Bibeln om den ensamståendes situation

Transkript

1 Bibeln om den ensamståendes situation Inledning Ska vi vara ärliga måste vi erkänna att det finns grupper inom församlingen med olika status. Många kristna singlar har lättare att se på sin roll som ensamstående i samhället men upplever sig utanför och misslyckade i församlingen. Därför måste vi kritisera den kristna församlingen. Tack vare andras attityder, kanske t o m taktlösa frågor och grymma skämt, har bördan blivit tyngre. Vårt samhälle är nog fortfarande inställt på tvåsamhet, särskilt i kristna kretsar. Föräldrar förväntar sig att deras barn ska gifta sig. Även om en del i inställningen har ändrats så tycker många att man är udda, onormal, om man förblir ensam. Men är äktenskapet mönstret för varje individ? Är det Guds B-vilja att leva ensamstående? Kan man inte välja att vara ensam? Tyvärr försvåras ofta ett bejakande av singellivet.. Särskilt om man tänker att Gud har en underbar plan med ditt liv är detsamma som Gud har en underbar man för ditt liv. Men om hon gör för mycket för att få en man fördöms hon som karl-jägare. Om hon istället väljer att satsa på sitt arbete, bedöms hon vara en karriärkvinna. Man måste ha ett starkt självförtroende för att klara allt detta. Ibland ordnar man särskilda grupper för singlar, men det är ändå inte säkert att församlingen riktigt förstått singlarnas situation. Ibland kan man t o m få en känsla av att problemet inte existerar. I predikan och i församlingslivet tycks det som de ensamstående inte fanns. Predikningar betonar alltid behovet av att stärka familjen. Men förutsätter att de kvinnor man talar till som främsta roll har att vara hustru och mor. Ensamstående existerar inte, inte ens som exempel i våra predikningar. Problem Singellivet kan leda till självförakt, en skamkänsla som tär på personens självaktning. Man börjar se med ogillande på sig själv och sitt utseende. Detta kan leda till skuldkänsla: Vad har jag gjort för att förtjäna ett sådant öde? Även om detta är en inbillad skuld, är det ändå en skuldkänsla, som kan splittra personligheten. Exempelvis kan någon undra över vilket fel hon gjort, eftersom Gud inte hör hennes bön om att få bli gift. En singel kan visa upp en viss ömtålighet. Självbevarelsedriften gör att man ständigt försvarar sig själv, sina vanor och sitt sätt att leva. Självständighet är inget fel, men den kan ta sig uttryck i kyla och ovilja att lyssna till andra. Det kan också bli en jargong om hur bra det är att vara ensam. Kanske man med detta bara döljer att man saknar det som äktenskapet tycks stå för. Singlar anklagas också för självupptagenhet. Man är så van att fatta egna beslut att man glömmer att visa hänsyn mot andra. Det kan vara svårt att se saker från andras utgångspunkter. Exempelvis att förstå att man inte har fullständig lycka som gift. Ett problem är naturligtvis själva ensamheten, som främst tar sig uttryck i en längtan art få dela med sig. Men ensamhetskänslor drabbar också gifta. För den ensamstående kan dock problemet vara att man inte lämnar ut sig av rädsla för att bli ömkad, bli en som andra tycker synd om. 1

2 Sexualiteten är för många det svåraste området. På andra områden kan man lättare kompensera sig men det fysiska behovet återkommer. Många går säkert och bär allt detta inom sig. Det är då lätt att bli onaturlig och beräknande i relationerna till män. Båda parter är kanske på sin vakt och förlägenheten bara ökar. Man är extra sårbar, eftersom det finns ett så stort, uppdämt behov. Vi måste förstå att det kan uppstå många frestande anbud utanför församlingen, ex i arbetslivet. Till sist finns en oro för framtiden. Den uttrycker sig som en gnagande ängslan inför tanken att framtiden kanske innebär ännu mer ensamhet och isolering. Hur kommer ålderdomen att bli? En oro kan också ligga i att flytta till en ny plats. Så länge man bor kvar på sin hemort kan man ha kvar ett visst umgänge. Men faran är stor att man blir ohyggligt ensam om man kommer till nya förhållanden. Bibelns syn Möjligheten att avstå från äktenskap var knappast aktuell i det judiska samhället. Rabbinerna undervisade om att det var en plikt för varje israelit att gifta sig. Den som inte skaffade barn syndade mot den gudomliga förordningen i 1 Mos 1:28. Jesu ord i Matt 19:10-12 måste förstås mot denna bakgrund. Jesus gör en indelning i tre grupper. Hans åhörare kunde säkert instämma i de två första. Men förvåning uppstod när han nämnde om eunucker för himmelrikets skull för i GT var kastrering förbjuden. Det stred mot skapelseordningen. Jesus tog säkert också avstånd från fysisk kastrering. Men kanske han själv och de ogifta lärjungarna hade anklagats för att vara eunucker. Jesus besvarar dessa anklagelser med att peka på himmelriket. Nu kan det tänkas att dessa ord bara betyder att en som skilt sig (v 9) ska leva ogift. Att avstå från omgifte betyder då att bli eunuck för himmelrikets skull. Personligen tror jag dock att Jesus också menar ett frivilligt liv i celibat. Jesus pekar på något ännu svårare än att förbli ogift vid skilsmässa, nämligen att helt avstå från äktenskap. Jesus är här verkligen nyskapare och bryter med traditionen och invanda mönster. Han kommer med ett nytt alternativ i skarp kontrast till det traditionella judiska synsättet, där äktenskap var det enda möjliga. Och ett sådant liv är kopplat till kallelsen till efterföljelse. Det finns människor också idag som konkret upplever Guds kallelse att leva ogifta och istället viger sina liv till Kristus. Dessa menar sig ha nådegåvan att leva singel. Det är inte grämelse eller förträngda behov som utmärker dem utan en djup harmoni utifrån ett frivilligt val av en livsuppgift som Gud kallat dem till. Paulus såg på sitt ensamstånd (antingen som skild eller som änkling?) som en oerhörd tillgång (1 Kor 7:7-9). Det gav honom frihet att ägna sin tid och omsorg helt åt Herren. Även om äktenskapet även för honom ses som det normala. Det viktigaste är att se vilken gåva man fått. Utan att ha fått celibatets gåva är det svårt att förbli ogift i Korint. Annars må man helt enkelt gifta sig. Att leva upptänd av begär är bara ett hinder i tjänsten för Herren. En ensamstående, Jesus, har upplevt livets fullhet mer än någon annan! Den ende som kallas sann människa var singel! Och när vi människor ska fullkomnas i evighetens värld kommer vi inte heller att vara gifta (Mark 12:25). Däremot kommer vi inte att lämna den allmänna sexuella relationen mellan könen. Vi kommer att vara man och kvinna, men inte man och hustru. Jag vill alltså poängtera att äktenskapet inte är den enda livsform som Bibeln accepterar. Gud skapade oss till man och kvinna, inte till man och hustru. Det finns en sexuell åtskillnad som är en oundviklig del av människans värld. Ingen man kan existera utan 2

3 kvinnan, åtminstone i form av en mor. Och ingen kvinna kan göra sig oberoende av det manliga könet, även om man inte gifter sig. Förhållandet mellan man och kvinna är en väsentlig del av vår tillvaro som människa. Detta måste gälla också den ensamstående. Också då kan jag leva i en relation till det andra könet, som gör det möjligt att gestalta Guds avbild. Äktenskapet är ingen fullkomlig gestaltning av denna avbild. Det är ofullkomligt på grund av synden. Det avgörande är hur jag förvaltar mitt liv. Den ensamstående är i lika hög grad en skapelseenlig människa och lever i en fullödig livsform. Ingen livsstil är överlägsen den andra. I både fallen ska vi tjäna Gud och människor. Det finns nog många ensamstående som skulle frigöras i sin personlighet om de finge höra om sitt liv som en likvärdig form. Det gäller att ha en realistisk bild av båda dessa livsformer med deras för- och nackdelar. Men det är samtidigt orimligt att tro att alla ensamstående har denna gåva. Många har i samtal sagt: Jag orkar inte längre. Jag klarar inte av att vara ensam. Sexualiteten Särskilt svår är frågan hur man som kristen singel ska handskas med sin sexualitet. I vårt samhälle ses behovet av sex som något lika naturligt som behovet av mat och dryck. Detta är en överdrift. Men det är lika felaktigt att ha en negativ syn på det kroppsliga. Allt som hör till kroppen får hos många kristna en lägre rangordning. Bibeln delar inte denna negativa syn. Det blir ytterligare svårare för kristna kvinnor om någon påstår att kvinnans behov av sexualitet inte är så starkt som mannens. Ofta innebär detta att själva hennes identitet som kvinna förnekas. Skillnaden ligger i att männen ofta tänder snabbare än kvinnan. Men totalt sett kan en kvinna ha lika starka sexuella känslor, även om det naturligtvis finns skillnader mellan individer. Vi får alltså inte tro att den ensamstående är en sorts könlös varelse, som lever i lycklig kunnighet om vad sexuella behov innebär. Den största delen lever säkert i en kampsituation. Men det är svårt att ge några lösningar. En början ligger i att acceptera sin kropp. I det ligger också att försöka förstå de rent biologiska funktionerna i kroppen, så att man vet hur en kvinna/man normalt fungerar. Då blir sexualiteten något begripligt och hanterbart. Därutöver tycker många att råden ofta blir alltför hurtiga, ex att motionera regelbundet eller att duscha! Sexualiteten berör ju också vårt behov av gemenskap och ömhet. Den bästa hjälpen ligger troligen i att ha vänner som står en nära. Vi måste våga uttrycka ömhet på ett fysiskt plan. Nästan all beröring har vi sammankopplat med sex samtidigt som vi vet att en klapp på kinden betyder mer än tusen ord. Men det är en tunn gräns. Det kan finnas ett sexuellt budskap även i en syskonkram (Liselotte Johansson) Frestelsen är inte långt borta. Men frågar hon: när det inte räcker med en kram? Det enda råd hon då kan ge är att tala öppet med en människa som inte dömer eller blir chockerad. Men helt säkert är det lättare att leva med allt detta om jag ändå är stimulerad av närkontakt med andra människor. Frågan om tillfälliga förbindelser besvaras från kristet håll med att äktenskapet är en del av en helhet. Sexualiteten står för något mer än enbart samlag. Den sexuella relationen täcker in mer än de få minuter ett samlag räcker. Sex är en del av något helt. Denna helhet måste man då leva i också utanför den sexuella akten. Fullheten ligger nämligen i att två människor har kompletterat varandra på alla områden, lever som en enhet. Allt detta uttrycks på ett enastående fint sätt i det hebreiska ordet för samlag, nämligen att känna varandra. Det är alltså fråga om att inom en helhet uppleva en total kommunikation. Det ligger i sexualitetens natur att vara en del av livsvaraktiga och ansvariga förbindelser. 3

4 En annan problematik knyts till frågan om onani. Ordet kommer från en person i 1 Mos 38:1-10, men där handlar det om avbrutet samlag. I örigt står inget i Bibeln om onani. Det finns fortfarande en del dramatik kring det ämnet. Tidigare har vanföreställningarna gällt de biologiska följderna. Idag kan även kristna inse att det finns ett naturligt intresse i att undersöka kroppen. Detta är vanligast i puberteten men finns också bland vuxna. Däremot kan det finnas andra risker med att alltför mycket hänge sig åt onani. Man måste fråga sig som kristen: Vilka tankar är det som stimuleras? Bibeln refererar ju till tankesynder som likvärdiga med själva handlingen. Onani förenas ofta med sexuella fantasier, som inte är rena. Det leder då ofta till skuldkänslor. Ett annat problem i sammanhanget är att sexualitet är inriktad på gemenskap med en annan person. Behovet av ömhet och närhet är sammankopplat med den sexuella utlösningen. Onani ger istället ofta en känsla av tomhet och ensamhet, eftersom en partner saknas. Självsexualitet kan ses som ett led i en normal utveckling men det får inte bli det viktiga. Sexualitet är till för att uttrycka gemenskap. Om den sexuella driften frikopplas, som i onani, är det risk för obalans. De övriga bitarna i helheten, som inte tillgodoses, kanske bara blir extra svåra. Det som skulle uttrycka en djup gemenskap blir i onani bara ett uttryck för min stora ensamhet. Det är därför svårt att fullt ut acceptera onani. Men kanske detta måste vara en lösning, när kroppen behöver utlösning (dämpa sin lusta, helt enkelt). Inom dessa gränser behöver inte onani vara något felaktigt. Men det blir djupt felaktigt om onani tar överhanden, så att man blir bunden. Vi ska inte låta något få makt över oss. Ensamheten och vänskapen Egentligen är den ensamståendes relation lik alla andra mänskors. Det är ett allmänt problem att känna sig ensam. Och att vara ensamstående behöver inte vara detsamma som att vara ensam. Några av dem lever i en gemenskap, som många gifta skulle avundas dem. Och ensamhet kan naturligtvis tolkas olika. Det är positivt med en ensam promenad men kanske negativt att på kvällen stänga dörren om sig och veta att ingen delar mitt liv. Visserligen måste vi alla bygga upp en slags ensamhet i form av självständighet gentemot andra. En slags inre ensamhet är nödvändig men då som grund för relationer till andra. Yttre ensamhet är dock den smärtsamma känslan av att vara skild från nära gemenskap med andra. Denna yttre ensamhet är ofta akut för den ensamstående. Ingen visar henne kärlek och beundran under dagen. Denna ensamhetskänsla förstärks vid helgerna. Veckokvällarna kan upptas av praktiska sysslor. Men under helgen kan man bli förlamad av sin ensamhet. Efter gudstjänsten åker familjerna hem till sitt. Det kan då vara mycket deprimerande att gå hem till sin ensamma lägenhet. Det är alltså inte säkert att medlemskap i en församling är något bot mot ensamheten. Hon blir en udda figur som inte passar in bland ungdomarna eller bland familjerna. Om denna känsla av utanförskap blir för stark, orkar man till sist inte med något engagemang i församlingen. En möjlig väg ut ur detta är att bygga mer vänskap. Vår moderna värld ignorerar vänskapen. Under antiken sågs vänskapen som den mest fullvärdiga formen av kärlek (jmf C S Lewis). Ett gemensamt intresse utgör ofta grunden för vänskapen. Man behöver alltså inte vara en utåtriktad människa för att få vänner. Blyghet ger kanske svårigheter i det första stadiet men när det som finns inuti fått komma fram finns det goda möjligheter till vänskap. Men ännu bättre kan det vara med gemenskap med ett hem. I NT är Guds familj de troende som bor nära varandra och utgör en husförsamling. Det gäller alltså inte bara en kärnfamilj. 4

5 På många platser har man därför sökt sig närmare varandra i bönegrupper och husförsamlingar. Detta skulle hjälpa även de ensamstående. Visst behöver man kontakten med en familj där man får smälta in på ett naturligt sätt. Kan man också vara vän med någon av det andra könet? Kanske inte vänskap med enbart mannen, även om man kanske delar ex ett visst intresse med honom. Där det finns en helhet, kan man känna sig trygg gentemot alla i familjen. Det är givet att risken finns att vänskapen övergår i kärlek (ex till en gift man). Men samtidigt kan man inte utesluta möjligheten av att leva i god vänskap utan sexuella bitoner. Det finns relationer som man är så rädd om att man inte tillåter sig känna något annat än vänskap. Det ligger något återhållande i att veta att andra känslor än vänskap skulle förstöra denna relation som betyder så mycket. Per-Axel Sverker 5