Hur böjs Astrid Lindgrens hjältar i (i) Empirisk språkforskning i ett nötskal

Transkript

1 Artikel Hur böjs Astrid Lindgrens hjältar? Empirisk språkforskning i ett nötskal Muriel Norde 1. Inledning Då Huginn ok Muninns huvudredaktion bad mig att skriva ett bidrag inom ämnet barn- och ungdomslitteratur, blev jag rentav panikslagen. Som lingvist trodde jag mig inte ha något meningsfullt att bidra förutom mina egna erfarenheter med läsning och uppläsning av nordisk barnlitteratur, vilket nog knappast är intressant för H&M:s kritiska läsare, och dessutom privat. Men så började jag fundera på titlarna på Astrid Lindgrens böcker (2007 är ju Astrid Lindgrens år), och det som genast slog mig är att många av dem har strukturen N + PP, där N (förkortning av det latinska nomen) är ett substantiv eller egennamn, och PP en prepositionsfras. Morfosyntaktiskt sett är detta en väldigt spännande konstruktion, och så visade sig barnböckerna ändå kunna vara en språkvetare till nytta och nöje: Astrid Lindgren-figurerna utgör ett utmärkt material för att visa hur man bygger upp en empirisk undersökning. 2. Undersökningens uppläggning 2.1 Material Som material valde jag tre av Astrid Lindgrens hjältar som har ovannämnda syntaktiska struktur: Emil i Lönneberga (1963), Karlsson på taket (1955) och Lotta på Bråkmakargatan (1958). 2.2 Frågeställning Denna artikels forskningsfråga är: Hur böjs Astrid Lindgrens hjältar i (i) plural och (ii) genitiv? Syftet med frågeställningen är att få insikt i namnens hierarkiska uppbyggnad. Det finns nämligen två möjliga strukturer: (1a) [N][PP] plural: [N] pl [PP] / genitiv: [N] s [PP] (1b) [[N][PP]] NP plural: [[N][PP]] pl / genitiv: [[N][PP]] s I struktur (1a) är det fråga om juxtaposition mellan namnet (t.ex. Emil) och prepositionsfrasen (t.ex. i Lönneberga). När en sådan struktur ska böjas i genitiv eller plural läggs

2 ändelsen direkt till egennamnet. Struktur (1b) är något mera komplicerad i det att namnet och prepositionsfrasen är inbäddade i en överordnad nominalfras (NP). Om man ska böja en sådan struktur läggs ändelsen till frasen som helhet, alltså längst till höger. Nedan kommer jag att visa exempel på båda böjningsmönstren. 2.3 Metod För att visa hur man kan samla belägg har jag använt två olika empiriska metoder: för pluralformerna ett eliciteringstest och för genitivkonstruktionerna en korpusanalys. Metoderna kommer att beskrivas nedan tillsammans med resultaten. 3. Resultat 3.1 Plural Med hjälp av min kolleg Therese Tiedemann Lindström (tack Therese!) fick jag ihop ett någorlunda representativt urval av personer med svenska som modersmål: 14 kvinnor och 8 män i olika åldersgrupper. Dessa blev ombedda att delta i ett s.k. eliciteringstest, där man försöker få informanterna att använda ett visst ord eller en viss konstruktion, genom att be dem att fylla i ord i en lucktext (ungefär som i en ordkunskaps- eller grammatiktenta, med den skillnaden att informanter inte kan göra fel). I det väldigt korta testet till den här artikeln fick informanterna komplettera följande mening: Tänk er ett barnkalas där alla barn får klä ut sig till en av Astrid Lindgrens figurer. På kalaset kryllade det av [Karlsson på taket] (plural), [Emil i Lönneberga] (plural) och [Lotta på Bråkmakargatan (plural). De flesta informanter fyllde inte bara i pluralformerna, utan kommenterade dem också. Resultaten av eliciteringstestet finns i Tabell 1. Det visade sig inte finnas signifikanta skillnader vad gäller kön eller ålder, och jag har därför slagit ihop alla informanter. Tre av informanterna hade bara gett pluralformer av själva namnet utan efterföljande prepositionsfras dessa har inte räknats. Kvarstår alltså 19 informanter.

3 Av utrymmesskäl är det tyvärr inte möjligt att behandla var informant för sig, för det finns stor variation mellan informanterna, och ibland ger de olika svar om olika hjältar. Det fanns till och med informanter som uppgav att pluralformer var uteslutna men som då ändå gav ett exempel på pluralböjning i lucktexten (omedvetet förmodligen). Men i stora drag är resultaten följande: Nästan hälften av informanterna undviker pluralformer helt och hållet genom omskrivningar som barn utklädda till Emil i Lönneberga eller Lotta på Bråkmakargatan-figurer, eller genom nollplural (dvs ingen ändelse), t.ex. en massa Karlsson på taket. En av informanterna menade till och med att det var tokfånigt med pluraländelser på våra hjältar. Två Emilar i Lönneberga eller två Emil i Lönnebergor? Andra uppgav att de helst inte skulle använda pluralformer, men att de skulle kunna tänka sig vissa former ifall de skulle bli tvungna. Ett intressant kommentar av en av informanterna var att hon uppfattade pluralformerna (av båda typer) som skämtsamt. Vill man inte skoja, använder man omskrivningar, menar hon. Återstår alltså bara tre informanter som inte nämnde att de hade problem med pluralformer. De former som gavs (både av dem som inte hade problem med plural och dem som helst undviker plural) uppvisar en preferens för strukturen [NP] pl [PP]: Emilar i Lönneberga; Karlssöner (3) / Karlssonar (1) på taket; Lottor på Bråkmakargatan. Att det finns fler belägg för Lottor än för de andra två hänger nog ihop med att det över huvud taget är enklare att böja Lotta i plural (utan efterföljande PP) än både Emil och Karlsson. Strukturen [[N][PP]] pl är tydligen mera problematisk, men ändå svarade vissa informanter att de kunde tänka sig Emil i Lönnebergor eller Karlsson på taketar, fast inte *Lotta på Bråkmakargatanar. Till slut hade en informant pluralböjning både på namnet och på PP n: Emilar i Lönnebergor och Lottor på Bråkmakargator. 3.2 Genitiv Genitiv av fraser är en riktig språkvårdsklassiker, som har diskuteras flitigt i flera hundra år. Problemet är helt kortfattat att folk brukar säga saker som en kompis till

4 migs farsa (där s-et knyts till hela frasen), men att denna konstruktion, som kallas för gruppgenitiv, anses vara ovårdat språkbruk i normativa grammatikor. Gruppgenitiver av typen [[N][PP]] s är numera accepterade av dem flesta när frasen bildar ett stående uttryck, som i kungen av Sveriges barn, men även där borde det enligt vissa spåkvårdare egentligen heta kungens av Sverige barn. Den senare konstruktionen har faktiskt aldrig varit produktiv i svenskans historia, men språkvårdarna menar att det är mera logiskt att ha s-et på substantivet i stället för frasen som helhet. Men hur använder svenska folket s- genitiven? För att granska detta har jag först sökt i Språkbankens konkordanser ( Eftersom Språkbanken gav för få resultat, har jag dessutom utfört en google-sökning Google är visserligen inte världens mest pålitliga korpus (vid större mängder av hits ger den ju bara ett ungefärligt antal, man vet inget om författarnas bakgrund osv osv), men den ger ett utmärkt intryck av samtida (ledigt) språkbruk. Resultaten av genitivforskningen ges i Tabell 2. Av Tabell 2 framgår helt tydligt att det mest naturliga för svenskan är konstruktionen med genitiv s-et på frasen som helhet, alltså Emil i Lönnebergas tid; Karlsson på takets kuckelimuckmedicin eller Lotta på Bråkmakargatans gris, för att bara nämna tre belägg. Endast Emil har några få gånger strukturen [N] s [PP], men av de 6 belägg på Emils i Lönneberga, kommer inte mindre än 4 från sidor där man diskuterar just gruppgenitiven, med Emils i Lönneberga antingen som exempel på hur det bör heta, eller tvärtemot som avskyvärt exempel på hopplöst onaturligt språkbruk. Lotta och Karlsson har inte alls hittats med strukturen [N] s [PP]. De Karlssons på taket som fanns i korpusen var antingen skrivfel eller hänvisningar till restaurangen Karlssons i Jönköping, som har takservering på sommaren (som alltså kallas för Karlssons på taket ). Eftersom dessa inte är

5 genitivkonstruktioner, har de inte tagits med i den empiriska analysen. Karlsson på takets hysse eller Karlssons på taket hyss? 4. Slutord Eftersom jag använde två olika metoder för pluralundersökningen och genitivundersökningen går det inte att göra en direkt jämförelse mellan resultaten. Egentligen borde man också ha ett eliciteringstest för genitivformerna, och självklart borde man ha fler informanter. Men avsikten med denna artikel var ju bara att visa på vilka sätt man kan få ihop egna data. Trots de metodologiska bristerna kan vi preliminärt fastslå att Emil, Karlsson och Lotta är något problematiska i plural. I och för sig är detta knappast förvånansvärt Astrid Lindgrens hjältar är ju alla unika personer, och om vi skulle kunna fråga dem själva om de skulle kunna tänka sig att bli pluraliserade, skulle de nog svara något i stil med: Karlsson! Karlsson! Världens bästa Karlsson! Karlsson! Karlsson! Hej, här kommer Karlsson! Karlsson! Karlsson! Ingen, faktisk ingen annan Karlsson gillar jag så bra som mej. Men om de trots allt ska pluraliseras är strukturen [N] pl [PP] något vanligare är [[N][PP]] pl, det vill säga att det är helst själva namnet som pluraliseras, inte frasen som helhet. S-genitiven är tydligen av annat slag, eftersom våra hjältar helst har gruppgenitiver, alltså [[N][PP]] s. Jag riktar därför ett stort tack till Emil, Karlsson och Lotta, för att de bekräftat min tidigare analys (Norde 1997) att s-genitiven egentligen inte är någon böjningsändelse, utan snarare ett klitikon som läggs till nominalfrasen som helhet. Litteratur Norde, Muriel The history of the genitive in Swedish. A case study in degrammaticalization. Doktorsavhandling, Universitetet i Amsterdam.