Nyckeln till Norrlands lås. del 1 Megasystemet de gyllene åren

Transkript

1 Nyckeln till Norrlands lås del 1 Megasystemet de gyllene åren

2 Bra att veta innan man börjar arbeta med Nyckeln till Norrlands lås Introduktion Här presenteras några av de förutsättningar som skapade den tidsanda som fanns från sekelskiftet 1900 fram till det andra världskrigets slut. Det berättar lite om förutsättningarna och idealen som var moderna från det att man beslöt sig att bygga Bodens fästning fram till det att andra världskriget var slut. Nyckeln till Norrlands lås handlar om 1900-talets historia och är tänkt att användas tillsammans med Försvarsmuseum Bodens basutställning Norrlands lås. Det här materialet, Nyckeln till Norrlands lås, har tagits fram för att göra det möjligt för lärare i högstadiet och gymnasiet, att själva arbeta med sina elever om 1900-talets historia. Materialet är tänkt att tipsa om intressanta fördjupningsområden och erbjuda mer lokalt förankrad historia och visa hur stora händelser kan speglas i och påverka det lilla samhället. Materialet bygger på samma händelser och information som utställningen Norrlands lås. Försvarsmuseum Bodens barn och ungdoms symbol har äntligen fått sitt namn! Vid en tävling på museets hemsida avgjordes det att haren hädanefter ska vara känd som Svajjen. Symbolen har skapats av Hanna Schimmer och Helena Svanberg för att göra det lättare för museets besökare att avgöra om en utställning, aktivitet eller material är lämpligt för barn och ungdomar. Om Svajjen bär ett halsband med en siffra på så indikerar siffran vilken ålder utställningen, aktivteten eller materialet är tänkt att rikta sig till. Men varför just en hare? Museet ligger som känt på det gamla A8 området och här fanns, redan innan museet började byggas 2006, flertalet harar som inte alltid sett med så blida ögon på museets aktivteter på området. Då hararna har anpassat sig till museet och allt som händer på området vill vi nu hedra våra skuttande vänner genom att ha dem som förlaga till vår museipedagogiska symbol. Oro, krig, glädje och fred Under andra hälften av 1800-talet skedde industrialiseringen i allt högre tempo. Industrialiseringen ledde till en växande arbetarklass, inflyttning till städerna, växande klasskillnader men också till en ökad kamp för rättvisa. Många nya uppfinningar gjordes, fabriker byggdes. Med järnväg, ångfartyg, bilar och flygplan blev möjligheterna att resa runt i världen större. Människor övergav jordbruken, lämnade landsbygden och flyttade in till städerna för att arbeta på fabriker. Självhushållningen minskade allt mer, istället blev man lönearbetare. Eftersom bostadsbyggandet i städerna inte kunde hålla takt med inflyttningen blev det nya livet ofta synonymt med trångboddhet och försämrad boendekvalitet. Arbetarna organiserade sig för att tillsammans kämpa för bättre arbetsvillkor och drägligare liv för sig och sina familjer. Människor började emigrera över hav och land för att försöka skapa sig en bättre tillvaro. Vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet hade även nationalismens ideal blivit allt viktigare. Runt om i världen började folk med gemensam historia och kultur vilja bilda egna nationer. Det nationellt särskiljande samlades in och visades. Historia blev allt viktigare och många museer startade sin verksamhet för att visa det genuina med sitt lands historia. Nationalismen enade på många sätt, men den söndrade också, vilket ledde till stor oro i världen. Det fanns många riken som hölls samman med hjälp av krig, pakter och politik. Det var sedan lång tid tillbaka vanligt att kungahusen, genom giftermål, slog samman områden med olika kultur och historia. På många håll kämpade grupper för självständighet och krävde att riken splittrades och slogs samman utifrån nationalistiska förutsättningar istället. De stora imperiernas kolonier skulle ges självständighet även om de helt saknade erfarenhet av att styra sig själva vilket skapade helt nya problem. Politisk oro, nationalism och politiska pakter mellan stater skapade ett otryggt Europa under 1910-talet. Oron var stor för att ett nytt krig skulle bryta ut. Detta trots att det hade varit fred i Europa i ungefär 40 år. Sverige var vid det första världskrigets utbrott alliansfritt i fred och neutralt i krig. Men inget land var isolerat och oberoende längre. Självklart påverkades också Sverige av det första världskriget när det bröt ut Sverige ville organisera om sitt försvar med anledning av hur omvärlden förändrats, men man var oeniga om hur det ska ske. Sedan 1901 hade Sverige allmän värnplikt och det mer än 200 år gamla knektsystemet, med en stående armé, hade försvunnit. Den allmänna värnplikten innebar att alla män i Sverige mellan 20 och 42 år var tvungna att göra värnplikt i den svenska armén. Den allmänna värnplikten gav dem som kämpade för allmän rösträtt i Sverige vatten på sin kvarn. Skulle alla män tvingas att gå i krig för sitt land skulle också alla män ha rätt att rösta i valen var det fortfarande bara män som rösträttsfrågan gällde. När det första världskriget bröt ut förändrades livet i Sverige. Blockader ledde till brist på varor, ransoneringar och en växande svart marknad. Kriget varade i nästan fem år innan det tog slut. Efter det första världskrigets slut var världen väldigt optimistisk. Aldrig mer skulle människor behöva uppleva ett sådant krig. Nationernas Förbund, NF, en föregångare till Förenta Nationerna, FN, bildades och en internationell domstol i Haag. Eftersom man inte lyckades ena alla nationer försvagades NF snabbt. I Sverige infördes allmän rösträtt för både män och kvinnor 1921, man trodde på fred och skar ner försvarets budget. 20-talet kallades internationellt för det glada 20-talet. Kvinnans frigörelse ökade och nya uppfinningar underlättade vardagen. Frigörelse och glädje var de ord som beskriver tiden. Även ekonomiskt var det en glädjens tid. Ekonomin i världen var god, förutom i Tyskland som hade stora krigsskadestånd att betala och dessutom var tvunget att bygga upp sina industrier och infrastruktur igen. Företag gick bra, man började investera på börser världen över och många försökte göra snabba klipp på börsen med sparade pengar. Det var lätt att få lån från banker och många investerade med lånade pengar. Plötsligt sprack bubblan och lågkonjunktur och depression bredde ut sig, både i USA och Europa. 30-talet blev den stora återhämtningens tid runt om i världen, men även de stora, extrema politiska rörelsernas tid. Rörelser som nazismen och fascismen var på frammarsch genom att lova bättre ekonomi, arbeten och större statliga skyddsnät för människor. Det oroliga politiska klimatet gjorde att det blev pakternas och de militära upprustningarnas tid. Under 30-talet lade man i Sverige pengar på sociala reformer, bättre bostäder och statlig omsorg för barnen. Gratis skollunch, betald semester, sjukpenning och folkpension var viktiga frågor. Snart tog oron för utvecklingen i världen över när nästa stora krig närmade sig var det dags för det andra världskriget. De inkallade soldaterna ryckte in. Vardagen, både för de inkallade männen och för familjerna som var kvar hemma förändrades. Strider pågick runt hela Sverige vid ett eller annat tillfälle under kriget. Först var det strider i norra Finland, sedan i Norge och Danmark. Sverige blev snabbt inringat och avspärrningar gjorde situationen tidvis ganska svår, även om Sverige aldrig deltog i kriget. Ransoneringarna påverkade alla. Efter fem år tog kriget slut när USA släppte atombomber över Hiroshima och Nagasaki. Det blev återigen fred i världen. Förenta Nationerna, FN, bildades för att se till att inga fler världskrig bröt ut. Inte långt senare började USA och Sovjetunionen en kylig maktkamp. Det kalla kriget med ständigt kärnvapenhot övergick i en sorts maktbalans, när båda nationerna med en knapptryckning kunde förinta, inte bara motståndaren, utan en stor del av omvärlden. Här har ni honom: Svajjen!

3 Megasystemet, Norrbottens läns guldålder Vid sekelskiftet 1900 var Norrbottens län en av de snabbast växande regionerna i landet. Folkmängden ökade snabbt och många investeringar gjordes i Norrbotten. Mellan 1850 och 1910 tredubblades Norrbottens befolkning. Megasystemet vad är det? Megasystemet är ett samlingsnamn skapat av Staffan Hansson, professor i teknikhistoria vid Luleå tekniska universitet. Megasystemet beskriver Norrbottens läns naturrikedomar och den tekniska utveckling, som gjorde det möjligt att industrialisera Norrbottens län under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet. Malmbanan, malmfälten och Bodens fästning hänger enligt den här tanken ihop och är beroende av varandra. De utgör tillsammans ett av Sveriges tio viktigaste industriminnen Norrbottens teknologiska megasystem. Vad ingår i Norrbottens läns Megasystem? Det som anses ingå i Megasystemet är mycket förenklat: malmen i gruvorna i Kiruna och Gällivare samt transporten av malmen för att den ska kunna säljas. Det innefattar gruvdriftens utveckling, stålrevolutionen, förädlingen av malmen, byggandet av järnvägen och anläggningen av hamnarna i Luleå och Narvik. Även tekniken som möjliggjorde överföring av ström långa sträckor, utbyggnaden av älvarna i Norrbotten och bygget av Porjus kraftstationsanläggning hör till. I Megasystemet ingår också elektrifieringen av järnväg och möjligheten att lysa upp gruvor och järnvägar samt slutligen tillkomsten av Bodens fästning för att skydda norra Sverige och hela Megasystemet och alla dess inkomstbringande delar. Narviks Hamn Riksgränsen Megasystemets delar och utsträckning runt Porjus Kraftstation Kiruna Gällivare/Malmberget Bodens Fästning Luleås Malmhamn Det nya Norrbotten Utvecklingen gick i flera steg. Under den senare delen av 1800-talet ökade efterfrågan på stål i världen. Det gjorde att intresset för de stora malmfyndigheterna, i det som nu är Norrbottens län, ökade. Om den sämre, fosforrika malmen, som det fanns så mycket av i Gällivare och Kiruna, kunde användas för ståltillverkning, kunde den svenska staten tjäna mycket pengar. Stålrevolutionen skapade de tekniska framsteg som krävdes för att göra stål av fosforrik malm. Plötsligt fanns marknaden och tekniken, men transport från gruvorna i fjällen ner till kusten saknades. Det handlade om sådana mängder malm och möjligheter att tjäna stora pengar, att det blev tänkbart att bygga järnväg för att frakta malmen till kusten, och sedan bygga stora hamnar för lastfartyg som kunde ta med malmen ut i världen och sälja den. Norrbotten blev allt mer värdefullt och inkomstbringande. Bodens fästning byggdes för att försvara dessa värden. Då efterfrågan på stål bara ökade ville man kunna bryta ännu mer malm och transportera ännu mer med järnvägen ner till kusten. För att klara detta elektrifierades gruvorna och järnvägen. Elektrifieringen kunde ske då nya uppfinningar gjort det möjligt att överföra ström långa sträckor. Resultatet blev Porjus kraftstation. Porjus gav nog med energi för att lysa upp gruvorna, driva verktyg, tåg och belysa både järnvägen och samhällena längs banan. Ny teknik och Norrbottens län Början på 1900-talet var en viktig tid för Norrbotten. Före 1800-talet var Norrbotten en fattig landsdel, som inte var så viktig för landet. I mitten på 1800-talet tog det tre veckor att åka med häst och vagn till Stockholm, och det fanns få bra vägar genom länet. Innan vägnätet byggdes ut skedde de flesta affärerna och handeln på sommaren. Varorna fraktades då med båt till Luleås hamn och sedan vidare uppför älvarna till marknadsplatser och större orter. Innan järnvägen drogs i slutet på 1800-talet var Norrbottens naturtillgångar svåra att transportera och sälja. Få människor bodde här, och det fanns inte många städer. Detta gjorde att Norrbotten gav små intäkter till Sveriges statskassa. I slutet av 1800-talet hade ny teknik utvecklats. Tekniska framsteg som stålrevolutionen, ångmaskinens utveckling och järnvägsbyggandet gjorde att naturresurser som förut inte kunnat nyttjas nu kunde användas, transporteras och säljas. Tillsammans innebar det att den norra delen av Sverige snabbt industrialiserades och fick ett värde. En av generatorerna som tillverkades av ASEA till Porjus kraftstation. Källa: Porjus arkivkommitté Gruvfyndigheterna, i nuvarande Norrbottens län, var kända sedan 1600-talet. Viss brytning skedde i perioder. Problemet var transporten av malmen från gruvorna ner till kusten för förädling och försäljning. Man började tidigt med att transportera malmen vintertid med ren och ackja. Men varje ren orkade inte dra speciellt mycket malm vilket gjorde transporterna dyra och långsamma. Gällivaregruvan var igång 1888 och Kirunagruvan togs beslutet att bygga järnväg mellan Luleå och Narvik. Det dyra bygget krävde utländskt kapital. Malmbanan till gruvan i Gällivare var klar 1888, stambanan 1894 och järnvägen till Narvik, Ofotenbanan, var klar köpte den svenska staten malmbanan och allt rullande materiel för 6,75 miljoner kronor. Malmbanan mellan Luleå till Narvik kostade 60 miljoner att bygga. Bodens fästning kostade 19 miljoner, och bygget av Porjus och att elektrifiera malmbanan kostade 21 miljoner.

4 Gruvdrift och stålrevolution Utvecklingen inom gruvbrytningen och stålproduktionen skedde i flera steg under andra hälften av 1800-talet. Efterfrågan på stål ökade vilket ökade intresset för de stora malmtillgångarna i de svenska fjällen. Om malmen kunde säljas kunde den svenska staten tjäna mycket pengar. För att malmen skulle vara värd att brytas krävdes tekniska framsteg inom ståltillverkningen. Dessa framsteg kom med den så kallade stålrevolutionen. Brytning av fosforrik malm i stor skala blev något att tjäna pengar på. Svenska gruvor Det bryts malm i de svenska gruvorna än i dag. Arbetat i gruvor har man gjort i Sverige sedan 1200-talet och troligen tidigare än så. I Sverige var det från början bergslaget, det vill säga männen som arbetade i brotten och gjorde arbetet, som tog inkomsterna. I mitten av 1700-talet började man sälja andelar av gruvorna och bilda bolag. Gruvorna blev då istället ägda av personer som inte arbetade i gruvorna. Det gjorde att arbetsförhållandena snabbt försämrades. Stålrevolution Stålrevolutionen kallas den tekniska utveckling som skedde inom järn- och stålproduktionen i mitten av 1800-talet. Då uppfanns nya sätt att rena malmen från fosfor, som gör malmen skör och svår att använda till att göra stål. De tre processerna som utgör stålrevolutionen gjorde det enklare och billigare att tillverka stål av malm med dålig kvalitet. Tack vare dessa kunde man öka produktionen. Då gick också priset på stål ner, och stålet blev ännu populärare att använda. Bessemerprocessen På 1850-talet utvecklades Bessemerprocessen, som gick ut på att kunna smälta råjärn till stål. Nyheten var att man blåste in luft i flytande järn, och då oxiderades kolet och försvann när temperaturen på det smälta järnet översteg grader. Järnet omvandlas snabbt till stål, men kvaliteten blev ojämn. Bara fosforfattig malm från de mindre gruvorna i södra Sverige gick att använda. Martinprocessen Brytningen i gruvorna gjordes från början genom tillmakning, tills nitroglycerinet och dynamiten uppfanns. Tillmakning innebär att berget hettades upp med eld och sedan snabbt kyldes ner med vatten för att berget skulle spricka. Det kol som behövdes vid eldning, innebar att koltillverkning var en vanlig binäring i gruvområden. Martinprocessen utvecklades på 1860-talet. I processen används en ugn som går att hetta upp så mycket att järnet i ugnen blir flytande. Även om det gick långsamt så kunde man producera mer stål per laddning med bättre kvalitet. I Martinprocessen kunde man också återanvända skrot eller blanda in malm av sämre kvalitet. Thomasprocessen I Thomasprocessen, som utvecklades i slutet av 1870-talet, började man kunna använda fosforrik malm vid framställningen av stål. Insidan av konvertern kläddes med basisk dolomit som gjorde att man kunde smälta fosforrik malm med låg kolhalt. Denna sorts malm fanns det mängder av i Norrbotten. Stångjärn var järn som kunde användas direkt för tillverkning av olika produkter i större skala. Stångjärnet började användas Stångjärnen var 7-8 cm tjocka och cirka 3,5 m långa stänger som vägde mellan 30 och 40 kg. Stångjärnets format avgjordes av den tidens transportmöjligheter. Järnet skulle gå att hantera och fick inte vara alltför svårt att frakta. När transportmöjligheterna blev bättre med järnväg och fartyg kunde järnet börja transporteras i större format. Bessemerprocessen gjorde så att råjärnet kunde smältas till stål genom att man blåste in luft i det flytande råjärnet vilket sänkte kolhalten. Bessemerprocessen använde sig av ett äggformat kärl. På insidan var kärlet klätt med keramiskt material. Det fanns en öppning i toppen och ventiler i botten, där man blåste in luft. Kärlet kunde roteras åt alla håll. Processen startade med att man vände konvertern horisontellt och hällde i smält gjutjärn. Den vändes ett halvt varv och luft blåstes in underifrån. Den vändes sedan ett halvt varv igen efter minuter och då kunde stålet hällas ut. På 20 minuter tillverkades 25 ton stål. Massproduktion av stål När man kunde massproducera stål blev priset lägre. Stålet kunde då börja användas i större omfattning än förrut. Stålet började användas till nya saker exempelvis till stålbalkar. Stålbalkar gör att konstruktionerna blir stadigare. På så sätt är det möjligt att göra högre byggnader som till exempel skyskrapor. Ett av de stora byggen som gjordes var Brooklyn Bridge i New York bröts cirka ton malm i Malmberget per år. Tolv år senare bröts ton per år. idag bryts omkring ton råmalm i Kiruna och Malmberget. På slutet av 1800-talet och början av 1900-talet kunde en vanlig masugn producera cirka 10 ton tackjärn per dygn, nu tillverkas cirka ton per dygn i en masugn. Före stålrevolutionen 1850 tillverkades cirka ton stål per år i Sverige, 1870 tillverkades ton stål per år i Sverige och 1900 var antalet uppe i ton stål. Dynamiten uppfanns 1866 av svensken Alfred Nobel. Innan dess hade man använt sig av nitroglycerin, sprängolja, vid sprängningar. Dynamiten gjorde att sprängningarna kunde kontrolleras lättare. Vid borrning av dynamithål uppstod ett damm som orsakade många gruvarbetares död i sjukdomen silikos, eller stendammlunga. Ett sätt att minska riskerna var att borra hålen för sprängladdningarna snett nedåt och därefter tillsätta några droppar vatten. Det våta dammet gick då lätt att peta ur och man klarade sig från att andas in dammet. Masspoduktion av stål ledde till att stålets användningsområde ökade. Bland annat nya byggnadstekniker började användas. Brooklyn Bridge var en av de broar som byggdes i USA med stålbalkar. Litografi över Brooklyn Bridge New York City 1883, Forbes & Co 1883, Library of Congress. Källa: Wikipedia Commons Norrbottens järnverk Fram till 1939 hade en stor del av malmen från Norrbotten exporterats till England och Tyskland där den sedan förädlades. Sverige fick sedan köpa tillbaka de förädlade tackjärnen. För att slippa detta beslutade Sveriges riksdag 1939 att bygga ett statligt järnverk i Luleå Norrbottens järnverk började bygget och 1943 drogs verksamheten igång vid järnverket. Verksamheten har byggts ut och förändrats under åren och går nu under namnet SSAB, Svenskt Stål AB. 6 7

5 Malmtransporter Malmbanan Det behövdes ett sätt att transportera malmen från gruvorna ner till kusten. Detta ledde till bygget av malmbanan men också hamnarna i Luleå och Narvik. Järnväg När den sämre fosforrika malmen blev användbar, ville man bryta och sälja mer malm från norr. Problemet var bara hur malmen skulle kunna transporteras från gruvorna i fjällen till kusten och vidare till Luleås hamn. I norr fanns det bara dåliga vägar, och vintertid var det nästan omöjligt att ta sig fram med en tung last. Älvarna var inte heller till någon hjälp då de gick i fel riktning, och vid för tung last gick man genom isen. Ångmaskinen hade uppfunnits redan på 1780-talet. Genom att elda med ved eller stenkol fick man ångkraft, som sedan kunde användas till att driva andra maskiner som till exempel ånglok. Det första ångloket, kallat för Rocket, började användas 1829 i England. Järnvägsbyggande inleddes snabbt i England, Tyskland och USA. I slutet av 1800-talet byggdes järnväg över hela världen. Från bygget av malmbanan. Fotograf: Borg Mesch, Källa: Bildarkivet, Kiruna kommun Malmen från gruvan i Gällivare skickades till Luleås hamn, medan malmen i Kiruna skickades till Narviks hamn var malmbanan helt färdig. Den gick då från Luleå vid Bottenviken genom norra Sverige och gruvorna i Gällivare och Kiruna vidare genom Norge till Narviks hamn vid Atlanten. Det var ett engelskt bolag som byggde malmbanan mellan Luleå och Gällivare. Det var ett av de svåraste järnvägsbyggen som gjorts. Järnvägen skulle dras genom svår terräng i en del av landet där det om vintern blev mycket kallt. Tjälen och myrar försvårade bygget som dessutom gick genom obebyggda områden. Bolaget fick slut på pengar och började forcera arbetet. Banan blev därför inte så välbyggd, och den blev inte heller klar i tid. Den svenska staten köpte slutligen den färdiga banan av det engelska bolag som byggt den. När malmbanan började byggas från Luleå fick byggmaterial transporteras med ångbåt till Luleå. 60 mil söderut, i Jämtland, fanns nämligen den nordligaste järnvägsstationen. Rallare Rallarna (de som byggde järnvägen) hade tunga och farliga arbeten. Man arbetade elva timmar om dagen, bodde i baracker vid bygget och lönerna var låga. Bergsprängarlaget hade kanske det värsta arbetet. Andra lag röjde sprängsten, byggde banvallar, sågade sliprar och lade räls. Rallarna som byggde malmbanan, var ofta svartlistade järnvägsoch gruvarbetare från södra Sverige. De bildade de första fackliga och politiska föreningarna i Norrbotten. Ångmaskinen uppfanns av mekanikern James Watt i Skottland på 1780-talet. Den eldades med stenkol eller ved. Röken leddes bort genom skorstenen. Vatten kokades i en behållare och genom en ventil leddes ångan från det kokandet vattnet till en cylinder. När ångan strömmade in i cylindern börjarde kolven i cylindern att röra sig. Rörelsekraften överfördes till ett hjul genom en vevstake och en vevaxel. Hjulet kunde sedan kopplas ihop med vilken annan maskin som helst. Så länge man eldade och det finns vatten i behållaren så kunde maskinen drivas. Om det inte fanns gårdar där rallarna kunde hyra rum längs sträckan man skulle bygga, fick de börja med att bygga kojor eller baracker på plats. Stockar lades direkt på marken och väggarna timrades bara så höga att man precis kunde stå rak. Några stockar lades tvärs över och på dem spikade man takbrädor. Det fanns inget golv, innertak eller fönster. I mitten fanns en spis och ovanför den ett hål i taket. Man sov på britsar längs väggarna bäddade med granris som madrasser och överrocken eller en filt som täcke. Ungefär 15 man bodde i varje barack. När en bandel byggts klart var det dags att flytta och bygga en ny barack. Rallarna transporterades med tåg, ofta på öppna lastvagnar, till nästa ställe. Ångmaskinen uppfanns på 1780-talet. Den hjälpte till att driva bland annat spinnrockar, stenkrossar och ånglok. Fotograf: Borg Mesch, Bildarkivet, Källa: Kiruna kommun arbetade mer än man som rallare vid bygget av malmbanan. Rallarna bildade de första fackliga och politiska föreningarna i Norrbotten med anledning av de dåliga arbets- och bostadsförhållandena. Ett rallarlag fotade vid sin barack någonstans längs malmbanan. Arbetslagets kocka syns i dörröppningen till baracken. Sliprarna som användes till att bygga malmbanan kom från Riga. Loken, vagnarna och rälsen kom från England. Levis jeans började massproduceras 1873 i USA. Den första modellen fick namnet Levis 501. Levis jeansen skapades av skräddaren Jacob Davis som gjorde arbetsbyxor åt guldgrävare. Davis upptäckte att fickorna på byxorna alltid gick sönder och började använda kopparnitar som förstärkning på utsatta ställen precis som man gjorde med hästattiraljer. Succen var given. Här syns de tre lok som drog de första malmtågen som trafikerade malmbanan. Källa: Bildarkivet, Kiruna kommun Det första malmtåget var då det tyngsta tåg som någonsin rullat. Det hade två lok för att orka dra de 40 vagnarna lastade med ton malm. I dag lastar ett malmtåg cirka ton järnprodukter. Stationshuset i Boden var klart Stationschefen anställdes för att han kunde prata engelska. Han fick översätta åt engelsmännen som byggde järnvägen. Det lades ner mycket tid på att pryda järnvägsstationer och banvaktarstugor med plantor. Det var två anledningar till det: det skulle bli vackrare, och växtligheten skulle fånga upp eventuella gnistor från rykande ånglok så att omgivningen inte började brinna. Trädgården vid Bodens järnvägsstation vann runt sekelskiftet 1900 pris vid en svensk trädgårdsutställning. Fram till idag har man utvunnit mer än 960 miljoner ton malm från gruvan i Kiruna. I dag bryts det cirka 30 miljoner ton råmalm årligen från LKAB:s gruvor i Gällivare och Kiruna. Malmen förädlas i dag på plats till pellets som sedan transporteras till utskeppningshamnarna i Luleå och Narvik. Transporterna sköts av LKAB:s dotterbolag Malmtrafik AB. 8 9

6 Stambanan Stambanan var från början de järnvägar som enligt riksdagsbeslutet 1854 skulle byggas av staten. Stambanorna byggdes mellan 1856 och Stambanan går genom hela Sverige från Malmö i söder till Boden i norr. Stambanan genom övre Norrland nådde Boden 1894 och då bands malmbanan och stambanan samman. Norrbotten fick äntligen ett mer heltäckande transportsystem och Norrbotten knöts ihop med resten av Sverige. Genom skogar, över berg, myrar och älvar gick banan. På stambanan transporterades råvaror till industrierna och till hamnarna. Under Oskar II:s tid invigdes ofta nya järnvägsstationer och järnvägsavsnitt av stambanan. I augusti 1894 invigdes den sträckning av stambanan genom övre Norrland som passerar Boden. Invigningen var en stor händelse för bodensarna. För kungen var det troligen inte någon större sak. Han hade redan invigt järnvägssträckor genom hela Norrland, bland annat i Sundsvall och Härnösand, där han hade eskorterats av 40 ångare och saluter från alla sågverk i regionen. Hamnarna 12 mars 1888 kom det första malmtåget från gruvan i Gällivare till Svartöstans malmhamn i Luleå hade det engelska bolag som drev gruvan i Gällivare börjat bygga en kaj vid Svartön i Luleå. Hamnen lades där för att det var nog djupt för att ta emot lastfartygen. För att lasta malmen på fartygen byggdes en hiss, elevator. Den kunde lyfta tre tågvagnar i taget och tömde ner lasten i rännor som ledde ner till fartygens lastrum. Även på vintern fraktades malm till Luleå, men då tog sig inga fartyg in till hamnen. Malmen lagrades därför på plats fram till våren. Malmen lastades av tåget till mindre hästdragna vagnar, och vagnarna kördes till stora hallar, där de förvarades över vintern. Malmen frös fast i vagnarna, och på vårkanten fick arbetarna hugga loss den med spett och slägga. Senare byggde man en upptiningscentral, där ånga kunde tina flera vagnar i taget. Kalla och skakiga resor Järnvägsstationen i Boden på 1910-talet. Bilden är tagen från banområdet. Med på bilden är stationshuset längst fram i bilden och bakom ligger järnvägshotellet. Sveriges kung, Oscar II, håller tal på järnvägsstationen i Boden i augusti 1894 när stambanan äntligen nått Boden. Under det tidiga 1800-talet hade varje tågkupé en egen ingång från sidan på tåget. Det tillsammans med det faktum att det inte fanns någon värme i kupéerna, gjorde att det var väldigt kallt att åka tåg. Resenärerna rekommenderades därför att ta med sig en filt att värma sig med, men också att hoppa av på de stationer som tåget stannade vid och springa runt lite på perrongen för att få upp värmen. För att göra det mindre kallt började man snart låta passagerarna kliva in på kortsidorna i stället. Resorna med tåg var också väldigt skakiga eftersom det inte fanns någon fjädring i vagnarna. Tågresor kunde göras på olika sätt. Beroende på vilken biljett resenären löste skedde resan i olika vagnar. Det var dyrast och bekvämast att åka i första klass, och även i andra klass var det trevligt att åka. Resan i tredjeklass var inte så behaglig alla gånger. De olika klasserna hade olika färg på sina vagnar. Den gröna förstaklassvagnen hade mjuka plyschsoffor, sidengardiner och en tjock matta på golvet. I den blå andraklassvagnen fanns hårda soffor, en enkel matta och yllegardiner. I den röda tredjeklassvagnen fanns bara hårda träbänkar. Luleås malmhamn i Svartöstan. Elevatorn med maskinhuset i förgrunden. Fartyget lossar kol som används för att driva elevatorn. Fartyget lastas sedan med malm. Bilden är tagen Fotograf: CG Blomqvist. Källa: Luleå kommuns stadsarkiv 1883 började Orientexpressen sin första resa från Paris till Istanbul. På den första resan fick inga kvinnor åka med tåget då man var rädd att ett så lyxigt tåg skulle locka till sig banditer. London var den stad som först hade en tunnelbana öppnade den första linjen. Vagnarna drogs med ånglok vilket gjorde resan väldigt rökig och otrevlig satte man in elektriska tåg vilket ökade populariteten slutade det sista ångloket att användas i Londons tunnelbana drabbades området runt New York av en snöstorm, The Great Blizzard, som lamslog staden. USA:s östkust, från Maine i norr till Chesapeake Bay i söder, frös inne i flera dygn. 200 fartyg gick på grund, all tåg- och spårvagnstafik låg nere och detta ledde till att man lät bygga de första amerikanska tunnelbanorna. Lapplandsexpressen som passerade Boden var Nordeuropas första lyxtåg när det började gå slutades malmen lastas för hand, vid Luleås malmhamn, och ångdrivna skopkranar fick göra det istället. När malmbanan hade öppnat 1888 kunde man transportera ton malm per år. Före det kunde man bara transportera ton malm skeppades ton malm ut från Luleås hamn och 1893 skeppades ton

7 Byggandet av Bodens fästning När Norrbottens naturrikedomar kunde utnyttjas blev Norrbotten värdefullt, det som är värdefullt måste skyddas. För att försvara malmen och norra Sverige byggde man Bodens fästning. Oron stor för anfall I Sverige oroades man av att Ryssland skulle försöka ta över gruvorna för att få tillgång till malmen började man bygga Bodens fästning för att försvara norra Sverige. Regeringen menade att tillgångarna i norr måste skyddas. Ryssarna kunde använda den järnväg som gick igenom det av Ryssland kontrollerade Finland och då ta sig hela vägen till den svenska gränsen. Tanken med Bodens fästning var att placera delar av det svenska försvaret långt norrut för att skydda alla delar i Megasystemet. Bodens fästning Degerbergsfortet Rödbergsfortet När Bodens fästning byggdes var fästningar ett modernt sätt att försvara sig på ute i Europa. Det diskuterades mycket var fästningen skulle ligga. Länge såg det ut som att fästningen skulle byggas i mitten av Sverige, vid Ångermanälven. Men det blev till slut i Boden som fästningen byggdes. Boden ligger i en dal, omgivet av berg. Luleälven rinner genom dalen, och landsvägen från norr till söder passerade Boden sedan medeltiden. I närheten av Boden fanns väg- och järnvägsbroar över älven och både malmbanan och stambanan passerar också Boden. Från bergen skulle allt detta kunna övervakas och skyddas var fästningen nästan färdig, och man beslutade sig för att testa hur effektiv fästningen faktiskt var. Kuppövningen 1913 gick ut på att testa om ett ryskt kavallerianfall från norr skulle kunna ta över kontrollen av Bodens fästning genom att tillfångata kommendanten i Bodens fästning. Övningen leddes Åbergsfortet av en svensk kavalleriofficer vid namn Bror Munck. Muncks kuppövning lyckades. Det sägs att det var en del av en strategi för att få lös mer pengar till fästningen genom att visa att den fortfarande var sårbar. Andra säger att det var för att fästningen var underbemannad, och att det till stora delar bara var nyinryckta rekryter som deltog i övningen, som Muncks anfall lyckades. Sanningen ligger väl någonstans där emellan. Fästningsbygget fick mer pengar från staten för att komplettera fästningen efter den misslyckade kuppövningen, så något lyckades man i alla fall bevisa med övningen. Källa: Försvarets regionarkiv, Boden Mjösjöfortet Gammelängsfortet Illustrationen visar Norrlands lås. Här ses Bodens fästning med sina fem bergfort som med mellanverk bildar en cirkel runt Boden. Från bergforten är det sedan lätt att övervaka både landsväg, malmbanan, stambanan och Luleälven. Bilden föreställer överste Bror Munck Ett av de arbetslag som arbetade med att bygga vägar upp till forten. Det fanns inga vägar upp i bergen och ingen elektricitet. All material bars av hästar uppför berget. På vintern drogs de tyngsta materialen på slädar. En dynamitvärmare. Vintertid förvarades dynamiten i en dynamitvärmare som fungerar ungefär som en stor termos. Dynamiten blir nämligen instabil om den utsätts för minusgrader och kan då explodera när man hanterar den. På bilden syns också korpen, en stor hacka. Den annvändes för att jämna till ojämnt sprängda delar eller för att hacka ut saker som inte kunde sprängas. Bilden är tagen vid fästningsbygget, närmare bestämt vid en av de fem fortgravarna. Det är osäkert vid vilket av forten fotot är taget. Bilden föreställer några av de 900 man som arbetade med bygget av Bodens fästning mellan åren 1901 och När fästningen byggdes När de fem bergforten som bildar fästningen byggdes, sprängde man fortgraven runt toppen på berget med dynamit. Tidigare hade sprängoljan Nitroglycerin använts. Då borrades hål i bergen och oljan hälldes i men ibland rann oljan ner i spricko- Foto: Helena Svanberg, Försvarsmuseum Boden Boden var ett logiskt val när det gällde försvar då den lämpligaste övergången över Luleåälven, med både landsvägsoch järnvägsbro, fanns vid Boden. Boden låg också lagom långt från kusten så att inga överraskande anfall kunde ske därifrån utan att upptäckas. En fiende kunde heller inte ta sig mellan Boden och kusten utan att bli upptäckt ton sten (mer än långtradare) sprängdes bort när Bodens fästning byggdes. Allt transporterades med skottkärra från forten till hästdragna järnvägsvagnar som fraktade ner stenen från bergen. rna och kunde göra att det exploderade nästa gång någon borrade. Dynamiten var lättare att kontrollera. Arbetet med forten började med att en fortgrav byggdes, ungefär som en vallgrav. Den sprängdes runt toppen på berget. Fortgraven var meter bred, 6-10 meter djup och fanns på tre eller fyra sidor om berget. Hålen borrades för hand i stenen där dynamiten skulle placeras. Den klassiska dynamiten var runda patroner av paraffinerat papper och fanns i olika diameter beroende på hur stora borrhål det var. Den vanligaste laddningen, dynamitgubben, vägde 125 gram. Borrhålet fylldes med den ena laddningen ovanpå den andra. I den översta laddningen fästes en tändhatt och en stubintråd. Svartkrut användes efter att man sprängt fortgraven för att göra gångarna i bergen. Svartkrut var enklare att kontrollera, och man ville inte spränga bort någon bit av berget som behövde vara kvar. Bergsarbetarna Att arbeta i bergen innebar många faror som sprängningsolyckor, ras och risk att drabbas av stendammlunga. Många dog unga. Vid den här tiden fanns heller inga skyddskläder, som gruvarbetare har idag. Arbetarna hade på sig förkläde i läder, hatt med vitt brätte och två lager läder på skorna för att skydda mot splitter och stenras. En bergsarbetare tjänade ungefär 3-6 kronor per dag. Som jämförelse kan sägas att sågverksarbetare tjänade lika mycket, men de hade dessutom gratis boende. Murare tjänade dubbelt så mycket som bergsarbetarna. Bodens garnison Samtidigt som Bodens fästning, byggdes också garnisonen det militära samhället började militären flytta in i Boden. Fästningsartilleriet var först på plats med sina familjer flyttade även ingenjörskåren in och 1909 kom Norrbottens fältjägare till garnisonen i Boden flyttade fältartilleriet också in i sina lokaler. Garnisonen bestod av mer än bostäder för officerare och underofficerare och deras familjer. Det var även stabsbyggnader, matsalar, sjukhus, verkstäder, brandstation, affärer och förråd. Militären hade ett eget, nästan helt självförsörjande, samhälle i samhället. Bodens fästning blev klar Den är bara 25 km runt om. Det som är unikt med Bodens fästning är att den är så liten avfyrades de första skotten från kanonerna i Bodens fästning. Det finns mer än militära byggnader bara inom Bodens garnison. 13

8 Nya viktiga orter i Norrbotten I ett snabbt växande Norrbotten uppstod nya orter som Porjus i anslutning till de nya industrier som växte fram. Men även gamla orter som Boden fick ett uppsving av tillväxten i länet. Porjus Porjus samhälle växte snabbt och bestod av alla de arbetare som jobbade med bygget av kraftstationen i Porjus och i många fall även deras familjer. Staten hade baracker för arbetarna, men hade familjen följt med fick de bo i kojor utanför området. Som mest bodde det arbetare med sina familjer i Porjus. Samhället skulle egentligen inte finnas kvar efter det bygget var klart. Då skulle bara personalen som skötte maskinerna bo kvar. Gällivare och Kiruna När malmbanan nådde Gällivare 1888 bodde det bara 276 människor i Gällivare, men orten växte snabbt. Många flyttade in på kort tid och man byggde upp tillfälliga bostäder. Kåkstadens 650 skjul blev en riksskandal och revs 1899 så man kunde bygga värdiga bostäder istället hade Gällivare innevånare. Gällivaregruvans popularitet hos gruvarbetarna berodde på att lönen för en gruvarbetare i Gällivare var tre gånger så hög som i gruvorna i Bergslagen. Så många gruvarbetare flyttade norrut med sina familjer för att tjäna lite mer pengar. De flesta som flyttade in på orten var rallare eller gruvarbetare som blivit lite besvärliga i Bergslagen, då de varit aktiva inom arbetarrörelsen. De introducerade dessa idéer i Norrbotten. Antalet anställda i gruvorna växte var det 200 gruvarbetare i Gällivare, 1899 var det Utvecklingen i Kiruna var på ett sätt den motsatta till utvecklingen i Gällivare. Gruvan i Kiruna startade senare och man hade lärt sig en del av misstagen man gjort i Gällivare. Gällivare tilläts växa för fort och oreglerat. I Kiruna var gruvan igång 1899, och man beslöt att i Kiruna skulle man skapa ett mönstersamhälle helt genomsyrat av gruvan. En känd arkitekt och stadsplanerare ritade samhället. Det skulle inte tillåtas bli någon kåkstad hade man personer som bodde i samhället. LKAB:s första arbetarbostäder var klara samma år fanns det innevånare i Kiruna. Källa: Porjus Arkivkommitté Fotograf: Borg Mesch, Bildarkivet, Källa: Kiruna kommun Fotograf: Borg Mesch, Källa: Bildarkivet, Kiruna kommun Porjus samhälle på 1910-talet. Bilden förställer Storgatan. Malmbergsgatan på Bolagsområdet i Gällivare i början av 1900-talet. Området kallades även Sibirien i folkmun. De som bodde i området kallades bolackare. En arbetarfamilj utanför sin bostad i Kiruna. Boden vid sekelskiftet. Bilden är tagen ungefär där Lulevägen finns. Lantbruks-, slöjd- och industriutställningen i Boden den augusti På bilden ser man entrén och utställningsområdet framför Centralskolan i all dess prakt sett från Kungsgatan. Lantbruks-, slöjd- och industriutställningen i Boden 1902 och föreställer centrifugkärnan. En nyhet som kunde kärna smör på bara 10 minuter. Nyheten vann 1:a pris och hedersdiplom vid utställningen och var en spännande nyhet för många bodensare. Fotograf: Amedé, Umeå, Boden när seklet var ungt I mars 1888 gick det första malmtåget förbi Boden, men sedan var man tvungen att renovera banan då vissa sträckor inte gick att köra på. Speciellt över myrarna hade man problem med att banan sjönk. Det första stationshuset byggdes i Boden När stambanan också nådde Boden 1894 ökade tågtrafiken, och stationsområdet fick byggas ut. I slutet av 1800-talet hade Boden och byarna runtomkring ungefär ett par tusen innevånare. Det låg fortfarande bondgårdar mitt i centrum. I stort sett alla hus var av trä, och alla vägar var grusvägar utan gångbanor. När det regnade eller snöade blev det bara lervälling av alltihop. Gatubelysning fanns sedan 1898, och redan 1905 fick man elektriskt ljus i Boden. Det var väldigt tidigt för en så liten ort i Norrbotten. Från 1901, när man började bygga fästningen och garnisonen, växte Boden mycket på kort tid. Många flyttade in till Boden. Först var det järnvägsarbetare och personal till järnvägen. Sedan började fästningsbygget, och alla som arbetade med detta måste ju också bo någonstans. Sedan flyttade militären in på regementena med sina familjer och Boden växte än mer. Det byggdes mycket i staden öppnades den nya skolan, Centralskolan. Det hade blivit för många barn i Boden, så de rymdes inte i den gamla skolan längre. I Centralskolan gick det när den öppnade cirka 200 barn och man hade sju lärosalar. I augusti 1902 var det en stor fest i Boden utanför Centralskolan, en lantbruks-, slöjd och industriutställning. Företag och privatpersoner visade varor och saker man tillverkat. Man tävlade i vem som hade den finaste kon, gjorde den bästa osten och så vidare. Nya uppfinningar visades också. Några nyheter för bodensarna var isskåpet där man kunde förvara maten kallt och centrifugkärnan, som kunde kärna smör på bara tio minuter. Vid sekelskiftet 1900 blev vykorten allt vanligare. I det allt mer rörliga samhället som uppstod under senare delen av 1800-talet med järnvägar, ångbåtar och senare bilar och flygplan samt en allt rikare medelklass ökade resandet och med det behovet av att skicka en liten hälsning till dem som var kvar hemma. En viktig förutsättning för de allt mer populära vykorten var ett enhetsporto där vikten, inte destinationen avgjorde priset. Avsändaren slapp då oroa sig för att mottagaren skulle måsta lösa ut kortet när det kom fram öppnades i Stockholm det nya posthuset. Det palatslika postkontoret sades skämtsamt ha finansierats av vykortshysterin. Bygget kostade 3,5 miljoner och bara 1902 så hade inkomsterna från portot till vykort dragit in närmare en miljon kronor. Massproduktion av vykort var världsutställningen i Paris 1889 först med. Motivet var självklar Eiffeltornet

9 Ljusare tider i norr Elektriciteten hade använts för första gången 1889 vid en världsutställning i Paris. Elektriska lampor användes då för att lysa upp utställningsområdet. Det var första gången, som man använde glödlampor i stor skala. Att vara barn vid sekelskiftet I början av 1900-talet började barnen använda barnkläder och kläddes inte längre som små vuxna. Förändringar med elektriciteten 1907 blev staten hälftenägare i LKAB gruvan. Staten ville öka insynen och kontrollen över gruvdriften och öka produktionen i gruvorna. Genom att börja använda grävskopor vid brytning och lysa upp arbetsplatserna skulle arbetarna kunna arbeta dygnet runt och bli effektivare. För att driva belysning och grävskopor behövdes elektricitet. De ångdrivna loken räckte inte längre till för att kunna köra de allt tyngre lastade malmtransporterna genom den ojämna terrängen. Ångloken behövde bytas ut mot eldrivna lok. Banan måste alltså elektrifieras. Nya uppfinningar, som motorer som drevs av växelström och möjlighet att överföra ström långa sträckor, gjorde att man bestämde sig för att börja utvinna vattenkraft från de stora norrländska älvarna. Porjus kraftverk Men var skulle elektriciteten produceras? Ett nytt kraftverk byggdes i Porjus. Detta kraftverk skulle producera el så att Norrbotten skulle kunna elektrifieras började rallarna bära material till kraftverksbygget de fem milen från Gällivare till Porjus. Fem ton arbetsmaterial bars upp innan järnvägen nådde Gällivare Arbetarna bar cirka 50 kg vardera och färden tog ett dygn. All schaktning sköttes för hand. För att använda sig av den naturliga fallhöjden vid forsen sprängde man in maskinhallen 50 meter under markytan. Vid den första forsen byggdes en damm som var meter lång var Porjus kraftverksstation klar, Sveriges andra vattenkraftverk. Detta blev också den sista delen i Megasystemet. Affisch från världsutställningen i Paris Affischen förställer utställningens stora dragplåster Eiffeltornet. Småflickor hade lösare och kortare klänningar än sina mammor. Klänningarna hade ofta höga ståndkragar, som gjorde att det var svårt att röra huvudet för att de gick hela vägen upp till hakan. De hade också puffar vid axlarna. De mindre pojkarna hade ofta sjömanskostym som finkläder. Vid andra tillfällen hade de knäkorta byxor, skjorta och skärmmössa av ylle med lackskärm fram. Till vardags var de mindre barnen klädda ungefär som Emil och Ida i Astrid Lindgrens sagor om Emil i Lönneberga. När barnen var 13 år och konfirmerades, fick de börja med att använda vuxenkläder. Flickorna fick då ha lång klänning, uppsatt hår och en hatt. Pojkarna använde sin första kostym med kavaj, väst och vit skjorta med en krage, som man kunde byta om den var smutsig eller tappade formen. Barnkläder vid sekelskiftet Små flickor hade vid sekelskiftet rymliga klänningar med puffärmar. De stora kragarna på både pojkarnas och flickornas finklädern kunde tas loss för att tvättas. Porjus kraftstation ritades av arkitekten Erik Josephson, och kallades Templet i ödemarken. Porjus kraftstation vid invigningen 1915 Vem som ritat affischen är okänt. Källa: Wikipedia Commons Källa: Porjus Arkivkommitté De första elloken kom kom regeringsbeslutet om elektrifiering av järnvägen. Det första svenska kraftverket byggdes i Trollhättan Porjus är världens första storkraftverk norr om polcirkeln och Sveriges andra kraftverk som byggdes under mark. Flest arbetare vid Porjus vattenkraftstation var det 1912 då antalet arbetare var man. Källa: Porjus Arkivkommitté 16 17

10 Bodens fästning Mjösjöfortet Degerbergsfortet Gammelängsfortet Rödbergsfortet Åbergsfortet Illustrationen visar Norrlands lås. Här ses Bodens fästning med sina fem bergfort som med mellanverk bildar en cirkel runt Boden. Från bergforten är det sedan lätt att övervaka både landsväg, malmbanan, stambanan och Luleälven

11 Layout: PR Reklambyrå, Boden Det här materialet är framtaget av Försvarsmuseum Boden under Arbetet har skett inom projektet Nyckeln till Norrlands lås. Projektet har finansierats av Försvarsmuseum Boden och Sparbanksstiftelsen.