Michelangelo. Renässansen

Transkript

1 Michelangelo Renässansen I C S Lewis Narnia-serie förekommer en målning på en vägg. Den har djup och rörelse och är så verklig att barnen nästan kan känna lukten av havet. När de går närmare för att titta, dras de in i målningen, in i Narnias värld. De är inte längre åskådare utan deltagare. Målningen är ett fönster in i något bortom sig själv, en ny slags verklighet, en berättelse som kan förvandla dem. Under renässansen gällde det just detta. De som levde då talade om en rinnovato en förnyelse för att beskriva sin känsla av att ha kommit in i en ny värld talsforskarna kallade det för renässans, pånyttfödelse. Det handlade om att dyka ner i det förflutna, upptäcka stil och teknik i de klassiska skulpturerna och göra detta gamla till något radikalt nytt. Det var en tid av experimenterande i konstnärlig teknik, i filosofiska idéer, i religiös tro. Det var en tid av upptäckande av vilda länder bortom Atlanten. Det märkliga är att denna värld med korrupta furstar och omoraliska påvar samtidigt var starkt påverkad av kristen tro. Livet var djupt religiöst. Samtidigt visste man att allt inte stod rätt till. Det fanns ett missnöje med den institutionaliserade kyrkan och det moraliska förfallet i samhället. Många sökte mer personliga former av andlighet. De betonade tron som en inre sak. En av de viktigaste krafterna bakom renässansen var humanismen. Den var förelöparen till individualismen och sekularismen. Men samtidigt var den förknippad med kristen tro. Deras slogan var Ad fontes, tillbaka till källorna. De orden avslöjar att man vill upptäcka något som gått förlorat. Om vi vore som romarna, skulle inte vårt samhälle vara så korrupt. Om vi kunde åstadkomma konst som grekernas, skulle vi uppnå den ideala skönheten. Humanister hade en gränslös optimism vad gäller den mänskliga potentialen. Att upphöja människans värde som Guds avbild var ett sätt att dyrka Gud. De trodde på de goda effekterna av utbildning. De trodde på sambandet mellan antiken och kristendomen och läste både Platon och Augustinus. Humanismen var en rörelse bland de intellektuella. De krävde en ny slags konst med intresse för världen. De såg tillbaka till antiken. De önskade göra sina statyer och målningar så verkliga som möjligt. Genom perspektiv skapade de ett tredimensionellt rum. Detta reflekterade en önskan att beskriva skapelsens skönhet och människans värdighet. Bibelns läror och berättelser blev konkreta, synliga. Människor kunde uppleva det som de såg. Konsten gjordes inte för museer utan var en del av det offentliga livet. Särskilt gällde detta i kyrkan med glassfönster och dekorerade krucifix. De som understödde konsten gjorde det, eftersom de visste att konsten var mäktig. Den kunde etablera social status, undervisa, väcka känslor, uppmuntra till handling. Konsten hade djupa konsekvenser. Men det fanns en baksida. Savonarola ifrågasatte inte bara tanken att klassisk filosofi och bibeln kunde förenas. Han fördömde också tendensen bland konstnärer att flörta med hedendomen. Savonarolas anhängare, även barn, gick från hus till hus och konfiskerade alla konstverk som inte ansågs lämpliga för kristna. Och några konstnärer kastade sina målningar 1

2 på de eldar som ordnades på Florens torg. Konstens ställning kom under debatt. Man diskuterade bildernas funktion, nakenhetens plats och blandningen av bibliska berättelser och klassiska myter. Michelangelos liv Michelangelo Buonarotti föddes den 6 mars 1475 i en liten stad i apenninska bergen. Hans far var då ämbetsman i den staden, Caprese, Tuscana, men återvände senare till sin hembygd utanför Florens. Släkten hade anor långt tillbaka i tiden till en hertigsläkt. (Det var på en släktings, hertiginnan Matildas, slott Cannossa som den tyskromerske kejsaren Henrik IV gjorde avbön inför påven Gregorius VII år 1077.) Michelangelo sändes till en amma, som var gift med en stenhuggare. Michelangelo brukade senare skämta om att han därför insugit med mjölken en längtan efter att forma stenar. Michelangelos mamma dog när han var sex år gammal. Fadern och styvmamman ansåg att hans önskan att bli konstnär låg under deras värdighet som familj. Till sist placerades han dock (1488) som lärling hos en målare i Florens. Michelangelo kom dock att föredra skulptering framför måleri. Han sökte sig därför ( ) till kretsen runt Lorenzo Medici, den rike meccenaten, som blev Michelangelo mentor. I Medicis hem mötte han tidens skarpaste hjärnor och främsta konstnärer. I denna kreativa miljö kunde han utveckla sin personliga stil. Två i denna krets blev senare påvar, Leo X och Clemens VII. Denna krets av konstnärer är senare beskriven av Georgio Vasari ( ). Denne Vasari publicerade 1550 en bok om de mest kända konstnärerna från 1300-talet och framåt. Klimax låg hos Michelangelo, som Vasari avgudade. Men Michalengelo hade inte samma höga uppfattning om Vasaris bok. Han lät en elev skriva en annan redogörelse om sitt liv. En av de mest kända historierna är när en hetlevrad konstnär slår sönder Michelangelos näsa. Denna deformerade näsa blev en känslig punkt i hans självbild. Det finns rentav en författare som centrerade hela sin psykologiska studie av Michelangelo omkring denna näsa, en av historiens största näsor, som han uttrycker det. Men denna period i Florens var också andligt formande för Michelangelo beroende på inflytande från munken Savonarola ( ). Denne munk predikade mot Medicis maktmissbruk och den omoraliska livsstilen hos ledarna i samhället och i kyrkan. Efter en tid som ledare i en republik, blev han torterad, anklagad för villolära och hängd samt bränd på torget i Florens (1498). Men minnet av Savonarola verkar aldrig ha lämnat Michelangelo. Leonardo da Vinci såg däremot Savonarola som en fanatiker och lämnade Florens. Kritiken av kyrkans moraliska förfall och förkunnelsen om frälsning genom tro fortsatta att eka i hans inre. En kamp hade börjat i hans inre mellan den perfekta fysiska skönheten och den perfekta andliga godheten. I denna kamp framkom Michelangelos främsta förmåga, den s k terribilità, en förmåga att skapa förundran och höghet. När Savonarola uppslukades av lågorna var Michelangelo dock på väg till Rom (men först till Venedig och sedan Bologna, Rom 1496) och ett ännu starkare beskydd. Familjen Medici hade nu förlorat makten i Florens (som den återvann 1512). En fransk kardinal hade beställt en pietà. Michelangelo färdigställde den Han kombinerade bilden av den sörjande Maria med en klassisk stil, som skapade en av de mest gripande bilderna i historien. Det finns en historia som säger att Michelangelo hörde några tillskriva statyn en annan konstnär. På natten ska han då ha återvänt och ristat in Michelangelo Buonoratti, florentinare, gjorde denna på en framträdande plats på ett band över Marias bröst. Senare signerade han inte sina verk. 2

3 Michelangelo rykte som skulptör var nu säkerställt. 1504, efter tre års arbete, fullbordade han i staden Florens den väldiga statyn av David (4.34 cm), som Michelangelo huggit ut ur ett marmorblock, som en annan skulptör hade förkastat ett exempel på hur Michelangelo kunde se gestalten i stenen innan han ens börjat att skulptera. Statyn stod utanför regeringsbyggnaden som en symbol för försvaret av friheten gentemot förtryckare. Det tog fyrtio män fem dagar att flytta den dit. Den var ett uttryck för Michelangelos stöd åt republiken. Samtidigt var den en hänvisning till tron på Gud, som hade hjälpt David att övervinna Israels fiender. Michelangelo valde att forma David till en atletisk gestalt under stark spänning. Spänningen blir uppenbar i hans oroliga blick. Han pådrog sig på detta sätt påvens uppmärksamhet och befann sig nästa år i Rom för att arbeta med påve Julius II:s gravmonument. Vad som än kan sägas om de tretton påvarna under Michelangelos liv, var de i varje fall beskyddare av konst och vetenskap. Det fanns också många konstnärer som sökte påvens uppmärksamhet, exempelvis Leonardo da Vinci och Rafael. Fiendskapen mellan Michelangelo och da Vinci var uppenbar. När den äldre da Vinci kom till Florens fick han upptäcka att Michelangelo var den mest hedrade konstnären. När Michelangelo färdigställt en del av statyerna, ändrade sig påven, eftersom han fick höra att det medförde olycka att färdigställa sin egen grav. Han beordrade då Michelangelo att dekorera taket i Sixtinska kapellet. Michelangelo vägrade först, eftersom målning inte var hans område. Till sist tog han med tvekan upp sin målarpensel. Det tog honom fyra år ( ) att färdigställa taket. Det mesta av den tiden befann han sig högt uppe på ställningar under taket. Denna ställning under taket på en målarställning var oerhört obekväm. Han tyckte sig själv ha blivit en gammal man efter denna ansträngning. Han hade målat 400 personer i mänsklig storlek. Det tog lång tid innan hans ögon sedan vande sig vid att se nedåt. Han fick under en tid läsa ett brev genom att hålla det ovanför huvudet. Påven blev till sist otålig och frågade när det kunde bli färdigt. När jag kan, svarade Michelangelo. Men väntan var inte förgäves. När folket fick se resultatet bedömdes han vara sin tids främste konstnär. Men påven var inte nöjd: Det måste målas med mer guld. Det ser fattigt ut. varvid Michelangelo svarade: De som avmålats här, var verkligen fattiga! Taket förblev så som det målats. Även Michelangelos förmåga som arkitekt prövades under de första årtiondena på 1500-talet. Han tjänstgjorde till och med som ingenjör i Florens försvar ( ). Staden föll 1530 och Medicis välde återupprättades. Michelangelo lämnade då staden för gott. Men 1535 bad påven Paulus III honom att måla en bild av den Yttersta domen på altarväggen i Sixtinska kapellet (började 1534, färdig 1541). Vid denna tid (1532), när Michelangelo var nästan 60 år, mötte han två personer med starkt inflytande på sitt liv, Tommaso de Cavalieri ( ) och Vittoria Colonna ( ). Båda kom från gamla familjer. Båda blev föremål för Michelangelos beundran. Hans uttryck för detta (i förhållande till Tommaso) har tolkats som att Michelangelo var homosexuell. När han misstänktes för detta av sina samtida, bestred Michelangelo riktigheten i dessa anklagelser. Hans konst visar att han kände till både lust och skuld. Hans inre konflikt mellan beundran för jordisk skönhet och längtan efter den kärlek som går utöver fysiska begär blev en orsak till inre kamp. Men historiker har visat att det finns inga historiska bevis för att han någonsin hade sexuella relationer med vare sig en man eller en kvinna. Kontakten med Cavalieri och Colonna förde honom istället närmare Gud. Han skriver till Colonna att hon får honom att söka efter det himmelska. Dessa år var fyllda av långa samtal om hur kristen tro ska förstås och av gemensamma kyrkobesök. 3

4 Colonna blev hans förbindelse med olika reformrörelser inom kyrkan. En krets av dessa reformsinnade katoliker kallades Spirituali. Dessa stod i kontakt med spanjoren Juan de Valdès, som bodde nära Neapel. Fastän han förblev katolik stod hans idéer mycket nära de protestantiska tänkarnas, särskilt om rättfärdiggörelse genom tro. En annan munk, Bernardino Ochino, blev Colonnas närmaste andlige rådgivare. Hon och Michelangelo fick alltmer en tro inriktad på Kristus. Enligt en vän läste Michelangelo Bibeln med stor iver och med hjälp av kommentarer av bl a Savonarola. Han blev alltmer fokuserad på Kristi offer och tveksam till att längre sysselsätta sig med mänsklig skönhet. När kyrkan som yttre institution blev alltmer ifrågasatt genom reformationen, blev Michelangelos tro alltmer fokuserad på det personliga livet. Han använde sin konst för att avslöja en kristen tro som är rotad i den kristnes egen erfarenhet. I Paulus efterföljd såg han frälsning som helt beroende av Guds nåd. Den troende kunde inte bidra med någonting. I en dikt skrev Michelangelo: alla mina ansträngningar kan inte göra en människa välsignad utan ditt blod. Yttre ritualer frälsar inte. De sökte en djupare relation med Kristus. Både Michelangelo och hans vän Colonna skrev poesi i form av intensiva personliga böner. De hade inte samma apokalyptiska glöd som Savonarolas dikter men de pekade på samma lösning: Gå tillbaka till Kristus. Hos Michelangelo blev Maria av allt mindre betydelse. Han vädjar till Kristus som den ende: Du allena kan förnya mig, inuti och utanpå. Utan dig, Herre, saknar jag allt gott. Michelangelo ville uttrycka denna villkorslösa nåd i sin konst. Han skapar en särskild form för detta, teckningar som var gåvor. Dessa teckningar var inte modell för något annat konstverk. Och Michelangelo vägrade att ta emot en gengåva från Colonna. Colonna försökte i början ge något tillbaka och hade svårt för att förstå Michelangelos syfte. Men tillsammans med en engelsk kardinal och en annan vän, producerade hon en dikt om Förtjänsten av Kristi död. Där står bl a: salig är den som inte önskar någon annan rättfärdighet än den hos Kristus. Eller: Denna skatt ges enbart genom Guds nåd och barmhärtighet och det är tron allena som mottar en sådan gåva och tillåter oss att njuta av syndernas förlåtelse. Denna bok placerades senare på listan över förbjudna böcker. Likheten med protestantisk tro kunde inte undgå någon. Reformatorn Calvin i Geneve uppmanade katoliker med sådana åsikter att bekänna sina åsikter öppet. Han kallade dem nikodemiter, d v s de som besöker Jesus på natten. Calvin ansåg att förändringen krävde offentlighet. Men för Michelangelo var det främst en fråga om personlig förnyelse. Han uttryckte den i dikter som bara hans vänner läste. Michelangelos personlighet var lika komplex som hans skapelser. Ryktet om honom sa att han var brysk och grov, lättretad och hade svårigheter i sina relationer med andra. Han var oberoende i sin konst och lojal i sin vänskap, men knappast det ensamma geni som många gjort honom till. Han stod exempelvis i nära kontakt med familjen, som han egentligen understödde helt med sina pengar. Även om han hade råd med samma lyxiga livsstil som andra konstnärer, levde Michelangelo som en fattig person. Han gav bort konst till sina vänner och försåg fattiga flickor med pengar till brudgåvor. Hans livsstil var mycket kärv. Han drev sig själv till utmattning och sjukdom. Michelangelo åt lite och sov lite. Han brydde sig inte om kläder och bar dem under långa tider. Fåfänga var inte någon av hans svagheter. Michelangelo var aldrig helt nöjd med sina verk. Han kastade bort material om han fann det omöjligt att uttrycka sina väldiga tankar. Han sa: För dem som känner det, gör ingenting själen så religiös och ren som strävan att skapa någonting perfekt. För Gud är perfekt, och var 4

5 och en som strävar efter det, strävar efter något gudomligt. En sann målning är bara en bild av Guds fullkomlighet, en skugga av den pensel med vilken Han målar, en melodi, en strävan efter harmoni utsågs den 72-årige Michelangelo till chefsarkitekt för S:t Peterskyrkan i Rom. Han blev ansvarig för altardelen och för kupolens form. Uppgiften varade under resten av hans liv, även om andra fick fullborda hans planer. Byggplanerna hade gått genom många stadier. Michelangelo gjorde vissa modifikationer och lade till den kupol, som nu är känd över hela världen. Han tog ingen betalning, eftersom han tjänade för Guds kärleks skull och i Honom har mitt hopp. Han såg sig vara utsedd av Gud att göra detta arbete och tog inte heller betalt. Fastän Michelangelo nu var allvarligt försvagad, skulpterade han ända fram till slutet av sitt liv. Några veckor före sin 90-åriga födelsedag dog Michelangelo den 18 februari Hans sista önskan var att hans vänner enbart skulle minnas Kristi död. Under sitt liv kallades Michelangelo för den gudomlige. Men före sin död skrev han till en vän att han bara var en stackars, värdelös man, en man som fortsätter att arbeta i den konstart som Gud har givit mig så länge som jag kan. Sixtinska kapellet Varje år flockas mer än 3 miljoner turister för att se ett av västvärldens mest berömda konstverk: takmålningarna i Sixtinska kapellet. Sixtinska kapellet är byggt efter dimensionerna på Salomos tempel (1 Kon 6:1-38) och ämnat för liturgiska ceremonier men också påveval. Det ursprungliga taket bestod av en blå himmel med stjärnor. Under flera århundraden karakteriserades freskerna av dämpade färger och mörka skuggor. Vissa tänkte att Michelangelo, som ju egentligen var skulptör, var mer intresserad av former än av färger. Men en restaurering på 1980-talet visar vad en rengöring kan innebära. Konservatorerna använde datateknik och kemiska lösningar för att reparera förstörda sektioner och torka bort smuts. Ansträngningarna lade i dagen ett tak lysande av färger. Resultatet blev överväldigande vackert (New York Times) men det hade varit föremål för många kontroverser mellan experter. Michelangelos fresker är några av de mest inspirerande bilder av 1 Mos som man kan föreställa sig. Runt de nio centrala freskerna finns fresker över GT:s profeter. I rummets hörn finns fler bibliska scener. Genom allt detta framställer Michelangelo en berättelse om Guds frälsningsplan. Hans målningar är ett strålande exempel på hur en kristen konstnär kan tolka Bibeln genom konst. Målningarna var ju inte tänkta att utgöra ett konstens tempel utan ett tempel åt Gud. De är en del av liturgins instrument. Under tiden som Michelangelo målade hade han möjlighet att följa liturgin i kyrkan. Han försökte sammanbinda bilderna med gudsdyrkan i kapellet. Påven Julius II hade föreslagit bilder av apostlarna. Men Michelangelo tänkte sig något mäktigare: Guds handlingar i historien. Han låter berättelsen i 1 Mos bli en introduktion till NT och evangeliet. De centrala freskerna omges av profeterna, d v s de som förutsagt att Jesus skulle komma. De hedniska sibyllorna fick också en aning om detta, enligt Augustinus. Denna idé att Gud verkar genom både judiska och hedniska människor var i harmoni med renässansens mer humanistiska teologi, där teologin förenades med antikens filosofi. Dessa profeter och sibyllor växer i storlek ju närmare altaret de kommer. De nästan spränger sina 5

6 ramar. Deras gester visar en förväntan. Dessa figurer ger alltså inte bara en ram åt skapelseberättelsen utan de är broar från skapelsen till Kristus. Längs kapellets längd löper det nio scener från skapelsen till Floden och Noa. Den första triaden, närmast altaret, beskriver Guds kraft att skapa ut intet. Där är Fadern den centrala gestalten. De andra tre scenerna visar hur människan skapas för gemenskap med Gud och hur denna bryts. Den sista triaden berättar om Noa. Där är Anden symboliskt närvarande som duva. Hela sekvensen är alltså byggd på treenigheten. Alla gör de samtidigt hänvisningar till Kristus. Detta förstärks av bilderna på väggarna (Mose och kopparormen) som förbinder temat om offer till offret på altaret. Michelangelos ordning är slående. Den som går in i kapellet går i fel kronologisk ordning med början i Noas dryckenskap och slut i Skaparens härlighet. Man börjar med bilder över synden och går mot Skaparens härlighet. Längst fram ligger bilderna över evigheten. När prästen lyfter upp kalken ser han ovanför sig bilden av hur Gud börjar skapelsen. Bilden av Åtskiljandet av ljus och mörker, visar fram mot Jesu kamp och seger över mörkret. Från denna bild går det ut ett illusoriskt ljus, inte ljuset från fönstren i kapellet, utan ljuset från den scen där Gud skiljer ljuset från mörkret. Detta ljus förenar hela takmålningen. Michelangelos målning Adams skapelse är en av de mest berömda i konsthistorien. Gud ska ge Adam sin sista beröring. Då kommer Adam att skilja sig från den jord han skapas av och från den övriga skapelsen. Adam är samtidigt en bild av Kristus. Liksom Adam restes upp från jorden, har Kristus uppstått från graven. Tankarna rör sig kring dessa båda punkter. Men det konstiga är att Adam verkar levande inför Gud innan Gud har gett honom den sista touchen. Vad är det då han får av Gud? Kanske Michelangelo medvetet har tvekat att helt måla människans fysiska skapelse för att inte besvara frågan: Vad betyder det att människan är skapad till Guds avbild? Är det hans fysiska skönhet som visar att han är skapad till Guds avbild? Men även om Gud avbildas med kropp kan Michelangelo inte ha tänkt att människan ser ut som Gud. Guds avbild är andlig, inte fysisk. Michelangelo visar hur Gud ger Adam kreativitetens ande. Han använder sin egen kreativitet för att studera Guds skapande förmåga. Om vår kreativitet är en del av Guds avbild, då kan utövandet av kreativitet vara ett sätt att lära känna Gud. Konstnärskap är en form av teologi. Skapelseberättelsen tilltalade Michelangelo, eftersom den gav en biblisk förståelse av den kreativitet som han fann i sin konst. I bilden lägger Michelangelo in en ömsesidig kärlek och längtan mellan Gud och Adam. Gud ska snart andas in sin ande; Adam håller andan i förväntan på Guds beröring. Den kommer att väcka Adams kreativitet och göra honom mänsklig. Samtidigt för han Guds nåd, förutsagd i skapelsens första ögonblick, in i kyrkans gudstjänst vid altaret. Det är temat om frälsning genom nåd som också löper genom innehållet i målningen Den yttersta domen, altarbilden i Sixtinska kapellet. Den massiva fresken är fylld av nakna gestalter. De frälsta lyfts mot himlen och de fördömda dras ner mot helvetet. Fokus ligger på den ende medlaren mellan människor och Gud, Jesus Kristus (1 Tim 2:5). De första åskådarna fylldes av beundran och häpnad. Men målningen väckte också kritik p g a nakenheten. En månad före Michelangelos död (och Tridentinska mötet) fick en elev i uppgift att måla dit lappar över de delar av kropparna som väckte anstöt. (Några av dessa övermålningar finns kvar efter restaureringen 1993.) Men enligt Michelangelo var nakna figurer det naturliga: Han trodde inte på själens odödlighet utan på kroppens uppståndelse. Inför vår domare kläs vi av allt som täcker oss i den här världen. Michelangelo målar sitt eget ansikte på det lösa skinn som hänger i S:t Bartolomeus hand (under Kristi blick), precis på gränsen mellan himmel och helvete han är ställd inför möjligheten av frälsning eller fördömelse. 6

7 Pietà Skönhet och godhet, sorg och medlidande, allt levande i den döda marmorn börjar en dikt om Michelangelos Pietà, som nu står i Peterskyrkan. Ordet pietà (som betyder både fromhet och medlidande) används om bilder som återger den döde Kristus i sin moders famn sedan han tagits ner från korset. Michelangelos Pietà visar en oerhörd skicklighet hos en 25-årig konstnär. Han samlar upp skönhet och stillhet från de antika statyerna. Utifrån samtalen kring Medici i Florens tänkte han sig att konsten inte enbart ska återge verkligheten utan också sträva efter det ideala. Några kritiserade Michelangelo för att Maria ser alltför ung ut. Han förklarade detta med hennes jungfrulighet men det handlade också om ideal skönhet, inte om verklighet. Samtidigt innehåller denna sköna bild en teologisk betydelse. Jesu yttre fysiska fullkomlighet är en spegel av hans inre fullkomlighet som Guds Son. Det finns inget blod synligt och Jesu sår är knappast märkbara. Jesu lugn pekar bort från hans lidande och död fram mot hans slutgiltiga seger. Tiotals år senare återvände Michelangelo till att göra en Pietà. Dessa senare bilder är högst personliga skapelser som är knutna till konstnärens djupa tro på Jesu gåva i frälsningen till dem som tror. Dessa bilder avslöjar också hans medvetande om synd. Han återvänder till bilden av den döde Jesus i början av 1530, när han blivit vän med Vittoria Colonna ger han henne en teckning där Jesus sitter mer upprätt och sträcker ut sina händer som på ett kors. Marias armar är utsträckta i bön. Jesu kärlek och nåd har överväldigat henne och hon vet att hennes son ska leva och försona världen. Marias tro symboliserar alla troende. På korset sår ett citat från Dante: De tänker inte på hur mycket blod det kostade. Michelangelo vill peka på att frälsningen kommer från Kristus, i kontrast till kyrkans system med böner, avlater och andra goda gärningar eller 1548 började Michelangelo att forma en Pietà i marmor, för sin egen grav. Den består av fyra gestalter: Kristus i centrum, Maria till höger, Maria Magdalena till vänster och Nikodemus ovanför. Kristi kropp är böjd runt de övriga i en ställning av kärlek. Den mest spännande gestalten är Nikodemus som är modellerad efter Michelangelos eget ansikte. Enligt legenden var Nikodemus just skulptör. Men bilden passar också med Nikodemus ord om tro och evigt liv i Joh 3. Det är han som håller uppe Jesu arm runt Maria Magdalena och som skjuter Maria mot hennes son. Michelangelo önskade att detta skulle bli kronan på alla hans verk. Men efter åtta års arbete på statyn slog han söder den med en hammare, han bröt båda armarna på Jesus och hans vänstra ben (vilket fattas fortfarande). En elev gjorde den i ordning. Om inte en tjänare bett honom ge bort den, skulle han ha slagit sönder hela statyn. Det kan ha funnit ett speciellt skäl till att Michelangelo inte gillade sitt verk. Ursprungligen hade han tänkt sig att gestalta den djupa kärleken mellan Maria och Jesus som en symbol för kärleken mellan Kristus och kyrkan. Men den symbolen innebar att Jesu ben skulle ha varit slängt över Marias ben (detta var i antik konst symbolen för ett äktenskap). Men det uppslängda benet hade fått en erotisk implikation. Han återvände aldrig till bilden av Jesus i Marias knä. Naturligtvis kan det ha varit, som han själv hävdade, att en bit bröts sönder från Marias arm. Nu började den gamle konstnären inse att den ideala skönheten var omöjlig att uppnå. Men kanske han också började känna att han själv, precis som hans skulpturer, var ofärdig, i behov av reform. Fram till sex dagar före sin död arbetade Michelangelo på en annan Pietà, Rondanini Pietà. Denna gjorde han till sig själv. Här har han övergett sina konstprinciper från renässansen och format en enkel bild av Jesu offer. Han har dock lämnat kvar en arm från ett tidigare försök. 7

8 Denna arm är muskulös och vacker. Men den nya statyn är närmast grov och anti-fysisk. Här står Maria bakom sin son. Hon stöder inte längre honom. Här finns inte samma drama i personernas gester. Här återges allt på det enklaste sättet. Kanske denna bild av den upprätte Jesus mer är en bild av uppståndelsen, Jesu yttersta seger. Jesu offerdöd har blivit genomträngd av tanken på löftet om evigt liv. Michelangelo har på detta sätt gått vägen från en skulptur beställd av en kardinal till en bild som uttryck för personlig tro, från det färdigputsade till det oavslutade, förenklade, från den ideala formen till att bara uttrycka något enkelt. Han experimenterade i det privata. Han kämpade för att finna uttryck för sin tro att det som ytterst gäller är Jesu offer till frälsning. Per-Axel Sverker 8