Reservanordningar för kommunalteknisk försörjning

Transkript

1 Reservanordningar för kommunalteknisk försörjning Erfarenheter från 13 års verksamhet med statsbidrag till kommuner

2 Reservanordningar för kommunalteknisk försörjning Erfarenheter från 13 års verksamhet med statsbidrag till kommuner Stockholm 2002

3 Titel: Reservanordningar för kommunalteknisk försörjning Erfarenheter från 13 års verksamhet med statsbidrag till kommuner Utgiven av: Överstyrelsen för civil beredskap Upplaga: 1500 ex Tryck:? Formgivning: Ateljé/Faktor AB ISBN:

4 Innehållsförteckning Sammanfattning Bakgrund... 4 Fredsprincipen... 4 Beredskapsprincipen Hot och risker, ansvarsfrågor Hot och risker Ansvaret för reservanordningar Kommunernas tekniska infrastruktur idag, sårbarhet och reservanordningar Allmänt Vattenförsörjningen Värmeförsörjningen Prioriterade kommunala fastigheter Fastigheter för äldrevård Värmestugor Fastigheter för kommunal ledning Reservkraft Tillgång på reservkraft för övergripande kommunalteknisk försörjning Reservkraft per invånare i olika kommuner Strategier för reservelförsörjning i kommunerna Effektangivelser för reservkraft Sammanfattning Erfarenheter från bidragsgivningen Allmänt om riskanalyser Lägsta acceptabla försörjningsnivå ÖCB: s handledning Enkät om riskanalyser och reservanordningar för kommunalteknisk försörjning Formerna för bidragsgivningen Kriterier för bidragsgivningen Krav på riskanalys Begreppet kommunalteknisk försörjning Bidragsberättigade åtgärder, bidragsandel Beviljade bidrag (För detaljerad statistik se bilaga 3) Omhändertagande, drift och underhåll av kommunala reservkraftaggregat Bränsleförsörjning av reservkraftaggregat Slutsatser och förslag... 30

5 6. Litteratur Bilaga 1 Enkät om riskanalyser och reservanordningar våren Sammanställning av enkätsvar Bilaga 2 Kriterier för ÖCB:s bidragsgivning Reservkraft VA-försörjning Avloppsrening Värmeförsörjning Övrigt Bilaga 3 Tabeller och statistik Bilaga 4 Drift och underhåll av reservkraftaggregat Bilaga 5 Effektangivelser för reservkraft... 44

6 SAMMANFATTNING Sammanfattning 1985 startades ett projekt inom dåvarande ÖEF (Överstyrelsen för Ekonomiskt Försvar) benämnt Kommunal riskanalys fred- kris- krig (KRAS) Inom projektet utformades ett förslag till avgränsning av statsbidragsberättigade investeringar i reservanordningar liksom ett förslag till utformning av ett bidragssystem. Från budgetåret 1987/88 ställdes också statliga medel till förfogande för en försöksvis bidragsgivning till reservanordningar i kommunerna. Ansvaret för bidragsgivningen lades på ÖCB. Då ÖCB 1988 fick i uppdrag att inleda försöksverksamheten bildades en referensgrupp. I gruppen ingick företrädare för Socialstyrelsen, Livsmedelsverket, Vattenfall (senare Svenska kraftnät), Energimyndigheten, Sveriges elleverantörer (senare svensk Energi), Svenska Fjärrvärmeföreningen, Kommunförbundet och Landstingsförbundet. Referensgruppen har inte haft någon beslutanderätt utan lämnat rekommendationer till de beslut ÖCB fattat. Erfarenheterna av gruppens arbete har varit mycket goda. Gruppen har genom sina kunskaper och omfattande erfarenheter tillfört mycket till underlaget till de beslut ÖCB fattat. Kunskaper som varit mycket svåra att få tillgång till på annat sätt. Samtidigt har, via gruppen, kunskap spridits till olika myndigheter och branschföreträdare om de åtgärder olika myndigheter vidtagit och den bidragsgivning olika myndigheter bedriver. Referensgruppens medlemmar har aktivt bidragit till denna sammanställning samt står bakom boken, de åsikter och värderingar som den återspeglar. ÖCB utarbetade under 1988/89 en handledning i riskanalys för kommunalteknik i fred, kris och krig, Att minska sårbarheten i den tekniska försörjningen. Denna handledning tillställdes alla kommuner och länsstyrelser. Kravet för bidrag till reservanordningar var att kommunerna först skulle ha genomfört en riskanalys enligt handbokens modell. Från början var kravet att riskanalysen skulle omfatta den kommunaltekniska försörjningen i sin helhet. Senare mildrades kraven till att kommunen i princip skall kunna redovisa en genomförd riskanalys eller motsvarande underlag för det eller de försörjningsområden som berörs av den aktuella ansökan. Totalt har ca 300 Mkr beviljats i bidrag till över 400 olika projekt under perioden Den totala investeringen för de bidragsstödda projekten uppgår till ca 700 Mkr och den genomsnittliga bidragsandelen kan därför beräknas till ca 40 %. Huvuddelen av bidragen har beviljats för investeringar i reservkraft för vatten- och värmeverk, prioriterade kommunala fastigheter etc. Bidrag har också i stor utsträckning, särskilt under senare år, avsett reservvattentäkter, sammanbindningsledningar för dricksvatten, utrustningar för tillfällig vattendistribution m m. 1

7 RESERVANORDNINGAR FÖR KOMMUNALTEKNISK FÖRSÖRJNING Totalt har med bidragens hjälp kommunerna anskaffat ca 210 MVA reservkraft, fördelat på ca aggregat. De mobila reservkraftaggregaten dominerar, ca st, delvis som en följd av ÖCB:s praxis för bidragsgivningen under större delen av tidsperioden. Utvärderingar som ÖCB genomfört visar på det hela taget att de reservkraftaggregat som kommunerna anskaffat med hjälp av bidrag sköts på ett bra sätt. De brister som kan konstateras i några kommuner avser i första hand; service- och underhållsrutiner bristen på provkörning mot de laster aggregaten är avsedda för uppställningsplatser med provkörningsmöjligheter bränsleförsörjning felaktiga anslutningsåtgärder vid de prioriterade objekten brister i kompetens hos personal Erfarenheterna av bidragsgivningen är sammanfattningsvis mycket goda. Säkerheten i kommunernas tekniska försörjning har blivit betydligt bättre. Omkring 220 kommuner har fått bidrag och vidtagit åtgärder för att minska sårbarheten. Bidragsgivningen har också bidragit till att skapa en ökad medvetenhet om sårbarhet, inte bara i den kommunaltekniska försörjningen, utan också om den kommunala verksamheten i allmänhet. Även om drygt 220 kommuner hittills vidtagit åtgärder och fått bidrag återstår ett drygt 60-tal kommuner som inte gjort något. Det är framförallt ifråga om vattenförsörjningen som läget blivit bättre. Fortfarande är det också så att 1/3 av kommunerna saknar reservkraft för sitt största vattenverk. I många kommuner saknas också reservvattentäkter med tillfredsställande kapacitet och kvalitet. Detta liksom den tekniska och demografiska utvecklingen gör att ÖCB finner det angeläget att bidragsverksamheten fortgår. Erfarenheterna visar också att en fortsatt bidragsgivning bör kombineras med aktiva åtgärder av olika slag. Det vore t.ex. önskvärt att länsstyrelserna engagerade sig mer aktivt i arbetet att säkra kommunernas tekniska försörjning mot störningar av olika slag. De kommunala beredskapssamordnarnas roll och ansvar måste också stärkas. Det kan ske genom organisatorisk placering, renodling av arbetsuppgifter, utbildning m m. Uppföljning av de åtgärder som genomförts med bidrag är viktig dels för att säkerställa att åtgärderna genomförts på rätt sätt och att de resurser som anskaffas får uthållighet. ÖCB anser det också angeläget att befintliga lokala elproduktionsresurser i form av kraftvärmeverk, mindre vattenkraftverk m m kan utnyttjas för lokal försörjning som komplement och i vissa fall som alternativ till reservkraft. 2

8 SAMMANFATTNING Merkostnader i samband med upprustning och ombyggnad av sådana anläggningar för möjliggörande av s.k. dödnätsstart och körning mott dött nät borde därför efter prövning kunna beviljas statligt stöd. ÖCB anser att frågan om bränsleförsörjning till de sammanlagt mycket stora reservkraftresurser som idag finns i samhället bör utredas och finner det inte orimligt att man förbinder bidrag till reservkraft t.ex. med ett krav på bränslelagring. 3

9 RESERVANORDNINGAR FÖR KOMMUNALTEKNISK FÖRSÖRJNING 1. Bakgrund 1985 startades ett projekt inom dåvarande ÖEF (Överstyrelsen för Ekonomiskt Försvar) benämnt Kommunal riskanalys fred- kris- krig (KRAS). Projektets mål var att utveckla metoder som effektiviserade kommunernas beredskapsplanering genom att risker i den kommunaltekniska försörjningen hanteras på ett sammanhållet sätt för freds- och beredskaps-kriser. Huvudman för projektet blev sedan ÖCB. Arbetet genomfördes i tre steg i form av pilotstudier i 4 kommuner: 1. Fredsriskanalys 2. Analys av hotbilden krigsorganisering under störda förhållande (KRUST) 3. Analys av hotmiljön avskärmning Med erfarenheterna från kommunstudierna utarbetades ett förslag till arbetsmodell för kommunal riskanalys fred- kris- krig (KRAS) vilken presenterades i projektets slutrapport Dåvarande lag om kommunal beredskap innebar ( 15) att länsstyrelserna kunde förordna att kommun eller landstingskommun skulle vidtaga åtgärder men kommunen hade då rätt att erhålla ersättning med 90 % av kostnaderna för kommunala reservanordningar. Paragrafen tillämpades dock inte eftersom medel inte hade avsatts för ändamålet. Under arbetet med projektet formulerades istället två huvudprinciper beträffande det ekonomiska ansvaret för reservanordningar. Fredsprincipen Verksamhetsansvarig/abonnent betalar de tillkommande kostnader som blir följden av egna krav på ökad försörjningstrygghet för verksamheten utöver basstandard ( tillläggsstandard fred ). Beredskapsprincipen Staten och verksamhetsansvarig/abonnent delar på de tillkommande kostnader som blir följden av den ökade försörjningstryggheten som åläggs viss samhällsviktig verksamhet för beredskap och krig. ( tilläggsstandard beredskap ). Inom projektet utformades mot denna bakgrund ett förslag till avgränsning av statsbidragsberättigade investeringar och ett förslag till utformning av ett bidragssystem. Från budgetåret 1987/88 ställdes också statliga medel till förfogande för en försöksvis bidragsgivning till reservanordningar i kommunerna. 4

10 BAKGRUND Parallellt med KRAS-projektet genomfördes i Statens Energiverks regi ett projekt Värmeförsörjning i kristid (VIK). Det genomfördes som ett samverkansprojekt mellan energiverkets beredskapsbyrå och tre kommuner: Borlänge, Eskilstuna och Norrtälje. Arbetet följdes av en referensgrupp med branschorgan och berörda myndigheter. I VIK-projektet studerades sårbarheten i värmeförsörjningen genom att i scenarieform studera olika tänkbara störningar. Såväl störningar under fredstid som under beredskap (förkrigsskede) studerades. Mycket arbete lades ned på att kartlägga de stora eloch värmeabonnentgrupperna och de samhällsviktiga verksamheter som kan bli föremål för olika prioriteringar i krislägen. Projektets slutsatser var bl.a. att: långvarig/nationell elstörning vid låga utetemperaturer ger de allvarligaste konsekvenserna för värmeförsörjningen prioriterad värmeförsörjning måste kartläggas kommunala resurser för riskanalys måste skapas och ett kommunalt handlingsprogram för krisförsörjning behövs (strategi, teknik, information och organisation) På basis av erfarenheterna från KRAS- och VIK- projekten utarbetade ÖCB under 1988/89 en handledning i riskanalys för kommunalteknik i fred, kris och krig, Att minska sårbarheten i den tekniska försörjningen. Denna handledning tillställdes alla kommuner och länsstyrelser. 5

11 RESERVANORDNINGAR FÖR KOMMUNALTEKNISK FÖRSÖRJNING 2. Hot och risker, ansvarsfrågor 2.1 Hot och risker De tekniska försörjningssystemen i kommunerna, för el, gas, värme, vatten och avlopp är normalt mycket tillförlitliga. Men de är sårbara även under normala fredstida förhållanden vilket praktiska erfarenheter inte minst under senare år har visat. Olyckshändelser, haverier, oväder kan slå ut en tätort, en kommun eller i värsta fall en hel region. I en beredskaps- eller krigssituation ökar risken för utslagning av de tekniska systemen genom sabotage- och krigshandlingar. De tekniska systemen är desamma i fred som under beredskap och krig. Om förmågan att hantera fredstida störningar höjs ökar också möjligheterna att bättre klara störningar under beredskap och krig. Detta synsätt har också varit rådande inom det civila försvaret under lång tid och de åtgärder som vidtagits har haft syftet att klara hela hotskalan fred-krig. Hotbilden krig har dock tonats ner betydligt sedan Berlinmurens fall, upplösningen av Warzavapakten och Sovjetunionens sönderfall. Man talar nu istället om allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner eller svåra påfrestningar för samhället i fred. Dessa sammanfattande begrepp inbegriper ett stort antal hotbilder eller scenarier, med orsaker både inom och utom landet. I Hot- och riskutredningen (SOU 1995:19) valde man ut sju olika slag av händelser: massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige långvariga avbrott i elförsörjningen omfattande avbrott i vattenförsörjningen nedfall av radioaktiva ämnen inom ett jordbruksområde översvämningar i ett område som består av flera län svår brist på högteknologiska varor ett stort utsläpp av gas inom en stadskärna En del av dessa berör direkt den kommunaltekniska försörjningen. Eftersom alla verksamheter i samhället är beroende av en fungerande elförsörjning är, speciellt långvariga, elavbrott det största hotet även mot den tekniska försörjningen i kommunerna. Ett långvarigt regionalt elavbrott vintertid i kombination med stor nederbörd har också använts som scenario i många kommuners riskanalyser. Näst efter elavbrott kan en långvarig utslagning av vattenförsörjningen genom olyckshändelser eller sabotage anses var den hotbild som kan medföra de allvarligaste konsekvenserna för ett samhälle/kommun. 6

12 HOT RISKER, ANSVARSFRÅGOR 2.2 Ansvaret för reservanordningar Frågan om ansvaret för att anskaffa och finansiera reservanordningar formulerades i KRAS-projektet på följande sätt: Generell ansvarsprincip för verksamhet: Den som är ansvarig för en verksamhet i fred är också ansvarig för att verksamheten kan bedrivas i erforderlig omfattning även under fredskriser, beredskapskriser och krig som innebär avbrott eller begränsning i den normala tekniska försörjningen. Ekonomiskt ansvar för en teknisk försörjning under fred och beredskapskriser: Verksamhetsansvarig/abonnent betalar de tillkommande kostnader som blir följden av egna krav på ökad försörjningstrygghet för verksamheten utöver basstandard ( tillläggsstandard fred ). Ekonomiskt ansvar för teknisk försörjning under beredskapskriser och krig: Staten och verksamhetsansvarig/abonnent delar på de tillkommande kostnader som blir följden av den ökade försörjningstryggheten som åläggs viss samhällsviktig verksamhet för beredskap och krig. ( tilläggsstandard beredskap ). Kommunens övergripande ansvar: Kommunledningen har ett övergripande ansvar för att lägsta acceptabla försörjningsnivå för överlevnad tryggas. Den sista formuleringen innebär att det är kommunens ansvar att se till att försörjningsansvarig och abonnent/verksamhetsansvarig tillsammans vidtar åtgärder för att trygga lägsta acceptabla försörjningsnivå för överlevnad. Eftersom många kommuner under senare år gjort sig av med ansvaret för sina försörjningssystem för el, värme och i viss utsträckning även vatten har man också frånhänt sig möjligheterna till direkt påverkan av investeringar i reservanordningar. Frågan kan dock regleras i avtal. Trots detta är det ändå kommunens ansvar att befolkningen kan beredas en nöjaktig försörjning vid långvariga kriser och då de ordinarie försörjningsvägarna är utslagna. 7

13 RESERVANORDNINGAR FÖR KOMMUNALTEKNISK FÖRSÖRJNING 3. Kommunernas tekniska infrastruktur idag, sårbarhet och reservanordningar 3.1 Allmänt Reservanordningar inom teknisk försörjning är ett vitt begrepp och kan omfatta allt från reservdelar till en pumpstation till stora dieselmotordrivna reservkraftaggregat avsedda att starta upp ett kraftvärmeverk. Man kan skilja mellan reservanordningar avsedda att möjliggöra krisförsörjning via det ordinarie systemet, t.ex. en reservkraftanläggning vid ett fjärrvärmeverk, och reservanordningar som utgör komplementära alternativa försörjningssystem som t.ex. fotogenkaminer, mobila dricksvattentankar, reservvattentäkter. Skillnaden är kanske mer av akademisk art, båda slagen av reservanordningar är nödvändiga för att fullgod säkerhet skall uppnås. Kommunerna har gradvis både av egen kraft och med ekonomiskt stöd från ÖCB under de senaste 13 åren anskaffat reservanordningar, framförallt reservkraft, i inte obetydlig utsträckning. Inte minst har de befarade hoten kring millenieskiftet varit en väckarklocka i många kommuner. Trots de stora investeringar som skett under de senaste åren saknar många kommuner, vilket framgår av nedanstående redovisningar, en fullt tillfredsställande säkerhet både mot elavbrott, avbrott i vattenförsörjning m m. 3.2 Vattenförsörjningen Livsmedelsverket genomförde 1992 en enkät till kommunerna om användning och lagring av processkemikalier. Även frågor om tillgång till reservkraft fanns med. Enligt denna fanns vid denna tidpunkt reservkraft vid 63 % av de större vattenverken som svarade. Omräknat till hela riket motsvarar denna siffra att ca 43 % av de till kommunalt vatten anslutna personerna vid den tidpunkten kunde få vatten vid ett elavbrott. Förhållandena har sedan dess förbättrats avsevärt. Livsmedelsverket genomförde våren/sommaren 2000 på uppdrag av regeringen en enkät till landets samtliga kommuner om nödvattenförsörjning mm. Frågorna i enkäten avsåg att klarlägga om målsättningarna om reservvattenförsörjning och täktskydd är uppfyllda. Resultatet av enkäten visade bl. a följande (för fullständig redovisning se ref 1): 95 % av alla kommuner har möjlighet att vid elavbrott förse ca hälften av den anslutna befolkningen med 3-5 liter vatten per person och dygn under de första 12 timmarna. 2/3 av kommunerna klarar att försörja 100 % av ansluten befolkning under ett elavbrott de första 12 timmarna för försörjningsnivåerna 3-5 l/pd och l/pd. endast 22 % av de ordinarie vattentäkterna i landet har reservvattentäkter. 8

14 KOMMUNERNAS TEKNISKA INFRASTRUKTUR IDAG, SÅRBARHET OCH RESERVANORDNINGAR 16 % av landets vattentäkter är så utsatta för risk för förorening att kommunerna själva anser att de är i stort behov av en reservvattentäkt eller att ersätta den ordinarie vattentäkten med en ny vattentäkt. endast 17 % av kommunerna har reserverade områden för framtida vattenförsörjning. 3.3 Värmeförsörjningen Fjärrvärme eller närvärme finns i ca 90 % av Sveriges kommuner. Fjärrvärmen svarar i genomsnitt för ca 30 % av kommunernas hela uppvärmning. Till fjärrvärmen är de flesta kommunala fastigheter med prioriterade verksamheter anslutna. Energimyndigheten genomförde under våren 2000 en enkät om beredskapsåtgärder inom värmeförsörjningen ställd till samtliga kommuners beredskapssamordnare. I enkäten ställdes ett antal frågor rörande riskanalyser, beredskapsplaner, reservkraft etc. Enkäten visade bl.a. följande (För en fullständig redovisning hänvisas till litteraturförteckningen): 150 kommuner uppger att de genomfört riskanalys eller upprättat en beredskapsplan för värmeförsörjningen. Av dessa har 87 st både riskanalys och beredskapsplan. 115 kommuner har någon form av åtgärdsplan vid långvarigt elavbrott 188 kommuner har identifierat prioriterade fastigheter för värmeförsörjning 155 kommuner har någon typ av plan för drivmedelsförsörjningen till reservkraftaggregaten Förhållandena illustreras av figur kommuner uppgav att de har reservkraft för att upprätthålla värmeförsörjningen i viss utsträckning. Den genomsnittliga värmeproduktionen under dessa förhållande är ca 30 % av normal produktion 182 kommuner uppger att man försett minst en äldrevårdsanläggning med reservkraft eller uttag för inkoppling av sådan. 148 kommuner uppgav att man försett skolor (som värmestugor för allmänheten) med reservkraft eller uttag för detta Antal i % Åtgärder i kommunerna Figur 3.1 Förebyggande åtgärder i kommunerna inför en eventuell krisförsörjning inom värmeförsörjningsområdet. Riskanalys Beredskapsplan Prioriterade fastigheter Åtgärdsplan Drivmedelsplan 9

15 RESERVANORDNINGAR FÖR KOMMUNALTEKNISK FÖRSÖRJNING Den totala tillgången till reservkraft för att upprätthålla värmeproduktionen i 261 kommuner (utöver de 225 svarande kommunerna också Energimyndighetens uppgifter om reservkrafttillgången i ytterligare 36 kommuner) är ca kva, fördelat på ca st aggregat. Större delen av dessa, ca st eller 78 %, är mobila aggregat och är i många kommuner också avsedda att användas även för andra ändamål i kommunerna bl. a VAförsörjningen. Det innebär att de, vid ett långvarigt regionalt elavbrott, inte enbart kan tillgodoräknas värmeförsörjningen. (Se även reservkrafttillgången enligt ÖCB: s statistik, avsnitt 2.1) Genomsnittet av reservkraft per kommun enligt enkäten är ca kva, vilket ger en genomsnittseffekt per invånare av 36 VA (ca 29 W) per invånare. Observera det ovan påpekade att denna effekt till delar även är avsedd för VA-försörjningen. Fördelningen av denna effekt på kommuner av olika storlek illustreras av nedanstående figur 3.2. VA/invånare 70 (VA/invånare) för olika kommunstorlekar < > Totalt för Sverige Figur 3.2 Genomsnittsvärden av reservkraft för värmeförsörjningen uttryckt som VA/invånare för kommuner av olika storlek. Det ovan redovisade tydliggör att mycket har hänt de senaste åren i kommunernas insikt i och förberedelser för avbrott i elförsörjningen. Detta beror inte enbart på den bidragsgivning som skett genom ÖCB utan också på ett stort antal oväderssituationer samt osäkerhet om vad som skulle kunna hända vid millennieskiftet. 3.4 Prioriterade kommunala fastigheter Fastigheter för äldrevård Enligt Energimyndighetens enkät uppgav 182 kommuner att man försett minst en äldrevårdsanläggning med reservkraft eller uttag för inkoppling av sådan. Detta skall ställas i relation till att en medelstor kommun, ca invånare, kan ha upp till ett 10-tal äldrevårdsanläggningar. 10

16 KOMMUNERNAS TEKNISKA INFRASTRUKTUR IDAG, SÅRBARHET OCH RESERVANORDNINGAR Även ÖCB:s egen enkät (se avsnitt 4.4) antyder att det i många kommuner saknas tillräckligt med resurser, i första hand reservkraft, för att försörja äldrevårdsanläggningarna i kommunerna. För äldre som vårdas i hemmen genom hemtjänstens försorg är utsattheten vid framförallt elavbrott mycket stor. För denna grupp saknas i många kommuner planer och resurser för evakuering till andra fastigheter försedda med reservel. Värmestugor I många kommuner är vissa skolor, idrottshallar och liknande större utrymmen avsedda att tjänstgöra som värmestugor för allmänheten vid t.ex. långvariga elavbrott vintertid och vid andra svåra störningar. Värmestugor som grupp ligger i de flesta kommuner långt ner på prioritetsskalan och därför saknas i många fall reservkraftresurser för att driva dessa anläggningar. I de skolor som valts ut finns ofta större centralkök varifrån mat skall levereras även till andra inrättningar t.ex. äldrevårdsanläggningar och skolor. Reservkraftbehovet är därför stort och därmed investeringskostnaderna höga. Fastigheter för kommunal ledning Före 1998 beviljades, via anslaget för kommunalteknisk försörjning, bidrag även till reservkraft för fastigheter för kommunal ledning i 40 st kommuner. I 10 st av dessa kommuner avsåg bidraget stationära reservkraftaggregat, i resterande 30 kommuner mobila aggregat och anslutningar härför. De mobila reservkraftaggregaten är i de flesta fall avsedda att användas även för försörjning av andra fastigheter och objekt. I flera kommuner har sedan tidigare funnits mobil eller stationär reservkraft för rådhus, kommunhus etc. dvs. för kommunal ledning. Vidare har Räddningsverket under flera år, i samband med installationer av reservkraft för kommunernas räddningstjänst, i ett antal kommuner anordnat reservkraft även för den kommunala ledningsfunktionen. Sedan 1999 har i samverkan mellan Räddningsverket och ÖCB former utarbetats för reservkraft avsedd för den kommunala ledningsfunktionen. Som villkor har gällt att kommunerna skall ha utfört en Kommunal ledningsanalys. På basis härav utarbetar Räddningsverket ett förslag som tillställs en särskild beredningsgrupp på ÖCB. Denna beslutar om medel för projektets genomförande. Räddningsverket får sedan i uppdrag att genomföra investeringen. Till och med år 2001 har via Räddningsverket stationära reservkraftaggregat installerats i fastigheter för kommunal ledning i drygt 50 st kommuner. Totalt kan således minst 100 kommuner bedömas ha reservkraft för den kommunala ledningsfunktionen vid långvariga elavbrott och andra kriser. 11

17 RESERVANORDNINGAR FÖR KOMMUNALTEKNISK FÖRSÖRJNING 3.5 Reservkraft Tillgång på reservkraft för övergripande kommunalteknisk försörjning År 1998 och 2000 har ÖCB genomfört inventeringar av det civila samhällets totala tillgång på reservkraft. Enligt inventeringen fanns 1999 för st objekt (vattenverk, pumpstationer, värmeverk etc.) inom funktionen kommunalteknisk försörjning, tillgång till reservkraft vid 87 % av objekten, eller objekt. Hälften av objekten var försedda med stationär reservkraft, hälften hade tillgång till mobil sådan. Inom funktionen hälso- och sjukvård, som omfattar apotek, sjukhus, vårdcentraler, sjukhem, smittskydd, servicehus mm fanns enligt inventeringen tillgång till reservkraft vid ca 47 % av objekten. Tyvärr är det inte möjligt att särredovisa reservkrafttillgången för de kommunala delarna av denna funktion. Samtliga akutsjukhus har idag tillgång till egen reservkraft. Tillgångarna varierar mellan 30 och 200 % av maximalt eleffektbehov. I Kalmar län, med 48 st inventerade objekt inom funktionen hälso- och sjukvård, utgjordes enligt 1998 års redovisning 11 st av objekten av kommunägda servicehus och sjukhem. Av dessa hade 7 st, dvs. 63 % tillgång till stationär eller mobil reservkraft Reservkraft per invånare i olika kommuner En särskild genomgång har gjorts inom ÖCB av reservkrafttillgångarna i olika kommuner. Utgångspunkt har varit de uppgifter härom som redovisats i kommunernas ansökningar till ÖCB. Utöver de reservkraftaggregat som ÖCB lämnat bidrag till under åren har kommuner och kommunala bolag anskaffat reservkraft i varierande omfattning tidigare men även under den studerade trettonårsperioden. Samtliga beslutsunderlag som utarbetats under perioden juni 2001 har gåtts igenom. De kommuner har uteslutits där uppgifterna, framförallt vad avser befintliga reservkraftaggregat, varit ofullständiga. Totalt har 144 kommuner identifierats för vilka nöjaktiga säkra uppgifter föreligger. De flesta av dessa kommuner har, med bidrag från ÖCB, genomfört åtgärder inom hela det kommunaltekniska området, dvs. elförsörjning, VA-försörjning, värmeförsörjning etc. I nedanstående tabell 3.3 redovisas resultatet av denna genomgång. 12

18 KOMMUNERNAS TEKNISKA INFRASTRUKTUR IDAG, SÅRBARHET OCH RESERVANORDNINGAR Antal Antal inv. Antal inv. Reservkraft- VA/inv. W/inv. kommuner totalt tillg., kva 34 < > Värdet 47 W/invånare är ett viktat medelvärde, dvs. summa reservkraft/summa invånare i de aktuella kommunerna. Den genomsnittliga reserveffekten per invånare (aritmetiskt medelvärde) i de studerade kommunerna uppgår till 59 W. Som framgår av tabellen minskar reservkraftinnehavet med ökad kommunstorlek, vilket tydligare framgår av nedanstående figur ,0 70,0 Reservkraft W/invånare 60,0 50,0 40,0 30,0 20,0 10,0 0,0 < Kommunstorlek, antal invånare > Figur 3.4 Reservkraft per invånare i kommuner av olika storlek Som synes är det i princip samma fördelning som den som redovisas i figur 3.2. Orsakerna till detta skulle kunna vara flera: Reservkraftbehovet i en enskild kommun påverkas av geografiska förhållanden (kommunens yta, naturförhållanden), omfattning av den kommunaltekniska infrastrukturen (fjärrvärme eller kraftvärme, VA-nätets omfattning, antal vattenverk), befolkningsstrukturen (andel i tätorter etc.), vilken strategi man valt (se ovan kapitel 4.5) och andra faktorer. Stora kommuner har en effektivare infrastruktur (större anläggningar som är mer koncentrerat belägna) och behovet av reservkraft skulle därmed kunna vara mindre 13

19 RESERVANORDNINGAR FÖR KOMMUNALTEKNISK FÖRSÖRJNING I stora kommuner är det svårt att genomföra riskanalyser för hela den kommunaltekniska försörjningen och få ett samlat grepp om behovet bl.a. av reservkraft. Elavbrott på grund av snöoväder etc. är mindre frekventa i större tätorter/ kommuner än i mindre bl.a. på grund av att andelen luftledningar är mindre och behovet av reservkraft blir därmed inte så påtagligt. Det är dock troligt att reservkraftbehovet/invånare för att klara vattenförsörjning, värmeförsörjning och de högst prioriterade fastigheterna: för äldreomsorg, värmestugor, kommunledning mm inte skiljer sig så markant åt mellan olika kommunstorlekar som ovanstående statistik visar. Eleffektbehoven för att producera och leverera en viss mängd vatten eller värme till en slutkund bör vara ganska lika oavsett kommunstorlek. På samma sätt torde eleffektbehovet för att klara försörjningen med el, värme och vatten till prioriterade fastigheter t.ex. för äldreomsorg inte vara avhängiga kommunens storlek utan fastmer fastigheternas ålder, skick och tekniska utrustning. Om man ur materialet utesluter de kommuner som ligger under den undre kvartilen (40 VA eller ca 32 W/inv.) så ligger medelvärdet för de återstående 75 % av kommunerna (108 st) på 88 VA (ca 70 W)/invånare. I kommuner med fjärrvärme synes denna siffra vara lite lägre och i kommuner utan fjärrvärme lite högre än detta genomsnitt. För de kommuner som inte har fjärrvärme, är en uppskattad fördelningen av tillgänglig reservkraft; för prioriterade abonnenter: ca 60 % för VA-försörjning: ca 40 % För kommuner med fjärrvärme, kan fördelningen av tillgänglig reservkraft uppskattas till; för prioriterade abonnenter: ca 40 % för fjärrvärme: ca 40 % för VA-försörjning: ca 20 % Strategier för reservelförsörjning i kommunerna Två huvudstrategier för kommunernas reservelförsörjning har kunnat urskiljas, även om de i de flesta kommuner inte tillämpas renodlat. Decentraliserad reservel I detta fall placeras mobila (och i vissa fall några stationära) reservkraftaggregat direkt vid de objekt och fastigheter som skall försörjas. Övriga prioriterade objekt förbereds genom att förses med anslutningsutrustning för mobil reservkraft. 14

20 KOMMUNERNAS TEKNISKA INFRASTRUKTUR IDAG, SÅRBARHET OCH RESERVANORDNINGAR För att reducera behovet av reservkraft görs i en del fall ombyggnader (sektionering) av elnätet i fastigheterna/objekten så att enbart prioriterade funktioner kan försörjas. Reservkraftaggregaten dimensioneras normalt för att kunna användas vid flera olika objekt. Antalet reservkraftaggregat i en kommun bestäms framförallt av avståndet mellan de olika försörjningsobjekten. Ett mobilt aggregat kan genom flyttning i bästa fall kanske försörja 2-3 objekt, men inte samtidigt. Det innebär att kanske 2 objekt av 3 får stora problem vid ett långvarigt elavbrott. Möjligheterna till omflyttning bestäms i hög grad av om personal (med behörighet för inkoppling) finns tillgänglig och om fordon för flyttning av aggregaten finns tillgängliga. I en del fall kan två fastigheter/objekt försörjs från ett mobilt eller stationärt reservkraftaggregat via separat förlagd kabel. Strategin med decentraliserad reservel är den vanligaste. Den ger hög flexibilitet till priset av en högre investerings- och driftkostnad. Exempel på kommuner som valt denna strategi är Arjeplog, Västervik, Trelleborg, Norrtälje m fl. I många kommuner har man förberett ett stort antal prioriterade objekt och fastigheter för anslutning av mobil reservkraft enligt denna modell. Problemet är dock att anskaffningen av reservkraft inte skett i motsvarande utsträckning. Detta innebär att vid ett långvarigt elavbrott kommer bara vissa objekt att kunna försörjas. Centraliserad reservel I detta fall placeras en eller flera större mobila eller flyttbara reservkraftaggregat ( kva eller ännu större) vid centralt belägna nätstationer eller i anslutning till något större försörjningsobjekt (panncentral, vårdhem, servicehus etc.). Härifrån kan flera prioriterade objekt/fastigheter inom samma nätstationsområde försörjas med reservel via det ordinarie elnätet. Om aggregatets effekt är lika stor som nätstationens kan samtliga objekt försörjas, annars får oprioriterade abonnenter kopplas bort manuellt. Om aggregatet är mycket stort kan reservkraften även transformeras upp till högre spänning (5 20 kv) och via dessa nät nå prioriterade objekt belägna längre bort. Reservkraftaggregaten kan givetvis flyttas mellan olika nätstationer förutsatt att dessa förbereds för anslutning. 15

21 RESERVANORDNINGAR FÖR KOMMUNALTEKNISK FÖRSÖRJNING De större centrala aggregaten kompletteras vanligen med ett antal mindre mobila eller fasta reservkraftaggregat för enstaka prioriterade objekt utanför nätstationens räckvidd. Systemet förutsätter att de prioriterade objekten/fastigheterna ligger relativt väl samlade (mindre tätorter i små kommuner t.ex.). Systemet ger hög tillgänglighet till måttliga investeringskostnader men till priset av en sämre flexibilitet. I vissa fall tillkommer den fördelen att de största aggregaten kan användas för s.k. toppkraftkörning under de tider på året och dygnet när effektbehovet är som störst. Exempel på kommuner som valt strategin med centraliserad reservel är Staffanstorp, Katrineholm, Lomma, Uppsala m fl. Kommuner med kraftvärmeverk kan också anses höra till denna kategori. Under förutsättning av att kraftvärmeverket är försett med utrustning för start mot dött nät och s k ö-driftskörning kan el produceras för i första hand elförsörjning av värmeabonnenterna (måste ha reservel till cirkulationspumparna), men även för prioriterade elabonnenter utanför fjärrvärmenätet. I några kommuner har man planerat för att vid långvariga elavbrott kunna utnyttja andra lokala elproduktionsresurser som t.ex. vattenkraftstationer som alternativ eller komplement till konventionell reservkraft. En sådan lösning är beroende av om kraftstationens utrustning tillåter körning mot dött elnät, distributionsnätets utformning och avståndet mellan stationen och det eller de objekt som avses försörjas. Exempel på kommuner som planerat för sådana lösningar är Borlänge och Töreboda. Användning av fredstida produktionsanläggningar som bas även för krisförsörjning medför mycket hög tillgänglighet, relativt snabb insatsberedskap, större uthållighet och högre beredskapsnivå samtidigt som en sådan lösning medför ökad sårbarhet och minskad flexibilitet. Utnyttjning av vattenkraftstationer för krisförsörjning kan dock ta rätt lång tid och torde inte vara aktuellt annat än vid långvariga och omfattande elavbrott Effektangivelser för reservkraft De effekter på reservkraft som anges i ansökningar och som redovisats ovan är normalt aggregateffekter, dvs. drivmotorns effekt. Enligt ISO 8528, som är den enda internationellt erkända normen som berör generatoraggregat finns ett antal olika effektdefinitioner. Orsaken härtill är att olika driftsätt påverkar livslängden på aggregaten. I bilaga 5 redovisas en sammanfattning av ISO

22 KOMMUNERNAS TEKNISKA INFRASTRUKTUR IDAG, SÅRBARHET OCH RESERVANORDNINGAR 3.6 Sammanfattning De generella slutsatserna av de ovan redovisade inventeringarna och kartläggningarna är bl.a. följande: Ett ganska stort antal kommuner, kanske ett 100-tal, har idag tillfredsställande resurser av reservkraft för att nöjaktigt upprätthålla de viktigaste funktionerna vid ett långvarigt elavbrott dvs. vattenförsörjning, värmeförsörjning, fastigheter för kommunal ledning, äldreomsorg, värmestugor för allmänheten etc. Kanske lika många kommuner har reservkraft för att klara vatten- och värmeförsörjning men brister vad gäller reservkraftresurser för de högst prioriterade fastigheterna. Resterande kommuner har bristande tillgångar på reservkraft för samtliga funktioner, det gäller inte minst storstadskommuner och kommuner i dessas närhet. De områden där generella brister kan konstateras gäller framförallt fastigheter för vård och äldreomsorg samt s.k. värmestugor 17

23 RESERVANORDNINGAR FÖR KOMMUNALTEKNISK FÖRSÖRJNING 4. Erfarenheter från bidragsgivningen 4.1 Allmänt om riskanalyser En riskanalys har primärt till syfte att identifiera samhällsviktiga och avbrottskänsliga verksamheter inom kommunen samt att fastställa deras försörjningsbehov och prioritet vid olika slag av kriser. I arbetet ingår vidare att kartlägga de tekniska försörjningssystemens möjligheter att svara upp mot det identifierade behoven. I riskanalysen ingår att identifiera risker under fred och fredskriser, deras frekvens och konsekvens samt tillkommande risker under beredskap. Slutresultatet av analysen är ett klarläggande av behovet av ökad försörjningstrygghet och vilka åtgärder som behöver genomföras. En riskanalys kan genomföras på olika sätt och med olika ambitionsgrad i olika kommuner. Förutsättningarna varierar bl.a. mellan kommuner av olika storlek. I en liten kommun är de prioriterade verksamheterna få och problem med försörjningen med el, värme och vatten i de flesta fall väl kända. I en stor kommun är en ordentligt genomförd riskanalys ett omfattande och tidsödande arbete, varför man ofta väljer att ta ett försörjningsområde i taget. Som ett hjälpmedel för kommunerna i deras arbete finns tidigare nämnda handledning som ÖCB gav ut Lägsta acceptabla försörjningsnivå Begreppet lägsta acceptabla försörjningsnivå (LAF) kan definieras som den försörjningsnivå som en verksamhet behöver för att fullgöra sin uppgift på ett acceptabelt sätt under rådande krisförhållanden. En del verksamheter som sjukhus, servicehus, etc. kräver, oberoende av krisförhållande, i stort sett normal försörjning. Andra verksamheter kan fungera hjälpligt vid avsevärt lägre försörjningsnivå. Uppgift om LAF behövs för att kunna dimensionera försörjningen av de prioriterade verksamheterna. LAF kan uttryckas med hjälp av en effekt- eller kapacitetsuppgift, elbehov kw, värmebehov kw, vattenbehov m 3 /dygn etc. samt en kritisk tid. Den senare anger hur länge verksamheten tål ett totalt avbrott eller en begränsad försörjning. Lägsta acceptabla försörjningsnivå beror av vilka krav man ställer. Kräver verksamheten normal försörjning? Kan en lägre nivå accepteras? 18

24 ERFARENHETER FRÅN BIDRAGSGIVNINGEN Lägsta acceptabla försörjningsnivån måste kartläggas individuellt eftersom anläggningar och fastigheter är unika. Däremot kan schabloner och nyckeltal för likartade verksamheter användas som hjälpmedel för dimensioneringen i många fall. 4.3 ÖCB:s handledning Baserat på erfarenheterna från bl.a. KRAS- projektet lät ÖCB utarbeta en handledning för riskanalys för kommunaltekniken Att minska sårbarheten i den tekniska försörjningen. Handledningen distribuerades till landets alla kommuner. Handledningen innehåller både allmän information för dem som endast vill få en överblick över ämnet och mer detaljerade beskrivningar för dem som skall genomföra arbetet. Handledningen rekommenderar att arbetet genomförs enligt följande mall: Initiativ Beredskapssamordnare, försörjningsansvariga eller politiker tar initiativ till arbetet. Förberedelser Intresse skapas hos berörda tjänstemän och politiker Kommunledningen ger förvaltningen uppdrag och anvisar resurser En effektiv organisation för arbetet skapas med representanter från de viktigaste förvaltningarna och externa organ (energibolag etc.) Ett gemensamt arbetsprogram med tidplan upprättas Riskanalysen Klarlägg vilken(vilka) krismiljöer som riskanalysen skall utgå från Genomför en riskanalys för el-, värme- och VA-försörjningen Klarlägg prioriterade behov - identifiering av samhällsviktiga verksamheter - prioritera verksamheter för valda (valda) krismiljöer - bedöm lägsta acceptabla försörjningsnivåer (LAF) för prioriterade verksamheter Genomför seminarier Beskriv behovet av ökad försörjningstrygghet dels i försörjningssystemen dels hos abonnenter Åtgärder Gör ett genomförandeprogram Genomför beslutade åtgärder 19

25 RESERVANORDNINGAR FÖR KOMMUNALTEKNISK FÖRSÖRJNING ÖCB:s handledning har kommit till användning i mycket varierande utsträckning. Några kommuner har följt handledningen mycket noggrant, andra har använt delar av den t.ex. vid inventering av samhällsviktiga verksamheter och prioriterade objekt samt för uppställning och beräkning av LAF (lägsta acceptabla försörjningsnivån) för el, värme och vatten. I många ansökningar saknas dock egentliga riskanalyser för den tekniska försörjningen i sin helhet eller för det försörjningsområde som ansökan avser. Det material som bifogas utgörs av annat beslutsunderlag som t.ex. enkla riskanalyser som enbart avser det objekt som ansökan avser eller beredskapsplaner, elavbrottsplaner alternativt riskanalyser för räddningstjänstens område etc. I en hel del fall har kommunerna uppmärksammats på sårbarheten i sin tekniska försörjning genom elavbrott i samband med oväder, haverier och olyckshändelser, s.a.s. praktiska riskanalyser. En genomgående svaghet i beslutsunderlagen är att de i de flesta fall enbart berör risken för elbortfall och reservkraft. Denna ensidiga syn förstärktes av de förmodade problemen i samband med millennieskiftet. Förutom att el är en nödvändig förutsättning för övrig teknisk försörjning kan inriktningen på reservkraft också ha att göra med att många av de övriga riskerna för avbrott i den tekniska försörjningen i fredstid är mer lokalt betingade. Pannhaverier, ledningsbrott, förorening av vattentäkt mm kan redan hanteras hjälpligt inom ramen för den reparationsberedskap som kommunerna upprätthåller. Få kommuner har således i sina ansökningar redovisat en helhetssyn på riskerna. Eftersom bristen på reservanordningar, framförallt reservkraft, tidigare varit så påtaglig i de flesta av landets kommuner har i de flesta fall ändå beslutsunderlagen kunnat accepteras efter vissa kompletteringar och revideringar. 4.4 Enkät om riskanalyser och reservanordningar för kommunalteknisk försörjning Under våren 2001 genomfördes en enkät till ett 40-tal kommuner. Kommunerna valdes inte ut helt slumpvis utan ett urval gjordes mellan olika stora kommuner, kommuner i olika delar av landet, sådana som sökt bidrag (merparten) och inte gjort detta, sådan som genomfört/inte genomfört kompletta riskanalyser för hela den kommunaltekniska försörjningen etc. 35 kommuner svarade vilket ger en svarsprocent på 85 %. I bilaga 1 redovisas enkätfrågorna och en sammanställning av enkätsvaren. 20

26 ERFARENHETER FRÅN BIDRAGSGIVNINGEN Resultatet av enkäten kan sammanfattas enligt nedan: Merparten av kommunerna anser själva att säkerheten i den tekniska försörjningen idag är bra. Man har också i stor utsträckning formulerade målsättningar beträffande säkerheten. För hälften av kommunerna har de befarade problemen vid millennieskiftet fungerat som väckarklocka, kanske framförallt för politikerna. Givetvis har också elavbrott och haverier av annat slag verkat i samma riktning. Man synes inte ha några större problem med att, trots bolagisering, få gehör för kommunens ambitioner vad avser säkerheten i den tekniska försörjningen De reservanordningar man förfogar över har i stor utsträckning kommit till användning i skarpa lägen och även vid planerade reparationer, underhåll etc. Ungefär hälften av kommunerna anger att ett behov av ytterligare reservkraft finns för enstaka försörjningsområden, särskilt för prioriterade fastigheter Underhållet och skötseln av reservkraftaggregaten sköts i många fall gemensamt genom elbolag, elverk eller motsvarande. Det förefaller finnas vissa brister vad gäller aggregatens provkörning framförallt mot de laster de är avsedda för. Hälften av de tillfrågade kommunerna har inte något bränslelager för reservkraften och inte heller någon plan för bränsleanskaffning. 4.5 Formerna för bidragsgivningen Bidragsgivningen inriktades till en början som en försöksverksamhet mot fyra län: Norrbotten, Gävleborg, Södermanland och Malmöhus län. Senare vidgades verksamheten till att omfatta hela landet. Formerna för bidragsgivningen har under hela tidsperioden i princip varit desamma. Kommunen/kommunalt bolag gör en riskanalys för hela eller delar av sin kommunaltekniska försörjning och kommer fram till ett behov av investeringar. Ansökan om bidrag sänds in till berörd länsstyrelse. Länsstyrelsen ger sina synpunkter på projektet bl.a. utifrån regionala mål- och riskanalyser och vidarebefordrar ansökan till ÖCB. Ansökan bereds hos ÖCB och föredras inför ÖCB:s referensgrupp för kommunalteknisk försörjning. Referensgruppen är sammansatt av representanter från ÖCB, Socialstyrelsen, Svenska Kraftnät, Statens Energimyndighet, Kommunförbundet, Svenska Vatten- och avloppsföreningen, Sveriges Elleverantörer, Svenska Fjärrvärmeföreningen och Statens Livsmedelsverk. Efter ställningstagande i referensgruppen fattas det formella beslutet om bidrag av ÖCB. 21

27 RESERVANORDNINGAR FÖR KOMMUNALTEKNISK FÖRSÖRJNING Bidraget utbetalas efter det projektet genomförts och kostnaderna redovisats till ÖCB. I undantagsfall har bidraget utbetalats i rater i takt med projektets genomförande. 4.6 Kriterier för bidragsgivningen Under de år som bidragsgivningen förevarit har gradvis en praxis utarbetats vad avser krav på ansökningshandlingar och beslutsunderlag, bidragsberättigade åtgärder och bidragsandel vid projekt av olika karaktär Krav på riskanalys Ett grundläggande krav har hela tiden varit att den sökande skall ha genomfört en riskanalys. Från början var kravet att riskanalysen skulle omfatta den kommunaltekniska försörjningen i sin helhet och att kommunen med denna som grund skulle utarbeta en långsiktig strategi med åtgärds- och investeringsplan. Att utarbeta en komplett riskanalys, speciellt i större kommuner, är mycket arbets- och tidskrävande. Kommunernas ekonomi har dessutom ofta inte tillåtit att investeringar i reservanordningar sker i ett sammanhang utan istället gradvis ofta kopplat till samtidiga renoveringar eller ombyggnader av de kommunaltekniska anläggningarna. Kraven har därför mildrats till att kommunen i princip skall kunna redovisa en genomförd riskanalys eller motsvarande underlag för det eller de försörjningsområden som berörs av den aktuella ansökan Begreppet kommunalteknisk försörjning I begreppet kommunalteknisk försörjning innefattas givetvis den primära el-, VA- och värmeförsörjningen, men också kommunala prioriterade fastigheter av olika slag: skolor avsedda att användas som värmestugor, centralkök, sjukhem, äldrevårdsanläggningar av olika karaktär, kommunala verkstäder och förråd etc. Ansvaret för bidragsgivning till reservanordningar för el- och värme-försörjning av fastigheter avsedda för kommunal ledning, och inrymmande funktioner som kommunväxel, datacentral etc., dvs. ofta kommunhus, rådhus eller motsvarande ligger idag på Statens Räddningsverk. Ansökan om bidrag ställs dock till ÖCB:s enhet för operativ samordning. Ansökan om bidrag till reservanordningar i fastigheter för räddningstjänst och brandförsvar ställs direkt till Statens Räddningsverk. Om reservanordningarna avser mobila reservkraftaggregat, vilka kan alternera mellan olika objekt t.ex. ett vattenverk, ett servicehus eller kommunhuset kan dock bidrag beviljas från ÖCB:s bidragsmedel för kommunalteknik. 22

28 ERFARENHETER FRÅN BIDRAGSGIVNINGEN Ansvaret för bidragsgivning till reservanordningar vid sjukhus och landstingsägda vårdinrättningar av annat slag ligger på Socialstyrelsen. Ansvaret för bidragsgivning och reservkraftanskaffning till telekommunikationer ligger på Post- och Telestyrelsen, PTS. Svenska Kraftnät ger bidrag till energi- och nätbolag för åtgärder som t.ex. utrustning för dödnätsstart av kraftvärmeverk, körning mot dött nät, kylare för elproduktion sommartid, olika förstärkningsåtgärder i elnäten etc Bidragsberättigade åtgärder, bidragsandel Konsekvensen av den freds- respektive beredskapsprincip som formulerades i KRASprojektet, är att de åtgärder som beviljas bidrag i princip skall kunna motiveras enbart med utgångspunkt från det värde de har för försörjningstryggheten vid beredskap och krig. I de flesta fall har dock kommunerna behov även i fred av de reservanordningar av olika slag som anskaffas. Oväder, haverier och olyckshändelser som leder till avbrott i leveranserna av framförallt el men även vatten och fjärrvärme är inte ovanliga händelser i kommunerna, särskilt under senare år. I många kommuner kommer t ex reservkraftaggregat till användning i elverk och elbolag i samband med planerade avbrott för förebyggande reparationer och underhåll. De flesta åtgärder och reservanordningar som beviljas bidrag medför därför en fredsnytta. Om en reservanordning däremot medför huvudsakligen fredsnytta skall enligt fredsprincipen anläggningsägaren själv svara för denna och något bidrag utgår inte. I de fall en reservanordning är viktig ur beredskapssynpunkt, men samtidigt medför fredstida intäkter, tas hänsyn till detta vid fastställandet av bidragets storlek. I extremfallet kan bidraget reduceras till noll. Bidrag till reinvesteringar eller ersättningsinvesteringar beviljas normalt inte. Ovanstående grundprinciper har under åren, i samband med prövning av ett stort antal ärenden, kommit att formuleras i en detaljerad praxis för bidragsgivningen enligt nedanstående sammanfattande beskrivning. I bilaga 2 redovisas en detaljerad beskrivning av kriterierna. Reservkraft Bidrag beviljas normalt med 50 % av investeringskostnaderna, i första hand till mobil reservkraft. 23