1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

Transkript

1 Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Information bör sökas också från andra källor. Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Argentina 2007 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Bristerna i efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna är oroväckande. Rättsväsendet är överbelastat och ineffektivt. Fleråriga frihetsberövanden i väntan på dom förekommer ofta. Fängelserna är i stor utsträckning överbelagda och förhållandena undermåliga. Uppgifter förekommer om övergrepp och tortyr i fängelser och häkten. Internernas säkerhet kan i många fall inte garanteras. Övervåld och ibland dödsfall förekommer i samband med polisingripanden. Godtyckliga frihetsberövanden förekommer och i flera provinser kan polisen besluta om frihetsberövande och även utfärda dom. Enligt många kritiker har pressfriheten inskränkts under president Nestor Kirchners regeringstid ( ). Som ett resultat av direkta och indirekta påtryckningar anses självcensur förekomma alltmer. Regeringsföreträdare har offentligt kritiserat journalister och vissa media. Den federala statens omfattande annonsbudget ska ha omdirigerats till vänligt sinnade medier, utan att neutrala kriterier, så som upplaga eller tittarsiffror följts. Samma situation råder i många mindre provinser, vars medier är beroende av annonsintäkter från provinsregeringen. I vissa provinser äger tongivande politiska ledare de dominerande dagstidningarna eller radiokanalerna. På grund av en stor informell sektor utesluts drygt 40 procent av arbetstagarna från befintlig arbetsrätt. Tillgången till hälsovård ska omfatta alla, men stora brister förekommer, i synnerhet på landsbygden. Spädbarnsdödligheten är mycket hög i flera nordliga provinser. 23,4 procent av befolkningen lever i fattigdom. I flera provinser beräknas cirka procent av invånarna vara fattiga. Enligt den statliga statistikmyndigheten lever 40,9 procent av alla barn i fattigdom, varav 14,3 procent i extrem fattigdom. Enligt Hälsoministeriet skulle åtta procent av barnen vara kroniskt undernärda. Många uppgifter förekommer om kränkningar av kvinnors rättigheter, inte minst våld i hemmet. Handel med kvinnor och barn förekommer, men i vilken utsträckning är oklart. Urfolken åtnjuter sämre levnadsvillkor, arbetsförhållanden och tillgång till hälsovård än övriga invånare.

2 2 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Argentina har ratificerat följande centrala konventioner avseende de mänskliga rättigheterna: Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt det fakultativa (frivilliga) protokollet om enskild klagorätt. Det fakultativa protokollet om avskaffandet av dödsstraffet har inte undertecknats. Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD) Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women (CEDAW) samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt. Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT), samt det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr, Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC) samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade konflikter och om handel med barn. Argentina har undertecknat men inte ratificerat följande konventioner: - Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder, Convention on the Rights of Persons with Disabilities, inklusive det fakultativa protokollet. Konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the Protection of all Persons from Enforced Disappearances. Argentina har i stor utsträckning inkommit med de rapporter som konventionerna kräver. Argentina är dock drygt fem år försenat med att rapportera till konventionskommittén för konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Specialrapportören för yttrande- och åsiktsfrihet har en stående inbjudan och besökte Argentina 2000, liksom specialrapportören för religions- och trosfrihet. En internationell expert på rätten till utveckling besökte landet En arbetsgrupp avseende godtyckligt frihetsberövande genomförde en undersökning i Argentina 2003 (se punkt 5). Argentina har även ratificerat följande konventioner: - Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det tillhörande protokollet från Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International Criminal Court (ICC) - Den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter. Tilläggsprotokollet om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter har ratificerats. Tilläggsprotokollet om dödsstraffets avskaffande har undertecknats, men inte ratificerats.

3 3 Under 2006 mottog den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter 1325 anmälningar, varav 138 berörde Argentina. Antalet anmälningar mot Argentina har minskat under senare år. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Övervåld förekommer vid polisingripanden, men får sällan rättsliga konsekvenser för inblandade poliser. Enligt den enskilda organisationen CELS (Centro de Estudios Legales y Sociales) avled 65 människor vid konfrontationer med polisen i Buenos Aires under det första halvåret 2007 (varav 19 var poliser). Polis i huvudstadsdistriktet Buenos Aires ska 2007 ha misshandlat en man till döds. De inblandade poliserna har kunnat fortsätta sin tjänstgöring under pågående utredning. År 2007, i provinsen Buenos Aires, ska polis ha konfronterat en brottsmisstänkt man och sedan avrättat honom. Poliserna har avstängts under pågående utredning. Tortyr är förbjudet enligt konstitutionen och är i den argentinska brottsbalken belagt med samma straffsats som mord. Systematisk tortyr tycks inte bedrivas, men enligt enskilda organisationer gör sig polisen emellanåt skyldig till tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling.. De vanligaste tortyrmetoderna anges vara slag, kvävningsförsök och elchocker. Enligt en enkät bland poliser i provinsen Buenos Aires anser cirka 60 procent att tortyr är en acceptabel och effektiv förhörsmetod. Förebyggandet av tortyr försvåras av att utredningar och vittnesmål företas långt efter själva övergreppet. Enligt enskilda organisationer är viljan att inleda och bedriva undersökningar mot polisväsendets företrädare bristfällig. Anmälningar om tortyr handläggs av de olika provinsernas domstolar, varför tillförlitlig nationell statistik inte finns att tillgå. När ett fall prövas i domstol benämns tortyr (straffsats: 8-25 år) ofta som "olaglig behandling" (straffsats: 1-5 år). Uppgifter från CELS gör gällande att 3334 fall av tortyr eller annan grym och omänsklig behandling skulle ha förekommit på fängelser/polisstationer i provinsen Buenos Aires mellan maj 2000 och juli 2006 (uppgifterna inkluderar både anmälda fall och fall som inte har fullföljts rättsligt på grund av rädsla för repressalier, men som kommit till advokaters kännedom). Få fällande domar kan i allmänhet noteras. I ett uppmärksammat fall 2006 dömdes en polis i provinsen Buenos Aires till livstids fängelse för att ha torterat en kvinna till döds på en polisstation. FN:s tortyrkommitté uttryckte 2004 oro över situationen i Argentina. Det ansågs förekomma ett utbrett och inrotat bruk av tortyr bland polisstyrkor i hela landet. Vidare belystes skillnaden mellan antalet tortyranmälningar och antalet fällande domar. Kritik framfördes även mot den rättsliga kategoriseringen av tortyr som "olaglig behandling" (se ovan) samt mot avsaknaden av nationell statistik. Dessutom noterades förekomsten av tortyrfall riktade mot särskilt utsatta grupper, exempelvis urfolk, homo, bi- och transpersoner (HBT) och kvinnor. Förhållandena i de flesta fängelser och häkten är undermåliga. Lokalerna är oftast nedslitna och kraftigt överbelagda. Häktade får inte hållas tillsammans med dömda fångar, men i praktiken är det vanligt. Medelåldern på de

4 frihetsberövade har sjunkit sedan Enligt justitieministeriet 2006 var cirka 70 procent av alla fångar år. Hiv/aids och drogmissbruk är vanligt. Den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter kritiserade Argentina 2005 för att låta fångarnas mänskliga rättigheter kränkas genom fängelsernas undermåliga förhållanden. En delegation från FN:s arbetsgrupp för godtyckliga arresteringar besökte Argentina 2003 och fann svåra missförhållanden. Bland dess anmärkningar kan framhållas överbefolkade fängelseceller utan toaletter eller tillräckligt med sovplatser, sjuka som inte fick medicin, interner som aldrig vistades utomhus, samt häktade minderåriga (inklusive tioåriga barn). FN:s tortyrkommitté meddelade 2004 att förhållandena i flera fängelser kunde likställas med omänsklig och förnedrande behandling. I en enkät utförd av provinsen Buenos Aires Minneskommission uppgav 40 procent av tillfrågade fångar att de någon gång utsatts för omänsklig behandling. Enligt Human Rights Watch är brutalitet från vakter vanligt i fängelser. Ansvarig personal åtalas emellertid sällan. I många fall kan internernas säkerhet inte garanteras. Enligt officiella uppgifter ska 19 fångar ha avlidit under onormala omständigheter det första halvåret 2007 i fängelser och häkten i provinsen Buenos Aires. Drygt hälften ska ha begått självmord och de resterande dött i bråk. Provinsen Buenos Aires regering förklarades i ett unikt domstolsbeslut 2006 vara skadeståndsskyldig gentemot en avliden interns anhöriga för att dennes säkerhet inte hade kunnat garanteras. Vid årsskiftet 2006/07 beräknade justitieministeriet att sammanlagt människor var frihetsberövade i Argentina, vilket skulle motsvara 156 personer per invånare. Drygt personer var häktade eller fängslade i provinsen Buenos Aires (med en befolkning på cirka 14 miljoner), varav cirka hölls frihetsberövade på polisstationer. Enligt CELS skulle det motsvara en överbeläggning på drygt 40 procent. Högsta domstolen förklarade 2005 att provinsen Buenos Aires var skyldig att åtgärda överbeläggningen i fängelserna. Strejker och upplopp förekommer. I provinsen Santiago del Estero i november 2007 avled 35 fångar i en eldsvåda. Upprinnelsen ska ha varit en protest mot fängelsets överbeläggning (465 fångar jämfört med en egentlig kapacitet för 180). Under ett upplopp i oktober 2005 i ett fängelse i provinsen Buenos Aires utbröt en eldsvåda som resulterade i 33 fångars död. Enligt provinsen Buenos Aires Minneskommitté borde fängelsepersonalen hållas ansvarig. Fångarna ska medvetet ha förblivit inlåsta under branden. Utredningar pågår mot vakter och fängelseledning som fortfarande har kvar sina arbeten Dödsstraff Dödsstraff är förbjudet enligt konstitutionen. Dödsstraff föreskrivs emellertid för militära brott även i fredstid, men bestämmelsen har inte tillämpats de senaste 40 åren. 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet

5 Enligt Argentinas konstitution får ingen frihetsberövas utan en häktningsorder. Häktning av misstänkt tillåts för förhör efter beslut av polis eller domstol. Förhöret måste dock äga rum inom timmar. Detta respekteras dock inte alltid och FN:s arbetsgrupp för godtyckliga arresteringar konstaterade vid sitt besök i Argentina 2003 att det förekommer häktningar i strid med lagens bestämmelser. Misstänkta grips på lösa grunder och hålls kvar utan att kunna kontakta anhöriga eller advokat. Många provinser har lagar som strider mot konstitutionen och som i praktiken innebär att lokala polischefer, utan beslut av domstol, kan besluta om häktning, hur länge personer ska bara frihetsberövad och straff. I provinsen La Rioja får polisen på blotta misstankar häkta en person i 30 dagar, utan att domstol behöver kontaktas. Samma polis avgör ifall den häktade ska släppas mot böter. I provinsen Catamarca har polisen i praktiken samma befogenhet i 15 dagar. I provinsen Jujuy kan polisen häkta och döma en person inom 48 timmar. Polisens beslut kan överklagas, men under tiden förblir personen häktad. I provinsen Córdoba får polisen besluta om häktning och straff, men det senare verkställs inte ifall den dömde överklagar inom 48 timmar. Enligt enskilda organisationer och advokatsamfund i provinserna är bruket av ovan nämnda lagar vanligt. Över hela landet drabbar godtyckliga arresteringar i störst utsträckning mindre bemedlade invånare, som inte har råd med privata advokater eller inte känner till sina rättigheter. Vid årsskiftet 2006/07 var sammanlagt människor frihetsberövade i Argentina, vilket skulle motsvara 156 personer per invånare (se även avsnitt 3). Antalet frihetsberövade har nästan fördubblats under det senaste decenniet. Enligt CELS skulle orsaken vara en kombination av ökad brottslighet och längre fängelsestraff. Antalet frihetsberövade tros även ha ökat på grund av ett mer omfattande bruk av häktning utan erforderliga bevis. Enligt många kritiker antas i praktiken att den misstänkte är skyldig till dess att motsatsen bevisas eller att fallet preskriberas (se punkt 6). När rättegång så småningom äger rum visar sig många vara oskyldiga (30 procent enligt justitieministeriet). Ingen möjlighet till skadestånd föreligger. De senaste åren har flera fall uppmärksammats, bland annat i provinsen Catamarca, av frihetsberövade som hade väntat fyra till sex år på rättegång och sedan frikänts i brist på bevis. Rätten att överklaga ett häktningsbeslut tycks inte utgöra ett effektivt rättskydd. Processen är komplicerad, kostsam och långdragen. Argentinsk lag stipulerar att en persons häktningstid inte får överstiga två år. Enligt CELS dröjer det i de flesta fall minst två år innan frihetsberövade får sin sak prövad i rättegång. I provinsen Buenos Aires tros den genomsnittliga häktningstiden vara tre år. I samma provins väntade cirka 80 procent av de frihetsberövade på dom I genomsnitt i Argentina 2006 väntade 63 procent på dom. Det är inte ovanligt att häktningstiderna överskrider straffsatsen för det aktuella brottet. I september 2006 hungerstrejkade fångar i provinsen Buenos Aires för att söka påskynda de rättsliga processerna. De långa väntetiderna kan enligt CELS i stor utsträckning tillskrivas domstolarnas ineffektivitet och organisation. I samband med rättsprocesser förekommer allvarliga hot mot åklagare, advokater, domare och vittnen. I samband med de pågående rättegångarna mot misstänkta förbrytare under diktaturtiden har samtliga nämnda grupper mottagit hot. 5

6 6 Straffmyndighetsåldern är 16 år. Barn i åldern år kan endast lagföras för grövre brott. Särskilda domare handlägger mål rörande barn under 18 år. Häktning av minderåriga förekommer vid misstanke om brott, men även som social "skyddsåtgärd" för utsatta barn (jämför punkt 15). 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Argentinarna hyser i allmänhet ett lågt förtroende för rättsväsendet, vars företrädare ofta uppfattas som inkompetenta, politiserade eller korrupta. I synnerhet i provinserna anses domarna vara föremål för politiska påtryckningar. Det är en utbredd uppfattning att straffrihet råder för politiker och tjänstemän. Trots frekventa avslöjanden och anmälningar om korruption förekommer få fällande domar. För de flesta medborgare är rättsväsendet svårtillgängligt. Alla inlagor måste göras skriftligen, även om det numera finns vissa undantag inom straffrätten. Alla har rätt till en offentlig advokat, men väntetiderna är långa. Privata advokater är för dyra för de flesta argentinare. Enligt CELS har 9 av 10 anklagade i provinsen Buenos Aires offentlig advokat. Argentinas domstolsväsende består av federala och provinsiella domstolar. Enligt konstitutionen ska domstolarna vara självständiga. I praktiken har de emellertid ofta varit knutna till den verkställande makten. Under 1990-talet politiserades Högsta domstolen genom att dess medlemsantal utökades från fem till nio. President Nestor Kirchner ( ) lät bli att fylla två vakanser. Istället fastställdes i lag domstolens medlemsantal till sju, men med stipulationen att antalet ledamöter genom naturliga avgångar åter ska minskas till fem. Konstitutionen fastställer hur federala domare utses. Ett kollegium bestående av jurister och politiker, Consejo de la Magistratura, utser tre kandidater, varav presidenten väljer en som sedan måste godkännas av senaten. Urvalsprocessen har under senare år blivit mer öppen och tänkbara kandidater måste numera uppfylla vissa professionella kriterier. Det civila samhället har även getts möjlighet att få uttala sig. För närvarande har cirka 25 procent av de federala domarna utsetts direkt av nämnda kollegium för att snabbt fylla vakanser. Högsta domstolen förklarade 2007 att denna praxis med tillfälliga domare var författningsvidrig och äventyrade rättsäkerheten. Situationen måste rättas till inom ett år. Förutom att föreslå domarkandidater kan kollegiet även besluta att avsätta domare. Efter en kritiserad reform av kollegiet 2006 har presidenten i praktiken veto i förslags- och avsättningsprocessen. I flera provinser finns ett liknande kollegium med likartade befogenheter avseende till- och avsättning av domare. I övriga provinser till- och avsätts domare genom beslut av provinsparlamentet efter förslag från guvernören, som utser sin kandidat i en mer eller mindre öppen urvalsprocess. Enskilda organisationer har under de senaste åren uttryckt stor oro över domstolarnas självständighet gentemot den verkställande makten i många provinser (i bland andra Tierra del Fuego, San Luis, Santa Cruz, Santiago del Estero, Buenos Aires, Neuquén, Chubut, Tucumán och Misiones). Militär underrätt finns, med civil domstol som överinstans.

7 Det finns cirka sju poliser per tusen invånare. De är i allmänhet dåligt utbildade och illa betalda. De federala poliskårerna (gendarmeri, säkerhetspolis och kustbevakning) lyder under justitieministern. Provinsernas poliskårer ansvarar inför provinsguvernören. I provinsen Buenos Aires förekommer rapporter om korruption och brottslig verksamhet bland de cirka poliserna. De ska bland annat ha ägnat sig åt narkotikahandel, kidnappningar, olagliga lotterier, koppleri och illegala adoptioner. I ett försök att förbättra poliskårens rykte har de senaste åren flera tusen poliser avskedats. Polistjänstemäns inblandning i kidnappningar ska mer eller mindre ha upphört, men övrig brottslighet lär fortgå om än i mindre skala. Flera avskedade poliser har fortsatt sin kriminella verksamhet. Exempelvis kidnappades i mars 2006 en argentinsk affärsman av en grupp före detta poliser. Enligt flera enskilda organisationer har polisens rutiner och beteende inte ändrats trots utrensningarna. För några år sedan skapades en parallell polisstyrka med nyrekryterade poliser i provinsen Buenos Aires. Syftet var att en icke korrupt och brottsanstruken styrka så småningom skulle ersätta den gamla. Anmälningar om övervåld och kriminalitet har riktats även mot den nya polisstyrkan, vars rekryteringsprocess är densamma som den gamla poliskårens. Det finns flera institut/myndigheter som tar emot anmälningar om kränkningar av enskildas rättigheter. Justitiedepartementet har ett sekretariat för mänskliga rättigheter som ska övervaka att staten lever upp till sina skyldigheter. Många provinser har sekretariat för mänskliga rättigheter, som tar emot anmälningar och bistår enskilda. Sekretariaten har emellertid inte själva möjlighet att rättsligen utreda och driva fallen. I praktiken lämnas fallen över till exempelvis polisens avdelning för internutredningar. Få fall leder till fällande domar. Sekretariatens resurser är i regel små. Ombudsmannen, Defensor del Pueblo, ska kontrollera att den federala administrationen respekterar de mänskliga rättigheterna. Institutionen tar emot klagomål från enskilda medborgare rörande den federala statens ekonomiska och sociala förvaltning. Ombudsmannen kan inleda en undersökning på eget initiativ eller med anledning av en medborgares anmälan. Resultatet av en undersökning kan karakteriseras som en rekommendation utan laglig verkan. Institutionens ringa budget, som beslutas av kongressen, medför att verksamheten är begränsad. Ombudsmannainstitutet har fått kritik för att medvetet hålla en låg profil i politiskt känsliga frågor. Ombudsmän finns även i vissa provinser Straffrihet Straffrihet anses i allmänhet råda för polis politiker och militären., inte minst på grund av politiseringen av rättsväsendet (se avsnitt 5 och 6). I Argentina diskuteras dock straffrihet framför allt i samband med kränkningarna av de mänskliga rättigheterna (försvinnanden, mord, tortyr) som begicks under den senaste militärdiktaturen( ). Förbrytelserna kunde under många år inte lagföras på grund av två amnestilagar från De förklarades emellertid strida mot konstitutionen och retroaktivt anses utan verkan av Högsta

8 domstolen Före amnestilagarnas tillkomst lagfördes och dömdes flera medlemmar av militärregeringarna, men de benådades genom presidentdekret utfärdade av president Carlos Menem Benådningsdekreten förklarades vara författningsvidriga av Högsta domstolen i juli Trots amnestilagarna kunde vissa brottskategorier redan tidigare lagföras, exempelvis bortförande av barn under tio år, illegal adoption och stöld av egendom. Flera av militärregeringarnas medlemmar kunde sålunda åtalas och dömas. Det antas att cirka barn föddes av frihetsberövade och olagligen gavs till barnlösa militärer, poliser eller andra personer. Enligt den enskilda organisationen Abuelas de la Plaza de Mayo ska hittills 85 barn ha återfunnits. Det är fortfarande oklart hur många människor som försvann under diktaturåren. En nationell kommission, Comisión Nacional sobre la Desaparición de Personas (CONADEP, ungefär Nationell kommission om försvunna personer), fastslog 1984 att minst personer hade försvunnit. Den nuvarande regeringen och flera enskilda organisationer hävdar att cirka människor försvann. Antalet registrerade försvinnanden hos Justitiedepartementets sekretariat för mänskliga rättigheter uppgår till cirka I december 2007 var 284 före detta militärer och poliser häktade i väntan på rättegång för förbrytelser under diktaturen. Fler häktningar förväntas de närmaste åren. Enligt CELS förvarades cirka 80 av de häktade i militärens och polisens egna förläggningar, vilket skulle kunna äventyra deras säkerhet. De första rättegångarna ägde rum 2006 och resulterade i livstidsdomar mot två åtalade före detta poliser i provinsen Buenos Aires, Julio "el turco" Simón och Miguel Etchecolatz. Båda dömdes för brott mot mänskligheten, inklusive mord, tortyr och olagliga frihetsberövanden. Den senare dömdes även för folkmord. Christian von Werncih, kyrkoadjunkt hos polisen i provinsen Buenos Aires under diktaturen, dömdes i november 2007 till livstids fängelse för brott mot mänskligheten, däribland medansvar för sju mord. Den tidigare kustvaktsofficeren Héctor Febres avled i december 2007 av cyanidförgiftning under pågående rättegång för kidnappning och tortyr. Han hölls fängslad i en av kustvaktens egna förläggningar. Det var oklart ifall han hade tagit sitt eget liv eller mördats för att inte avslöja eventuella medbrottslingar. I december 2007 dömdes sju militärer, bland andra den tidigare arméchefen Cristino Nikolaides, till års fängelse för olaga frihetsberövande och tortyr. I samband med rättegången mot Etchecolatz 2006 försvann ett nyckelvittne, Jorge Julio López, som ännu inte har påträffats (december 2007). Det befaras att han har kidnappats eller mördats för att söka skrämma vittnen i kommande rättegångar till tystnad. Kort efter försvinnandet uttryckte guvernören i provinsen Buenos Aires misstankar om att tidigare eller nuvarande poliser i provinsens poliskår skulle vara inblandade. Ett trettiotal poliser blev då tvångspensionerade eller avstängda från tjänstgöring på grund av kopplingar till olaglig verksamhet under militärdiktaturen. Bland de militärer som har häktats återfinns kapten Alfredo Astiz, som misstänks för bland andra svenskan Dagmar Hagelins försvinnande Dagmars far, Ragnar Hagelin, har sedan 1986 sökt lagföra Astiz i en brottsmålsprocess. På grund av amnestilagarna från slutet av 1980-talet lades fallet ned. Men 1995 begärde Hagelin inför domstol att fallet skulle öppnas på 8

9 9 nytt. Först 2006 fastställdes att Hagelins yrkande var i enlighet med gällande rätt (efter amnestilagarnas avskaffande). Astiz har överklagat beslutet till Högsta domstolen, som i december 2007 ännu inte hade uttalat sig i frågan. 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m. Yttrandefriheten garanteras av konstitutionen. Argentinska media är fristående från statsmakten med undantag för ett par statligt ägda TV- och radiokanaler samt en nyhetsbyrå. Ägarkoncentrationen inom den privata sektorn har ökat på senare år. Alla medier är reklamfinansierade. Enligt många kritiker har dock pressfriheten och medias självständighet utsatts för påfrestningar under president Kirchners regeringstid ( ). Den federala statens omfattande annonsbudget har mångdubblats under senare år och ska ha omdirigerats till vänligt sinnade medier, utan att neutrala kriterier som upplaga eller tittarsiffror följts. Uppgifter förekommer även om att regeringen ska ha försökt påverka privata företag att inte annonsera i vissa kritiska medier. Det ökande bruket av den offentliga annonsbudgeten som påtryckningsmedel anses ha påverkat nyhetsrapporteringens innehåll och inriktning. Påtryckningar från ägare och redaktörer angående artiklars innehåll anses ha ökat. Uppgifter gör gällande att regeringen emellanåt har försökt ändra den mest inflytelserika dagstidningens förstasida, vars huvudrubrik anses ha stor inverkan på läsarnas uppfattning om regeringens politik. Det har förekommit att vissa TV- och radioprogram ställts in med kort varsel till synes utan anledning. Misstankar har framförts om att orsaken ska ha varit programmens regeringskritiska hållning. President Kirchner kritiserade vid ett flertal tillfällen offentligt enskilda journalister som ansågs vara kritiska till regeringens politik. Den nuvarande presidenten, Christina Fernández de Kirchner, kritiserade som senator specifika journalister och media. Högt uppsatta regeringsföreträdare ska regelbundet ha kontaktat journalister för att diskutera kritisk rapportering. Sammantaget anses självcensur förekomma alltmer. I oktober 2006 uttryckte den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter (CIDH) oro över yttrande- och pressfriheten i Argentina. En allt större intolerans mot kritik noterades hos regeringen. Kommissionen kritiserade bruket av offentliga annonsmedel efter regeringens eget gottfinnande, liksom att vissa medier diskriminerades när det gällde tillgång till offentlig information. Farhågor framfördes även om orsaken till att vissa TVoch radioprogram plötsligt upphört. Den interamerikanska pressens sammanslutning, SIP, framförde i september 2006 liknande kritik mot president Kirchner, som inte ansågs kunna förhålla sig till en självständig press. De argentinska journalisternas sammanslutning, FOPEA, har vid upprepade tillfällen framfört bekymmer över utvecklingen. I Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex 2007 återfanns Argentina på plats 82 av 169 undersökta länder en försämring med sex platser jämfört med föregående år. Landets position motiveras med regeringens frekventa påtryckningar på medier, samt pressfrihetens vanskliga situation i många provinser. Under 2006 attackerades 34 journalister fysiskt. Reportrar utan gränser rapporterade även 2007 om flera fall av misshandel av journalister.

10 En omdebatterad federal lag stipulerar att förtal av politiker och offentliga tjänstemän kan ge fängelsestraff. I praktiken brukar endast böter utdömas, men det förekommer en annan praxis i vissa provinser (se nedan). I många provinser kan mediernas självständighet ifrågasättas. I vissa provinser (exempelvis San Luis, Salta och Santa Cruz) äger tongivande politiska ledare de dominerande dagstidningarna och radiokanalerna. I provinsen Salta dömdes 2007 en journalist till ett års villkorligt fängelse och ett års yrkesförbud för att ha förolämpat provinsguvernören. Enligt en undersökning av den enskilda organisationen Asociación por los Derechos Civiles (ADC, ungefär Föreningen för medborgerliga rättigheter) är mediernas förhållanden oroväckande i provinserna Córdoba, Neuquén, Río Negro och Tierra del Fuego. Den offentliga annonsbudgeten används till att belöna okritiska media och att försöka påverka nyhetsrapporteringens innehåll. I exempelvis Tierra del Fuego motsvarar de offentliga annonserna cirka 75 procent av lokala mediers totala inkomster. För att värna pressfriheten dömde Högsta domstolen i ett uppmärksammat fall 2007 till en lokaltidnings fördel mot regeringen i provinsen Neuquén. Provinsregeringen ansågs inte godtyckligt få distribuera sina annonser, utan vara tvungen att följa vissa neutrala kriterier. I Argentina finns ingen nationell lag som möjliggör tillgång till offentlig information. Ett presidentdekret från 2004 stipulerar allmänhetens tillgång till information som omfattar den verkställande makten och privatiserade serviceföretag. Förenings- och församlingsfriheten garanteras av konstitutionen. Vägspärrar som upprättats av demonstranter är relativt vanligt och leder i vissa fall till våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och polis. Polisen anklagas emellanåt för övervåld, men även för passivitet. Regeringen har kritiserats för att vara för tolerant mot demonstranter som stör den allmänna ordningen. Demonstrationer som har tolkats som politiskt känsliga för regeringen har emellanåt mötts av motdemonstrationer organiserade av regeringsföreträdare. Religionsfriheten garanteras av konstitutionen. Cirka 80 procent av befolkningen är katoliker. Argentinas författning föreskriver dock att "den federala regeringen upprätthåller den romersk-katolska tron". Den romerskkatolska kyrkan mottar olika ekonomiska stöd från staten. Statschefen är inte längre förpliktigad av konstitutionen att vara katolik. Andra trossamfund kan fritt utöva sin verksamhet. Cirka tio procent av befolkningen är protestanter. I Argentina finns Latinamerikas största judiska minoritet (cirka personer). Uttryck för antisemitism förekommer, exempelvis skändningar av judiska gravplatser, antisemitiskt klotter och hot mot judiska organisationer/församlingar. Cirka muslimer med arabiskt ursprung bor i Argentina. Det har förekommit ett fåtal islamofobiska incidenter. 9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Argentina är en federal republik, vars konstitution föreskriver en maktdelning mellan den verkställande, lagstiftande och dömande makten. De politiska ämbetena både på federal och provinsnivå tillsätts i allmänna och fria val. 10

11 Presidentval hålls vart fjärde år. Presidenten kan väljas för högst två på varandra följande mandatperioder. Den nuvarande stats- och regeringschefen, Cristina Fernández de Kirchner (peroniströrelsen), valdes Ledamöter i kongressens övre kammare, senaten, innehar mandat på sex år. Medlemmar av kongressens undre kammare, deputeradekammaren, är valda på fyra år. Kongressval äger rum vartannat år, varvid en tredjedel av senatens och hälften av deputeradekammarens mandat förnyas. Det senaste kongressvalet ägde rum Enligt opinionsinstitutet Latinobarómetros undersökning 2007, anser 83 procent av argentinarna att demokrati är att föredra framför andra styrelseformer. Det är en ökning med nio procent sedan föregående år och är det högsta resultatet sedan Latinobarómetro inledde sina undersökningar Politisk mångfald råder men argentinsk politik domineras av peroniströrelsen och dess olika fraktioner. Presidentens fraktion, Frente para la Victoria (FPV), och dess allierade kontrollerar en majoritet i kongressens båda kamrar. Statsoch regeringschefens befogenheter är långtgående. Bland annat kan denna gå förbi den lagstiftande makten genom att utfärda presidentdekret. Denna möjlighet ska egentligen endast brukas i krissituationer, men har kommit att användas allt oftare (inte minst under Nestor Kirchner ). Sedan 2006 kan dekreten godkännas i efterhand av kongressen. En annan lag från 2006 fastställde tidigare praxis som ger den verkställande makten befogenhet att omfördela budgetposter efter eget godtycke utan kongressens stöd. Valen i Argentina anses i allmänhet vara fria och valfusk tros inte förekomma systematiskt. Däremot förekommer uppgifter om oegentligheter i samband med val. Enligt den enskilda organisationen Poder Ciudadano (ungefär Medborgarmakt) rapporterades exempelvis att vissa valsedlar i president- och lokalvalen 2007 skulle ha avlägsnats medvetet från vissa vallokaler. Samma organisation mottog även anmälningar från människor som inte hade fått rösta eftersom någon annan redan hade röstat i deras namn. Kritik har framförts om hur regeringens kandidat inför presidentvalet 2007 kunde använda sig av statens resurser, bland annat för annonser, och hur hon favoriserades av statliga media. Klientilism (köpta lojaliteter) anses vara vanliga i argentinsk politik, inte minst i samband med val. I de flesta valkampanjer förekommer exempelvis uppgifter om distribution av mat, hushållsartiklar, möbler, kontanter med mera, tillsammans med vissa kandidaters valsedlar. Kuvert med pengar och valsedlar samt hushållsartiklar ska exempelvis ha delats ut inför guvernörsvalet i provinsen La Rioja 2007, liksom inför peroniströrelsens internval i samma provins Inför valet till en konstituerande församling 2006 i provinsen Misiones rapporterades om distribution av bland annat mat och madrasser tillsammans med guvernörens valsedlar. Inför kongressvalet 2005 förekom uppgifter i flera tidningar om att vitvaror, möbler med mera, skulle ha delats ut av socialministeriet till stöd för presidentens kandidater. Nepotism anses vara vanligt förekommande i argentinsk politik. Nestor Kirchner efterträddes 2007 av sin egen hustru som president. Inga interna val ägde dessförinnan rum inom peroniströrelsen. Nestor Kirchners syster, Alicia Kirchner, är socialminister. 11

12 I Transparency Internationals korruptionsindex 2007 innehar Argentina plats 105 (av 180 länder) med betyget 2,9 av 10 en försämring jämfört med 2006 (plats 93). Betyget återspeglar såväl förekomsten av korruption som bristen på åtgärder. Enligt argentinarnas uppfattning är de politiska partierna och rättsväsendet de mest korrupta institutionerna. Transparency International har särskilt uppmärksammat den bristande kontrollen över hur den federala budgeten spenderas, inte minst att den verkställande makten kan omfördela budgetmedel efter eget godtycke. Korruption anses vara vanligt förekommande i argentinsk politik. Släktingar och vänner till politiker återfinns ofta i affärsprojekt som är beroende av offentliga upphandlingar. Medvetet satta överpriser och mutor anses vara vanligt vid offentliga upphandlingar. Väldigt få personer åtalas. Flera institutioner har till uppgift att kontrollera den federala förvaltningen och dess tjänstemän. Under den verkställande makten lyder Oficina de Anti- Corrupción (Antikorruptionsbyrån) som skapades Få av dess undersökningar har resulterat i rättegångar och ännu färre i någon fällande dom. Dess oberoende av regeringen har dessutom ifrågasatts, eftersom dess nuvarande chef är en tidigare regeringsmedlem. Liknande myndigheter finns i 11 av 24 provinser. Även Sindicatura General de la Nación (Revisionsmyndighet) ska utöva kontroll av den offentliga förvaltningen. Organet lyder under den verkställande makten och dess biträdande chef var, tills nyligen, plan- och infrastrukturministerns hustru. Den senare omständigheten behövde, enligt ett uttalande av Oficina de Anti-Corrupción, inte innebära någon intressekonflikt. Båda organen bedriver av budgetskäl en relativt liten verksamhet. Kritiker menar också att det saknas politisk vilja att undersöka korruption relaterad till den nuvarande regeringen. Ett revisionsorgan som lyder under kongressen (Auditoría General de la Nación - riksrevisionsmyndighet) ska se till att statliga organ och företag samt privatiserade serviceföretag efterlever gällande lagar. Presidentens parti innehar en majoritet av styrelseplatserna. Det har kritiserats för att vara inaktivt och sakna vilja att befatta sig med kontroversiella företeelser. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Argentinsk lagstiftning förbjuder diskriminering i arbetslivet på grund av kön, hudfärg, nationalitet, religion, politisk åsikt, ålder eller fackanslutning. Argentina har ratificerat Internationella arbetsorganisationens (ILO) åtta centrala konventioner. Konstitutionen garanterar rätt till semester, rimlig och lika lön, värdiga arbetsförhållanden samt strejkrätt. Alla löntagare har rätt att ansluta sig till eller bilda fackförening. Enligt arbetsministeriet är 37 procent av arbetstagarna medlemmar i fackförening. ILO har vid upprepade tillfällen rekommenderat Argentina att upphäva bestämmelser som endast ger fackföreningar med personería gremial (en särskild arbetsrättslig status) rätt att förhandla med arbetsgivare om kollektivavtal. Regeln medför att existerande fackföreningar i praktiken får monopol på kollektivavtalsförhandlingar och skulle därmed vara i strid med ILO:s konvention 87. Arrangemanget anses ha skapats för att gynna paraplyorganisationen Confederación General de Trabajo (motsvarande svenska 12

13 13 LO), som traditionellt är nära allierat med peronistpartiet. International Trade Union Confederation (ITUC) kritiserade företeelsen i februari Den officiella minimilönen motsvarade i december pesos (cirka 310 US dollar) i månaden (för jämförelse med fattigdomsgränsen se avsnitt 13). De flesta formellt anställda arbetstagarna tjänar mer än minimilönen. Arbetstiden får enligt lag inte överskrida åtta timmar om dagen eller 48 timmar i veckan under dagtid. Nattarbete får bedrivas högst 24 timmar i veckan. Arbetstiden i farliga eller sanitärt prekära arbetsmiljöer får inte överstiga 36 timmar i veckan. För arbete utöver tillåten arbetstid ska övertidsersättning utbetalas. Arbetstagare ska enligt lag genom sin anställning vara försäkrade mot olyckor under arbetet och på väg till och från jobbet. I praktiken förekommer avvikelser från bestämmelserna om arbetstid och arbetsvillkor. Enligt den statliga statistikmyndigheten 2006 skulle 44 procent av den arbetande befolkningen beräknas vara verksam inom den informella sektorn, som inte omfattas av arbetsrätten. Andelen svart anställda av befolkningen i arbetsför ålder har nästan fördubblats sedan början av 1990-talet. En svart anställd arbetstagare beräknas tjäna en tredjedel av en formellt anställd persons lön. Enligt statlig statistik från 2006 skulle cirka 14 miljoner argentinare, de allra flesta i den informella sektorn, tjäna under 410 pesos i månaden (jfr ovan officiell minimilön). Det förekommer uppgifter om att många arbetsgivare, inklusive staten, kräver att de anställda registreras som egenföretagare för att arbetsgivaren ska slippa betala sociala avgifter. Den öppna arbetslösheten tredje kvartalet 2007 var 8,1 procent. Som arbetslösa räknas endast de som aktivt söker arbete, varför antalet verkligt arbetslösa egentligen anses vara högre. Mottagarna av statliga bidrag räknas exempelvis inte in i arbetslöshetsstatistiken. Ytterligare cirka tolv procent av befolkningen i arbetsför ålder beräknas vara undersysselsatta. I Argentina finns många illegala arbetskraftsinvandrare, främst från Bolivia, Peru och Paraguay, som inte omfattas av befintlig arbetsrätt. De flesta är byggarbetare, hushållsanställda eller arbetar på fruktodlingar. Enligt Federación de Asociaciones Civiles Bolivianos (Förbundet för bolivianska medborgarorganisationer) uppehöll sig exempelvis cirka bolivianer i Argentina Bolivias migrationsmyndighet uppskattade att bolivianer befann sig i Argentina Det förekommer uppgifter om att invandrare utan dokument utsatts för tvångsarbete. Fall av arbete under slavliknande förhållanden sägs förekomma, främst som resultat av människohandel för prostitution, men även för arbete i textilindustrin. Vid en eldsvåda 2006 i en textilfabrik i Buenos Aires avled sex invandrare utan dokument från Bolivia. Det avslöjades då att många bolivianer hade arbetat i fabriken under synnerligen undermåliga villkor, i praktiken som slavarbetare. Lokala myndigheter ska därefter ha intensifierat inspektionen av misstänkta fabriker. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Argentina spenderade 9,2 procent av BNP på privat och offentlig hälsovård 2005 (den offentliga hälsovården motsvarade samma år 48,6 procent av samtliga hälsovårdsutgifter). Endast 28 länder spenderade en större andel av BNP på hälsovård än Argentina Enligt flera bedömare avspeglades emellertid inte kostnaderna i hälsovårdens kvalitet. Det finns offentliga sjukhus

14 som ska vara gratis för alla, men de är överbelastade och illa utrustade. Offentliganställda läkares löner anses vara mycket låga. Privata vårdinrättningar håller en högre standard, men är för kostsamma för de allra flesta argentinare. Många arbetstagare har en sjukvårdsförsäkring (administrerad av fackföreningarna) via sin anställning och har därigenom tillgång till speciella vårdinrättningar eller vissa privata sjukhus. Enligt en undersökning 2006 har en av tre mindre bemedlade familjer stora svårigheter att få tillgång till hälsovård. En frivillig sammanslutning av läkare i hela landet uppgav att den 2006 hade behandlat cirka patienter, som inte hade fått tillräcklig offentlig vård. Det sägs vara vanligt att personer utesluts från hälsovård på grund av svårigheter att bekosta transport till sjukhus eller för att de inte kan utebli från arbetet. I takt med att ekonomins informella sektor har vuxit har antalet anställda utan sjukförsäkring ökat. Trycket på de offentliga sjukhusen har därmed intensifierats. Skillnaderna är stora mellan stad och landsbygd avseende kvalitet och tillgång till vård. De fattigaste provinserna erbjuder den sämsta hälsovården. Det råder exempelvis stor skillnad i spädbarnsdödlighet mellan huvudstadsdistriktet Buenos Aires (5,9 av 1000 födslar) och provinsen Formosa (16,8 av 1000 födslar). Urfolken anses ha en särskilt bristfällig tillgång till hälsovård. Epidemier av kolera och hjärnhinneinflammation har förekommit, liksom fall av spetälska i vissa nordliga provinser. Efter den ekonomiska krisen och devalveringen 2002 har tillgången på importerade mediciner försämrats och priserna stigit. Regeringen har lanserat en nationell plan för att säkerställa tillgång till medicin för alla behövande. Bland annat har gratis distribution av basala mediciner förekommit. Enligt en undersökning 2006 beräknas dock drygt 40 procent av alla familjer vara tvungna att köpa nödvändiga mediciner. Den höga kostnaden innebär i många fall att man tvingas avbryta behandlingen. Enligt WHO 2005 var medellivslängden 74 år (72 för män och 78 för kvinnor). 12. Rätten till utbildning Enligt konstitutionen har alla invånare rätt till gratis undervisning. Skolan är främst provinsernas ansvar. Uppgifter förekommer om att kvaliteten ska ha försämrats i flera provinser. Skolklasserna ska ha blivit större och skolmaten dragits in. Lärare tjänar i allmänhet mindre än minimilönen. Hälften av lärarna tros leva i fattigdom. Nästan 99 procent av alla ungdomar mellan 15 och 24 år är skriv- och läskunniga. Den obligatoriska 9-åriga grundskolan påbörjas av 96 procent av barnen, men 38,5 procent (oftast från fattiga familjer) avslutar inte högstadiet. Regeringen driver ett program för att få fattiga barn att slutföra grundskolan (genom skolbidrag) och för att höja kvaliteten på undervisningen. Endast en knapp tredjedel av alla ungdomar fullbordar en gymnasieutbildning. Det råder brist på vuxenskolor. Bland urfolken beräknas mindre än en procent avsluta gymnasiet. Ambitionen att få urfolkens barn att gå i skolan hämmas av bristen på tvåspråkiga lärare trots att konstitutionen garanterar rätten till tvåspråkig utbildning för icke spansktalande minoriteter. De totala offentliga utgifterna för utbildning 2007 motsvarade 5,4 procent av BNP. Enligt utbildningslagen från 2006 ska de offentliga utgifterna på området 14

15 motsvara sex procent av BNP Lagen stipulerar också att den federala staten och provinserna därefter vid behov ska höja budgeten för att bibehålla utbildningssektorns andel av BNP till sex procent. Insatser har gjorts för att öka kunskapen om de mänskliga rättigheterna, som numera är ett obligatoriskt inslag i undervisningen i grundskolan och gymnasiet. Blivande polismän får viss, men ofta inte tillräcklig, utbildning i mänskliga rättigheter vid polisskolan. Högre polisbefäl måste genomgå undervisning i ämnet före eventuell befordran. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Efter den ekonomiska krisen beräknades 57 procent av befolkningen leva i fattigdom. Enligt den federala statens statistikmyndighet 2007 var andelen fattiga 23,4 procent. I flera nordliga provinser, exempelvis Formosa, Chaco och Santiago del Estero, beräknas ännu procent av befolkningen vara fattiga. Fattigdom definieras som en inkomst som inte räcker för att skaffa basala förnödenheter till ett värde av 946 pesos för en familj med två barn. Cirka 8,7 procent av befolkningen lever i extrem fattigdom, det vill säga en familj med två barn som inte kan uppbringa 442 pesos till att inhandla erforderliga livsmedel. Av alla barn under 18 år lever 40,9 procent i fattigdom. Klyftan mellan fattiga och rika växte under 1990-talet och den efterföljande krisen. I början av 1980-talet tjänade den rikaste tiondelen av befolkningen åtta gånger mer än den fattigaste tiondelen. Skillnaden mellan samma grupper 2004 var 41 gånger enligt UNDP (FN:s utvecklingsprogram). Inkomstskillnaderna har därefter sannolikt utjämnats, men argentinarnas inkomster är i allmänhet låga. Enligt statlig statistik från 2006 skulle cirka 14 miljoner argentinare, de allra flesta i den informella sektorn, tjäna under 410 pesos i månaden. I UNDP:s utvecklingsindex 2007 rankades Argentina på plats 38 (högst i Latinamerika) av 177 länder. När det gäller rätten till bostad finns allvarliga problem i huvudstadsdistriktet Buenos Aires. Cirka personer beräknas bo i drygt 20 slumkvarter. Inkluderas förorterna antas drygt en miljon människor bo i slumliknande förhållanden. Tillgången till rinnande vatten, fungerande avlopp med mera är mycket bristfällig. Många i medelklassen förlorade sitt sparkapital i samband med devalveringen 2002 och den påföljande tvångsomvandlingen av banktillgodohavanden från dollar till pesos (jämför punkt 2). Lagarna har kritiserats för att i praktiken ha upphävt äganderätten, men Högsta domstolen förklarade 2004 att de var förenliga med konstitutionen. OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14. Kvinnors rättigheter 15

16 Argentina antog 1991 en lag som stadgar att 30 procent av partiernas kandidater till kongressens undre kammare ska vara kvinnor. En liknande lag antogs 2001 gällande senaten. Samtliga provinser utom två har antagit liknande kvoteringslagar avseende provinsparlamenten. Sedan december 2007 är Cristina Fernández de Kirchner landets första folkvalda kvinnliga president. Av deputeradekammarens 257 medlemmar är 102 kvinnor. Av senatens 72 ledamöter är 28 kvinnor. Av 24 provinsguvernörer är en kvinna. Försvars-, hälso- och socialministrarna är kvinnor. Två av Högsta domstolens sju medlemmar är kvinnor. Ett särskilt kvinnosekretariat knutet till regeringen har till uppgift att främja jämställdhet. Flera provinser har liknande sekretariat. All diskriminering på grund av kön är förbjuden enligt lag men diskriminering förekommer i praktiken inom olika samhällssektorer, särskilt inom hemmet. Kvinnor har tillträde till de flesta yrken, men arbetar oftare än män inom lågavlönade yrken. Kvinnornas löner är generellt 40 procent lägre än männens för likvärdigt arbete. Cirka 50 procent fler kvinnor än män är arbetslösa. Över hälften av de sysselsatta i den informella sektorn är kvinnor (se även avsnitt 10). Det finns inga betydande skillnader i utbildningsnivå eller analfabetism mellan kvinnor och män. Våld mot kvinnor i hemmet anses vara vanligt, men anmälningsfrekvensen är låg. Det är numera ett brott under allmän strafflag. En förutsättning för att straff ska utdömas är dock att våldsdådet inkluderar brott mot kvinnans sexuella integritet. Numera kan kvinnor vända sig till familjedomstolar och få skyddat boende. En domare kan även besluta att mannen inte får vistas i hemmet. Statens förmåga att ta hand om offer för våld i hemmet är emellertid begränsad. Det finns exempelvis få skyddshem. Interamerikanska utvecklingsbanken, IDB, har uppgett att 25 procent av alla argentinska kvinnor utsätts för våld i hemmet vid någon tidpunkt under sitt liv. Kvinnomisshandel anses vara förekomma ofta i de fattigare provinserna. Våldtäkt inom äktenskapet är ett brott, men enligt enskilda organisationer är det inte ovanligt. I 15 av 24 provinser finns statliga kontor för bistånd till brottsoffer, vilka specialiserar sig på att hjälpa dem som fallit offer för våldtäkt, misshandel och sexuellt utnyttjande. En ny ramlag om sexuell och reproduktiv hälsa antogs Den ger alla kvinnor rätt till gratis preventivmedel samt sexualupplysning på olika hälsocentra i hela landet. Tillämpningen av ramlagen är provinsernas ansvar, men den federala regeringen tillhandahåller preventivmedlen. Olika resultat kan noteras i de olika provinserna. Exempelvis har provinsen San Juan uttalat bojkottat ramlagens förpliktiganden, medan huvudstadsdistriktet Buenos Aires till synes tillämpar lagen utan förbehåll. En lag om obligatorisk sexualupplysning i grund- och gymnasieskolan antogs Enligt konstitutionen skyddas mänskligt liv från och med befruktningen. Abort är förbjuden med två undantag: efter våldtäkt av förståndshandikappad kvinna eller om graviditeten medför fara för kvinnans liv eller hälsa. Argentinas hälsominister uppskattade 2006 att ungefär illegala aborter utförs varje år (det motsvarar nästan 40 procent av alla graviditeter). Enligt samma minister utgör abortlagstiftningen i dess nuvarande form ett allvarligt hälsoproblem. Barnsängsdödligheten uppgår till fyra per levande födslar. En tredjedel av dödsfallen beror på komplikationer efter en illegal abort. Cirka kvinnor uppsöker varje år sjukhus på grund av skador efter aborter. Enligt en 16

17 opinionsundersökning utförd av forskningscentrat CEDES skulle 62 procent av befolkningen stödja en legalisering av abort. Cirka sex procent flickor mellan 15 och 19 år sägs vara eller ha varit gravida. Andelen födslar där mödrarna är flickor under 19 år uppgår i vissa provinser till nästan en fjärdedel. Prostitution är olaglig men förekommer. Enskilda organisationer tror att sexturism till Argentina är en växande företeelse. Handel med kvinnor och barn förekommer och utgör enligt International Organisation for Migration (IOM) ett allvarligt och växande problem. Handeln omfattar främst personer från Argentinas nordliga provinser till de centrala provinserna och Buenos Aires. Det förekommer också uppgifter om handel med kvinnor och barn från Paraguay, Brasilien, Dominikanska Republiken, Colombia och Peru. Enligt IOM skulle över hälften av alla paraguyanska offer för människohandel komma till Argentina. Enligt samma organisation skulle Argentina även vara en tillfällig uppehållsort för offer på väg till Europa. De flesta offer exploateras för prostitution. Minst en tredjedel av dem sägs vara minderåriga. I Argentinas lagstiftning saknas brottsrubriceringen människohandel. Åklagare använder sig av andra lagar som föreskriver straff för exempelvis tvångsprostitution och slavarbete. Tillförlitlig statistik saknas därför över antalet fall av människohandel som ledde till undersökning och åtal. En särskild enhet inom den federala åklagarmyndigheten, Oficina de Asistencia Integral a la Víctima del Delito (OFAVI, ungefär Kontoret för hjälp till brottsoffer), samordnar federala myndigheters insatser mot människohandel. Antalet anmälningar och rättsprocesser avseende människohandel har ökat de senaste åren. Enligt OFAVI kan det tillskrivas dels att människohandeln ökat och dels en större medvetenhet bland befolkningen och rättsväsendets företrädare. 15. Barnets rättigheter FN:s barnkonvention är införlivad i konstitutionen, men alla provinser har inte ändrat sin lagstiftning i enlighet med konventionen. Alla under 18 år definieras som barn. Giftasåldern är lägre för flickor (16 år) än för pojkar (18 år). Barnaga är inte förbjudet och lär fortfarande vara vanligt i hem och på anstalter. Lägsta åldern för rekrytering till landets (frivilliga) militärtjänst är 18 år. Barn under 14 år har enligt lag inte rätt att arbeta. Trots detta förekommer barnarbete, särskilt på landsbygden. Enligt en rapport från ILO och arbetsministeriet 2006 arbetar drygt barn under 14 år (enligt en rapport 2003 arbetade 1,5 miljoner barn). Barnen skulle arbeta i genomsnitt sju timmar per vecka och 20 procent av barnen tio timmar eller mer. Var tionde barn tros arbeta nattetid. De allra flesta arbetar i det egna hemmet. Enligt UNICEF (FN:s barnfond) blir barnprostitution i Argentina allt vanligare. Handel med barn förekommer, men i vilken utsträckning är oklart. Media uppmärksammade 2007 flera fall av bortrövande barn som tvingats arbeta under slavliknande förhållanden som prostituerade eller hemhjälp. Den enskilda organisationen Missing Children mottog anmälningar om försvunna barn, varav 13 procent tros ha rövats bort. Det finns ingen tillförlitlig statistik om sexuellt utnyttjande av minderåriga, men enligt en 17

18 undersökning 2007 av universitetet i Buenos Aires (UBA) skulle cirka ett av tio barn ha utnyttjats sexuellt. Grundskolan är obligatorisk och gratis fram till 15 års ålder, men tillgången till utbildning var begränsad i vissa landsbygdsområden (se även punkt 12). Enligt UNICEF står cirka1,2 miljoner barn mellan 6-18 år utanför utbildningssystemet (drygt 13 procent av alla barn). Enligt Unicef uppvisar urfolken en lägre utbildningsnivå än övriga invånare. Endast en procent uppskattas slutföra gymnasiet. Många barn har inte tillgång till adekvat sjukvård. Barnadödligheten 2006 var 12,6 promille enligt Hälsoministeriet. Situationen ska ha förbättrats med 50 procent de senaste 15 åren, men skillnaderna mellan provinserna ska ha ökat. Cirka 60 procent av dödsfallen sågs som vara möjliga att förebygga. Enligt den statliga statistikmyndigheten lever 40,9 procent av alla barn i fattigdom, varav 14,3 procent i extrem fattigdom. I flera av de fattigaste nordliga provinserna var fattigdomsnivån 2005 ännu drygt 70 procent. Enligt Hälsoministeriet 2007 uppskattas att åtta procent av de argentinska barnen är kroniskt undernärda. I den nordvästra regionen lider 15,5 procent av undernäring. En tredjedel av alla barn under två år lider av blodbrist. Barn under 16 år är inte straffmyndiga och barn under 18 år kan endast dömas för grövre brott. Enligt enskilda organisationer och advokatsamfund förekommer frihetsberövanden av minderåriga. Uppgifter finns om polisvåld mot barn. En ramlag om barns rättigheter antogs Bland annat skapades ett sekretariat för barnets rättigheter och en särskild ombudsman. Den nya lagen ersatte den tidigare lagstiftningen om omhändertagande av barn (Ley de Patronato), som kritiserades för dess ålderdomliga syn på barns rättigheter och i viss mån stred mot barnkonventionen. Under den gamla lagen tvingades tusentals barn från sina hem med syfte att de skulle skyddas från sin uppväxtmiljö. De placerades ofta på anstalter med undermåliga och fängelselika förhållanden. Det förekom fall av psykisk och fysisk misshandel. Under den nya lagen ses tvångsomhändertagande endast som en sista utväg. Familjer med problem ska i första hand erbjudas hjälp för att undvika att barnen lämnar sina hem. Tillämpningen av ramlagen är provinsernas ansvar, varför det ännu lär finnas flera provinser som tillämpar den gamla lagen. 16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk En statlig myndighet, Instituto Nacional contra la Discriminación, la Xenofobia y el Racismo (INADI ), ska motverka diskriminering. En nationell plan mot diskriminering antogs 2005 med utgångspunkt från slutsatserna i FN-konferensen mot rasism och diskriminering i Durban Konstitutionen förbjuder diskriminering på grund av hudfärg och nationalitet, men det förekommer i praktiken. Latinamerikanska invandrare rapporteras bli diskriminerade på grund av mörkare hy. Rapporter om polisvåld särskilt riktat mot invandrare och argentinare med mörk hy förekommer. Urfolken utgör enligt den senaste folkräkningen 2001 cirka 1,75 miljoner personer. Enligt International Workgroup for Indigenous Affairs (IWIGA) skulle 18

19 mellan tre och fem procent av landets befolkning vara urfolk. I vissa provinser beräknas de utgöra mellan 17 och 25 procent. Urfolken har sämre tillgång till utbildning och hälsovård än den genomsnittliga befolkningen (se även punkterna 12 och 13). Urfolken drabbas i högre utsträckning av arbetslöshet, kroniska sjukdomar, analfabetism och fattigdom. Flera dödsfall på grund av undernäring rapporterades 2007 i provinsen Chaco. I provinsen Misiones 2006 avled 14 barn av undernäring. Enligt IWIA skulle barndödligheten vara 30 procent bland vissa grupper på landsbygden. Många talar endast sitt traditionella språk och har därför svårt att hävda sina rättigheter. Urfolken har rätt till en tvåspråkig utbildning, men i praktiken råder brist på tvåspråkiga lärare. Konstitutionen tillerkänner urfolken särskilda rättigheter, bland annat rätten att inneha och bruka sitt traditionella territorium. Av landets 24 provinser har nio infört särskilda rättigheter i sina författningar, men endast få grupper har fått äganderätten till sin mark. Avhysningar av urfolk förekommer för att sedan omvandla deras mark till jordbruk. I november 2006 antog kongressen en lag som förbjuder alla avhysningar under fyra år. Under denna tid ska undersökningar om äganderätten av urfolkens områden företas. Flera provinsregeringar anklagades 2007 för att ha motsatt sig lagens genomförande. Övervåld från polis har rapporterats i samband med tvångsavhysningar och markockupationer. En statlig myndighet, Instituto Nacional de Asuntos Indígenas, INAI, ska värna respekten för urfolkens rättigheter. Myndigheten skapades genom lag 1985 men började fungera först Först 2005 kom representanter för urfolken med, som enligt lag ska delta i myndighetens verksamhet. Urfolken fick 2007 sin första representant i den nationella kongressen. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Sexuella akter mellan personer av samma kön är inte förbjudet enligt argentinsk federal lagstiftning. Däremot existerar fortfarande vissa provinslagar som förbjuder transsexualitet, liksom "homosexualitet under påverkan av alkohol". I provinsen Mendoza greps en man 2006 för att ha klätt sig som en kvinna. Enskilda organisationer uppger att godtyckliga gripanden av HBTpersoner (homo-, bi och transpersoner) är vanliga. Polisen lär använda regler som förbjuder prostitution som förevändning för att arrestera och anmäla HBT-personer. Polisvåld lär förekomma mot HBT-personer. En argentinsk aktivist för HBT-personers rättigheter lär ha beviljats asyl i USA 2004 på grund av risk för förföljelse i Argentina. Skillnaden i behandling är i allmänhet stor mellan Buenos Aires och övriga provinser. Huvudstadsdistriktet är det enda område som uttryckligen förbjuder diskriminering på grund av sexuell läggning. En liknande skrivning förekommer inte i den nationella lagen mot diskriminering. Buenos Aires stads parlament antog 2002 regler som tillåter samkönade par att förenas under äktenskapliga former. 18 Flyktingars rättigheter Antalet asylsökande 2006 var 355. År 2005 gavs 213 sökande från 27 olika länder flyktingstatus. Drygt flyktingar som fått asyl finns för närvarande i 19

20 Argentina. De kommer från mer än 40 olika länder. De flesta kommer från övriga Latinamerika (främst Colombia och Peru) samt Afrika (främst Senegal). Flyktingläger finns inte i Argentina. De flesta flyktingar bor i städerna, främst i Buenos Aires. Flyktingarna i Argentina får inget ekonomiskt stöd från regeringen, utan från UNHCR (FN:s flyktingkommissarie). Däremot har de rätt att använda sig av det argentinska hälsovårds- och utbildningssystemet. Det finns också program för exempelvis språkutbildning, mikrokrediter (små lån för mindre bemedlade) och en arbetsförmedling. 19. Funktionshindrades rättigheter Enligt den statliga statistikmyndigheten lever cirka 2,2 miljoner argentinare med någon form av funktionshinder (cirka sju procent av befolkningen). Enligt enskilda organisationer stannar funktionshindrade ofta i hemmet. Dels på grund av begränsningar i allmänna transportmedel och dels på grund av den allmänna diskriminering som ofta möter dem i samhället. Lagstiftningen som tillvaratar de funktionshindrades rättigheter lär vara omfattande, men enligt enskilda organisationer och ombudsmannaämbetet följs de sällan. Diskriminering av funktionshindrade är förbjudet när det gäller rätt till utbildning, arbete och övrig statlig service. Enligt den enskilda organisationen La Usina har emellertid endast drygt 50 procent av de funktionshindrade avslutat grundskolan och cirka 90 procent räknas som arbetslösa. Skolor, såväl privata som statliga, är generellt sett dåligt anpassade för funktionshindrade. La Usina beräknar att cirka 40 procent saknar sjukförsäkring. Den federala staten är enligt lag skyldig att låta funktionshindrade inneha fyra procent av alla statliga tjänster. Enligt ombudsmannaämbetet är det i praktiken cirka en procent. Trots tvingande lagstiftning förblir större delen av landets offentliga byggnader och toaletter otillgängliga för funktionshindrade. Enskilda organisationer menar att situationen är värst utanför storstadsregionerna. I huvudstadsdistriktet Buenos Aires har trottoarer, pendeltåg- och tunnelbanestationer samt vissa byggnader anpassats. Cirka 50 procent av stadens bussar har anpassats sedan 1997, men endast fem procent av pendeltågen. Tunnelbaneföretaget Metrovías dömdes 2007 att inom sex månader låta anpassa alla stationer för funktionshindrade. Fallet har överklagats. ÖVRIGT 20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter I Argentina finns ett stort antal enskilda organisationer för mänskliga rättigheter (se CELS hemsida för en förteckning). De återfinns framför allt i de större städerna. I provinserna är dock det civila samhället svagare. Hot och övergrepp mot organisationernas medlemmar förekommer särskilt i provinserna. Centro de Estudios Legales y Sociales, CELS, koncentrerar sin verksamhet på polisövergrepp och juridiskt stöd till fattiga. De ger ut en årlig rapport om de mänskliga rättigheterna. 21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter 20