arkitekturämnena på andra lärosäten i Sverige stärks. Främst Uppsala universitet, KTH och Lunds universitet. Men även andra forskningsmiljöer kan vara intressanta att närma sig till exempel den nystartade arkitekthögskolan i Umeå. Hur vi ser på den vetenskapliga grunden för landskapsarkitekturämnet har vi formulerat i ovan nämnda yttrande om indelning av huvudområden avseende Landskapsarkitektur m.m. Som ovan betonats så riskerar införandet av en matrisorganisation att försvaga den institutionsbaserade forskningen eftersom det leder till en tydligare uppdelning i undervisande lärare och forskare som jobbar heltid med forskning och mer eller mindre inordnas i de olika forskningsrådens styrsystem. Utredarna argumenterar för att SLU ska mobilisera som ett eget, men geografiskt utspritt, universitet i Sverige och att tendenserna till samarbete lokalt med närliggande universitet ska motverkas. Det riskerar ytterligare att försvaga 3

4 det gryende samarbetet med angränsade forskningsämnen vid Lunds universitet, KTH med flera. Vårt synsätt är därför motsatt utredningens. Sveriges Arkitekter anser att den föreslagna reformen riskerar att försvaga landskapsarkitektur som vetenskap genom att stänga in ämnet i en kunskapsmiljö som inte delar dess grundläggande frågeställningar och metoder. I den studie av SLU:s organisation som ligger till grund för utredningens förslag återges en positivare beskrivning av Landskapsarkitekturämnet. Där beskrivs dess potential att bidra till att legitimera en utvidgning av SLU:s inriktning mot livskvalitetsfrågor överhuvudtaget (Quality of Life). Något som beskrivs som att gå från att studera effekter på miljön av olika aktiviteter och föroreningar till att även arbeta med frågor om anpassning och mildrande. Det senare är en något förminskande, men dock en bra beskrivning av landskapsarkitekternas kompetensområde. Grunden för landskapsarkitekturämnet är hur landskapet med dess ekosystem, rumsförhållanden, upplevelsevärden och markanvändning kan anpassas till mänskliga aktiviteter och behov på ett långsiktigt hållbart sätt. Det kan till exempel handla om stadsnära skogsbruk som går att förena med skogens rekreativa funktioner med en genomtänkt planering och gestaltning av nyplanteringar. Om landskapsarkitekturprogrammet får ett eget nationellt programråd skulle dess potential för att stärka hela SLUs unika profil som livskvalitetsuniversitet kunna utnyttjas bättre. Men det förutsätter att forskningen inom ämnet ges mer resurser och att ökade möjligheter till samverkan med forskningsmiljöer inom arkitekturämnena på andra universitet och högskolor förstärks så att forskningens kvalitet säkerställs. Om det nationella programrådet samtidigt ges mandat att hitta en viss andel kursanordnare utanför SLU skulle landskapsarkitektprogrammet kunna dra nytta av de bästa resurserna i hela sin region. Men detta är ett synsätt som inte finns i utredningen. Där beskrivs istället en vision som bygger på storskaligt och centralistiskt tänkande som stänger SLU från omvärlden. Det känns i grunden ganska otidsenligt med den typen av sammanslagning och sektorstänkande som föreslås. Sveriges Arkitekters slutsatser Med ledning av ovanstående resonemang anser Sveriges Arkitekter att det bästa är om landskapsarkitektprogrammet även fortsatt finns vid både Alnarp och Ultuna. Det utesluter inte att de två programmen kan ledas samordnat av ett nationellt programråd om detta inrättas särskilt för landskapsarkitektur (t.ex. Program Board Landscape Architecture) direkt under SLU:s centrala utbildningsråd (Central Education Board med utredningens terminologi). Om detta kombineras med ökade möjligheter för forskningen vid respektive institution att utveckla regionala kontaktytor både inom forskning och utbildning skulle det kunna stärka ämnet. Det skulle också ge en mer naturlig grund för att profilera två olika program, än den föreslagna sammanslagningen kan ge. 4

5 En utveckling av den tanken är att ha två kandidatprogram på grundläggande nivå och sedan ett större regionalt utbud av olika masterprogram på avancerad nivå som ger lite större flexibilitet över tiden. En sammanslagning skulle i motsats till detta sannolikt leda till att kulturen vid den avdelning som läggs ner försvinner. På sikt kan kanske något nytt uppstå, men erfarenheterna från andra lärosäten pekar inte på att så skulle vara fallet. Tvärtom tenderar administrativa och innehållsliga strukturer att gå hand i hand. För att upprätthålla en mångfald behövs även en organisatorisk mångfald. Den kan i SLU:s fall bäst skapas genom att bibehålla uppdelningen på två regionalt förankrade program. Sveriges Arkitekter föreslår att: SLU inrättar ett Nationellt programråd för landskapsarkitektur direkt underställt det centrala utbildningsrådet inom den förslagna matrisorganisationen som ansvarar för både kursutbud och ekonomi för hela utbildningsprogram som leder till Landskapsarkitektexamen. SLU undersöker möjligheten att dela upp utbildningen i två regionala kandidatprogram och ett antal nationella masterprogram. Masterprogrammen kan till exempel inriktas på Samhällsplanering och resurshantering, Landskapsgestaltning och förvaltning samt Ekologisk stadsutveckling som i kombination med kandidat kan berättiga till Landskapsarkitektexamen. SLU bör stärka basfinansieringen av forskningen i landskapsarkitekturämnets kärna samt öppna för fler strategiska samarbeten med andra högskolor i respektive region som forskar inom närliggande ämnen som arkitektur, samhällsplanering och systemekologi. Sveriges Arkitekter Catherina Fored Förbundsdirektör Kontaktperson: Pehr Mikael Sällström Utbildnings- och forskningssekreterare Mobil: Epost: pm.sallstrom@arkitekt.se 5