Bitidningen. London Honey Show I bigården Virus och bin Så gör jag mer bin En bikupas vikt under två säsonger

Transkript

1 Nr 3 Mars 2012 Bitidningen London Honey Show 2011 I bigården Virus och bin Så gör jag mer bin En bikupas vikt under två säsonger Bitidningen

2 Apistan & Apiguard Nu fi nns Apistan & Apiguard att beställa / köpa receptfritt på Apotek. Ny slungare till säsongen? I vår butik / katalog / hemsida finner Du allt för Din biodling. Skyddskläder med avtagbara hattar / huvor Begär vår katalog, sändes fritt Honungsburkar - Glasburkar Vi säljer glasburkar i plastpaket, pallpriser, precis som vanligt, 350, 500, 700 gr samt sexkantsburkar i olika storlekar. Skälderhuskupan / Flexikupan Joel Svenssons Vaxfabrik, SE Munka-Ljungby Tel: , Fax: E-post: info@joelvax.se. Frakt o exp.avgift tillkommer. Vaxkakor 2 Bitidningen

3 Ledaren Nu ser vi framåt Alf Sjöberg Styrelseledamot Efter den senaste tidens turbulens mellan styrelse och valberedning, skrev jag först en ironisk allegori med hänsyftning på SBR. Jag insåg dock att detta inte skulle leda någon vart. Förmodligen hade fler känt sig trampade på tårna och detta hade förmodligen inte lett framåt. Då är det nog bättre att vi alla försöker glömma oförrätter och gemensamt ta tag i de frågor som gynnar svensk biodling och därmed också vår omvärld. Då jag skriver dessa rader, kommer bud om att en av svensk biodlings största profiler har gått ur tiden, nämligen Ulf Gröhn. Få har väl som han arbetat för att föra biodlingen framåt. Ganska många känner säkert till hans stora betydelse för Buckfastbiet. Han var också en uppskattad föreläsare och många är de tillfällen då jag haft förmånen att lyssna på honom. Alldeles speciellt kommer jag ihåg när han kom till vår lokalförening och undervisade i konsten att odla drottningar i skattlådan. Mycket av det Ulf Gröhn föreläst om finns också i små skrifter. Det skulle säkert uppskattas av många om de kunde samlas och ges ut på nytt. Det är när man tänker tillbaka på sådana eldsjälar som man inser att det är kreativt arbete som för framåt. Därför hoppas jag att den kommande styrelsen ska få arbetsro och tillsammans med personal och andra organisationer verka för att förbättra svensk biodling. Utgångsläget är det allra bästa, med god ekonomi, goda kontakter med myndigheter, gott samarbete med andra organisationer och inte minst ett stort intresse från allmänheten. Nu ser vi fram mot en fin vår, en varm sommar och många bin! Årgång 111 Redaktion: Bäckaskog 663, Hallsberg Redaktör: Erik Österlund Telefon: E-post: erik.osterlund@biodlarna.se Bitidningen utges i 12 nummer årligen varav tre nr är dubbelnummer. Tidningen utkommer strax före aktuell månad. Material- och annonsinformation: Sid 39. Manusstopp den första i månaden, knappt en månad före utgivningsdagen. Tryck: V-TAB Vimmerby AB Trycks på miljövänligt papper. ISSN Bitidningen Ansvarig utgivare: Förbundsordförande Jonny Ulvtorp, Stenabyvägen 11, Listerby. Telefon: , Epost: jonny.ulvtorp@biodlarna.se Sveriges Biodlares Riksförbund är en politiskt, religiöst och etniskt obunden ideell organisation, som bygger på principen om frivilligt, individuellt medlemskap. SBR ska arbeta för att utveckla svensk biodling som näring och meningsfull fritidssysselsättning, numerärt, fackligt, socialt och innehållsmässigt. Förbundsexpedition: Trumpetarevägen 5, Mantorp. Telefon: se telefonlista på sidan 39. Fax: Plusgiro: Bankgiro: E-post: sbr@biodlarna.se Adressändringar meddelas till förbundsexpeditionen. Öppet: Mån-tors Fre Webbplats: Ett år gamla bitidningar läggs ut på hemsidan 3

4 I detta nummer MARS 2012 larver London Honey Show I bigården 8 Virus och bin 11 Effekter av Apistan 14 Bihälsa 15 Veterinärt examensarbete om bin 16 Hur jag gör mer bin 17 Hos drottningodlare i Argentina 18 Recension: A Spring Without Bees 20 En bikupas vikt under två säsonger 23 Övervintring av småsamhällen 26 äggstockarna Jag håller mig själv och bina friska 28 Peder Lilja ny utvecklingskonsulent sperma 30 Det gungar och surrar i toppen 31 Drottningodling, Mer Bin, Ulf Gröhn 32 Varroa Tropilaelaps utfodring Brev till redaktionen, notiser 35 kannibalism städning Almanackan 37 Nästa nummer (4 april-nr) utkommer i slutet av mars. MANUSSTOPP: 1 mars. Numret därpå (5-12) i slutet av april. Manusstopp: 1 april. Varroa Acarapis vuxna bin sexuellt kontakt luftburen trophallaxis drottning drönare Omslagsbilden: London Honey Show är nog världens största honungstävling med föreläsningar, workshops och redskap. Foto: Erik Österlund 29 i:et på omslaget påminner om att drottningen märktes gul i år. 4 Bitidningen

5 London Honey Show 2011 ERIK ÖSTERLUND Nästan varje år sedan 1923 har en stor honungstävling arrangerats på olika platser i London. Det var uppehåll under andra världskriget var det åttionde gången. Arrangör är The National Honeyshow Ltd. Arrangemanget möjliggörs bland annat genom de många sponsorerna. Bland dem finns de största biodlarföreningarna, redskapsförsäljare och bitidskriften BeeCraft. Arrangemanget pågår i tre dagar med en stor redskapsutställning. Varje dag är fylld av föreläsningar och workshops. Föreläsningssalen rymmer ca 200 personer och var alltid fylld. Arrangemanget besöks totalt av ca 1000 personer. Föreläsare 2011 var Prof Tom Seeley, USA, prof Robert Pickard, Storbritannien, Dr Nigel Raine, Storbritannien, Micheál Mac Giolla Coda, Irland och Erik Österlund, Sverige. Keld Brandstrup, Danmark var tyvärr tvungen att lämna återbud i sista stund. Tom Seeley åtog sig hans föreläsningstider. De olika workshoparna behandlade bland annat hur man producerade de olika biprodukterna i tävlingsbart skick. Men även tillverkning av halmkupor, diagnosticering av bisjukdomar, tillverkning av salva och tvål. Det är mest flytande honung man tävlar med, men även en del kristalliserad, kakhonung, hela honungsramar, kakhonung i honung, vax i olika former, vaxljus, mjöd av olika slag, fotografering, olika uppfinningar samt utsmyckningsuppsättningar. Det var en mängd olika vandringspris Drygt 200 personer fanns det plats för i föreläsarsalen. Varje föreläsning var fullsatt. i silver man tävlade om. Irland har också en stor Honeyshow varje år och irländarna och britterna tävlar med varandra att ta En del av vandringspriserna. Prisbedömningen pågår nedan. Foton: Erik Österlund. Bitidningen

6 Tom Seeley hade undersökt vildbins bostäder och hur en svärmfångstkupa bör vara utformad för att vara maximalt effektiv. med sig hem så mycket av det andra landets silver som möjligt. Det finns numera ett vandringspris för utländska deltagare. Man pratar om i ledningen att öppna upp för fler deltagare från olika europeiska länder. Det fanns också en stor utställningshall med redskapsförsäljare och olika organisationer. Ett tips till intresserade från Sverige: Åk dit! Varför inte skicka dit vinnare av bästa honung i distrikt eller riks, som belöning eller för att tävla. Kolla in deras hemsida: och ta kontakt. Tom Seeleys fick hålla många föredrag och de var mycket uppskattade var han i Sverige i samband med riksförbundsmötet och höll föredrag, bland annat utifrån sin bok Honeybee Democracy. Han fick signera många ex av den i London. Seeley har inriktat sin forskning på hur bisamhället lever naturligt. En del av hans förläsningar handlade om olika kommunikationssignaler bina har i samband med nektar- och vattensamlande. Vi brukar prata om bidansen, på engelska Waggle dance. Den handlar om i vilken riktning och hur långt bort det finns nektar. Skaksignalen, shaking signal, då ett bi griper tag i ett annat bi och skakar talar om att fler bin behövs för att samla nektar. Darrningsdansen, tremble dance, trodde man tidigare inte hade någon funktion, men Seeley har visat att den aktiverar fler bin att ta hand om nektar som fältbin har med sig till kupan. Ytterligare en signal, en pipsignal, beep signal, åstadkoms genom att biets huvud stöter emot ett annat bi, ett husbi som tar emot nektar: Det säger till biet att sluta ta emot nektar. De här signalerna och danserna används också då en bisvärm tar fram en lämplig boplats. Seeley visade tekniken hur man letar upp en vildsvärmar, s k bee-lining. Man har en liten låda med en kakbit med honung. Naturligtvis har man placerat den i ett område där det inte finns biodlares bin men där man kanske sett bin. När man ser att bin sökt sig in i lådan, stänger man den. Man flyttar lådan åt det håll man tror att biet kom ifrån. Efter en stund öppnar man lådan och släpper ut biet och observerar noga åt vilket håll det flyger. Sedan rör man sig en sträcka åt det hållet, ställer ut lådan igen och fortsätter så. Tom Seeley har också undersökt hur vildbins bostäder är utformade och hur en svärmfångstkupa bör se ut för att vara maximalt effektiv. I närheten av Cornell University där han arbetar finns en stor (och nektarfattig) skog, Arnot Forest. Där har han kartlagt och följt vildbisamhällen. Det finns honungsälskande svartbjörnar där som klättrar bra i träd. I genomsnitt i denna skog är avståndet mellan bisamhällena 850 m. Kanske en av anledningarna till att varroan inte är något större problem för bina där. En annan kan vara att vildbinas bohålighet motsvarar cirka knappt 2 lågnormallådor i genomsnitt. Det blir ett uppehåll i ynglandet genom svärmningen som ofta blir varje år. Det lilla flustret som Utan en välprogrammerad dator är det svårt för en försäljare att lägga upp den mest effektiva rutten mellan t ex 5 olika platser. Nigel Raine omtalade att ett bi gör det galant för t ex 5 olika platser med nektarkällor. Det finns 120 olika kombinationsmöjligheter av rutter för 5 olika platser. motsvarar ett hål på ca 3 cm i diameter motverkar röveri. Det sitter en liten bit från bottnen för det mesta. Och i Arnotskogen satt samhällena i snitt 5 meter upp i träden. Cellstorleken mätte han till 5,2 mm, i genomsnitt, mindre i yngelområdet och större där honungen lagras. De allra minsta storlekarna som andra mätt upp i kupor i egetbyggt vax har inte han gjort. 17 % av kakbygget var drönarbygge. Detaljerna om detta och kupvolym har han kunnat studera i ett antal andra vildsamhällen än längre in i Arnot-skogen. Han annonserade i en lokaltidning efter vildssamhällen som människor observerat. Betalningen blev för det mesta honung. De träd som dessa samhällen levde i höggs ner och bohåligheterna studerades noga. Något annat som observerades var att de naturliga bohåligheterna var ordentligt klädda med propolis, också ofta i bottnen. Utifrån dessa observationer blir en bra svärmfångstkupa en lågnormallåda med ramar och flusterförminskare så att öppningen blir 10 cm lång och 10 mm hög, eller motsvarande. Placera den så högt det är praktiskt möjligt, kanske på ett tak, i halvskugga. Nigel Raine hade undersökt humlors (som också är ett bi besläktat med honungsbiet) inlärningsförmåga och förmågan att lära varandra. Lokalt anpassade humlor söker sig först och främst till färger som de flesta blommor brukar ha i humlornas lokala område. Men de kan ganska snabbt lära sig nya färger som födokällor kan vara relaterade till. Födokällorna kan vara flera och ligga långt från 6 Bitidningen

7 varandra. Binas lilla hjärna kan räkna ut den effektivaste flygrutten då de ger sig ut på en nektarsamlingstur. Nästa forskningsområde för honom är att undersöka om främmande kemikalier påverkar binas inlärningsförmåga i olika avseenden. Jag frågade honom om han trodde att bin kunde lära sig sociala beteenden i andra sammanhang än födosök, men som har betydelse för deras överlevnad. Efter en stunds funderade sa han att det var sannolikt så. Jag nämnde bins förmåga att registrera täckta yngelceller i vilka varroakvalster gått ner i och att täcka av dessa celler, ett beteende som ju stör kvalstrets reproduktion. Detta såg han som ett intressant forskningsområde, och hur främmande kemikalier ev påverkar denna funktion. Jag talade i ett fördrag om mina 35 år som biodlare med möten med många olika biodlare och bin i Sverige och andra länder, engagemang i olika bisammanhang och redaktörskap. I ett annat om biodlingens villkor i Sverige och naturligtvis om den ständiga kampen mot varroan. Jag betonade att på kort sikt är det för minsta biförluster bäst att växla mellan olika bekämpningspreparat olika år, t ex Apistan, tymolpreparat och oxalsyra. Men på litet längre sikt är det viktigt att minska och till sist komma bort helt från alla preparat genom avelsarbete, skötselmetoder och samarbete. Micheál Mac Giola Coda berättade om bevarandearbetet av det mörka biet på Ir- Några av de många olika kuptyper som presenterades. Thorne är en stor biredskapsförsäljare som har mängder med material, också en del godbitar som är svåra att hitta i Sverige. land. Han initierade detta arbete och har byggt upp ett framgångsrikt avelsarbete. Prof Richard Pickard talade om binas och människors nära relation genom att beskriva evolutionen från Big Bang, nutiden och in i framtiden. Andrew Gibb t h vid BeeCraft en snygg och informativ bitidning i Storbritannien. Northern Beebooks har rikligt med all slags biodlingslitteratur, även antikvarisk. På hyllorna fanns t ex Frank Cheshires klassiska Bees and Bee-Keeping Scientific and Practical från co.uk/cart.php?c=533 Det finns flera tillverkare av färgglada slitstarka bioveraller för barn och vuxna. Bitidningen

8 PASAGA RAMIC I bigården Pasaga Ramic skriver I bigården 2012 december 2011 fyllde jag 70 år. Jag bor I i Örebro kom jag till Sverige på grund av kriget i Bosnien. Intresset för biodling vaknade hos min farmor redan då jag var 10 år. Farmor hade en bigård med bisamhällen i gammaldags bikupor med fast vaxbygge. Bina svärmade under sommaren och jag jagade svärmar. En gång då jag hittade en svärm, fångade jag den i en polotröja och tog den till mormor. När hon såg svärmen svimmade hon. På hösten varje år dödade mormor något bisamhälle och tog honungen. Jag har två hobbies, biodling och sportfiske. När jag var yngre ägnade jag mig mest åt sportfiske, men när jag blev äldre tog biodlingen över. Jag startade min egen biodling1964 och efter det har jag haft bin hela tiden. Antal bisamhällen har varierat mellan 40 och 120. Jag är till yrket ingenjör och min biodling var min hobby. Jag hade tillräckligt bra lön och hade råd att ägna mig åt min hobby. Jag tycker om att läsa och prenumererade på tre bitidningar: en från Serbien, en från Kroatien och en från Slovenien. Jag var hela tiden på jakt efter nya bra biodlarböcker. Till slut hade jag ett bibliotek med närmare 200 titlar. Jag är nyfiken och prövade nästan allt jag läste om eller såg om biodling. Mitt mål var inte att samla stora mängder honung utan att odla drottningar, göra nya bisamhällen, samla andra biprodukter: pollen, propolis, drottninggelé, vax och bigift. Bisdjukdomar var också mycket intressant. Jag försökte hela tiden att övertala mina bekanta att börja med biodling och jag lyckades värva ganska många biodlare. När kriget började i Bosnien hade jag 70 bisamhällen och ett bibliotek med ca 200 böcker om biodling. Allting plundrades och är borta. Om någon frågar mig vilket jag helst vill ha tillbaka, min bigård eller mina böcker, svarar jag mina böcker. Efter min ankomst till Sverige blev jag medlem i Karlskoga-Degefors Biodlareförening. Första bisamhället fick jag av Lennart Lundberg i Karlskoga Samma år flyttade jag till Örebro och i juni fick jag en svärm på min balkong mitt i stan. Detta uppfattade jag som ett tecken på att jag skulle hålla fast vid biodlingen. Idag har jag bigård och en liten snickeriverkstad i Karlslund i Örebro där jag snickrar vad jag behöver och jag experimenterar fortfarande med bina. Foto: Ullabritt Jonsson Vad ska jag skriva om? Lite om Binas biologi och anatomi Binas bostäder Binas produkter Binas sjukdomar Mest om Praktiskt arbete i bigården Arbete i bigården När man är klar med att slunga honungen behöver slungrummet städas ordentligt och all utrustning tvättas. Om man lämnar lokalen ostädad och annan utrustning smutsig blir det ett lockbete för olika djur som möss och råttor. De kan äta upp rester och smitta utrustning på olika sätt. Alla ramar som man vill smälta är lämpligast att smälta under vintern. Ramar som ska sparas till nästa år behöver skyddas mot gnagare och gärna behandlas med isättika för att hindra angrepp av vaxmal och desinficeras mot nosema. Avtäckningsvax man kan smälta själv i en saftmaja om man är biodlare i liten skala annars man kan smälta det på samma sätt som man smälter ur ramar, med speciell utrustning. Vintertid kan man ägna sig att åt reparera trasiga bikupor, snickra och för- Avtäckningsvax går att smälta i en f d saftmaja som avsatts som vaxmaja. bereda ramar, göra nya bottnar och förbereda annat material som man behöver till nästa säsong. Jag brukar städa bibottnarna ute på samhällena två gånger om året, först i senare delen av februari och andra gången i april. Jag har bottnar med inbyggd baklucka och innerbotten. Jag öppnar bakluckan, tar ut innerbottnen och skrapar ren den. Då får jag också en uppfattning om hur mycket bin som dött under vintern och hur mycket varroa som ramlat ner. Under de 16 år som jag haft en bigård i Örebro har jag observerat när bina rensningsflyger på våren. Oftast sker det mellan 20 och 30 mars. Ibland tidigare och ibland senare. År 2010 rensningsflög bina 8 april. 8 Bitidningen

9 Varför ska man bli biodlare? Först och främst för nöjes skull. Sedan kan man nämna tusen olika anledningar, men först och främst för nöjes skull. När ska man börja med biodling? När man börja känna behov av det. Bakkropp Mellankropp Huvud Jag gör rent bottnen genom att öppna bakluckan på mina bottnar och tar ut en skiva som jag sedan gör ren från döda bin. Den vintern var väldigt kall med mycket snö. Våren var kall och fuktig. Jag har oisolerade bikupor och bina kunde inte hålla tillräckligt varm inne i bikuporna för ynglet. Då exploderade nosemasjukan. Jag förlorade över 65 % av mina bisamhällen den vintern/våren. Då var jag tvungen att smälta ur många ramar och skrapa och desinficera alla lådor med gasolbrännare. Jag bränner bin som jag skrapar från bottnar. De kan annars bli en smittkälla i naturen. Under mars månad i det område där jag har min bigård finns det inte några betydande nektardrag. Då blommar Snödroppe, Krokus, Tussilago och några andra växter, men det är inte många dagar som är tillräckligt varma för att bina ska kunna hämta bra med pollen eller nektar. Foto: Bo Malmgren Binas bostäder Naturliga bibostäder är håligheter i träd, sten eller något annat ställe som är skyddande så att bina kan bygga sin bostad där. Om spejarna inte hittar ett lämpligt ställe kan bina bygga sin bostad i någon tät buske men då är de dömda att gå under kommer vinter. Först när människan upptäckte binas honung plundrade man dem på deras honung i skogarna. Så småningom upptäckte man att man kunde utnyttja bina utan att döda dem och vaktade bisamhällena som man hittat medan man väntade på att det skulle bli mer honung. Man började dock odla bin på ett liknande sätt som vi gör redan för flera tusen år sedan. Bitidningen Första bevisen för biodling är ca 7000 år gamla. De första bikuporna var urholkade trästockar, bikupor flätade av halm eller kvistar, av lera och annat material. Sådana bikupor hade fasta vaxkakor, inte rörliga som var lätta att inspektera. Honung skördades genom att döda bina. Första bikupan med rörliga vaxkakor var en över 3000 år gammal halmkupa som hittades på ön Kreta i Grekland. Denna bikupa hade tak och överlistar. Nedre delen var smalare. Då fäste inte bina vaxkakorna så lätt i väggarna. Den ukrainske biodlaren P.J. Prokopovic: ( ) var först med att konstruera en ram (1814). Han kände inte Ett öppet byggande bisamhälle är dömt till undergång. till bigången och hans ramar hade breda överlister så att det inte blev några öppna springor på översidan genom vilka bina kunde passera uppåt. Den amerikanske biodlaren L.L. Langstroth: ( ) gjorde en upptäckt som har bidragit till bättre biodling. Han upptäckte bigången. En bigång är utrymme mellan väggar och ramar i bikupan. Den är 6-10 millimetrar bred. I detta utrymme bygger inte bina vax. De stänger det inte heller med propolis, däremot mindre avstånd tätar de med propolis. Alla moderna bikupor är byggda med hänsyn till bigången. Langstroth tillverkade en bikupa som är uppkallad efter hans namn. En något modifierad form av den är den mest spridda i hela världen. 9

10 Binas produkter Honung Honung är binas huvudprodukt. De flesta odlar bin för honungens skull. Det är den produkt som bina tillverkar på ett naturligt sätt när de samlar söt växtsaft på lite olika sätt från naturen. Binas mat är nektar och pollen och deras instinkter driver dem att samla reserver av mat för att ha när de inte kan flyga och hämta mat i naturen. Detta är en egenskap hos bina man utnyttjar. Vi odlar bin till stor del för att ta överskottet av deras mat. Bina suger i sig nektar och transporterar den i sin kropp i honungblåsan till bikupan. Honungsblåsan är ett levande laboratorium där bina börjar förvandla nektar till honung. De fermenterar nektarn i honungsblåsan och tillsätter enzymer och organiska syror. Det är en väldigt komplicerad process som bina upprepar upp till 20 gånger. Under detta arbete använder bina upp till 200 svampar att jäsa och fermentera nektar så att den förvandlas till honung. Nektar kan innehålla över 80 % fuktighet. Under förvandlingsprocessen minskas fuktigheten till oftast %. Då är honungen mogen att skörda. Mogen honung förseglar bina med ett tunt vax- Så här mycket bör en ram vara täckt med vaxlock innan man skördar den. lock. Man kan räkna med att honungen är mogen då minst 50 % av ramens yta är förseglad med vaxlock. Man kan producera slungad honung eller kakhonung. Då man producerar slungad honung används en slags centrifug som kallas slunga. Man slungar honung från ramarna och silar den. Ramarna som slungas bör innehålla mogen honung annars kan den börja jäsa och bli förstörd. Ramarna med kakhonung behöver ha alla celler förseglade annars rinner honungen ur cellerna och orsakar kladd. En naturlig egenskap hos honung är att den kristallisera/kanderar. Tiden det tar för den att kristallisera beror på från vilka blommor bina har samlat nektar. Honung från raps, hästkastanj och några andra växter kristalliserar snabbare. Honung från Akacia och ljung kristalliserar sakta och kan ibland hålla sig flytande upp till 2-3 år. För att få honung flytande kan man behöva värma den till 45 gr Celsius. Man skall undvika högre temperaturer då det annars är lätt att skada honungen genom att förstöra enzymer. Binas sjukdomar Nosemasjuka Nosema är ett sjukdom vuxna bin drabbas av. Den orsakas av en encellig varelse som kallas mikrosporidie. Den räknas numera som en svamp. Man känner till två olika sorter som drabbar honungsbin: Nosema apis och Nosema ceranae. Båda två är funna hos bin i Sverige. Nosema finns i nästan alla bigårdar i sitt sporstadium. När nosemasporer hamnar i biets mage övergår de i ett aktivt stadium och börjar föröka sig. Denna kan ske väldigt snabbt och binas mellantarm förstoras då bina tappar förmågan att smälta maten tillräckligt. Bina försvagas och kan inte flyga tillräckligt. De kan inte producera drottninggelé tillräckligt för att mata larver och de kan släppa avföring i bikupan. Dessa exkrementer innehåller söta delar som andra bin äter upp. På så sätt kan smittan spridas väldigt snabbt. Noseman är känslig för värmeförändringar. Optimal temperatur för nosemans utveckling är mellan 30 och 35 grader Celsius. Varje ändring av temperaturen från detta intervall försvagar nosemans utveckling. När temperaturen sjunker under plus 15 gr C stoppas nästan all utveckling. När den stiger börjar sporer dö, vid gr C lär alla nosemasporer dö. Det finns antibiotika som dödar nosema men det är förbjudet att använda i Sverige. Ånga av 85 % ättiksyra dödar nosema. Man kan motverka nosema genom hygieniska åtgärdar. Desinficera ramar med utbyggt vax med 85 % isättika, Desinficera bikupedelar med eld (flamma med gasolbrännare), ombona bisamhället så att de kan värma upp tillräckligt utrymme så att bina kan börja yngelsättning. Se till att bina får rent vatten och vidta andra hygieniska åtgärder. På detta sätt kan man motverka och undvika en del av nosemans skadeverkningar. Om man på våren hittar ett bisamhälle som har mycket döda bin på bottnen, som har dött under vintern, om ramar och väggar i bikupan är smutsade av biexkrementer, eller om ett bisamhälle utvecklas dåligt eller går tillbaka i styrka och om bin kryper på flusterbrädan eller ute på bikupan, då är det stor risk att det är nosema som är i verksamhet. Säkraste sättet att få klarhet i detta är att biodlaren tillkallar bitillsynsmannen som undersöker bisamhället och skickar ett prov till ett lab. Bisamhällena som har insjuknat av nosema kan man hjälpa med de åtgärdar som nämndes tidigare. Läs mer om nosema: Fries, Ingemar & Kristiansen, Preben, Sjukdomar, parasiter och skadegörare i bisamhället (2009), Förenade Bigårdar Förlag. Boken kan köpas från SBR. Här kan det finnas nosema. 10 Bitidningen

11 Virus och bin Vad gör virus och hur kan vi bekämpa dem? JOACHIM DE MIRANDA Bin, liksom alla andra organismer, är utsatta för många virusinfektioner. De flesta upptäcktes redan på talet och var då relativt ofarliga. Epidemier var sällsynta och sällan dödliga för bisamhället. Denna fredliga samexistens mellan bin och virus har förändrats under de senaste 30 åren, framför allt på grund av varroakvalstret, men också på grund av ändringar i jordbruk och biodlingsmetoder. Jag ska försöka beskriva sambandet mellan bin och deras virus, hur det förhållandet förändras över tid och vad vi kan göra för att minska risken för epidemier. Många skillnader Virus kan bara överleva genom överföring till nya värdar (eller "värdinnor", i detta fall). Detta behöver inte nödvändigtvis orsaka sjukdom. Att orsaka sjukdom eller dödsfall utan möjlighet till överföring till en ny värd är, från virusets perspektiv, effektivt självmord. Sjukdomssymptom är bara till nytta för ett virus om det ökar chansen för överföring (till exempel sprids förkylningsvirus när en förkyld person nyser). Figuren beskriver olika smittvägar för honungsbivirus. Dessa kan grovt delas in i: oral-fekal smitta (genom mat och avföring, grön) ägg ägg sexuell smitta (blå) kontaktsmitta (svart) smitta via en parasit, så kallad vektor (röd) Tabellen visar också: de viktigaste smittvägarna för olika virus (blå) möjliga associationer med andra parasiter (brun) vilka utvecklingsstadier som är smittade eller sjuka (röd) förekomst under säsongen (grön) Fekal-oral smitta och kontaktsmitta är relativt ineffektiva: det behövs höga virusdoser för att orsaka infektion. Överföring via kvalster är däremot mycket effektiva och orsakar därför betydligt högre virusnivåer i smittade bin. Sådana bin blir också mycket mer smittsamma och överför mer virus genom de andra smittvägarna. Detta ökar risken för en epidemi. Eftersom vuxna bin (på grund av sina många kontakter och rörlighet) är centrala för de flesta av smittvägarna, är deras hälsa avgörande för att minska konsekvenserna av sådana förstärkta smittvägar. Hur samhällen dör på grund av virusinfektioner Typiskt för en virusepidemi är att populationen i bisamhället krymper (s.k. "dwindling"). Detta sker på grund av att många larver eller vuxna bin dör, och att samhället inte kan kompensera för detta med nytt yngel/nya bin. Ändå, ett krympande samhälle betyder inte nödvändigtvis att äggstockarna sperma orsaken är en smittsam (virus)-sjukdom. Det kan också förekomma naturligt efter ett långt uppehåll i yngelsättningen (t.ex. under vintern) när de vuxna bina dör snabbare än de ersätts. Varje enskild faktor som påverkar hälsan hos bina under den här tiden kan bli tungan på vågen som gör att samhället kollapsar. Virusinfektioner kan påskynda processen (eftersom de är opportunistiska patogener), men inte nödvändigtvis vara den primära orsaken. Detta tidsfönster påverkas också av vinterklotets storlek och binas hälsa (de bin som kläckts på hösten) och den tidiga vårens dragmöjligheter. Eftersom dragkällorna då består av mestadels buskar, träd och ogräs, påverkas detta delvis av förändringar i jordbrukslandskapet. Strategier för behandling av virussjukdomar Så, vad kan vi göra för att minimera risken för virusepidemier? Den viktigaste smittkällan är bina själva. Genom handel med bin och biprodukter finns de flesta bipatogener nu spridda över hela världen. Däremot kan förekomst av sjukdomar variera kraftigt mellan olika länder, såväl på grund av skillnader i biodling och jordbruksmetoder som geografiska och klimatiska skillnader. Det finns två saker man bör fokusera på när det gäller att minska risken för virusinfektioner: minska risken för överföring av virus minska virusnivåerna i individuella samhällen sexuellt drottning drönare larver Varroa Tropilaelaps utfodring kannibalism städning Varroa Acarapis vuxna bin kontakt luftburen trophallaxis Bitidningen

12 Dessa kategorier sammanfaller delvis, eftersom risken för överföring ökar med högre virusnivåer. Att minska risken för överföring av virus Att minska risken för överföring av virus innebär huvudsakligen att separera smittat från osmittat material. Detta gäller framför allt bina själva (drottningar, sperma, samhällen, bigårdar) men också utrustning (kupor, ramar, kupkniv, honungsslunga etc.). De viktigaste verktygen för att åstadkomma detta är bra organisation, hygien och karantän. Bigården Den mest praktiska enheten för riskhantering är bigårdar, som i regel består av 5-20 samhällen. Bigårdarna bör vara belägna minst några kilometer från varandra (utanför binas vanliga flygområde); detta ger en naturlig karantän med minimalt utbyte av bin och material mellan bigårdar. Från en sjukdomshanteringssynpunkt är det bättre att ha flera mindre bigårdar än färre större bigårdar. Lär känna din fiende Rutininspektioner och grundlig kunskap om symptom på de olika sjukdomarna är nödvändigt för att tidigt kunna bestämma orsaken till problemet. Samhällen som växer långsamt under våren eller producerar lite honung under sommaren är misstänkta. Samma sak gäller ramar med fläckigt utseende, som kan förekomma när bina rensar bort sjuka larver. Symtomen kan bekräftas genom att prov skickas till ett laboratorium eller med ID-kit som håller på att utvecklas. Sjuka samhällen bör sättas i karantän och skyddas från röveri. Sexuell smitta Sexuell-vertikal överföring, från drönare till drottningar och hennes avkomma, är en för viruset fördelaktig smittväg eftersom det gör att viruset kan spridas över långa avstånd och mellan samhällen. Viruset kan mycket effektivt infektera hela samhällen via drottningen. Denna risk kan begränsas genom att kontrollera sperman, samhällets drönare eller den första avkomman från drottningen. Aktiva biodlarföreningar Kanske en något oväntad, men mycket viktig faktor för smittriskhantering är en aktiv, lokal biodlarförening. Hälsan hos dina samhällen beror delvis på hälsan hos dina grannars samhällen. Starka, aktiva föreningar som främjar utbildning och samarbete gagnar alla bins hälsa. Att minska virusnivåer Detta belyser vikten av att öka bisamhällenas hälsa generellt och att bryta de viktigaste smittvägarna. För att åstadkomma detta behövs ökad kunskap om bin och deras patogener. Preventiv hantering Virus är opportunister och virusinfektioner blomstrar vid stress. Den första åtgärden är att hålla dina bin friska och minska stressfaktorer. Det kan göras genom att följa vanliga råd som tillräckligt med nektar och pollen under hela säsongen, minimal yttre störning, skydd mot väder och vind, en produktiv drottning, tillräcklig ventilation och utrymme för tillväxt. Precis som andra förebyggande råd, som att motionera, använda tandtråd och att byta olja på bilen, är det den typ av generella "sunt-förnuft råd som vi alla väl känner till men inte alltid följer. Men, som med de flesta sådana råd, ger de också kostnadseffektiva och långsiktiga hälsofördelar. Ta hand om dina bin och dina bin kommer att ta hand om dig! Eftersom honungsbin trivs i en varierad miljö har ett intensifierat jordbruk satt större press på placering av bigårdar för att säkerställa tillräckligt med föda och skydd under hela året. Ett stort och växande forskningsfält är därför hur jordbrukslandskapet kan anpassas till att förbättra för både jordbruket och biodlingen (Garibaldi et al., 2011). Att förhindra smittvägar Det andra verktyget vi kan använda för att minska virusnivåer är att förhindra smittvägar inom bisamhället. För att göra detta är det viktigt att ha kunskap om smittvägarna för olika virus (se tabellen). Till exempel: chronic bee paralysis virus (CBPV) smittar främst genom närkontakt. Sjukdomen kan därför ofta förekomma när bin suttit instängda under en längre tid (t.ex. på grund dåligt väder) eller i samband med aggressivitet och röveri när det är brist på nektar. Många samhällen på samma plats ökar också spridningen av virus. Genom att förebygga detta reduceras smittöverföring och det bromsar eller hindrar en epidemi att bryta ut. Säckyngel (SBV) är en yngelsjukdom som oftast kommer på våren vid snabb utveckling av bisamhället. När det finns för mycket yngel för de vuxna bina att ta hand om kan infekterade larver undgå att bli upptäckta och utrensade. Infektionen upphör i regel av sig själv när den vuxna populationen ökar. Symptomen kan ibland förväxlas med amerikansk yngelröta. Black queen cell virus (BQCV) är ofta associerat med Nosema apis, en infektion hos vuxna bin som normalt förekommer mest frekvent på senvåren. Infektionen kan vara ett problem i kommersiell drottningodling där samhällen hålls utan yngel under längre perioder. Dragbina är äldre i sådana samhällen, med större risk att vara infekterade med nosema, och därmed också med black queen cell virus, som överförs till drottninglarverna med bidrottninggelén. Kontroll av nosema och åldern hos bin i dessa samhällen minskar problemen. Bee virus Y (BVY) är också nära förknippat med nosema, och bee virus X (BVX) med Malpighamoeba mellificae, som bägge sprids med utsot. Att förhindra avföring inne i kupan bör lindra dessa sjukdomar. Bee virus X och bee virus Y delar många egenskaper med den nyligen beskrivna Lake Sinai Virus-1 och -2 (Runckel et al., 2011) och kan därför vara samma virus. Kritisk behandlingstid Deformed wing virus (DWV), samt varianterna Kakugo-virus och Varroa destructor virus-1 (VdV-1); acute bee paralysis virus (ABPV) samt syskonen Kashmir bee virus (KBV) och Israeli acute paralysis virus (IAPV); och slow bee paralysis virus (SBPV) överförs mycket effektivt av varroa- och tropilaelapskvalstren. En effektiv bekämpning av kvalstren är nyckeln till att förebygga dessa virussjukdomar. Den mest effektiva och skadliga virusöverföringen sker när kvalstret förökar och livnär sig på puppor. Sådana puppor utvecklas till skadade och kortlivade bin som påskyndar samhällets kollaps, mestadels under hösten och vintern. Varroabehandling på hösten bör därför börja minst 6 veckor (= en bigeneration) innan yngeluppfödningen avstannar: Från behandlingen tar det ungefär en vecka innan kvalstren på de vuxna bina är borta, två veckor för att bli av med kvalstren från puppor och tre veckor för att bli av med de vuxna bin som innehåller mycket virus och har kort livslängd (de bin som kommit från kvalsterangripet yngel). 12 Bitidningen

13 ÖVERFÖRING HORISONTELL VERTIKAL SAMBAND LIVSFAS INFEKTERAD/SJUK SÄSONG VIRUS ORAL-FEKAL KONTAKT LUFT VARROA SEXUELLT ÄGGSTOCK SPERMA VARROA ACARAPIS NOSEMA MALPIGHAMOEBA ÄGG LARVER PUPPOR BIN VÅR SOMMAR HÖST Acute bee paralysis virus ABPV + -? + + +? +??? +/- +/- +/~ +/ Kashmir bee virus KBV + -? + ~ +? +??? +/- +/- +/+ +/ Israeli acute paralysis virus IAPV + -? + ~ +? +??? +/- +/- +/~ +/ Black queen cell virus BQCV + -? ~? +? +? +? +/- +/- +/+ +/ Deformed wing virus DWV + -? + + +? +??? +/- +/- +/+ +/ Varroa destructor virus-1 VDV-1 + -? + + +? +??? +/- +/- +/+ +/ Sacbrood virus SBV + -? -??? ~????/? +/+ +/- +/~ Slow bee paralysis virus SBPV + -? +??? +????/? +/- +/- +/ Chronic bee paralysis virus CBPV + +? -??? ~ ~?? ~/- +/- +/- +/ Cloudy wing virus CWV? ~ ~ -??? ~??? -/- ~/- ~/- +/ Bee virus X BVX +???????? - + -/- -/- -/- +/ Bee virus Y BVY +???????? + - -/- -/- -/- +/ Arkansas bee virus ABV????????????/??/? ~/? +/???? Berkeley bee virus BBV????????????/??/??/? +/???? Varroa Macula-like virus VdMLV??? +??? +????/??/? +/? +/? Apis mellifera filamentous virus AmFV +???????? +? -/- -/- -/- +/ Apis iridescent virus AIV?? ~???????? -/- -/- -/- +/ (bekräftad - positiv) - (bekräftad - negativ) ~ (oklart)? (okänd) Och ramar? Även om spår av virus kan hittas i lådor och ramar, särskilt i pollen, är det oklart hur smittsamt detta material kan vara, med tanke på hur ineffektiv oral överföring av de flesta virus är. Hur länge virus kan överleva i smittat material är också okänt. Men ramar som är täckta av avföring eller innehåller sjukt yngel kan utgöra en risk och bör tas bort. Regelbundet utbyte av ramar hjälper också till att undvika ackumulering av bakteriella sjukdomar och bekämpningsmedel. Och när ramar byts ut är det bättre att byta ut alla ramar i en låda i stället för att enbart byta ut några av ramarna. Antivirala läkemedel Det har sagts att det inte finns några läkemedel mot virussjukdomar, men detta är inte längre sant. Utvecklingen inom molekylärbiologin har lett till ett växande utbud av antivirala produkter, särskilt inom human- och veterinärmedicin, där höga kostnader för behandling kan vara motiverat. Honungsbivirologin har under de sista åren kommit ikapp teknologin, och det görs nu kliniska prövningar av antivirala läkemedel för honungsbiets virussjukdomar. Dessa läkemedel som baseras på RNAi-teknik har resulterat i mycket lovande resultat (Hunter et al., 2010). Hur kostnadseffektiva sådana behandlingar blir beror på sjukdomens svårighetsgrad, behandlingsfrekvens och hur viruset svarar på behandlingen. Bitidningen Probiotika En annan ny upptäckt är att binas naturliga bakteriella mikroflora kan vara aktiv mot bakteriella sjukdomar. Dessa bakterier har visat sig hämma amerikansk yngelröta hos individuella larver, även om det återstår att visa att det verkligen är effektivt på samhällsnivå (Forsgren et al., 2010). Denna mikroflora finns hos bin som en del av deras sociala immunitet (Evans och Spivak, 2010), och även om man ännu inte vet om denna mikroflora också skyddar mot virusinfektioner, är den helt klart gynnsam för bin och bisamhällens hälsa. Forskare från Lund och SLU arbetar med att undersöka och utveckla denna mikrofloras eventuella potential som probiotika. Genetik Även biavel blir allt mer sofistikerad med hjälp av högt utvecklade analyser och molekylär kartläggning för att identifiera gener som påverkar viktiga egenskaper som hygieniskt beteende, motståndskraft mot yngelröta och varroa-reproduktion (Oxley et al., 2010). I framtiden kommer detta säkert även omfatta resistens mot virusinfektioner. Den genetiska mångfalden inom ett samhälle är i sig själv till stor nytta för binas hälsa (Tarpy och Seeley, 2006). Naturligt sker detta genom drottningens parning med många drönare. Den genetiska aspekten av binas hälsa består därför av att förena de olika genetiska fördelarna av selektiv avel och mångfaldig parning. Institution för Ekologi, Sveriges Lantbruksuniversitet, Uppsala, , Sweden joachim.rodrigues.de.miranda@slu.se Referenser: de Miranda JR, Chen YP, Ribière M, Gauthier L (2011) Varroa and Viruses. In: Varroa Still a problem in the 21st century? (Ed. N. Carreck), Chapter 3, pp IBRA, Cardiff, Wales Evans JD, Spivak M (2010) Socialized medicine: Individual and communal disease barriers in honey bees. Journal of Invertebrate Pathology 103: S62-S72 Forsgren E, Olofsson TC, Vásquez A, Fries I (2010) Novel lactic acid bacteria inhibiting Paenibacillus larvae in honey bee larvae. Apidologie 41: Garibaldi LA, Steffan-Dewenter I, Kremen C, Morales JM, Bommarco R, Cunningham SA, Carvalheiro LG, Chacoff NP, Dudenhöffer JH, Greenleaf SS, Holzschuh A, Isaacs R, Krewenka K, Mandelik Y, Mayfield MM, Morandin LA, Potts SG, Ricketts TH, Szentgyörgyi H, Viana BF, Westphal C, Winfree R, Klein AM (2011) Stability of pollination services decreases with isolation from natural areas despite honey bee visits. Ecology Letters 14: Hunter W, Ellis J, vanengelsdorp D, Hayes J, Westervelt D, Glick E, Williams M, Sela I, Maori E, Pettis J, Cox-Foster D, Paldi N (2010) Large-scale field application of RNAi technology reducing Israeli acute paralysis virus disease in honey bees (Apis mellifera, Hymenoptera: Apidae). PLoS-Pathogens 6: e Oxley PR, Spivak M, Oldroyd BP (2010) Six quantitative trait loci influence task thresholds for hygienic behaviour in honeybees (Apis mellifera). Molecular Ecology 19: Runckel C, Flenniken ML, Engel JC, Ruby JG, Ganem D, Andino R, DeRisi JL (2011) Temporal analysis of the honey bee microbiome reveals four novel viruses and seasonal prevalence of known viruses, Nosema, and Crithidia. PLoS-ONE 6: e20656 Tarpy DR, Seeley TD (2006) Lower disease infections in honeybee (Apis mellifera) colonies headed by polyandrous vs monoandrous queens. Naturwissenschaften 93: Den här artikeln publicerades först i Bijenhouden (på Nederländska; augusti 2011) och är ett populärvetenskapligt sammandrag av kapitlet Varroa and viruses i IBRA s bok Varroa Still a problem in the 21 st century? Stort tack till Eva Forsgren och Preben Kristiansen för hjälp med översättningen. 13

14 Direkta och indirekta effekter av behandling med Apistan konsekvenserna av kvalsterbehandling BARBARA LOCKE, EVA FORSGREN, INGEMAR FRIES, JOACHIM DE MIRANDA, Institutionen för ekologi, SLU Virusdynamik i Apistanbehandlade bisamhällen Den främsta orsaken till de förödande effekterna vid angrepp av varroakvalster är sekundära virusinfektioner (framför allt deformed wing virus, DWV) som sprids av kvalstret. När antalet kvalster i bisamhället ökar, ökar också överföringen av virus, vilket i sin tur resulterar i svåra infektioner. Dessa virusinfektioner leder till bisamhällets död, ofta inom 2 3 år. Därför krävs effektiva metoder för att hålla kvalsterpopulationen på en så låg nivå som möjligt. En del biodlare använder Apistan för att bekämpa varroa. I början av augusti 2008 inleddes ett försök på SLU:s bigård där 6 kraftigt varroaangripna samhällen behandlades med Apistan. Ytterligare 3 samhällen lämnades obehandlade för jämförelse. Vi ville undersöka: 1) Hur virusinfektioner förändras i förhållande till den minskade kvalstermängden under Apistan behandlingen. 2) Eventuella effekter på bina under behandlingen Varje vecka togs prover av vuxna bin, angripna puppor (tillsammans med de kvalster som fanns i cellen) samt icke angripna puppor. Dessa undersöktes med avseende på 3 virustyper: DWV, säckyngel (SBV) och black queen cell virus (BQCV). Med tanke på det starka samband som tidigare visats mellan varroaangrepp och mängden DWV i bisamhällen så förväntade vi oss att ett minskat antal kvalster också skulle resultera i en minskad mängd virus. Det visade sig att behandling med Apistan var mycket effektiv mot kvalstret, men tvärt emot vår hypotes så minskade mängderna virus endast marginellt och höga nivåer av DWV kunde uppmätas även Bi skadat av DWV, med varroakvalster. två veckor efter behandlingen. Förvånansvärt nog ökade mängden virus också tillfälligt omedelbart efter behandlingen. Denna ökning gällde även för icke angripna puppor som aldrig varit i kontakt med något kvalster. Resultatet tyder på en direkt negativ effekt av Apistan som gör bina mer mottagliga för virusinfektion, troligen på grund av effekter på individuella bins fysiologi eller immunförsvar. I de flesta fall ökade också mängden SBV och BQCV efter behandlingen med Apistan, men i mycket lägre grad än för DWV. Mängden av dessa båda virustyper visade sig (till skillnad från DWV) inte heller ha något samband med mängden kvalster. Vad betyder dess resultat för bekämpningen av kvalster? Trots våra resultat måste det understrykas att de negativa konsekvenserna av att inte behandla varroaangripna bisamhällen är mycket större än konsekvenserna av en tillfällig ökning av mängden DWV. Vid kraftiga kvalsterangrepp förebygger effektiv behandling med t.ex. Apistan vinterdödlighet. Med detta sagt; vid låga kvalsterangrepp kommer samhället främst uppleva den negativa bi effekten av behandlingen, d.v.s. den tillfälliga ökningen av mängden DWV. Detta belyser vikten av att bara använda Apistan när det är absolut nödvändigt. En regelbunden övervakning av kvalsternivåerna under säsongen kommer att vara till hjälp för att bedöma när behandling krävs. Vår studie visade att även efter att de flesta kvalstren tagits bort kunde nivåerna av DWV fortsätta att vara höga under några veckor. Detta visar på vikten av att sätta in kvalsterbekämpningen tidigt; att se till att det finns tillräckligt med tid för virusinfektionen att avklinga veckor efter att kvalstren tagits bort. Vinterbin som under utvecklingen varit angripna av kvalster och blivit infekterade med virus kan vara skadade och/eller mer kortlivade. Detta ökar risken för minskat vinterklot och försämrad övervintring. Det är därför viktigt att samhällen behandlas cirka två veckor före början av vinterbinas utveckling. Beroende på var i Sverige du bor kan detta variera från början till mitten av augusti. 14 Bitidningen

15 Apistan är effektivt för att bekämpa varroakvalster, men det är också ett bekämpningsmedel som kan efterlämna rester i biprodukter. Dessutom har det på senare tid rapporterats att kvalstret utvecklat resistens mot Apistan i vissa områden av Sverige. Organiska syror som myrsysra och oxalsyra kan därför vara effektiva och bra alternativ för bekämpning av kvalstret. Eftersom oxalsyrabehandling ska göras när yngelsättningen är över är den behandlingen mest praktisk vid låga kvalstertal och för att förhindra att kvalsterpopulationen ökar på våren. Myrsyra kan däremot ges tidigare under säsongen (från slutet av juli/början av augusti beroende på när sommarhonungen slutskattas) vilket gör att den kan vara ett bra alternativ för att behandla innan sista yngelsättningen, d.v.s. innan vinterbina produceras. Fortsatt forskning Det är okänt om oxalsyra eller myrsyra har liknande direkt effekt på individuella bins mottaglighet för virusinfektioner som Apistan. Vårt mål är att undersöka detta samt att ytterligare undersöka och bekräfta de resultat som denna studie har gett. Slutsatser Den bästa strategin när det gäller att bekämpa varroakvalstret är att arbeta förebyggande, t.ex. genom drönaryngelborttagning, och när annan behandling är nödvändig bör man noga överväga vilken behandling som är lämplig och tillräckligt effektiv. Denna studie bekräftar vikten av hur och när man ska använda acaricider (kvalseterdödande medel) för att bekämpa kvalstret. Det viktigaste budskapet att ta med sig är att noga övervaka kvalsternivåerna, bara använda acaricider när så är nödvändigt och att behandla bisamhällen innan vinterbina produceras, allt enligt rekommendationerna från bihälsokonsulenten. Studien har haft stöd från Nationella programmet och kompletterar forskning inom det europeiska samarbetet BEE DOC. Mer att läsa Locke B., Forsgren E., Fries I., de Miranda J.R. (2012) Acaricide treatment affects viral dynamics in Varroa destructor infested honey bee colonies via both host physiology and mite control, Appl. Environ. Microbiol. 78: Artikeln är fritt tillgänglig på: org/content/78/1/22 7.full.pdf+html För första gången finns en svensk bok som ger en fullständig översikt av binas sjukdomar och parasiter, Sjukdomar, parasiter och skadegörare i bisamhället. Den är ett utmärkt underlag till studiecirklar i bihälsa. Som komplement till boken finns en framtagen studieplan och ett studiematerial. Studiematerialet är i form av bildspelspresentationer och åhörarkopior. Materialet kan beställas eller laddas ner antingen från Bibutiken ( eller från Fortbildning i Bihälsa för cirkelledare inom biodling erbjuds genom Studieförbundet Vuxenskolan. På kan du läsa mer. Du kan anmäla ditt intresse till fortbildningen genom att skicka ett mail till info@sv.se PREBEN KRISTIANSEN Bihälsokonsulent preben.kristiansen@biodlarna.se Bihälsa Inled bisäsongen med att göra en hälsoplan för din biodling och få friska bin! Arrangera eller gå en studiecirkel i bihälsa Studiematerialet är i form av bildspelspresentationer som hör ihop med boken. Materialet kan beställas eller laddas ner antingen från Bibutiken (www. biodlarna.se) eller från www. apinordica.se Bitidningen

16 Veterinärt examensarbete om bin INGEMAR FRIES, Ekologiska institutionen, SLU Den 10 januari 2012 presenterade Emmy Sundström sitt examensarbete på veterinärutbildningen i Uppsala, med titeln Undersökning av den svenska bipopulationen avseende förekomst av trakékvalster, Acarapis woodi. Bakgrunden till arbetet är en inventering bekostad av jordbruksverket för att få kunskap om trakékvalster kan påvisas i Sverige. Behov av att dokumentera förekomst av trakékvalster föreligger mot bakgrund av att bestämmelserna kring import och införsel av bin till Sverige förändrades Tidigare krävdes tillstånd, vilket inte beviljades från områden med trakékvalster, nu kan import och införsel ske förutsatt att vissa kriterier är uppfyllda, där inte frihet från trakékvalster ingår. En motsvarande inventering gjordes 1993 och inga trakékvalster kunde då påträffas. I samarbete med Lotta Fabricius har biodlare slumpmässigt valts ut i olika delar av Sverige och ett system för insamling av prover genomförts. Målsättningen var att kunna samla in 380 slumpmässigt utvalda prover. Med ett sådant slumpmässigt urval kan man med den diagnosteknik som används dra slutsatsen med 99% säkerhet att mindre än 1% av landets bisamhällen har en angreppsgrad som understiger 5%. I skrivande stund har ännu inte antalet prover kommit upp i det planerade, det fattas fortfarande 72 prover. Samtliga prover har analyserats och det finns inga positiva fynd av trakékvalster. I Emmys arbete ingick 268 prover. Vi planerar att avsluta undersökningen under våren 2012, men nu inte genom slumpmässiga prover, utan riktad provtagning mot biodlingar där det förekommit eller förekommer bidrottningar införda eller importerade till Sverige. Vi anser att vi genom det förfaringssättet fortfarande bör kunna uttala oss om trakékvalster och den svenska bipopulationen. Eftersom bin och bihälsa numera är en veterinär angelägenhet är det glädjande Figur 2. Emmy Sundström är den första veterinär i Sverige som gjort sitt examensarbete om bin och bisjukdomar. att en veterinär valt att göra examensarbete på bin. Det förekommer fortfarande ingen information på veterinärutbildningen om bin och bisjukdomar, men det kanske blir nästa steg! Figur 1. Emmy presenterar sitt examensarbete för en intresserad åhörarskara 16 Bitidningen

17 Hur jag gör mer bin STIGÅKE GERDVALL Sverige behöver mer bin. Detta på grund av den stora dödlighet som varit under de år som gått sedan vi drabbades av varroakvalstret. Och alla nya biodlare behöver mer bin, liksom dem som utökar sin biodling. Med andra ord, vi behöver göra fler avläggare. Jag bor i Hallsberg som är centralt beläget i den södra delen av Sverige. Vi drabbades av varroans gissel sist av alla i denna del av Sverige. Jag vill i några artiklar berätta om mina anspråkslösa erfarenheter av att göra avläggare. Eftersom jag har begränsade utrymmen för skattlådor och slungutrustning började jag tidigt att avyttra en del avläggare så att inte samhällena växte sig för stora och krävde alltför många lådor. Dessutom var jag inte så road av att slunga honung, utan tyckte att drottningodling och att göra avläggare var mer intressant. Jag gör avläggare på ett sätt jag finner enkelt och som ger ett bra resultat med för det mesta nöjda kunder. Det krävs ändå lite förberedelser och inte minst framförhållning och planering. När du läser detta är vi inne i mars månad och vintern börjar så smått övergå i vår, även om mars kan vara nog så kylig och svår för bina. Det är då hög tid att planera och se till så att man har det material som behövs. Jag tycker att man själv skall tillverka så mycket material som möjligt. Man behöver inte vara möbelsnickare för att klara av det. Bina har inte stora krav. Jag gör mina avläggare tidigt, redan i mitten av maj månad eller senast i slutet av maj. Finns det drönare då, brukar man fråga mig? Inte så många, men när ungdrottningarna är klara att para sig finns det tillräckligt med könsmogna drönare. Jag gör små avläggare. Därför använder jag lådor för 5 ramar. Men eftersom jag fått ärva avlagda skattlådor vilka rymmer 7 LS-ramar använder jag också sådana, men då använder jag en tjock packram. Då blir Bitidningen det lättare för bina att hålla värmen. Jag gör inte avläggarna så kraftiga eftersom de görs tidigt på säsongen. Det man behöver göra nu i mars och april är alltså att tillverka det antal avläggarlådor man kommer att behöva, men också se till så att man har ramar i tillräckligt antal. Enkla bottnar och tak behövs också. Från ett normalstarkt samhälle kan man göra två avläggare och ändå få en hyfsad honungsskörd. Jag nämner detta för att du skall kunna beräkna hur många avläggare du kan tänkas kunna göra. Skall man sälja dem, så är det praktiskt att göra avläggarna i små transportlådor med fastspikad botten med fluster. Jag har i stort sett bara LN-samhällen, men vill jag göra t ex avläggare på Svearamar, så sätter jag sent i april eller tidigt i maj en svealåda ovanpå ett starkt LN-samhälle som är på bara en låda. Bina hinner då etablera sig med yngel på svearamarna på några veckor. Om du tänker tillverka speciella avläggarlådor är det bra om du gör dem ca 10 cm djupare än ramarna så att du får ett utrymme under ramarna för ett paket apifonda-foder. Då har de också lite extra utrymme om de hinner växa sig starka innan du levererar dem. Som täckning närmast ramarna lägger jag plast, sedan en hel täckskiva av t ex isolerande asfaboard. Det behövs också ett tak av något slag. En plywoodskiva eller liknande som når ut över kanterna på lådan kan bli tak. Med en sten ovanpå så den ligger kvar. Man kan också lyxa till det med små plåtskodda tak som passar. Det går också bra att använda standardtak och sätta två avläggare bredvid varandra med flustren åt var sitt håll. Man får använda sin fantasi. Vill man behålla avläggarna, kan man använda den typ av lådor man normalt har, sannolikt för 10 ramar. Avgränsa utrymmet genom att av en avlagd skumgummimadrass skära ut 2 något för breda packramar så de spänns fast lite. Om man använder standardlådor till sin egen utökning kan man lägga Apifondafoder ovanpå ramarna med en upp- ochnedvänd avställningsbotten som ger utrymme som täckning. Det finns också speciella avläggarbottnar för två avläggare att köpa, En enkel 7-ramars oisolerad låda, packram av skumgummi, fastspikad botten, täckplast, asfaboard isolerskiva och här ett lyxigt tak istället för plywoodskiva och sten. En s k avställningsbotten från Joel Svenssons kan vändas upp och ner ovanpå Apifonda om man använder standardlådor. Om man använder standardlådor kan man med hjälp av denna avläggarbotten från Biredskapsfabriken göra två avläggare i en låda. som kan användas till en normallåda. Man kan köpa avläggarkupor i cellplast för 6 ramar eller bygga enligt MER BINkampanjen för 7 ramar (se BT nr 6-11). 6-ramars avläggarlåda i cellplast från LP:s biodling. 17

18 Hos drottningodlare i Argentina PER THUNMAN Vid besöket på Apimondiakongressen i Buenos Aires träffade vi, fem biodlare från Wermdö Skeppslags Biodlarförening, representanter från drottningodlarföreningen i Mendozadistriktet. På en blandning av spanska och engelska diskuterade vi ett preliminärt program för ett besök, som förutom besök i bigårdar, även skulle innefatta bodegor där vi kunde prova de lokala vinerna. Mendoza ligger knappt två timmars flygning västerut från BA mot bergskedjan Anderna. Vi hade redan flygbiljetter dit och vi var mycket välkomna att besöka dem. På flygplatsen blev vi hämtade i en stor skåpbil av Luis Gómes, vice ordförande i föreningen. Han körde oss runt i staden Mendoza och visade oss sevärdheter, och vi hann också äta en mycket god lunch med gott vin innan han släppte av oss vid en bussterminal. Avelskriterierna för deras Ligustica är färg, honungsproduktion och övervintring. Temperamentet var inte så viktigt. I San Rafael Vi skulle resa till San Rafael, en stad med nästan invånare, längre söderut. Resan tog fyra timmar på spikraka vägar omgivna av ett torrt busklandskap. Biljetten kostade bara ca 50 kr. Under resan passerade vi några byar där det fanns frukt- och vinodlingar. Oscar Salvagiotto ger rätt mycket fodersaft utspätt med litet vatten i cellkopparna. I San Rafael togs vi emot av Marcelo Holgado som tillsammans med sin mamma tog oss till ett hotell i stan. Dagen efter hade han ordnat vinprovning på tre bodegor och ett besök på en olivoljefabrik. Många av invånarna i San Rafael är ättlingar till italienska och franska invandrare som kom dit i slutet av 1800-talet med både vinrankor och olivträd. Nu finns det ca 200 biodlare i stadens omgivningar med sammanlagt samhällen. Alla odlare är registrerade och har en unik bokstavs- och sifferkombination de märker sina kupor med. De frukt- och vinodlingar som finns där är beroende av konstbevattning. Man har avlett floder från bergen i ett kanalsystem med dammluckor som öppnas på bestämda dagar och tider för de olika odlingarna. Hos Oscar Dagen efter besökte vi Oscar Salvagiotto som hade 800 samhällen varav hälften för drottningodling. De resterande gav ca 10 ton honung per år. Han har varit biodlare i 23 år varav de senaste 19 åren som drottningodlare. Han odlar drottningar mellan oktober och mitten av april. Bina är ligustica och inte speciellt trevliga att handskas med, så slöja var ett måste. Han har fyra personer, mest släktingar, till 18 Bitidningen

19 hjälp i biodlingen. Han larvar om två gånger i veckan och använder enkla cellkoppar av plast som han vaxar fast på en trälist. Listerna får sitta några dygn i ett samhälle innan han larvar om. Han blandade fodersaft med destillerat vatten och fyllde en spruta. Varje cellkopp får ca 0,1 ml vilket är ganska mycket. Varje list har ca 20 cellkoppar och han larvar om ett sextiotal lister per gång. Han använde en metallisk omlarvningsnål. Under omlarvningen förvarades listerna med larver under en fuktig duk för att inte larverna skulle torka i det torra klimatet. Amningssamhällena stod bara på två lådor där drottningen var spärrad i den nedre. De matades med en sockerlösning eftersom draget inte hade startat. Odlingsramen hade plats för tre lister. När han började odlingen sattes listen med larver längst ner på ramen. När han kom tillbaka tre dagar senare flyttades den listen ett steg upp och en ny list sattes underst. Efter fyra dagar var det dags för en ny list och de gamla flyttades ett steg upp. Vid nästa omlarvning flyttas cellerna från den första omlarvningen till parningskassetter. Antagningsprocenten var ca 80. Parningskassetterna var av två typer, den ena med två fullängdsramar och en matram i en tvådelad låda, och den andra med halvlängdsramar, i samma konfiguration. Halvlängdsramarna kunde senare sättas samman till fullängdsramar. Efter 11 dagar i parningssamhällena brukade drottningarna vara äggläggande. Efter ytterligare en knapp vecka buras drottningarna och säljs. Han får ca EUR 15 för en drottning när de säljs i större antal. Han förvarar även drottningar i små plastburar i banker där arbetsbin matar dem. I maj levererar han även drottningar till Frankrike. Under vinterhalvåret snickrade han lådor och ramar. Det förekommer att det snöar i San Rafael under vintern. Hos Marcelo Dagen efter besökte vi Marcelo. Han arbetar ensam i sin biodling med 250 samhällen, men har dessutom 75 olivträd som ger viss inkomst. Hans metod var likadan som Oscars förutom att han använde vaxceller som han tillverkade på samma sätt som jag, dvs en pinne som doppas först i kallt vatten och sedan i smält vax i tre omgångar. Skillnaden var att Marcelo hade 22 pinnar på en platta. Han sålde ca drottningar per år. Honungen han tog hand om slungades i föreningens slunga. Hos Luis Dagen därpå reste vi tillbaka till Mendoza med bussen. Vi blev hämtade vid bussterminalen av Luis Gomez och hans pappa i varsin bil och körda till ett hotell. Nästa dag var det besök i Luis bigård. Han hade 600 samhällen och sålde ca drottningar, för 50 pesos per styck, ca 87 kr, kläckfärdiga celler för 10 pesos och 100 avläggare per år. Han fick dessutom ca 3 ton honung per år som slungades i en kollektiv slunga. Vid omlarvningen använde han mycket mindre fodersaft i cellkopparna än Oscar. I övrigt var metoden densamma som hos dem vi besökt tidigare. Han använde ett stort kläckskåp som var ett ombyggt kylskåp. Efter besöket var vi inbjudna till en grillunch med stora biffar, fläskfiléer och kryddiga korvar i Luis trädgård. Vinet var naturligtvis från Mendoza av druvan Malbec. Inte afrikaniserade bin Mendoza har inte, till skillnad från de norra delarna av Sydamerika, Centralamerika och de södra delarna av USA, fått de afrikaniserade bina som är mycket aggressiva, trots att landet gränsar till Brasilien. Den vanligaste rasen är ligustica men man har även carnica, och mellifera lär också förekomma. Samtliga biodlare vi besökte hade ligustica som inte är så kakfasta som de Odlingsram med omlarvad list nederst. Senare fylls odlingslisten på med omlarvad list två ggr ytterligare, innan den första flyttas till parningskupor. renrasiga ligustica vi har hos oss, utan biodlarna fick oftast arbeta med slöja. De viktigaste kriterierna för biaveln var honungsproduktion, färg och god övervintring. Temperamentet var av underordnad betydelse. Ett universalverktyg de använde var en kupkniv som var svetsad till en kaktång. Drottningarna i honungsproduktionen fick bli högst två år gamla. Besöken var intressanta och biodlarna var mycket gästvänliga så det var en lyckad utflykt till Mendoza. Här ses två halvramar ihopsatta. Det svarta till höger i lådan är foderramen i plast för sockerlösning. Specialverktyget med kombinerad kupkniv och kaktång. Bitidningen

20 Om bin, bidöd och dess orsaker, med reflektioner kring A spring without bees BENGT NIHLGÅRD, Ringsjöortens Bf, prof.em i växtekologi, Lunds Universitet De senaste åren har tidningar och nyhetsmedia ofta behandlat problem som berör bin och bidöd av svårförklarliga orsaker. De flesta refererar till CCD (Colony Collapse Disorder) i Nordamerika, men utdöende av bisamhällen har även rapporterats från många andra länder och i vissa fall har många bisamhällen omkommit även i Sverige. Tyvärr är beskrivningen av hur utdöendet gått till inte alltid så tydlig. Fortfarande under 2011 anser man sig inte ha löst problemet med CCD, vilket kan synas lite märkligt efter att ha läst nedanstående bok. I A Spring without Bees How Colony Collapse Disorder has Endangered Our Food Supply från 2008, beskriver nämligen den undersökande journalisten och ekologiske biodlaren Michael Schacker de problem som ligger bakom CCD. Han visar på aktuell kunskap om bin och binas betydelse, men också på den allmänna okunskapen om binas beteende och hur myndigheterna sett på fenomenet fram t o m 2008 i USA. Hans tolkning är tyvärr fortfarande giltig. Boken utmynnar i en stark bevisföring för att neonikotinoider och närbesläktade systemiska insektsgifter bär skulden till CCD. Nedan ges en kort överblick av hans beskrivning. Bina har en lång evolution bakom sig Bin är viktiga som pollinatörer; det beräknas att av det 100-talet olika växtarter som vi människor äter i form av frukter och grönsaker så pollinerar bin 70 av dem. Det behöver inte vara honungsbin, även om de klart dominerar, utan kan också vara andra bi-arter, som humlor och många sorters vildbin. Sedan 130 miljoner år har ca landväxter utvecklats på Jorden av dessa är beroende av pollinering av någon av de bi-arter som utvecklats ungefär samtidigt. De flesta bin är solitära, men det har också formats samhälls levande bin som placerats i familjen Apidae. Här innefattas honungsbin och humlor, inom vilket vårt nuvarande honungsbi, Apis mellifera, utvecklades redan för ca 60 miljoner år sedan. Samhällslevande bin har under denna tidsperiod utvecklat speciella beteenden och givetvis fått sina gener anpassade efter detta. Studier av genomen de senaste åren avslöjar att Apis mellifera har ett stort antal gener för inlärning, som yttrar sig genom att de både kan räkna, känna igen, komma ihåg och dess utom kommunicera på många sätt, t ex genom danser för att ge riktning och avstånd till näringskällorna. De har speciellt många gener för doftkommuni kation och kan även navigera på dofter. Däremot har de inte så många gener för att ta omhand nya främmande icke luktande giftämnen, som de av naturen skulle ha undvikit genom att känna på lukten. De kan således inte avsöndra enzymer för att ta hand om pesticider, vilket t ex många myggor och fruktflugor kan. Deras gener för utveckling av immunitet mot olika virus- och bakterie angrepp är också få, för sådana har de inte behövt eftersom de anpassats till att utnyttja naturliga bakterie- och virusdödande växtsubstanser inuti samhället. Biodling i primitiv form har troligen pågått sedan minst år i Europa av människor, men till Nordamerika fördes honungsbina först under 1620-talet. Här har de spritts och kommit att användas i pollineringstjänst för flera grödor. Hur detta påverkat Nordamerikas inhemska bifauna är endast undersökt avseende ett fåtal bin och humlor som man försökt använda i odlingar. 20 Bitidningen

21 Bina i USA Under tiden strax efter andra världskriget låg antalet bisamhällen i USA på ca 6 miljoner. De har successivt sjunkit från mitten av 50-talet som en följd av dålig lönsamhet, urbanisering, pesticidanvändning och olika sjukdomar till mindre än hälften i slutet av 1900-talet. Då hade varroakvalstret också slagit till sedan Detta kvalster slog troligen ut förvildade bisamhällena av det europeiska biet och kanske även några inhemska biarter och 2005 uppträdde en oförklarlig bidöd och 2006 slog denna s k CCD till på allvar. Detta år, liksom 2007, förlorade många biodlare över hälften av sina bisamhällen. Många slutade, andra drog upp nya samhällen för att råka ut för samma problem nästa år igen. CCD som den beskrivs av biodlarna i både Europa och Nordamerika yttrar sig i att de vuxna bina, ofta mitt under dragtid, helt plötsligt bara försvinner och efter några, ibland bara en till två, veckor, finns nästan inget kvar mer än drottning, några ungbin och lite okläckt yngel. Honung och pollen finns kvar i kupan och de rövas inte av andra bin vilket normalt sker i försvagade samhällen. Inte heller dyker det upp några vaxmott eller lilla kupskalbaggen förrän lång tid har gått. Kvarvarande bin tar inte emot stödfoder. De har tappat aptiten. Dock noterades en viss skillnad mellan USA och Europa i det att den europeiska bidöden ofta uppträdde mitt under solrosornas blomningsperiod under juli månad, medan den i USA oftast inträffade på senhösten rapporterades också 50 %-igt avdöende av ett 20-tal vanliga fågelarter i USA och mycket stor dödlighet bland fladdermöss, som ju livnär sig fr a på nattflygande insekter. Biodlaren Hackenberg berättar att CCD uppträdde i områden med majs, bomull, sojabönor, raps, solrosor, äppleoch pumpa-odlingar. Vad hade skett i dessa odlingar som orsakade problemen? De som klarade sig bäst var de ekologiska biodlarna och de hade oftast sina bikupor långt från rationellt brukad jordbruksmark. Förklaringar till CCD i USA I USA fick många alternativa förklaringar stor uppmärksamhet. Väldigt misstänkta var mobiler och masterna till mobilnäten. Även om mobiler har störande effekt på Bitidningen binas elektromagnetiska avkänning, gör bina aggressiva och desorienterade om de är i närheten av mobiler som används, så har man kunnat avskriva mobilnätet som viktigaste orsak till CCD. Man kan också avskriva varroakvalstret och dess medföljande virus som primär orsak, även om dessa i många fall är starkt bidragande faktorer till bidöd. Ett misstänkt virus som kom till USA omkring 2002 var IAPV, det Israeliska Akut Paralys Viruset. Men detta virus ger sjukdomssymptom i form av darrande vingar och avdöende strax utanför kupan. Det stämde inte alls med CCD. Dessutom finns IAPV sedan länge också i Australien, som inte har någon CCD rapporterad. I Kanada vill man inte erkänna förekomsten av CCD, utan skyller på varroa och dess virus. Varroakvalstren hade nämligen utvecklat resistens redan 2001 mot såväl Apistan som Checkmite, två medel som var verksamma under många år mot kvalstret. EPA, USAs miljömyndighet, har successivt godkänt mångdubbelt förhöjd koncentration på verksamma ämnen för att de skulle ge effekt, men det är möjligt att de inte har full effekt ändå. Schacker utdelar svidande kritik mot EPA, som medgett dispenser för användning av allt starkare preparat på synnerligen lösa eller obefintliga grunder. Även Nosema ceranae, en från Asien spridd ny mikroskopisk nosema-svamp, kunde avskrivas som huvudorsak till CCD. Den var visserligen vanlig i utdöende samhällen, men lika ofta i vitala bisamhällen. Andra teorier som framfördes var att biodlingen i USA med förde större stress på bina genom att bihusen ständigt flyttades omkring. Trots att frans männen redan under 1990-talet hade visat att det var Imidacloprid (IMD) som låg bakom, ville man inte acceptera denna förklaring. Man var helt enkelt för beroende av sprutmedlen inom jordbruket och de stora kemibolagen var stora ekonomiska donatorer till både forskning och politiker, så man ville nog inte se den förklaring som redan fanns. Det hjälpte inte att Michael Schacker övertygande visade hur CCD alltid dykt upp i USAs olika stater ca ett år efter att man börjat använda neonikotinoider eller fipronil inom jordbruket. Förklaring av CCD i Frankrike Hur CCD skulle förklaras kunde franska biodlare berätta redan under 1990-talet. Michael Schacker De upplevde akut bidöd 1994 i flera områden och satte genast försvinnandena i samband med att ett nytt giftpreparat hade börjat användas inom jordbruket, Gaucho, som innehöll det för bin mycket farliga giftet imidacloprid. Allt i bisamhällets beteende tydde på detta. Redan efter ett-två års användning på solrosor uppträdde den märkliga och nya formen av bidöd som den beskrivits ovan. Imidacloprid (IMD) är en neonikotinoid som i avsedd koncentration har direkt effekt på nervsystemet hos insekter. Att det har speciellt stark effekt på bin visste Bayer-forskarna, men de hävdade att döden inträffade först vid över 50 ppb. Det skulle därför vara ofarligt för bin eftersom nektar eller pollen sällan eller aldrig kom upp i mer än 2-6 ppb. Man applicerar det antingen direkt på frön (betning) eller så sprider man ut det i smådoser i marken kring fröna där rotsystemet ska utvecklas. Ämnet sprids sedan i hela växten, ett s k systemiskt gift. Det används också mot termiter, mot myror i gräsmattor m m. Bayers egen beskrivning av medlets effekt på termiter säger att det får termiterna att sluta äta, de kan inte hålla igång samhället och de blir känsligare för naturliga infektionskällor. Franska forskare gjorde försök med sockermatning innehållande några få ppb, och det visade sig att bina slutade äta och blev desorienterade, för de tycktes tappa sitt doftminne. Med denna kunskap försökte de franska biodlarna få gehör för sina åsikter, men jordbruks ministeriet vägrade förbjuda IMD. Då gjorde man en första protestaktion 1999 i Paris och fick jordbruks ministern att ge med sig. Medlet förbjöds för användning på solrosor. Detta hjälpte inte fullt, för medlet användes även på sädesslag, betor och majs och 21

22 bina hämtade pollen från de senare. Dessutom blev marken kontaminerad. Det visades samma år i Nederländerna att det tar 2-3 år innan IMD och dess nedbrytningsprodukter, som är ännu giftigare, hade kommit ner i ofarlig koncentration. Småfåglar som åt behandlade frön visade sig dö av IMD. Bayer protesterade vilt Bayer gjorde egna försök med ca 30pp IMD och då visade sig inte de symptom som de franska forskarna funnit. Förklaringen var helt enkelt att bina kan känna den främmande IMD-lukten vid över 20ppb och då tar de inte den födan. Vid några gånger lägre koncentration, ca 5-6 ppb, klarar de inte av att känna IMD via luktsinnet. Det blev trots kunskaperna inget generellt förbud mot IMD och i december 2000 demonstrerade därför 3000 biodlare i Paris och man fick faktiskt tre års förlängning av förbudet mot IMD i solrosor. Då hade jordbrukarna börjat använda medel som innehöll fipronil, en annan typ av nervgift för insekter, som verkade på samma systemiska sätt som IMD, men som tillverkades av BASF. Detta ämne visade sig ha ungefär samma negativa effekter som IMD fast i ännu lägre koncentration. En diger rapport om IMD utarbetades 2003 i Frankrike av en vetenskaplig grupp under jordbruks ministern. Den innehöll klarläggande som helt styrkte biodlarnas tidigare kunskaper och dessutom visade att behandlade majs-frön var precis lika farligt för bin som solrosornas nektar och pollen med 2-6 ppb IMD. I början av 2004 förbjöds såväl IMD som fipronil för användning på solrosor och majs. Bayer förlorade även ett stämningsmål i domstol mot biodlar föreningens ordförande. Samtidigt gjorde en grupp franska forskare tunnelförsök med bin där bina matades med 6 ppb IMD- resp. 2 ppb fipronil-sockerlösning. Det visade sig att bina efter 4-5 dagar inte längre sökte upp matskålarna. De hade tappat aptiten och betedde sig märkligt. Allt ihop videofilmades. Det som slutligt visade att biodlarna hade rätt var att 2005 började bina överleva igen och sedan dess har man inte haft några stora bidödsproblem i Frankrike. Andra länder och dagens situation Man kan tycka att dessa kunskaper skulle ha räckt för att med försiktighetsprincipen som grund helt undvika dessa medel i såväl Europa som Nordamerika. Att bin slås ut eller riskerar slås ut är definitivt tillräcklig motivering. Deras känsliga nervsystem påverkas uppenbarligen vid så låga koncentrationer av dessa nervgifter att de absolut inte får finnas i naturen, i vare sig mark, vatten eller växter. Ingen har koll på hur alla andra insekter reagerar på subletala doser. Flera europeiska länder har redovisat CCD efter 2006, men man har haft väldigt svårt att erkänna insekticidernas roll. Michael Schacker fick dessvärre en kraftig stroke bara några månader efter utgivningen av sin bok. Det kan ha bidragit till att resultaten i den inte fick det erkännande i världen som de borde ha fått. Han erhöll dock ett kulturpris: Cultural Achievement Award 2010 från The Artists and Humans Project. Men i de flesta länder har det länge varit ganska tyst rörande bidödens koppling till insekticiderna. Michael Schacker pekade på den närmast korrupta situation som rådde i USA, där de stora kemiföretagen Forskare vid Purdue University uppmärksammar det bidödardamm som används för att underlätta planteringen av majsfrön och sojabönfrön belagda med insektsmedel av typen neonikotinoider. De har hittat insektsmedlen klotianidin och tiametoxam i höga koncentrationer i avfallsdamm som såmaskiner blåser ut under sådden. Christian Krupke, docent i entomologi och Greg Hunt, professor i beteendegenetik med honungsbin som specialitet, säger att dammet har extremt höga halter av insektsmedel. "Det som finns på fröna blåser ut i miljön", säger Krupke. "Dessa gifter är så koncentrerade att också små mängder som hamnar på blommande växter runt ett fält kan döda fältbin eller transporteras till bisamhället med förorenat pollen. Detta kan vara anledningen till att vi hittade dessa insekticider i pollen som bina samlat och lagrat i sina bikupor." Krupke säger att insatser behövs för att begränsa eller eliminera dammutsläppen under sådden. "Det är det första målet för korrigerande åtgärder", säger han. "Det framstår som en enorm källa till potentiell miljöförorening, inte bara för honungsgenom sponsring av forskning till universitet och genom bidrag till politiska partier och jordbruk fick stort gehör för sina synpunkter. I flera europeiska länder har situationen varit likartad. En amerikansk universitetsrapport från 2010 pekade tydligt ut neonikotinoiderna som orsak, men ännu i början av 2011 hade inte den rapporten tryckts upp. Inom EU har man lagt restriktioner på ämnena, men tillåter än idag användning av imidacloprid och flera andra neonikotinoider i ökande mängd inom jordbruket och fipronil i vissa specifika produkter. Så sent som i december 2011 kallades till Workshop på SLU för att diskutera neonikotinoidernas positiva och negativa betydelse för Sverige. De negativa effekterna och riskerna har fransmännen faktiskt klargjort för länge sedan. Att man i dagens jordbruk gjort sig beroende av dessa ämnen försvarar inte en tyst vår. Rachel Carson (1962) kommer i flera avseenden att få rätt om vi inte bannlyser denna typ av produkter. Få bort det giftiga dammet, säger forskare vid Purdue University bin, men för alla insekter som finns i eller i närheten av dessa områden. Det faktum att dessa föreningar kan finnas kvar under månader eller år innebär att växterna som växer i dessa jordar kan ta upp dessa föroreningar i sin bladvävnad och sitt pollen." Neonikotinoidbeläggningarna på de frön som ska sås är klibbiga och för att fröna ska flöda fritt i såsystemet blandas de med ett slags talkpuder. Överskottet av detta talkpuder från processen frigörs vid sådd och vid rutinmässig rengöring och är ett lättrörligt giftigt damm. Det är stora mängder som blåses ut i naturen Majspollen som bina fört tillbaka till bikuporna har testats positivt för neonikotinoider vid nivåer strax under 100 ppb. "Det räcker för att döda bin om tillräckliga mängder konsumeras, men det är inte akut giftigt", säger Krupke. Hunt, som fortsätter forskningen angående subletala effekter av neonikotinoider, säger att för bin som inte dör av insektsmedel kan det finnas andra effekter, som förlust av målsökande förmåga eller mindre motstånd mot sjukdomar och kvalster. Red Källa: CATCH THE BUZZ 11 jan Bitidningen

23 En bikupas vikt under två växtsäsonger LARS-MARTIN LILJENVALL 44 43, , , , ,5 39 När den intresserade biodlaren gått den obligatoriska nybörjarkursen, skaffat bin, blivit bekant med utrustningen, lärt sig hantera rökpust och kupkniv och sedan, en smula överraskad iakttagit den första bisvärmen, då kanske han/ hon har börjat fundera litet mer över binas liv och leverne. Vad gör bina därinne i kuporna? För att erhålla en litet klarare bild skulle man kunna väga en kupa under en längre sammanhängande tid. Dessa tankar blev så småningom realiserade och följande redogörelse beskriver mina iakttagelser. Bitidningen Bild 1. Kupvikt (kg) 6/4-10/ Uppställning och genomförande Sedan en tid har jag använt en enkel personvåg. Kupan placeras på en fotplatta och vikten avläses på en skala ingraverad på en vipparm vilken är förbunden med fotplattan, se fotografi. Noggrannheten är tämligen god: vikten kan avläsas i 10-dels kilo (hg) med möjlighet att även kunna skatta tiondelarna (10 gram). Ett orienterande försök visade att viktförändringen mellan en dag och en annan klart kunde detekteras. Tidigt under senvintern/förvåren 2010 placerades ett av bigårdens bisamhällen på personvågen. Bikupan (modell Östervåla), som invintrats under hösten 2009, bestod av en botten med fluster, två lådor med totalt 20 LNramar, täckbrädor och ett lock med tyngder. Den första noteringen av kupvikten gjordes på kvällen den 6 april och vikten avlästes därefter varje kväll fram till tiden för påföljande års invintring, dvs. i 499 dagar, då en ny observationsperiod inleddes. Under sommaren, då binas flygtid upptar stor del av dagen, gjordes avläsningen så sent som möjligt för att ge samtliga bin möjlighet att återvända till kupan för natten. I syfte att enbart studera den viktförändring som orsakas av binas indragning av nektar och honung har den viktökning, som påsatta lådor och ramar föranlett, dragits av från det avlästa viktvärdet. Av samma skäl har viktvärdet ökats med vikten av den skattade honungen, vilket skett fyra gånger under säsongen. Man erhåller då det s.k. korrigerade viktvärdet. Det är också nödvändigt att noga notera den viktminskning som sker om en svärm lämnar kupan. (Vid ett tillfälle, då en svärm lämnade ett annat bisamhälle i bigården som också stod på en våg av liknande Kupvikt typ, minskade vikten med 1,7 kilo. C.E Wedmore (engelsk biauktoritet) sade att en svärm innehåller ca 4000 bin per pound. vilket betyder att min svärm innehöll ca bin. Eftersom det är intressant att studera foderåtgången även under vintersäsongen 23

24 måste bikuporna skyddas mot väder och vind. Bigården har sedan tidigare placerats i en takförsedd kur med öppen södersida. Under vintern försågs öppningen med ett enkelt skyddande plastskynke som visade sig fungera som ett utmärkt skydd mot vädrets påverkan. Detta skydd avlägsnades i god tid före vårens flygningar Bild 2. Korrigerad kupvikt (kg) 2010 Resultat Den 6 april 2010, då viktavläsningarna började, vägde bisamhället 43,70 kilo, se bild 1. Denna vikt utgör den sammanlagda vikten av bikupans botten med fluster, två lådor, 20 st. LN-ramar med vax, vinterfoder och kvarvarande honung, kupans tak med tyngder samt den övervintrande bimassan. Under större delen av april månad förekom inga vårtecken förrän den 25 april, då viktminskningen av kupan avtog. Under de gångna 18 dagarna hade samhället förbrukat 2,88 kilo foder vilket i genomsnitt är 1,60 hg per dygn. Ett tankeexperiment: hade samhället förbrukat foder i samma takt efter invintringen året innan skulle 43 kilo foder ha gått åt. Detta är naturligtvis fel och visar istället på att förbrukningen är liten under större delen av vintern. Den ökar istället sakta med början under senvintern och först under januari märker man ett ökat energibehov i samhället. Men det höga värdet under april kan ändå tas som en varningssignal om en eventuell nödvändig stödfodring, speciellt om våren låter vänta på sig. Ett räkneexempel Bikupan vägde den 25 april ca 41 kilo. Den sammanlagda vikten av bibottnen med fluster, två lådor med vardera 10 utbyggda LN-ramar, täckbrädor, lock med 2 tegelstenar, som skydd för vinden, utgör 32 kg. Kvarvarande honung sedan slutskattningen, resterande foder och den totala bimassan skulle således väga ca 9 kilo. Om det skulle vara ca bin kvar i kupan under vintern (starkt samhälle) och att dessa tillsammans väger 2 kg betyder detta att resterande 7 kilo upptas av återstående honung, foder och pollen. Värmen kommer Den 24 och speciellt den 25 april var vädret vackert, temperaturen steg till 15 grader och luften var torr med endast % relativ fuktighet. Värmen tycktes komma, bina blev plötsligt aktiva. Under de fem-sex följande dagarna drog bina in en lika stor mängd som samhället hade förlorat under de tidigare 18 dagarna. Kupans vikt ökade med nära 1 kg den 27 och med 1,25 kilo två dagar senare. Men väderleken hade inte stabiliserats vårväder är nyckfullt. Under eftermiddagen på Valborgsmässoafton sjönk temperaturen igen och steg den 1 maj till endast 10 grader. Natten därefter sjönk temperaturen till +3 grader. Samhället, som växte och behövde mer energi, måste återigen konsumera av de egna förråden. Kupvikten avtog igen. Stabilare och främst varmare väderlek under de kommande veckorna ledde till att ett flertal vårblommande växter, både vilda och odlade slog ut och att biaktiviteten, och därmed också kupvikten, ökade. Den tredje och den fjärde lådan sattes på. Ett större antal vårväxter slog ut och det blev allt svårare att säga vilka som stod för det största bidraget av honung. Olika väderlekstyper har olika inverkan på binas aktivitet. Enstaka regniga och kyliga dagar mitt i sommaren kan resultera i liten viktökning även om de förekommer mitt under en dragperiod. Korrigerad vikt Den korrigerade viktkurvan på bild 2 visar Bild 3. Kupvikt (kg) Bitidningen

25 Korr kupvikt viktökningen av den indragna honungen under 2010 års växtsäsong. Viktkurvan är inte linjär. Man kan urskilja 5-8 perioder med markant viktökning. Vikten stiger alltså inte med samma värde varje dag. Här syns den effekt dragväxterna har. En intressant iakttagelse, fast av annan natur, är det maximum som kupvikten uppvisar i mitten av juli. Efter detta datum tycks den avta trots att växterna fortfarande blommar, det fortfarande är sommar och bina flyger. Dragväxterna i den lokala biotopen har blommat över. Trots att det fortfarande tycks blomma överallt förmår inte bina förse samhället med den mängd nektar det behöver. Bina börjar återigen ta för sig ur förråden. Frånsett det senare ljungdraget måste biodlaren inse att sommaren har passerat sitt maximum åtminstone i bihänseende. Det kan t.o.m. vara dags för invintring jan 08-jan 15-jan 22-jan 29-jan 05-feb 12-feb 19-feb 26-feb 05-mar 12-mar Bild 4. Korr kupvikt (kg) mar 26-mar 02-apr 09-apr 16-apr 23-apr 30-apr 07-maj 14-maj 21-maj 28-maj 04-jun 11-jun 18-jun 25-jun 02-jul 09-jul 16-jul Det går mot höst Efter invintringen i mitten av augusti, då det nya biåret 2011 inleds, avtar vikten från 53,24 kilo sakta under hela hösten, vilket egentligen är att vänta, se bild 3. Samhället minskar och bina går i klot och behöver allt mindre foder. Från kurvan kan också noteras en kraftig viktminskning de sju första dagarna efter att vinterfodret påsatts. Bina sätter genast igång med att fläkta bort det vatten, drygt 3 liter, som följt med sockerlösningen. Vikten vid nyår är 46,39 kilo. Tar man hänsyn till den avgivna vattenmänden innebär detta att foderförlusten fram till nyår egentligen inte är mer än 3,5 kilo. Detta utgör i medeltal ca 1,8 hg foder per vecka (25 g/dygn). Vår igen Under senvintern 2011 tilltar den dagliga viktminskningen alltmer, se bild 4. Drottningen kommer igång med äggläggningen vilket medför ett ökat energibehov i bisamhället. Foderbehovet i början av året är ca 2-3 hg per vecka. Omkring den 12 april (2011) vänder kurvan och bina börjar dra in nektar och pollen. Kupvikten ökar igen. Under 2011 inträffade våren 13 dagar tidigare än under På samma sätt som året innan urskiljdes 5-8 separata perioder med ökat nektarsinsamlande under växtsäsongen. Även detta år nåddes ett viktmaximum den juli. Veckovis sammanställning De presenterade värdena ovan visar på den dagliga viktförändringen i ett bisamhälle under drygt ett år. Den observerade viktökningen är beroende av ett flertal faktorer. Bigården står i ett villaområde med nära anknytning till tämligen opåverkad natur med olika sorters lövträd men också till skog med bl.a. lingon- och blåbärsris. Många av villägarna är intresserade av trädgårdsarbete. Ett stort antal fruktträd och odlade växter bidrar med pollen och nektar under växtsäsongen. Denna blandade botaniska struktur bidrar naturligtvis till viktkarakteristiken liksom sammansättningen av den honung som senare tas till vara. I stället för att ange den dagliga variationen, som i många fall kan upplevas alltför detaljerad, brukar man sammanföra viktvärdena veckovis. Man måste då vara medveten om att dragperioderna inte följer veckoindelningen utan kan sträcka sig över två eller flera veckor. Varför väga bisamhällen? Ett skäl är att få en uppfattning om hur mycket honung ett område producerar och när detta sker under en växtsäsong. Tiden för dragväxternas förekomst kan observeras inför eventuell plockskattning. Detta kan vara intressant för såväl hobbybiodlare som för dem som planerar att yrkesmässigt skaffa sig en större biodling. Någorlunda bestämda datum när det första vårdraget sätter in och när bisäsongen närmar sig sitt slut är värdefullt att känna till vid det praktiska arbetet i bigården. Tiden för bisäsongens slut är ofta välkänd för biodlare med erfarenhet från flera års arbete i bigården. Den kan användas som ett mått på sommarens höjdpunkt och som ett jämförelsemått mellan olika år och lokaler. I vår trakt Nacka, öster om Stockholm, har vi observerat att detta sker kring den juli. I andra delar av landet, i exempelvis jordbruksbygder med i huvudsak monokulturer, kan detta viktmaximum inträffa tidigare. För den intresserade kan nämnas att det är möjligt att även observera den dagliga viktvariationen i en bikupa. Därtill krävs en känslig våg men ger i utbyte möjlighet att djupare studera aktiviteten i ett bisamhälle. Olika växters bidrag till viktökningen samt olika väderlekssituationers inverkan kan då iakttas. Ett annat vägskäl är att skaffa sig en uppfattning om hur stor förbrukningen av foder är under vintersäsongen. Är våren sen kan det kanske hänga på ett par dagar om ett samhälle ska klara sig eller ej innan vårdraget sätter in. Detta senare är en viktig upplysning när och om det är dags att tillgripa stödfodring för att klara bisamhällets överlevnad. Vidare läsning Artiklar om vågkupa och näraliggande ämnen återfinns på ett flertal ställen i litteraturen. Här tre exempel: E. Crane: Bees and Beekeeping, p. 165 K. Hamdan: Bee World 88 (2011): P. Kristiansen: Gadden 25 (2011): Bitidningen

26 Övervintring av småsamhällen ANDERS BERG Min grundregel är att inte invintra mindre bisamhällen än att bina täcker minst 7 ramar. Att invintra bisamhällen som är mindre innebär att övervintringen är i farozonen. Dock är invintring av ett antal reservdrottningar en väl betänkt åtgärd. För att lyckas med övervintring av småsamhällen krävs speciella åtgärder. Jag avser, utifrån min erfarenhet som biodlare, delge detta! En biodlare med många bisamhällen har alltid, vill jag påstå, något bisamhälle som är viselöst på våren. Särskilt tråkigt är det om bisamhället är birikt. Då är de överlevande småsamhällena, med reservdrottningar, till stor nytta. Iordningsställande av småsamhällen med reservdrottning I slutet av augusti eller i början på september är den rätta tidpunkten för förberedelserna till invintringen av reservsamhällena. Har man haft drottningodling i helramar, bör man redan i början på augusti förena dessa till ett lämpligt antal. Man spar en drottning till varje reservsamhälle. Jag brukar förena tre drottningodlingssamhällen till ett. Således är det resterna av min drottningodling som utgör stommen till bildandet av småsamhällena! Jag har redan under våren och försommaren spärrat ner drottningarna på kakor med nytt vax, så görs det ju med tanke på att bina skall övervintra på dessa ramar. Således har ramarna från min drottningodling inte varit med under vintern, alltså har mina tänkta reservsamhällen prima vax för vintern. Detta syftande till att hålla noseman på en nivå, att den inte påverkar bina. Jag bedömer kakantalet i småsamhället, och förser yngelrummet med en avdelningslucka med skjutlist. Jag trycker inte ner skjutlisten, utan bina har tillgång till tomutrymmet. På kvällen bör bisamhäl- Bild från april Ett reservsamhälle i trågkupa på 5 svearamar har övervintrat utmärkt. Samhället täckte vid invintringen väl 5 ramar med bin, och efter vintern täcker de fortfarande 5 ramar. En lyckad övervintring, och ett sådant reservsamhälle kommer väl till sin rätta om man har något starkt samhälle som är viselöst! Man ser tydligt att antalet ramar är avgränsat med en avdelningslucka,och en packram som isolering bakom luckan. Kupans fram- och sidoväggar är isolerade(7 cm) genom utrymmet mellan yngelrummet och kupans fram- och sidoväggar. 26 Bitidningen

27 let sitta så trångt att en del av bina hänger på baksidan av avdelningsluckan i tomutrymmet. Bina bör helst täcka 4-5 ramar. Därefter sker vinterfodring av småsamhällena. Flusteröppningen bör minskas ner till ungefär 5 cm. Efterarbete När fodringen är klar får samhällena endast en tunn filt på täckbrädorna. Det gäller att kyla ner dem, så att inte yngelsättningen tar fart igen. Då finns risk för både utsot och svält av samhällena framåt senvintern. I slutet av oktober, efter några dagar med nattfrost, sker omboning av småsamhällena. Småsamhällen som är invintrade enligt uppstaplingsprincipen sker på ett speciellt sätt, oavsett om det är isolerade vandringbihus eller oisolerade lådor i ytterhus alternativt i bipaviljong. Jag lyfter av lådan från botten och sätter ditt en tom låda utan ramar. På tomlådans rambäralist lägger jag en skiva som täcker 2/3 delar av lådan. Skivan fungerar som en botten. Därefter sätter jag på reservsamhället. Tomlådan fungerar helt enkelt som en farstu. Bina får således inte direktkontakt med ytterluften. Det fungera dessutom som skydd för vind, solljus, fåglar och dessutom blir det en extra luftficka under vintern. Bisamhället känner inte av snabba väderleksomkastningar och därmed fås en lugnare övervintring. Vid avdelningsluckan placeras en packram (se bild) och samhället isoleras väl. Flusteröppningen öppnas till full bredd. I trågkupor sätts också en packram bakom avdelningsluckan. Skjutlisten skall inte tryckas ner, utan bina kan få luft från tomutrymmet via takbitömmaren i taket. Jag öppnar inte flusteröppningen till full bredd eftersom bina får luft bakvägen, och därmed blir trågkupans yngelrum i ytter huset farstun. Bitidningen Vinterkontroller Det är viktigt att under hela vintern kontrollera att inte flusterhålet täpps till. Luftväxlingen förbättras avsevärt genom att flusteröppningen inte täpps igen med döda bin. En gång i månaden under perioden januari till mars bör man rensa ut eventuella döda bin med en ståltråd. Vid snöfall händer det att kuporna blir helt begravda med snö. Detta är inte allvarligt så länge snön är porös. Vid blidväder, och omedelbart därefter köld, som fryser samman till en hård skare, finns risk för kvävning. Flustren måste då friläggas. Vårkontroller Efter rensningsflykten brukar jag i uppstaplingskuporna byta botten och ta bort tomlådan. Flusteröppningen minskas. Därefter får man avvakta tills våren kommer, och då se om reservsamhällena skall förenas med något viselöst samhälle. Blir något reservsamhälle över så får man förstärka samhället senare under våren med någon täckt yngelkaka utan bin. Helst med täckta yngelkakor där bin håller på att krypa ut. Görs detta på rätt sätt så bör man få skörd även på ett sådant samhälle. Detta under förutsättning att inte huvuddraget börjar förrän i mitten av juni. Avslutning Övervintringsresultatet med småsamhällen från mina bigårdar är goda. Det förutsätter att man är noga med alla ovan beskrivna moment. Metoden är dock inte lämplig för biodlare (biägare) som aldrig byter sitt vax i yngelrummet, och i övrigt slarvar med invintring av sina bin. Talgoxskydd och liklåda Läste i ett tidigare nummer av BT om hur Stig Buskas skyddar sina kupor mot talgoxar. Har också med framgång gjort på ungefär samma sätt. Mellan kupa och botten har jag en sarg ( liklåda ) motsvarande en halvsvealåda och framför flusteröppningen en ram med nät. Se bild. Lars-Göran Arvidsson, Vikbolandet Stopp för Gmo-potatisen Odlingen av den genmodifierade potatisen Amflora utanför Haparanda och utanför Boden upphör. Kemiföretaget BASF slutar med utvecklingen av potatisen. Man stoppar utvecklingen av alla genmodifierade grödor i Europa. Man säger att det beror på brist på acceptans av tekniken i Europa. Det blir därför inte lönsamt, anser man. Red 27

28 Jag håller mig själv och bina friska JOVAN TRIVIC Jag är pensionerad läkare som fortfarande arbetar då och då och på så sätt har tillgång till ett lab och mikroskop. Min hobby biodling är faktiskt mer läkande. Jag har nu invintrat 40 samhällen och 16 avläggare på 3 gårdar i Eslövstrakten. I min trädgård har jag 10 samhällen och 5 avläggare. I en vagn 5 km västerut har jag 15 samhällen + 6 avläggare bredvid vagnen. I en bigård i skogen mot öster på en gård har jag Jag började med biodling i Bosnien som 19-årig pga att jag led av reumatism och en gubbe skänkte mig en svärm så att jag kunde prova med bistick. Det hjälpte, eller också har jag vuxit ifrån min reumatism. Jag är fortfarande RFpositiv (reumatisk faktor) men jag har inga ledbesvär om jag sysslar med bina och blir stucken. På vintrarna återkommer symptomen. Nu försöker jag reta bina även på vintrarna för att få några stick. (Men detta har inga vetenskaplig grund och kan bero på att Det blir som man tror, s k placeboeffekt, sockerpillereffekt, men vad gör det bara det hjälper). I Bosnien hade jag mellan 10 och 40 samhällen i mer än 26 år. När jag kom till Sverige som flykting började jag jobba och skaffade ett hus. Jag började sakna bina och pratade med min fru om det. Då som i en saga, på en solig junidag, på en lördag då jag var ledig och sov under ett äppelträd i min trädgård kom en svärm till äppelträdet ovanför mig och väckte mig. Jag trodde att jag drömde. Jag var överlycklig, (men inte min fru för hon delade inte min kärlek till bin). Så började min biodling här i Sverige. 1 samhälle då i juni, i augusti hade det blivit 4. Av dem övervintrade 3. Året därpå köpte jag 3 drottningar och hade i augusti det året 6 ganska bra samhällen. I slutet av augusti upptäckte jag amerikansk yngelröta i 2 samhällen. Det var en tragedi för mig. Tidigare hade jag forskat litet om yngelröta och visste att det kan betyda katastrof. Jag har aldrig brytt mig mycket om honung utan sysslat med bin för nöjes skull och har gett honung, propolis och pollen till kompisar, släkt, vänner och bekanta. Jag har sällan sålt något, men i år sålde jag en hel del mer än jag gav bort. Bina är faktisk mina sällskapsdjur. Jag kan stå eller ligga framför kuporna i timmar, titta och lyssna på deras vackra sus, men också brukar jag onödigt ofta öppna kupor, som en nybörjare och titta om och 28 Bitidningen

29 om igen, oavsett vädret, ibland även nattetid i paviljongen (vagnen). Den stora glädje som bina gav hjälpte mig att klara stressen och sorgen då jag varje år hittade några samhällen med yngelröta. Dessa avlivades under stor sorg och rädslan tryckte på att smittan skulle explodera. Jag har för mycket nedgrävd aska av brända bin, ramar och kupor. Jag var djupt besviken men jag var envis och som tur klarade jag mig bra. Tyvärr känner jag flera som har blivit besvikna i sin hjälplöshet och lämnat biodlingen helt. Vi vet att biodlare i alla tider har drabbats av bisjukdomar. Redan 1776 skrev en slovensk präst Petar P. Glavar om yngelpesten således om yngelrötan, (tidigare än amerikaner). Då även en annan välkänd slovensk biodlare Jansa, som var anställd som minister för biodling hos Österrikes kejsarinna Maria Teresia skrev om behandlingen av yngelrötan med hunger och dubbel omflyttning på nytt vax av sjuka samhällen. Men många sådana försök av flera biodlare i Bosnien har inte givit önskat resultat då andra problem visade sig. Bina som var överflyttade på vaxmellanväggar rymde många gånger iväg hela samhälle. Ett annat problem var att bisamhällen dog under vintern men utan att sjukt yngel visat sig. De hade fråntagits alla sina ramar vid överflyttningen till vaxmellanväggar, inte bara sjukt yngel utan också sitt pollenförråd. Och om det inte fanns pollendrag när detta gjordes kunde det hända att de inte hade fått tillräckligt med pollen för yngelutveckling och näring då de mötte vintern. Flera kunniga biodlare råder oss idag att vi övervintrar samhällen på nya vaxmellanväggar för att förebygga yngelröta och att välja en bistam som är mer motståndskraftig mot yngelröta. Så jag började förbereda mina bin för vintern med Bifor och nya ramar och nytt vax. Efter att jag läst den finska erfarenheten med pudersocker mot varroa bestämde jag mig för att prova. Svenska, finska och Jansas erfarenheter samlade. Jag provade metoden även på alla avläggare för att motverka varroa och yngelröta. Man vet att ambin smittar larver med yngelrötesporer som i larverna utvecklas till bakterier. Så utan larver kan inte bakterien reproducera sig. Därför då jag flyttade över samhällen på vaxmellanväggar tog jag en ny eller en rengjord och flammad botten. Jag letade upp och satte drottningen i en bur med några följebin, eller lade ett nytt eller rengjort spärrgaller på botten om man inte hittar drottningen och kan sätta henne i en bur. Båda åtgärderna förhindrar att samhället rymmer. Jag placerade ett nytt eller ett rengjort och flammat yngelrum (låda) på bottnen. Hängde in nya ramar med vaxmellanväggar. Skakade ner bina. Strödde pudersocker över bina med målet att alla skulle bli mer eller mindre vita. Kanske det blev 1 dl. På kvällen lyfte jag av lådan och gjorde rent bottnen och flammade den igen. Spärrgallret lades tillbaka. Efter 3 dagar har bina byggt ut ramar och börjat fylla nektar i dem. Inga larver fanns än. Det kan finnas ägg om inte drottningen är burad. Nu gjorde jag om hela proceduren en andra gång, den dubbla omflyttningen. En ren botten, spärgaller och en ren låda med nya ramar och mellanväggar. Sedan skakade jag ner bina i den nya kupan. Pudersocker på bina igen. Ur de ramar som togs bort i det två omgångarna smälte jag ur vaxet. Det blev en del ramar. Vaxet ska autoklaveras dvs kokas under tryck i 120 grader i en halvtimme, säger man i Norge. Då jag hade drottningen burad släppte jag ut henne efter 3 dagar igen (6-7 dag från början). Om hon inte är burad börjar hon förstås lägga ägg litet tidigare. Nu gav jag samhällena pollen blandat med sockerdeg, kanske 50/50. Jag använde Bifor och pudersocker till sockerdegen. Det behövs lite extra Bifor för att få blandningen smidig. Den fick ju inte vara för lös. Jag lade den i en skiva på ramarna med lite plast över. Detta är speciellt viktigt tror jag då det inte finns pollen att hämta i naturen. Om det inte var nektardrag gav jag Bifor eller sockerlösning också. Så behandlade bin har ingen yngelröta och väldigt lite varroa. Under 2010 gav jag denna behandling till de 30 samhällen jag invintrade då. Men inte avläggarna. Under vintern som följde förlorade jag bara 2 samhällen. Det var 2 starka samhälle som dog i slutet av april. De hade inte tillräcklig med mat och hade utvecklats kraftigt. Ett samhälle gick nästan under och började utveckla sig först i juni. Orsaken tror jag var pollenbrist. Jag brukar ge bina pollen i slutet av vintern, men jag fick slut på pollen så detta samhälle fick inget. Samhället repade sig dock under sommaren (med samma drottning) men gav ingen honung. Under 2011 har jag inte gjort dubbel omflyttning på alla samhällen jag invintrat. De 10 hemma gjorde jag så med, inklusive pudersocker och Bifor. I slutet av vintern ska de får pollendeg. Samhällena i paviljongen fick enkel omflyttning, dvs vaxmellanväggar och pudersocker en gång. Samhällena i skogen fick bara Bifor och Apistanremsor mot varroa. Några av dem fick också pudersocker. Alla avläggare fick bara pudersocker och Bifor i år. Under de senaste två åren har jag inte haft några problem med varroa, men det har inte de andra här i trakten heller som använder andra metoder mot varroan. jtrivic@hotmail.com Bitidningen

30 Hej!... Peder Lilja ny som utvecklingskonsulent för SBR SIRI BÄCK Välkommmen! Hur länge har du jobbat nu? Tack! Jag tillträdde den nionde januari. Hur går det? Jo, det är väldigt mycket att sätta sig in i så här i början, och det är lite rörigt än så länge! Det är mycket nytt att lära sig, särskilt som tjänsten bara är på 50 %. Dessutom är ju mycket på gång inom SBR, och det gör det ännu lite svårare att lära sig hur allt funkar. Men det är roligt! Vad gör du resten av tiden? Jag är yrkesbiodlare också, till och med yrkesbiodlargesäll. Jag driver Kårstadhonung med cirka 200 samhällen och säljer honung både i bulk och i burk. Dessutom sitter jag i ledningsgruppen för YH-utbildningen inom biodling (tidigare KY), och i styrelsen för Honungsringen. Sedan vill ju inte minst familjen ha lite tid, så dagarna går fort! Vad innebär det egentligen, det där med utvecklingskonsulent? Det innebär att jag ska jobba mot medlemmarna i SBR, och jag ska bland annat hjälpa till med rådgivning och utveckling. Det finns till exempel lite mindre biodlare som vill växa eller starta upp ett företag, och då kan jag vara behjälplig. Och inte minst rekryteringen av nya biodlare, det är en viktig bit. Ja, men absolut! Jag har ett stort kontaktnät, jag vet hur det är att starta från två samhällen och bygga upp och driva en lite större biodling. Jag har också gått igenom många av fallgroparna som kommer när man vill utveckla sig själv och sitt intresse. Lycka till! Tack igen! Finns det någon särskild fråga du tycker är extra viktig och vill jobba med? Då måste jag nog svara utbildning. Det tycker jag är väldigt viktigt, och det skulle vara roligt om jag kan vara med och vidareutveckla den biten. Du är ju yrkesbiodlare. Kan det vara bra för ditt nya jobb, tror du? Några snabba? Familj: Gift sedan 1988 och har tre barn Bor: Strax utanför Motala i Östergötland Tycker om att lyssna på: Queen, Dire Straits... Det blir väl rock, det! Favoritplats: Vår brygga. Kuriosa: Körsångare, tenor. 30 Bitidningen

31 Det gungar och surrar i toppen KRISTINA BÄCKSTRÖM Det surrar i toppen men vad beror det egentligen på? Sex av ledamöterna i styrelsen avgår och BT reder ut begreppen. Om man kokar ner det handlar det om vad en ledamot i valberedningen får och inte får göra samt om hur det ska gå till när SBR tillsätter tjänster på kansliet. Under mellandagarna kom ett brev till distriktsstyrelserna från sex av ledamöterna i SBR:s styrelse. Jonny Ulvtorp, Arne Johansson, Anders Lignell, Barbro Liljeborg, Matias Köping och Alf Sjöberg berättade att de inte ställer upp till omval. Två av dem hade redan innan tänkt avgå. Orsaken till att det blev fyra till beskrevs i brevet med att styrelsens auktoritet ifrågasatts av olika grupperingar och krafter utanför förbundsstyrelsen. Men vilka krafter handlar det om? Vi tar det från början. Under hösten annonserades tjänsten som utvecklingskonsulent på SBR:s kansli ut och när ansökningarna samlats in gjordes först en grovgallring. Precis som vid tidigare anställningar gjorde styrelsens arbetsutskott en genomgång av de sökande tillsammans med förbundssekreteraren. Normalt brukar man få fram 3-5 kandidater som sedan intervjuas. Till sist presenteras alla fakta för hela styrelsen som tillsammans bestämmer vem som ska få jobbet. Den här gången var det tre starka kandidater kvar i slutet, en av dem var också ledamot i förbundsstyrelsen. I det här läget reagerade valberedningen på det faktum att en ledamot som sitter i styrelsen sökt jobbet, samma styrelse som ska besluta om vem som får tjänsten. Det fanns också en oro för att kanslipersonalens synpunkter på tillsättningen hade tappats bort. Ledamöter i styrelsen fick telefonsamtal från valberedningen som de avgående styrelseledamöterna tyckte var obehagliga. Jag blev tillsagd att jag skulle rösta på ett visst sätt. Det tycker jag inte att valberedningen ska hålla på med. Om man vill säga vad man tycker som medlem kan man till exempel göra som ett av distrikten som skickade ett rekommendationsbrev till sin kandidat, säger Barbro Liljeborg. Jonny Ulvtorp tycker som Barbro, att valberedningen gått över gränsen. Han tycker att valberedningens åsikter kan vara viktiga om det finns viktig information om en sökande som inte kommit fram men att det Bitidningen blev tokigt den 3 här 2012 gången. Valberedningen är den som tar fram förslag på ledamöter i styrelsen. I det här fallet lät vi oss inte påverkas utan tog det beslut vi skulle ha gjort ändå. Men en ledamot som gärna vill bli omvald skulle kunna känna sig pressad, säger Jonny. Birger Johansson håller absolut inte med. Han anser att han, precis som alla andra medlemmar, både har rätt och skyldighet att säga vad han tycker. Att han sitter i valberedningen är inget hinder. Enligt Birger handlade det inte heller om att försöka säga vad folk skulle rösta. Det handlade om information, inte försök till påtryckning, Jag är en medlem som alla andra. Valberedningen väljer inga ledamöter. Vi tar bara fram förslag, sedan är det riksförbundsmötet som väljer. Hanne Uddling och Marita Delvert, som bägge sitter i styrelsen, skrev inte under skrivelsen som resten av styrelsen skickade ut. Till att börja med för att de inte visste om att den författades men så här efteråt kan Hanne konstatera att de inte skulle ha skrivit under ändå. Styrelsen enades om en protokollförd protest mot valberedningens agerande i december, den markeringen räckte. Min första tanke är att det är bra med en valberedning med engagerade människor som tycker saker. Sedan kan det bli lite knepigt om det inte framgår om det är individen eller valberedningen som enhet som kommer med åsikter, säger Hanne. Hon tycker att hela händelsen visar på en rad frågor som SBR och nästa styrelse måste ta tag i. Bara det faktum att alla inte känner sig trygga med hur rekryteringar går till ser hon som ett problem. Det ska inte behöva vara så. Ingen ska ens behöva tänka tanken att det finns en dold agenda. Alla ska kunna känna sig trygga med att rätt person väljs och att de som väljer också lyssnar på personalen. Det är viktigt att styrelsen och personalen har en god kommunikation så att vi tillsammans kan utveckla SBR. Frågetecknen hänger i luften. Det är bara att plocka ner och räta ut. Kanske behöver SBR nagelfara den nuvarande rutinen för hur tjänster tillsätts så att alla är på det klara med hur det ska gå till. Kanske behövs det klara papper på hur man undviker jäv i kniviga situationer så att SBR aldrig hindras från att få den bästa kraften på varje tjänst. Kanske behöver man till och med se över själva bygget av ansvarsområden mellan kansliet och styrelsen. I SBR har förbundssekreteraren personalansvar för de anställda, som är knutna till kansliet. Styrelsen/styrelseordföranden är chef över förbundssekreteraren och personalen och det är styrelsen som tillsätter all personal. Det innebär att personalen kan få en ny styrelse/ chef vid varje årsmöte men att de har kvar samma förbundssekreterare även efter ett riksförbundsmöte. Jonas Eriksson, som just börjat som förbundssekreterare på SBR, kan se klara skillnader mellan sitt nuvarande jobb och de han haft tidigare. I företagsvärlden tillsätter styrelserna chefen/vd:n på företaget och ger honom/henne i uppdrag att utföra visa uppgifter. Chefen tillsätter sedan personalen som ska göra jobbet. Vem vet? Kanske det är en tid när vi hamnat i en brytpunkt mellan föreningskultur och företagskultur, där ansvarig chef också är tillsättande chef, funderar Jonas. Redan nu har arbetet börjat med att lära sig av det som hänt. Under ett blixtinkallat möte för distriktsordföranden i Mjölby förklarade de sex bakom skrivelsen vad de menade med den och diskussionerna kring hur saker kunde bli bättre kan dra igång på allvar. Matias Köping tycker att det finns många lärdomar som förbundet kan ta med sig för att göra det lättare för nästa styrelse. Bland annat tycker han att det är lätt att man blir osynlig som ledamot. Jag skulle vilja vädja till alla medlemmar att se positivt på att det finns folk som vill ställa upp och jobba ideellt, på alla nivåer i förbundet, och minnas att de behöver både stöd och stimulans. Alla lägger ner väldigt mycket av tid och engagemang och kan behöva lite uppskattning ibland, det är viktigt att tänka på för att ta hand om framtida krafter. Diskussionerna fortsätter med all säkerhet på riksförbundsmötet 31 mars-1 april. 31

32 SBR:s Biodlingskommitté JANNE MÅRTENSSON, adjungerad Drottningodling/Avel Drottningen märkes gul 2012 Parningsplats för dina drottningar! BIODLINGSKOMMITTÉN har även 2012 fått möjlighet att subventionera driften av lokala parningsplatser. Föreningar, drottningodlingsklubbar, distrikt, befintliga parningsplatser etc. kan ges stöd. Ersättning ges för direkta driftskostnader t ex hyra av drönarsamhällen, materialkostnader, hyror/arrende etc. Max 3000 kr beviljas per parningsplats. Prioriteringsordningen under 2012 är: 1. Nystartad parningsplats 2. Nya ansökningar från befintliga parningsplatser 3. Tidigare ansökningar Eftersom medlen kommer från det nationella programmet (NP) via Jordbruksverket måste ansökan vara oss tillhanda senast den 15 augusti Adress: SBR:s Biodlingskommitté, c/o Janne Mårtensson, Trumpetarevägen 5, Mantorp Välkomna med era ansökningar. SBR:s Biodlingskommitté Bidrag till Parningsplats 2012 ANSÖKAN SKALL INNEHÅLLA: kort beskrivning av parningsplatsens verksamhet antal utsatta och parade drottningar kopior på betalda fakturor/räkningar kontonummer för insättning av ersättningen Avelsdjur för din drottningodling! drottningodling till medlemmarnas glädje och nytta. Bidrag beviljas med 300 kr per drottning. Prioriteringsordningen under 2012 är: 1. Nya ansökningar från föreningar 2. Tidigare ansökningar. Den inköpta drottningen skall vara dotter till: en drottning testad i Svensk Biavels testprogram eller en drottning med officiellt dokumenterad stamtavla Ansökan måste vara oss tillhanda senast den 15 augusti Adress: SBR:s Biodlingskommitté, c/o Janne Mårtensson, Trumpetarevägen 5, Mantorp Välkomna med era ansökningar. SBR:s Biodlingskommitté Bidrag till Avelsdjur 2012 BIODLINGSKOMMITTÉN har också fått möjlighet att subventionera inköp av avelsdrottningar åt föreningar och distrikt som bedriver drottningodling. Vi hoppas att detta skall stimulera fler föreningar att bedriva ANSÖKAN SKALL INNEHÅLLA: stamtavla för drottningen kopia på betald faktura/räkning kontonummer för insättning av ersättningen 32 Bitidningen

33 MER BIN-kampanjens framtid Vi har nu fått beslutet från Jordbruksverket om EU-stöd till biodlingen för SBR hade sökt medel för en seriös fortsättning av kampanjen MER BIN under 2012 med bl.a. en egen projektledningsresurs. Planer finns också utarbetade för uppföljning och genomförande. Ansökans omfattning var grundad på de positiva tongångar som mött oss hela tiden från vårt kära Jordbruksverk. När beslutet nu kommit om vilka resurser man tilldelar MER BINkampanjen denna säsong, kan vi konstatera att medlen, trots en fördubbling jämfört med 2011, inte på långa vägar räcker till det tänkta upplägget! Detta innebär att SBR:s förbundsstyrelse måste fundera på hur stor andel egna medel, som kan och skall satsas för att driva kampanjen vidare. I dagsläget är det ca 1 månad till Riksförbundsmötet i Alingsås där en nästan helt ny förbundsstyrelse föreslås ta över SBR-skutan. Det blir en angelägen uppgift för den nya styrelsen att omgående ta ett beslut i den viktiga resursfrågan för MER BIN-kampanjen! Vi gjorde 984 fler avläggare 2011! Siffrorna från inkomna medlemsrapporter för 2011 är nu sammanräknade. En ökning med 984 gjorda avläggare är det glädjande 10 goda råd till biodlarna 1. Ha så många samhällen, som du hinner sköta med omsorg. 2. Odla drottningar och byt till unga drottningar. 3. Gör 30 % avläggare under Bekämpa varroa noggrant i god tid. 5. Kontrollera resultatet av bekämpningen. 6. Ta bort sjuka och svaga samhällen. 7. Invintra starka samhällen. 8. Utfodra med minst 15 kg foder. 9. Se och lär av de bästa invintrarna i föreningen. 10. Hjälp varandra med råd och dåd. resultatet av 2011 års avläggararbete bland SBR:s medlemmar. Götaland är det område som var flitigast 2011 och uppvisar en ökning med hela 1320 gjorda avläggare. Man står för drygt 70 % av avläggarna det gångna året. Det är verkligen drag i biodlingen i Götaland! Tyvärr minskade antalet gjorda avläggare i både Svealand och Norrland. Mest markant är minskningen i Svealand, som i fjol låg i topp med en ökning av antalet avläggare med 49 %. Sammanställningen bygger på rapporter från ca 40 % av medlemskåren. I realiteten har alltså betydligt fler avläggare sett dagens ljus! En matematisk beräkning av ett troligt antal slutar på drygt avläggare. Kampanjens mål: avläggare uppnår vi förhoppningsvis 2012! Testet av MER BIN-kupan I MER BIN-kampanjens regi togs i fjol fram en avläggarkupa, som prövas av några biodlare runt om i landet. Deras synpunkter och erfarenheter blir intressanta för den vidare utvecklingen av modellen. I nuläget finns sex kupor fördelade på fem platser i landet. Kuporna finns utplacerade i Småland, Stockholm och Västerbotten. Hur olika våra förhållanden och förutsättningar är framgår av bilderna och citaten från testbiodlarnas korta rapporter från läget i januari. Om någon själv skulle vilja tillverka och pröva konstruktionen finns en beskrivning i BT juni Lycka till i snickarboden! Janne Mårtensson Avläggarproduktion 2011 Område Antal avläggare Jfr föregående år Götaland Svealand Norrland Totalt Olle Boman, Skellefteå: Här en bild på källaren där mina avläggare bor i vinter. Det var 21 grader kallt denna morgon när bilderna togs. Observera andningshålet på den ena bilden. Per Thunman, Nacka: Kupan försågs på försommaren med en carnica-avläggare som växte sig stark och är invintrad på Värmdö. Vi får se hur det ser ut i vår. Barmarkshälsningar från Nacka. Krister Linnell, Jönköping: På sensommaren slog jag in en liten svärm i kupan. De verkar ha klarat sig bra hittills. PO Wangsgård, Visingsö: Vi satte ner ägg och yngelramar i den med bin befolkade kupan. Avläggaren fick sedan dra fram och låta para sin egen drottning. Vi hann göra två avläggare i kupan, som sedan fördes över i vanliga kupor. Allt fungerade bra. Två kupor finns i bruk hos undertecknad i Pelarne, på småländska höglandet. En är placerad i en normal utbigård, den andra i ett mer skyddat läge i en f.d. vedbod (bilden). Båda avläggarna levde i skrivande stund (31 januari). Bitidningen