Sverige förtjänar en professionell utnämningspolitik.

Transkript

1 Socialdemokratiska riksdagsgruppen Stockholm Sverige förtjänar en professionell utnämningspolitik.

2 2 (42) Innehållsförteckning Sammanfattning.. 3 Inledning 6 Dagsläget rättsligt... 7 Omplacering och avskedande av generaldirektörer och motsvarande.. 9 Omdaning av myndighetsstyrningen 9 Utnämningsmakten i förhållande till andra styrinstrument.. 10 Myndighetsbegreppet och utnämningsmaktens gränser 11 Definiera förtjänst och skicklighet. 11 Enhetlig struktur riktlinjer.. 12 Var ska myndigheter sortera under? Utländsk utblick. 14 Före valet Praktiken efter valet hösten 2006 och Öppen annonsering praktik och retorik.. 23 Offentlighet eller sekretess? Exemplet Banverket 24 Exemplet Svenska kraftnät 28 Rekryteringen av folkets rikspolischef 29 Avsked på grått papper - En borgerlig regering måste göra rent hus. 32 Vad säger andra om utnämningspolitiken? Annonsering och sekretess. 37 Principerna för en ny utnämningspolitik. 39

3 3 (42) Sammanfattning Den borgerliga utnämningspolitiken före och efter valet 2006 granskas i denna rapport. Dessutom anges inriktningen för de förändringar i utnämningspolitiken som bör ske för att nå ökad professionalitet och legitimitet i utnämningarna. Före valet 2006 riktade de borgerliga partierna skarp kritik mot den förda utnämningspolitiken. Göran Hägglund (KD) talade om att göra rent hus bland de utnämnda och Maud Olofsson (C) kallade den förda politiken för korruption. Ett antal förslag till hur utnämningspolitiken skulle förändras togs fram av de borgerliga partierna och presenterades som deras gemensamma förslag i valrörelsen. Den kraftfulla retoriken och de förslag som framfördes före valet har dock i regeringsställning följts av inkonsekvent agerande och ogenomtänkta utspel. Strax efter att han tillträtt som ansvarig minister för utnämningspolitiken tog Mats Odell (KD) avstånd från de förslag som hans parti fört fram före valet med orden Valrörelser har sin egen dynamik. Därefter har han vid ett flertal tillfällen uttalat sig om vilka tjänster som ska omfattas av annonsering, men hans uppfattning i frågan har skiftat från gång till gång. Så här har Mats Odell på ett drygt halvår helt bytt uppfattning i synen på annonsering. I SVT:s Rapport den 6 september 2007 Jag är för min del beredd att också pröva att för första gången i svensk historia annonsera efter landshövdingar. 1 I Dagens Nyheter den 27 april 2008 Det finns fortfarande fall där det är naturligt att inte annonsera. Det gäller till exempel landshövdingar. Överlag verkar det i dag finnas en stor slumpmässighet i hur rekrytering av generaldirektörer sker. Denna slumpmässighet kan vara resultatet av en balansgång mellan det som sägs kring öppenhet och spårbarhet å en sida och det hemlighetsmakeri som bedrivs i praktiken. Tre exempel på detta tas upp i rapporten. De gäller de uppmärksammade rekryteringarna av Mikael Odenberg (M) som generaldirektör för Svenska Kraftnät, när den tillförordnade rikspolischefen av Fredrik Reinfeldt (M) efter en sluten rekryteringsprocess upphöjdes till folkets rikspolischef och tillsättningen av ny generaldirektör för Banverket där annonsering skedde men där den som fick jobbet sökte månader efter att ansökningstiden gått ut men tre dagar före beslut. Dessa rekryteringar är tydliga exempel på hur regeringen misskött processerna kring utnämningspolitiken och hela tiden sökt framhäva öppenhet och annonsering som det rekryteringarna byggde på när det i själva verket har handlat om slutna processer i stängda rum. Huruvida kandidaterna var väl lämpade för dessa poster tar vi inte ställning till i detta sammanhang. Däremot kan vi 1

4 4 (42) konstatera att den regeringens rekryteringsprocess på intet sätt uppfyller de stolta ord om ökad öppenhet och transparens i utnämningspolitiken som de borgerliga partierna uttalade före valet. I denna rapport återges resultatet av en undersökning från Riksdagens utredningstjänst. Den visar att regeringen i praktiken bara använt sig av utannonsering i hälften av de tillsättningar som gjorts och en mycket liten del, endast 10 av 93 utnämningar, har tillsatts enbart genom annonsering. Merparten av utnämningarna 53 av totalt 93 utnämnda chefer - har genomförts utan att den som utnämnts sökt tjänsten. Över en tredjedel, 38 tjänster, har tillsatts i helt slutna processer utan vare sig annonsering eller konsulthjälp. Ett av huvudnumren före valet var att öppenheten och spårbarheten skulle öka. Raka motsatsen har i konstitutionsutskottets granskningar av flera tillsättningar visat sig vara fallet. Bristen på dokumentation i flera av de granskade ärendena gör att det är näst intill omöjligt för riksdagen att avgöra om regeringen sköter utnämningsmakten i enlighet med grundlagarnas bestämmelser. Dagens system för utnämningar fungerar alltså inte tillfredsställande. Men även i det tidigare systemet fanns brister, t ex vad gäller möjligheten för allmänheten att visa intresse för tjänster eller föreslå egna kandidater. Det finns därför anledning att överväga åtgärder som, inom ramen för nuvarande ordning där regeringen fortsatt har det slutgiltiga avgörandet och ansvaret, öppnar upp processen så att det blir mycket transparent hur rekryteringen genomförs och så att utomstående får möjlighet att bidra till processen. De principer som bör vara vägledande i ett sådant arbete är: Rekryteringsprocessen ska vara transparent i varje enskilt fall. Ett stramare regelverk som anger några olika modeller för hur rekryteringsprocessen ska utformas. Utnämningar spänner över ett brett fält varför det inte går att i detalj reglera hur varje enskild utnämning ska ske. Däremot bör det finnas krav på att man inför varje utnämning ska ha gjort avvägningar kring hur processen ska utformas i det specifika fallet. Dessa avvägningar ska dokumenteras och offentliggöras. Här kan frågor om t ex annonsering och andra möjligheter för allmänheten att söka tjänster tas upp. Kravprofiler ska alltid upprättas i processens inledande skede och vara offentliga. Ett öppet ansökningsförfarande ska grundas på offentlighetsprincipen men inte utsätta enskilda sökanden för skada. Vi vill därför hitta en lösning där regeringen inte på eget initiativ kan hemlighålla ansökningar men där enskilda sökanden alltid ska ha en möjlighet att undvika att deras egna ansökningar blir offentliga. Hur detta bäst kan ske måste utredas och noga övervägas. Därefter behöver sekretesslagen ändras.

5 5 (42) Rekryteringsprocesserna ska vara spårbara. Det innebär att de olika stegen i processen ska dokumenteras och inkommet material arkiveras på ett betydligt bättre och mer systematiskt sätt än vad som sker nu. Regeringens hantering av utnämningsmakten ska följas upp på ett systematiskt sätt. Därför bör regeringen varje år lämna en skriftlig redovisning av de utnämningar som genomförts och omständigheterna runt dessa. Vi avser att senare återkomma med mer detaljerade förslag på hur rekryteringsprocessen bör utformas med utgångspunkt från de ovan beskrivna principerna. Sverige förtjänar ett mer professionellt sätt att utse höga statliga chefer än vad som är fallet i dag. Regeringen bör fortsatt ha det slutgiltiga avgörandet och ansvaret för utnämningarna men förändringar bör göras i syfte att skapa ökad öppenhet och transparens och för att underlätta för utomstående att lämna bidrag till processerna.

6 6 (42) Inledning Sedan början av 2000-talet och fram till valet 2006 riktade borgerliga politiker och debattörer en allt intensivare kritik mot utnämningspolitiken. Kritikerna hävdade att utnämningspolitiken missbrukats på ett sätt som innebar att kraven på förtjänst och skicklighet som grund för regeringens utnämningar frångåtts. Kritiken nådde sin höjdpunkt under valrörelsen Löften om stora och genomgripande förändringar ställdes ut i valrörelsen och förväntningarna inom de egna leden var stora efter den borgerliga valsegern. Syftet med denna rapport är att granska den borgerliga utnämningspolitiken före och efter valet 2006 och att ange inriktningen för de förändringar i utnämningspolitiken som bör ske för att nå ökad professionalitet och legitimitet i utnämningarna. Rapporten inleds med en genomgång av den rättsliga grunden för utnämningspolitiken och ger exempel på hur utnämningar hanteras i några andra europeiska länder. Därefter belyser rapporten dels hur de borgerliga partierna såg på utnämningspolitiken före oktober 2006, dels hur de agerat på detta område efter regeringsskiftet. Den kraftfulla retoriken och de förslag som framfördes av de borgerliga på detta område före valet har i regeringsställning följts av inkonsekvent agerande och ogenomtänkta utspel. Trots att man före valet utlovade att utnämningar skulle föregås av öppna ansökningar visar en RUT-undersökning att över en tredjedel av rekryteringarna skett i slutna processer utan annonsering. Merparten av utnämningarna 53 av totalt 93 utnämnda chefer - har genomförts utan att den som utnämnts sökt tjänsten. Vi konstaterar att varken dagens system eller tidigare ordning fungerar tillfredsställande. Avslutningsvis redovisas därför våra slutsatser om vilka principer som bör vara vägledande för utnämningspolitikens framtida utformning. Sverige förtjänar ett mer professionellt sätt att utse höga statliga chefer än vad som är fallet i dag. Regeringen bör fortsatt ha det slutgiltiga avgörandet och ansvaret för utnämningarna men förändringar bör göras i syfte att skapa ökad öppenhet och transparens och för att underlätta för utomstående att lämna bidrag till processerna.

7 7 (42) Dagsläget rättsligt Utnämningsmakten och det därmed sammanhängande förhållandet mellan regering/riksdag och dess myndigheter är sparsamt reglerad i grundlagen. De i sammanhanget betydelsefulla delarna återfinns i RF:s 11 kap. De paragraferna innehåller fundamenta till dagens utnämningspolitik. 2 Ingen myndighet, ej heller riksdagen, får bestämma, hur domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel i särskilt fall. 3 Rättstvist mellan enskilda får icke utan stöd av lag avgöras av annan myndighet än domstol. Om domstols prövning av frihetsberövande föreskrives i 2 kap. 9. Lag (1976:871). 7 Ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ, får bestämma, hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag. 9 Tjänst vid domstol eller vid förvaltningsmyndighet som lyder under regeringen tillsättes av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer. Vid tillsättning av statlig tjänst skall avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Begreppet förtjänst och skicklighet ligger därmed som ett fundament för all tjänstetillsättning i staten och kan t ex inte tas bort eller ändras genom avtal mellan arbetsmarknadens parter. Så ser de yttre formella ramverken för utnämningspolitiken ut. Den grundlagsreglering som finns är inte särskilt detaljerad utan lämnar stort utrymme för tolkningar. Varje regering har därför haft en relativt stor frihet att omsätta regelverket i praktisk utnämningspolitik. Denna frihet ska vare sig överskattas eller underskattas. Oavsett hur eller av vilken regering en generaldirektör eller landshövding blivit utsedd måste han eller hon självfallet se till att fullgöra sitt uppdrag i enlighet med regeringens politiska målsättningar. Vidare begränsas manöverutrymmet för såväl regering som generaldirektör eller motsvarande av de lagar, förordningar och andra regleringar som styr verksamheten i sak. Samtidigt kan man inte bortse från att en generaldirektör alltid fungerar som myndighetens ansikte utåt och i allmänhet har relativt stort inflytande på hur regleringsbrev och förordningar ska tolkas. Därigenom sätter myndighetschefen, inom de ramar som regering och riksdag anger, sin profil på verksamheten, vilket gör utnämningsmakten till ett bland flera verktyg i regeringens styrning av riket.

8 8 (42) I lagen om offentlig anställning 2 finns mer utförliga bestämmelser kring tillsättning av statliga tjänster. Här finns en utökad exemplifiering av grundlagens begrepp sakliga grunder. I den anställningsförordning 3 som trädde i kraft samtidigt med lagen om offentlig anställning finns exemplen att man ska beakta sådana sakliga grunder som stämmer överens med allmänna arbetsmarknads-, jämställdhets-, social- och sysselsättningspolitiska mål. Genom detta tolkades grundlagen så att en utökad exemplifiering av innebörden i uttrycket saklig grund inte stod i strid med regeringsformens text. Av lättförståeliga skäl kan inte regeringen tillsätta alla statliga tjänster utan har möjlighet att delegera uppdraget till myndighet som regeringen bestämmer. Grundlagens bestämmelser om förtjänst och skicklighet följer med delegationen. Undantaget är de som anställs i de statligt ägda företagen. För företags verksamhet är aktiebolagslagen styrande och de olika bolagens högre tjänstemän och verkställande direktörer anställs i enlighet med vad som bestäms i de olika styrdokument som finns och beslut som fattas i respektive bolag. Det finns också ett omfattande regelverk i lagen om offentlig anställning som reglerar hur generaldirektörer och motsvarande kan förflyttas eller avskedas. 4 Vi har i Sverige inget system med direkt ministerstyre över myndigheterna. Myndigheternas och domstolarnas agerande mot enskilda får därför inte överprövas av riksdag och regering. I Sverige pågår en ständigt levande diskussion kring när man tycker att ministrar försöker direktstyra verksamheten på olika myndigheter, vilket gjort att det utarbetats en väl fungerande praxis i frågan. 5 Men det finns ändå formella sätt att styra myndigheternas verksamhet för regering och/eller riksdag. Det är genom anslagen (finansmakten), genom regleringsbrev och genom tillsättandet av chef. Samtliga dessa sker genom kollektiva beslut i riksdag eller regering. Dessutom kan styrning ske genom de styrelser eller motsvarande som finns i olika myndigheter och som ofta består helt eller till del av parlamentariker. Själva tillsättandet av chef lagregleras enbart genom den kortfattade meningen i 9, som dessutom lämnar ett stort fält fritt för tolkning. Mot denna bakgrund är det inte underligt att det inom de ramar som 9 ger finns olika åsikter om hur den ska uttolkas och, i förlängningen, hur utnämningspolitiken ska utformas. 2 SFS 1994:260 3 SFS 1994:373 4 Regeringen kan under särskilda omständigheter avlägsna en generaldirektör eller motsvarande från sin tjänst. Villkor och förutsättningar för detta är arbetsrättsligt reglerat. Mer om detta finns på sidan 9. Se vidare sid om hur den borgerliga regeringen tillämpar dessa regler. 5 Frågan om hur den informella styrningen av myndigheterna sker från regeringens sida är intressant, men hör inte riktigt hemma i denna rapport.

9 9 (42) Omplacering och avskedande av generaldirektörer och motsvarande Generaldirektörer har som regel förordnanden på sex år som kan förlängas med, som regel, tre år. När förordnanden går ut upphör också rätten till anställning. Men om regeringen vill göra förändringar under löpande förordnande finns det ett anställningsskydd för arbetstagaren. Regeringens formella ställning som arbetsgivare till generaldirektörer gör att de arbetsrättsliga lagarna och reglerna i vissa delar blir tillämpliga även på dessa anställningar. Några avgörande skillnader mot annan arbetsrätt finns dock. Regeringen har, inom de ramar grundlagen ger, normgivningsmakt och kan därför ändra eller föreslå att riksdagen ändrar anställningslagar och förordningar. Arbetsrätten är i dessa fall sprungen ur grundlagen. Enligt 11 kap. 10 regeringsformen ska grundläggande bestämmelser om statstjänstemännens rättsställning i andra avseenden än som berörs i regeringsformen meddelas i lag. Enligt 33 lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA) får chef för ett statligt affärsverk eller för Statens arbetsgivarverk som är anställd för bestämd tid, skiljas från sin anställning före utgången av denna tid, om det är nödvändigt av hänsyn till verkets bästa. Om chefen för någon annan förvaltningsmyndighet som lyder omedelbart under regeringen är anställd för bestämd tid, får han förflyttas till en annan statlig anställning som tillsätts på samma sätt, om det är påkallat av organisatoriska skäl eller annars är nödvändigt av hänsyn till myndighetens bästa. Enligt 36 får beslut om förflyttning ges omedelbar verkan om det finns synnerliga skäl för det. Sådana synnerliga skäl kan enligt förarbetena vara att stora ekonomiska värden står på spel eller att en myndighet eljest inte leds på ett från allmän utgångspunkt lämpligt sätt. Regeringen kan därmed använda sig av möjligheten att flytta eller avskeda en generaldirektör men inte utan att lämna en med 36 förenlig motivering till det. Det är därmed formellt möjligt för en generaldirektör att arbetsrättligt driva frågor om sin anställning med regeringen/arbetsgivaren som motpart. I praktiken lär det aldrig gå så långt då man på goda grunder kan anta att varken arbetsgivare eller arbetstagare i fall som dessa är intresserade av en offentlig förhandling där någon av dem ska framstå som förlorare. På senare tid har några omplaceringar ådragit sig konstitutionsutskottets intresse genom anmälningar till utskottet. 6 Omdaning av myndighetsstyrningen I det tysta pågår betydande förändringar av myndighetsstyrningen som bör få konsekvenser även för utnämningspolitiken. Så här beskriver regeringen själva problemet. 6 En genomgång av dessa finns på sid 32-33

10 10 (42) Styrning, ledning, organisation 7 Regeringen anser att det finns problem med hur myndigheterna har styrts och organiserats. Detta slår igenom på en rad prioriterade områden. Styrning och ledning Styrningen av förvaltningen måste förbättras och ansvarsförhållanden tydliggöras. Det är viktigt att klargöra vari förvaltningens ansvar ska utkrävas. Regeringen har därför fattat beslut om en ny förordning, myndighetsförordningen (2007:515), som tydliggör vilket ansvar en myndighetschef, eller i förekommande fall en styrelse, har inför regeringen. I förordningen, som träder i kraft den 1 januari 2008, anges även att alla myndigheter måste ha arbetsordningar, liksom vilka frågor som ledningen inte ska kunna delegera. Med denna reform avser också regeringen att avveckla de styrelser som i dag inte har fullt ansvar. Myndighetsförordningen reglerar ledningsformerna enrådighetsmyndighet, styrelsemyndighet och nämndmyndighet. Innebörden av detta är att styrelser med begränsat ansvar, som i allmänhet haft viss parlamentarisk representation, har försvunnit eller ersatts av s.k. insynsråd med mer begränsade befogenheter. Därmed har det parlamentariska inflytandet över myndigheterna minskat. Alla andra förutsättningar givet bör detta betyda att utnämningsmakten får en allt större betydelse jämfört med tidigare i och med att generaldirektörerna får ökat eget utrymme att agera. 8 Utnämningsmakten i förhållande till andra styrinstrument Utnämningsmakten kan inte ses isolerad från andra typer av offentliga styrinstrument. Så kan till exempel en mindre aktiv användning av utnämningsmakten kompenseras med instrument som detaljerade regleringsbrev eller starkare politisk styrning av myndigheterna via styrelser. Man kan också konstatera att i ett system med ministerstyre får utnämningspolitiken en helt annan betydelse och bör bli mindre politiskt laddad. Men med en sådan ordning kan helt andra problem skapas. Valet av styrinstrument och proportionerna mellan dem för olika myndigheter bör dock alltid vara upp till regeringen att avgöra. 7 Ur prop. 2006/07:1, UO 2, sid Man kan spekulera i vad det i förlängningen kan betyda för den svenska modellen vad gäller regeringens möjligheter att styra myndigheter. I dag saknas som sagt möjligheten till direkt ministerstyre. Den nu aktualiserade omdaningen kan vara början på ett införande av ett system med ökad grad av ministerstyre.

11 11 (42) Myndighetsbegreppet och utnämningsmaktens gränser Skrivningarna i RF säger i princip ingenting om hur långt regeringens utnämningsmakt sträcker sig. I praktiken har den dock i huvudsak omfattat ledningen för de statliga myndigheterna. Idag saknas dock en förteckning över alla organ som har status av statliga myndigheter. Därmed är det otydligt var gränserna för utnämningsmakten går. I ett öppet och transparent system bör detta rättas till. Utnämningsmaktens betydelse varierar också beroende på hur man väljer att utforma myndighetens ledning. I vissa lösningar är rekrytering av chef 9 central, i andra som t.ex. där det finns en styrelse över chefen, är valet av styrelsens ordförande och ledamöter nog så viktig. Utnämningar av chefer för de tillfälliga myndigheter som kommittéväsendet utgör är en annan fråga. Regeringen har idag nästan total frihet att hantera utredningar som man vill. Därmed finns det inga formella grunder att ställa krav på regeringens tillsättning av kommittéer, t ex att de ska vara parlamentariskt sammansatta. Men eftersom utredningarna utgör en integrerad del av regeringens beredningsunderlag blir det svårt att reglera andra aktörers möjligheter att vara med och påverka utan att man därmed på ett avgörande och olyckligt sätt flyttar gränsen mellan vad som är regeringens uppgifter och riksdagens. Definiera förtjänst och skicklighet Traditionellt definieras förtjänst som förvärvad förtrogenhet med tjänstens krav d.v.s. tjänstgöringsår inom verksamhetsområdet medan skicklighet definieras som utbildning och andra kvalifikationer som kan vara meriterande. Detta ger en viss vägledning. För en mer stringent definition kan det vara fruktbart att ställa sig den generella frågan: Vad behöver man ta hänsyn till vid en chefstillsättning? Precis som vid varje annan rekrytering som görs behöver man fundera över verksamhetens innehåll och därmed sammanhängande formella krav på t ex utbildning eller erfarenhet. Dessutom behöver man se om verksamheten står inför förändringar som ställer speciella krav och slutligen måste också det inre livet på förvaltningen/myndigheten tas med i beräkningen. 10 Man måste helt enkelt ha alla de delar av utbildning, erfarenhet och personliga egenskaper som gör att man kan klara uppgiften. Tillhör då en politisk bakgrund en av dessa delar? Här finns olika uppfattningar. Mot uppfattningen att politisk erfarenhet i sig kan utgöra en merit som ska bedömas självständigt från tillsättning till tillsättning 11 står uppfattningen att detta bara kan accepteras så länge som 9 När begreppet chef används ska det tolkas som en person i ledande eller dömande ställning som omfattas av utnämningsmakten. Detta för att undvika otympliga uppräkningar varje gång. 10 Behöver man en förvaltare eller förändrare, en diplomat eller en med hårda nypor osv. 11 Företrädd främst av s och v

12 12 (42) fördelningen av utnämningar baserad på politisk erfarenhet bygger på parlamentarisk proportionalitet 12. Det finns inget stöd i lagtexten för vare sig den ena eller andra uppfattningen. Enhetlig struktur riktlinjer Ur flera aspekter är det viktigt med en enhetlig och tydlig struktur för hur utnämningar ska gå till. Det är viktigt för att underlätta en uppföljning av utnämningarna i förhållande till grundlagens bestämmelser, men också för att garantera rättsäkerheten för enskilda aspiranter på chefstjänster. Enhetlighet och tydlighet i rekryteringsprocessen bidrar också till att ge alla som fått chefstjänster legitimitet i chefskapet. Systemet kan knappast sägas fungera väl om det tillåter att någon blir utnämnd till generaldirektör genom ett annonsförfarande och nästa vecka kan läsa i tidningen att ansvarig minister tycker att annonsförfarandet inte ger tillräckligt många och goda kandidater att välja bland. Den enhetliga strukturen är något som måste upprättas inom regeringskansliet av det enkla skälet att det är där utnämningsmakten ska utövas. Eftersom uppdragens karaktär varierar betydligt bör det finnas visst utrymme att variera utnämningsförfarandet mellan olika typer av uppdrag och situationer. Den enhetliga strukturen bör därför innehålla en beskrivning av ett standardiserat tillvägagångssätt och anvisade möjligheter till avvikelse från standarden. Det finns också anledning att fundera över om man inte ska ha olika processer för olika typer av tjänster med en uppdelning på t ex följande sätt: - generaldirektör i större eller politiskt viktiga verk - generaldirektör i mindre eller politiskt okontroversiella verk - landshövdingar - domare - rektorer eller motsvarande på universitet och högskolor För att utse flertalet domare finns det sedan den 1 juli 2008 en särskild process med Domarnämnden som beredande organ. De högsta domarbefattningarna tillsätts dock av regeringen i en sluten process. Grundlagsutredningen (SOU 2008:125) har en del förslag till förändringar av tillsättningen av domare som nu väntar på parlamentarisk behandling. Med tanke på att det gått så kort tid sedan förändringen med Domarnämnden och inför den parlamentariska behandlingen av grundlagsutredningens förslag kommer vi i denna rapport inte att närmare studera hur tillsättningen av domare fungerar. För rektorer eller motsvarande på universitet och högskolor har processen för hur utnämningar ska gå till förändrats kraftigt. Den sittande rektorn har fått ett stort inflytande i 12 D.v.s. ungefär lika många moderater i % som senaste valresultatet o.s.v. för alla partier. Uppfattningen är företrädd främst av de borgerliga partierna

13 13 (42) processen att utse sin efterträdare. Detta system granskas inte närmare i denna rapport, men bör bli föremål för en mer genomgripande utvärdering och översyn. Vidare bör det finnas en enhetlighet och struktur inte bara vad gäller tillsättning av tjänster utan också vid tillsättning av styrelser för myndigheter och motsvarande. 13 Var ska myndigheter sortera under? Frågan om vilket organ som ska handha utnämningsmakten för olika myndigheter är också en viktig del av utnämningspolitiken i stort. Under riksdagen sorterar i dag bara en handfull myndigheter med vidhängande utnämningsmakt. Det är JO, riksrevisionen, samt en del mindre organ för valprövning och arvodessättning. Övriga myndigheter sorterar under regeringen som kollektiv, alltså inte under enskilda ministrar. Ansvaret för beredningen av ärenden som rör utnämningsmakten ligger dock på respektive departement som hanterar myndighetens sakfrågor. Från och till har frågan väckts om denna fördelning mellan riksdag och regeringen är den bästa. Så har t ex förts fram förslag på att domstolsväsendet ska flyttas från regeringen till riksdagen. I dagsläget finns dock inget som talar för att en förändring av myndighetsfördelningen bör göras i syfte att uppfylla mål med utnämningspolitiken. Det får i så fall bli en bieffekt av en förändring gjord av helt andra motiv. 13 Motsvarande typ av policydokument finns redan för hur rekrytering ska ske i de statliga bolagen.

14 14 (42) Utländsk utblick Riksdagens utredningstjänst (RUT) har gjort en genomgång av hur utnämningsmakten utövas i Danmark, Finland, Norge, Storbritannien och Tyskland. 14 Norge och Danmark är till sin formella struktur ganska lika Sverige i hur den offentliga makten är uppbyggd och fördelad. Finland, Storbritannien och Tyskland skiljer sig däremot på olika sätt mycket från Sverige. I Finland har statsöverhuvudet, presidenten, ett stort inflytande över utnämningspolitiken, Storbritannien saknar en skriven konstitution och Tyskland har både ett federativt statsskick och en helt annan förvaltningsrättslig tradition än den svenska. Det är därför inte särskilt förvånande att utnämningspolitiken hanteras olika i de olika länderna. Värt att notera är dock att systemen i både Danmark och Norge, med en i övrigt likartad struktur, avviker både mot det som finns i Sverige och mot varandra. Det är därför svårt att dra någon slutsats att det skulle finnas ett europeiskt system för utnämningspolitiken eller att Sverige med det sätt utnämningspolitiken sköttes före 2006 skulle avvika från en påstådd norm i Europa. Eller som det står i rapporten Resultaten visade att det finns stora skillnader mellan europeiska länder vad gäller rekryteringsförfarandet i allmänhet och dess öppenhet i synnerhet. Vissa länder har en mycket formaliserad rekryteringsprocess medan andra länder har en mer informell tillsättning av högre tjänster. En genomgång land för land visar i korthet följande: Danmark Ca 50 tjänster som kan ses som en del av utnämningsmakten. Alla tjänstetillsättningar (med några få undantag) sker efter offentlig utlysning av tjänsten. Ministern inom aktuellt förvaltningsområde spelar en central roll vid tjänstetillsättningar. Trots detta har det inte funnits någon offentlig debatt kring tillsättningarna som bedömts vara helt opolitiska. Finland Utnämningen av personer till statliga tjänster är grundlagsreglerad. Presidenten har en stor roll i tillsättningsprocessen av chefer för de centrala ämbetsverken. Efter annonsering väljer ansvarig minister ut tre kandidater som regeringen sedan för vidare till presidenten för beslut. Både regeringen och presidenten kan föra in andra kandidater än de som ansvarig minister för fram. Övriga chefer i statliga verk och myndigheter tillsätts genom beslut av respektive ansvarig minister. 14 RUT 2008:786

15 15 (42) Norge Här skiljer man på tjänster som ämbetsman eller tjänsteman. För de olika begreppen gäller delvis olika lagstiftning. De flesta norska högre statliga tjänsterna är ämbetsmän, t ex motsvarigheten till våra myndighetschefer. Det har inte skett någon utvärdering av det norska systemet, varför det är svårt att uttala sig om hur en ev. praxis för utnämningar ser ut. Dokumentationen kring anställningarna ska som regel vara offentlig. Någon debatt kring utnämningspolitiken i stort har inte förekommit, men däremot en del debatter kring enskilda utnämningar. Storbritannien I Storbritannien finns ett system med nio särskilda tjänstemän (kommissarier) som fungerar som en oberoende instans för att leda urvalsprocessen, samt säkerställa att utnämningarna grundas på meriter och följer de fastställda reglerna. Rekrytering av myndighetschefer sköts av den brittiska motsvarigheten till vår statsrådsberedning. Kommissarierna föreslår via en särskild kommitté en kandidat, enbart grundat på meriter, till ansvarig minister som har att acceptera eller, i undantagsfall, förkasta förslaget. Ministern har alltså ingen möjlighet att välja någon annan kandidat än den som kommissarierna föreslår. Tyskland Det finns inga speciella riktlinjer i grundlagen för hur högre tjänster inom den offentliga sektorn ska tillsättas. För att den speciallagstiftning som finns på området ändå ska kunna tillgodoses sker ett s.k. ledigförklarande, vilket i praktiken motsvarar en annonsering, om än i begränsade former. Undantag från ledigförklarande görs för en del positioner, t ex politiska tjänster eller tjänster i bolag. Själva rekryteringsurvalet ska ske efter lämplighet, kompetens och yrkesmeriter vilket i praktiken innebär att rekryteringarna sker internt. Ansökningarna är belagda med sekretess och någon debatt kring utnämningspolitiken har inte förekommit i Tyskland.

16 16 (42) Före valet 2006 De borgerliga partierna har haft en lång period av kritik mot den rådande utnämningspolitiken. Kritiken har huvudsakligen riktat in sig på några få punkter. Man har hävdat att socialdemokraterna använt utnämningar för att belöna vissa personer. Vidare har man hävdat att utnämningarna haft en överrepresentation av personer med socialdemokratiska åsikter samt att processerna kring utnämningarna varit alltför slutna. I olika sammanhang har man tillgripit stora ord om faran med den rådande utnämningspolitiken och behovet av förändring och reformering. Under 2000-talet har de borgerliga tagit ett flertal initiativ för att söka brännmärka den socialdemokratiska utnämningspolitiken. Så anmälde i februari 2002 den moderate riksdagsledamoten Carl Fredrik Graf den socialdemokratiska regeringen för dess utnämningspolitik. Anmälan baserades på teorin om att utnämningarna fungerade som ett belöningssystem. Inga exempel eller andra fakta som underbyggde påståendet framfördes i anmälan. Konstitutionsutskottet konstaterade att den omständighet att en person har en politisk bakgrund inte kan anses som diskvalificerande vid tillsättning av tjänster, så länge endast sakliga grunder som förtjänst och skicklighet tillämpas vid tillsättningen. De moderata ledamöterna i utskottet valde dock att reservera sig med följande motivering. Såsom utskottets granskning visat finns det en stark tendens till en ökad politisering av statsförvaltningen. Särskilt gäller detta ledningarna för de centrala ämbetsverken. De politiska rekryteringarna har dessutom en påtaglig socialdemokratisk slagsida. Utskottet finner denna utveckling oacceptabel. Tendensen att tillmäta politisk bakgrund avgörande betydelse riskerar enligt utskottets mening att allvarligt underminera den svenska statsförvaltningens oväld. Dessutom kan farhågor med fog resas att väsentliga kvaliteter härigenom inte får göra sig gällande i de statliga verkens ledningar. Skulle denna utveckling fortsätta förs Sverige allt längre över till en förvaltningsstruktur där verksledningarna naturligen måste bytas vid byte av regering. Utskottet skulle allvarlig beklaga ett sådant skifte av förvaltningsmodell. Regeringen bär hela ansvaret för de redovisade politiseringstendenserna och förtjänar för detta kritik. 15 Detta sätt att argumentera och föra fram kritik på har varit typiskt för de borgerligas agerande i konstitutionsutskottet. Olika partier har vid olika tillfällen fört fram liknande synpunkter och reservationer har skrivits, ibland av enskilda partier, ibland i olika konstellationer. Så har ledamöter från både folkpartiet 16, kristdemokraterna 17 och moderaterna 18 lämnat in 15 Reservation 10 i betänkande 2001/02:KU20 av Per Unckel, Inger René, Lars Hjertén och Nils Fredrik Aurelius, samtliga (m). 16 KU 2005/06:KU20 del 2, sid KU 2005/06:KU20 del 2, sid KU 2001/02:KU20 del 2, sid. 224

17 17 (42) anmälningar mot den förda utnämningspolitiken. Dock har den fått mycket lite fäste utanför de egna partierna. Detta illustreras bäst av att när de borgerliga partierna i sin rapport från 2006, Att bryta socialdemokraternas makthegemoni, ska visa bredden i kritiken gör man det genom att nästan uteslutande hänvisa till sina egna rapporter. 19 I januari 2005 hade det borgerliga samarbetet börjat ta fastare form. Olika utspel gjordes i flera frågor och vad gäller utnämningspolitiken var det uppenbart att det var Kristdemokraterna som skulle få hålla i taktpinnen. Det började med en uppseendeväckande artikel från Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund på DN Debatt. 20 Göran Hägglund talar här öppet om att sparka det han kallar för s-märkta generaldirektörer. Redan i rubriken slogs tonen an: "Politiskt tillsatta chefer sparkas efter maktskiftet". Kd-ledaren Göran Hägglund: En borgerlig regering gör rent hus i myndighetstoppen. Här flyttas fokus i argumentationen på ett intressant sätt. Det är nu inte bara regeringens utnämningspolitik som angrips. Även de utnämnda angrips med utgångspunkten att de efter ett maktskifte kommer att söka sabotera en borgerlig politik. Några namn nämndes dock inte. Syftet var klart. Alla generaldirektörer skulle skrämmas av de borgerliga. Ingen skulle känna sig säker inför den utrensning som väntade, en utrensning baserad på borgerliga politikers godtycke, enligt modellen Vi tror att du fick jobbet för att du är sosse, alltså får du gå. Sådana argument går givetvis inte att försvara sig mot. Den här typen av Mccarthyism 21 hade vi varit förskonade från i Sverige fram tills nu. Hägglunds recept för förändring är också intressant: Personligen kan jag se två huvudalternativ för hur en framtida utnämningspolitik kan utformas. Antingen väljer vi att fortsätta på, och renodla, systemet med politiska utnämningar eller så utvecklar vi någon form av öppet utnämningsförfarande där hänsyn endast tas till förtjänst och skicklighet. Värt att notera är den illa dolda anklagelse som ligger i detta uttalande: att det tillämpade, systemet inte skulle följa grundlagen. Två rapporter 22 från de borgerliga partierna under våren 2006 blev nästa åtgärd. som hävdade att den s-märkta utnämningspolitiken var ett led i att skapa en lydig tjänstemannakår som oavsett valresultat skulle genomföra en s-märkt politik alternativt sabotera för all annan politik. Reformering utlovades efter valet. Även här var tonfallet mycket hårt och fyllt av övertoner. Några citat från rapporten som belyser språkbruken och argumenten följer: 19 Att bryta socialdemokratins makthegemoni rapport från c, fp, m och kd den 15 mars 2006, sid DN-debatt 29 januari Efter Joseph McCarthy, amerikansk senator som i början av 1950-talet fick stort politiskt genomslag genom att anklaga allsköns kända amerikaner för att vara kommunister. Han anklagade utan några särskilda bevis med orden ingen rök utan eld. 22 Att bryta socialdemokratins makthegemoni den 15 mars 2006 och Perssons kompisar den 16 juni 2006.

18 18 (42) den form av enpartistat som Sverige har blivit. 23 en stat där partibok i praktiken är nödvändig för den som vill göra karriär till de högre tjänsterna i statsförvaltningen 24 På senare år har vi sett en utveckling där myndigheternas oberoende hotas, dels genom regeringens formlösa och odokumenterade styrning av myndigheterna, dels genom socialdemokraternas missbruk av utnämningsmakten 25 Vägen bort från enpartistaten måste anträdas 26 Om socialdemokraterna av väljarna förpassas i opposition under en längre period öppnas möjlighet för ett friare politiskt idé- och opinionsklimat i Sverige 27 Sverige inte uppfyller kraven som ställs i FN:s konvention mot korruption 28. Nu handlar det som synes inte bara om utnämningar eller att avskeda generaldirektörer. Nu är tonläget sådant att det på fullt allvar hävdas att demokratin är hotad, ja kanske till och med redan försvunnen i och med att väljarna så ofta röstat fram en socialdemokratisk regering. När Mats Odell (KD), som nu har ansvaret för utnämningspolitiken i regeringen, konfronterades med dessa uttalanden efter valet konstaterade han att valrörelser har sin egen dynamik 29. Rapporten mynnade ut i ett antal förslag för att förändra utnämningspolitiken efter ett regeringsskifte. De borgerliga partierna föreslog att: det inför rekryteringen av en ny generaldirektör eller motsvarande upprättas en kravprofil. alla lediga tjänster till ledande befattningar inom staten ska utannonseras. relevanta intressenter ska inbjudas att nominera personer till lediga befattningar. en bruttolista över sökanden upprättas i enlighet med kravprofilen och den fastlagda chefspolicyn. ansvarigt departement tar fram en kortlista på tre till sex personer som genomgår intervjuer och erforderliga tester. ansvarigt statsråd meddelar vilken kandidat statsrådet ämnar föreslå regeringen att utnämna till den utannonserade tjänsten. berörda fackutskott i riksdagen erbjuds möjlighet att ställa frågor till den person som statsrådet ämnar föreslå regeringen att utnämna. regeringen utnämner den person den finner bäst lämpad för tjänsten. hela rekryteringsprocessen dokumenteras utförligt för att möjliggöra för riksdagen att granska den i efterhand. 23 Att bryta socialdemokratins makthegemoni, sid 7 24 Att bryta socialdemokratins makthegemoni, sid Ibid., sid Ibid., sid Ibid.,sid Ibid., sid SR, Ekots lördagsintervju, 2 juni 2007.

19 19 (42) inkomna ansökningshandlingar, testresultat och liknande beläggs med sekretess med hänsyn till den personliga integriteten och enskilds ekonomiska förhållande. 30 I augusti 2006 trappades tonläget upp en sista gång. Centerledaren Maud Olofsson gjorde då ett uttalande som utmålade Sverige som ett korrumperat land till följd av utnämningspolitiken. Det är inte bara ett socialdemokratiskt parti som styr landet utan det är en maktapparat. Vi ser också en socialdemokrati som använde hela statsapparaten för att ge förläningar till dem som har partibok. I andra länder skulle detta kallas korruption." 31 Vid samma tillfälle kallade Fredrik Reinfeldt AMS generaldirektör Bo Bylund för en socialdemokratisk valarbetare. Återigen var stödet de hade för sina uttalande de borgerliga partiernas egna rapporter om sakernas tillstånd. Det kan tyckas vara särskilt anmärkningsvärt att kritik som handlar om bristande saklighet (i tillsättningar) baseras på en allt annat än saklig bevisföring där egna rapporter, fulla av dåligt underbyggt tyckande, används i nästa led som bevis för hur det faktiskt är. Sedan kom valet 2006 med känt resultat. Nu hade den nytillträdda borgerliga regeringen att leva upp till utfästelserna före valet. 30 Att bryta socialdemokratins makthegemoni, sid Valmöte med de borgerliga partiledarna i Uddevalla

20 20 (42) Praktiken efter valet hösten 2006 och 2007 Det första dokument som den nya regeringen presenterade var regeringsförklaringen. I den återfanns meningen Utnämningspolitiken skall reformeras med utgångspunkt i regeringsformens stadga att vid statliga utnämningar endast fästa avseende vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. 32 Inte ett ord om hur eller när det skulle ske. Detta kunde synas något magert för dem som tagit påståendet att Sverige genom sin utnämningspolitik var korrumperat på allvar. Nästa möjlighet för den borgerliga regeringen att profilera sig i frågan kom i samband med att den första budgeten skulle presenteras. Där återfanns följande text kring hur frågor som rörde utnämningar till högre statliga tjänster skulle hanteras. Ett av regeringens viktigaste medel för att styra landet är utnämningsmakten. I jämförelse med andra styrmedel såsom finansmakten, lagstiftningsmakten och kontrollmakten, så är utnämningsmakten den minst formaliserade och genomskinliga. Utnämningspolitiken skall reformeras och detta med utgångspunkt i regeringsformens stadgande att vid statliga utnämningar endast fästa avseende vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Målsättningen är att utnämningsmakten skall präglas av förutsägbarhet, spårbarhet och öppenhet. Regeringen kommer omedelbart att påbörja ett arbete i syfte att genomföra förändringar i rekryteringsprocessen avseende myndighetschefer och vissa andra högre befattningshavare. På omedelbar sikt kommer detta att innebära att de kravprofiler som upprättas inför en chefsrekrytering görs offentliga. För att slutligt kunna bestämma formerna för en ny rekryteringsprocess krävs dock att noggranna analyser görs över i vilka delar ytterligare förändringar skall genomföras. Mot bakgrund av den korta tid som stått till regeringens förfogande avseende beredningen av denna proposition kommer regeringen därför att återkomma med en redogörelse över vilka strukturella förändringar som kommer att genomföras. Behovet av att snabbt reformera utnämningspolitiken måste dock vägas mot det faktum att statliga verksamheter behöver chefer. Redan befintliga vakanser tillsammans med andra i tid nära förestående rekryteringar kan därför behöva genomföras för verksamhetens bästa Regeringsförklaringen Prop. 2006/07:1, volym2, UO2, sid. 39.

21 21 (42) Det arbete som omedelbart skulle påbörjas i syfte att förändra rekryteringsprocessen kom dock snabbt i skymundan för de utnämningar som den borgerliga regeringen började göra i rask takt. Per Unckel, (M), utsågs den 2 november 2006 till landshövding i Stockholms län, men att så skulle ske var offentligt redan den 27 oktober. Den 31 oktober släpptes så nyheten om att Carl Cederschiöld, (M), skulle få uppdraget som regeringens förhandlingsman för att lösa trafikproblemen i Stockholmsregionen. Detta var de två första exemplen på den nya borgerliga utnämningspolitiken, den som skulle göra rent hus med politiska utnämningar och den påstådda vänskapskorruptionen. Både Per Unckel och Carl Cederschiöld hade ett långvarigt förflutet inom den moderata partiledningen. Ingen av dem hade några andra meriter för sina uppdrag än de partipolitiska. I sak inget problem, men mot bakgrund av den retorik de borgerliga tidigare använt sig av ett märkligt agerande. Både ur taktisk och ur strategisk synvinkel måste detta betecknas som ett svårt missgrepp. Reaktionerna lät heller inte vänta på sig. Så här kommenterade DN i sin huvudledare den 8 november: I det första skarpa läget väljer statsminister Fredrik Reinfeldt att följa den modell som han tidigare kritiserat. Ingen genomskinlighet, inga kravprofiler - trots löften om annat. (Det) signalerar en à la carte-inställning till principer som är avgörande för om staten ska fungera effektivt. Det påbörjades även en förändring av sammansättningen i styrelser för högskolor och universitet samt statliga bolagsstyrelser där politiker plockades bort, flera med socialdemokratisk bakgrund. Även om detta inte direkt faller under det som brukar räknas in i regeringens utnämningsmakt, så antyder det att den borgerliga regeringens syfte var att se till att enbart personer med rätt åsikter skulle delta i styrningen av viktiga statliga samhällsorgan. Agerandet låg långt från talet före valet om enbart förtjänst och skicklighet. För att söka återta initiativet i utnämningspolitiken presenterade statsministern den 21 november 2006 ett kortare PM i frågan för utvalda riksdagsjournalister. Med rubriken Reformering av utnämningsmakten innehöll det en lista om nio steg som tillsammans skulle utgöra vägen till en ny utnämningspolitik. De var, i tur och ordning: 1. Genomgång av befintliga myndighetschefer 2. Upprättande av kravprofiler för myndighetschefer 3. Inrättande av styrgrupp för arbetets fortsatta hantering 4. Nivåindelning av utnämningsmakten 5. Kravprofilerna används 6. Beslut om ändring av sekretesslagen 7. Inventering av personalresurser 8. Kravprofilerna offentliggörs 9. Tilläggsdirektiv till grundlagsutredningen

22 22 (42) I sak innehåller de nio punkterna inte särskilt mycket. Punkterna 2, 5 och 9 var dessutom onödiga, då kravprofiler redan upprättades och användes av den tidigare regeringen samt att grundlagsutredningen var fri att titta på frågan om utnämningar utan några särskilda tilläggsdirektiv. Kvar står alltså sex punkter där den enda mer substantiella är punkt sex som syftar till att öka sekretessen kring utnämningsfrågor. Om man jämför detta program för reformering med de löften som ställdes ut före valet är kontrasterna slående. Där skulle politiken präglas av förutsägbarhet, spårbarhet och öppenhet. Nu betonades vikten av att öka sekretessen, visserligen ett förslag som funnits före valet, men då i kombination med ett antal förslag som skulle verka i motsatt riktning. De förslagen var nu helt borta. Som en första åtgärd skulle nu alltså de tidigare utsedda myndighetscheferna granskas för att uppfylla Göran Hägglunds krav om rent hus och göra upp med det Maud Olofsson kallat korruption. Målsättningen med utrensningen var dock betydligt blygsammare i Fredrik Reinfeldts tappning så här efter valet. Nu handlade det om att Det är viktigt att de chefer som finns kan få en signal som det huvudsakligen kommer att bli att ingenting händer och att vi går vidare. 34 I detta skede blev det heller inga förändringar. Däremot återkom regeringen senare med några uppmärksammade fall där Hägglunds resonemang verkar ha legat bakom förflyttningar av generaldirektörer. Mer om dessa fall finns på sidan i denna rapport. Statsvetaren Tommy Möller gjorde ett inlägg på DN Debatt den 17 juni där han kritiserade bristen på öppenhet och spårbarhet i den borgerliga utnämningspolitiken. Veckan efter gjorde de fyra borgerliga partiledarna åter ett försök att gripa initiativet i utnämningspolitiken. Den här gången genom en gemensam artikel på DN Debatt. 35 Artikeln låtsas inte om den tidigare debatten och den kritik som riktats mot den borgerliga regeringen för att svika sina vallöften. Istället lyfter man som sitt huvudnummer fram det som redan i statsministerns PM från hösten 2006 var det substantiella att genom en förändring i sekretesslagstiftningen försvåra för utomstående att få insyn i regeringens utnämningsprocesser. Genom ökad sekretess skulle alltså målet om förutsägbarhet, spårbarhet och öppenhet nås. En anmärkningsvärd vändning i frågan som dock inte fick särskilt stort genomslag i den allmänna debatten. Det verkar uppenbart att det inte handlade om att i första hand reformera utnämningspolitiken utan att använda den som ett redskap för att ta makten. På ett mer blygsamt plan började man snabbt genomföra den utrensningslinje som Göran Hägglund förespråkade, inte genom att i första hand rensa ut generaldirektörer utan genom att byta ut personer i bolagsstyrelser mm. Det är inte otroligt att detta var ett test på hur opinionen skulle motta agerandet, innan man gick vidare. Efter de kraftiga motreaktionerna vågade man helt enkelt inte gå vidare. 34 Borås Tidning DN-debatt 25 juni Läs om Möllers artikel på sid i denna rapport.

23 Det verkar vara med utnämningspolitiken på samma sätt som på många andra politikområden: Den borgerliga retoriken är en sak praktiken en annan. 23 (42)

24 24 (42) Öppen annonsering praktik och retorik Ett tydligt exempel på skillnaden mellan de borgerligas retorik före valet och praktik i regeringsställning gäller utfästelsen att alla lediga tjänster till ledande befattningar inom staten ska utannonseras. Riksdagens utredningstjänst har gått igenom de 93 utnämningar som den borgerliga regeringen gjort till och med mars 2009 med speciellt avseende på om annonsering och/eller konsult använts i samband med rekryteringen. 36 Resultatet visar att över en tredjedel av rekryteringarna, 38 stycken, skett genom en helt sluten process där varken annonsering eller konsulthjälp använts. I endast 10 fall har tjänster tillsatts genom att söka kandidater enbart via annons och i ytterligare 30 fall har tjänster tillsatts genom att man sökt kandidater via både annons och konsult. Annonsering som metod för att ta fram kandidater som sedan får tjänsten används med andra ord inte särskilt ofta. Den känns uppenbarligen heller inte särskilt pålitlig eftersom den i flertalet fall anses behöva kompletteras med konsulthjälp. Mindre än hälften av de tillsatta tjänsterna, 40 stycken, har gått till personer som sökt tjänsten. I 53 fall har rekryteringen skett på annat sätt. Det betyder att den metod, som användes av den socialdemokratiska regeringen före valet och som för den dåvarande borgerliga oppositionen var synonym med korruption, nu används av den borgerliga regeringen som dess främsta rekryteringsmetod. Återigen regeringen hycklar i utnämningspolitiken. Annonsering efter kandidater till högre statliga tjänster har således misslyckats som metod för den borgerliga regeringen. Kandidaterna har vid nästan alla tillfällen kvalitetsmässigt inte kommit ens i närheten av de krav som ställts upp. Det innebär dock inte att annonsering generellt sett inte bör användas. Vi ska inte låta den oskickliga hanteringen av annonseringarna färga av sig på metoden, som säkert kan vara användbar eller till och med att föredra i vissa fall. Men liksom i andra avseenden behövs stramare riktlinjer för vilka metoder som ska användas i olika fall. Om systemet med annonsering ska användas är det viktigt att se det som en metod bland andra, inte som den nuvarande regeringen gjort, upphöja den till norm och sedan kringgå den på olika sätt. 36 RUT 2009:360