Riskanalys i polisverksamhet

Transkript

1 Rikspolisstyrelsens utvärderingsfunktion Rapport 2014:5 Riskanalys i polisverksamhet Utvärdering av riskanalys för våld på individnivå: Check-10(+) Caroline Mellgren, Klara Svalin, Marie Torstensson Levander och Sten Levander Institutionen för kriminologi, Malmö högskola

2

3 Rikspolisstyrelsens utvärderingsfunktion Rapport 2014:5 Riskanalys i polisverksamhet Utvärdering av riskanalys för våld på individnivå: Check-10(+) Caroline Mellgren, Klara Svalin, Marie Torstensson Levander och Sten Levander Institutionen för kriminologi, Malmö högskola Rikspolisstyrelsen

4 Denna rapport har upprättats vid Rikspolisstyrelsens funktion för utvärderingsverksamhet. Rikspolisstyrelsen har inte tagit ställning till innehållet. De åsikter som framförs är författarnas egna.

5 Innehåll Innehåll Författarnas förord...7 Sammanfattning...9 Inledning...11 Allmän bakgrund...11 Riskbedömningar inom det svenska polisväsendet...13 Check-10(+)...13 Material...15 Resultat...17 Vilka var brotten?...21 Vilka var riskfaktorerna?...21 Riskbedömning...22 Samband mellan riskfaktorer och risknivåer...23 Re kommenderade och genomförda stöd- och skyddsåtgärder...24 Bygger genomförda åtgärder på riskfaktorer/risknivån?.25 Upprepad utsatthet/återfall i brott...25 Diskussion...27 Referenser

6 Riskanalys i polisverksamheten 6

7 Författarnas förord Författarnas förord I föreliggande rapport presenteras resultatet från en utvärdering av hur Polismyndigheten i Uppsala län arbetar med riskanalys för våld på individnivå med fokus på riskbedömningsverktyget Check-10(+). Malmö högskola har av Rikspolisstyrelsen fått i uppdrag att utvärdera polisens arbete med riskanalyser. I en första rapport redovisades resultatet från en utvärdering av Skånemodellen, ett riskbedömningsverktyg som används för riskanalys inom Polismyndigheten i Skåne (Mellgren m.fl., 2012, redovisas även i Mellgren m.fl., 2014a). I samma rapport redovisas en motsvarande utvärdering av hur Check-10(+) används i Stockholms län. Check-10(+) är inte utvärderat tidigare och kunskapen om hur verktyget fungerar inom polisverksamhet för att bedöma risken för våld på individnivå är därmed begränsad. Vår förhoppning är därför att föreliggande studie kommer till användning som ett underlag för polisen i arbetet med att utveckla och förbättra arbetet med riskanalys för våld på individnivå. Flera personer har bistått oss med värdefull hjälp under utvärderingens gång. Vi vill särskilt tacka Bo Wickström, Pia Byhlund, Magnus Eriksson och Mikael Malmberg. Professor Tom Palmstierna vid Karolinska Institutet och vid Norges teknisk-naturvetenskaplige universitet i Trondheim har sakgranskat rapporten. Projektet har finansierats av Rikspolisstyrelsen. 7

8 Riskanalys i polisverksamheten 8

9 Sammanfattning Sammanfattning I följande rapport sammanfattas resultatet från en utvärdering av Check-10(+). Check-10(+) är en av de strukturerade checklistor för bedömning av risk för upprepat våld på individnivå som används inom svensk polis. Rikspolisstyrelsen föreslog efter en inspektion av polismyndigheternas rutiner vid riskanalys (Rikspolisstyrelsen, 2010) att de metoder och verktyg som används inom svensk polis för att bedöma risken för upprepat våld på individnivå bör utvärderas. Detta baserades på att de olika metoder för riskanalys och specifika verktyg för riskbedömning som tillämpas inom svensk polis har utvärderats i begränsad utsträckning, och att kunskapen om hur verktygen fungerar är bristfällig. I en uppföljande inspektion av myndigheternas arbete med riskanalys (Rikspolisstyrelsen 2014:9) rekommenderas att verktygen SARA, SAM, PATRIARK och eventuellt Check-10(+) ska användas nationellt. Utvärderingen bygger på en genomgång av 98 ärenden i vilka en riskbedömning med Check-10(+) genomfördes i Polismyndigheten i Uppsala län. Arbetssättet och verktyget studeras avseende den initiala bedömningen där ärenden som sedan går vidare till strukturerad bedömning sorteras ut, internt bortfall, rekommenderade och genomförda stöd- och skyddsåtgärder, återfall i brott samt fördelning av risknivåer. De ärenden som bedömdes med Check-10(+) var olika och inkluderade brottstyper som olaga hot, och misshandel men även mordbrand och utpressning för att nämna några. Det interna bortfallet var stort främst avseende faktorer som var associerade med gärningspersonen med det gemensamt att de rörde personlighetsrelaterade egenskaper som kriminell attityd, impulskontroll och bristande medkänsla. Bortfallet var så stort (mer än 30%) att instrumentets validitet var hotad. De flesta ärenden bedöms i mitten av den skala på vilken risken och hotbilden bedöms. Det vanligaste är att det föreligger viss risk eller risk och låg hotbild eller förhöjd hotbild (2 eller 3). Få ärenden bedöms som ringa risk eller ingen hotbild och antalet ärenden där risken bedöms som betydande och hotbilden som hög är mycket få. Antalet riskfaktorer stiger med risknivån och hotbildsnivån. Ju fler riskfaktorer som föreligger desto högre bedöms alltså risken och hotbilden. I knappt hälften av ärendena rekommenderas någon stöd- och/eller skyddsåtgärd och i ungefär en fjärdedel av det totala antalet ärenden genomfördes den rekommenderade åtgärden. De åtgärder som rekommenderas är i huvudsak samtal som innehåller information om brottsofferstöd och riskanalysens resultat, motiverande samtal (gäller främst vittnen), 9

10 Riskanalys i polisverksamheten säkerhetssamtal och säkerhetsbesiktning av bostaden. Det är inte möjligt att identifiera något mönster i siffrorna. Oavsett risknivå rekommenderas åtgärder i ungefär hälften av ärendena. Oavsett allvarlighetsgrad i befarat återfall rekommenderas åtgärder i ca 40% av ärendena. Åtgärder på basen av rekommendationerna genomförs i ca 60% av fallen, också oavsett risk och allvarlighetsgrad. Det finns alltså inte någon systematik i detta och riskbedömningen styr inte åtgärdsrekommendationerna. Detta är den enda utvärdering av verktyget som hittills genomförts. Den viktigaste slutsatsen är därför att kunskapen om hur Check-10(+) fungerar i polisverksamhet måste öka innan verktyget rekommenderas som en nationell modell för bedömning av risk för generellt våld på individnivå. Resultaten från föreliggande utvärdering pekar på brister som måste åtgärdas och det bör föras en diskussion kring möjligheterna att bedöma risken för upprepat våld för så olika brottstyper som de som bedöms med verktyget i den här studien. 10

11 Inledning Inledning Rikspolisstyrelsen har gett Malmö högskola uppdraget att utvärdera olika verktyg för riskbedömning för upprepat våld på individnivå med syftet att klargöra värde/nytta och funktion i polisarbete. Inom projektet utvärderas verktygen Skånemodellen, Check-10(+) och SARA:SV. Det övergripande målet med utvärderingen är att besvara frågan om riskanalys, och de åtgärder dessa implicerar, leder till en reduktion av upprepad utsatthet för brott. En beskrivning av det överordnade projektets utgångspunkter och frågeställningar, samt en preliminär redovisning av utfallet av de hittills genomförda delstudierna har sammanställts av Mellgren m.fl. (2012). I föreliggande rapport presenteras resultatet från en utvärdering av Check-10(+). Allmän bakgrund Riskbedömningar av den typ som används inom polisväsendet har i huvudsak utvecklats inom andra delar av rättsväsendet: i första hand inom psykiatri/rättspsykiatri (klinisk verksamhet såväl som beslut som avgörs i domstolar) och inom kriminalvården (Storey m.fl., 2011). Under många decennier utgick man från att de sakkunniga som anlitades (vanligen psykiatrer) kunde göra sådana bedömningar i kraft av sin utbildning och erfarenhet. Internationella studier visade dock att tillförlitligheten i dessa kliniska riskbedömningar typiskt sett var obetydligt bättre än slumpen (Monahan, 1984). Istället för att upphöra med riskbedömningar blev lösningen att förbättra prediktionsförmågan genom att använda s.k. aktuariska index, dvs. man dokumenterade sakförhållanden i individens liv som hade statistiska samband med framtida kriminalitetsrisk på gruppnivå. Faktorer som ingår i sådana index är t.ex. kön (män större risk), ålder (yngre större risk), tidig debut i kriminalitet och omfattande tidigare kriminalitet uppdelad på kategorier (våldsbrott, egendomsbrott, sexualbrott, narkotikabrott), allt utifrån antagandet att människor har en viss beteendekonstans (Hart, 1998). Prediktionsförmågan blev faktiskt bättre än med de tidigare ostrukturerade och intuitiva kliniska riskbedömningarna (som vi kan kalla magkänslebedömningar) men trots den förbättrade träffsäkerheten framfördes kritik mot det aktuariska sättet att predicera våld. De riskfaktorer som inkluderas i de aktuariska bedömningarna är exempelvis samma oberoende av individ och kontext (exempelvis riskfaktorn tidigare kriminell belastning), vilket betyder att faktorer som är av vikt i ett specifikt fall men inte i ett annat förbises. Om man vill använda riskbedömningar för riskhantering på individnivå, då har man ingen hjälp av de aktuariska 11

12 Riskanalys i polisverksamheten riskfaktorerna (Hart, 1998). Man kan inte byta kön på männen eller snabbt göra unga äldre för att reducera återfallsrisken. Det finns även en risk att bedömaren antingen bygger sina beslut i en alltför hög alternativt låg grad, på de aktuariska faktorerna, som ett resultat av att instrumentens struktur endast lämnar ett litet utrymme för professionella slutsatser. I en tidigare utvärdering av Skånemodellen (Mellgren m.fl., 2012), som används för att bedöma risken för upprepat hot och våld på individnivå, visade sig exempelvis lokalkännedom ibland spela en avgörande roll för en enskild bedömning, något som alltså inte skulle rymts inom en aktuarisk bedömning. För cirka 20 år sedan återintroducerades kliniska bedömningar i riskbedömningsinstrumenten. Dessa bedömningar görs på ett strukturerat sätt och magkänslan ges visst utrymme. På så sätt har samstämmigheten i olika bedömares riskanalyser blivit betydligt bättre, vilket är värdefullt i termer av rättssäkerhet eftersom det inte ska spela någon roll vem som genomför en bedömning. Prediktionsvärdet har däremot inte blivit särskilt mycket bättre. Om vi antar att 50% av en grupp fängelseintagna kommer att återfalla så får vi rätt i hälften av fallen genom att singla slant. I hälften av de återstående fallen får vi rätt därför att vi gör korrekta riskbedömningar. I de resterande fallen (25%) är bedömningen felaktig, antingen genom att vi tror att en person kommer att återfalla men inte gör det (dessa kallas falska positiva) eller att vi tror att personen inte kommer att återfalla men gör det (dessa kallas falska negativa). Totalt gör vi alltså en korrekt bedömning i 75% av fallen och en felbedömning i 25% av fallen. Huruvida detta resultat är tillräckligt bra kan inte besvaras vetenskapligt utan det handlar om hur många och vilken sorts felbedömningar man anser sig ha råd att göra. Andelen fall som klassificeras som sant positiva eller negativa är ett mått på verktygets sensitivitet och specificitet. Sensitiviteten mäter andelen brottsoffer/gärningspersoner som bedömts som hög risk och där upprepad utsatthet/återfall i brott sker. Specificitet mäter hur stor andel som bedömdes som låg risk och där det inte heller sker upprepade brott. Ett verktyg bör ha både hög specificitet och sensitivitet, dvs. fungera väl både för att identifiera högriskfall och lågriskfall korrekt. Riskbedömning kan vidare ha olika syften och olika intressenter är mer eller mindre måna om hög sensitivitet eller hög specificitet. Verksamheten inom vilket bedömningen utförs, i detta fall inom polisen, måste föra ett resonemang utifrån ekonomiska kostnader och kostnader i form av lidande. Ur ett brottsofferperspektiv är hög sensitivitet att föredra. Då erbjuds brottsoffer i de flesta fall hjälp, stöd och skydd oavsett risk (vi bedömer de flesta ärenden strukturerat). Men man kan också hävda att hög specificitet är viktig eftersom hög åtgärdsnivå innebär begränsningar både för brottsoffret och gärningspersonen och därför genomförs bedömning endast i ytterst allvarliga fall och endast i dessa fall genomförs åtgärder. 12

13 Inledning Riskbedömningar inom det svenska polisväsendet Riskbedömningar används idag i allt större utsträckning inom svensk polis. Hur detta arbete är utformat, både med avseende på arbetsprocess och vilka verktyg/instrument som används, varierar mellan de olika polismyndigheterna. Främst genomförs riskanalyser vid relationsvåldsärenden men på senare år har arbetssättet börjat tillämpas även vid andra former av hot och våld. Enligt Rikspolisstyrelsen (2010) avser begreppet riskanalys en process i tre steg: en initial bedömning (screening), en strukturerad bedömning, och en fördjupad bedömning. De verktyg som används vid strukturerad bedömning inom svensk polis idag är SARA:SV (relationsärenden, Kropp, Hart och Belfrage, 2005), SAM/SAM:SV (stalkning, Kropp & Hart, 2003a; 2003b), PATRIARK (hedersrelaterade ärenden, Belfrage, 2005), Check-10(+) (Belfrage, 2008a) och Skånemodellen. De två senare verktygen har utvecklats för att kunna användas vid en bedömning av risk för alla typer av hot- och våldsrelaterad brottslighet på individnivå. Check-10(+) används främst i ärenden där SARA:SV, SAM/SAM:SV eller PATRIARK inte anses lämpliga medan Skånemodellen används för att bedöma risken för hot och våld på individnivå vid alla typer av ärenden. Antalet studier gällande polisens riskbedömningar och hur riskbedömning fungerar i polisverksamhet är begränsat både nationellt och internationellt. De studier som har gjorts i Sverige handlar om användandet av verktygen SARA, SARA:SV 1, SAM och PATRIARK (Se exempelvis Belfrage och Strand, 2009; 2012; Belfrage m.fl., 2012a; Belfrage m.fl., 2012b; Storey m.fl., 2014). En sammanfattande slutsats i dessa studier är att de aktuella verktygen fungerar att använda vid riskbedömning i polisverksamhet, men att riskbedömningen i relation till upprepad utsatthet har lägre prediktiv förmåga (Belfrage & Strand, 2012; Belfrage m.fl., 2012a). Det finns fortfarande frågetecken kring hur riskbedömning och de åtgärder som rekommenderas och genomförs fungerar för att förhindra upprepad utsatthet för brott. Check-10(+) Check-10(+) är utvecklat av Henrik Belfrage (2008) och bygger på specifika riskbedömningsverktyg t.ex. sådana som konstruerats i HCR-traditionen 2 såväl som diagnostiska instrument (Psykopatiskattningsskalan, strukturerade intervjuer för psykiatriska diagnoser enligt DSM-IV). Verktyget är utformat för att bedöma risk för upprepat våld i ärenden där något av de brottsspecifika verktygen, t.ex. Sexual Violence Risk (SVR) 1 Den nordamerikanska benämningen för SARA:SV är B-SAFER. 2 HCR-20 är idag det mest använda instrumentet inom rättsväsen såväl som psykiatri. Ett antal specialiserade instrument har utvecklats efter modell av HCR-20 för riskbedömning av t.ex. partnervåld, sexualiserat våld, och hedersrelaterat våld. 13

14 Riskanalys i polisverksamheten och Spousal Assault Risk Assessment (SARA) inte är lämpliga. En riskbedömning enligt Check-10(+) initieras av en specifik händelse där det finns risk för upprepat våld. Checklistan består av tio riskfaktorer. I ärenden där bedömaren behöver ta beslut gällande brottsofferskydd finns det även fem sårbarhetsfaktorer att inkludera i bedömningen. Tillsammans med en motivering till vad risken bedöms för anges risknivå. Faktorerna (tabell 1) bedöms som: 0. Riskfaktorn föreligger inte. 1. Faktorn föreligger delvis. 2. Faktorn föreligger definitivt. Bedömaren kan också ange om informationen för någon av de tio faktorerna är otillräcklig och inte går att bedöma. I ärenden där bedömaren behöver ta ställning till frågan om brottsofferskydd finns det fem sårbarhetsfaktorer hos den brottsutsatta (tabell 1) som bedöms med samma svarsalternativ. Informationen enligt Check-10(+) integreras därefter med en allmän bedömning av ärendet och det hela motiveras och sammanfattas i en global riskbedömning. Enligt denna kan risken bedömas som låg, medelhög eller hög. Användandet av Chec k-10(+) bör föregås av specifik utbildning. Däremot är någon form av klinisk/bakgrund/utbildning inte ett krav (Belfrage, 2008). Avsikten är att Check-10(+) ska kunna användas i olika faser av polisarbetet, i det initiala skedet (Steg 1, screening), för en strukturerad bedömning (Steg 2) och som ett av verktygen vid en fördjupad bedömning (Steg 3) (Riktlinjer enligt Rikspolisstyrelsen, 2010). Av en tidigare rapport framgår att inom Polismyndigheten i Stockholms län har Check-10(+) främst använts vid initiala bedömningar (Mellgren m.fl., 2012). Det interna bortfallet var stort och flera riskfaktorer var svåra att bedöma. Användningen av Check-10(+) skiljer sig mellan Stockholms län och Uppsala län. Inom den senare myndigheten används Check-10(+) för strukturerad bedömning i Steg 2. Bedömningarna görs i huvudsak av ett begränsat antal utredare som har relevant erfarenhet också av andra riskbedömningsinstrument. 14

15 Inledning Tabell 1. Check-10(+): Tio riskfaktorer och fem sårbarhetsfaktorer. Riskfaktorer Sårbarhetsfaktorer 1. Våld 1. Inkonsekvent beteende eller attityd gentemot gärningsmannen 2. Hot/Avsikt 2. Extrem rädsla 3. Kriminell belastning 3. Dålig tillgång till social och professionell hjälp 4. Tillgång till vapen 4. Farlig livssituation 5. Upptrappning 5. Personliga problem 6. Missbruk 7. Psykiska problem 8. Kriminell attityd/antisocialt umgänge 9. Dålig impulskontroll 10. Bristande empati/skuld/ånger Material Materialet i denna studie består av 98 bedömningar med Check-10(+) som genomfördes inom Polismyndigheten i Uppsala län under Materialet följdes upp för upprepad brottslighet fram till och med vilket ger en maximal uppföljningstid om två år. Baserat på en bedömning av riskfaktorerna ska bedömaren rekommendera åtgärder. I varje riskbedömning skriver bedömaren en rekommendation om insatser, rekommenderade åtgärder. I dessa fall finns det inte alltid uppgifter om huruvida åtgärden sedan faktiskt har genomförts. Till en del ärenden finns ärendeloggar där samtliga insatser i ärenden finns antecknade. Vi kontrollerade varje ärende för att se om det fanns en ärendelogg upprättad och som innehöll information om genomförda åtgärder. Dessa benämns som genomförda åtgärder, alltså de åtgärder som vi med säkerhet vet har genomförts. I de ärenden som bedöms med Check-10(+) förekommer ibland flera gärningspersoner, dessutom är gärningspersonen i flera fall okänd. I en tredjedel av fallen i det analyserade materialet är gärningspersonen/personerna en man/flera män. Endast fyra procent av gärningspersonerna är kvinnor medan 76% är män. I tre procent av fallen är både män och kvinnor gärningspersoner och i knappt en femtedel av fallen (17%) är gärningspersonen okänd. Brottsoffret är i cirka 64% av fallen en man, i 24% en kvinna och i 12% av fallen är brottsoffret minst en man och en kvinna. Av de fall där det finns uppgifter om antal gärningspersoner handlar det i drygt 80% av fallen om en gärningsperson, i nio procent vardera om två eller tre gärningspersoner och i ett fall om fem gärningspersoner. 15

16 Riskanalys i polisverksamheten Följande frågeställningar har styrt datainsamling, analysarbete och tolkningar av resultaten: 1. Vilka ärenden blir bedömda med Check-10(+)? 2. Hur ser det interna bortfallet ut? Dvs. hur många av de 15 faktorerna var svåra att bedöma och varför? Var bortfallet knutet till gärningspersonen eller till sårbarhetsfaktorer hos brottsoffret? 3. Hur ser kopplingen ut mellan Check-10(+) riskfaktorer, sårbarhetsfaktorer och den globala bedömningen av risknivå? 4. Hur ser sambanden ut mellan risk/sårbarhetsfaktorer, risknivåer och de åtgärder (riskhantering) som rekommenderas och genomförs? 16

17 Resultat Resultat Riskbedömning med hjälp av Check-10(+) genomfördes i 98 ärenden under Det är alltså bara en liten andel av de hot- och våldsbrott som anmäls som också blir föremål för en strukturerad riskbedömning. I samtliga ärenden genomförs en initial bedömning vid anmälningstillfället. Anmälningsmottagaren besvarar en fråga i RAR (Rationell anmälningsrutin): Hotbild antas föreligga ytterligare åtgärd önskas. Enligt Rikspolisstyrelsens inspektionsrapport (2012) besvarade Polismyndigheten i Uppsala år 2011 RAR-frågan i 21% av alla anmälda brottsbalksbrott, vilket motsvarade 7072 ärenden, se figur 1. Ca brottsbalksbrott omfattas av RAR-frågan = 21% JA (15%) NEJ (69%) VET EJ (16%) Förnyad initial bedömning ärenden med hotbild (3,3% av totalt inflöde) Ny bedömning 388 Figur 1. Ärendeinflöde Polismyndigheten Uppsala län. 3 Anmälningsupptagarna svarade nej på frågan om hotbild bedömdes föreligga i 69% av dessa ärenden (4910 ärenden), vet ej i 16% av ärendena (1123 ärenden) och ja i 15% av ärendena (1039 ärenden). I de ärenden där anmälningsupptagarna angett att de inte visste om en hotbild förelåg eller ej genomförde brottsoffersamordnare en förnyad initial bedömning och i ca tio procent av ärendena kom de fram till att det ändå fanns en hotbild. I nästa steg genomfördes ytterligare en prövning avseende hotbilden i de totalt 1100 ärenden där en hotbild bedömts föreligga, vilket ledde till att man beslutade att en strukturerad riskanalys skulle genomföras i 388 ärenden. I vissa ärenden identifieras en hotbild av en förundersökningsledare eller utredare i ett senare skede, även dessa är inkluderade i de 388 ärendena. 3 RPS (2012), sid

18 Riskanalys i polisverksamheten I majoriteten av ärendena, 220, genomfördes en SARA-bedömning, i 147 ärenden gjordes en Check-10(+)-bedömning 4 och i ett fåtal ärenden genomfördes antingen en SAM-bedömning (12) eller en PATRIARK-bedömning (9). I ärenden som av olika anledningar kräver extra skydd görs en fördjupad riskanalys och en skyddsplan upprättas. Denna typ av ärenden benämns personsäkerhetsärenden. Det externa bortfallet är rimligen systematiskt bara de ärenden som i den initiala fasen (screening) bedöms som mer allvarliga (påtaglig hotbild, behov av åtgärder) går vidare till en strukturerad bedömning. Tröskeln för att gå vidare till en strukturerad bedömning förefaller dock att ligga högt därför att bara en liten andel av alla ärenden bedöms på detta sätt och i de ärenden som vi har analyserat i föreliggande rapport borde risken för återfall vara högre än i de ärenden som inte blir föremål för strukturerad bedömning. Detta resonemang förutsätter att den initiala bedömningen (screeningprocessen) fungerar som avsett. Om det externa bortfallet inte är systematiskt, dvs. om de ärenden som bedöms med Check-10(+) inte skiljer sig från övriga ärenden då fungerar inte den initiala bedömningen som sorteringsgrund för den här typen av ärenden. För att undersöka detta krävs en genomgång av samtliga anmälda brott. Eftersom det inte var möjligt inom ramen för projektet ligger fokus istället på användarnas upplevelse av initiala bedömningen. För att ta reda på hur den modell för initial bedömning som tillämpas vid Polismyndigheten i Uppsala län fungerar ur ett användarperspektiv distribuerades en enkät bland den personal 5 inom myndigheten som gör initiala bedömningar (oberoende av vilket verktyg som sedan används vid den strukturerade riskbedömningen). Enkäten delades ut av ansvarig vid Personsäkerhetssektionen (PSS). Totalt inkom endast 41 enkäter. 6 Det låga antalet enkäter innebär att resultatet måste tolkas med försiktighet och inte kan anses representativt för synen på den initiala bedömningen bland anmälningsmottagare inom Polismyndigheten i Uppsala län. Tidigare har den initiala bedömningen studerats vid Polismyndigheten i Skåne (se Mellgren m.fl., 2012). Resultatet redovisas i tabell 2. Cirka 40 % anger att våld i nära relation är svårare att bedöma jämfört med andra brottstyper. Inledningsvis ställdes frågan om de (anmälningsmottagarna) någon gång känner sig osäkra på om de ska svara ja, nej eller vet ej på RARfrågan. Ungefär två av fem (41%) angav att de sällan eller aldrig var osäkra 4 Anledningen till skillnaden i antal ärenden som bedömdes 2011 och som ingår i studien i relation till det antal som anges i Rikspolisstyrelsens inspektionsrapport (2012) är enligt Uppsalapolisen att ärenden som bedömts under 2010 inkluderats i beräkningen i inspektions rapporten. 5 Anmälningsupptagare vid polisens kontaktcenter (PKC) deltog inte i studien. 6 Totala antalet enkäter som distribuerades är okänt. 18

19 Resultat på hur frågan skulle fyllas i och därmed på hur bedömningen av hotbilden ska göras. En något större andel (46%) anger att de ibland är osäkra och knappt 13% anger att det ofta händer att de är osäkra på bedömningen. Sammantaget är det alltså fler som är osäkra på bedömningen än som inte är osäkra. Ärenden som bedöms som vet ej blir dock föremål för en förnyad bedömning och det är därför rimligt att anta att de flesta av de ärenden där någon är osäker resulterar i ett vet ej som alltså leder till att en ny bedömning görs. Detta minskar osäkerheten kring den initiala bedömningen något. Tabell 2. Upplevelse av initial bedömning. Procent (antal). N=41. Syftet med att bedöma hot bilden redan vid anmälningsupptagning är tydligt kommunicerat inom myndigheten. Jag har fått tillräckligt stöd/utbildning för att på ett kvalificerat och tillförlitligt sätt bedöma om hotbild kan antas föreligga. Instämmer helt och fullt Instämmer delvis Instämmer inte alls 35,9 (14) 53,8 (21) 10,3 (4) 39 20,5 (8) 61,5 (24) 18,0 (7) 39 Jag har tillräcklig erfarenhet av att bedöma hotbilder för att de ska bli korrekta. 25,6 (10) 61,5 (24) 12,8 (5) 39 Det är viktigt ur ett brottsofferperspektiv att tidigt bedöma hotbilden. 87,5 (35) 12,5 (5) - 40 Jag brukar ta hjälp av mer erfarna kollegor vid bedömningar av hotbilder där jag känner mig osäker. 46,2 (18) 33,3 (13) 20,5 (8) 39 Det är tydligt på vilken grund jag ska bedöma om hotbild kan antas föreligga. 20,5 (8) 64,1 (25) 15,4 (6) 39 När jag gör en bedömning av hotbilden är det framförallt den akuta risken som bedöms. 56,4 (22) 43,6 (17) - 39 Min arbetstid räcker till för att göra en välinformerad hotbildsbedömning. 23,7 (9) 44,7 (17) 31,6 (12) 38 Jag känner till hur de bedömningar jag har gjort hanteras vidare inom myndigheten. 17,9 (7) 38,5 (15) 43,6 (17) 39 n Få har besvarat enkäten men det ger en indikation på hur den initiala bedömningen upplevs, hur informationen spridits inom organisationen och förutsättningarna för denna arbetsuppgift. De flesta instämmer helt eller delvis i påståendet att syftet med den initiala bedömningen är tydligt kommunicerat inom myndigheten. Resultatet för en liknande enkät som delades ut inom Polismyndigheten i Skåne talar för att anställda vid Polismyndigheten i Uppsala har en klarare bild av syftet med initialbedömningen (Mellgren m.fl., 2012). Inom tre områden är skillnaderna stora mellan myndigheterna. De som besvarat enkäten vid Polismyndigheten i Skåne upplever större osäkerhet kring på vilken grund hotbilden ska bedömas, färre känner till hur riskbedömningarna hanteras inom myndigheten och 19

20 Riskanalys i polisverksamheten färre anser att de har tillräcklig erfarenhet av att genomföra bedömningar. En del av skillnaderna kan sannolikt förklaras av att Skåne var den första myndighet som valde att tillämpa systemet med initial bedömning i form av en RAR-fråga och att det tar tid för en ny rutin att spridas inom myndigheten. Tabell 3. Informationskällor. Procent (antal). N=40. Typ av information I stor utsträckning I viss utsträckning Sällan/aldrig Målsägandes uppgifter. 85,0 (34) 15,0 (6) Tidigare erfarenhet av liknande situationer. 37,5 (15) 57,5 (23) 5,0 (2) Ytterligare info från RAR, ASP, BR och MR. 7 50,0 (20) 37,5 (15) 12,5 (5) Kontaktar riskanalytiker vid PSS. 15,0 (6) 27,5 (11) 57,5 (23) 7 En övervägande majoritet av dem som besvarat enkäten uppger att de baserar bedömningen av hotbild på målsägandes uppgifter i stor utsträckning och sina tidigare erfarenheter i stor eller viss utsträckning (tabell 3). Ungefär hälften gör slagningar i polisens register i stor utsträckning, 38% gör detta i viss utsträckning och 13% gör sällan eller aldrig slagningar i register. Knappt hälften kontaktar riskanalytiker vid PSS för hjälp och stöd i stor eller viss utsträckning och drygt hälften kontaktar aldrig riskanalytiker vid PSS. Detta indikerar att poliser i yttre tjänst i stor utsträckning söker egen information. Jämfört med hur poliser inom Polismyndigheten i Skåne svarar på samma frågor är det något fler i Polismyndigheten i Uppsala som använder sig av ytterligare information från olika register i stor utsträckning när de gör sin bedömning. I övrigt är svaren mycket lika. Enkäten innehöll även frågan om någon brottstyp är svårare än någon annan att bedöma om hotbild kan anses föreligga (tabell 4). Inom Polismyndigheten i Uppsala genomförs riskbedömning med Check-10(+) när något av verktygen SARA:SV, SAM (Kropp och Hart, 2010) och PATRI- ARK (Belfrage, 2005) eller Check-10(+) (Belfrage, 2008) inte är lämpliga. Tabell 4. Brottstyper. Procent (antal). 8 N=38. Är någon brottstyp svårare att bedöma? Ja Nej Våld i nära relation 39,5 (15) 60,5 (23) Organiserad brottslighet 34,2 (13) 65,8 (25) Hedersrelaterat våld 55,3 (21) 44,7 (17) Stalkning 28,9 (11) 71,1 (27) Ungdomsrelaterat våld 26,3 (10) 73,7 (28) 7 RAR = rationell anmälningsrutin, ASP = allmänna spaningsregistret, BR = belastningsregistret, MR = misstankeregistret. 8 Flera brottstyper kunde markeras i svaret på frågan. 20

21 Resultat Ärenden som rör hedersrelaterat våld anser man vara svårast att bedöma. 55% svarar att denna brottstyp är svårare att bedöma risken för jämfört med övriga efterfrågade brottstyper. Därefter följer våld i nära relationer som ca 40% anser vara svåra att bedöma. En fjärdedel svarar att ingen brottstyp är svårare att bedöma än någon annan. Det finns alltså en avsevärd variation i uppfattningarna. Detta är ett problem som kanske kan reduceras med en riktad utbildningsinsats. Vilka var brotten? De brott som föranledde anmälan och riskanalys redovisas i tabell 5. Ungefär en tredjedel var våldsbrott, en tredjedel olaga hot, vart tionde gällde övergrepp i rättssak, ungefär vart femte någon form av utpressning och resterande fall sorteras under kategorin övrigt som innehåller bland annat skadegörelse och olaga intrång. De ärenden som genomgår en bedömning är alltså av olika karaktär både vad gäller brottstyper och relation mellan gärningsperson/er och brottsoffer. Tabell 5. Fördelning av brottstyper i ursprungsanmälan. N=98. Brottstyp Procent Våld 9 36 Olaga hot 35 Övergrepp i rättssak 10 Utpressning 5 Övrigt Vilka var riskfaktorerna? I tabell 6 redovisas svarsutfallen för de tio riskfaktorer som avser gärningspersonen och de fem faktorer som avser brottsoffret. Det genomsnittliga antalet riskfaktorer som bedömarna identifierar att det föreligger är fem av tio för gärningspersonerna och två av fem för de brottsutsatta (sårbarhetsfaktorer). De två oftast identifierade riskfaktorerna är faktor 2 (hot/avsikt) och faktor 5 (upptrappning). Faktor 8 (kriminell attityd och antisocialt umgänge) och 9 (dålig impulskontroll) identifieras mindre ofta. Av de 98 ärendena saknas helt uppgifter om riskfaktorer för tre ärenden, dessa har undantagits från analysen som alltså bygger på 95 ärenden. Bortfallet i övrigt (data ej ifyllt eller ifyllt som omöjligt att bedöma därför att information saknas) framgår av samma tabell (tabell 6). Det är en ganska stor variation mellan olika faktorer i detta avseende. Faktorer där 9 I kategorin våld ingår misshandel (inkl. grov), mordförsök, dråpförsök, stämpling till mord, rån (inkl. grovt), våldtäkt. 10 I kategorin övrigt ingår hemfridsbrott, mordbrand, ofredande, olaga vapeninnehav, förberedelse till rån. 21

22 Riskanalys i polisverksamheten information saknas i mer än 30% av bedömningarna är för gärningspersonerna faktor 5 (upptrappning), 8 (kriminell attityd), 9 (impulskontroll) och 10 (bristande empati/medkänsla). För brottsoffren föreligger sådan brist på information för faktor 15 (personliga problem). Bortfallsanalysen ger en uppskattning av i vilken mån verktyget är användbart för den här typen av ärenden och i vilken utsträckning faktorerna utgör underlag för bedömningen. De riskfaktorer som identifieras framgår av kolumnen Ja+Delvis i tabell 6. För gärningspersoner är faktor 2 (hot) vanligast, följt av 5 (upptrappning), 3 (kriminell belastning), 4 (tillgång till vapen), 1 (våld) och 7 (psykiska problem). Alla dessa riskfaktorer identifieras i mer än 50% av fallen. För brottsoffer är det bara en risk/sårbarhetsfaktor som är så vanlig, faktor 12 (extrem rädsla). Tabell 6. Frekvenser för skattningarna av 95 gärningspersoner/brottsoffer. Antal. Faktorer Nej Delvis Ja Ja+Delvis Ej info Ej ifylld Riskfaktorer 1 Våld Hot/avsikt Kriminell belastning Tillgång till vapen Upptrappning Missbruk Psykiska problem Kriminell attityd/ antisocialt umgänge Dålig impulskontroll Bristande empati/skuld/ånger Sårbarhetsfaktorer 11 Inkonsekvent beteende/attityd Extrem rädsla Dålig tillgång till social/professionell hjälp Farlig livsstil Personliga problem Riskbedömning Risken i den version av Check-10(+) som används inom Polismyndigheten i Uppsala delas in i två delar där den ena rör sannolikheten för att ytterligare brott ska ske och där den andra handlar om det förväntade brottets allvarlighetsgrad. Tabell 7 och 8 visar fördelningen av risknivåer i materialet. Detta skiljer sig från den riskindelning som används inom Polismyndigheten i Stockholm där risken istället bedöms som låg, medel eller hög. 22

23 Resultat Tabell 7. Fördelning av bedömd risk för återfallets sannolikhetsgrad baserat på 95 Check-10(+)-bedömningar. Antal. Bedömd sannolikhet Ringa risk Viss risk Risk Betydande risk Mkt hög risk Uppg. saknas Antal Tabell 8. Fördelning av bedömd risk för återfallets allvarlighetsgrad baserat på 95 Check-10(+)-bedömningar. Bedömd allvarlighetsgrad Ingen hotbild Låg hotbild Förhöjd hotbild Hög hotbild Mkt allv. hotbild Uppg. saknas Antal Det vanligaste är att det föreligger viss risk eller risk och låg hotbild eller förhöjd hotbild (2 eller 3). Få ärenden bedöms som ringa risk eller ingen hotbild och antalet ärenden där risken bedöms som betydande och hotbilden som hög är mycket få. De flesta ärenden placerar sig alltså i mitten av den skala på vilken risken och hotbilden bedöms. Korrelationen mellan bedömd allvarlighetsgrad och sannolikhet för våld är hög (Pearson r=0,72, p<,001) och hälften av variationen i risk och hotbildsbedömning är gemensam, dvs. hälften av variationen i riskbedömningen förklaras av hotbildsbedömningen och tvärtom. Det finns dock ärenden där bedömningarna av dessa två aspekter skiljer sig åt och där en högre bedömning av risken inte åtföljs av en lika hög hotbildsbedömning. Samband mellan riskfaktorer och risknivåer En jämförelse av antalet riskfaktorer som föreligger fördelat över risknivåer visar att antalet riskfaktorer stiger med risknivån och hotbildsnivån. Ju fler riskfaktorer som föreligger desto högre bedöms alltså risken och hotbilden. Detta var förväntat. I genomsnitt har de ärenden som bedömts som ringa risk 2,7 riskfaktorer, de som bedömts som viss risk 4,7 faktorer och de som bedömts som risk 6,1 riskfaktorer. Skillnaden i antalet riskfaktorer mellan de ärenden som bedömts som viss risk och risk är statistiskt signifikant (t-test, t=2,79, df=67, p<,001). Övriga jämförelser kan inte göras därför att antalet observationer i dessa kategorier är för lågt. För allvarlighetsgraden (hotbild) hade de med låg hotbild i genomsnitt 4,9 riskfaktorer och de som bedömts ha förhöjd hotbild i genomsnitt 5,6 riskfaktorer. Denna skillnad är inte signifikant (t-test, t=1,31, df=74, (p>,05). En korrelationsanalys visar att det finns ett samband mellan den bedömda sannolikheten och antalet riskfaktorer (r=0,50, p<,001) men inte mellan antalet riskfaktorer och allvarlighetsgraden (r = 0,22, (p>,05)). 23

24 Riskanalys i polisverksamheten Rekommenderade och genomförda stöd- och skyddsåtgärder De åtgärder som vi vet har genomförts genom att de finns antecknade i en ärendelogg benämns genomförda åtgärder. Rekommenderade åtgärder är de åtgärder som antecknas som rekommenderade i själva bedömningen. I förhållande till kopplingen mellan bedömning och åtgärder är rekommenderade åtgärder mest intressant för att se om åtgärder föreslås utifrån en bedömning av risken eller ej. När det gäller att studera upprepad brottslighet i förhållande till riskbedömning är de genomförda åtgärderna av avgörande intresse för att se om man genom riskanalys och utifrån denna motiverade stöd- och skyddsåtgärder kan förebygga utsatthet för brott. Materialet ger oss möjlighet att studera båda dessa samband. Rekommenderade och genomförda stöd- och skyddsåtgärder redovisas i tabell 9. I knappt hälften av ärendena rekommenderas någon stöd- och/ eller skyddsåtgärd och i ungefär en fjärdedel av det totala antalet ärenden genomfördes den rekommenderade åtgärden. De åtgärder som rekommenderas är i huvudsak samtal som innehåller information om brottsofferstöd och riskanalysens resultat, motiverande samtal (gäller främst vittnen), säkerhetssamtal och säkerhetsbesiktning av bostaden. I få eller enstaka ärenden förekommer larmnummer och larmtelefon, kontaktförbud, konsekvenssamtal med gärningspersonen, rondering vid brottsoffrets bostad och särskild utsättningsinformation till polispersonal i yttre tjänst. Samtal som innehåller information om brottsofferstöd och information om riskanalysens resultat genomförs i princip i samtliga fall och redovisas inte i tabell 9. De åtgärder som föreslås i störst utsträckning är säkerhetssamtal och säkerhetsbesiktning av bostaden som rekommenderas i 24 respektive 18 av fallen (tabell 9). I ungefär hälften av de fall där en åtgärd rekommenderats finns det uppgifter om att den också genomförts. Tabell 9. Rekommenderade och genomförda stöd- och skyddsåtgärder. Åtgärd Rekommenderade Antal Genomförda Antal Totalt Säkerhetssamtal Säkerhetsbesiktning Kontaktförbud 2 1 Larm 1 0 Skyddat boende 1 0 Konsekvenssamtal

25 Resultat Bygger genomförda åtgärder på riskfaktorer/risknivån? Det är rimligt att anta att de genomförda åtgärderna bygger på gärningspersonens såväl som brottsoffrets dokumenterade riskfaktorer. Dessa sammanfattas i bedömningen av risken för återfall och hur allvarligt våldet i så fall är. I nästa steg utformas rekommendationer med avseende på åtgärder, men en hög andel av dessa rekommendationer leder inte till åtgärder. I tabell 10 redovisas utfallet för 81 ärenden för vilka en sammanlagd riskbedömning finns. I tabellen redovisas antalet ärenden där någon åtgärd rekommenderats, uppdelat efter risknivå, samt andelen ärenden där den rekommenderade åtgärden också genomfördes. Tabellen visar exempelvis att det i fem av tio ärenden som bedömdes ringa risk rekommenderades någon åtgärd. I samtliga dessa fall genomfördes också åtgärden. Tabell 10. Rekommenderade och genomförda åtgärder efter sannolikhet och allvarlighetsgrad. Antal (procent). N=81. Risknivå Rekommenderad Genomförd Sannolikhet Ringa risk 5/10 (50) 5/5 (100) Viss risk 19/38 (50) 14/19 (74) Risk 16/31 (53) 9/16 (45) Betydande risk 1/1 (100) 1/1 (100) Totalt 41/81 (52) 29/41 (71) Allvarlighet Ingen hotbild 1/3 (33) 1/1 (100) Låg hotbild 15/34 (45) 13/15 (87) Förhöjd hotbild 25/42 (40) 15/25 (60) Hög hotbild 0/1 (0) 0 Total 41/81 (52) 29/41 (71) Det är inte möjligt att identifiera något mönster i siffrorna. Oavsett risknivå rekommenderas åtgärder i ungefär hälften av ärendena. Oavsett allvarlighetsgrad i befarat återfall rekommenderas åtgärder i ca 40% av ärendena. Åtgärder på basen av rekommendationerna genomförs i ca 60% av fallen, också oavsett risk och allvarlighetsgrad. Det finns alltså inte någon systematik i detta och riskbedömningen verkar inte styra åtgärdsrekommendationerna. Upprepad utsatthet/återfall i brott Upprepad utsatthet föreligger endast i 7 av de totalt 98 ärenden som bedömts och studerats. Jämfört med studier av liknande populationer det vill säga populationer som genomgått riskbedömning, är andelen som begått ytterligare brott mot samma brottsoffer anmärkningsvärt liten (exempelvis var andelen som återföll i studien av Skånemodellen 39%, se 25

26 Riskanalys i polisverksamheten Mellgren m.fl., 2012). Detta är särskilt förvånande om man utgår från att screeningförfarandet har fungerat väl dvs. att de ärenden som vi analyserat är mer allvarliga än de ärenden som inte blir föremål för strukturerad bedömning. De ärenden som bedöms med Check-10(+) är olika till sin karaktär, vad gäller faktorer som typ av brott och gärningsperson/er, och går därför inte att jämföra med exempelvis SARA-bedömda populationer. I så många som en femtedel av fallen är gärningspersonen dessutom okänd och i vissa fall är det förmodligen en slump att just det aktuella brottsoffret utsätts för brott. Antalet bedömningar som utgör underlaget för studien är för litet för att kunna gå in på detaljer och därmed direkta jämförelser med andra undersökningar. 26

27 Diskussion Diskussion Inledningsvis vill vi understryka att Check-10(+) hittills har studerats i begränsad utsträckning och kunskapen om hur verktyget fungerar för att bedöma risken för olika typer av våld inom polisverksamhet är därför knapphändig. Verktyget bör studeras ytterligare innan slutsatser dras om huruvida verktyget är lämpligt i polisverksamhet och för att bedöma risk för olika typer av brott. En tidigare studie som undersökte hur verktyget användes inom Polismyndigheten i Stockholms län (Mellgren m.fl., 2012) visade att få kände till verktyget, att det inte användes systematiskt och att det interna bortfallet för dokumenterade riskfaktorer var mycket stort. Den första frågan vi analyserade i den här studien handlade om det externa bortfallet och vilka ärenden som kommer i fråga för riskbedömning. Tröskeln för att gå vidare från den initiala till den strukturerade Check-10(+)-bedömningen förefaller att ligga högt eftersom få ärenden av alla som anmäls bedöms strukturerat. Om screeningförfarandet fungerar väl borde de ärenden som vi har undersökt därför avse sådana med särskilt hög risk för att samme gärningsperson begår ytterligare brott mot samme brottsoffer. Men återfallen är få (7 av 95) och de flesta ärenden bedömdes med skattningsvärde 2 eller 3 med avseende på risk och allvarlighetsgrad. Bedömarna utnyttjade egentligen bara två skalsteg, inte hela skalan. Att återfallen var så få kan tolkas som att brottsligheten trots allt inte var särskilt allvarlig i de ärenden som analyserades och det kan inte uteslutas att de flesta ärenden som bedöms med Check-10(+) avser ärenden där det inte föreligger förhöjd risk för upprepad utsatthet. I så fall är det som ska prediceras, dvs. återfall, mycket ovanligt. Ovanliga utfall är svåra att predicera vilket komplicerar genomförandet av riskanalyser i denna typ av ärenden och den preventiva vinsten är liten. Den låga andelen återfall i detta material kan också bero på att den initiala, förenklade, bedömningen som görs av den enskilde polisanställde inte fungerar tillfredsställande i den här typen av ärenden (alla typer av våldsbrott), de mest allvarliga går inte vidare. Det låga antalet återfall i vår undersökning skulle också kunna förklaras med att de åtgärder som vidtagits, baserat på riskbedömningen, har haft en avsevärd brottspreventiv effekt. Eftersom åtgärder bara vidtagits i en fjärdedel av de 95 ärendena, nästan uteslutande består av säkerhetssamtal och säkerhetsbesiktning, och beslutet att vidta åtgärder inte har någon koppling till riskbedömningen eller rekommen dationer om åtgärder är detta alternativ osannolikt. 27

28 Riskanalys i polisverksamheten En studie genomförd av Brottsförebyggande rådet (2012) visar att män står för den största andelen återfallsbrott och att nästan hälften av personer mellan 18 och 44 år som begår något brott återfaller i brott inom tre år. Vi vet också att den som utsätts för brott en gång löper större risk att utsättas igen. Men riskbedömning för upprepat våld på individnivå syftar till att förebygga att samme gärningsperson begår brott mot samme brottsoffer igen. Hur stor andelen sådana ärenden är bland alla brott som kan bli föremål för bedömning är okänt. Vi har alltså inget att jämföra med och det finns ingen uppfattning om hur stor brottsförebyggande vinst som är möjlig. En sådan studie bör genomföras för att kunna uppskatta den möjliga vinsten i relation till kostnaden för att genomföra bedömningar. I föreliggande rapport bekräftar vi att det interna bortfallet är stort för vissa riskfaktorer. Detta gäller främst faktorer som är associerade med gärningspersonen med det gemensamt att de rör personlighetsrelaterade egenskaper som kriminell attityd, impulskontroll och bristande medkänsla. Den enda riskfaktorn för brottsoffret med lika stort bortfall är faktorn personliga problem. Bortfallet är så stort (mer än 30%) att instrumentets validitet är hotad. I studien av Check-10(+) i Polismyndigheten i Stockholm (Mellgren m.fl., 2012) var det främsta användningsområdet initial bedömning, vilken i majoriteten av ärenden utfördes av poliser i yttre tjänst. Inom Polismyndigheten i Uppsala ser arbetssättet annorlunda ut. Bedömningarna genomförs av en mindre grupp personer som har erfarenhet av riskbedömningar med olika verktyg. Check-10(+) används vid strukturerad bedömning och i det initiala skedet görs en förenklad bedömning av anmälningsmottagaren. Förutsättningarna är på så sätt bättre i Polismyndigheten i Uppsala jämfört med Polismyndigheten i Stockholm men inte tillräckligt bra. En väg att gå är att operationalisera begreppen bättre (vad menas t.ex. med dålig självkontroll och personliga problem ) för att underlätta bedömningen. Den forskning som riskbedömningsverktyg baseras på talar entydigt för att de personlighetsegenskaper som bedöms med riskfaktorerna för gärningspersonerna (faktor 8 (kriminell attityd/ antisocial umgänge), 9 (dålig impulskontroll) och 10 (bristande empati/skuld/ånger)) har ett mycket starkt förklaringsvärde för kriminalitet. Avstår man från att bedöma dessa faktorer förlorar man sannolikt en stor del av riskbedömningens prediktionsvärde. Blir prediktionsvärdet för dåligt finns det ingen anledning att göra riskbedömningar som leder till differentierade rekommendationer och åtgärder då kan man lika gärna behandla alla ärenden lika, inte minst med hänvisning till rättssäkerheten. En ytterligare fråga rör förutsättningarna att bedöma denna typ av faktorer med den information som finns tillgänglig. Man har i de flesta ärenden inte tillgång till personlighetsbedömningar eller registeruppgifter (t.ex. i form av psykiatriska journaler) som underlag för bedömningarna. 28

29 Diskussion Ska man satsa på fortsatt användning räcker det inte med utbildningsinsatser det är nödvändigt att göra relevant information tillgänglig för bedömarna på ett bättre sätt än i dag. Den tidigare studien av Check-10(+) i Polismyndigheten i Stockholm (Mellgren m.fl., 2012) visade att just dessa faktorer var svårast att hitta information om, samt att ta ställning till. En anledning som uppgavs vid intervjuer var att det kändes obekvämt som polis att göra subjektiva och osäkra bedömningar av något som inte gick att styrka fullt ut. En annan anledning var att man inte bedömde sig ha den kompetens som krävs för att bedöma psykisk hälsa. Den inre konsistensen i bedömningarna av sannolikhet och allvarlighetsgrad är rimligt god de två bedömningarnas samstämmighet (med en Pearson korrelation omkring 0,70) förklarar hälften av totalvariationen. Antalet riskfaktorer har ett starkt samband med den sammanfattande riskbedömningen, men detta samband är betydligt svagare för bedömningen av allvarligheten i ett eventuellt återfall. I nästa fas av bedömningsarbetet dyker nya problem upp och av flera olika slag. Man förväntar sig att rekommendationer om åtgärder och faktiskt genomförda åtgärder styrs av de identifierade riskfaktorerna och de två sammanfattande bedömningarna (återfallsrisk och återfallets allvarlighetsgrad). I ungefär hälften av fallen rekommenderar man inga åtgärder men det finns inga skillnader i bedömningarna. I ungefär hälften av de ärenden där man rekommenderat åtgärder vidtar man faktiskt åtgärder, i resten inte. Det finns inga skillnader mellan de ärenden där man vidtar och inte vidtar åtgärder. Det finns alltså ett svårförklarligt glapp mellan de slutsatser man drar utifrån informationen i Check-10(+) och vad man sedan rekommenderar och genomför i form av åtgärder. Det är troligtvis så att man väger in andra faktorer i bedömningen än de som ingår i checklistan. Tidigare forskning visar att detta är vanligt (Trujillo och Ross, 2008). Sammanfattningsvis har genomgången visat att Check-10(+) så som den använts i det material vi har analyserat har svagheter. Det är nödvändigt att förbättra den initiala bedömningen som sedan styr flödet av ärenden till nästa steg, den strukturerade bedömningen. I denna är ett stort problem bortfallet av primärinformation. Det är nödvändigt att se över valet av riskfaktorer och skärpa operationaliseringen och skattningsanvisningarna. Det är vidare nödvändigt att dessa skattningar kan göras baserat på tillgänglig information, av bedömare med tillräcklig teoretisk skolning, relevant erfarenhet och adekvat träning i bedömningsarbete och dokumentation. 29

30 Riskanalys i polisverksamheten Avslutningsvis, inom utvärderingsprojektet har vi studerat Check-10(+) i två kontexter, det fungerar inte optimalt i någon. En förutsättning för att arbetssättet ska kunna spridas är: Att andelen återfall avseende samme gärningsperson mot samme brottsoffer av de brottstyper som oftast blir föremål för bedömning med Check-10(+) studeras för att identifiera den möjliga brottspreventiva vinsten. En noggrann genomgång av den litteratur som behandlar risken för återfall för att eventuellt identifiera specifika faktorer som påverkar utfallet i de brottstyper som blir aktuella för bedömning. Baserat på detta görs en bedömning av hur väl verktyget är anpassat efter olika brottstyper/alla brottstyper. Att arbetet med Check-10(+), innan arbetssättet sprids och implementeras nationellt, noga följs och utvärderas i löpande verksamhet (förslagsvis Polismyndigheten i Uppsala). 30