Pettersson, Lars-Olof - Utdrag ur Arbetsmarknadens parter Det krävs två för en tango Bilda Förlag (2007)

Transkript

1 Kapitel 2. Ett sekel av konflikt och samverkan Genom att göra några nedslag i historien går det att få en god uppfattning om hur relationerna mellan parterna har vuxit fram. Löntagarna organiserade sig i fackliga organisationer, arbetsgivarna svarade med att gå samman. Relationerna på arbetsmarknaden utvecklas. Perioder av djup samverkan bryts av skeden då konfliktperspektivet är det förhärskande. De senaste 150 åren har kännetecknats av perioder när parterna haft förståelse för varandra behov och utgångspunkter. Vid andra tillfällen har konflikten legat nära till hands, man har förnekat varandras legitimitet och det har varit ett hinder i vägen för utvecklingen. Industrialismens framväxt När industrialismen växte fram var arbetsgivarens makt oinskränkt. Bönder och hantverkare anlitade arbetskraft efter behov. I bruken växte industrierna fram och den särskilda bruksandan fick sina speciella uttryck. Det var patriarkala samhällen. Bruket var traktens enda större arbetsgivare. Det gjorde att brukspatronen dominerade samhället på olika vis. Bristen på andra, alternativa, anställningar band arbetskraften till bruket. Det var ofta den enda möjligheten till försörjning som stod till buds. Bostäderna ägdes av bruket. En del av lönen betalades in natura. De pengar man hade att handla för användes i brukets butik, där det var vanligt att man skuldsatte sig. Men bindningarna var emellertid hårdare än så: Det faktum att de [anställda] eller deras familjer av tradition kunde förvänta sig hjälp av patron vid sjukdom, ålderdom eller dödsfall ökade förmodligen arbetarnas benägenhet att stanna kvar vid bruket. Patron var enväldig men hade samtidigt ett visst ansvar för anställda som varit länge i hans tjänst (precis som husbönder och godsägare inom jordbruket). 1 Bönder, brukspatroner och dem som idkade hantverk var de dominerande arbetsgivarna i landet och de som avgjorde villkoren för de anställda. Samtidigt värnade man de hinder som fanns mot konkurrens. Det var skråväsende och lokal bundenhet som förhindrade byte av bostadsort och konkurrens från andra näringsidkare. Förändringarna på arbetsmarknaden skedde gradvis, men också genom språngvisa reformer. År 1846 avskaffades skråväsendet. De inskränkningar som fanns inom vissa yrken genom utbildningskrav eller liknande avskaffades. Det blev friare att etablera sig. År 1864 infördes näringsfriheten och nu blev det formellt också fritt att etablera olika verksamheter. Det fanns inget som formellt förhindrade någon från att etablera sig och därmed blev det också fler arbetsgivare, fler som behövde anställa personal. Bakgrunden var att nya verksamheter hade vuxit fram, såväl inom jordbruket som inom industrin. Liberalismens idéer, frihandeln och förbättrade kommunikationer bidrog också på olika sätt till en ökande marknadsintegration, där de äldre strukturernas försök att begränsa konkurrensen om arbetskraften fick allt svårare att hävda sig. 2 1 Christer Lundh: Spelets regler, sid Lundh, a.a., sid. 69

2 Fackföreningar bildas De första fackföreningarna bildades inom hantverkaryrkena och småindustrin. Den första organisationen var Typografiska föreningen i Stockholm som bildades Till en början var den emellertid mest att betrakta som en bildnings- och nöjesförening. Det var bara vid enstaka tillfällen som föreningen behandlade lönefrågor. Men år 1873 agerade föreningen kraftfullt gentemot arbetsgivarna i boktryckarbranschen för att påverka villkoren på arbetsplatserna. Hur uppstod de fackliga organisationerna? I hantverksyrkena var det verksamheten i bildningsorganisationerna som lade grunden till fackföreningarna. Bildningsorganisationerna var i stor utsträckning yrkesprotektionistiska och inriktade på samarbete i stället för strid med arbetsgivarna 3 men blev i växande utsträckning fackligt inriktade. I allt större utsträckning protesterade mot villkoren inom yrkena. Men upprinnelsen till fackliga organisationer var också spontana strejker som uppstod på arbetsplatserna. I de flesta fall leddes de inte av hantverksföreningarna. Arbetarnas fackliga organisationer hade dels en mjuk organisatorisk bakgrund, dels en hård inriktad på att genom aktioner förbättra arbetsvillkoren. Från mitten av 1880-talet började fackföreningarna få karaktären av moderna kamporganisationer. Socialdemokratin fick ett allt större inflytande. Facket övergav samarbetsinriktningen. Föreningarna blev allt mer inriktade på intressekamp mot arbetsgivarna och strejker betraktades som ett naturligt stridsvapen i kampen. Därmed blev föreningarna mer allmängiltiga. Den yrkesprotektionism som fanns i hantverksföreningarna tonades ner och man öppnade för medlemskap för fler grupper. Strejker och strejkbrytare Framgångar kunde noteras i samband med olik aktioner. Efter en murarstrejk i Stockholm år 1869 träffade parterna överenskommelse om ett kollektivavtal. Avtalet slöts mellan en arbetsgivare och en nybildad facklig organisation. Det är det första kända kollektivavtalet i landet. De fackliga organisationerna trängdes tillbaka på 1870-talet och många organisationer försvann. Det har också påpekats att de organisationer som fanns före 1880-talet skilde sig mycket åt jämfört med de tidigare, mer intressebetonade hantverksföreningarna. 4 Motgångar var talrika. År 1879 bröt den stora Sundsvallsstrejken ut vid stadens sågverk. Arbetsgivarna, träpatronerna, ville sänka lönerna för arbetarna vid sågverken, eftersom depressionen hade sänkt priserna på trävaror. Strejken föregicks av en stor fest bland arbetsgivarna. Den överdådiga festen verkade provocerande på arbetarna. Som mest strejkade arbetare i och runt Sundsvall, som vid den tiden hade invånare. Militärstyrkor kallades in. Mot de strejkande arbetarna användes bestämmelserna om försvarslöshet. Det innebar att den som var utan arbete likställdes med lösdrivare. Arbetarna fick efter åtta dagars strejk ett ultimatum. Antingen skulle de återgå till arbetet eller fängslas och straffas. De valde att återgå till arbetet och led ett svidande nederlag gentemot de hårdföra träpatronerna. Arbetarnas förlust firades av arbetsgivarna med ännu en fest. 3 Christer Lundh: Spelets regler, sid Christer Lundh: Spelets regler, sid. 87 f.

3 Under första halvan av 1880-talet förekom 40 kända strejker. Endast fem av dem leddes av fackliga organisationer, medan resten var spontana. Det är först därefter man kan tala om en facklig offensiv, med moderna kamporganisationer. Ett exempel var plåtslagarna i Stockholm som år 1883 gav sig ut i konflikt. Som en konsekvens av strejken i Sundsvall ersattes den gamla lagen med en ny lag om lösdrivare. I dagens samhälle knappast en progressiv lagstiftning men för den tiden ett betydande framsteg för arbetarnas möjligheter att driva sina frågor. De första fackföreningarna var lokala, hade ingen verksamhet utanför den egna arbetsplatsen eller den ort man bodde på. Med tiden kom dock föreningarna att sluta sig samman till rikstäckande fackförbund. Det var vid ett skandinaviskt möte år 1886 som man beslöt att uppmana till bildandet av centraliserade fackförbund. Samma år bildades också de två första fackförbunden, Svenska typografförbundet och Svenska postmannaförbundet. Därefter följde en rad olika fackförbund efter. Fram till sekelskiftet bildades sammanlagt 32 fackförbund, de flesta små och yrkesinriktade. Men det förekom även större branschinriktade fackförbund, exempelvis Järn- och metallarbetareförbundet (1888) och Sågverks- och brädgårdsarbetareförbundet. År 1898 bildades så Landsorganisationen i Sverige (LO). Den fick från början tämligen defensiva uppgifter. LO skulle samordna verksamhet och ha olika försvarsfunktioner. Samverkan med socialdemokratin Fackföreningsrörelsen var tidigt inriktad på att samverka med socialdemokratin. Vid den första LO-kongressen beslutades att alla medlemsförbund skulle vara kollektivt anslutna till det socialdemokratiska partiet. Beslutet hann dock aldrig träda i kraft. En efterföljande kongress mildrade kravet och det blev frivilligt för förbunden att kollektivt ansluta sina medlemmar. Omkring en tredjedel av LO-förbundens medlemmar var kollektivt anslutna till det socialdemokratiska partiet när kollektivanslutningen till sist avskaffades. Sedan 1991 är det inte längre möjligt att kollektivansluta medlemmarna till något parti, däremot kan organisationerna som sådana ansluta sig till partiet. Arbetsgivarna svarar Det föreföll som om arbetarna skulle stärka sina positioner. Den nya industrin som växte fram krävde stora arbetskraftsresurser. Dessutom var det till stor del utbytbar arbetskraft, med låg utbildningsnivå och ringa yrkeskunskaper. Men tillvaron i industrin var nyckfull. Ett problem för både arbetsgivare och arbetare var att konjunkturerna gick upp och ner. För arbetsgivarna gällde det att behålla så mycket som möjligt av makten över arbetskraften. Till en början var arbetsgivarna mycket negativt inställda till att teckna kollektivavtal med de fackliga organisationerna. De gjorde vad de kunde för att förhindra direkta förhandlingar med de anställdas representanter. Att motarbeta de framväxande fackföreningarna var ett sätt för arbetsgivarna att behålla sin makt. Därför motarbetade arbetsgivarna den fackliga

4 organiseringen. Man försökte negligera fackföreningarna, förbjuda sina anställda att organisera sig, neka att förhandla och skriva på kollektivavtal. 5 En stor stridsfråga var användningen av strejkbrytare i samband med konflikter. Eftersom lagstiftningen gav stöd åt strejkbrytarna var det problematiskt för fackföreningarna att driva förhandlingsförsöken till konflikt. Arbetsgivarna motarbetade de fackliga aktivisterna och det fanns små ekonomiska resurser för att bedriva agitation till stöd för den fackliga organiseringen. Faktaruta Milstolpar i arbetsgivarnas historik 1873 Stockholms bageriidkarförening bildas 1902 Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) bildas 1906 erkänner SAF kollektivavtalsprincipen 1907 byts ledningen för SAF ut Arbetsgivarnas organisering dröjde. Det skedde i första hand som en reaktion på framväxten av fackliga organisationer bland arbetarna. Visserligen började de första föreningarna ungefär samtidigt som de första fackliga organisationerna. Den första lokala arbetsgivarföreningen var Stockholms bageriidkarförening som bildades år Men organiseringen tog fart först på 1890-talet. Vid sekelskiftet utvecklades organisationsformerna. Det var i första hand inom de hantverksmässiga branscherna som arbetsgivarna organiserade sig. Storindustrins organisering kom i viss mån senare. Generalstrejken år 1902 satte fart på bildandet av en sedan tidigare planerad arbetsgivareförening i Sverige, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF). Initiativtagare var två företagsledare. De var samtidigt ledamöter i första kammaren för det protektionistiska konservativa partiet: Högerorienteringen och protektionismen hade de gemensamt. SAF var ett politikens barn och dess fäder hörde hemma i en nytänd, offensiv höger. 6 SAF bildades som en försvarsorganisation och för att föra en offensiv arbetsgivarpolitik. Organisationen blev mycket starkare och mer centraliserad än andra organisationer. SAF var uppbyggd enligt försäkringsprincipen och fungerade som ett försäkringsbolag. För varje delägare, dvs. medlem, bestämdes ett ansvarighetsbelopp utifrån antalet anställda och önskan om försäkringsnivå. Det beloppet låg till grund för företagets avgifter till föreningen. och för den ersättning företaget fick vid händelse av konflikt. Ersättningen betalades ut vid såväl strejk som lockout, under förutsättning att den var godkänd av SAF. Men SAF hade dessutom, till skillnad från LO, från början mer offensiva uppgifter och befogenheter. SAF kunde exempelvis utlysa lockout, dvs. gå till anfall under avtalsförhandlingar. Riksavtal och strejker 5 Lundh, a.a., sid Hans de Geer: Arbetsgivarna, sid. 38

5 Kollektivavtal med rikstäckning är en 1900-talsföreteelse. Det första kända riksavtalet är visserligen från år 1896 inom tobaksindustrin. Men det var dock bara en norm och anses inte innehålla några förpliktelser. Det var först 1904 som det slöts ett enhetligt riksavtal inom tobaksindustrin. Ett första riksavtal som däremot innehöll en lönenorm kom till år 1901 inom de typografiska yrkena. Det avtalet tillkom dock efter en skiljedom. Frågan om arbetsfred var en av de viktigaste även för framtiden. Arbetsgivarna hade velat begränsa möjligheterna till strejker genom arbetsrättslig lagstiftning. En lag som förhindrade arbetarna att uppmana någon att avstå från att arbeta även om det var strejkbryteri. Den så kallade Åkarpslagen från 1899 skyddade strejkbrytarna. Genom lagen förbjöd man försöken att förhindra strejkbrytare att arbeta. Det blev straffbart att försöka få med sig arbetskamrater att ansluta sig till en strejk. Lagen kom att gälla ända till Fackförbund bildades ändå i snabb takt. Och arbetsgivarna försvarade sig. LO bildades 1898 och SAF 1902, samma år som en generalstrejk utbröt. Fortfarande gjorde arbetsgivarna motstånd mot att träffa kollektivavtal. För att förstå situationen rätt måste vi minnas att det var långt före demokratins genombrott. Först 1921 kom det definitiva genombrottet för allmän och lika rösträtt, i och med att också kvinnor fick rösträtt. Kampen för demokratin hade då pågått i flera decennier, med främst socialdemokrater och liberaler som härförare. Generalstrejken 1902 var en demonstrationsstrejk för allmän rösträtt. Man räknar med att arbetare la ner arbetet under tre dagar. Strejken fick till följd att arbetsgivarna vidtog snabba åtgärder för att försvara sina intressen. Redan andra strejkdagen samlades ägare till verkstäder i västra Sverige och bildade en landsomfattande organisation, Sveriges Verkstadsförening (VF, idag Teknikföretagen). Till ordförande för föreningen valdes chefen för Separator som redan låtit avskeda samtliga arbetare som deltagit i rösträttsstrejken. 7 Strejkerna fortsatte och på våren 1903 begärde åtta gjutare på en mekanisk verkstad att timlönen skulle höjas med åtta öre. Det ledde, efter några utväxlingar av olika bud, till att Gjutarförbundet utlyste strejk. Svaret från Verkstadsföreningen var att lockouta arbetar. Konflikten avblåstes först efter fyra veckor. Ett avtal tecknades. LO menade att arbetsgivaren nu hade tvingats godkänna den fackliga sidan som förhandlande part, medan VF berömde sig av att ha satt en gräns för de socialistiska fackföreningarnas tyranni. 8 Nu skedde dock utvecklingen i en rask takt. Konflikterna fortsatte. Arbetsgivarna höll emot. Många av de konflikter som rasade handlade om föreningsrätten. Det var helt enkelt arbetarnas rätt att organisera sig som stod på spel. Kostnaderna för konflikterna steg och SAF ändrade sina stadgar 1905, vilket gav föreningen kontroll över delägarnas kollektivavtal. Det cirkulär som SAF skickade ut med anledning av stadgeändringen väckte opposition, eftersom det ansågs principiellt acceptera kollektivavtalsformen. 7 Svante Nycander: Makten över arbetsmarknaden, sid Svante Nycander: Makten över arbetsmarknaden, sid. 22

6 År 1905 tecknades ett textilavtal i Borås, med SAF som ena parten, som föreskrev full och oinskränkt föreningsrätt. 9 Samma år tecknades även ett kollektivavtal inom verkstadsindustrin. Det undertecknades först efter omfattande konflikter, såväl lokala strejker som en lockout av arbetare som VF stod bakom. Lockouten kom att vara i 135 dagar. Avtalet som man till slut enades om stadgade att rätten till att under alla förhållanden fritt och okränkt deltaga i arbete skall likasom föreningsrätten hållas i ömsesidig helgd. 10 Verkstadsavtalet kom att få oerhörd betydelse. Isen var bruten och året efter, 1906, träffades den så kallade decemberkompromissen mellan SAF och LO. Det var SAF som kallade till förhandlingar. Kompromissen innebar att arbetsgivarföreningen nu erkände föreningsrätten. Man ställde sig också bakom kollektivavtalssystemet. Samtidigt erkände LO arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet samt att fritt anta och avskeda arbetare. Det innebar att LO erkände arbetsgivarens rätt att också anställa oorganiserade arbetare, något man tidigare hade motsatt sig. Mycket krut i avtalsförhandlingarna hade lagts på att arbetsplatserna bara skulle ha fackföreningsansluten arbetskraft. Förhandlingsresultatet innebar dessutom att arbetare skulle tvingas arbeta med strejkbrytare. Det var kanske den mest svårsmälta delen i decemberkompromissen för fackföreningsrörelsen. Men och det var ett viktigt men arbetsgivarna sade sig vara villiga att ge fackligt anslutna ett särskilt skydd mot trakasserier och avskedanden. Nu började kollektivavtalen träffas på allt fler arbetsplatser. Det märkliga var nu att det arbetsgivarna verkade direkt pådrivande för att träffa riksavtal. De gjorde vad de kunde för att centralisera avtalsförhandlingarna. De ville att träffa rikstäckande avtal. På det sättet kunde man minska antalet avtal. Syftet var att förhindra företagen från att konkurrera med varandra om arbetskraften. Dessutom visste man att det gick att hålla strejkerna borta genom att träffa övergripande kollektivavtal. Och var det något som bekymrade arbetsgivarna så var det risken att förhindras att leverera sina produkter, ett bekymmer som givetvis varierade med konjunkturerna. Om förhandlingarna fördes på lokal nivå kunde de fackliga resurserna koncentreras till några få arbetsplatser. När man strejkat sig till högre löner på en plats kunde man sprida till andra arbetsplatser. Med centrala förhandlingar var det svårare för de fackliga organisationerna att klara en sådan strategi. Avtalet i december 1906 var det första avtalet mellan SAF och LO och har därmed fått stort symbolvärde. Det skulle dröja länge innan de åter slöt ett så betydelsefullt avtal med varandra. Storkonflikt Fackföreningsrörelsen var nu på framväxt. År 1909 hade 50 fackförbund bildats. Fortfarande var de flesta små och yrkesinriktade. Antalet medlemmar i förbunden ökade kraftigt. Kammen hade växt. År 1909 var det dags att mäta sina krafter med arbetsgivaren på allvar. Det fördes en rad olika lokala förhandlingar. De ledde till konflikter här och var. Arbetsgivarnas strategi var att vid små lokala konflikter ta till rikstäckande lockouter, allt för att tvinga fram avtal. LO som realistiskt sett inte hade resurser att klara en omfattande och 9 Christer Lundh: Spelets regler, sid Christer Lundh: Spelets regler, sid. 112

7 långvarig konflikt gjorde vad de kunde för att förhindra en sådan. Samtidigt var missnöjet med arbetsgivarna stort. Därför var det en balansgång för de fackliga ledarna. Till slut var det så uppdämt att en konflikt var oundviklig. Strejken bröt ut i början av Den kom att bli långvarig och ett totalt nederlag för fackföreningsrörelsen. Man tvingades till ett förnedrande återtåg och tappade hälften av medlemmarna på kort tid. Samtidigt visade konflikten behovet av att centralisera fackföreningsrörelsen. För LO blev alltså storkonflikten ett internt argument att öka den centrala kraften. SAF ville under förhandlingarna träffa ett huvudavtal med LO om hur förhandlingar skulle gå till. Den fackliga huvudorganisationen hade emellertid inte mandat att träffa ett sådant avtal och det skulle dröja flera decennier innan det kom till stånd. Fackföreningsrörelsen påverkas Under början av sin period drev LO framför allt två strider, dels 1902 års generalstrejk, dels 1909 års storkonflikt I det första fallet blev det förhållandevis framgångsrikt och den fackliga organisationen stärktes. Det var en kort konflikt, som närmast hade karaktären av en manifestation för en förändring av styresskicket. Däremot blev den andra konflikten förödande för fackföreningsrörelsen på kort sikt. Hälften av medlemmarna vände facket ryggen. En långvarig konflikt som fackförbunden inte hade ekonomiska resurser att stödja. Arbetsgivarens strategi att lockouta en stor del av arbetskraften lyckades. De fackliga organisationerna hade inte strejkkassor som kunde ge understöd åt de arbetare som befann sig i konflikt. En av lärdomarna var att arbetarna var svaga i förhandlingar om de företräddes av flera förbund gentemot en enhetligt organiserad arbetsgivarpart. 11 Slutsatsen blev att man successivt skulle gå över till industriförbundsprincipen. Alla arbetare på en arbetsplats skulle på sikt företrädas av ett fackförbund. Det skulle bli en styrkefaktor för fackföreningsrörelsen. Även om det fortfarande finns några enstaka yrkesförbund har arbetarnas fackliga organisationer på det hela taget vunnit i styrka på att kunna uppträda enigt gentemot arbetsgivaren. Arbetsgivarna påverkas Fyra händelser i början av 1900-talet brukar betraktas som avgörande för SAF:s fortsatta utveckling. Det första var verkstadsavtalet Det markerade kollektivavtalets genombrott och det blev en vändpunkt i attityderna hos storindustrins arbetsgivare. Nu kom kollektivavtalet att erkännas hos de större arbetsgivarna. 11 Svante Nycander: Makten över arbetsmarknaden, sid. 27

8 Den andra var decemberkompromissen Arbetsgivarföreningen ställde sig där bakom föreningsrätten hos de anställda och kollektivavtalssystemet, samtidigt som man värnade sin frihet att anställa och leda arbetarna, fortfarande kunde man anställa oorganiserad arbetskraft. Den tredje händelsen var omvälvningarna inom SAF 1907 som ledde till att ledningen för organisationen byttes ut och ersattes av nya krafter. Ordföranden desavouerades för sitt agerande i samband med den s.k. decemberkompromissen och ställde inte upp för omval. Föreningens VD ansågs inte tillräckligt stark. En ny ledning tog vid. Den fjärde händelsen var storkonflikten Det har betecknats som att ur den ekluten trädde SAF fram som en slagkraftig, självmedveten och segrande organisation. 12 Efter storkonflikten höll emellertid arbetsgivarföreningen hårt på att kollektivavtalsmodellen skulle gälla och de kollektivavtal som fanns kom att omfatta betydligt fler än som var medlemmar i de fackliga organisationerna. Några år efter det träffade SAF-LO-avtalet fanns det avtal som berörde omkring hälften av arbetarna i industrier och hantverk. De kollektivavtal som träffades bestod av tre slags regelverk. Det var bestämmelser som reglerade löner och anställningsvillkor, förhandlingsordningar samt allmänna bestämmelser. Det blev således betydligt lättare för fackföreningsrörelsen att få till stånd avtal med arbetsgivarna. Det betydde inte att svårigheterna var över. Fortfarande hade många arbetare usla villkor. Lönen var låg, arbetsolyckorna omfattande och periodvis var arbetslösheten hög. Lönen kunde variera med konjunkturen. Det innebar att det var fortsatt starka motsättningar mellan fack och arbetsgivare. Samtidigt som arbetsgivarna hade anslutit sig till tanken att teckna kollektivavtal var man inte medgörlig när det gällde innehållet i avtalen. Den fackliga rörelsen växte sig stark, det blev möjligt att bedriva facklig verksamhet och man visade målmedvetenhet. Konflikterna blev talrika. Sverige var inte bara ett land med starka parter under mellankrigstiden. Det blev också ett land med de kanske mest omfattande konflikterna på arbetsmarknaden. Hela 1920-talet och början av 1930-talet var fyllt av strejker och lockouter. År 1920 var det högsta antalet strejkdagar (4 228 dagar per anställda) sedan storkonflikten 1909 (6 650 dagar per anställda). Men flertalet år var konflikterna omfattande och förödande för både arbetare och företag. Var etableringsfasen lätt? Även om den första tiden för fackföreningsrörelsen innebar både motgångar och framgångar är det ändå en remarkabel period. Sannolikt ingenstans lyckades arbetarna organisera sig som i Sverige. Var det lätt eller svårt i portgången för de fackliga organisationerna? Om detta råder det delvis delade meningar. Många inom arbetarrörelsen har pekat på att det infördes lagstiftning som hindrade fackföreningsrörelsens utveckling. Arbetsgivarna gjorde sitt bästa för att motarbeta arbetarnas organisering. Det var alltså ett kraftfullt motstånd som bjöds de fackliga företrädare som försökte organisera sina 12 Hans de Geer: a.a., sid. 43

9 arbetskamrater. Det förekom svartlistning av fackligt aktiva, som därmed tvingades från hemorten för att söka arbete. Att ta på sig ett fackligt uppdrag, att agitera för arbetarnas organisering var således ingen lätt uppgift. Det stiftades också lagar som hade betydelse för de fackliga möjligheterna. Lagändringar år 1893 och 1897 gjorde det t.ex. åtalbart att tvinga arbetare att delta i strejkaktioner. År 1899 stiftades den s.k. Åkarpslagen som gick än längre. Där kriminaliserades försöken att påverka arbetskamrater att strejka. Strejkfrågan och möjligheterna för arbetsgivarna att använda sig av strejkbrytare präglade till stor del konflikterna mellan arbetsgivare och fackliga organisationer. När LO 1905 gick med på att erkänna arbetsgivarnas rätt att leda och fördela arbetet samt att fritt anta och avskeda arbetare, var det under mycket stort motstånd. Faktum kvarstår dock att fackföreningsrörelsen tidigt växte sig stark. Var det tack vare eller trots statens agerande? Meningarna går isär. Många inom arbetarrörelsen vill betona den heroiska kampen för organiseringen. Flera socialdemokratiska redaktörer sattes i fängelse, med användning av den s.k. munkorgslagen. Den kom att riktas mot just socialdemokratiska agitatorer och försvårade givetvis möjligheterna för fackföreningsrörelsens framväxt. På det hela taget anses dock staten ha iakttagit neutralitet mellan parterna under konflikter på arbetsmarknaden. Undantaget från detta var Sundsvallsstrejken 1879 då staten agerade på arbetsgivarnas sida. Svante Nycander har menat att tolerans mot fackföreningar, inte repression, var det för Sverige särskiljande och den som förbiser detta förstår inte orsakssammanhangen bakom arbetarrörelsens utveckling. Han jämför inte minst med USA där lagstiftning och domstolar användes mycket aktivt för att förhindra framväxten av en arbetarrörelse. Där blev staten ett verktyg för arbetsgivarnas strävanden att förhindra facklig organisering, till skillnad mot de svenska förhållandena, där staten förhöll sig neutral till parterna på arbetsmarknaden. Nycander menar att aktiva inom arbetarrörelsen förbiser detta när de försöker förklara den svenska fackföreningsrörelsens styrka. De har i stället pekat på den allmänna svenska strävan till organisation, samarbetet med socialdemokratin samt fackförbundens organisering enligt industriförbundsprincipen som hypotetiska förklaringsfaktorer. Nycander menar att det var statens neutralitet som var avgörande. Han menar visserligen att arbetarklassens frigörelse var till största delen dess eget verk men att både liberalismen och socialdemokratin gjorde stora insatser för att stödja de arbetare som var beredda att riskera sin försörjning genom at bilda fackföreningar och gå i strejk för bättre villkor. Men han menar att der är liberalerna som hade störst betydelse för den fackliga utvecklingen genom att de förhindrade antifacklig lagstiftning och fällde utslaget i opinionsbildningen för föreningsrätten. 13 Christer Lundh menar också att staten vid fackföreningsrörelsens framväxt följde en neutral linje. Undantaget var det lagstadgade skyddet mot strejkbryteri. Samtidigt var staten neutral i en tid när styrkeförhållandena knappast var jämbördiga. Hans slutsats är att på det stora hela 13 Svante Nycander: Makten över arbetsmarknaden, sid. 97 ff.

10 ingrep dock staten i mycket liten utsträckning, men under de rådande styrkeförhållandena torde den statliga neutraliteten ändå ha gynnat arbetsgivarna. 14 Det är alltså trots allt svårt att förklara den snabba framväxten av svensk fackföreningsrörelse. Kanske en av nycklarna ändå låg i att arbetsgivarna tidigt såg behovet av en motpart som kunde garantera arbetsfred. Arbetsgivarna aktiva SAF drev på för att det skulle bli fler riksavtal och man ville verkligen att fler verksamheter ska in under kollektivavtalets bestämmelser. Hans de Geer menar att SAF ganska snart efter sin tillkomst hade två mål, lönenormering och arbetets frihet. Han menar att vägen till båda gick genom kollektivavtalet. 15 Även om många arbetsgivare ännu inte tyckte det var självklart med kollektiva eller skrivna avtal. I regel var avtalen muntliga mellan arbetarna och arbetsgivaren. Det ansågs att kollektiva avtal var främmande för den nordiska traditionen, som byggde på att personer och inte grupper var juridiskt ansvariga. Det var också de små arbetsgivarna som hade lättast att acceptera kollektivavtalen eftersom de upplevde hoten minst och såg fördelarna klarast med att gå in i en kartell och undvika förhandlingskonkurrens om lönerna. Organisationens syfte med kollektivavtal var att vinna och bevara kontroll yttre kontroll över arbetets marknad och pris, inre över produktionens utformning. Det viktiga för arbetsgivarna var inte bara att komma överens om priset på arbetet lönen utan leveranstrygghet, en garanti att verkligen få arbetet utfört. 16 Det andra målet, arbetets frihet, kunde nås genom att garantera de principer man lagt fast om arbetsgivarnas rätt att leda och fördela arbetet och anställa vem man ville och att förmännen skulle stå utanför fackföreningen, regler som slogs fast i kollektivavtalet. Christer Lundh menar dock att arbetsgivarnas snabba omsvängning från motstånd mot fackföreningsrörelsen och kollektivavtalen till ett förespråkande för att vidga avtalsramen från lokala till riksomfattande kollektivavtal kan förefalla förbryllande. Han pekar på att det delvis kan förklaras med att arbetsgivarna inbördes var splittrade i frågan och att det rörde sig om förskjutningar av opinionen inom arbetsgivarrörelsen men att en annan bidragande förklaring är att fackföreningsrörelsen successivt uppnådde en sådan styrkeposition att den inte längre kunde ignoreras. 17 SAF:s omsvängning i kollektivavtalsfrågan var en grundförutsättning för ökad samverkan mellan parterna. Det skulle dock dröja decennier innan parterna kunde spika en gemensam förhandlingsstrategi som banade väg för ökad samverkan mellan parterna på arbetsmarknaden. SAF ville emellertid få till stånd förändringar i maktförhållandena inom fackföreningsrörelsen. Man ville att LO, i likhet med SAF, skulle få ett starkare grepp om 14 Christer Lundh: Spelets regler, sid Hans de Geer: a.a., sid Hans de Geer, a.a.: sid Christer Lundh, a.a.,: sid. 116

11 avtalen och dess giltighet. SAF ville helt enkelt att fackföreningsrörelsen skulle bli betydligt mer centralstyrd. Med tiden lyckades man också med detta. Lag och domstol I början av 1900-talet pågick försök att skapa en lag om föreningsrätten. Det rådde dock oenighet om den negativa föreningsrätten, dvs. rätten att stå utanför fackförening. Därmed blev det ingen lagstiftning då. Det enda som kom till stånd var en lag om möjligheten till frivillig medling, år 1906, något som kom att användas flitigt. Det kom att dröja till 1928 innan en lag om kollektivavtal trädde i kraft som stadgade hur förhandlingarna skulle föras, under vilka omständigheter som någon part kunde ta till konflikt. Kollektivavtal skulle vara bindande för både organisationerna och medlemmarna. Under löpande avtalstid skulle stridsåtgärder vara förbjudna oavsett om de gällde tolkningstvister, för att åstadkomma förändringar i gällande avtal, för att driva fram regler i kommande avtal eller som sympatiåtgärder till stöd för en organisation som inte har rätt till konflikt. Samtidigt inrättades också Arbetsdomstolen. Den ersatte den centrala skiljenämnden och skulle döma som enda instans i arbetsrättsliga frågor. SAF var i allt väsentligt för dessa åtgärder. Man ansåg att det skulle skapa ordning och reda på arbetsmarknaden. Åtgärderna skedde dock i strid med arbetarrörelsen. Både fackföreningsrörelsen och socialdemokraterna var emot inrättandet av arbetsdomstolen och lagen om kollektivavtal. Man ansåg att parterna själva kunde reglera detta. Men sedan de väl kommit till stånd vägrade en ny socialdemokratisk regering att ändra i dem. Det kom att bli viktiga institutioner för den svenska arbetsmarknaden. Det är nog en allmän upplevelse att det skapade lugn och stabilitet på arbetsmarknaden. Det gjorde att relationerna mellan parterna blev allt bättre. Arbetsdomstolen finns kvar och den kritik som för närvarande riktas mot den är att den utgör en korporativ inrättning, där de som ska döma i arbetstvister är de som är bärare av avtalen. Det betyder t.ex. att oorganiserade har betydande svårigheter att få rätt eller att andra organisationer som inte är etablerade på arbetsmarknaden kan bryta sig in. Arbetsdomstolen var för övrigt i princip det enda statliga organ som SAF blev kvar i när de på 1990-talet bestämde sig för att lämna de statliga myndigheternas styrelser. De regler som gäller för kollektivavtal och möjligheter och begränsningar till konflikter gäller i allt väsentligt fortfarande. Saltsjöbadsavtalet Få saker i arbetsmarknadens utveckling är så mytomspunna som just Saltsjöbadsavtalet. Det blev symbolen för det samförstånd som skulle grundläggas genom denna överenskommelse. Det har gett upphov till ett begrepp Saltsjöbadsandan som betecknar den vilja till samförstånd som fanns mellan parterna.

12 Saltsjöbadsavtalet föregicks av försök från den socialdemokratiska regeringen om att komma överens om lagstiftning som skulle reglera arbetsmarknaden. Propåerna avvisades av de fackliga ledarna. Håll tassarna borta från arbetsmarknaden, den sköter vi, var det kärva beskedet. Ett argument var möjligheten till fortsatt organisering av arbetarna. Det gällde inte minst lantarbetarna. De hade på många ställen usla villkor. Inom Lantarbetareförbundet krävde man lagstadgad minimilön för att råda bot på eländet. Men samtidigt, vilka argument skulle förbundet då använda för att organisera arbetarna? Svaret blev att man avstod från att begära lagstadgade löner och i stället agiterade bland lantarbetarna att organisera sig och kräva kollektivavtal på arbetsplatserna. SAF var pådrivande för att åstadkomma ett huvudavtal med LO. Redan 1909 hade man eftersträvat ett sådant avtal om förhandlingsordning och allmänna principer. Förhandlingarna påbörjades redan på sommaren Det förverkligades genom Saltsjöbadsavtalet Det följdes i sin tur av en rad olika överenskommelser om olika delar av verksamheten. I avtalet åtog sig parterna att utse en gemensam nämnd, Arbetsmarknadsnämnden, som skulle hantera frågor om uppsägning och permittering och samhällsfarliga konflikter. Det finns en förhandlingsordning för tvister om arbetsvillkor eller förhållandet i övrigt mellan parterna. Det fanns en reglering av uppsägning och permittering, som innebar att arbetsgivaren måste varsla fackföreningen om uppsägning och permittering och förhandla om åtgärden. I sista hand skulle de kunna prövas av Arbetsmarknadsnämnden och avgörande för åtgärdens giltighet skulle vara såväl produktionens beroende av arbetskraftens duglighet och lämplighet som arbetarnas berättigade intresse av trygghet i anställningen. De ekonomiska stridsåtgärderna begränsades och det handlade främst om att skydda tredje man. Slutligen stadgade avtalet hur konfliktåtgärder mot samhällsviktiga funktioner skulle hanteras. Det innebar att Arbetsmarknadsnämnden skyndsamt skulle pröva konflikter där någon av parterna, en myndighet eller liknande begärde skydd för ett allmänt intresse och om nämndens majoritet menade att konflikten skulle hävas måste SAF och LO se till att berörda förbund agerade i enlighet med beslutet. 18 LO tog på sig att övertyga förbunden om att underteckna huvudavtalet. Två förbund, Transportarbetareförbundet och Byggnads, kom dock aldrig att underteckna huvudavtalet. Huvudavtalet innebar ett genombrott för försöken att stävja antalet konflikter. Det blev betydligt lättare att bilägga konflikter med hänvisning till att Arbetsmarknadsnämnden fanns. Effekten är tydlig i statistiken. Visserligen sammanföll Saltsjöbadsavtalet med andra världskrigets utbrott. Det blev en tid för nationell samling under alla omständigheter, men avtalet hade en avkylande effekt på arbetsmarknaden och skapade förutsättningar för ett omfattande och långtgående samarbete mellan arbetsgivarna och löntagarna. Det blev dessutom startskottet för en rad andra områden där avtal träffades under de kommande åren. Det handlade om lokal skyddsverksamhet, lärlingsavtal och företagsnämnder. 18 Svante Nycander: Makten över arbetsmarknaden, sid. 75

13 I och med dessa avtal hade grunden för en lång period av samförstånd. Arbetsgivarna gjorde vad de kunde för att centralisera förhandlingsverksamheten. År 1941 ändrades LO:s stadgar som i praktiken innebar att beslutande medlemsomröstningar i avtalsfrågor inte blev möjliga att genomföra. SAF hade fått början på den centralisering av fackföreningsrörelsen som man eftersträvat. Faktaruta Centrala SAF-LO-avtal Huvudavtalet om förhandlingsordning, Saltsjöbadsavtalet (1938) Arbetarskyddsavtal (1942) Lärlingsavtal (1944) Avtal om företagsnämnder (1946) Arbetsstudieavtal (1948) Förbundsvisa avtal om lönestatistik och förhandlingsunderlag (1949) Fackföreningsrörelsen centraliseras Under fackföreningsrörelsens barndom var det på de enskilda arbetsplatserna som strejkvapnet fanns. Inom flera förbund hade man beslutande medlemsomröstningar om kollektivavtalens innehåll. Det här innebar att organisationen var starkt decentraliserad. Arbetsgivarna ville att de fackliga organisationerna skulle kunna fatta beslut om avtalens innehåll och begränsa de lokala föreningarnas rätt att strejka. Redan 1909 hade man eftersträvat ett huvudavtal om förhandlingsverksamheten mellan parterna. Den stadgerevision som genomfördes inom LO 1941 begränsade möjligheterna till lokala parter att driva krav på konflikter. Det blev ett ovillkorligt krav för medlemskap i LO att förbundsstyrelsen hade den yttersta beslutanderätten när det gällde att säga upp kollektivavtal. Det gällde också möjligheten att anta eller förkasta förslag till avtal. Dessutom var det förbundsstyrelsen som förfogade över rätten att vidta stridsåtgärder. Regeln innebar i praktiken slutet för systemet med beslutande medlemsomröstningar. 19 Därmed var vägen lagd för en betydligt mer centraliserad fackföreningsrörelse, helt i enlighet med arbetsgivarnas önskemål. Det som hägrade för de fackliga organisationerna var möjligheterna till ett stigande välstånd. Högre löner skulle ge bättre möjligheter att försörja sig och man insåg att vägen till högre löner gick genom rationaliseringar. Facket bejakade nu rationaliseringar och en effektivare produktion. Den bejakande inställningen till teknisk utveckling och rationaliseringar som kännetecknar svensk fackföreningsrörelse har sannolikt få motsvarigheter. På de flesta håll är försvarar facket de arbetstillfällen som finns, gör sitt bästa för att förhindra rationaliseringar som betyder färre jobb. Det är en förklaring till att samarbetet med arbetsgivarna under många år fungerade. Man hade ett gemensamt intresse: Ökad produktion. 19 Christer Lundh: Spelets regler ; sid. 185

14 Metallstrejken Ett allvarligt bakslag för arbetsfreden var Metallstrejken Den utbröt medan andra världskriget ännu pågick och konflikten varade i fem månader. Sammanlagt var det metallarbetare som berördes av strejken. Det var i mångt och mycket en intern konflikt inom Metall. Det var den kommunistiska oppositionen som fronderade mot förbundsledningen. Medlemsomröstningar hölls och flertalet röstade för konflikt. Kommunister hade under några år varit förbjudna att inneha förtroendeposter i förbundet. Förbudet upphävdes i februari Kommunisterna hade medvind och det var med knapp nöd som förbundsledningen undgick ett misstroendevotum på kongressen Men vänsterfalangen inom förbundet var stark och fick stöd för en strejk, som till slut också godkändes av LO. Medlarna vädjade efter sex veckors strejk till Metall om att förhandla om ett avtal i linje med övriga på arbetsmarknaden. Men det dröjde till den 18 juni innan en knapp majoritet på avtalskonferensen accepterade ett bud. Vid en fjärde medlemsomröstning fanns det fortfarande en majoritet mot avtalsförslaget. Förbundsstyrelsen använde då sin beslutanderätt i avtalsfrågor och en uppgörelse träffades den 6 juli. Förbundet hade krävt lönelyft på 10 procent, resultatet blev 2,5 procents löneökningar. Förbittringen var stor inom förbundet. Återigen visade det sig att strejk inte var någon effektiv metod att tvinga fram goda uppgörelser. Centrala lönerörelser Centraliseringen på arbetsmarknaden hade i allt väsentligt SAF som moder. Det var SAF som var pådrivande även för att åstadkomma centrala avtal mellan SAF och LO. Man ville att de centrala parterna skulle komma överens om löneökningstakten för att därigenom vara normerande till gagn för svensk samhällsekonomi. Organisationen hade slutit upp bakom tanken att lönekonkurrensen mellan arbetsgivarna skulle upphävas. Det gällde såväl möjligheterna att betala lägre löner än den avtalsenliga lönen som en konkurrens där arbetsgivarna drev upp lönerna för bristyrken. Inom verkstadsindustrin fanns flera överenskommelser som upphävde konkurrensen. Det fanns t.ex. en informell kartell som angav ingångslönerna för civilingenjörer. Dessutom hade man kommit överens redan på 1920-talet om att inte annonsera efter arbetskraft, allt för att förhindra att löntagarna försökte förbättra sin lön genom att byta arbete. Detta förbud kom att gälla ända in på 1970-talet. En viktig förutsättning för den samverkan som skedde med fackföreningsrörelsen var den industriella koncentrationen till stora företag som dominerades av ett fåtal ägargrupper. Det var ett utmärkande institutionellt drag i det svenska näringslivet. Storindustrin fick stor betydelse i förhållande till både fackföreningsrörelsen och regeringen. I slutet av 1940-talet var SAF för en kollektiv och standardiserad reglering av löne- och anställningsförhållandena. En stadgereform inom arbetsgivarorganisationen gjorde det möjligt för SAF att driva den linjen.

15 På flera områden stärkte SAF sin position gentemot medlemsförbunden. SAF:s styrelse fick inflytande över medlemsförbundens förslag till kollektivavtal. Dessutom var det SAF:s styrelse som avtalens innebörd skulle tolkas. SAF:s styrelse fick beslutanderätt över hur delägare och förbund skulle uppträda under avtalslösa perioder. Dessutom fick SAF:s styrelse inflytande över frågor som ansågs ligga i det allmänna arbetsgivarintresset. Under 1950-talet drev SAF på för att förhandlingarna skulle centraliseras, så att det var de båda huvudorganisationerna som skulle träffa avtal. Man ville få en standardiserad lönebildning och motverka inbördes konkurrens. Det skulle minska det man brukar kalla transaktionskostnaderna för lönebildningen. De centrala förhandlingarna var en viktig del i den svenska modellen som nu på allvar började ta form. Senare tids forskning av utvecklingen har reviderat uppkomsten av denna. Man har menat att arbetsgivarna [bör] tilldelas en mycket mer aktiv roll i den förändring som ledde fram till etablerande av den svenska modellen därför att SAF drev på fackföreningsrörelsens centralisering och arbetade för en central och standardiserad lönebildning för att motverka inbördes konkurrens mellan olika företag om arbetskraft som det rådde brist på. 20 Det skedde dock inte utan hårt internt motstånd. Varför valde arbetsgivarna den vägen? Man kan peka på att svenskarna var vana vid nationella lösningar, fackföreningsrörelsens relativa styrka och det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet gjorde att det tedde sig naturligt. Genom de centrala förhandlingarna förhindrade man att staten, regeringen, la sig i lönebildningen ytterligare. Man kunde alltså förhindra ytterligare en centralisering, ett argument som sannolikt var tämligen gångbart internt. Det gjorde att SAF blev en organisation med mycket makt och därmed en attraktiv arbetsplats: SAF var i mitten av förra seklet en eftertraktad arbetsplats. Möjligtvis smällde UD högre för unga karriärsugna jurister. Men inte mycket. Det var också en arbetsplats som motsvarade förväntningarna. Man befann sig i samhällets mitt, jämsides med regeringen och LO. 21 Genom den starka samverkan kunde arbetsgivarna tillförsäkra sig fackföreningsrörelsens stöd för rationaliseringar. Det blev naturligt även för fackföreningsrörelsen att se rationaliseringar som höjde produktiviteten som vägen för att åstadkomma löneökningar. Det förbättrade näringslivets lönsamhet. Det var SAF som i mitten på 1950-talet lyckades man få med sig LO på centrala förhandlingar. LO hade formulerat idéer om den solidariska lönepolitiken. Lönerna skulle utjämnas mellan olika löntagargrupper. För att klara en sådan utjämning var det nödvändigt med centrala lönerörelser, ansåg man. SAF:s ständiga propåer om en centralisering föll alltså i god jord, 20 Christer Lindh, a.a.. sid Sture Eskilsson, Från folkhem till nytt klassamhälle, sid. 50

16 under förutsättning att de ledde till en löneutjämning. Det var de lägst avlönade som, ansåg man, skulle vara vinnare på de centrala lönerörelserna. Därefter följde en oavbruten period från 1955 till 1984 med centrala uppgörelser. De centrala överenskommelserna blev med tiden allt mer detaljerade och en rad förbundsspecifika frågor togs upp i förhandlingarna. Det intressanta är emellertid att det var arbetsgivarna som i så hög grad tog initiativ till centraliseringen av avtalsförhandlingarna. Det har tidigare alltid framhållits att det var LO som var den drivande parten för centrala förhandlingar. De forskare som studerat området under senare tid vill gärna i ökad utsträckning lägga initiativet på arbetsgivarsidan. Det kom dock att passa LO:s strävanden ganska väl. På ytterligare en punkt menar Christer Lundh att det finns anledning att revidera tidigare uppfattningar: Varken fackföreningsrörelsen eller arbetsgivarna var eniga i sina respektive vägar mot de överenskommelser som utgjorde den svenska modellen utan det fanns inom fackföreningsrörelsen motsättningar mellan höglöne- och låglöneförbund och mellan dem som ville föra en militant facklig kamp och förespråkarna för samarbete. Lundh menar också att arbetsgivarna var splittrade inbördes mellan konkurrensutsatta och skyddade branscher och beroende på vilken strategi man ansåg att företaget borde ha i förhållande till sina anställda och fackföreningarna: en individualistisk eller kollektivistisk. Han påpekar att den svenska modellen blev möjlig genom att LO-ledningen och SAFledningen inom sitt område strävade efter att disciplinera organisationer och medlemmar, slöt en klassöverskridande allians för en gemensam sak som man på båda håll ansåg ligga i helhetens intresse. Inte desto mindre innebar den svenska modellens etablerande att man, även om man lirkade och kompromissade så långt det gick, de facto tvingades nonchalera delar av den egna rörelsen för att få till stånd ett samarbete med den centrala instansen på motståndarsidan. 22 Faktaruta Arbetstidsreformer 1920: 48 timmars arbetsvecka 1960: 45 timmars arbetsvecka 1969: 42,5 timmars arbetsvecka 1973: 40 timmars arbetsvecka Faktaruta Semester 1938: Två veckors semester 1951: Tre veckors semester 1963: Fyra veckors semester 1978: Fem veckors semester Solidarisk lönepolitik Det var arbetsgivarna som drev på, men de centrala lönerörelserna passade egentligen fackföreningsrörelsen som hand i handske. Den mer centraliserade inriktningen gavs en betydligt mer ideologisk form. LO hade hittills saknat lönepolitiska idéer. Men till 1951 års kongress lade man fram ett lönepolitiskt program. Det blev uppenbart att man slets mellan olika lönepolitiska mål. Det var dock den solidariska lönepolitiken som skulle bli den förhärskande. Under flera decennier var det den solidariska lönepolitiken en ledstjärna för LO:s lönepolitik. Syftet med den solidariska lönepolitiken var att utjämna lönerna, inte minst mellan 22 Christer Lundh: Spelets regler, sid. 218

17 okvalificerade arbetare och yrkesarbetare, men också mellan arbetare i olika sektorer av arbetsmarknaden. Meningen var att löneutrymmet skulle bestämmas av konkurrenskraften i samhället som helhet, löneökningarna skulle inte vara beroende av företagens vinstnivå. Den solidariska lönepolitiken innebar i princip två problem för fackföreningsrörelsen. För det första innebar det att företag som inte hade tillräcklig lönebetalningsförmåga slogs ut. För det andra skapades stora vinster i företag som gick bra och där lämnades ett outtaget löneutrymme. Den solidariska lönepolitiken påskyndade strukturomvandlingen vilket bidrog till höjda reallöner. Samtidigt innebar det att många blev arbetslösa när företagen slogs ut, vilket ställde krav på både arbetsmarknadspolitik och regionalpolitik för att underlätta återkomsten i yrkeslivet. Tankarna på att komplettera den solidariska lönepolitiken med arbetsmarknadsoch regionalpolitik utarbetades av LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner. De kom att dominera den stabiliseringspolitiska debatten. De centraliserade avtalsförhandlingarna kompletterades med en arbetsmarknads- och regionalpolitik som syftade till att förhindra att nedläggningar av företag skulle leda till långvariga arbetslöshetsperioder. I stället skulle dels arbetarna stimuleras att flytta till växande regioner och yrken genom flyttbidrag och utbildning. Företag som etablerades i regioner med svag arbetsmarknad kunde också få bidrag. Fackföreningsrörelsen hade helt accepterat rationaliseringsrörelsen, den strävan efter effektivare produktion som skulle kunna förbättra reallöneökningarna. Det var också en av samförståndets viktigaste punkter att man gemensamt strävade efter att öka produktiviteten och skapa förutsättningar för en bättre levnadsstandard. Med tillväxt och rättvisa som drivkrafter Genom LO:s kongressprogram går det att följa det fackliga engagemanget för teknisk utveckling, rationaliseringar och tillväxt parallellt med utjämning, rättvisa och socialpolitik. Till 1951 års kongress utarbetades den klassiska rapporten Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen. I rapporten framhålls den solidariska lönepolitiken som effektivitetsfrämjande: En solidarisk lönepolitik underlättar därför en produktivitetsfrämjande stabilitet i prisnivån. Den skulle även kunna utlösa redan kända, ej realiserade tekniska förbättringar. Insikten var att om näringslivet inte rationaliserar i tillräcklig utsträckning tvingas företagen så småningom inskränka driften. 23 I 1966 års kongressrapport, Fackföreningsrörelsen och den tekniska utvecklingen, framhålls den sedan länge positiva inställningen till tekniska förändringar och näringslivets strukturomdaning. Det påpekas att man själv varit en pådrivande och i viss mån styrande kraft i den samhällsutveckling som ägt rum i vårt land. Samtidigt framhävs att omställningsprocessen medför betydande olägenheter och i vissa fall personliga lidanden. Återigen framhålls den solidariska lönepolitiken som grunden för den fackliga lönepolitiken och som ett led i näringslivets effektivisering genom att låglöneföretag tvingas till 23 LO: Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen

18 rationalisering eller, därest de inte längre förmår konkurrera om arbetskraft, att avstå denna till expansiva företag. 24 Nästa nedslag i historien gör vi ytterligare 15 år senare, 1981, då kongressrapporten hette Näringspolitik för 80-talet. Här dominerade krisen: Budskapet i denna rapport är att det blir kärvt i den svenska ekonomin under 1980-talet, är inledningsmeningen till rapporten. Det slås fast att det behövs en god tillväxt i samhällsekonomin för att skapa de resurser som är nödvändiga för att lösa de stora problem vi står inför. Samtidigt ställdes krav på den tillväxt som skulle åstadkommas. Det var en kvalitativ tillväxt om det i längden skall bli trovärdigt och tjäna som mål för strukturpolitiken. I rapporten tas drivkrafterna i näringspolitiken upp som ett centralt avvägningsproblem och att det är genom denna avvägning som en samtidig lösning av den ekonomiska och den fördelningspolitiska krisen skall kunna uppnås. 25 När LO-kongressen skulle ta ställning till en rapport på 1996 års kongress hette rapporten Rättvisa. Man hade angett inriktningen på den fackliga politiken. I rapporten formulerades tre riktmärken för det fackliga uppdraget. Det var att skydda medlemmarna mot godtycke, att verka för en rättvis fördelning av produktionsresultatet samt att verka för människors frigörelse och möjligheter att växa, att ta striden mot alla slag av förtryck. Rapporten avslutas med att konstatera att den svenska modellens guldålder ligger i historisk tid: Det vi uppnådde under den svenska modellens guldålder på 50- och 60-talen var ett resultat av kombinationen facklig styrka och samförstånd. Samförståndet byggde på att vi och arbetsgivarsidan kunde se att vi delvis hade sammanfallande intressen. Samförstånd kan bara skapas av en stark facklig rörelse och i ett samhälle med demokrati och maktbalans. 26 Det kanske är en orättvis betraktelse, men intrycket av 45 års fackliga kongressrapporter är att de i allt större utsträckning kommit att handla om hur produktionsresultatet ska fördelas och i allt mindre utsträckning kommit att beröra hur en tillväxt ska kunna åstadkommas för att ha resurser att fördela. Om det är en riktig iakttagelse så har alltså 25 år med mycket svag tillväxt och växande klyftor besvarats av fackföreningsrörelsen med krav på en rättvisare fördelning. Fackföreningsrörelsen radikaliseras Till stor del kunde det råda samförstånd och arbetsfreden var säkrad under 1940-, och 1960-talen. Under en följd av år ökade även reallönerna ökade rekordartat. Samtidigt kunde arbetstiden förkortas och det starka samhället byggas ut. Under hela den trettioårsperioden (om vi undantar metallstrejken 1945) var det sammantaget färre konfliktdagar per anställda än det var under enstaka år på och 1930-talet. Under 1960-talet radikaliserades fackföreningsrörelsen. På flera punkter rådde det missnöje. Det gällde inte minst arbetsmiljön som av många ansågs alltför dålig. Det gällde också levnadsförhållandena och många upplevde att de, trots den solidariska lönepolitiken, hade en alltför dålig levnadsstandard. Dessutom var otryggheten på arbetsplatserna stor och arbetsgivarnas inflytande för stort. 24 LO: Fackföreningsrörelsen och den tekniska utvecklingen 25 LO: Näringspolitik för 80-talet 26 LO: Rättvisa

19 Radikaliseringen fick sitt kanske tydligaste uttryck i gruvstrejken vid statens egen gruva i Kiruna Den blev symbol för hur arbetarna upplevde en frustrerad arbetssituation. Det som var den utlösande faktorn i gruvstrejken var de tidsstudier som användes. I början av 1970-talet utbröt en vild strejk bland skogsarbetarna. De strejkande ville avskaffa ackordslönerna i branschen. Den allmänna radikaliseringen inom samhället gjorde att debatten fördes i helt andra tongångar än under samförståndets och 1960-talet. Rekordåren började ta slut och i stället började både tillväxt och storföretagen ifrågasättas. Arbetsrättsliga reformer Resultatet av strejkerna och missnöjesyttringarna var bl.a. ett omfattande reformarbete på det arbetsrättsliga området. Förhållandena på arbetsmarknaden reglerades i allt större utsträckning genom lagar och inte genom överenskommelser mellan parterna. Det handlade bl.a. om medbestämmande och anställningstrygghet. Lagstiftningen var ett avsteg bort från den svenska modellen, där parterna själva skulle göra upp om reglerna på arbetsmarknaden. En rad arbetsrättsliga reformer drevs igenom under 1970-talet, de flesta under stor enighet i riksdagen, även om det rådde skilda uppfattningar om detaljer. Det blev lagar om medbestämmande, anställningstrygghet och fackliga förtroendemän. Därmed kan sägas att en grundbult i den svenska modellen drogs ut. Det var inte alla reformer som gillades inom fackföreningsrörelsen när politikerna drev igenom dem. I stället för att låta parterna förhandla om innehållet i reformerna tog politikerna över. Dessutom kan ganska lätt konstateras att arbetsgivarnas inflytande över lagstiftningen inte var särskilt omfattande. Man kan alltså säga att lagstiftningen på 1970-talet i allt väsentligt gynnade den ena parten på arbetsmarknaden. Löntagarnas positioner flyttades fram, men till priset av att det blev en komplex och oöverskådlig lagstiftning som skulle tolkas och där egentligen ingen av parterna var bärare av reglerna. Faktaruta Arbetsrättsliga reformer Lagen om anställningsskydd (1974) Arbetsmiljölagstiftning (1974 och 1978) Förtroendemannalagen (1974) Främjandelagen (1974) Lagen om anställdas styrelserepresentation (1976) Lagen om medbestämmande (1977) Det är omtvistat i vilken grad fackföreningsrörelsen har varit pådrivande för den arbetsrättsliga lagstiftningen. I mytbildningen finns en rad uttalanden av fackliga ledare som muttrat om sin mycket tveksamma inställning till arbetsrätten. Klart är emellertid att den

20 fackliga rörelsen har slagit vakt om arbetsrätten när den väl kommit till. Man har motsatt sig varje förändring som har uppfattats som en försämring av rättigheterna. Kanske förre LO-ordföranden Stig Malm kom sanningen närmast när han i sina memoarer skrev: På så sätt kom en lång tradition att brytas, med konsekvenser jag tror ingen överblickade vid det tillfället. Krav på lagstiftning kom på en rad områden som till exempel anställningstryggheten, inflytande för de anställda, regler för fackligt förtroendevalda och större inflytande över arbetsmiljön. I dag tror jag vissa inom arbetarrörelsen har stor förståelse för den vrede och ibland uppgivenhet som arbetsgivarna uttryckte under den här perioden. Det var inte bara det att en lång period av samförstånd bröts, utan också det faktum att arbetsgivarnas inflytande över lagstiftningen var synnerligen begränsat. 27 Löntagarfonder Den solidariska lönepolitiken ledde till att en del företag fick mycket stora vinster. Eftersom den solidariska lönepolitiken innebar att arbetarna inte skulle ta ut mer i löneökningar i vinstrika företag än i andra, ledde det till vad man kallade ett outtaget löneutrymme. Det var ett dilemma och det kom att riktas kritik inom fackföreningsrörelsen mot att man lämnade dessa vinstmedel orörda. På LO-kongressen hade Metall en motion som menade att LO måste utreda frågan. Det kom också att göras och arbetet lades på en arbetsgrupp, bestående av ekonomer på LO. Utredningen överlämnade en idéskiss år 1975 och till LO-kongressen 1976 fanns ett färdigt förslag. Det kom att föranleda en av de mest omfattande debatterna under hela 1900-talet. Arbetsgivarna, som redan utvecklat sin opinionsbildande verksamhet, rasade. De borgerliga partierna angrep. Och socialdemokratin stod villrådig inför framtiden. Man utredde olika tekniska lösningar på löntagarfonderna. Man menade att inte bara att löntagarnas inflytande skulle stärkas, löntagarfonderna skulle också bidra till kapitalbildningen i samhället. År 1983 genomfördes löntagarfonder i en mycket bantad version men ledde ändå till starkt motstånd. De väckte föga entusiasm någonstans, ledde inte till några nya arbetstillfällen och de kom också att avvecklas i början av 1990-talet av den borgerliga regeringen. När debatten om löntagarfonder tog fart stod LO:s inflytande i zenit. Utvecklingen gick i stor utsträckning de fackliga organisationernas väg. Inflytandet stärktes, ekonomin i de flesta fackförbund var stark, man byggde ut kanslierna och medlemmarna strömmade till. När löntagarfonderna genomfördes hade man passerat denna punkt. Inte på så sätt att det var en bruten organisation, men man hade inte längre samma tyngd i debatten. Därefter har de fackliga organisationernas inflytande successivt minskat. EFO-modellen med efterföljare Det har gjorts en rad försök att bringa reda i det lönepolitiska dilemmat att klara full sysselsättning utan att inflationen sticker iväg. Olika utredningar har med skilda förtecken levererat modeller för att klara lönebildningens dilemma. Utredningscheferna inom SAF, LO och TCO fick i uppdrag att reda ut den samhällsekonomiska bakgrunden till löne- och avtalsfrågorna. De formade i slutet av Stig Malm: 13 år, citerat i Ander Johnsson; Sanningssägare eller samarbetsingenjör, sid. 71