Inspirationstextilier, för Ekelunds Linneväveriet i Horred, hämtade ur Skansens Klädkammares samlingar. Presenterade på FORMEX 2011

Transkript

1 1 (9) Hängkläde från Halland Foto: Marie Andersson Inspirationstextilier, för Ekelunds Linneväveriet i Horred, hämtade ur Skansens Klädkammares samlingar. Presenterade på FORMEX 2011 Traditionen att smycka sina kläder går lika långt tillbaka i tiden som bruket att använda kläder. På olika sätt har människan funnit former och tekniker för att dekorera och smycka. Med stygn, tråd, garn och applikationer i olika material och färger har dekorer skapats på kläder och inredningstextil.

2 Om tekniker, material och traditioner 2 (9) Påsöm Folkdräkten ifrån Dala-Floda är en av de mest kända i Sverige. Till stor del beror detta säkert på de färgsprakande yllebroderier som dekorerar många av dräktens plagg. Yllebroderiet kallas på dialekt för påsöm. Det betyder egentligen broderi och härleds ur att söm på som betyder brodera. Sedan långt tillbaka har det funnits ull- och lingarnsbroderier i främst geometriska mönster på några av dräktens småplagg. På 1860-talet började man att brodera fritt med kulört yllegarn på allt flera dräktdelar. Till en början var broderiet ganska glest och gracilt och syddes på fri hand med handspunnet garn. Stiliserade blommönster blandades med hjärtformer och slingor i en mild färgskala. Med tiden byttes dessa garner mot ett importerat mjukt och syntetfärgat garn i en stark och färgsprakande skala. Flerfärgade garner gav mönstren schatteringar från mörkt till ljust. Blommönstren blev mer naturalistiska, kraftig och frodiga, och fyllde den underliggande ytan nästan helt. Man började då att rita mönstren på tyget efter mallar inspirerade av mönsterböcker eller, till och med, efter blommor klippta ur tapeter. De stygn som vanligast används är plattsöm, schattersöm, stjälkstygn, kedjestygn, klyvsöm, knutar och sticksöm. Man broderade på de flesta av kvinnornas dräktdelar. Hättor, tröjor, kjolband och kjolsäckar blev till prunkande rabatter. Även en del av männens kläder fick del av blomsterprakten. Hängslen, bälten och klockfickor dekorerades med färgsprakande rosor. Vantar broderade med dessa blommor blev förutom en praktfull detalj i dräkten en saluslöjdsprodukt som spreds över hela landet tillsammans med den omtyckta flickmössan med broderade sidostycken. Mönstren fyllde väl tidens heminredningsideal och kom under och 40-talen att även omfatta kuddar, skrivbordsmattor, grytlappar, draperier och moderna damdräkter. Produktionen blev så stor att det fanns brodöser i nästan varje gård i socknen. Många kvinnor försörjde sig helt eller delvis som brodöser. Idag lever kunskapen hos några äldre kvinnor som varit med om den stora saluslöjdsepoken. Traditionen förs vidare till den yngre generationen genom kursverksamhet, där det framför allt är delarna till den egna dräkten som smyckas. Det traditionella kunskapsöverförandet mellan generationerna förekommer också och manifesterades 2004 då det första gesällbrevet utdelades till en ung påsömmerska i Floda. Tröja för kvinna, s.k. påsömtröja, från Floda, Dalarna. Tillverkad av röd vadmal med glesa blombroderier av ullgarn. Tröjan är helt handsydd och troligen från 1800-talets senare del och representerar den äldre typen av påsöm. Påsömtröjorna användes ursprungligen vid finare tillfällen utanför kyrkan. (SK:KLK ) Kjolsäckar Sedan urminnes tider har människan burit med sig småsaker i påsar eller lösa väskor knutna med band runt midjan. Under medeltiden och fram till 1700-talet bar kvinnor i allmänhet de dekorerade väskorna synligt. Denna tradition levde sedan kvar i allmogens dräktskick främst i norra Svealand och södra Norrland. De ålderdomliga kjolsäckarna, som den lösa väskan ibland kallas, med dekorer och broderier bär på en fantastisk mönsterskatt.

3 3 (9) I kjolsäcken som bars till kyrkan kunde man förvara örter som salvia och åbrodd eller kryddor och lök. Allt var bra att lukta och tugga på under de långa gudstjänsterna. Ibland kunde den också rymma en bit bröd till barnen. På en del orter användes kjolsäckar endast vid vardagens arbete. På andra ställen användes de endast till kyrkbruk. Oftast användes de som nya och fina till kyrkhögtider och degraderades sedan alltefter förslitningsgraden till vardagsbruk. Sitt sista användningsområde kunde de få i fäbodarna där vallkullorna förvarade salt och mjöl (sletje) som godis att locka kor och getter med. I Floda förekommer också väskor speciellt tillverkade för vardagsbruk. De är dekorerade med applikationer och kallas lappkjortilssäck. I Gagnef förekommer också en äldre typ av väskor med applikationsdekor. Båda dessa modeller har använts såväl till högtid som vardags allt efter förslitningsgraden. Den blombroderade väskan är inspirerad av Flodas påsöm men uppvisar ändå en tydlig lokal särprägel i blomformer och komposition. Varje väskas dekor är individuell, men de uppvisar ändock så stor samstämmighet med varandra att de vid en första anblick uppfattas som lika. Likheten kan förklaras av att det var enstaka bygdespecialister som tillverkade kjolsäckarna. Kjolsäck för kvinna, från Floda, Dalarna. Svart ylletyg, broderat med kulört ullgarn och krok av mässing. (SK:KLK G) Kjolsäck för kvinna, från Floda, Dalarna. Rött ylletyg, broderat med kulört ullgarn och krok av järntråd, s.k. luffararbete. (SK:KLK D) Kjolsäck för kvinna, från Gagnef, Dalarna. Rött ylletyg, broderad med kulört ullgarn och mönstervävt midjeband. (SK:KLK ) Påsömband till kjol från Floda, Dalarna. Kulört ullgarnsbroderi på svart ylletyg, sitter längs kjolens nederkant (omärkt?)

4 Svartstick Vid början av 1500-talet var det modernt med kulörta silkesbroderier på vitt linne. Halskläden med tofsar i hörnen var också moderna vid denna tid. På 1600-talet blev halsklädet en oumbärlig detalj i modedräkten där urringningarna var stora och vida och ett plagg behövdes som skydd för bröst och hals. Modet togs snabbt upp av allmogen som sedan troget höll fast vid traditionen genom århundraden. De folkliga halsklädena är oftast kvadratiska och vecks i tresnibb när de skulle användas. Till kvinnornas högtidsdräkt i några Dalasocknar hörde ett halskläde, broderat med svart silke på vitt linne- eller bomullstyg. Dessa halskläden kallas idag ofta svartstick efter broderitekniken. Men flera olika dialektala benämningar finns, silkesstickat halskläde och tupphalskläde är de vanligast förekommande. Det är i socknarna Gagnef, Mockfjärd, Ål och Leksand dessa halskläden återfinns. Varje ort har sina specifika drag i mönsterkompositionen. Broderiet är geometriskt i alla socknar utom Ål där man istället återfinner ett fritt broderi i form av ett blommönster. Svartstickhalskläden finns belagda från 1735 (bouppteckning Ål.) 4 (9) Svartstick, Leksand, Dalarna. Broderi med svart silke på vitt linne till kvinnans högtidsdräkt. Märkt HED 1948 (SK:KLK ). Tillverkat i 1900-talets hemslöjdstradition som kopia. Vantar Att bekläda händerna har haft såväl en praktiskt skyddande/värmande funktion som en estetiskt/prydande funktion. Långt tillbaka kan det också funnits en ceremoniell anledning till att skyla sina händer (handklädet hos t.ex. brudar). Ifrån Hälsingland finns en stor mängd s.k. kyrkvantar bevarade. Både röda och svarta med skinnfoder och med mångfärgade broderier av silke på handens ovansida och på tummen. Fodret består ofta av killingskinn. Fingerhålen är kantade med vitt harskinn (svenskharens vinterpäls) som var det mjukaste och vitaste skinn som fanns att tillgå. Hålen är till för att man ska kunna föra ut fingrarna och bläddra i psalmboken utan att behöva ta av sig handsken. Dessa vackert arbetade handskar har använts som högtids- och kyrkplagg. Vantarnas tillskärning och broderimönster är så likartat att de måste ha utförts av hantverksspecialister för avsalu. Typen av vantar finns i flera hälsingesocknar men varierar något från ort till ort. Vantar från Hälsingland. Av svart kläde med kulörta silkesbroderier. Fodrade med killingskinn. Ursprungligen kantade runt fingerhålen med vitt harskinn. Troligen från Delsbo, Häsingland. (SK:KLK ) Vantar från Hälsingland. Svarta med blått silkesbroderi. Fodrade med killigskinn. Ursprungligen kantade runt fingerhålen med vitt harskinn. Enligt påskrift från Alfta i Hälsingland. (SK:KLK 2.459)

5 Förkläden Förklädet är ett av kvinnodräktens mest omhuldade och mest ursprungliga plagg, med den enkla konstruktionen ett enda obeskuret tygstycke som rynkas eller veckas mot midjan. Ursprungligen hängdes det vid midjebandet eller bältet. Senare syddes det fast på ett löst band och så småningom mot en linning av tyg. I folkdräkterna har det, förutom en praktisk funktion framförallt också haft en rent prydande uppgift. Förklädets storlek, material och utsmyckande detaljer har varierat efter modet. På många håll har också egendomliga bruk och magiska föreställningar varit förknippat med förklädet. I folklig tradition kunde ingen ärbar kvinna visa sig utan förkläde. Vi använder fortfarande benämningen i en överförd bemärkelse om en äldre kvinna som medföljer en yngre som 5 (9) Förkläde till Skedevidräkten, Östergötland. Vit botten med smala blå och röda ränder. Kopia. (Omärkt) garant för ett blygt och sedesamt uppträdande. Det är också ett av de mest ålderdomliga plagg som fortfarande är i daglig användning. I Hälsinglands folkliga dräktskick förekommer en speciell typ av förkläden av linne lirannsförkläden (ibland med bomull i varpen!?). De är blå med vita ränder på längden. I Bjuråker förekommer en typ som också har flamgarnsränder (ikat) där flammorna bildar vita fält eller prickar i ränderna. Det speciella med dessa förkläden är att de är vävda med randningen i varpen. Flammorna är noga passade intill varandra så att ett distinkt mönster framträder. Det vanliga med randiga folkliga tyger är annars att de är vävda inslagsrandiga. Sannolikt har dessa vävar varit ganska långa p.g.a. varprandningen och har antingen varit vävda av flera kvinnor/gårdar tillsammans eller av en hantverksspecialist för avsalu. Den smala vävbredden gör att en del förkläden består av två sammansydda våder på längden. Dessa förkläden användes på vissa orter om sommaren på söndagseftermiddagarna och till gå borts. På andra orter har de även använts till vardags. Liknande tyger kunde också användas till sängförlåtar. Skedevi socken i Östergötland är ett av de få väldokumenterade folkliga dräktskicken i landskapet. I den form vi finner den återupptagen idag har den sin karaktär från första halva av 1800-talet. Empirmodet vid seklets början har starkt präglat många delar av dräkten, däribland det smalrandiga bomullsförklädet med vit botten och smala ränder i rött och blått. Varianter av denna förklädestyp återfinns på många platser i landet. Förklädestyg, Häsingland. Linnetyg med mörkblå botten och vita ränder, några med flamfärgat (ikat) färgat garn som bildar distinkta vita partier. Uppsprättat och sönderklippt. Nu kvalitets- och mönsterprov på Klädkammaren. (Omärkt)

6 6 (9) 1700-tals mode I början av 1700-talet ökade importen till Europa av dyrbara tyger främst från Ostasien. Den nya tillgången på ljusa lätta sidentyger, gärna mönstrade med blomslingor, kom att starkt påverka modet. Från 1770-talet kallas modeperioden för Louis seize eller som i Sverige gustaviansk efter Gustaf III. Tygerna var fortfarande under denna tid ljusa och lätta. Kvinnorna bar snörliv och ställningar under kjolen för att kroppen skulle få den rätta formen. Männens kläder var snäva och obekväma liksom kvinnornas. Broderier var mycket populära och både västar och rockar hade breda dekorationer längs framkanterna. Västarna försågs vid denna tid med uppstående krage. Västtyger fanns att köpa som färdig broderade kuponger ur vilka skräddarna sedan klippte till och sydde efter personliga mått. Väst från sent 1700-tal, av ljust siden med broderade blommor av silkegarn. (SK:KLK A). Tillhör modedräkt. Väst från sent 1700-tal, av ljust siden med broderade blommor. (Omärkt). Enligt märklapp inköpt i Paris Tillhör modedräkt. Klänningsliv från 1700-talet. Mönstervävt sidentyg, blå blomrankor på ljusare botten. (SK:KLK ) Omsytt och ändrat. Troligen använt på Skansens Vårfester. Tillhör modedräkt.

7 7 (9) Modedräkter Cape, från tidigt 1900-tal, för kvinna. (SK:KLK A) Svart ylletyg med påsydda dekorer. Tillhör modedräkt. Rock och tröja I folkligt dräktskick används ofta benämningarna rock och tröja parallellt. Tröja är den äldre benämningen som i både mans- och kvinnodräkten avser ett skräddat plagg av tyg utan midjesöm. Med rock avses en modernare typ med midjesöm. På många orter har benämningen tröja överförts till att också avse den yngre typen med midjesöm. Där det funnits en ålderdomlig och konservativ folkkultur har dock den äldre tröjan utan midjesöm överlevt och använts ända in på 1900-talet. Så är fallet i många dalasocknar där manströjorna har kvar rent medeltida drag med helt ryggstycke och kilar i sidorna. De är ofta helt eller delvis ofodrade. Den medeltida kolten har med en del modernare drag som öppningen fram, kragar och smärre detaljer fortsatt användas genom sekler. Männen i Leksands socken har till högtid och som brudgummar använt en blå tröja med silkesbroderier på axlar och framstycken. Den kallas också för blåtröja och är och har varit ett plagg med mycket hög status. Den har alla karaktäristiska drag för den ålderdomliga tröjan/kolten. Silkesbroderierna är sannolikt ett tillägg från modedräkten under 1700-talet. Inspirationen till Ekelunds produkter kommer den här gången från de vid midjan på framstyckena placerade små broderierna.

8 8 (9) Rock, blåtröja, från Leksand, Dalarna. (SK:KLK 7529 A) Kopia. Inköpt Detalj vid midjan på rockens framstycken. Lin och linne Det så omtyckta och användbara linet återfinns i så vitt skilda produkter som blånor för rörmokarens tätningar av rör till den finaste damastduk som pryder festbordet. Ur linet kan man utvinna de mest skilda produkter allt från linfrön på brödet, linolja, papper, rep och säckar. Kanske just därför gav Carl von Linnés linet det latinska namnet Linum Usitatissimum, vilket just betyder det mycket användbara. Vad kan vara mer passande för en ört vars fibrers egenskaper inte kan överträffas vad gäller hållfasthet, naturlig lyster/glans och absorptionsförmåga. Linet kan ta upp 40 % fukt av sin egen vikt utan att kännas fuktig. Lin har odlats i Sverige i närmare 2000 år. Det blev tidigt en viktig handelsvara och skattemedel. Odling för avsalu i norra Sverige och för husbehov i hela landet. Det färdiga tyget lät sig blekas, utlagt på snön i marssolen, till bländande vitt. Det kunde då användas till högtidskläder, fina sängtextilier och duktyger. Grövre och oblekta linnekvaliteter kunde användas till foder, säckar och varp i halvyllevävnader. En del kunde färgas blått som randat med vitt gav vackra sängbolster. Under 1700-talet började bomull importeras till Sverige både som färdiga tyger men också som råmaterial för beredning och vidareförädling till garn och tyg i landet. Frakten av bomullen var kostsam och de fabrikstillverkade produkterna blev mycket dyra. Detta gjorde bomullsprodukterna mycket åtråvärda och exklusiva och kom de därför att användas i de allra finaste högtidsplaggen. Linet som långt tillbaka haft denna höga status fick då som hemodlat och hemproducerat material, många gånger en lägre status, och kom att användas i enklare vardagsplagg. Först på 1860-talet blev den industriellt beredda bomullen så billig att den togs i anspråk för enklare textilier och som varp till halvlinnevävnader. I dag har statusen hos de båda materialen svängt och linnet anses åter vara det mer exklusiva materialet. Som duktyg har linnet dock alltid behållit den högsta statusen. Linnevävar och plagg har ibland dekorerats med broderier eller genom olika vävtekniker och mönster i avvikande färger. Hängkläde (SK:REK 677). Blått mönster. Sannolikt från Halland.

9 9 (9) Hängkläden eller drättar Hängkläden och drättar är benämningen på de sydsvenska långa vävnader som använts för att dekorera stugan ( dra stugan ) till högtid genom att spännas utefter väggar och i tak. Användandet kan ursprungligen kopplas till det sydgötiska huset (ryggåsstugan). Utbredningsområdet är Skåne, Blekinge, Halland och sydvästra Småland och södra Västergötland. Med hängkläden avses vanligen de vävnader som hängt lodrätt från ryggåsen ned efter takfallet. Den smalare vävnaden kallas vanligen drätt och har hängt vågrätt utmed väggarna ovanför bänkar och säten. Vävnaderna kan ibland vara försedda med spetsar (flätningar) efter kort- respektive långsidorna. Vävtekniken är upphämta och/eller dukagång som är mönster med löst liggande trådar på ytan. Mönsterskälen bildas genom införande av tunna spröt eller blad i varpen. På vissa orter kan de även innehålla krabbsnårsmönster och en del kan vara helt eller delvis broderade. Mönsterfigurerna i vävda hängkläden och drättar är enkla och geometriska figurer som sammanställts i rikt varierande mönsterkompositioner. De olika mönsterfigurerna har tilldelats fantasifulla egennamn. Materialet i bottenväven är ofta lin men även bomull förekommer. Det blå mönsterinslaget är oftast av indigofärgat lin men kan liksom det röda vara av bomull. Även blått ullgarns inslag förekommer. Mönster av rött, gult och vitt är alltid av bomullsgarn. De röda mönstren framstår idag ofta som rosa p.g.a. att den turkiskt röda färgen inte var tvättäkta utan blektes till rosa. Vid nytillverkning idag av flera av våra bygdebroderier och folkliga vävnader används rosa garner istället för de ursprungligen kraftigt röda. De av Ekelunds nytillverkade produkterna har inspirerats av mönsterbilden på hängklädenas avigsida. Hängkläde (SK:KLK 686?? skadad märkning). Blått och rött mönster. Försedd med flätad spets på ena långsidan. Sannolikt från Halland.