År 1746 den 14 och följande dagar i januari månad hölls laga vinterting

Transkript

1 År 1746 den 14 och följande dagar i januari månad hölls laga vinterting med menige man och allmogen av Bro Härad i Tibble gästgivargård i närvaro av Kronobefallningsman Sven Askeroth, Kronolänsman Anders Sundberg och Häradets vanliga och edsvurna nämnd, nämligen Häradsdomare Nils Andersson i Tuna Per Jöransson i Sanda Hans Erlandsson i Klöf Matts Hindriksson i Skälby Lars Larsson i Skällsta Erik Andersson i Hernevi Johan Andersson i Aspvik Anders Mattsson i Österröra Matts Eriksson i Tång Efter förrättad gudstjänst i Näs sockenkyrka trädde Rättens ledamöter tillsammans sedan menige man och allmogen fått företräde och Ting och Tingsfrid blivit utlyst. Inga inteckningar hade begärts. Parterna uppropades varefter rättegångsmålen företogs i följande ordning. Kronolänsman Anders Sundberg hade till detta ting instämt krögaren vid den så kallade Jungfrukrogen, Sven Wetterstrand och hans hustru. Han begärde att rätten vill rannsaka över det brott mot dem, som gamla Informatorn Israel Sundin ingivit hos Landshövding von Grooth. Sundin hade på sin resa till Stockholm kommit in på Jungfrukrogen den 11 december om aftonen och begärt husrum. Då skall Wetterstrands hustru när han frågat efter sin fällkniv, som blivit tagen från honom, inte endast kallat honom gammal skälm och tjuv, utan också slagit honom två slag med knytnävarna på munnen och tinningen så att blodet forsat ur näsborrarna. Därefter har Wetterstrand slagit honom med högra sidan mot en bänk och dragit honom i håret och fyra gånger slagit honom i veka livet så att han tappat andan. Sundin hade när han samma afton gått därifrån med torparen Erik Simson saknat ett par skor och en halsduk. Sundin berättar också i sin skrift till Landshövdingen, att han nu vistas i Stockholm i ett ganska sjukligt och svagt tillstånd. Ingen annan än krögare Wetterstrand skall vara orsak till hans död, om han i detta tillstånd skulle avlida. I anseende härtill har Landshövdingen den 30 i samma månad förvisat detta klagomål till Kronobefallningsman Sven Askeroths undersökning och utförande. Krögaren Sven Wetterstrand och hans hustru Anna Maria Mattsdotter infann sig och Wetterstrand berättade att hans namn är Wetterström och att han nekar till det överklagade slagsmålet och snatteriet. Han sade på tillfrågan att när Sundin kom, hade han varit drucken. Hustrun berättade att han supit 4 jungfrur brännvin och ½ stop dubbelt öl innan han om aftonen gått därifrån. Då hade ett par skor fallit ur hans knyte, som han på morgonen återtagit. Han hade vid detta tillfälle tagit brännvin för 30 öre och för dessa pantsatt sin muff. Då även hustrun bestred Sundins klagomål, så frågades om några vittnen fanns att tillgå i detta mål. Länsman Sundberg hade inkallat torparna Erick Jansson i Ekboda, Erik Simson i Herrhagen och soldaten Petter Wettersten, vilka ojävade avlade den vanliga vittneseden och var för sig berättade. 1:o Erick Jansson, att då Sundin sent om aftonen den 11 december blivit förd till honom och begärt husrum, hade han varit blodig om munnen. Han hade beklagat sig över att krögaren och hans hustru slagit honom. Vittnet har inte sett några sår på Sundin, som varit så drucken att vittnets hustru måst hjälpa honom in i stugan. 1 D:\&&-SKRIFTER\Häftade med omslag\bro Häradsrätt\Doc-filer\BroH.1746.doc Skapat den :46:00 Senast utskrivet

2 På morgonen gick han tillbaks till krogen för att hämta de saker han sade sig glömt. Vid återkomsten berättade han att han hade allt. Men vittnet visste inte om Sundin fått tillbaks allt. Uppläst och vidkänt 2:o Erik Simson berättade, att han inte varit inne på krogen om aftonen då Sundin kommit dit. Där hade varit några soldater, men själv hade han stått på backen och huggit ved. När han senare kom in sade Sundin, som varit drucken, att tjuvar och skälmar varit där och tagit en kaka bröd och ett stycke fläsk för honom. Krögaren svarade att han ju givit det till krögerskan. Sundin hade sagt att det må så vara och lagt sig på en bänk, men strax stigit upp och menat att detta var ett horhus och gement ställe. Krögaren hade bett Sundin hålla inne med sådana ord och stigit upp från det bord där han suttit och sytt. På samma gång har Sundin fallit omkull, men krögaren hade inte rört honom Vittnet har därefter gått bort, men inte hunnit längre än 15 steg innan krögaren ropat honom tillbaka och bett honom ta Sundin med sig. När vittnet kommit in i stugan hade Sundin stått på knä vid tröskeln. Då hade krögerskan sagt att det vore värt att basa honom med eldstången för hans ovett. Hon hade dock inte rört honom. Vittnet hade tagit Sundin med sig ut och fört honom vid handen till sin granne torparen Erick Jansson. Han hade också burit hans kappsäck. Då det var så mörkt kunde han inte märka om Sundin var blodig. På tillfrågan berättade vittnet att krögerskan bäddat åt Sundin på bänken. Uppläst och vidkänt. 3:o Soldaten Petter Wettersten, att han tillsammans med några soldater och rotebönder som var på hemväg från likvidationsmöte kommit in på krogen och köpt sig en sup brännvin. Då var Sundin där inne och satt och rökte tobak och pratat om allehanda. Vittnet hade tillammans med de andra soldaterna och rotebönderna sedan de supit ur sitt brännvin rest sin väg, varför vittnet inte vet vad som sedan tilldragit sig. Han har inte sett någon röra Sundin under den tid han och hans följe vistades på krogen. Mera hade vittnet inte att berätta, varför vittnesmålet upplästes och vidkändes av honom. Bonden Jonas Mattsson i Tuna som var närvarande berättade utan ed, att han i sällskap med soldaterna varit inne på krogen, där Sundin suttit och pratat, men att ingen har tillfogat Sundin något. Länsman Sundberg svarade på tillfrågan att han inte hade flera vittnen i denna sak, men anhöll om att få ta del av rannsakningen, varöver Resolverades Att ett utdrag ur Domboken skall meddelas länsman. Häradsrätten kan inte utlåta sig innan Sundin fått läsa denna rannsakningen och yttra sig om han finner sig befogad, att göra något påstående mot Krögare Wetterström och hans hustru. Till detta ting hade länsman Anders Sundberg på Ämbetets vägnar instämt soldaten av Upplands Regemente och Sigtuna Kompani Carl Malmberg och tegeldrängen vid Säbyholms tegelbruk Hindrick Sundström för att de den 29 september förra året slagits med varandra. Malmberg skall ha givit Sundström 3 blånader och 1 blodsår. Länsman påstår plikt för slagsmålet och åkommorna samt böter för sabbatsbrott, då detta skall ha skett på Mickelmässodagen som var en söndag. Malmberg och Sundström inställde sig och på Regementets vägnar rustmästaren manhaftige Olof Hallman, efter order av den 4 januari. Han skulle biträda Malmberg vad rättegången angår. 2 D:\&&-SKRIFTER\Häftade med omslag\bro Häradsrätt\Doc-filer\BroH.1746.doc Skapat den :46:00 Senast utskrivet

3 Sundström berättade att han Mickelmässodagen blivit kallad till Säbyholm av Löjtnant Lage Posse, då Malmberg på aftonen slagit honom med en stör i huvudet, så att huvudskålen givit sig ned och blivit bräckt. Han har därav blivit sängliggande till julhelgen. Malmberg nekade till slagsmålet varför de instämda vittnena inkallades. De var kusken Zacharias Hjern i tjänst hos Överstinnan Anna Christina Flemming, rättaren vid Säbyholms Sätesgård Mårten Mårtensson och pigan Margareta Andersdotter. De avlade den vanliga vittneseden ojävade och med hand på bok, sedan de blivit varnade och förmanade och noga underrättade om den fara, som därvid är. 1:o Kusken Hjern berättade, att han på Mickelmässaftonen tillsammans med det övriga folket var inne i bagarstugan. Där var även Malmberg, som den tiden hade arbete vid Säbyholm. Malmberg hade givit snickaren Sundström en örfil och sagt: - Har du inte sagt att jag varit en skälm i Finland? Därefter hade allesammans gått ut på gatan då Malmberg sagt till Sundström: Har du inte så skällt mig? Sundström hade gått undan upp till grinden och svarat: - Kom hit så må vi talas vid under 4 ögon. Malmberg hade då skyndat sig efter och när vittnet kommit för att hindra slagsmål har han hittat Malmberg med en stör i händerna. Den var 4 ½ alnar lång. Hjerns kamrat, Baron Posses dräng, höll i ena änden av stören och bröt den ur händerna på Malmberg och kastade bort den. Vittnet fann Sundström slagen och liggande framstupa på marken som om han varit död. Malmberg hade tagit ett tunnband och slagit Sundström 7 slag på låret, sedan han lyft upp rocken och sagt: - Vill du inte vakna upp din rackare? De hade burit in Sundström i en stuga, där han legat mållös i 7 dygn. Vittnet tillfrågades om han inte sett Malmberg slå Sundström med stören. Han svarade att han inte varit så nära att han kunnat se om Malmberg slagit honom eller inte. Det hade varit mörkt, då klockan var 9 på aftonen när det hände. Man frågade om Malmberg och Sundström varit druckna, vilket de inte varit. Hjern svarade på fråga, att hans kamrat som tagit stören från Malmberg rest med sin herre Löjtnant Baron Posse till Frankrike. Uppläst och vidkänt. Malmberg sade att det inte varit tunnband utan band om en strömmingsfjärding som han slagit Sundström med. 2:o Mårten Mårtensson berättade, att när de alla Mickelmässafton varit inne i bagarstugan hade soldat Malmberg slagit rättare Jan Ersson några gånger på munnen. Vittnet hade inte sett vad som tilldragit sig i gatan, eftersom han inte varit där. När han senare gått ut för att se vart alla tagit vägen, hade Sundström legat som död och inte svarat när han ropade i örat på honom att stiga upp. Han hade då gått efter mera folk att bära in Sundström. Det hade dock redan kusken och en dräng gjort, men han var som död och inte tecken syntes på liv än att bröstet gick på honom. Då Mårten Mårtensson förebrådde Malmberg vad han gjort, svarade han: - Jag har sett Uppsala slott på utsidan, nu kan jag få se det på insidan. Dagen efter fann vittnet en blånad på Sundströms arm och en på länderna. På tillfrågan svarade vittnet att Malmberg varit drucken, men inte fotfallen. Upplästes och vidkändes. 3:o Pigan Margareta Andersdotter berättade att sedan Sundström kommit till Säbyholm på Mickelmässodagens eftermiddag hade han druckit med kvinnfolken och sedan börjat käbbla med manfolket. Hon hade sett att soldat Malmberg fattat rättare Jan Ersson i läppen och slagit honom några gånger på munnen. Pigan Margareta hade också hört Sundström ute på gården säga till Malmberg: - Låt bli mig, vad vill du göra med mig, karl. Sedan hade hon fått höra att Sundström blivit rätt illa slagen, men då hon ville gå till porten att se honom, hade Baronens dräng, Konrad, skuffat bort henne. Hon hade gått 3 D:\&&-SKRIFTER\Häftade med omslag\bro Häradsrätt\Doc-filer\BroH.1746.doc Skapat den :46:00 Senast utskrivet

4 därifrån, men strax kommit tillbaka och funnit Sundström som död. Men sedan han blivit inburen hade han givit över, vilket hon trodde berodde på det svåra slaget han fått i huvudet. Hon hade tillsammans med skytten Kullman sett att Sundström varit helt blå på länderna vid det tillfället då de burit ut honom och att han inte kunnat röra ena armen. Detta intygades också av det förra vittnet. På tillfrågan sade Margareta att Malmberg varit drucken. Uppläst och vidkänt. Sedan dessa vittnen blivit hörda ingav länsman Sundberg en besiktnings attest, utgiven den 7 oktober förra året och underskriven av tolvman Pehr Jöransson i Sanda och fjärdingsman Anders Ersson i Bro socken med innehåll, att Sundström haft tre blånader på högra armen och ett blodsår på tjocka låret, blodutgjutelsen hade sett ut som en gammal böld. Häradsrätten föreställde soldat Malmberg, att han gjorde bäst i att bekänna slagsmålet, då han blivit för mycket övertygad. Men Malmberg nekade lika fullt. För att styrka sitt nekande visade han en attest som fältskär P Kistner utgivit på Eldgarn den 31 december förra året av innehåll: att Kistner den 1 oktober blivit kallad till Säbyholm av Friherrinnan Flemming, för att besiktiga tegeldrängen Henrick Sundström, som skulle varit slagen av soldat Malmberg. Han hade inte funnit någon blånad eller blodsår på hans kropp. Dock hade han ständigt legat som i en stark sömn, men att han haft en god och riktig puls. Sedan man öppnat ådern på honom tycktes han bli något bättre. Han hade tagit emot och svalt vad man givit honom i munnen. Eftersom den ingivna attesten inte visade på några skador i huvudet, begärde Sundström, som påstod att han genom Malmbergs slag vid detta tillfälle fått sådan skada, att få visa Häradsrätten densamma. Detta beviljades. Häradsrätten fann att huvudskålen på vänstra sidan blivit så nedslagen, att två fingrar i bredd kunde läggas däri. Sundström berättade att detta svåra slaget varit orsaken till att han legat mållös i några dagar och liksom ifrån sig. Därför har han inte vid besiktningen kunnat angiva något. Han klagar över att han därav har stort men. På tillfrågan svarade nämnden och den närvarande allmogen att han inte tidigare haft sådan skada i huvudet. Vidare var inte att anföra utan länsman Sundberg påstod, att Malmberg inte endast måtte plikta för slagsmålet efter lag, utan också för att han varit drucken. Han bör böta efter Kongl Förordningen mot svalg och dryckenskap samt erlägga rättegångskostnader till kärande på 10 riksdaler silvermynt. Sundström påstod också att av Malmberg få 100 riksdaler silvermynt för hinder, sveda och värk samt för den brist han haft i sin närig, då han ända till julhelgen varit sängliggande. Allt detta tog Häradsrätten i övervägande och fann skäligt att däröver utsäga följande: Utslag Soldaten Carl Malmberg nekar alldeles att han den 29 september, som var Mickelmässo dagen om aftonen slagit tegeldrängen Hindrik Sundström. Dock har vittnet kusken Hjern på sin ed intygat, att han då han samma afton kommit till Malmberg och Sundström för att hindra slagsmål dem emellan, Sundström redan var slagen och låg som död på marken. Malmberg hade hållit i en stör som var 4 ½ alnar lång i händerna och sedan slagit Sundström med ett tunnband och kallat honom rackare. Dessa slag med tunnbandet har Malmberg erkänt. Det andra vittnet Mårten Mårtensson har berättat, att Malmberg sagt att han skulle få se Uppsala slott inuti, sedan han blivit visad i vilket tillstånd Sundström var. Dessutom finns i pigan Margareta Andersdotters vittnesmål, att Malmberg tidigare på aftonen överfallit Sundström ute på gården. Malmberg hade den dagen varit mycket överordig och överfallit än den ena än den andra. 4 D:\&&-SKRIFTER\Häftade med omslag\bro Häradsrätt\Doc-filer\BroH.1746.doc Skapat den :46:00 Senast utskrivet

5 Häradsrätten finner att Malmberg är fullkomligt övertygad att ha slagit tegeldrängen Sundström. Fältskär Kistners vittnesbörd är utgiven så långt efteråt att blånader eller blodsår inte synts på Sundströms kropp. Då attesten dessutom är obesvuren kan den inte gälla mot de hörda vittnenas och tolvmans och fjärdingsmans besiktning. Därför bör soldat Carl Malmberg enligt 34 kapitlet 3 i missgärnings Balken böta för slaget i huvudet, som blivit bräckt med 20 riksdaler, för 2 blånader 6 riksdaler, för blodsår 2 riksdaler enligt samma Balks 35 kapitel 2. Dessutom efter Kongl Förordningen av 1734, för att han varit drucken pliktar han 5 riksdaler, tillsammans 33 riksdaler silvermynt. Orkar han inte böterna straffas han med 11 par spö, 3 slag i paret. För sabbatsbrott frikändes han, då slagsmålet skett klockan 9 om aftonen. För övrigt prövar Häradsrätten skäligt att soldaten Malmberg erlägger 2 riksdaler till länsman Sundberg för rättegångskostnader och till tegeldrängen Sundström 40 riksdaler för sveda och värk. Den 15 januari fortsatte tingsförrättningen. Uppropades snickare Erik Lundstedt mot Friherrinnan Fru Anna Christina Flemming som han låtit instämma till detta ting för att: 1:o Friherrinnan den 8 oktober förra året låtit hos Kapten vid Kongl Maj:ts Livgardet, Baron Otto Flemming, ange Lundstedt som lösdrivare. Därigenom har han blivit fängslad den 10 oktober och suttit i fängelse till den 19 samma månad. Det har orsakat att han fått anta och kosta på fullmäktig vid Livgardes Kommissorial (fullmakt att utföra visst arbete) värvnings Rätt. I anseende härtill anhåller han om all Satisfaction (upprättelse) och ersättning. 2:o Lundstedt begär att få den lön som han har innestående hos Friherrinnan 3:o Att de verktyg som blivit fråntagna honom på ett självvilligt och tvunget sätt återlämnas i samma skick som när de fråntogs honom. Han begär betalning för den tid de brukats och ersättning om de skadats under tiden. 4:o Han fordrar ersättning för alla resor och kostnader han haft så väl vid Livgardets Kommissorial värvnings Rätt som annorstädes och här vid Häradsrätten under vilken titel det vara må. Kärande inställde sig biträdd av fullmäktige Sterbhuskamrer Petter Liebing, men på Friherrinnans Flemmings vägnar, framträdde Frälsebefallningsman Carl Stenbeck och ingav en av Friherrinnan till denna Rätt uppsatt och författad skrift, som blev uppläst. Där anfördes att Friherrinnan väl fått denna stämning, men att de angivna målen alla skulle vara av den beskaffenhet, att efter 10 Kapitlet 1 Rättegångs Balken Friherrinnan inte kunde finna sig skyldig att svara vid annan domstol, än där hon nu bor. Därför förmodar Friherrinnan att Tingsrätten prövar skäligt att avvisa Lundstedt med sitt påstående till laga ort. Sterbhuskamrer Liebing anförde däremot, att han förmodade att de av snickare Lundstedt till denna Rätt instämda mål inte hade andra egenskaper än att de enligt lag skulle höra under Tingsrättens upptagande och avgörande. Han åberopade sig på 10 kapitlet 11 i Rättegångs Balken och föreställde sig att Tingsrätten inte lär stöta sådana mål ifrån sig som hör dit. Särskilt som Lundstedt varit snickare vid Friherrinnans Sätesgård Säbyholm här i Häradet, där också hans orlovssedel skall vara given. Liebing förmodade att snickare Lundstedt således inte kan förpliktigas att i annat forum söka Friherrinnan för sin lön med mera, än i den ort där han förrättat sin syssla och tjänst och där Friherrinnan mestadels bor. Om han där vinner Tingsrättens bifall som han förmodar och Friherrinnan däröver skulle förklara sig missnöjd och i följd därav vända sig till Kongl Hovrätten, så är hennes avsikt endast att orsaka uppehåll i saken för den fattiga betjänten. I så fall är Liebing sinnad att hos Kongl Hovrätten begära Urtima ting för att så mycket han kan påskynda utslag i saken. Han anhöll att detta skulle införas i protokollet. 5 D:\&&-SKRIFTER\Häftade med omslag\bro Häradsrätt\Doc-filer\BroH.1746.doc Skapat den :46:00 Senast utskrivet

6 Häradsrätten frågade om någon visste var Friherrinnan, som har fasta egendomar på flera ställen har sitt egentliga hemvist. Länsman Sundberg angav att Friherrinnan är skriven för kronoskyldigheter här i Häradet, så väl för sin egen person som hela sin hov- och gårdsstat. Detta vidgick frälsebefallningsman Stenbeck. Nämnden och flera andra intygade att snickare Lundstedt, sedan han kom i Friherrinnans tjänst alltid varit på Säbyholm. Liebing tillfrågades om målet där Lundstedt blivit angiven för lösdriveri ännu är anhängit Livgardes Kommissorial värvnings Rätt och han svarade ja. Vidare var ingenting att påminna från någondera sidan, varför Rätten tog den av Friherrinnan anförda invändningen i övervägande och avsade följande: Utslag Det är intygat att Friherrinnan Flemming för sin egen person och sin hov- och gårdsstat vid Säbyholm är skriven här i Häradet för kronoutskylder. Häradsrätten har därför inte kunnat sluta sig till annat än att Friherrinnans hemvist är här, där hon låtit anteckna sig och sitt folk för kronoavgifterna, även om hon skulle uppehålla sig på andra orter där hon har egendomar. Det visar sig också att snickare Lundstedt inte haft sin syssla och förrättning på något annat ställe än vid Säbyholms Sätesgård, som är belägen i detta Härad, alltifrån den tid då han först kom i Friherrinnans betjäning. Det tjänstehjon som blir förorsakad att lovligen i något mål söka sin husbonde, skall inte hålla sig till annan domstol än i den ort han tjänat även om husbonden som har flera egendomar bor än här än där. 10 kapitlet 1 i Rättegångs Balken säger, att vill man kära till annan i tvistemål som rör dess person bör den stämmas till den Rätt där han har sitt bo och hemvist. Därför prövar Häradsrätten efter detta lagrum i andra och tredje stämningen, vilka angår den lön som snickare Lundstedt fordrar samt de verktyg som Friherrinnan låtit ta ifrån honom. Gäller även fjärde stämningsmålet som angår ersättning för kostnader som genom lagsökningen blivit använda och vidare kommer att användas. De bör i denna Rätt vara snickare Lundstedt till laga gensvar. Men vad första stämningsmålet berättar, så kan Tingsrätten därmed inte befatta sig då det är anhängigt annan domstol. I mot detta utslag förklarade sig Friherrinnan i rättan tid missnöjd. I anseende härtill kunde Häradsrätten inte befatta sig med huvudmålen mot 16 kapitlet 1 i Rättegångs Balken innan Hovrätten över ovanstående utslag utlåtit sig om den gjorda invändningen. Denna Rätt har vid senaste höstting den 14 september beviljat Rode anstånd till detta ting, i den av änkan Kerstin Eriksdotter mot före detta frälsefogden på Ådö säteri Jacob Rode instämda och vid åtskilliga ting anförda sak, angående skadeståndsersättning och laga plikt som hon påstått på Rode, för att hon år 1740 i olaga tid blivit uppsagd från Kvista frälsehemman samt att hennes egendom sålts och han hindrat henne från att bärga grödan, som av ohägn och köld skall blivit fördärvad. Detta för att Rode skulle kunna skaffa fram den i Tingsrättens Resolution och en av Kassören i Kongl Maj:ts och Rikets Ständers Bank Elias Magnus Ingman utgiven attest och att Ingman under samma plikt hördes om följande omständigheter, nämligen om han kan erinra sig att Rode haft Hans Excellens framlidne Greve Arved Horns order, att driva änkan Kerstin Eriksdotter utan laga uppsägning från hemmanet om han kan påminna sig om räntorna vilka Rode haft Excellensens order att exequera (verkställa) från hustru Kerstin varit från förra avradsåren om han hört att Excellensen eftergivit den rest, som kommer därav. 6 D:\&&-SKRIFTER\Häftade med omslag\bro Häradsrätt\Doc-filer\BroH.1746.doc Skapat den :46:00 Senast utskrivet

7 Nu inställde sig istället för änkan, som numera avlidit hennes son Carl Pehrsson på egna och sina systrars vägnar samt frälsefogden Rode, biträdd av Notarien i Kongl Maj:ts och Rikets Krigskollegium Zacharias Chyträus. De visade sig till alla delar ha uppfyllt Tingsrättens Resolution. Man visade ett utdrag ur Stockholms Södra Förorts Kämnärsrätts protokoll som hållits den 8 i denna månad, där det står att Kassör Ingman med livlig ed svurit sin utgivna attest. Han berättade också att han varit Excellensen kamrer, när Rode blev antagen som frälsefogde på Ådö Säteri. När Rode skulle göra redo för sig hade han varit där ute och noga och allvarsamt frågat om någon på godset hade något att klaga över. Ingen hade så vitt han kan minnas avgivit något klagomål. I varje fall inte denna änka förrän nu på gården Dävensö. Kassör Ingman hade känt till att Rode till Kontoret ingivit en räkning för de saker, som blivit tagna i kvarstad hos hustru Kerstin och redovisning för hur mycket de sålts för vid auktionen. Allt detta skulle finnas bland handlingarna på gården. Han kunde dock inte minnas från vilka år någon ränta återstått. Han trodde att det varit för de senare åren snarare än för avradsåren. Ingman visste att Greve Horn eftergivit någon gammal rest, men han kunde inte minnas att det skett för denna gården. Att Rode haft Excellensens befallning att exequera (verkställa) och driva hustru Kerstin från gården visste han egentligen inte, men trodde inte att det skett utan Excellensens vilja och vetskap. Excellensen hade den tiden bott så nära, att det vore omöjligt för Rode att göra något sådant utan hans befallning. Med anledning av detta och då Rode vid förra tinget lämnat den likvidation som blivit hållen med änkan över hennes skuld och vad den i avräkning blivit levererad, menade Chyträus att det måste anses att änkan alls ingen orsak haft att klaga. Det kan påvisas, att sedan hon fått ersättning för grödan och de auktionerade saker och andra poster, hade hon varit skyldig det Hornska huset 109 riksdaler kopparmynt. I anseende härtill jämte vad han vid sista tinget andragit anhöll Notarie Chyträus att Rode måtte befrias från änkans arvingars tilltal. Carl Pehrsson menade däremot, att hon fått lida mycket genom Rodes hårda behandling, då han hindrat henne att bärga sista årets gröda. Rätten föreställde parterna förlikning. Notarie Chyträus menade, att änkans klagan på de sista omständigheterna är av ringa värde, då hon blivit gottgjord med 16 tunnor spannmål. Rode kan inte anses vara orsak till att hennes gröda blev fördärvad. Det berodde på att det denna höst hastigt och mot all förmodan blev full vinter. Han vill ändå inte vara obenägen till förlikning. När Rätten gjorde ny framställning om förlikning, förklarade Carl Pehrsson å sin sida att han går med på den. Parterna avträdde och återkom efter en stund och berättade att de nu mera var enade på så sätt, att Rode skall i ett för allt vid Larsmässotid betala till änkan hustru Kerstin Eriksdotters arvingar 120 riksdaler kopparmynt. Där vid skall Notarie Chyträus vara borgens- och löftesman. Parternas alla tvistigheter skall därmed vara döda och upphävda. De anhöll om Rättens stadfästelse därpå. Sedan parterna erkänt förlikningen blev den i domboken rätteligen införd. Resolverades Då parterna på detta sätt i vänskaplighet kommit överens, så vill Tingsrätten gilla och stadfästa deras förlikning. Anhöll länsman Anders Sundberg att den sak, som vid sommartinget varit uppe angående unga drängarna Bengt Ersson i Sylta och Anders Månsson i Skälby, vilka tillsammans 7 D:\&&-SKRIFTER\Häftade med omslag\bro Häradsrätt\Doc-filer\BroH.1746.doc Skapat den :46:00 Senast utskrivet

8 bortsnattat ur Fru Schönströms kärra ett garnrep, ett par garnstrumpor och ett hästtäcke och Bengt Ersson nu skyllts av bönder från Kopparberg för att ha snattat en 9 dalers plåt, skulle komma till ett slut. Länsman Sundberg hade försökt göra sig underrättad, vem persedlarna tillhört, men inte kunnat få någon underrättelse. De var dessutom nästan ruttna och av inget värde. Saken angående 9 dalers plåten kan inte uppehållas för dessa persedlars skull, som ingen frågat efter och knappast är värda att frågas efter. Häradsrätten upptog därför ärendet med 9 dalers plåten. Det framgick av förra protokollet att Bengt Ersson erkänt att han snattat myntet, som ägaren återfått. Därför prövade Rätten skäligt att enligt 47 kapitlet 1 Missgärnings Balken döma Bengt till 4 riksdaler 16 skilling kopparmynt i böter och att i stillhet i Näs kyrkas sakristia undergå skrift och få avlösning. Före detta frälsefogden Jacob Rode anhöll hos Rätten om befrielse för de vitesbrottsböter, som han vid Rätten några gånger blivit sakfälld för i anledning av målet mellan honom och änkan Kerstin Eriksdotter. Han förebar åtskilliga orsaker till denna ansökan i synnerhet att han nu hållit sin vederpart skadeslös. Dessutom kan han till en del visa att uteblivandet skett utan hans förvållande. Denna ansökan togs i övervägande, då vitesbrottsböter är Rättens ensak. Därför fann Rätten för gott att låta honom slippa, men med varning till Rode att hädanefter med all flit söka fullgöra vad som blir honom pålagt vid domstolarna. Kärade på Ämbetets vägnar kronolänsman Anders Sundberg till gifta karlen Olof Andersson, som varit dräng vid Torsätra gård i Ryds socken och någon tid hållit sig undan, men nu återkommit och kvinnspersonen Anna Andersdotter Lind med påstående att de som efter Annas egen berättelse haft olovligt umgänge med varandra på Torsätra. Anna hade då blivit havande och den 13 oktober 1744 fött ett oäkta barn. De bör anses med laga böter för deras brott. Man svarade att saken tagits upp av Stockholms Södra Förstads Kämnärsrätt, som hänvisat ärendet hit. Dock har hustru Lisa Andersdotter, som hjälpt Anna vid barnsbörden, blivit under ed hörd vid Kämnärsrätten och där berättat att Anna under förlossningen, som varit svår, betygat, att ingen annan än Olof varit hennes lägersman. Olof nekade alldeles till denna beskyllning. Häradsrätten ansåg i anseende till flera omstädigheter och i synnerhet att Olof inte kunde neka till att han legat samman med Anna i kammaren hela tiden samt att nämndeman Pehr Jöransson berättat, att Olof om hösten skulle komma i tjänst hos honom, men att han när detta kommit på av räddhåga vikt undan. Han har sökt få honom att bekänna, men han kunde inte förmås till det. Häradsrätten antydde länsman Sundberg att låta prästerskapet här i Näs församling förhöra Olof i sakristian samt med flit och behöriga föreställningar av Guds ord få honom till syndaånger och bekännelse och efter middagen ha honom med tillbaka. Eftermiddagen Uppropades åter saken mellan länsman Anders Sundberg på Ämbetets vägnar, som kärande och gifta karlen Olof Andersson och kvinnspersonen Anna Lind, som svarande. Länsman berättade att Olof Andersson avvikit från tingsplatsen, så att saken inte vidare kan fullföljas innan han blivit återfunnen. Därom tillsades länsman att dra behörig försorg. 8 D:\&&-SKRIFTER\Häftade med omslag\bro Häradsrätt\Doc-filer\BroH.1746.doc Skapat den :46:00 Senast utskrivet

9 Uppräknades de vid detta ting inbetalda Charta Sigillata medlen, som uppgick till 28 skilling silvermynt och tillställdes länsman Sundberg, för att levereras till Kronobefallningsman Sven Askeroth År och dag som ovan skrivet På Häradsrättens vägnar Jacob Röök Saköreslängd för Bro Härads vinterting 1746 Soldaten Carl Malmberg för ett slag som han givit tegeldrängen Sundström i huvudet varigenom skallbenet brutits 20 riksdaler silvermynt att delas mellan Konungen, Häradet och Målsägaren Även för 3 blånader 6 riksdaler och 1 blodsår 2 riksdaler För att han varit drucken 5 riksdaler att dela mellan målsägaren och de fattiga Orkar han inte betala böterna straffas han med 11 par spö, 3 slag i paret Drängen Bengt Ersson i Sylta bötar för att han snattat en 9 dalers plåt, 1 riksdaler 16 skilling att dela mellan Konungen, Häradet och Målsägaren. På Häradsrättens vägnar Jacob Röök År 1746 den 17 juni hölls laga sommarting med allmogen i Bro Härad vid Tibble gästgivargård. Närvarande Kronobefallningsman Sven Askeroth, Kronolänsman Anders Sundberg och Häradets vanliga nämnd, nämligen Häradsdomare Nils Andersson i Tuna Johan Eriksson i Ålsta Pehr Johansson i Sanda Hans Erlandsson i Klöf Lars Larsson i Skällsta Erik Andersson i Hernevi Johan Andersson i Aspvik Efter förrättad gudstjänst i Näs sockenkyrka trädde Rättens ledamöter tillsammans, då först upplästes Kongl Maj:ts och Rikets Svea Hovrätts den 9 maj för undertecknad vice Häradshövding utfärdade Konstitutorial, att innevarande sommar till hösttingets början förestå Häradshövding Rööks anförtrodda domsaga. Därefter sedan laga Ting och Tingsfrid utlysts, antogs lagfarterna som framgår av särskilt protokoll. Därpå blev de instämda målen företagna i följande ordning. Uppropades länsman Anders Sundberg mot fjärdingsman Johan Eriksson och drängen Erik Jönsson i Tuna by, Näs socken. Han har instämt dem på Ämbetets vägnar med påstående att de skall plikta för att de genom sin vårdslöshet har varit vållande till, att brandvakten i Stockholm Petter Berggren, som under fängsligt förvar skulle återföras hit, avvikit på vägen. Fjärdingsman Johan Eriksson berättade att när Berggren tillsammans med tre andra arrestanter förra året skulle föras till sin hemvist, hade han låst ihop dem två och två med handklovar. Han hade själv fört två av dem i sin kärra och lämnat Berggren och en annan till Erik Jönsson. När Jönsson kommit till Spånga socken på andra sidan Värsta krog, hade han löst arrestanterna och lämnat den ena med handklovar i kärran. Berggren hade han tagit med sig lös för att gå en genväg över en skogsbacke. Då hade Berggren sprungit ifrån honom i skogen och således kommit undan. Johan Eriksson menade att härav syns, att han som lämnat arrestanterna fängslade, inte kan vara orsak att Berggren lyckats fly. 9 D:\&&-SKRIFTER\Häftade med omslag\bro Häradsrätt\Doc-filer\BroH.1746.doc Skapat den :46:00 Senast utskrivet

10 Länsman Sundberg menar, att det ser ut som att Johan Eriksson inte hade någon skuld, utan att Erik Jönsson ensam var vållande till Bergmans flykt, varför han påstod laga plikt endast på honom. Erik Jönsson som är 30 år gammal, är född i Närke, Kumla socken och..berga by, medgav att han när han skulle föra Berggren gjort som fjärdingsman berättat. Han beklagade högeligen att han varit så godtrogen. Sundberg tillfrågades om han visste vari Berggrens brott bestått, men då svarade han nej. Avsades Då Häradsrätten inte kunde få nödvändig underrättelse om vilket brott Berggren skulle straffas för och lagen i Missgärnings Balkens 19 kapitel 3 säger, att när fången genom vaktkarls försummelse sluppit lös, bör straffet lämpas efter vilket brott fången gjort. Därför kan Rätten inte utlåta sig över detta mål, utan vill genom brev till Landshövdingen anhålla att han infordrar vederbörandes berättelse. Erik Jönsson bör vid nästa ting vid 10 dalers silvermynt i vite utan ny stämning infinna sig och vänta på Rättens utslag. Efter angivande av sterbhuskamrer Erik Löfwenmark som förestår gästgiveriet vid Tibble gästgivargård, kärade länsman Anders Sundberg på Ämbetets vägnar till befallningsman vid Säbyholms Säteri, Carl Stenbeck, med påstående om plikt för försummad hållskjuts för fjärdedelshemmanet Lund i Låssa socken. Det gäller för den tid som hemmanet blivit brukat under Säbyholm, alltså från midfastan förra året till nu. Stenbeck medgav att sedan han blivit befallningsman vid Säbyholms gård förra hösten hade ingen hållskjuts utgått från Lunds frälsehemman. Han ansåg att hemmanet, som var beläget inom Säteriets rå och rö, enligt privilegierna skulle vara befriat. Han menade för övrigt att länsman Sundberg som efter kamrer Löfwenmarks angivande anfört sin talan, inte skall kunna kära för längre tid än sedan Löfwenmark kommit till gästgiveriet, nämligen senaste midfastan. Stenbeck kunde inte heller svara för längre än föregående höst då han kommit till Säbyholm i tjänst. Kronobefallningsman Sven Askeroth som var närvarande meddelade att Lund inte förekom som rå och rö i Kronans räkenskaper. Häröver Avsades Då det visat sig att frälsehemmanet Lund inte haft av någon åbo, utan brukats under Säbyholms gård, finner Häradsrätten att frälseägaren, Friherrinnan Posse, bör vara stämd och hörd. Innan dess kan Häradsrätten inte utlåta sig över länsman Sundbergs påstående. Uppropade Kronolänsman Anders Sundberg på Ämbetets vägnar mot gifta karlen Olof Andersson, tidigare i tjänst på Torsätra gård och ogifta kvinnspersonen Anna Andersdotter. De var instämda till senaste tinget för lägersmål, då Olof Andersson enständigt förnekat och inte med något skäl kunnat bindas. Men innan slut i saken utfallit, hade han begivit sig från tingsplatsen. Därför hade saken blivit uppskjuten till detta ting. Nu inställde sig åter länsman Sundberg samt kvinnspersonen. Om Olof Andersson har länsman inte kunnat få någon säker underrättelse var han uppehåller sig och inte kunnat införskaffa honom. Då man av den anledningen inte hade fått några flera skäl, så ville Rätten avgöra detta målet. Anna Andersdotter svarade på tillfrågan, att hon inte hade några bevis som kunde övertyga mot Olof Anderssons nekande till lägersmålet. Hon påstod dock högeligen att han och ingen annan var hennes lägerman. 10 D:\&&-SKRIFTER\Häftade med omslag\bro Häradsrätt\Doc-filer\BroH.1746.doc Skapat den :46:00 Senast utskrivet

11 Då ingen hade sig bekant att denna kvinnsperson tidigare pliktat för lägersmål, vilket hon också bekräftade, avsades följande: Avslag Då gifta drängen Olof Andersson mot sitt enständiga nekande inte kunnat övertygas att han lägrat kvinnspersonen Anna Andersdotter och, som hon uppgivit gjort henne med barn, prövade Häradsrätten skäligt i brist på bevis befria honom från länsman Sundbergs påstående och tilltal i detta mål. Beträffande Anna Andersdotter som angivit en gift karl som lägersman, finner Rätten i 55 kapitlet 1 Missgärnings Balken, att om hon inte kunnat övertyga honom bör hon plikta som för lönskaläge. Hon skall efter 55 kapitlet 1 och 3 plikta 5 daler silvermynt eller om hon inte förmår betala böterna plikta med 7 dagars fängelse på Uppsala Slott samt enligt 55 kapitlet 5 i samma Balk och Kongl Förordningen av den 18 november 1741 ge till Ryds sockenkyrka 2 daler samma mynt eller avtjäna med arbete och i Sakristian i 3 eller 4 personers närvaro undgå enskild skrift och avlösning. Till detta ting har torparen Johan Wiberg i Husby, Bro socken låtit instämma sin fosterson, drängen Johan Jacobsson vid Brogård. Han tilltalar honom för ha tagit en guldring om två dukater och en silversked, dock med samtycke av Wibergs hustru, som är Johans farmor. Wiberg påstår inte endast plikt utan att han får sakerna tillbaka. Han fordrar också att om Johan Jacobsson skulle begära att få ut sitt fädernearv, som hans far överlämnat till kärande, skall han anses skyldig att betala Wiberg för föda och uppfostran, som han i 11 års tid njutit hos honom med 52 riksdaler kopparmynt om året och ersätta rättegångskostnaderna. Johan Jacobsson hade genstämt Wiberg och berättade att han fått guldringen av sin farmor och att hon lämnat honom skeden i pant för 27 riksdaler kopparmynt som Wiberg åtskilliga gånger lånat av honom. Det skulle varit Wibergs skyldighet att uppfostra och föda Johan efter den överenskommelse Wiberg gjort med Johans far den 28 december Parterna inställde sig och kom överens om att Johan skulle behålla guldringen och silverskeden mot att Wiberg fick ett kvitto att det var Johans fädernesarv. Härmed var Johan nöjd. Wiberg visade en räkning på åtskilliga kläder som Johan dels fått av honom och dels blivit tillverkade av skräddarhantverket. Räkningen löd på 30 riksdaler 24 skilling. Johan erkände räkningen och att han därigenom blivit skyldig 3 riksdaler 24 skilling. Därför var han således nöjd med att återställa skeden till Wiberg. Wiberg påminde att Johan Jacobsson fått ett sängtäcke, vilket Johan bestred. Däremot var han nöjd med att hans fadersarv innestår hos Wiberg och hans hustru till deras död, såsom Wiberg och hans far kommit överens den 28 december Överenskommelsen uppvisades. Han begärde dock att Wiberg skulle göra en uppteckning av den egendom Johans farmor haft när Wiberg gifte sig med henne. Wiberg svarade att det kunde han inte göra då ingen uppteckning hade funnits när han tillträdde boet och att det var omöjligt att nu efter 22 års sammanlevnad med sin hustru upprätta någon. Han erkände den uppvisade föreningen med Johans far och att han såvida svaranden inte ville fordra arvet, så ville han inte heller fordra ersättning för uppfostran. Utslag Då parterna nu kommit överens om den omtvistade guldringen och silverskeden och Johan Jacobsson får behålla ringen om han lämnar kvitto, att han fått den av sitt fädernearv. Han skall återlämna silverskeden till Wiberg, såvida han blivit gottgjord för sin fordran på 27 riksdaler samt att Wiberg om Johan inte fordrar sitt fädernearv i hans livstid, avstår från sitt påstående angåenden ersättning för uppfostran, så låter Rätten denna överenskommelse vara. 11 D:\&&-SKRIFTER\Häftade med omslag\bro Häradsrätt\Doc-filer\BroH.1746.doc Skapat den :46:00 Senast utskrivet

12 Rätten kan inte uppta ärendet om sängtäcket och uppteckningen som Johan Jacobsson begärt, eftersom det inte är instämt. På Ämbetets vägnar har länsman Anders Sundberg utverkat stämning på avlidne Baron Mauritz Posses änka, Friherrinnan Anna Christina Flemming med påstående om laga plikt för hennes olaga krögeri och brännvinsförsäljning i den så kallade Jungfrukrogen. Därför har Sundberg även inkallat krögaren på krogen Sven Wetterström att höras i detta mål. På Friherrinnans vägnar inställde sig hennes frälsefogde Carl Stenbeck. Han kunde inte neka att Friherrinnan hitintills låtit sälja både öl och brännvin på Jungfrukrogen. Krogen är belägen en halv mil från gästgivargården och ligger vid allmänna landsvägen. Stenbeck menade, att Friherrinnan efter Kongl Maj:ts Privilegier för Ridderskapet och Adeln är berättigad. Han påstod att hon skulle befrias från länsmans tilltal. Länsman Sundberg berättade att denna krog inte ligger på Friherrinnans ägor utan på rusthållet Finsta, något som Stenbeck medgav. I övrigt gav Kronobefallningsman Sven Askeroth vid handen, att denna krog inte är upptagen bland dem som här i Häradet är taxerade till någon avgift. Länsman Sundberg yrkade för den skull sitt emot Friherrinnan gjorda påstående och underställde Rättens omprövande, om inte krögaren Wetterström, som låtit bruka sig till denna olaga handel även med laga plikt borde anses. Wetterström anhöll att han som varken har åker eller äng eller för egen räkning hållit någon olaga försäljning, utan blivit av Friherrinnan tillsatt att vara krögare, skall befrias från Länsmans tilltal. Han har som lön 2 skilling av varje dalers inkomst vid krogen. Varöver avsades följande Utslag Då Friherrinnan Posse genom sin fullmäktige låtit invända, att hon efter Adliga Privilegier har frihet att underhålla denna så kallade Jungfrukrogen, så vida den inte ligger närmare än halv mil från gästgivargården. Hon påstår sig bli befriad från Länsman Sundbergs tilltal. Dock står i Kongl Privilegierna av den 16 oktober 1723 att frihet inte lämnas till Ridderskapet och Adeln, att driva andra krogar utan avgift än de som är byggda på frälseägor. Denna krog ligger inte på frälseägor, utan på rusthålet Finsats ägor och är inte heller behörigt skattlagd och taxerad. Så enligt Kongl Maj:ts Nådiga Förordning angående brännvinsbränning av den 7 september som Landshövding Carl von Grooth utfärdade i Publikation den 22 februari, prövar Häradsrätten rättvist, att för olaga brännvinsförsäljning på Jungfrukrogen sakfälla Friherrinnan Posse till 20 dalers silvermynts böter. Då krögare Westerström inte för egen räkning hållit brännvins försäljning, utan genom Friherrinnan blivit anställd, finner Häradsrätten skäligt att befria honom från tilltalet. Mot detta Utslag förklarade Stenbeck på Friherrinnans Posses vägnar missnöje. Kyrkoherden i Ryd och Näs, Henrik Sahlgren, har i brev av den 9 denna månad till Kronobefallningsman Sven Askeroth berättat, att ett ryckte i 4 års tid hörts i församlingen, att hushållerskan Elisabeth Jernberg i tjänst hos Löjtnant Thomas Hollsten i Tibble, skall under samma tid åtskilliga gånger legat i barnsäng. Då ryktet tilltagit har Kyrkoherden för att undvika förargelse anmodat Kronobefallningsman att vid detta ting låta rannsaka ärendet. Kronobefallningsman har därför befallt länsman Anders Sundberg att instämma detta mål. Länsman har inkallat hushållerskan Jernberg till tinget för att rannsaka över detta rykte. Hon infann sig varvid Löjtnant Hollsten berättade, att hon under flera år varit i hans tjänst och därunder förhållit sig ärlig och beskedlig. Han har därför inte kunnat vägra att biträda henne. 12 D:\&&-SKRIFTER\Häftade med omslag\bro Häradsrätt\Doc-filer\BroH.1746.doc Skapat den :46:00 Senast utskrivet

13 Vad själva Rättegången beträffar som angår hennes heder och välfärd, så beklagade han hushållerskan Jernberg den olyckan, att hon råkat i sådant vanryckte, vilket alldeles skall vara utan sanning. Hollsten begärde på hennes vägnar att Sundberg skulle berätta var själva barnafödseln skett så att man kunde veta om det här var rätt Domstol att uppta målet. Sundberg förklarade att han inte visste mer än vad Kyrkoherde Sahlgren berättat i sitt brev, men åberopade de vittnen som kyrkoherden nämnt, nämligen mjölnaren i Slangvik Anders Norberg och hans hustru Catharina Andersdotter, deras piga Maria Andersdotter samt trädgårdsmästare Santmans hustru. Endast Norberg var närvarande och berättade att hans hustru för sjukdom inte kan inställa sig och pigan inte visste vem som blivit kallad till vittne, då det finns två pigor i Slangvik med samma namn. På Santmans hustru som bor i St: Pers socken i Stockholms län, berättade Sundberg att han inte på så kort tid kunnat få någon stämning. Dessutom hade kyrkoherde Sahlgren genom ytterligare skrivelse av den 16 juni, som kommit fram idag, angivit till vittne i denna sak dejan på Sundby, hustru Anna Decker, bonden Jacob Mattsson i Gällövsta, Petter Westring och hans hustru, Erik Johansson i Fiskeby och pigan Lisa Hansdotter i Ekhammar. Genom nämndeman ingav hustru Deckers och pigan Lisa Hansdotters skriftliga vittnesbörd som lydde: Att när Löjtnant Hollstens hushållerska Lisa Jernberg kom till Tranbygge 1742 var hon havande. Attesterar jag härmed och vill med livlig ed stadfästa om så begärs. Anna Decker Att Löjtnant Hollstens hushållerska Lisa Jernberg varit rådd med barn två gånger och rest bort havande, utan tvivel till Stockholm, betygar jag och kan om så begärs stadfästa med livlig ed. Elisabeth Hansdotter E H Länsman Sundberg anhöll att mjölnare Norberg och bonden Jacob Mattsson, som var närvarande och blivit angivna till vittnen kunde höras. De avlade vittneseden med hand på bok och berättade därefter enskilt: 1:o Norberg, att han varken sett hushållerskan Jernberg vara havande eller vet om hon fött barn. Han har inte heller kunnat märka att hon haft olovligt umgänge med någon mansperson, men han har hört något rykte därom. Han kan dock inte minnas eller nämna vem som sagt något. 2:o Jacob Mattsson, att han när Löjtnant Hollsten bodde på Tranbygge haft tjänst där. Han hade väl tyckt att hushållerskan Jernberg blivit stadigare och tagit till i tjocklek och att hon när han en gång skjutsat henne till Stockholm varit opasslig. Han hade med anledning av folkets tal tänkt att hon vore havande, men kan inte med säkerhet säga om hon varit det eller fött barn. Han har heller inte märkt något olovligt umgänge med manfolk. På Löjtnantens begäran tillfrågades vittnet av vilka han hört att Jernberg skulle vara havande och om han hört hustru Decker och pigan Lisa Hansdotter säga det. Han svarade att de båda och flera andra talat därom. Vittnesmålen upplästes och vidkändes. Hushållerskan Jernberg tillfrågades om hon kan minnas att Jacob Mattson skjutsat henne till Stockholm och om hon då varit sjuk. Hon svarade att hon mindes att hon rest till Stockholm i sin husbondes ärende och att Jacob Mattsson kört för henne, men att hon inte då varit annorlunda beskaffad än hon är nu. Hon kan inte heller erinra sig att hon varit sjuk på vägen. Löjtnant Hollsten anförde, att de personer som utgivit attesterna, i olaga tid lämnat hans tjänst, därför att hushållerskan brukat någon allvarsamhet när hon ville tillhålla dem att sköta sina sysslor. De är uppenbart hennes ovänner. Det framgår också av Jacob Mattssons vittnesmål att det varit dessa två som utspritt detta ogrundade ryktet. Han förbehöll sig att få dem lagligen tilltalade och underställda Rättens omprövning angående vad deras vittnesbörd har för verkan. Då ingen av de hörda vittnena kunde intyga att 13 D:\&&-SKRIFTER\Häftade med omslag\bro Häradsrätt\Doc-filer\BroH.1746.doc Skapat den :46:00 Senast utskrivet

14 Jernberg varit havande eller fött barn, må kärande ta bort sina skäl till det utkomna ryktet, som inte kunnat med skäl bevisas och hushållerskan Jernberg måtte befrias från tilltal. Länsman Sundberg menade att då Kyrkoherde Sahlberg angivit detta mål så nära inpå tinget, kunde han inte skaffa fram de angivna vittnena, varför han anhöll om anstånd så att han till nästa ting skulle inkalla dem. Häröver Avsades Då detta mål blivit så sent som när tinget börjat anmält till Kronobetjäningen, har de inte kunnat inkalla alla vitten som först i dag blivit namngivna. Därför och enligt 16 kapitlet 6 Rättegångs Balken prövar Rätten skäligt att detta mål uppskjuts till nästa ting. Det åligger länsman Sundberg att inkalla sina vittnen, då också hushållerskan Jernberg utan ny stämning skall infinna sig och invänta Rättens utslag. Kapten Lewin Blixen har till detta ting låtit instämma borgarna i Sigtuna stad Lars Dahlström, Johan Sjöman och Erik Åkerberg samt frälsebonden Jacob Mattsson i Gällövsta med påstående om plikt och ersättning för att de efter olaga handel med Jacob Mattsson skall förövat olovligt skoghygge på den till kaptenens frälsehemman Gällövsta hörande skog. Till detta mål är borgmästaren i Sigtuna, Erich Kÿhlman och borgaren Johan Wase inkallade som vittnen. Inställde sig nu efter upprop på kaptenens vägnar hans laga ombud, avskedade föraren Olof Ahlström. Av de svarande var inga andra än borgaren Sjöman och bonden Jacob Mattsson närvarande. Inte heller hade de instämda vittnena inställt sig. Borgmästare Kÿhlman har låtit inge en skrift till Rätten, att han fått stämningen om att vittna i denna sak. Men då i stämningen varken står när eller var tinget kommer att hållas, så menar han sig vara ursäktad då han varit oviss om tiden och inte kunnat bege sig på så lång resa. Kÿhlman förbehåller sig att lagligen tilltala kapten Blixen för att han i stämningen har tillagt, att Kÿlman vid en sådan olaga handel varit vittne, som om så vore, inte är detsamma som att vara delaktig i de andras brott. Han kan således inte vara något lämpligt vittne. Då kapten Blixen genom skrift till Rätten meddelat att Kÿlhman av Kongl Maj:t och Svea Hovrätt blivit befalld att justera protokollet i dag, vilket utdrag ur Hovrättens protokoll av den 16 denna månad bilagts. Det bevisar att han i detta laga förfall anhållit att avslutandet i denna sak måtte anstå tills han själv fick närvara. Även kaptenens fullmäktige menade att då varken svarande eller vittnen inställt sig, kunde han inte påstå att saken skulle upptagas denna gången, men anhöll att då Dahlström och Åkerberg samt vittnet Vase, vilka av nämndemännen Hans Erlandsson och Lars Larsson redan i april månad lagligen blivit stämda, vilket nämndemännen intygade, måtte inte endast anses med plikt, utan också påläggas något ansenligt vite att vid nästa ting utan vidare stämning skall inställa sig till gensvar och underställa sig Rättens omprövande, om borgmästare Kÿhlmans ursäkt kan anses för laglig. Häröver Avsades Då borgarna i Sigtuna Lars Dahlström och Erich Åkerberg, som blivit lagligen instämda till detta ting av Kapten Blixen, men utan laga förfall uteblivit, prövar Häradsrätten enligt Rättegångs Balkens 12 kapitel 2 rättvist att sakfälla dem till vardera 2 dalers silvermynts böter. Även borgaren Vase, som är instämd till vittne i denna sak men uteblivit, döms enligt 17 kapitlet 3 1 i samma Balk till 1 daler i böter 14 D:\&&-SKRIFTER\Häftade med omslag\bro Häradsrätt\Doc-filer\BroH.1746.doc Skapat den :46:00 Senast utskrivet

15 Vidare skall dessa så väl som borgaren Johan Sjöman och Bonden Jacob Mattsson utan ny stämning infinna sig till nästa ting för att svara kapten Blixen i detta mål vid 10 dalers silvermynts vite. Detta skall meddelas de nu frånvarande. Men då den på borgmästare Kÿhlman uttagna och till Rätten ingivna stämningen inte är så inrättad som lag säger, så måste kapten Blixen om han vill använda borgmästaren som vittne låta instämma honom på nytt till nästa ting. Lät kapten Blixen för Rätten anmäla att det på hans Sätesgård Tranbygge och därunder lydande hemman en hel del åverkan av främmande förövats, i synnerhet genom olovligt skogshygge, skjutande och fiskande samt sågars upprättande och vattnets uppdämmande över den lagliga tiden. Han anhöll att Rätten ville förbjuda detta och utställa något ansenligt vite. Då kapten Blixen anhållit att Rätten tar upp denna sak och det intygades att denna egendom flera gånger blivit på detta sätt ofredad, beslöt Rätten ge sitt samtycke till hans anhållan. Därför blev ett vite på 10 dalers silvermynt utsatt samt plikt efter lag för den som beträds med att ofreda Tranbygge Sätesgård och de därunder lydande hemmanen. Dock skall detta förbud, innan det vinnit lag kraft, kungöras i närliggande församlingar så att ingen kan förebära okunnighet därom. Kärade länsan Anders Sundberg efter sterbhuskamrer Erick Löfwenmarks angivelse till bönderna Daniel Mattsson i Väst Tibble och Anders Andersson i Finsta för att de försummat hållskjutsen vid Tibble gästgivargård. Den förstnämnde den 30 april med en häst och den senare den 1 maj med två hästar. Han påstod dem laga plikt. De svarande var närvarande och medgav detta, utan att kunna visa något laga förfall. Alltså och till följd av Byggninga Balkens 28 kapitel 7 prövar Tingsrätten att sakfälla dem härför. Daniel Mattson till 6 marker och Anders Andersson till 3 dalers silvermynt. Androg Häradsdomare Nils Andersson i Tuna och nämndeman Johan Eriksson i Ålsta att de i anseende till sin höga ålder och därmed följande krämpor inte längre orkade förestå sina domarämbeten, utan anhöll hos Rätten om avsked. Detta kunde Tingsrätten inte vägra dem, utan gav dem vittnesbörd att under den tid de vid denna Rätten varit bisittare, hade de med all sorgfällighet och redlighet förvaltat sitt ämbete. Uppräknades de vid detta ting inkomna Charta Sigillata medlen, som uppgick till 14 öre silvermynt. Kronobefallningsman Sven Askeroth mottog dem för avleverering. År och dag som skrivet är På Häradsrättens vägnar Axel Wilh Östfeldt Saköreslängd till följd av föregående protokoll Daniel Mattson vid Väst Tibble, Tibble socken för försummad hållskjuts vid Tibble gästgivargård bötar 1 daler 16 skilling som delas mellan Konungen, Häradet och Målsägaren Anders Andersson i Finsta, Bro socken för detsamma bötar 3 daler Kvinnspersonen Annan Andersdotter för första gången förövat lönskaläge 5 daler. Hon straffas i brist på böter med 7 dagars fängelse på Uppsala Slott. Skall ge 2 daler till Ryds kyrka eller arbeta av det. Friherrinnan Anna Christina Flemming för att hon hållit olovligt krögeri och brännvinsförsäljning vid den så kallade Jungfrukrogen bötar 20 riksdaler. Häröver har Friherrinnan förklarat sitt missnöje. Borgarna i Sigtuna Lars Dahlström och Erik Åkerberg för uteblivande från tinget bötar vardera 2 daler Borgaren Johan Vase i Sigtuna för uteblivet vittnesmål bötar 1 daler På Häradets vägnar Axel Wilh Östfeldt 15 D:\&&-SKRIFTER\Häftade med omslag\bro Häradsrätt\Doc-filer\BroH.1746.doc Skapat den :46:00 Senast utskrivet

16 År 1746 den 14 juli blev till följd av Landshövding Carl von Grooths givna remiss av den 4 i denna månad urtima ting hållet i Storklint, Bro socken och Härad, närvarande Kronolänsman Anders Sundberg samt följande av Häradets nämnd, nämligen Pehr Jöransson i Sanda Hans Erlandsson i Klöf Matts Hindriksson i Skälby Lars Larsson i Skällsta Erik Andersson i Hernevi Johan Andersson i Aspvik Axel Mattsson i Österröra För att rannsaka och döma om pigan Stina Eriksdotter från Husby, Bro socken som blivit funnen död i sjön vid Ådö Sätesgård må bli begravd på kyrkogården. Inkallades bonden Johan Johansson i Husby och hans hustru Brita Bengtsdotter, hos vilka pigan tjänat. De berättade att de saknat henne dagen före andra Storböndagen detta år, då hon skulle gå till Lisken Abrahamsdotter på Husby ägor att lära sig läsa. De hade sedan inte fått någon underrättelse om henne förrän den 21 juni då hon flutit i land vid Ådö. De visste inte på vad sätt hon omkommit. Hon hade inte sagt något som kunnat ge anledning att misstänka att hon skulle förgöra sig. Hon hade varit ganska enfaldig. Kyrkoherden i församlingen Jacob Henrik Mörk, som var närvarande, berättade att när han kom hit till församlingen och började hålla katekesförhör, hade han funnit denna piga som var 24 år gammal mycket enfaldig och alldeles okunnig i sin kristendom. Han hade inte kunnat tillåta henne begå Herrans Heliga Nattvard, utan menat att hon först skulle lära sig läsa sina kristendomsstycken. Han hade sagt till hennes husbondfolk att ha uppsikt på att hon får lära något. Men när han en tid därefter haft henne i enskilt förhör hade hon varit lika okunnig. Han har då inte allenast tillställt hennes husbondfolk för att de, som haft henne i tjänst hela året, varit så lite angelägna om hennes undervisning, varför han sagt sig låta instämma dem till tinget. Han hade också skickat henne till hustru Lisken Abrahamsdotter, som här i socknen brukar lära ungt folk läsa. Stina hade fått 6 daler kopparmynt, så att hon kunde betala hustru Abrahamsson för besväret. På Kyrkoherdens föreställning hade husbondfolket lovat att inte hindra henne. Dock har han fått höra att de skulle varit svåra mot henne för att hon därigenom försummat sitt arbete. Därav förklarade han, att pigan som mycket enfaldig kanske tagit sig anledning att kasta sig i sjön. Hustru Lisken inkallades och berättade efter ojävad ed, att pigan Stina, som inte gått mer än 8 dagar hos henne för att lära läsa, i början varit så okunnig i kristendom att hon inte kunnat läsa Fader Vår. Men hon började något att komma sig. Lisken berättade att hon många gånger hört Stina beklaga sig över hårda ord från sitt husbondfolk för att hon gick bort och läste samt för matsäcken som de skulle ge henne. Hon hade en gång sagt att då hon inte längre kunde stå ut med att höra sådant, så ville hon hellre gå bort så långt som bröd bakas. Varför vittnet försökt varna henne, men ett par dagar därefter fått höra att hon var borta. Vittnet intygande att Stina haft tredagars frossan och därvid blivit bra sjuk. Uppläst och vidkänt. Man frågade om ingen blivit varse på vad sätt Stina Eriksdotter kommit i sjön. Alla svarade nej. Länsman Sundberg sade att han inte kunnat få någon underrättelse härom än av mjölnaren vid Bro gård, Anders Ekman, som inkallades. Ekman berättade att hans lilla dotter, som varit nere vid sjön dagen före andra Storböndagen, kommit uppspringande och sagt att ett kvinnfolk rodde med en liten ökstock på fjärden där utanför. Då det blåst mycket hårt hade Ekman gått ut för att se efter. När han kommit ner till 16 D:\&&-SKRIFTER\Häftade med omslag\bro Häradsrätt\Doc-filer\BroH.1746.doc Skapat den :46:00 Senast utskrivet

17 stranden hade ökstocken, som tillhör Nils Nilsson i Brunnsvik, kommit iland med ena åran borta. Den kom flytande efter en stund. Då den döda pigans kropp en tid därefter flutit iland inte långt därifrån, nämligen vid Värka Hagg (?) på Ådö sidan, så kunde han inte tro annat än att det varit pigan som rott i ökstocken. Nils Nilsson som även var inkallad berättade att hans ökstock denna dag blivit borttagen utan att någon sett vem som tagit den. Till sist fann Rätten nödvändigt att höra drängen Erik Eriksson, som tillsammans med pigan tjänat hos Johan Johansson. Efter avlagt ed intygade han att han funnit henne mycket enfaldig och stilla men aldrig hört henne antyda att hon tänkte ta livet av sig. På tillfrågan sade vittnet, att han hört Johan Johanssons hustru säga att hon nog skulle slippa ge Stina matsäck, som hon nu måste göra. I övrigt kunde han inte säkert minnas om husbondfolket hotat stämma henne till tinget, men kunde dra sig till minnes att det varit på tal, när de kommit från husförhöret. Uppläst och vidkänt. Utslag Urtima Tingsrätten prövar i anseende till de omständigheter som kommit fram under rannsakningen och i anledning av 13 kapitlet 3 Missgärnings Balken att pigan Stina Eriksdotters döda kropp får läggas i Bro kyrkogård och begravas i stillhet. År och dag som förut skrivet är På Urtima Tingsrättens vägnar Axel Wilh Östfeldt. År 1746 den 16 och följande dagar i september höll laga Höstting med menige man och allmogen i Bro Härad vid Tibble gästgivargård i närvaro av Kronobefallningsman Sven Askeroth och Kronolänsman Anders Sundberg samt Häradets vanliga edsvurna nämnd, nämligen Häradsdomare Pehr Jöransson i Sanda Hans Erlandsson i Klöf Matts Hindriksson i Skälby Lars Larsson i Skällsta Erik Andersson i Hernevi Johan Andersson i Aspvik Axel Mattsson i Österöra Matts Eriksson i Tång Efter förrättad gudstjänst i Näs kyrka trädde ledamöterna samman och sedan allmogen fått företräde och laga Ting och Tingsfrid utlysts och Rätten undersökt att inga inteckningar och lagfarter sökts, upptogs tingssakerna i följande ordning. Anmälde Kronobefallningsman Sven Askeroth att han till följd av Landshövdingeämbetets i Uppsala Resolution den 11 juli genom allmän kungörelse från predikstolarna i detta Härad till första tingsdagen inkallat samtliga häradsbor för att höras angående delning av de större vägarna, som tings - kvarn och stadsvägar. Kapten Lewin von Blixen, som äger Tranbygge sätesgård med några därunder lydande frälsehemman, hade däröver ingivit en skrift den 8 november förra året till Landshövdingen i länet med ansökan härom. Kronobefallningsman Sven Askeroths utlåtande hade fordrats den 11:te i samma månad. Han hade tillstyrkt en sådan vägdelning, som säkraste sättet att få vägarna i ståndsatta. Detta kan inte erhållas utan delad möda, så länge vägarna skall underhållas och förbättras gemensamt. 17 D:\&&-SKRIFTER\Häftade med omslag\bro Häradsrätt\Doc-filer\BroH.1746.doc Skapat den :46:00 Senast utskrivet

18 Landshövdingeämbetet hade den 11 juli i brev begärt att häradsborna vid nästa ting skulle utlåta sig häröver och deras yttrande tillsammans med Häradsrättens meddelas. Alltså inkallades Häradsborna, varefter Kapten Blixens skrift upplästes. Där stod att om vägarna blir delade mellan samtliga häradsbor, så kan var och en laga sitt stycke när de har tillfälle och inte behöva inställa sig på utsatt dag, vilket ofta skett när lantmannen varit hindrad av viktiga sysslor på åker och äng. Nu när flera socknar skall komma samman att gemensamt bättra en väg får de inte mycket gjort, då de hindrar varann och en del är så sinnade att de inte kommer förrän klockan 9 på dagen, då deras skyldighet skall vara fullgjord. De har gjort liten eller ingen nytta och det skulle vara ett besvär som Kronobefallningsman inte skulle kunna uthärda om vissa byar skulle sammankallas varje gång en väg skulle lagas. Askeroth lade muntligen till, att det inte är frågan om att dessa vägar skall lagas, då sådant står i lagen, utan hur det bäst och bekvämligast skall ske. Han kunde inte finna annat än att häradsborna skulle var betjänta av att vägarna blev delade på de skäl och omständigheter som Kapten Blixen andragit. Askeroth hemställde om hans delning kunde bifallas av Häradsrätten jämte att de vill utlåta sig om vilka vägar som bör anses som tings kvarn och stadsvägar, vilka han angav vara 1 ifrån Stora Landsvägen vid Skällsta i Bro socken till Håbo Häradsgräns 2 mellan Låssa och Bro kyrka till Landsvägen förbi Hernevi by i Bro socken 2 ifrån Näs kyrka förbi Tranbygge gård till Håbo Häradsgräns vid Lövsta skog 4 ifrån Ryds kyrka till vägen mellan Näs och Tranbygge 5 vägen från Stora Landsvägen vid posthemmanet i Tibble by förbi gästgivarbyggningen till Landsvägen på andra sidan grinden till gärdet Om denna delning till vars och ens större bekvämlighet kunde ske och sedan vägarna blivit mätta till alntalet, så får varje hemman sitt vägstycke endast på en väg, nämligen Bro och Låssa socknar de två första, Ryd och Näs socknar de tre senare. Kronobefallningsman anhöll hos Rätten att de ville uttala vem som skulle göra delningen. Häradsrätten frågade häradsborna vad de hade för mening om denna vägdelning. De svarade att de inte ville ha någon ny vägdelning utan att de som tidigare och efter pålysning från predikstolarna ville laga och vidmakthålla de allmänna vägarna, utom Stora landsvägen. I händelse vägarna skulle bli delade torde de allt för mycket bli plågade med väglagning och ställda inför rätta om vägen inte var iståndsatt. Nu är de befriade från lagsökning om de infinner sig på de dagar som är bestämda. Inte heller skulle det låta göra sig att så dela vägarna att inte den ena mer än den andra blev betungad, då marken på vissa ställen är mer oländig än på andra och att sand och grus måste hämtas på närmare eller längre avstånd. Dessa problem uppstår inte om vägen lagas gemensamt med torparnas hjälp efter vanligheten. Kronobefallningsman yttrade därvid att hans tanke och mening var, som han förut föreställt dem, att vägarna genom delningen kommer att sättas i jämngott skick överallt. Genom vägdelningen kommer ingen att bli mer betungad, då han inte skall kunna undgå att efter de order han fått av sin förman, låta kalla dem till väglagning när det behövs för vägarnas fullkomlighet. Detta menade han kunde nås med mindre möda för häradsborna. Frälsebefallningsmännen Olof Robertius som tjänar hos Grevinnan Wachtmeister, Erik Lidström i tjänst hos Friherrinnan Bouström (?), Nils Stenberg hos De la Gardies arvingar, Stenbeck hos Friherrinnan Flemming och Erik Åkerberg hos Hovjunkare Jacob Gripenstedt förklarade på sina Herrskaps vägnar, att de är nöjda med denna delning om vägarna sätts i gott stånd. Dock vill de inte att torparna blir indelade. Löjtnant Thomas Hollsten yttrade att han också var nöjd med delningen sedan vägen blivit lagad. 18 D:\&&-SKRIFTER\Häftade med omslag\bro Häradsrätt\Doc-filer\BroH.1746.doc Skapat den :46:00 Senast utskrivet

19 Askeroths delning av vägarna erkände de flesta av häradsborna som allmänna. Men arrendatorn på Ådö Sätesgård androg, att han fått befallning av Excellens Löwen att inte på något annat sätt för Ådö med underlydande frälsehemman samtycka till delningen av vägarna, än att de övriga häradsborna skulle hjälpa till att laga vägen från Ådö. Detta så mycket angelägnare då Kongl Maj:t i egen hög person då och då skall resa den vägen och även andra höga Herrar som har ärende till Ådö. De övriga häradsborna nekade alldeles att delta i lagning av den vägen, som är enskild och endast nyttjas av Ådö och Dävensö. Bönderna menade att Ådö Sätesgård själv får underhålla den vägen, liksom de får laga sina enskilda byvägar, utan att slippa lagning av de större vägarna. Vad åter angår hur lagningen bör ske innan delningen, så förbehöll sig Näs socken i synnerhet att få förbli inom sin socken. Låssa däremot var nöjd med att ta lika del efter hemmanstal med Bro, om man börjar på vägen mellan Låssa och Bro kyrka så långt man hinner innan delningen på de andra vägarna. Ryds sockenbor anförde däremot, att det för dem skall vara ogörligt att ensamma laga och underhålla vägarna i den socknen. Ryds socken är liten och Näs långt större, alltså skulle Näs få mindre del att laga. De begärde att man hädanefter som hittills skulle ta lika del av väglagningen. Vid detta tillfälle ingavs till Rätten ett brev av den 13 i denna månad från kapten Reinh W Modée, där han påstår att Frölunda by i Näs socken med underliggande bönder inte måtte påläggas att laga vägen mellan Tranbygge och Lövsta i Tibble socken, eftersom de aldrig använder den vägen. Kronobefallningsman Askeroth svarade att den vägen är en allmän häradsväg och då är häradsborna skyldiga att svara för underhållet så långt Häradet räcker. Dessa vägar är inte inrättade endast för häradsborna utan för alla innevånare i landet. Denna väg är tings kvarn och stadsväg för Håbo Härad, som dock inte av denna orsaken kan bli skyldiga att laga vägen. Beträffande själva delningen så finns ingen i orten som är van vid sådan förrättning eller äger nödvändiga instrument. Därför menade häradsborna att i den händelse någon delning skall göras bör en lantmätare anlitas. Då inget mer var att säga avträdde häradsborna och Häradsrätten tog saken i övervägande. De fann det vara bäst att enligt lagen i Byggninga Balkens 25 kapitel 8 för dessa ovan specificerade och för allmänna vägar erkända efter uppmätning blir delade mellan häradsbornas efter hemmanstal. Dock så att vägarna i Låssa och Bro delas mellan socknarna samt Ryd och Näs på de övriga. Mätningen och delningen görs av Lantmätare, så att man får jämlikhet av besväret häradsborna mellan. Innan delningen skall alla vägar sättas i jämngott skick. Detta skall underställas Landshövdingens omprövning. Förra Häradsdomare Nils Andersson har avgått med döden och ersätts med nämndeman Pehr Jöransson Efter tillställd stämning tilltalade stadstimmermannen från Stockholm, Sven Svan, hållkarlen vid Tibble gästgivargård, Anders Mattson, för att han den 10 augusti om aftonen 1:o tagit Svans snusdosa ur händerna på honom och överlämnat den till fogden på Viksjö, Anders Menlös. Han har inte fått tillbaka dosan. Vid samma tillfälle skall hållkarlen tagit Svans näsduk, som han sedan han frågat efter den, fått den tillbaka. 2:o för att Mattsson när han givit Svan näsduken tillbaka överfallit honom med hugg och slag, så han fått 8 blodsår. Svan påstår härför hållkarlen laga plikt. 3:o ersättning för rättegångskostnader Hållkarlen Anders Mattsson har tagit ut genstämning och påstår att Svan skall bevisa 19 D:\&&-SKRIFTER\Häftade med omslag\bro Häradsrätt\Doc-filer\BroH.1746.doc Skapat den :46:00 Senast utskrivet

20 1:o att snusdosan som han tagit från Svan och givit till fogden Anders Menlös, har tillhört Svan, eftersom han inte skall haft någon dosa med sig till gästgivargården. 2:o att Svan när han frågat efter sin näsduk och Mattsson gått efter den och överlämnat den, hade han högljutt sagt att Mattsson bestulit honom. 3:o att Svan knuffat Mattson från hållkammaren ut i krogkammaren och där tillsammans med Svans far bundit händerna på honom. 4:o att Svan i olaga tid skall talat med Mattsson om att skaffa honom tjänst i Stockholm 5:o att Svan varit överlastad av starka drycker och på eftermiddagen svurit och varit ovettig. För allt detta påstår Anders Mattsson plikt samt 6:o att han får ersättning för rättegångskostnaderna. Parterna inställde sig efter upprop, då Svan åberopade sig på vad hans stämning på hållkarlen Anders Mattsson innehåller samt tre attester, som han menar nogsamt skall visa att den omtalade dosan tillhör honom. Den ena attesten är utgiven av Brita Lundberg den 11 september 1746 och med H Lagerblad, Jonas Moberg och Philip Ekberg som vittnen. Innehållet är att Sven Svan köpt en snusdosa av Brita Lundberg. Dosan är av metall i form av en snäcka och med vita och bruna fyrkantiga fläckar på locket. Den andra attesten är utgiven i dag av snickaren Welom Svanström så lydande: Efter stadstimmerman Sven Svans anhållan har jag betygat att jag tillammans med Svan träffade en man på Stäkets krog på Larsmässodagens förmiddag, då Svan bjöd mig snus ur sin dosa. Dosan var av metall i snäckform och med fyruddiga kanter av pärlemo på locket. Mot aftonen kom befallningsman på Viksjö Anders Menlös och sade: Hör min käre befallningsman, den där dosan känner jag igen. Den såg jag idag. Det är unga Svans dosa. Varpå fogden svarade: - Den har jag ärligen köpt och den kostade mig 5 riksdaler. - Vem har du köpt den av? - Utav henne som sitter här. Det var ett kvinnfolk. Då frågade jag henne vem hon fått dosan av. Hon sa. Vad säger ni, skyller ni mig för tjuv. Jag svarade: - Det säger jag att intet detta så i sanning är, jag vill med ed bekräfta om så erfordras. Den tredje attesten lyder: Ur Sven Svans snusdosa tog jag snus på landvägen mellan Stäkets färja i Näs vid middagstiden på Larsmässotiden. Attesteras Stäkets Backa den 16 september 1746 Anders Thomsson. Anders Mattsson berättade, att fogden på Viksjö Anders Menlös har den 10 augusti eller Larsmässodagen, som var en söndag varit på Tibble gästgivargård på eftermiddagen. Han hade tagit fram en snusdosa av röd metall och pärlemo och sköldpadd på locket. Dosan var gjord som en snäcka. Därur hade han givit alla som var närvarande snus och berättat att han köpt dosan av en månglerska. Då hade Svan tagit dosan och behållit den. Anders Mattson hade efter Menlös begäran fordrat igen dosan, men då hade Svan sagt att den var hans. Mattsson hade dock tagit den av Svan och givit den till Menlös. Då nu hållkarlen Anders Mattson menade att den omtvistade dosan tillhört Menlös anhåller Timmerman Svan att hans vittnen måtte höras. Hans vittnen var Mantalskommissarie Erik Löfwenmark, krögerskan hustru Anna Kiörling, kvinnspersonen Maria Jansdotter, bonden Jonas Persson, nämndeman Johan Andersson och drängen Axel Andersson i Tuna. De hade inkallats och efter avgiven ed berättade var för sig. 1:o Mantalskommissarie Löfwenmark, att Larsmässodagen, som var en söndag gick han till kyrkan där fogden på Viksjö, Anders Menlös redan var. Han hade en dosa i röd metall i form av en snäcka med pärlemo och sköldpadd inlagd på locket, varur Löfwenmark fick snus. På eftermiddagen träffade vittnet Menlös på Tibble gästgivargård och fick åter snus ur samma dosa. Även Svans far fick snus. 20 D:\&&-SKRIFTER\Häftade med omslag\bro Häradsrätt\Doc-filer\BroH.1746.doc Skapat den :46:00 Senast utskrivet