Artist in Residence: Nikolaj Znaider

Transkript

1 Artist in Residence: Nikolaj Znaider Musik från yttre rymden: Tommie Haglunds cellokonsert Flaminis Aura Popical med Weeping Willows Bagargårdens bäste cellist? Ernst Simon Glaser! Exklusiv intervju med Hélène Grimaud

2 TACK STENA, SNART ÄR VI IGÅNG! Inom kort kommer du att kunna se Göteborgs Symfoniker i närbild på datorn hemma och i utvalda biografer. Stena bidrar med stor glädje till ett projekt som innebär att Göteborgs Symfoniker, Sveriges Nationalorkester, via digitala utsändningar kan nå en ny och stor publik både i Sverige och internationellt. Vi stöder kvalitet och utveckling. Ansvarig utgivare Urban Ward redaktörer Stefan Nävermyr & Ulla M Andersson skribenter Ulla M Andersson, Göran Bergendal, Rolf Haglund, Ingemar von Heijne, Stig Jacobsson, Stefan Nävermyr, Gunilla Petersén, Johan Scherwin, Per Stern och Erik Wallrup foto Jeanette Andersson, Jerker Andersson, Josef Astor, Simon van Boxtel, Chris Christodoulou, Drew Farrell, Måns Pär Fogelberg, Kristoffer Hedberg, Mat Hennek, Anna Hult, Rickard Häggblom, Lina Ikse, Per Kristiansen, George Lange, Michael Larsson, Erik Mofjell, Franca Padrazzetti, Sofia Paunovic, Natacha Razina, Robert Schultze, Anna Thorbjörnsson, Jean Christoph Uhl, Jan-Olav Wedin och Julia Wesely formgivning Magdalena Nilsson TRYCKERI Billes Tryckeri AB Prenumeration Säsongens fyra nummer160 kr, kontakta biljettkontoret Prenumeration ingår för konsertabonnenter KONTAKT podiet@gso.se Biljettkontoret hemsida Facebook ADRESS Göteborgs Konserthus Götaplatsen Göteborg En ny spännande säsong! Det ser bra ut! När detta skrivs har vi sålt väsentligt fler abonnemang jämfört med samma vecka för ett år sedan. Om orsakerna kan man spekulera, men den abonnentenkät som genomfördes under förra spelåret visar att programläggningen är viktig och att det är vår egen orkester, Göteborgs Symfoniker, som spelar. En överväldigande majoritet är nöjda eller mycket nöjda med utbudet och vi hoppas detta spelår ska göra er minst lika belåtna! Vi tackar alla nya och gamla abonnenter för förtroendet och ser fram emot att träffa er igen när säsongens första konsert går av stapeln. Vi är också glada att kunna presentera årgång två av Podiet, Göteborgs Symfonikers konsertmagasin. Syftet är att erbjuda ett fördjupande innehåll som gör att läsaren kommer närmre både musiken och musikerna, men också att erbjuda litet nyheter, förströelse och nöje. En annan viktig aspekt är att ge mer till våra mest trogna kunder, därför kommer den utan kostnad i brevlådan till er som tecknat abonnemang. Många har uttryckt sin uppskattning, det har kommit in värdefulla synpunkter och vi tar mer än gärna emot fler idéer från er läsare. Så hör av er, det uppskattas! Urban Ward, kommunikationschef Citatet: Min största inspiration är ett telefonsamtal från en producent. Cole Porter OMslag Nikolaj Znaider Foto George Lange 3

3 På parkett Sköt dina bankärenden när du vill. Var du vill. 6 Artist in Residence: Nikolaj Znaider 8 Symfonikernas solocellist Ernst Simon Glaser 12 Popical med Weeping Willows 16 Jan Lundgren och Bengt Hallberg Back to Back 18 Intervju med Hélène Grimaud På podiet Dirigenter, artister och verkkommentarer. Allt om periodens konserter på sid I foajén Min hobby med Erik Mofjell 58 Hallå där, Petra Kloo Vik 65 Tommie Haglund 66 Symfonikrysset 70 Visste du det? 71 7 frågor 72 Året var Krönika av Martin Schaub 76 Nefertiti på konserthuset 78 Symfonikerna i SR P2 78 Nytt & blandat 79 Välkommen in på närmaste SEB-kontor, ring oss på eller besök oss på seb.se ,

4 Artist in residence Znaider musicerar på flera plan TEXT Ulla M Andersson Foto Natacha Razina Solisten klättrar från de djupaste källarvalven, uppåt och så ner igen. Eldfängt och halsbrytande, i vissa partier kan man nästan se hur ett och annat stråktagel brister av hettan i musiken. Passionerat är bara förnamnet. Och så plötsligt; de höga drillarna fladdrar till som fjärilsvingar. Den allra sista spröda tonen når ända upp och nuddar himlen. Violinisten är den danskfödde Nikolaj Znaider i en inspelning från 2009 med London Symphony Orchestra, under ledning av Lawrence Foster. Den kommande säsongen ska Znaider spela just detta stycke av landsmannen Nielsen, tillsammans med Göteborgs Symfoniker. Han är säsongens Artist in Residence, en kär gäst som redan spelat här åtskilliga gånger. Under hösten och våren blir det flera framträdanden som solist och turnéer med orkestern. Han kommer dessutom att dirigera den vid ett par tillfällen. Just nu är Nikolaj Znaider ett av de hetaste namnen på musikscenerna runt om i världen, som solist, kammarmusiker och dirigent. Han blir regelbundet inbjuden till ledande orkestrar och gör 100-talet framträdanden om året. Utöver det tillkommer arbetet som dirigent. Han har gästdirigerat Tjeckiska filharmonin och Los Angeles Philharmonic Orchestra, bara för att nämna ett par exempel bland många. Här i landet kan vi vara nöjda, för han verkar ha en faiblesse för svenska orkestrar. Sedan ett par år tillbaka är han förste gästdirigent hos Svenska kammarorkestern i Örebro, och både Göteborgs Symfoniker och Sveriges Radios symfoniorkester har haft honom vid pulten. Senare under säsongen står symfoniorkestrarna i Dresden, Amsterdam, Rom och Pittsburgh i kö för att låta sig ledas av honom. Man kan undra varför han vill dirigera när han nu nått så stora framgångar som solist? I en intervju tillsammans med dirigentkollegan Sir Colin Davis berättar han: Jag har velat dirigera länge, innan jag ens visste att jag ville det. Ett minne är när jag spelade in Beethovens violinkonsert. Jag hade spelat den många gånger och kunde partituret. Men ändå var det något som fattades, hur skulle jag lära känna det här stycket bättre? Så jag köpte noterna till pianosonaterna, men också partituren till alla symfonierna och började studera dem. Det var i processen att vidga min horisont som impulsen kom. Jag måste spendera mitt liv med denna fantastiska musik! Nikolaj Znaider föddes 1975 i Danmark av polskjudiska föräldrar. Han beskriver sig själv som en nyfiken person, det kan gälla kampsporter, vetenskap eller att läsa böcker. Sitt bokslukande tackar han sina föräldrar för. Varje födelsedag under sin uppväxt fick han böcker i present, som han disciplinerat plöjde istället för att vara ute och spela fotboll med kompisarna. Blott 14 år gammal vann han första pris i sin åldersgrupp i Kocian-tävlingen för unga violinister, som hålls i Tjeckien varje år. Bara två år senare vann han Nielsen-tävlingen i Köpenhamn, som förste dansk och yngst någonsin. Och som om detta inte vore nog imponerande, vann han en av de mest respekterade musiktävlingarna för skrået violinister, Drottning Elizabeth-tävlingen i Bryssel, uppkallad efter den belgiska drottningen. Det han tillägnat sig under sin karriär som musiker på scenerna runt om i världen har han velat förmedla till nya, unga och talangfulla musiker. På ön Mors i danska Limfjorden skapade han därför ett årligt sommarläger där han varit konstnärlig ledare under tio år. Jag är otroligt lyckligt lottad som har haft mentorer som Barenboim och Rostropovitch. Därför vill jag hitta ett ramverk där jag kan föra det vidare och dessutom utveckla min egen filosofi och inställning till musik. Tyvärr är det bara under en vecka om året, men den veckan ägnar jag mycket tankar åt under resten av min tid, säger han i en intervju för Strad Magazine. Nikolaj Znaider har en fantastiskt vacker märg- full ton i sin violin. Instrumentet är en skapelse av en av de stora mästarna i fiolbygge, Giuseppi Guarneri i Cremona. Den kallas Kreisler Guarnerius del Gesù 1741, och har tillhört den legendariske österrikiske violinisten Fritz Kreisler. Znaider lånar instrumentet av Det Kongelige Teater som äger det. Visst blev han tagen av Guarneris instrument, skönheten och tonen, vid det första mötet. Trots det klickade det inte riktigt mellan dem. Det berättade han i en intervju med musikjournalisten Jessica Duchen för ett par år sedan. Det blev ingen affär, men ändå kunde han inte släppa tanken på violinen. Några månader senare bestämde han sig för att söka upp och prova den igen. Efter ett par dagar öppnade den sig. Snabbt blev jag totalförälskad i den här fiolen, och det är jag fortfarande. Nu kan jag inte tänka mig att byta. Det var som att hitta min röst, berättar han. 6 7

5 Solocellist: Ernst Simon Glaser TEXT stefan nävermyr Foto lina ikse Tre knackningar i väggen. Det var signalen. Då hade de fått nog och kunde med trötta sinnen och ömmande fingrar unna sig en stunds vila. En för alla och alla för en, självklart, de var ju de tre musketörerna i Manchester. Och två av dem hamnade i Göteborg. Mamma musiker och pappa musiker, ja då finns förutsättningarna för en livs- och yrkesbana. Symfonikernas solocellist är döpt efter pappa Ernst, som var elev till den legendariske violinläraren Carl Flesch. Han blev konsertmästare i Oslo och var känd som solist i Norden. Under andra världskriget och nazisternas ockupation av Norge bodde han tre år i Stockholm. Han framträdde med ledande dirigenter och orkestrar, bland dem Göteborgs Symfoniker. Så här skrev Knut Bäck om framförandet av Mozarts andra violinkonsert i en recension den 15 februari 1945: Den norske violinisten med sitt klara, öppna spelsätt, sin särskilt i kadenserna vackert framträdande varma ton, sin musikaliska frasering och sin säkra och snabba teknik är just mannen för en sådan uppgift. Det varma bifallet visade att publiken kände med i vad som presterades. Pappa Ernst dog när Ernst Simon Glaser var fyra år. Då bestämde sig mamman som var orkestermusiker på operan i Oslo att göra en nystart. Hon flyttade med sina fyra barn till England där hon själv växt upp. Yngste sonen Ernst Simon tog cellolektioner i Norwich och gick sedan på en Specialist Music School, en internatskola, innan han fortsatte studierna på Purcell School och Royal College of Music i London. På en kurs i södra England, International Musicians Seminar Prussia Cove, träffade han Claes Gunnarsson, sedermera solocellist i Göteborgs Symfoniker. Den tiden var härlig. Vi hade väldigt roligt och sporrade varandra. Min svenska var inget vidare och Claes norska inte den bästa, men vi blev snabbt goda vänner. De fortsatte sina studier i Manchester där de träffade kinesiske Li-Wei. Snabbt blev de ett 8 9

6 sammansvetsat gäng och övade och umgicks under några år, tre trofasta kamrater. Li-Wei är i dag professor i Singapore och verksam som solist. De hörs av då och då på telefon eller via mejl Ernst Simon och Li-Wei har samma födelsedag. Vid större begivenheter träffas de: När jag gifte mig i Oslo 2002 var tanken att både Claes Gunnarsson och Li Wei skulle vara best man, men eftersom Claes pratar skandinaviska så blev det han. Vår lärare från Manchester, Ralph Kirshbaum, spelade. Det var väldigt fint. Efter studierna vid Royal Northern College of Music återvände Ernst Simon Glaser till Norge, en omställning som hade sina sidor. När jag var i England kände jag mig norsk och kände att landstillhörigheten och traditionerna var viktiga. När jag kom tillbaka till Norge märkte jag att jag präglats av England. Det var kluvet. Min norska var långt ifrån perfekt. Han blev alternerande solocellist i Trondheim symfoniorkester och sedan solocellist i Den Norske Opera där han stannade han i tio år. Jag trivdes bra, men när vi skaffat barn blev det besvärligt att jag arbetade så många kvällar och helger. Jag har hela tiden haft kontakt med Claes och hälsat på i Göteborg och hört den fina orkestern. Jag tvekade inte att provspela när tjänsten som solocellist utlystes. Ernst Simon Glaser spelade musik av Bach, Dvorák och Haydn under flera provveckor så bra att han fick jobbet och började i Göteborgs Symfoniker hösten Han, hustrun Randi Slåttsveen Glaser och de två barnen bor i en villa i Oslo. Men familjen får också tillfälle att periodvis bo i Göteborg, i en lägenhet i Bagargården. När Ernst Simon Glaser inte spelar, skriver han sin musikaliska blogg på eller ger sig ut i naturen. Jag tycker om att jogga så där är närheten till Skatås en fördel. Han är också verksam som lärare i Oslo något han vill ägna sig mer åt i framtiden och framträder regelbundet som solist i Norge. Skivinspelningar har det också blivit, två i eget namn. På den ena spelar han sonater av Schubert och Schumann med den äldre halvsystern Liv Glaser, känd pianist som också varit solist med Symfonikerna. På den andra spelar han samtida verk av tonsättare som Ness, Thommessen och Gulda, tillsammans med Norska flottans blåsorkester i Bergen. Nu är Ernst Simon Glaser aktuell som solist med Göteborgs Symfoniker. Inför konserterna med Tommie Haglunds cellokonsert åkte han ner till tonsättaren i Halmstad och spelade igenom Flaminis Aura. Tommie Haglund är en varm och kreativ person och det var mycket givande att gå igenom konserten. Det ska bli fantastiskt roligt att spela den med Symfonikerna och David Afkham. stora salen 12 & 13 september kl

7 Popical med WeepingWillows TEXT per stern Foto per kristiansen Weeping Willows har ett långlivat rykte om sig att få vuxna män att gråta. Så sorgset vacker är deras musik. De är ett av de stora svenska banden, men ändå lite hemliga. Podiet har talat med sångaren och frontmannen Magnus Carlson inför Weeping Willows Popical-konsert i höst

8 Några servitörer på ölhallen Kvarnen på Söder i Stockholm sjöng country och rockabilly på jobbet och blev en kväll upptäckta av ett par medlemmar i Apache, Stefan Sundströms kompband. De slog sig ihop och började spela coverlåtar som handlade om ensamhet och olycklig kärlek. De tog sig namnet Weeping Willows, de gråtande pilträden, tårpilarna som doppar sina grenar i mörka, kalla vatten. Snart ville de skriva egna låtar i samma anda. Idag, nästan 20 år och sex album senare, turnerar de alltjämt intensivt. Efter ett uppehåll på ett par år har de gjort ett 60-tal spelningar sedan hösten Vid det här laget är Magnus Carlson van vid att kliva upp på en ölback och sjunga för en stimmig publik på ortens enda pub. Eller att uppträda framför en sittande publik i en större konsertsal. Omväxling förnöjer. Det är en utmaning att stå på en ölback och sjunga. Jag gillar det. Man får inte bli bekväm. Nu spelar Weeping Willows på Göteborgs Konserthus för första gången. Och de kommer att låta som de egentligen vill låta, men inte har möjlighet till. Det ska bli fantastiskt kul. Egentligen vill vi ha med stråkar jämt, men vi har inte budget för det. Vi får väl skriva en superhitskiva så att vi får råd, säger Magnus Carlson. Weeping Willows är kända för sin sorgsenhet. Var kommer den ifrån? Det blev en grej när vi startade bandet Vi spelade bara covers, de mest sorgsna och storslagna vi visste. Vi nischade oss ganska hårt, det blev vår grej att mest vara sorgsen. Men med glimten i ögat och ändå på fullt allvar. Vi var inspirerade av den finske regissören Aki Kaurismäkis filmer och mitt favoritband var the Smiths, Morrisseys band. Vi ville åt det där mörka och samtidigt storslagna. Ni har haft stora framgångar både på skiva och som liveband. Ändå är ni rätt hemliga. Man vet inte så mycket om er. Hur kommer det sig? I och med vår seriösa image var vi måna om vår integritet från första början. Alla i bandet kom ur punksvängen och man skulle inte vara för kommersiell. Det var viktigt att inte synas i fel sammanhang, som att testa glassar eller vara med i lekprogram på tv. Eller spela på After Ski i Åre. Annars är jag en social person. Jag är ute mycket, exempelvis som discjockey. Jag har inget emot att synas, men drivkraften är inte att vara känd. Ibland kan det vara bra att synas om det gagnar vår musik. Du är en crooner, vilket väl kan definieras med att man har en mjuk, varm och melodisk sångröst, något som kanske inte är nödvändigt i en del rockgenrer. När upptäckte du att du hade den gåvan? Jag har alltid sjungit. Jag har inga syskon, så jag fick underhålla mig själv. Jag sjöng för mig själv. I min ungdom var jag trummis i ett punkband men sjöng någon låt här och där. Jag märkte att min röst inte passade för att sjunga arga saker. Alla sångare drivs av ett uttryck. Mitt driv genomsyras av mjukare grundvärderingar som solidaritet och omtanke talet är ett viktigt musikårtionde för dig. Kan du nämna några sångare som du har inspirerats av genom åren? Morrissey och Ian McCulloch (sångare i Echo & the Bunnymen) är båda crooners, men det tänkte jag inte på när jag lyssnade på dem på 80-talet. David Gahan i Depeche Mode är också crooner-artad. De var stora när jag formades som person i tonåren. Genom dem har jag senare letat mig tillbaka till 60-talet och artister som Walker Brothers, Doors, Beatles, Elvis, Gene Pitney, Frank Sinatra. Weeping Willows språk är engelska. Som soloartist sjunger du på svenska. Är det stor skillnad för dig som sångare? Engelska är lättare, det är ett rikare språk. Svenska, det är mer på riktigt, språket som jag talar i vardagen. Det var naturligt för Weeping Willows att skriva egna låtar på engelska en gång i tiden eftersom vi sjöng engelska coverlåtar från början. Men känner jag att jag vill sjunga på svenska så gör jag det vid sidan av, med andra musiker. Jag gillar att spela med olika musiker och få nya intryck. Därför ska det bli så intressant att samarbeta med Martin Schaub som Omväxling förnöjer. Det är en utmaning att stå på en ölback och sjunga. Jag gillar det. Man får inte bli bekväm. skriver arrangemangen till konserten i Göteborg. Anta att ett Weeping Willows-fan försöker övertyga en kompis, en total Weeping Willows-novis, att följa med till konserten i Göteborg. Hur skulle du vilja att vederbörande beskriver er musik, som påtryckningsargument? Hur ska man svara på det utan att låta som en skrytmåns? En innerlig sångare som man förhoppningsvis blir berörd av och ett fruktansvärt kompetent band. I kombination med en mindre symfoniorkester som förstärker storslagenheten i något redan storslaget. Och det händer bara den gången. Ska man se Weeping Willows bara en gång ska man göra det nu. På våra skivor är vi ofta förstärkta av en mindre symfoniorkester, men live har vi nästan aldrig den möjligheten. Kommer vuxna män att gråta i Göteborgs Konserthus? Alltså det beror på vilka män som kommer dit. Vi ska inte hacka lök, men jag ska göra mitt bästa för att det ska bli rörande. Och med stråkar är nog chansen större med lite gråt i bänkraderna. Det är inte vårt mål att få folk att gråta, men om det är ett bevis på att man känner något så tar vi det som en komplimang. stenhammarsalen 5 oktober kl

9 Back to Back TEXT johan scherwin Foto jan-olav wedin Två generationer. Två sätt att spela. Med Back to Back bjuder två av Sveriges främsta jazzpianister, Bengt Hallberg och Jan Lundgren, på ett artisteri som har sina rötter både i den amerikanska sångboken och den svenska folkmusiken. Nej, brist på bredd och repertoar är nog det sista man tänker på när det gäller Bengt Hallberg och Jan Lundgren. Bägge är jazzpianister men har aldrig varit främmande för att gå utanför jazzens territorium. När vi bestämde oss för att göra något ihop bollade vi olika idéer och mejlade låtförslag till varandra. Vi är båda väldigt förankrade i den amerikanska sångboken, så vi tyckte att ett knippe standards kunde vara en bra, gemensam utgångspunkt. Vi fastnade för stycken och ett tiotal av dem hamnade på plattan, säger Jan Lundgren. Både Bengt Hallberg och Jan Lundgren har dessutom bidragit med egna låtar till den gemensamma repertoaren. Men deras sätt att skriva skiljer sig åt. Mina låtar handlar om enkelhet. Två pianister, det gäller att inte gå i vägen för varandra, tycker jag. Så jag skriver hellre något som man får utveckla i stunden. Bengts kompositioner är mer genomkomponerade och komplexa, men de har ändå fria ytor som man kan utgå från i sina improvisationer. Innan de två gick in i studion för att spela in Back to Back förde de långa diskussioner, de repeterade mycket och kände av varandra. Konceptet är lekfullt med stort utrymme för improvisationer. Men vi tycker nog båda att man ska vara väl förberedd när man improviserar. Och dubbelpiano, det innebär en viss inkörningssträcka. Gemensam inkörningssträcka kanske man ska tillägga. De personliga har de bakom sig. Bengt Hallberg har komponerat musik för film, tv, balett, opera och kör. Han har skrivit symfoniska verk, storbandsmusik och musiken till Madicken. Han har kompat Allan Edwall i rollen som Nalle Puh, Lill-Babs, Lasse Lönndahl och SweDanes med Alice Babs, Svend Asmussen och Ulrik Neumann. Men framför allt har Bengt Hallberg varit en centralfigur på den svenska jazzscenen sedan mitten av förra seklet. Bäst kanske man kan beskriva honom som ett slags underbarn, en jazzens Johann Sebastian Bach som till sina generationskamraters irritation och beundran ledigt spelade allt i alla tonarter och i ett improviserat flöde ständigt skapade nya Das wohltemperierte Klavier, fast för jazz. Det dröjde naturligtvis inte länge innan denne göteborgare lät tala om sig utanför stans gränser. Han skrev sitt första jazzarrangemang vid 13 års ålder. 1948, alltså 16 år gammal, skivdebuterade han med Thore Jederbys orkester. Året därpå gjorde han sin första inspelning med Arne Domnérus orkester. På 1950-talet spelade han in med många av de amerikanska jazzmusiker som var på Sverigebesök, till exempel med trumpetaren Clifford Brown och saxofonisten Stan Getz. Han har gjort en rad plattor i eget namn; den mest omtalade är Bengt Hallberg at Gyllene Cirkeln från Under många år var han en självskriven medlem av Radiojazzgruppen, och tillsammans med de lika mångsidiga kollegerna, trumpetaren Jan Allan och basisten Georg Riedel, formade han ett personligt kammarmusikaliskt jazzspråk i Trio con Tromba kom Bengt Hallberg tillbaka till scenen efter ett nio år långt uppehåll för att hösten 2011 ge ut albumet Back to Back tillsammans med Jan Lundgren. Jan Lundgren är en av dem som i unga år såg upp till Bengt Hallberg, senare hade honom som lärare på Musikhögskolan i Stockholm och nu har honom som kollega. Jan Lundgren är också något av en musikernas musiker, en fantasifull tekniker som ledigt sammanfogar olika musikaliska influenser till nya helheter. Bland dem som funnit en både utmärkt solist och lyhörd ackompanjatör i honom hör Johnny Griffin, Benny Golson, James Moody och svenska giganter som Putte Wickman, Arne Domnérus och Georg Riedel. Men detta att spela tillsammans med en annan pianist, dessutom Bengt Hallberg, det är nytt för honom. Vi är bägge utpräglade jazzmusiker, vi verkar främst i den traditionen. Men vi har också fötterna i den svenska folkmusiken och den svenska sångoch visskatten. Jag tror att vi låter svenskt båda två. Men det är klart att det finns en generationsskillnad. Bengt bottnar mer i swing och stride än vad jag gör. Så vi har inte ett helt gemensamt språk. Men vilka har det? Snarare möts de två i en bred gränslöshet med många infallsvinklar på materialet. Frukten av att de bägge har tvingats sätta sig in i en massa stilar, menar Lundgren. Det har gett oss en bred palett och det gör att vi kan lägga in referenser som den andre kan snappa upp. Vi spelar ihop, den ena tar ett solo medan den andre kompar, och så växlar vi. Ibland är det bestämt hur vi ska göra, ibland inte. Det är olika från låt till låt. En blues, tja då vet vi knappt själva vad som ska hända. Jan Lundgren beskriver Bengt Hallberg som förbluffande nyfiken för sin ålder, snarare som en 20-åring är den 80-åring han snart är. Bengt besitter ett hantverk och kunnande som är sanslöst. Och han brinner verkligen för det han gör. Det är en grym grej att spela med honom! 24 september kl

10 Hélène Grimaud pianist mot strömmen TEXT stefan NÄVERMYR Foto robert schultze/mat hennek Den franska bönan kallades hon kärleksfullt i vissa kretsar, fransyskan med den mustiga tonen, det eleganta anslaget och det heta temperamentet. Redan som student på Pariskonservatoriet inledde hon en karriär som internationell konsertpianist. Kanske hörde den svenska agenten om Hélène Grimauds snabbt växande rykte, kanske förbluffades man över hennes häpnadsväckande och tekniskt övertygande spel. Henne professor Jacques Rouvier (som gjort några fantastiska Debussyinspelningar) hade kontrakt med ett japanskt skivbolag som givetvis nappade när han berättade om sin begåvade unga elev. Bolaget hette Denon och distributör var Svenska Hifi-Klubben på Skånegatan. Jag köpte själv hennes skivor där på 1980-talet. Mestadels Schumann, Brahms, Liszt och Rachmaninov. Hélène Grimaud spelade första gången i Göteborg i oktober 1989 och verket kunde inte passa den kalla Göteborgsnatten bättre: Mozarts Pianokonsert nr 23 med tonsättarens kanske mest känsliga och melankoliska mellansats. Göteborgarna tog genast Hélène Grimaud till sina hjärtan. Hon bjöds tillbaka på stående fot och återkom ett år senare med en tung pjäs för denna korta, spensliga pianist. Men hon höll Brahms första pianokonsert stången och visade att målmedvetenhet och viljestyrka kan flytta berg. Brahms d-mollkonsert är för övrigt ett av hennes favoritverk, vilket säger något om hennes smak och kynne. Integritet och moral kompromissar hon inte med. För några år sedan spelade hon in Mozarts Pianokonsert nr 23 med Claudio Abbado och Orchestra Mozart. Hélène Grimaud spelade en romantisk solokadens av pianogeniet Ferrucio Busoni ( ) vars kadens hon hört i en fullständigt överväldigande inspelning av Vladimir Horowitz. När orkesterinspelningen var över bad Abbado henne att spela in Mozarts kadens också. Och när skivan var klar hade Abbado valt Mozarts kadens. Nej tack, sade Grimaud. Skivan kom aldrig ut. Som vanligt bestämde sig Hélène Grimaud för att se framåt och spelade i stället in pianokonserterna nr 19 & 23 samt en sopranaria med Mojca Erdman och Bayerska Radions kammarorkester. Nu har hon nya planer på gång. När jag når henne på telefon befinner hon sig i Tyskland. Jag gjorde en pianorecital i Duisburg i går och reser sedan till Italien för repetitioner med La Scala-orkestern och Fabio Luisi. Vi gör en Brahmskonsert. Jag har också spelat in en skiva tillsammans med cellisten Sol Gabetta som kommer ut i oktober. För en gångs skull har hon denna sommar inte gjort den sedvanliga festivalrundan på alla fashionabla semesterorter. Det är faktisk första gången på länge som jag inte framträtt på flera av de stora festivalerna. Jag talade med några vänner och vi bestämde oss för att öva in lite ny repertoar, och enda sättet var att ta sig tid och göra det i lugn och ro. Det kändes skönt att inte behöva tänka på tre-fyra olika konsertprogram utan att kunna koncentrera sig helt på instuderingen. Det blev en fridfull ö av arbete mitt i sommaren

11 KONSTNÄRLIG LEDARE CHRISTOPH HAGEL KOREOGRAFI VARTAN BASSIL Den andra satsens fraseringar kan man ägna ett helt liv åt att fullända. Den har ett så gränslöst, musikaliskt innehåll, eller hur, som Proust. 20 Hon gjorde dock ett framträdande på Luzernfestivalen, nära hemmet i Schweiz där hon bor tillsammans med fotografen Matt Hennek och hans två barn. För övrigt har hon ägnat sig åt två favoritsysselsättningar i sommar: böcker och djur. Till favoritförfattarna hör Dostojevskij vars Brott och straff hon identifierar sig med på många plan. Tankar om individens frihet och solidariteten med kollektivet samt vilka mekanismer som avgör vad som är rätt eller fel har fascinerat henne sedan ungdomen. Hon var ett aktivt barn som i brist på stimulans närmade sig tvångsmässiga beteenden, ett tecken på hennes utanförskap. Men bitarna föll på plats när hon fick spela piano: musiken gav henne precis de utmaningar och skönhetsupplevelser hon sökte. En missförstådd outsider? Precis som vargen. Kanske är det därför Hélène Grimaud känner starkt för djur i allmänhet och vargen i synnerhet. Sedan 1999 driver hon en inhägnad varg-koloni i South Salem utanför New York. Centrets ambition är att bevara utrotningshotade arter och att forska om vargar, för att vi människor ska lära oss mer om djuren. Kolonin har bland annat 16 mexikanska vargar, en art det endast existerar ett 50-tal av i USA. Hélène Grimaud är inte bara ledamot i stiftelsen utan deltar också i det dagliga arbetet. Hon blandar medicin, styckar kött och matar vargarna. Då kan hon öva styckena inombords, som sambon Mat Hennek beskrivit det. I dessa mentala övningar har säkerligen Ravels G-durkonsert ingått. Den har följt henne under många år och hon har även gjort en inspelning med Baltimore Symphony Orchestra och David Zinman, producerad av Konserthusets tidigare medarbetare Lennart Dehn (Erato). Den gjordes 1997 och hennes tolkning har garanterat förändrats sedan dess: Det är en konsert som är i ständig utveckling. Jag har spelat den väldigt länge men märkligt nog är det först på senare tid som jag riktigt fångat upp dess kvaliteter. Det har tagit mig lång tid att penetrera konsertens subtiliteter och inse vad man kan göra med dem. Under många år tacklade jag verket tämligen vertikalt, som rysk musik, vilket inte mottogs väl. Varför spelar ni inte Prokofjev i stället? frågade man! Men nu tror jag att jag funnit en ingång till musikens viktlöshet, en värld full av färger. Den andra satsens fraseringar kan man ägna ett helt liv åt att fullända. Den har ett så gränslöst, musikaliskt innehåll, eller hur, som Proust, frasen bara fortsätter och fortsätter och det finns så mycket att göra med detta förlopp. Och den ständiga spänningen mot vänsterhandens mystiska, harmoniska rörelser; vilka av dem som utvecklas och vilka som avstannar Detta är så underbart med klassisk musik man kan tillbringa ett helt liv med ett stycke musik utan att bli uttråkad, man lär sig alltid något nytt. Det är en fantastisk del av vår konstform. Frågan om hon samarbetat med Stephane Denéve tidigare möts av ett rappt franskt svar: No! Och det är ytterligare en anledning till att jag ser fram emot att återvända till Göteborg. Vi träffades för många år sedan vid en festival i Italien där vi gjorde konserter var för sig, men på kvällen sågs vi och sa att vi måste göra något tillsammans. Av olika skäl hände ingenting, men nu tar vi igen förlorad tid! VÄRLDSMÄSTARNA I BREAKDANCE FLYING STEPS TOLKAR J.S. BACHS WOHLTEMPERIERTES KLAVIER 20 & 21 OKT 2012 GÖTEBORG, KONSERTHUSET MER INFORMATION OCH BILJETTER PÅ REDBULL.SE/FLYINGBACH

12 programsidorna konserter DIRIGENTER, SOLISTER & VERKKOMMENTARER KALENDARIUM 6 & 8 september 12 & 13 september 21 & 22 september kammarkonsert 23 september 27 & 28 september 10 & 11 oktober 17 & 18 oktober 24 & 26 oktober Periodens samtliga konserter på Konserthuset Göteborgs Symfoniker, Stéphane Denève & Hélène Grimaud Göteborgs Symfoniker, David Afkham & Ernst Simon Glaser Göteborgs Symfoniker, Nikolaj Znaider & Anna Larsson Trio Poseidon, Vlad Stanculeasa & Per Högberg Göteborgs Symfoniker, James Gaffigan & Nikolaj Znaider Göteborgs Symfoniker, Jukka-Pekka Saraste & Leila Josefowicz Göteborgs Symfoniker, Göteborgs Symfoniska Kör & Xian Zhang Göteborgs Symfoniker & Christian Zacharias Vi står för olerna. Kammarkonserten den 14 okt samt familjekonserten Kom in! den 6 oktober presenteras i separata program. Se för dagsaktuellt kalendarium. STOLT SPONSOR AV GÖTEBORGS SYMFONIKER. 22

13 BILJETTKONTORET BOKA PÅ NÄTET: kalendarium torsdag 6 sept KL lördag 8 sept kl GÖTEBORGS SYMFONIKER & stéphane denève hélène grimaud piano onsdag 12 sept KL torsdag 13 sept KL GÖTEBORGS SYMFONIKER & david afkham ernst simon glaser cello måndag 17 sept KL nefertiti på konserthuset Rita marcotulli trio fredag 21 sept KL lördag 22 sept KL GÖTEBORGS SYMFONIKER & nikolaj znaider anna larsson alt SÖNDAG 23 sept KL Stenhammarsalen Kammarkonsert trio poseidon, vlad stanculeasa & per högberg söndag 23 sept KL gift ett livsfarligt ämne Anna mannheimer & peter apelgren arr CS Nöje måndag 24 sept KL back to back BENGT HALLBERG & JAN LUNDGREN piano torsdag 27 sept KL fredag 28 sept KL GÖTEBORGS SYMFONIKER & james gaffigan nikolaj znaider violin lördag 29 sept KL götaplatsfoajén fikastråket fredag 5 okt KL Stenhammarsalen popical: weeping willows med musiker ur göteborgs symfoniker lördag 6 okt KL & familjekonsert kom in! göteborgs symfoniker & halldis rönning tisdag 9 okt KL Stenhammarsalen sixtens sexa Föreläsning med Sixten Nordström onsdag 10 okt KL göteborgs symfoniker & jukka pekka saraste leila josefowicz violin torsdag 11 okt KL Stora salen & Götaplatsfoajén After work & quiz med göteborgs symfoniker & jukka pekka saraste fredag 12 okt KL bebopaluba back to the 50 s peter jezewski med elvamannaband arr BeBopALuba Hb SÖNDAG 14 okt KL Stenhammarsalen Kammarkonsert michael weinius tenor & bengt-åke lundin piano onsdag 17 okt KL torsdag 18 okt KL GÖTEBORGS SYMFONIKER, göteborgs symfoniska kör & xian zhang lördag 20 okt KL götaplatsfoajén fikastråket lördag 20 okt KL söndag 21 okt KL red bull flying bach arr Red Bull Sweden AB onsdag 24 okt KL fredag 26 okt KL GÖTEBORGS SYMFONIKER & christian zacharias lördag 27 okt KL flamingokvintetten, sen é dé slut arr Raddust Management group söndag 28 okt KL The spotnicks final tour arr Raddust Management group måndag 29 okt KL nefertiti på konserthuset john scofield trio onsdag 31 okt kl höstlovskören sjunger opera after Work Inget går upp emot en skön After Work i goda vänners lag. På Konserthuset erbjuder vi en timmes musik och avkoppling med Göteborgs Symfoniker i Stora salen, en mingeltallrik med ett glas valfri dryck (vin/öl/alkoholfritt) samt ett underhållande musikquiz för den som vill delta. Kom som du är, stanna så länge du vill! 24 Torsdag 11 oktober kl 18.00, Beethoven Symfoni nr 3 Eroican. 25

14 BILJETTKONTORET BOKA PÅ NÄTET: 6 & 8 september Foto Mat Hennek Foto Drew Farrell hélène grimaud Musiken är en allomfattande passion för den ovanligt mångsidiga och karismatiska artisten Hélène Grimaud. Hon framträder regelbundet med de viktigaste orkestrarna i världen, bland dem Berlins filharmoniker, Philharmoniaorkestern och Münchens filharmoniker samt de stora orkestrarna i Nordamerika. Hon har framträtt med dirigenter från flera olika generationer, inklusive Kurt Masur, Bernard Haitink, Esa-Pekka Salonen, Neeme Järvi, Pierre Boulez, Riccardo Chailly, Valerij Gergijev och Vladimir Jurowski var hon solist vid BBC Proms. Hélène Grimaud är en flitig och hängiven kammarmusiker som framträder på de mest prestigefyllda konsertscenerna och festivalerna med musiker som tenoren Rolando Villazón, cellisterna Jan Vogel och Truls Mørk, violinisten Clemens Hagen och bröderna Capuçon (violin respektive cello). Förra säsongen dominerades av en internationell turné som förde henne till Europa, USA och Japan med musik från Mozart till Bartók på programmet. I vår har hon bland annat framträtt med Wiens filharmoniker och Yannick Nézet-Séguin samt Bayerska Radions symfoniorkester och Andris Nelsons. Sedan 2002 har hon ett exklusivt skivkontrakt med Deutsche Grammophon. Bland hennes senare inspelningar finns Mozarts pianokonserter nr 19 och 23 och ett vokalstycke med Bayerska Radions kammarorkester och sångerskan Mojca Erdmann, samt cd:n Resonances med musik av Mozart, Berg, Liszt och Bartók. Hon är också aktuell med två dvd: Rachmaninovs andra pianokonsert med Claudio Abbado och Lucernes festivalorkester samt Ravels G-durkonsert med Vladimir Jurowski och Chamber Orchestra of Europe. stéphane denève Fransmannen Stéphane Denève är chefdirigent för radioorkestern i Stuttgart. Han var Music Director för Royal Scottish National Orchestra som han lett på turnéer och gästspel hos Europas mest prestigefyllda festivaler och konserthus, bland annat BBC Proms, festspelen i Edinburgh, Wiens konserthus, Concertgebouw och Théâtre des Champs- Elysées. Bland skivinspelningarna man gjort tillsammans finns samtliga symfonier samt orkesterverk av Albert Roussel (Naxos) som erhållit utmärkelsen Diapaison d or de l année, samt orkesterverk av Debussy (Chandos). Stéphane Denève började som assistent till Sir Georg Solti 1995 och har under sin karriär dirigerat vid Parisoperan, Covent Garden och i Salzburg och arbetat med orkestrar som Boston Symphony, Chicago Symphony, Philadelphiaorkestern, Bayerska Radions symfoniorkester och London Symphony Orchestra. Stéphane Denève har besökt Göteborg fem gånger tidigare, senast i december 2010 då han dirigerade musik ur Prokofjevs Romeo och Julia samt Richard Strauss oboekonsert med Symfonikernas stämledare Mårten Larsson som solist

15 BILJETTKONTORET BOKA PÅ NÄTET: 6 & 8 september torsdag 6 september KL lördag 8 september kl SÄSONGSÖPPNING DEBUSSY/ABRAHAMSEN CHILDREN S CORNER 18 min RAVEL PIANOKONSERT G-DUR 22 min PAUS DEBUSSY HAVET 22 min RAVEL BOLERO 15 min GÖTEBORGS SYMFONIKER DIRIGENT Stéphane denève Hélène grimaud piano Konsertmästare Per Enoksson & Sara Trobäck Hesselink Debussy och ravel i paris Claude Debussy, som börjat studera piano och komposition vid Pariskonservatoriet vid 13 års ålder 1875, blev en både hatad och älskad tonsättare. Egensinnigt skapar han sitt tonspråk vad gäller harmonik, melodik, rytm och form, som kommer att inspirera utvecklingen inom den europeiska konstmusiken långt in på 1900-talet. I år firas 150-årsminnet av hans födelse. Maurice Ravel föddes 1875 och börjar på samma konservatorium 14 år senare, i piano- och kompositionsklasserna. Även han betraktas som en särling av lärare och kolleger och beskylls ibland för att härma Debussy i sina tidiga kompositioner. Han medger senare i livet att han äntligen kunde förstå vad musik är när han hörde dennes orkesterverk Förspel till en fauns eftermiddag från Paris är en spännande kulturmetropol. De impressionistiska konstnärerna Monet, Renoir och Cézanne har redan varit verksamma några årtionden, symbolismens poeter Verlaine och Mallarmé likaså. Världsutställningarna i staden 1889 och 1900 är en rejäl kick för de franska tonsättarna med bland annat Fjärran Österntema och möte med den javanesiska gamelanmusiken. Både Debussy och Ravel får tonsättaruppdrag för den ryske impressarion Djagilevs Ryska balett som kommer till Paris Stravinsky är dess ryske tonsättare, spännande inspiratör i ett helt nytt danskoncept: diktare, konstnärer, tonsättare, koreografer och dansare skapar allkonstverk där alla delar är lika viktiga. Detta påverkar naturligtvis Debussy och Ravel. Man kan därför inte säga att den ene eller andre enbart influeras av impressionism, symbolism, panteism, expressionism eller orientalism. Renässans- och barockmusik får ett uppsving och jazzen gör sitt intåg i Europa. Ravel, som hade en baskisk mor, återvänder ofta till den spanska folkmusikens melodier och rytmer. Gunilla Petersén claude DEBUSSY ( ) CHILDREN S CORNER (orkestrering Hans Abrahamsen) Doctor Gradus ad Parnassum Jimbo s Lullaby Serenade for the Doll The Snow is Dancing The Little Shepherd Golliwogg s Cakewalk Claude Debussy hade hunnit bli medelålders när han mellan 1906 och 1908 skrev Children s Corner. Nyligen omgift och mycket fäst vid den lilla dottern Claude-Emma, tillägnade han henne denna pianosvit. Världspremiären ägde rum i Paris när Chouchou, som hon också kallades, var tre år gammal. Children s Corner består av sex delar som ska återspegla barndomen. De engelska titlarna tros vara en blinkning till dotterns dåvarande guvernant. På grund av styckenas tekniska svårighetsgrad är de inte ämnade att spelas av barn. Childrens Corner för orkester framfördes första gången Orkestreringen gjordes då av Debussys vän, dirigenten André Caplet. Så sent som i februari 2012 hade Hans Abrahamsen världspremiär i Holland på sin orkesterversion av Children s Corner. Som en av Danmarks mest intressanta kompositörer har han ett förflutet som hornist. Han har studerat komposition hos Per Nörgård, som bland annat står bakom omtyckt körmusik, och avantgardkompositören György Ligeti. Maurice Ravel ( ) Pianokonsert G-dur Allegramente Adagio assai Presto Ulla M Andersson Ravel skrev sin pianokonsert i G-dur efter en pianistturné i USA där han lyssnat mycket till jazzmusik. Han ville själv spela solopartiet i sin nya konsert men allt övande under turnén och en beställning på ytterligare en pianokonsert för den enarmade pianisten Wittgenstein blev för mycket. Konserten för vänster hand i en sats skulle uruppföras i Wien i november 1931 och G-durkonserten i Paris två månader senare. De båda konserterna skrevs samtidigt men är helt olika. G-durkonserten är en konsert i ordets egentliga mening, skriver Ravel, skapad i samma anda som Mozarts och Saint-Saëns konserter. Jag tycker verkligen att en konsert kan få vara glad och briljant musik utan att nödvändigtvis sträva efter djupsinne och dramatiska effekter. Vänsterhandskonserten är mörkare och mera dramatisk och följer inte alls utgångspunkterna ovan. Redan i G-durkonsertens första sats hör man influenser från jazzrytmer, George Gershwin, Stravinsky och baskisk folkmusik som blandas med lugnare, mer mystiska avsnitt. Andra satsen inleds av en andlöst vacker melodi i pianistens högerhand över en långsam, motsträvig vals i basen. Träblåsare tar vid och fortsätter den lugna, meditativa stämningen. Den korta tredje satsen är virtuost solistisk i spännande kromatik och rytmer med anspelningar på första satsen. Ravels erkänt skickliga instrumentationskonst når en höjdpunkt i denna konsert med flera solistiska inslag i orkestern. Vid uruppförandet var Marguerite Long solist och Ravel dirigerade. Claude Debussy ( ) Havet På havet från gryning till middagstid Vågornas lek Dialog mellan vind och hav Gunilla Petersén Tre symfoniska skisser är Debussys blygsamma underrubrik till ett verk som snarare har symfonins proportioner i en dock helt nyskapande debussyistiskt genomtänkt konstruktion. Att skapa ordning genom frihet var hans motto. Liksom i tidigare orkesterverk och i operan Pelléas och Mélisande frångår tonsättaren alla vedertagna regler för respektive genre. Teman förändras ständigt och ersätts av nya, lika kortlivade och ogripbara. Och den klassiska symfonins strängt formella byggstenar finns inte i Havet. Ändå är Debussy mycket noggrann i sitt komponerande, varje klanglig och dynamisk process är noga genomtänkt och går att analysera i minsta detalj. De tre satserna kompletterar varandra och bör spelas tillsammans. Liksom Ravel är Debussy också en personlig och framstående instrumentationsmästare som utnyttjar varje instruments särart i den intrikata orkesterväven. Debussy påbörjade sin havsmusik i Bourgogne 1903 och avslutade den 1905 i engelska Eastbourne, vid havet. Det är lätt att se impressionisterna Turners eller Monets mariner framför sig när man läser titeln Havet och dess beskrivande satsbeteckningar. Men här finns inget stillastående betraktande. Allt är känslor i ständig rörelse, i färger, skuggor och variationer framkallade av tonsättarens och våra egna stämningar och visioner. Det räcker så. Gunilla Petersén Maurice Ravel ( ) Bolero 1928 beställde den ryska dansösen Ida Rubinstein ett orkesterverk av Ravel för sitt eget danskompani i Paris. Hon var medlem i Djagilevs Ryska balett men bröt sig ur för att bli sin egen. Urpremiären skulle äga rum vid Parisoperan samma år, det var ont om tid. Ravel tänkte därför instrumentera ett av sina pianoverk, men skrev sedan ett självständigt, enkelt, tvådelat arabiskt/spanskljudande tema i C-dur som ständigt återkommer i olika svaga och starka instrument. Allt med samma upprepade rytmfigur som grund, som under 15 minuter växer från en virveltrummas hypnotiska slag och flöjt till en storartad stegring genom införandet av starkare och starkare instrumentgrupper: klarinett, fagott, ess-klarinett, oboe, oboe d amore, trumpet, saxofon, horn, stråkar och mera slagverk. Slutet, som också mycket effektfullt byter tonart fram till sista ackordets återgång till C-dur, blir en nästan outhärdlig klangmassa, en orkan av ljud, och den som utnämnde Bolero till världens längsta crescendo har bara alldeles rätt. Ida Rubinstein dansade huvudrollen till Bronislava Nijinskas koreografi, på ett bord i en spansk taverna omgiven av alltmera upphetsade män. Tumult uppstod, knivar drogs. Hon kastades mellan männen, men räddades av sin älskade varpå lugnet återställdes. Maurice Ravel betraktade Bolero som ett musikaliskt experiment och kallade det först Fandango, men insåg att det hade mera Bolerokaraktär även utan den spanska dansens kastanjettinslag. Det blev hans populäraste konsertstycke, kanske det mest spelade av alla klassiska musikverk. Gunilla Petersén 28 29

16 BILJETTKONTORET BOKA PÅ NÄTET: 12 & 13 september ernst simon glaser Norske Ernst Simon Glaser (f 1975) är solocellist i Göteborgs Symfoniker. Han föddes i Ålesund och när han var sex år flyttade han med familjen till England där han växte upp. Efter avslutade studier för Ralph Kirshbaum i Manchester återvände han som 22-åring till Norge för att bli alternerande solocellist för Trondheim symfoniorkester. Ernst Simon Glaser har också varit solocellist hos Den Norske Opera i tio år. Efter att ha utsetts till Årets unga solist 2002 av Rikskonsertene i Norge spelade Ernst Simon Glaser in sin debut-cd med musik av Schubert och Schumann för skivbolaget Simax erhöll han också Musikkens Venners debutantpris. Hans senaste inspelning innehåller konserter för cello och blåsorkester. Ernst Simon Glaser har samarbetat med en rad framstående musiker och dirigenter, bland dem Schlomo Mintz, Iskandar Widjaja, Leif Ove Andsnes, Nikolaj Znaider, Christian Zacharias och Liv Glaser. Som kammarmusiker och solist har hans spelat med de flesta norska orkestrar samt framträtt i Europa, Kanada, Israel och Kina. Ernst Simon Glaser spelar på en cello av Francesco Ruggeri, byggd kring 1680, som lånats ut av det norska företaget Dextra Musica. Foto Chris Christodoulou David Afkham Tyske David Afkham är en av de mest eftersökta dirigenterna i sin generation. Bland aktuella engagemang finns gästuppdrag hos Concertgebouw, Philharmoniaorkestern, Wiens symfoniker, Münchens filharmoniker, Staatskapelle Dresden, NHK-orkestern i Tokyo samt symfoniorkestrarna i Seattle och Houston. Han återvänder också till Clevelandorkestern, Franska Nationalorkestern, Spanska Nationalorkestern samt Mahler Chamber Orchestra och Lausannes kammarorkester. David Afkham är biträdande dirigent hos Gustav Mahler Jugendorchester och var biträdande dirigent hos London Symphony Orchestra efter att ha vunnit Donatella Flick-tävlingen i dirigering. Han debuterade med Göteborgs Symfoniker i november förra året då han dirigerade Lidholms Greetings from an Old World, Hindemiths Mathis der Maler och Beethovens femte pianokonsert, Kejsarkonserten, med Rudolf Buchbinder som solist. Foto Anna Hult 30 31

17 BILJETTKONTORET BOKA PÅ NÄTET: 12 & 13 september onsdag 12 september KL Torsdag 13 september kl haglund cellokonsert flaminis aura 37 min PAUS sjostakovitj symfoni nr min GÖTEBORGS SYMFONIKER DIRIGENT david afkham ernst simon glaser cello Konsertmästare Sara Trobäck Hesselink Introduktion 12 september kl av Jan Alm Tommie Haglund (f 1959) cellokonsert flaminis aura I en mening är Tommie Haglund ensartad: ingen musik låter som hans. I en annan mening går det att hitta en rad punkter tidigare i musikhistorien som är anslutningspunkter för hans musik, även om det råkar vara sådant som aldrig kom att tillhöra centrum för historieskrivningen eller stadier som inte tycktes leda vidare. Det kan vara ansatserna hos Delius, Skrjabin och Szymanowski, länge förbisedda. Det kan vara klangmystiken hos Messiaen. Det kan vara klangkompositionen från 1960-talet, där Penderecki gjorde klangmoln expressiva. Det kan, slutligen, vara entonigheten hos Scelsi. Den som är väl förtrogen med Tommie Haglunds musik kan inte bara känna igen hans tonfall, utan också ett eget tonuniversum där fraser och motiv vandrar mellan verken. Därför öppnar sig varje stycke mot andra. Ändå är cellokonserten Flaminis aura en särskilt god begynnelsepunkt. Det är det första verket med full symfonisk styrka i Halmstadtonsättarens produktion, komponerat 2001 och därefter något reviderat (violinkonserten Hymnen an die Nacht följde 2005 och har lett till ett internationellt genomslag). Redan inledningen pekar ut ett väsentligt drag i Haglunds estetik, nämligen etablerandet av centrala toner kring vilket musiken organiseras som av en gravitationskraft. Under de 23 första takterna hörs ett ciss, som sedan blir avlöst av ett ass, vilket följs av f. Här handlar det inte om en konstruktion, utan om utlyssnade kraftfält som expanderar och dras samman. Det pågår en ständig instämning, överstämning och omstämning antingen som långsamma Tommie Haglund förändringar eller som konfliktfyllda avlösningar där glissandon och kraftiga dissonanser sätter tidigare ordningar ur spel. Men detta är endast den klangbildande sidan hos Haglunds komponerande. Med cellon som varmt sjungande soloinstrument skapar han också innerliga melodier som återkommer i lätt förändrad skepnad och gärna i en sådan form som låter antyda en större, outsagd helhet. Samtidigt som musiken tycks säga så mycket (det kan vara en nästan smärtsam melankoli eller hoppets ljusning) antyder den också en outsagd dimension som därför befinner sig i tystnad. Den är månens baksida, alltid vänd bort från människorna som tittar upp på den. Fast det finns ett kosmiskt perspektiv, annars otillgängligt för jordevarelser, som ryms i konserten. I slutet av konserten spelas en ljudtransformation av solvindar och elektromagnetiska fält upp som fond till cellons lekfulla rörelser. Det låter kanske science fiction-artat men gör den där gamla drömmen om att kunna uppfatta sfärernas harmoni till estetisk verklighet. Då, under den grekiska antiken, var det filosoferna förunnat att kunna komma i beröring med den. Här går det utmärkt för var och en att befinna sig i världsaltet, förnimma det. Erik Wallrup, musikkritiker SvD Dmitrij Sjostakovitj ( ) Symfoni nr 10 e-moll op 93 Moderato Allegro Allegretto Andante. Allegro 1945 hade det sovjetiska musiklivet väntat sig att Sjostakovitjs nionde symfoni skulle bli en triumfatorisk hyllning efter övervinnandet av Nazityskland eller en motsvarighet till Beethovens nia helst i kombination. Det blev, med tonsättarens mått mätt, en bagatell kom Zjdanovresolutionen som anklagade bland annat Sjostakovitj och Prokofjev för att inte ge publiken vad partiet ansåg att den borde lyssna på. Man kunde ana att det åter var dags för en tonsättare att sluta med sin nionde symfoni Sjostakovitj lär ständigt ha sovit med en resväska klar för Sibirien (om det nu inte blev ett nackskott). Däremot blev den tionde symfonin en temperaturtagning av den epok som var på väg mot tövädret dog Stalin och det var också året då Sjostakovitj gav tecken ifrån sig som talade om att arbetet gick snabbt på det kommande, mycket omfattande verket. Det skulle bli den symfoni som ofta utpekas som tonsättarens främsta. Nu innebär inte det att Sjostakovitj släppte lös alla de avantgardiska impulser som skulle ha kunnat stoppats upp av rigida föreställningar om vad som är musik och omusik. I stället slår den tionde symfonin i första satsen an ett reflekterande tonfall, som först efter episka utvecklingslinjer löper vidare mot kraftfulla kulminationer för att sedan ebba ut i stillhet. Efter Solomon Volkovs mer eller mindre sanningsenliga nedteckningar av Sjostakovitjs minnen, Vittnesmål, har den andra satsen sagts vara ett porträtt av Stalin som vid komponerandet alltså nyss avlidit. Den hör definitivt till tonsättarens mest kompakta och frenetiska satser; ett totalitärt övervåld i ljudande form. I den tredje satsen profileras ett tema som kommer att dyka upp i ett antal nyckelverk hos Sjostakovitj, nämligen koden D-Ess-C-H tagen från D i Dmitrij och SCH från den tyska stavningen av efternamnets första bokstäver. Allegrettot blandar lätt ironi och karikatyr för att sedan tillfälligt avbrytas av sångbara fraser i solohorn, besvarade av material från förstasatsens inledning. Ett fantastiskt, grällt, rytmiskt vitalt parti tar vid men avlöses till sist av hornfrasen och en filosoferande variant av satsens inledning. Finalen inleds med en återkomst till det rum (snarast en långsträckt hall) som inledde verket, men vänder plötsligt över i den optimistiska final som inte bara kommunistiska konstideologer är så förtjusta i. Men som vanligt blir det hos Sjostakovitj för mycket av det goda, glädjen går till överdrift, förlorar sig och leder till en dramatisk konfrontation med musiken från andra satsen (det vill säga Stalin-satsen ). Slutet innebär en otvetydig seger för DSCH-motivet, upprepat flera gånger. Naturligtvis har många kommentatorer velat se det som tonsättarens triumfatoriska seger över diktatorn, som om han först nu kunnat skriva en optimistisk final, men för lyssnandet är det bäst att inte lyssna så bokstavstroget, även om det nu råkar vara ett bokstavsschiffer som ljuder. Erik Wallrup, musikkritiker SvD 32 33