DE FINLANDSSVENSKA REGIONERNAS KARAKTÄR DE TVÅ SENASTE DECENNIERNAS FÖRVALTNINGSREFORMER I HISTORISK BELYSNING. Kenneth Nordberg & Erland Eklund

Transkript

1 DE FINLANDSSVENSKA REGIONERNAS KARAKTÄR DE TVÅ SENASTE DECENNIERNAS FÖRVALTNINGSREFORMER I HISTORISK BELYSNING Kenneth Nordberg & Erland Eklund

2 DE FINLANDSSVENSKA REGIONERNAS KARAKTÄR DE TVÅ SENASTE DECENNIERNAS FÖRVALTNINGSREFORMER I HISTORISK BELYSNING Kenneth Nordberg & Erland Eklund Publikationer från projektet förvaltningslösningars språkliga konsekvenser (Språkon) Utvärderingsprogrammet arttu: undersökningar nr. 14

3 I projektet Språkon analyseras förvaltningsreformers språkliga konsekvenser. Det genomförs i samarbete mellan Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet, och Statsvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi (Åbo & Vasa). Projektet finansieras av Svenska Kulturfonden. För närmare information: Projektet medverkar även i forskningsprogrammet för utvärderingen av kommunoch servicestrukturreformen (Paras-Arttu) vid Finlands kommun förbund. För närmare information: ISBN ISBN (PDF) Unigrafia 2011

4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING Förord... 5 Suomenruotsalaisten alueiden luonne kahden viime vuosikymmenen hallinnonuudistukset historiallisessa valossa... 6 De finlandssvenska regionernas karaktär de två senaste decenniernas förvaltningsreformer i historisk belysning Inledning: regionerna i det finlandssvenska Den regionala förvaltningsutvecklingen under 1900-talet Föreställningar om de svenska regionerna i Finland...20 Institutionaliseringsteori regioner som sociala konstruktioner...20 Finlandssvenskarnas medvetenhet om de finlandssvenska strukturerna Administrationsområden och kartor genom historien Regional media...26 Föreningar...29 Identifikation...30 Konklusioner Regionala mönster i organisationskulturer Reformerna på 1990-talet och dagens reformer Nyland Åboland...41 Österbotten...44 Hur ska de svenska regionala kulturerna utvecklas?...46

5 5. De finlandssvenska regionerna i Finlands modernisering konsekvenserna av grundläggande omflyttningsprocesser Det svenska Kustfinland under tidig industrialisering Den finlandssvenska emigrationen...50 Svenskt och finskt i tvåspråkiga familjer: paradigmskiftet beträffande språkregistrering och skolval Avslutning: finlandssvenska regioner i ett samtidshistoriskt perspektiv Litteraturförteckning Bilagor...61

6 Förord Den här rapporten har utarbetats inom ramen för projektet SpråKon Förvaltningslösningars språkliga konsekvenser; ett samarbetsprojekt mellan Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet, institutionen för offentlig förvaltning vid Åbo Akademi samt enheten för demografi och landsbygdsforskning vid Åbo Akademis socialvetenskapliga institution i Vasa. Avsikten med SpråKon projektet har varit att utreda konsekvenserna av de senaste förvaltningsreformerna för de tvåspråkiga områdena och det svenska språket i Finland. Viktiga bakgrundsdata för den här rapporten samlades in av PM Kenneth Nordberg år 2008 i samband med SpråKon projektets kartläggning av språkliga kompetenser i regionala förvaltningsorgan i svensk- och tvåspråkiga regioner. Intervjuer med nyckelpersoner aktiva i samband med etableringen av landskapsförbunden år 1995 bidrar till att fylla ut bilden av de politiska processer som föregick vågen av förvaltningsreformer under 1990-talet. En stor del av texten bygger emellertid på en analys av olika dokument och tidigare utförd forskning. Arbetsfördelningen mellan författarna har varit den att Kenneth Nordberg koncentrerat sig på kartläggning och analys av förvaltningsreformerna och deras konsekvenser under de senaste två decennierna, medan Eklund fokuserat på demografiska, språkliga och sociala förändringar i ett längre historiskt perspektiv. Det betyder att Nordberg skrivit manuskriptet till kapitel 2,3 och 4 under det att Eklund skrivit kapitel 5. Det inledande och avslutande kapitlet har skrivits gemensamt och det finns ett betydande gemensamt inslag i samtliga kapitel, då båda författare under arbetets gång i många omgångar resonerat sig fram till rimliga formuleringar om svårtolkade sociala och politiska processer. Avsikten med rapporten är framför allt att ge en historisk kontext till de senaste två decenniernas förvaltningsreformer. Två slag av material eller redskap har varit viktiga i försöket att kontextualisera de senaste årens reformer och debatt. Det första har varit historiska kartor som illustrerar förvaltningsindelningar och gränser under flera sekel. Det andra redskapet har varit demografiska och historisk-sociologiska analyser i vilka finlandssvenska forskare under flera decennier reflekterat över den svenska befolkningsgruppens villkor i Finland. Vi vill framföra vårt tack till personer som gett oss möjlighet till långa samtal och intervjuer. Vasa den 4 maj 2011 Kenneth Nordberg Erland Eklund 5

7 De Finlandssvenska regionernas karaktär Suomenruotsalaisten alueiden luonne kahden viime vuosikymmenen hallinnonuudistukset historiallisessa valossa Kenneth Nordberg & Erland Eklund Raportissa analysoidaan julkishallintoa niillä kahdella maantieteellisellä alueella, jotka muodostavat niin sanottuna ruotsinkielisen Suomen. Raportissa lähdetään siitä ajatuksesta, että ruotsinkielinen Suomi koostuu kolmesta historiallisesta hallintoalueesta Pohjanmaasta, Uudestamaasta ja Varsinais-Suomesta/Turunmaasta jotka useiden vuosisatojen ajan ovat olleet osia kolmesta kaksikielisestä läänistä. Selvityksessä yritämme tunnistaa ja valottaa perinteitä, instituutioiden rakenteita ja organisaatioratkaisuja, jotka ovat olleet ja ovat kullekin alueelle luonteenomaisia. Empiirisessä tutkimuksessa keskitytään hallinnonuudistusten sarjaan, joka kahden viimeisen vuosikymmenen kuluessa on hajottanut vanhat alueelliset hallintorakennelmat ja tehnyt hallinnosta epäselvää ja epävarmaa ruotsinkieliselle kansanosalle. Raportin päätarkoitus on siis asettaa kahden viime vuosikymmenen hallinnonuudistukset historialliseen yhteyteen. Toisessa luvussa kuvataan sitä, kuinka aluehallinto on historiallisesti ollut melkoisen vakaata ja kuinka ruotsinkielinen Suomi on pääasiassa ollut kolmen kaksikielisen lääninhallinnon alaisuudessa. Aluehallintoon tuli uusi elementti, kun kuntatasolla organisoidut seutukaavaliitot otettiin käyttöön 1960-luvun lopulla. Nämä seutukaavaliitot muodostivat myöhemmin pohjan uudenmallisille maakuntien liitoille, jotka saivat lainsäädännöllisen muotonsa kuntayhtyminä 1990-luvulla Suomen EU:hun liittymisen yhteydessä. Itä-Uudellamaalla ja Pohjanmaalla pystyttiin muodostamaan maankuntien liitot, joissa ruotsinkielinen vaikutus oli suurta, kun taas Länsi-Uudellamaalla ja Turunmaalla tehtiin suuria maakuntien liitoksia, joissa ruotsinkielisten etujen asema jäi heikoksi. Uudenmaan liitossa, johon liitettiin niin nopeasti kasvava pääkaupunkiseutu kuin Länsi-Uusimaakin, jäi ruotsinkielinen vaikutus heikoksi. 6

8 Kolmannessa luvussa kehitetään alueitten institutionalisoinnin mallia, joka perustuu Anssi Paasin aikaisempiin töihin. Mallia käytetään suomenruotsalaisten alueitten empiirisen analyysin viitekehyksenä seuraavassa luvussa. Aiemmin kerättyjen tietojen perusteella analysoidaan, miten nämä kolme aluetta eroavat toisistaan esimerkiksi joukkotiedotusvälineitten, yhdistyselämän ja identifioitumisen suhteen. Tulosten mukaan kullakin kolmella alueella on monella tapaa melkoisen erilliset profiilit, mutta samalla myös kaikilla kolmella alueella ruotsinkielisen identifioituminen on suhteellisen voimakasta. Viidennessä luvussa kuvataan, miten valtakunnalliset prosessit erityisesti muuttoliike ovat Suomen modernisoinnin aikana vaikuttaneet kolmen alueen asemaan. Laaja suomenkielinen muuttoliike Uudenmaan rannikkoseuduille muutti ruotsinkielisen väestön elinehtoja perin pohjin. Pohjanmaahan ja Turunmaahan vaikutti sen sijaan voimakkaasti muuttoliike Ruotsiin ja 1960-luvuilla. Paikkakuntien välisen muuton tasapainottuminen 1980-luvulta lähtien samoin kuin kaksikielisten perheitten voimakas suuntautuminen ruotsinkieliseksi rekisteröitymiseen ja ruotsinkieliseen koulutukseen on merkittävässä määrin parantanut ruotsinkielisen väestörakenteen näkymiä, jotka vuodesta 2008 lähtien ovatkin osoittaneet kasvua. 7

9 De Finlandssvenska regionernas karaktär De finlandssvenska regionernas karaktär de två senaste decenniernas förvaltningsreformer i historisk belysning Kenneth Nordberg & Erland Eklund I rapporten analyseras den offentliga förvaltningen i de tvåspråkiga regioner som bildar Svenskfinland. Rapporten utgår från ett perspektiv på Svenskfinland bestående av tre historiska regioner Österbotten, Nyland och Egentliga Finland / Åboland som under flera århundraden ingått i tre tvåspråkiga län. I redogörelsen försöker vi ringa in och belysa de traditioner, institutionsstrukturer och organisationslösningar som varit och är utmärkande för varje region. Den empiriska undersökningen fokuserar på den serie av förvaltningsreformer som under de två senaste årtiondena splittrat de gamla regionala förvaltningsstrukturerna och gjort förvaltningen otydlig och osäker för den svenska befolkningsdelen. Rapportens övergripande syfte är alltså att sätta de två senaste decenniernas förvaltningsreformer in i ett historiskt sammanhang. I kapitel två beskrivs hur den regionala förvaltningen historiskt varit relativt stabil och hur det svenska i Finland i huvudsak ingått i tre tvåspråkiga länsförvaltningar. Nya element i den regionala förvaltningen introduceras med de kommunalt organiserade regionplaneförbunden i slutet på 1960-talet. Dessa regionplaneförbund kom att utgöra basen för den nya form av landskapsförbund som juridiskt gavs formen samkommuner i mitten på 1990-talet i samband med att Finland blev medlem i EU. Östra Nyland och Österbotten kunde forma landskapsförbund där det svenska inflytandet förblev starkt under det att västra Nyland och Åboland kom att sammanföras med stora landskapsförbund där de svenska intressenas ställning blev svag. I Nylands förbund, som omfattade både det snabbt växande huvudstadsområdet och Västnyland, kom det svenska inflytandet att bli svagt. I det tredje kapitlet utvecklas en modell för institutionalisering av regioner utgående från Anssi Paasis tidigare arbeten. Modellen används som referensram för en empirisk analys av de finlandssvenska regionerna i det följande kapitlet. Utgående från tidigare insamlade data analyseras hur de tre regionerna skiljer sig åt beträffande t.ex. massmedia-användning, föreningsliv och identifikation. Resultatet visade att de tre regionerna i flera avseenden uppvisar relativt distinkta profiler men att man samtidigt i alla tre regioner upplever sig ha en relativt stark svenskspråkig identifikation. 8

10 I kapitel fem beskrivs hur de tre regionernas position påverkats av centrala processer särskilt migrationen - under Finlands modernisering. Den omfattande finska invandringen till Nylands kustområden ändrade där villkoren för den svenska befolkningen på ett genomgripande sätt. Österbotten och Åboland drabbades däremot starkt av emigrationen till Sverige under 1950-och 1960-talet. Balansen i emigration och immigration från 1980-talet framåt, samt de tvåspråkiga familjernas starka orientering i riktning mot svensk registrering och utbildning har i avgörande grad förbättrat de demografiska utsikterna för den svenska befolkningen som sedan år 2008 uppvisar en växande trend. 9

11 De Finlandssvenska regionernas karaktär TABELL- OCH FIGURFÖRTECKNING Figur 1. En specifik regions kultur är summan av de traditioner som dominerar inom regionens geografiska gränser...14 Tabell 1. Tidningstäckning i Nyland. Från Svenska medier i Finland (Moring 2002)...26 Tabell 2. Tidningstäckning i Åboland. Från Svenska medier i Finland (Moring 2002) Tabell 3. Tidningstäckning i Vasaregionen. Från Svenska medier i Finland (Moring 2002) Tabell 4. Tidningstäckning i Jakobstadsregionen. Från Svenska medier i Finland (Moring 2002)...28 Tabell 5. Andel (%) som känner stark samhörighet med olika geografiska områden 1996 och 2008 enligt språk (data från Kommunförbundets kommuninvånarundersökningar KUTU-96, KUTU-00, KUTU-04 (inom forskningsprogrammet KommunFinland 2004, se Pekola-Sjöblom et al 2006) och KUTU-08 (inom forskningsprogrammet ARTTU) (kunnat.net/arttu))...31 Tabell 6. Statistisk bearbetning baserad på data från projektet Finlandssvenska kulturindikatorer...32 Tabell 7. Statistisk bearbetning baserad på data från projektet Finlandssvenska kulturindikatorer...32 Tabell 8. Statistisk bearbetning baserad på data från projektet Finlandssvenska kulturindikatorer Tabell 9. Från Barometern Figur 2. Svenskspråkig befolkning i Finland 1880 och 1950 (Klövekorn 1960 s. 16) Figur 3. Antalet svenskregistrerade sjuåringar efter födelseår, motsvarande antal eleverpå klass 1 i svenska grundskolor samt antalet studenter från svenskspråkiga gymnasier.förväntat antal elever och studenter /

12 1. Inledning: regionerna i det finlandssvenska Min inlärda kulturbakgrund och mitt engagemang är i första hand finlandssvenskt, i andra hand svenskt i Finland, i tredje hand finskt i Finland. För mig som antropolog, med studium av små kulturer, är finlandssvenskheten som livsmönster existent, värd att bevara och försvara. Mönstrets bärande drag är ju bruket av svenska språket med dess betydelse- och associationsmönster som första eller enda språk i vissa sammanhang Bo Lönnqvist i Hbl-kolumn Vid sidan om den svenskhet Lönnqvist förfäktar finns det ett annat sätt att uppfatta svenskheten i Finland; detta sätt är dels vidare, dels något annorlunda än det Lönnqvist företräder. I politiska termer kunde man säga att Lönnqvist är nationalist, medan jag är patriot. Lönnqvist utgår från en språkbaserad svensknationell identitet och understryker då de uttryckligen svenskspråkiga och svensknationella institutionernas stora betydelse, medan jag utgår från Finland som helhet och betonar värdet av den svenskhet (och givetvis också finskhet) som existerar inom hela landet Matti Klinge i Hbl-kolumn Arbete, boende, rock och sex är väsentligheter som minoritetsdebatten borde bygga på Trygve Söderling i Studentbladet Ovanstående citat är med för att påminna om några tidigare debattvågor kring det finlandssvenska, det svenska i Finland och finlandssvenska regioner. Söderlings artikel publicerades under en tid av intensiv debatt kring det finlandssvenska i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Erik Allardts och Christian Starcks numera klassiska bok Språkgränser och samhällsstruktur Finlandssvenskarna i ett jämförande perspektiv utkom år 1981, en statlig kommitté med särskilt uppdrag att undersöka den finlandssvenska emigrationen publicerade sitt betänkande 1980 (Kommittébetänkande 1980:24), Svenska folkpartiet publicerade inför sitt 75 års jubileum 1981 essäsamlingen Tankar i nutid. 11

13 De Finlandssvenska regionernas karaktär År 1980 utkom de första i en lång serie av rapporter från det breda forskningsprojektet Språkgrupp och mobilitet som SLS nämnd för samhällsforskning under ledning av Tom Sandlund organiserade under 1980-talet. Fjalar Finnäs (1986) analyserade i Den finlandssvenska befolkningsutvecklingen hur Finlands svenska befolkning hade påverkats av emigration, intern omflyttning och tvåspråkiga äktenskap. Finnäs kunde, i motsats till vad som påstods i samtida debatt, påvisa hur emigrationen till Sverige hade varit ett mycket större demografiskt problem för den finlandssvenska befolkningen än vad urbanisering och tvåspråkiga äktenskap var. Det svenska i Finland i ett längre historiskt perspektiv analyserades ungefär samtidigt i de två av Max Engman och Henrik Stenius redigerade volymerna Svenskt i Finland (del 1, Studier i språk och nationalitet efter 1860; del 2, Demografiska och socialhistoriska studier) som kom ut 1983 respektive Kanske kan man se startskotten på den intensiva diskussionen kring det finlandssvenska eller det svenska i Finland - i den s.k. hurrarrörelsen vars debattbok Hurrarna, en stridsskrift om finlandssvenskarnas nutid publicerades 1974 och där författarna kritiserade det som man uppfattade som en sydfinländsk uppgivelse och hukarmentalitet inför det finska Finland. Det finlandssvenska borde, enligt hurrarna, byggas på en svensk regional mobilisering där Österbotten utgjorde ett självskrivet centrum. Fokus i föreliggande rapport ligger på en analys av de offentliga förvaltningsreformerna från början av 1990 talet till 2010 och hur dessa reformer påverkat de områden eller regioner som i det allmänna medvetandet bildar Svenskfinland. En sådan analys är komplicerad av många skäl. Det första problemet ligger i att man å ena sidan kan uppfatta de svenska och tvåspråkiga delarna av Finland som EN region i förhållande till Finland i övrigt; att man å andra sidan kan uppfatta Svenskfinland som en addition av TRE (med Åland fyra) tvåspråkiga historiska regioner Nyland, Österbotten och Åboland. I tillägg till dessa två perspektiv kan man se Matti Klinges uppfattning som en tredje variant. Klinges det svenska i Finland är inte bundet vare sig till en eller tre regioner utan bildar ett generellt svenskt inslag i en tvåspråkig stat. De enskilda finlandssvenska regionernas karaktär och särdrag har behandlats sparsamt i vetenskaplig litteratur under senare år. Eftersom den offentliga förvaltningen i snabb takt omformats i en rad reformer från 1990-talet, och då dessa med stor sannolikt kommer att fortsätta under det nya århundradet, finns det goda skäl undersöka hur föreställningen om finlandssvenska regioner passar in i de nationella reformer av regionala indelningar som genomförts och planeras. 12

14 Begreppet region är i sig mångbottnat och komplicerat och kan ha många betydelser, exempelvis funktionella regioner såsom pendelområden, administrativa områden eller regioner som av geografiska eller andra orsaker är homogena. Vi använder begreppet region i dess allmänna betydelse: ett geografiskt avgränsat område som i vårt fall utmärker sig genom att det bebos av en svensktalande befolkning. Begrepp som kultur, identitet eller identifikation är också de svävande och svåra att definiera. Man kan säga att en uppsättning levnadssätt eller traditioner ger upphov till en geografiskt bunden kultur som i sin tur ger identifikationsmöjligheter till den bestämda platsen. Traditioner kan beskrivas som en mängd kulturelement med varierande geografisk utsträckning och betydelse för individer. I det här perspektivet samlar en regional kultur de traditioner som återfinns i regionen och anger dem som utmärkande särdrag för regionen. Regional identitet, i sin tur, skapas genom att element i den regionala kulturen lyfts fram som utmärkande för regionen (t.ex. genom offentlig diskussion och historieskrivning) och ger människorna möjlighet till identifikation med sin omgivning. En regional identitet kan sägas existera i alla finlandssvenska regioner, men den är svårgripbar och består av motstridiga och konkurrerande element. Ulrika Wolf-Knuts har beskrivit regional kultur som en samling av traditioner som berättar om hur världen skall fungera (Wolf-Knjuts1995). Den här rapporten fokuserar inte på traditioner i betydelsen levnadsvanor eller trosuppfattningar, utan fokuserar på samhällsstruktur, institutions- och organisationslösningar och förvaltningstraditioner. Traditioners geografiska utsträckning kan variera; vissa organisationer är landsomfattande (ex. statliga myndigheter), vissa gäller Svenskfinland som helhet (ex. Svenska Finlands Folkting) och andra har lokal anknytning (ex. lokala kulturorganisationer). Trots att alla finlandssvenska regioner genomgått likartade moderniseringsprocesser finns det också särskilda regionala drag t.ex. beroende på ekonomisk-historiska och sociala omständigheter. Varje regions speciella karaktär (eller kultur) kan beskrivas med hjälp av de organisationstraditioner som ryms inom regionens gränser. Resonemanget kan sammanfattas med hjälp av nedanstående figur. 13

15 De Finlandssvenska regionernas karaktär Figur 1. En specifik regions kultur är summan av de traditioner som dominerar inom regionens geografiska gränser. 14

16 Uppfattningen om ett Svenskfinland bestående av tre regioner hade stöd i den traditionella länsförvaltningen: det svenska i Finland fanns huvudsakligen i de tre tvåspråkiga länen Nylands, Egentliga Finlands och Vasa län samt landskapet Åland. Den övervägande majoriteten av alla svensktalande bodde inom dessa län, men inom länen i specifika områden vars karaktär varierade i väster, sydväst och syd. Efter förvaltningsreformerna under 1990-talet framstår föreställningen de tre finlandssvenska regionerna som konstruktioner dels byggda på historiska provinser, dels på den aktuella finlandssvenska bosättningen. Åboland i den här meningen omfattar kommunerna Väståboland, Kimitoön och staden Åbo. Nyland motsvaras idag av landskapet Nyland (fram till 2010 av landskapen Nyland och Östra Nyland). Nyland delas ofta in i områdena Västnyland, huvudstadsområdet (eller Mellannyland) och östra Nyland. Svenska Österbotten motsvaras nästan, men inte helt, av det nuvarande landskapet Österbotten. Skillnaden är att det tvåspråkiga Karleby, som nu hör till landskapet Mellersta Österbottens, historiskt räknas till det svenska Österbotten medan de finskspråkiga kommunerna Lillkyro, Storkyro och Laihela, som nu ingår i landskapet Österbotten, historiskt inte hört till Svenskösterbotten. Vi försöker nedan kort beskriva dessa tre regioner väl medvetna om risken med det här slaget av förenklingar. Trots att Finland förvaltningsmässigt i huvudsak består två nivåer, av kommuner och statliga myndigheter, vill vi påstå att det fortfarande är meningsfullt att uppfatta Svenskfinland i termer av dessa tre nämnda historiska regioner. Vi försöker i alla händelser beskriva utvecklingen av samhälls- och förvaltningsstrukturen i varje region för att få en bakgrund för analys av de förvaltningsreformer som genomförts och drabbat de tre regionerna under de två senaste decennierna. Med redogörelsen försöker vi ringa in och belysa de traditioner, institutionsstrukturer och organisationslösningar som är utmärkande för varje region. 15

17 De Finlandssvenska regionernas karaktär Tanken är att kunna sätta de två senaste decenniernas förvaltningsreformer i ett historiskt sammanhang. Historieskrivningen är ytterst väsentlig i en dylik beskrivning, då förändringar och innovationer alltid sker i ett samband byggt på det förflutna. Samtidigt är vi väl medvetna om att beskrivningen till vissa delar är essäistisk till sin karaktär. Rapporten börjar med en skildring av förvaltningsutvecklingen i Finland under 1900-talet. I kapitel tre görs en analys av föreställningar om de tre regionerna. Därefter beskrivs reformeringsvågen på 1990-talet, där främst bildandet av nya landskapsförbund och länsreformen står i fokus, för att sedan reflektera över den senaste vågen av förvaltningsreformer och finlandssvenskhetens situation i regionerna idag. I kapitel 5 gör vi ett nedslag utgående från ett längre tidsperspektiv och beskriver hur regionerna påverkats av sin position i landets moderniseringsprocess. I det perspektivet är det två omständigheter som lyfts fram: den väldiga finskspråkiga inflyttningen till Nyland och den betydande emigrationen till Sverige som starkt påverkade villkoren i Österbotten och sydvästra Finland. I det här perspektivet är det självklart att villkoren för det svenska i Nyland och i Österbotten idag framstår som mycket olika. 16

18 2. Den regionala förvaltningsutvecklingen under 1900-talet Då Finland blev en självständig stat uppkom möjligheten att välja mellan en landshövdingsinstitution och en nedifrån kontrollerad landskapsförvaltning. På finlandssvenskt håll arbetades det hårt för att få till stånd ett Landskapsförbundet Svenskfinland på fastlandet efter att Ålands självstyrelse säkrats. Rådande nationella konsolideringssträvanden stoppade idén och man fick istället till stånd en språklagstiftning. Finlandssvenska politiska strävanden inriktades i det här läget på att skapa en kulturautonomi, vilket bland annat gav upphov till det svenska biskopsstiftet, skolstyrelsens svenska avdelning och Åbo Akademi (Westerlund 1989, s , 347). En utvidgad landskapssjälvstyrelse för hela landet har under 1900-talet förordats av en rad kommittéer (bl. a , 1930, , ) dock utan att någonsin förverkligas (Westerlund 1989 s. 87). I Österbotten föreslogs bildandet av ett Korsholms län under 1940-talet, vilket skulle ha omfattat hela den svenskspråkiga kustremsan från Karleby i norr till Kristinestad i söder, och således även inkludera de tvåspråkiga städerna. Nämnda nationella konsolideringssträvanden utgjorde huvudargumentet för att lyfta fram länsstyrelserna som allmänna regionala förvaltningsmyndigheter. Senare framhölls splittringen i statens distriktsförvaltning som ännu en orsak att stärka länsstyrelsernas samordnande roll. Länsstyrelsernas utvecklingsansvar har sina rötter redan i den svenska tiden, vilket således ytterligare har betonats under 1900-talet. Den regionala nivån i Finland har genom historien följaktligen till stor del motsvarats av statens förvaltningsorgan; låt vara att nio tiondelar av de statliga tjänstemännen varit ortligt stationerade (Westerlund 1989, s 310). Den statliga styrningen och tanken på statlig enhetlighet har ändå varit fundamental. Detta har naturligtvis också präglat de finlandssvenska regionerna. Den finländska grundlagen fastställer kommunernas starka position på lokal nivå. Det kan därför ses som en naturlig utveckling att den regionala nivån bygger på kommunala samarbetsorgan. De första kommunförbunden började verka på 1930-talet. På 1950-talet utökades självstyrelsen på så sätt att det lagstadgades om obligatoriska kommunförbund för hälsovården (Tiihonen 1984). Utgående från tanken om svensk kulturautonomi samlades svenska kulturfrågor så småningom även i frivilliga landskapsförbund. Svenska Österbottens Landskapsförbund, Nylands Svenska Landskapsförbund och Åbolands kulturråd verkade som befrämjare och lobbyorganisationer för den svenska kulturen i respektive landskap (mer om dessa organisationer längre fram). 17

19 De Finlandssvenska regionernas karaktär Det frivilliga regionplaneringsarbetet startade i vissa regioner redan på 1940-talet. Helsingforsregionens regionplaneförbund grundades De övriga finlandssvenska områdena följde efter på 1950-talet. Det frivilliga planeringsarbetet förpliktade dock inte till någonting. I och med byggnadslagen från 1958 (370/1958) blev regionplanerna bindande. År 1968 lagstadgades det att alla kommuner måste bilda regionplaneförbund (493/1968). Regionplaneförbundens uppgiftsområden utökades stegvis under de kommande årtiondena. År 1975 stiftades en regionalpolitisk ramlag, som blev startskottet för en mera systematisk regionalpolitik i Finland (756/1975). Den offentliga sektorn gavs ansvar för en balanserad regional utveckling i hela landet. Ansvaret förlades till länsstyrelserna som ålades uppgöra s.k. länsplaner. Statsrådet bestämde riksomfattande målsättningar medan länsstyrelserna skulle utreda utvecklingsbehoven i respektive län och slå fast regionalpolitiska mål. År 1981 kom ett nytt lagpaket, där det sades att länsstyrelserna skulle uppgöra länsplanerna i samråd med regionplaneförbunden (Isaksson 1985, s ). I början av 1990-talet diskuterades återigen en landskapssjälvstyrelse, där ett förslag om ett direktvalt landskapsförbund med beskattningsrätt framlades. Resultatet av debatten blev en ny lag om regional utveckling (1135/1993). Lagen överförde ansvaret för regional utveckling till samkommunerna (tidigare benämnda kommunförbund); dock utan att dessa gavs beskattningsrätt. Förbund på landskapsnivå, senare benämnda landskapsförbund, konstruerades runtom i landet för att motsvara målen i den nya lagen. I praktiken kan man säga att de tidigare regionplaneförbunden stod som grund för de nya landskapsförbunden. De frivilliga landskapsförbunden för kultur och utbildning fortlever ännu idag i Svenskfinland under nya former (Sydkustens landskapsförbund och Svenska Österbottens Förbund för Utbildning och Kultur). Medlemsskapet i den Europeiska Unionen med tillhörande strukturfonder kom att ge landskapsförbunden ytterligare tyngd, då dessa fonder uttryckligen måste ha en lokalt förankrad institution som mottagande enhet. I januari 2010 trädde en ny regionutvecklingslag i kraft som ytterligare förtydligade landskapsförbundens ansvar för den regionala utvecklingsplaneringen. En lokalt förankrad regional förvaltning i form av landskapsförbund har således växt fram stegvis. Det första steget togs då kommunförbund tilläts. Kommuner får nu fritt upprätta samkommuner som samarbetslösningar. Den samkommun som trätt fram som den viktigaste regionala aktören är dock landskapsförbunden. 18

20 Länsstyrelserna behöll sin position som samordnande regional enhet ända fram till 1990-talet. Stegvis förflyttades ansvarsområden från länsstyrelserna till nya regionala enheter, framförallt till landskapsförbunden och de reformerade statliga distriktsorganen där arbets- och näringslivscentralerna (TE-centralerna) och miljöcentralerna blev viktiga aktörer vid sidan av och i samarbete med landskapsförbunden. Den Europeiska Unionen betonade vikten av att minska nationalstatens inflytande på regional nivå och förbättra möjligheterna till lokalt förankrad utvecklingsplanering och regional konkurrens. Regionernas Europa blev ett giltigt begrepp även i Finland (se t.ex. Keating 1998). Den s.k. ALKU-reformen (se nedan) har under de senaste åren ytterligare stärkt landskapsförbundens position. De finlandssvenska regionerna har växt fram och formats under en tid då idén om enhetsstaten varit grundläggande. Den regionala förvaltningsstrukturen har därför i mindre grad byggt på regionerna särdrag. Att de tvåspråkiga städerna Åbo och Vasa agerat som länshuvudstäder har naturligtvis garanterat tillgång till svensk personal, samtidigt som Helsingfors status som huvudstad och länshuvudstad lett till en massiv finskspråkig inflyttning till ett historiskt sett svenskt landskap. I och med 1990-talets reformer har den lokalt eller kommunalt förankrade regionplaneringen fått fotfäste i Finland. Varje region uppmanas utveckla sina speciella styrkor och särdrag. Regional konkurrens ger incitament att tydliggöra och utveckla en regional profil. Den här utvecklingen är i enlighet med EU:s Lissabonavtal, som förordar ökad regional konkurrens. 19

21 De Finlandssvenska regionernas karaktär 3. Föreställningar om de svenska regionerna i Finland Institutionaliseringsteori regioner som sociala konstruktioner Institutionalisering av regioner är ett begrepp som i Finland särskilt utvecklats av Anssi Paasi (bl.a. 1986, 1996). Paasis ambition har varit att utveckla en modell med vars hjälp man kan beskriva regioners evolution och fastställa deras institutionella utvecklingsnivå. I det första skedet av institutionalisering handlar det om sociala konstruktioner och sinnebilder, inte fasta institutioner. Paasi försöker beskriva processen då specifika territoriella enheter växer fram och blir etablerade i ifrågavarande regionsystem och som en del av samhällets självförståelse. Tanken är att en etablerad region oftast har sitt ursprung långt tillbaka i tiden och på så sätt under en lång tid växt fram som en realitet i invånarnas medvetande. Abstrakta begrepp som kultur och identitet är svåra att använda och koppla till verkligheten på ett klart och entydigt sätt. Institutionaliseringsteorin ger ett gott underlag för en diskussion kring sinnebilden av det som idag kallas Svenskfinland; Nyland, Åboland och Österbotten. Paasi använder regionbegreppet som en beskrivning av områden, territoriellt bundna och obundna, där komplexa synteser av flera olika faktorer, modeller, handlingsmönster och maktstrukturer sammanbinds av processer på olika spatial scales eller rumsliga nivåer. De processer som samlas inom definierade gränser arbetar på olika geografiska och historiska skalor, varför en regions identitet bildas genom överlappning av dessa processer och ges sina gränser av symboler som åtskiljer den från andra regioner (enligt principen vi och andra ). En stark historisk regional kultur ger goda förutsättningar för att kulturen skall bestå och utvecklas. Skall den regionala kulturen fortleva krävs dock att den kopplas till nutiden och är synlig i folks vardag. För att relatera det här resonemanget till nuläget kan man exempelvis se EU:s fokusering på regioner som utvecklingsenheter som en möjlighet för dessa att satsa på regionens styrkor och därmed utveckla, eller till och med fabricera, sina regionala särdrag. Utmärkande för Paasis syn är att regionen aldrig uppfattas som statisk, utan är en företeelse i ständig förändring med en historia och en icke skriven framtid. Regioner uppstår inte ur ett vakuum utan konstrueras alltid i ett redan givet sammanhang. Regioner är sociala konstruktioner och kan bygga på historiska strukturer och seder, eller utgöras av förvaltningsområden skapade på funktionella grunder. Regioner kan vara territoriella, dvs. omgärdas av regionala gränser inom vilka en beslutande-enhet utövar sin makt, eller vara kulturellt eller idémässigt betingade, existerande obundna av territorium. 20

22 Regionens institutionella utvecklingsnivå bestäms av dessa faktorer och kan placeras in på Paasis institutionaliseringsskala. I vardagslivet är regionala gränser knappt synliga. En region etableras istället genom utformningen av symboler. Namngivningen av regionen är den viktigaste symbolskaparen för att etablera en samlingsplats för fler symboler. För att befolkningen skall acceptera regionala avgränsningar och ta till sig regionala identifikationer krävs det att regionen på något sätt är synlig i vardagslivet. Identifikationen kan vara kulturell-historisk, eller politisk-ekonomisk. Den senare är en funktionell tolkning av regionen, exempelvis industriella regioner, administrativa områden eller pendlingsområden. Regional identifikation är dock bara en av många identifikationer en individ bär på, och oftast sker den första identifikationen med sociala nätverk som korsar de regionala gränserna. Ett annat förbehåll man måste komma ihåg då regionala kulturer diskuteras är att en kollektiv identitet inte existerar som ett väsen som kan upptäckas. Kollektiva identiteter skapas i identitetsdiskurser, exempelvis av politiker och regionala organisationer. Paasi har undersökt identitetsdiskursen i landskapsförbundens landskapsplaner (Paasi 2009) och konstaterar att regionerna där presenterar sig själva utgående från en regional identitet och regionen som en aktör bland andra regioner. Tanken är att politiken sköts genom en sammansmältning av social praxis så att institutionella behov och policys effektiv återkopplas till medborgarnas vilja och behov (Paasi 2009). Paasi påpekar dock att landskapsplanerna inte bygger direkt på intervjuer med medborgare, utan på normativa antaganden om en kollektiv identitet och vilja. På så sätt är landskapsplanerna goda exempel på identitetsdiskurser. Paasi menar ytterligare att regional media spelar en viktig roll i skapandet av distinktioner mellan regioner. Den offentliga identitetsdiskursen ger en idémässig konstruktion av fysiska såväl som sociala gränser. Den här medvetenheten kallar Paasi för sociospatial consciousness eller socialrumsligt medvetande och den kan beskrivas som samhällets kollektiva medvetande eller minne. Medvetenheten är inte summan av folkets medvetande, utan summan av det som finns ovanför eller bakom, dvs. i historien, samhällstrukturer och den offentliga diskursen. I praktiken blir detta synligt genom institutionella rutiner, som exempelvis utbildning, kultur, politik, ekonomi, administration, kommunikation etc. Den rumsliga medvetenheten reproducerar sig själv på detta sätt. Människor är alltid medvetna om den kulturella kontext de verkar i. Ett närliggande begrepp är rumsbild (Raumbild), introducerat av den tyske sociologen Detlev Ipsen (Ipsen 1997). Rumsbilden byggs upp av regionala karaktärsdrag och speciella platser som landskap, historiska platser och arkitektur. Karaktärsdragen samlas till en regional sammanhållen enhet. Paasi går därefter ett steg vidare genom att introducera begreppet structures of expectation, förväntningsstrukturer, som en operationalisering av det kollektiva medvetandet om regionen. 21

23 De Finlandssvenska regionernas karaktär Regionens institutionalisering grundar sig på de förväntningar på en regional enhetlighet som den regionala identitetsdiskursen ger upphov till. Motivet till att applicera Paasis institutionaliseringsteori på Svenskfinland är att få ett underlag för att diskutera en regional medvetenhet och samhörighetskänsla i de tre svensk- och tvåspråkiga regioner som undersöks. Begreppet finlandssvensk regional kultur är svårdefinierbart och syftar inte på en enhetlig entitet. Det är här viktigt att ta skillnaden mellan finlandssvensk stad och landsbygd i beaktande då man diskuterar de finlandssvenska regionernas kultur/identitet. Institutionaliseringsteorin ger dock utrymme för variationer mellan de finlandssvenska regionerna, exempelvis det uppsplittrade finlandssvenska samhället i Nyland, skärgårdssvenskan i Åboland och det tvåspråkiga Österbotten. Institutionaliseringsteorin visar också att en region kan existera utan givet territorium, som en idémässig konstruktion. I ansträngningarna att upprätthålla en finlandssvenskhet för framtiden kan det här resonemanget vara både uppmuntrande och vägledande. Paasi använder sig av en rad olika indikatorer för att undersöka nivån på regional självförståelse. Dels sådana indikatorer som visar regionens historiska betydelse, dels indikatorer som ger prov på strukturernas synlighet idag och dels indikatorer som direkt ser till medborgarnas uppfattning om regionen. I det följande skall vi studera de finlandssvenska regionerna utgående från följande faktorer: -- kartografiskt material ger en historisk grund för de nuvarande regionerna. Hur har de regionala territorierna avgränsats och sett ut genom historien? -- administrationslösningar genom historien berättar om hur regionerna uppfattats och hur de kan uppfattas idag. Namn på regionala organisationer och institutioner visar hur de uppfattats under olika tider -- föreningsliv -- regional media -- enkät om tillhörighet till invånarna 22

24 Finlandssvenskarnas medvetenhet om de finlandssvenska strukturerna Enligt Anssi Paasis institutionaliseringsteori ger en högre grad av regional institutionalisering även en högre grad av förväntningsstrukturer, dvs. folk förväntar sig att förvaltningen och förvaltningsområdet är uppbyggt enligt sinnebilden av regionen. Då Svenskfinland studeras skulle de svenskspråkigas förväntningar då yttra sig genom en förväntan på exempelvis svenska rum eller service på svenska. Låt oss kalla det finlandssvensk förväntan. Här är studien av Svenskfinland som tre enskilda regioner ytterligt motiverad graden av finlandssvensk förväntan kan antas variera mellan regionerna i betydande grad. Den här redogörelsen skall ses som en undersökning av hur de tre regioner vi pekat ut som finlandssvenska varit synliga genom historien. Administrationsområden och kartor genom historien En regions historiska anknytning speglas väl i historiska kartor över administrationsområden och landskap genom tiderna. Benämningen landskap är belagd år 1526 för landsdelar i det svenska riket (Westerlund 1989, s. 87). Finland har haft nio historiska landskap (se Bilaga 1). Av dessa motsvaras Nyland och Egentliga Finland ungefärligen av de områden som landskapsförbunden administrerar idag. Österbottens landskap omfattade historiskt ett betydligt större område än vad dagens landskap gör, men det styrdes liksom idag från staden Vasa. Län infördes som regionala förvaltningsenheter på 1630-talet. Från den tiden hade inte landskap använts som beteckning på förvaltningsområden förrän förbunden på landskapsnivå eller landskapsförbunden bildades 1995 (Westerlund 1989, s. 87). Åbo och Björneborgs län har närapå omfattat samma område ända sedan grundandet år Vasa län bildades 1775 efter det att Uleåborgs län avskiljts. Tidigare benämndes hela området Österbottens län (se Bilaga 2 och 3). Nylands län har omfattat samma område efter 1831, då Tavastehus län lösgjordes. Kartan från år 1831 (Bilaga 4) motsvarar i stort sett hur de finlandssvenska områdena administrerades på regional nivå ända fram till länsreformen på 1990-talet (se Bilaga 8 för länens förvaltningsområden fram till år 1997). 23

25 De Finlandssvenska regionernas karaktär Av ovanstående resonemang kan vi dra slutsatsen att de tre finlandssvenska regionerna under en mycket lång tid administrerats inom respektive områden, från de tre tvåspråkiga städerna Helsingfors, Vasa och Åbo. Nyland som benämning på landskapet vid Finska vikens norra kust; det tvåspråkiga området från Pyttis i öster till Hangö i väster med Helsingfors som centralort har existerat under hela denna tid. Österbotten användes inte som benämning på ett förvaltningsområde under en lång tid, utan gick istället under länshuvudstadens namn. Det här beror på att det historiska landskapet Österbotten motsvarade ett betydligt större område. Att namnge kustremsan i det tidigare Vasa län till Österbottens Förbund, vilket man gjorde på 1990-talet, har därför av förståeliga skäl skapat en viss förvirring, speciellt med tanke på att de tre omgivande landskapen givits namnen Södra, Mellersta och Norra Österbotten. Ändå är den svenska benämningen Österbotten en stark markör för det finlandssvenska i den här delen av landet. Åboland har inte existerat som ett administrativt område, förrän det nyligen kommit att beteckna en ekonomisk region inom Egentliga Finlands Förbund. Benämningen Åboland fungerar, liksom Österbotten, som ett viktigt kännetecken på det finlandssvenska i regionen. Tanken på Svenskfinland som en tydligt avgränsad enhet kom till under de sista decennierna av 1800-talet, som en reaktion på den finländska nationstanken och den nationalism som vaknade på finskt håll. Bo Lönnqvist (1984, s ) har visat hur man under den här tiden började använda begreppet språkgräns för att understryka att den svensktalande befolkningen i Finland var förankrad i en spatialt avskiljbar del av Finland. Avgörande för den finlandssvenska samlingen blev representationsreformen år 1906, vilken införde en enkammarlantdag och bröt den svenska dominansen i den ståndslantdag som föregick enkammarlantdagen. Svenska Folkpartiet grundades och kom att samla majoriteten av finlandssvenskarna inom breda sociala skikt. Sinnebilden av ett Svenskfinland bestående av Nyland, Åboland, Österbotten och Åland är således lite över hundra år gammal. Bilaga 5 visar en karta över de regionplaneförbund som blev obligatoriska kommunförbund år Den här kartan ger grunden för den landskapsindelning som dagens landskapsförbund representerar. Regionplaneförbunden kan ses som det första steget i splittringen av det historiska landskapet Nyland. Även i Vasa regionplaneförbund fanns grogrund för en delning av det gamla länet. I kapitel 4 redogör vi närmare för regionplaneförbundens betydelse vid konstruktionen av dagens landskapsförbund talets reformer omformade dramatiskt de historiskt förankrade regionala institutionerna. Nya landskap bildades genom grundandet av Förbund på Landskapsnivå år 1995 (se Bilaga 6). Landskapet Österbotten bildades av kommunerna i kustremsan av Vasa län. Det tvåspråkiga Karleby skiljdes från det övriga svenska Österbotten då Mellersta Österbottens Förbund bildades. I sydväst särskiljdes 24

26 Egentliga Finland från Satakunda. Östra delen av Nyland separerades från resten av Nyland. Länsreformen fråntog länen en hel del makt, samtidigt som de sammanslogs för att bilda större förvaltningsområden. Helsingfors och Vasa fråntogs sin status som länshuvudstäder. Nya statliga förvaltningsinstitutioner trädde samtidigt in i bilden. Miljöcentralerna fick en geografisk utsträckning (i Svenskfinland) som motsvarade de tidigare länen. TE-centralerna eller arbets- och näringslivscentralerna (se Bilaga 7) medförde en ny regionindelning för Österbotten, medan TE centralen i Egentliga Finland kom att motsvara landskapsförbundets indelning och Nylands TE-central kom att omfatta båda de nyländska landskapsförbunden. Såsom ovanstående redogörelse visar skapade 1990-talsreformerna en otydlig och oenhetlig regionalförvaltning. Gamla välkända förvaltningsområden och begrepp kastades ut och nya infördes. Grunden för en historisk förankring av den regionala nivån försvann till stor del och istället uppstod i varje fall en potentiell möjlighet att bygga en ny lokalt förankrad regionalförvaltning i form av landskapsförbund. Den oenhetliga regionalförvaltningen skapade snabbt ett behov av ytterligare en reformering och formande av nya regionala förvaltningsenheter. I och med ALKUreformen (aluehallinnon uudistamishanke eller regionförvaltningens reformprojekt) 2010 avskaffades de redan försvagade länen helt, medan två helt nya statliga förvaltningsenheter skapades. NTM-centraler (Näringliv, Trafik och Miljöcentraler; på finska ELY-centraler) och RFV (Regionalförvaltningsverket; på finska AVI-centralerna) bildades genom en sammanslagning och ombildning av länsstyrelserna, TE- och miljöcentralerna och en rad andra institutioner. Återigen ritades regionkartan om. NTM-centralerna bibehöll de statliga institutionernas förvaltningsområden i Nyland och Egentliga Finland, medan NTM-centralen i Österbotten sammanförde Österbottens, Mellersta Österbottens och Södra Österbottens landskap (vilket motsvarar det gamla Vasa län). Regionförvaltningsverkets områdesindelning å sin sida är delvis helt nya konstruktioner som bland annat sammanför Mellersta Finland med de Österbottniska landskapen (se Bilaga 9). Reflekterar man över den regionala förvaltningens (o)tydlighet och möjligheten till identifikation med denna kan man säga att reformen i varje fall enhetliggör den regionala förvaltningen, men samtidigt tvingas medborgarna återigen anpassa sig till nya förvaltningsområden, som dessutom inte har någon synbar koppling till folkets vardag. Landskapsförbunden kvarstod och stärktes dock i den här reformen, vilket på sikt kan ge möjlighet till en stärkt regional identifikation inom deras områden. Östra Nylands Förbund gick år 2010 samman med Nylands Förbund vilket betydde att det gamla landskapet Nyland återuppstod. 25

27 De Finlandssvenska regionernas karaktär Regional media Enligt modellen (se ovan Figur 1) spelar media en viktig roll då en regional medvetenhet formas och upprätthålls. Regionala diskurser och bruket av regionala benämningar hjälper till att skapa en kollektiv föreställning eller sinnebild av regionen. Regionala svenskspråkiga dagstidningar finns i varje finlandssvensk region (se Bilaga 10). För att visa i hur stor utsträckning de regionala tidningarna läses används här data från Svenska medier i Finland (Moring 2002). Tyvärr har vi inte haft tillgång till nyare data. Speciellt med tanke på den snabba utvecklingen av internetbaserad media, bloggar osv. skulle självfallet färskare data ha varit att föredra. Dagstidningarna har ändå stark genomslagskraft, och det finns ingen anledning att tro att deras utbredning och betydelse i grunden skulle ha förändrats under det senaste årtiondet. Tabell 1 visar tidningstäckningen i de tre nyländska regionerna. Sammanställningen visar att de svenska regionala tidningarna är populära i hela Nyland. Speciellt i Västra Nyland läses den svenska dagstidningen av de allra flesta. Tidningstäckning enligt hushållets modersmål i Västra Nyland Hushållets Västra Nyland Hufvudstadsbladet Helsingin Hangötidningen Länsi-Uusimaa modersmål Sanomat Svenska 84 % 65 % 13 % 8 % 8 % Tvåspråkigt 74 % 42 % 43 % 13 % 20 % Tidningstäckning enligt hushållets modersmål i Östra Nyland Hushållets modersmål Borgåbladet Hufvudstadsbladet Helsingin Sanomat Östra Nyland Uusimaa Svenska 64 % 67 % 14 % 21 % 23 % Tvåspråkigt 35 % 34 % 35 % 23 % 28 % Tidningstäckning enligt hushållets modersmål i Mellannyland Hushållets modersmål Hufvudstadsbladet Helsingin Sanomat Svenska 87 % 65 % Tvåspråkigt 34 % 64 % Tabell 1. Tidningstäckning i Nyland. Från Svenska medier i Finland (Moring 2002). 26

28 Mellannyland har ingen egen svensk regional tidning förutom Hufvudstadsbladet, som läses av majoriteten av de svensknyländska hushållen. Hufvudstadsbladet har tidigare betraktats som en allmänfinlandssvensk dagstidning. Tidningen läses flitigt av svenskspråkiga i hela Nyland. Tabellen över tidningstäckningen i Åboland (Tabell 2) visar att den regionala svenskspråkiga tidningen har en rätt stor täckning också här, men med god konkurrens av den finskspråkiga regionala tidningen. Hufvudstadsbladet läses av ungefär hälften av de svenskkunniga hushållen, det vill säga en något lägre andel än i Nyland. Tidningstäckning enligt hushållets modersmål i Åboland Hushållets modersmål Åbo Underrättelser Hufvudstadsbladet Turun Sanomat Helsingin Sanomat Pargas Kungörelser Svenska 65 % 56 % 34 % 6 % 24 % Tvåspråkigt 47 % 42 % 47 % 16 % 17 % Tabell 2. Tidningstäckning i Åboland. Från Svenska medier i Finland (Moring 2002). Tabellerna över tidningstäckningen i Vasaregionen och Jakobstadsregionen (Tabell 3 och 4) visar att de svenska regionala tidningarna i Österbotten har en betydligt starkare position än motsvarande i Nyland och Åboland. Tidningstäckning enligt hushållets modersmål i kusttrakten kring Vasa Hushållets modersmål Vasabladet Syd-Österbotten Hufvudstadsbladet Helsingin Sanomat Pohjalainen Svenska 89 % 38 % 19 % 4 % 14 % Tvåspråkigt 76 % 25 % 6 % 10 % 58 % Tabell 3. Tidningstäckning i Vasaregionen. Från Svenska medier i Finland (Moring 2002). Jakobstads tidnings närapå 100-procentiga täckning illustrerar dess starka ställning visavi den kollektiva regionala sinnebilden. Hufvudstadsbladets allmänna finlandssvenska status får sig här en törn, då endast kring 20 procent av de svenskspråkiga hushållen läser den tidningen. 27

29 De Finlandssvenska regionernas karaktär Tidningstäckning enligt hushållets modersmål i Jakobstadsregionen Hushållets modersmål Svenska Tvåspråkigt Jakobstads Tidning 94 % 95 % Vasabladet 50 % 30 % Österbottningen 33 % 37 % Hufvudstadsbladet 23 % 22 % Helsingin Sanomat 5 % 14 % Pohjalainen 7 % 30 % Keskipohjanmaa 6 % 23 % Pietarsaaren Sanomat 19 % 60 % Tabell 4. Tidningstäckning i Jakobstadsregionen. Från Svenska medier i Finland (Moring 2002). Sammanfattningsvis kan det konstateras att de finlandssvenska dagstidningarna läses flitigt i alla tre finlandssvenska regioner, men att de regionala svenska dagstidningarna är nästintill obligatoriska i de österbottniska hemmen. Tvåspråkiga hushåll i Åboland och Nyland är mer benägna att läsa finskspråkiga tidningar än tvåspråkiga hushåll i Österbotten. Överlag är den svenskspråkiga tidningstäckningen lägst i Åboland. Hufvudstadsbladets svaga täckning i Österbotten ger anledning att testa hur pass regionala dagstidningarna är. Hur mycket behandlas Svenskfinland utanför Nyland i Hufvudstadsbladet? Hur specifikt regionala är de finlandssvenska dagstidningarna? Bevakas de övriga finlandssvenska regionerna? En snabb genomgång av Vasabladet och Hufvudstadsbladet under vecka 18 (3 9 maj) 2010 visar att Hufvudstadsbladets status som en dagstidning för hela Svenskfinland kraftigt kan ifrågasättas. Under den studerade veckan behandlades Österbotten i en artikel om tidningstryckeriet i Karleby och en notis om ett musikläger i Nykarleby. Bevakningen av Åboland var också knapphändig; tre artiklar behandlade direkt händelser i Åboland. Av den här genomgången kan man dra slutsatsen att Hufvudstadsbladet i väsentlig grad fungerar som en regional tidning för Nyland. Tyngdpunkten ligger på huvudstadsområdet, men även östra och västra Nyland bevakas flitigt. Vasabladets bevakning av de övriga regionerna var ännu knapphändigare, då endast en kort notis kan sägas behandla en regional händelse i Nyland. Man kan således sluta sig till att de finlandssvenska dagstidningarna är mycket regionala till sin karaktär. Den egna regionen är bevakningsområdet; debatten sker i stor utsträckning kring regionala spörsmål. 28

30 Radio och TV är självfallet också viktiga i Svenskfinland. TV består i huvudsak av den finlandssvenska kanalen FST, vilken i viss mån kan antas manifestera en bild av ett sammanhållet Svenskfinland. Radio Extrem gör detsamma genom radiovågorna. Radio Vega har regionala stationer för Österbotten, Åboland, Västra Nyland, Östra Nyland och Mellannyland. Här genomfördes under år 2009 en förändring, då radio Mellannyland döptes om till Huvudstadsregionen. Föreningar Föreningsaktiviteten har traditionellt varit högre bland finlandssvenskar än bland övrig befolkning i Finland (Liebkind, Teräsaho & Jasinskaja-Lahti 2006, s ). Föreningslivet har en viktig betydelse i finlandssvensk vardag och kan därmed antas ha betydelse både för uppfattningen om regionala identifikationer och finlandssvensk gemenskap. Svenskfinland och de tre finlandssvenska regionerna manifesteras tydligt i och genom en rad organisationer och deras underavdelningar eller lokala föreningar. För att ge några exempel så är Svenska lantbruksproducenternas centralförbund och Finlands Svenska Brand- och Räddningsförbund helt finlandssvenska sammanslutningar och har underenheter i de finlandssvenska regionerna. Svenskspråkiga fiskeriförbund finns för Nyland, Åboland och Österbotten. Ungdomsrörelsen och delar av idrottsrörelsen är typiskt organiserad i lokalföreningar som bildar regionala förbund som i sin tur bildar finlandssvenska centralförbund. Dessa föreningar och organisationer har under en lång tid använt de tre utpekade svenska regionerna som spelfält för sin verksamhet. I Österbotten är därtill Svenska Österbottens Förbund för Utbildning och Kultur (SÖFUK) en central aktör för sammanhållningen av det svenska i landskapet. De EU förankrade LEADER- föreningarna för lokal utveckling, s.k. Lokala Aktionsgrupper eller LAG, utgör exempel på nya sammanslutningar med betydelse för lokalt utvecklingsarbete och samarbete inom hela det svenska Finland. Dessa bildar på samma sätt som de historiska medborgarorganisationerna lokala föreningar, regionala sammanslutningar och allfinlandssvenska nätverk och förbund. 29

31 De Finlandssvenska regionernas karaktär Identifikation En människas första identifikation sker med människor och grupper i hennes närhet, det vill säga i direkta kontakter. Alla övriga identifikationer är konstgjorda eller sekundära skapade t.ex. genom politiska diskurser. I Bilaga 11 visas data från fyra stora medborgarundersökningar inom programmen KommunFinland (1996, 2000, 2004) och ARTTU (2008), i vilka respondenterna tillfrågats om samhörighetskänsla med olika geografiska områden. Speciellt anmärkningsvärt är att känslan för länen sjunkit samtidigt som känslan för landskapen och de ekonomiska regionerna ökat. Vi kan notera att förändringarna sammanfaller med landskapens gradvisa förstärkta status från grundandet år 1994, länsreformen 1997 och de ekonomiska regionernas ökade betydelse från 2002 och framåt. Det här kan tolkas så att administrationslösningar, förvaltningsområden och reformer har en viktig betydelse för människors identifikation och samhörighetskänsla. Tabell 5 visar samhörighetskänslan enligt språk åren 1996 och Här syns att samhörigheten på finskt håll ökat på de flesta geografiska nivåer, medan samhörigheten på svenskt håll tvärtom sjunkit på alla områden förutom Ekonomisk region, EU och Europa. Kan det här ses som en antydan på att finlandssvenskarna har fått en ökad känsla av alienation från de finländska samhällsstrukturerna? 30

32 1996 (KommunFinland n= 47 ) Finskspråkiga (N=12 357) Svenskspråkiga (N=1 228) 2008 (ARTTU n =65 kommuner) Finskspråkiga (N= ) Svenskspråkiga (N = 1 155) Bostadsområde 39,4 48,6 47,1 47,8 By eller 39,4 54,5 44,4 50,4 stadsdel Hemkommun 45,6 59,1 50,6 55,1 Ekonomisk 16,0 26,3 43,3 26,6 region Landskap 31,3 40,7 38,5 33,6 Län 39,8 39,9 37,0 24,3 Finland 82,1 73,5 78,6 65,8 Norden 55,9 66,5 52,4 55,8 EU 17,7 15,4 22,4 23,5 Europa 35,6 31,5 38,9 32,4 Tabell 5. Andel (%) som känner stark samhörighet med olika geografiska områden 1996 och 2008 enligt språk (data från Kommunförbundets kommuninvånarundersökningar KUTU-96, KUTU-00, KUTU-04 (inom forskningsprogrammet KommunFinland 2004, se Pekola-Sjöblom et al 2006) och KUTU-08 (inom forskningsprogrammet ARTTU) (kunnat. net/arttu)). I det följande skall människors identifikation med Svenskfinland, den egna finlandssvenska regionen och den regionala nivån undersökas närmare. Materialet som behandlas nedan har hämtas dels från en omfattande identitetsundersökning genomförd i början av 1990-talet (Ståhlberg 1995), dels från Barometerns undersökning genomförd år Båda undersökningarna riktar sig enbart till svenskspråkiga. 31

33 De Finlandssvenska regionernas karaktär Tabell 6 visar samhörighetskänsla med Svenskfinland och Finland. Respondenterna i det gamla Vasa län kände en större samhörighet med Svenskfinland än respondenterna i de två andra tvåspråkiga länen. Anmärkningsvärt är också att samhörighetskänslan med Svenskfinland i Vasa län till och med är större än med Finland. Man kan likväl lägga märke till att den finlandssvenska samhörighetskänslan är stark i alla tre finlandssvenska regioner. Samhörighet med Svenskfinland och Finland (alla jakande svar, inom parentes; stark samhörighet) Svenskfinland Finland Nylands län 90 % (71 %) 91 % (62 %) Åbo och Björneborgs län 91 % (70 %) 94 % (63 %) Vasa län 96 % (83 %) 89 % (58 %) Tabell 6. Statistisk bearbetning baserad på data från projektet Finlandssvenska kulturindikatorer. Tabell 7 visar i vilken utsträckning respondenter i de finlandssvenska regionerna anser att den egna regionen är finlandssvensk. Här ser man att Västra Nyland, Vasaregionen och Södra Österbotten uppfattas vara de mest finlandssvenska. Sammantaget är Österbotten den region som karaktäriseras av den starkaste finlandssvensk asamhörighetskänslan. Är regionen finlandssvensk? Alla jakande svar, inom parentes; stark samhörighet Norra Österbotten 71 % (29 %) Vasaregionen 87 % (35 %) Södra Österbotten 91 % (56 %) Åbotrakten 31 % (8 %) Övriga Åboland 77 % (35 %) Västra Nyland 90 % (43 %) Helsingforsregionen 34 % (5 %) Östra Nyland 63 % (14 %) Tabell 7. Statistisk bearbetning baserad på data från projektet Finlandssvenska kulturindikatorer. 32

34 I det stora hela understöder även den här tabellen antagandet att känslan för en finlandssvensk samhörighet är stark i alla tre finlandssvenska regioner. Uppfattningen om Helsingforsregionens status som finlandssvensk är anmärkningsvärt svag i jämförelse med resten av Nyland. Detsamma gäller Åbotrakten i jämförelse med övriga Åboland. I de stora städerna Åbo och Helsingfors är den svenska befolkningen för liten för att området skall kunna uppfattas som finlandssvenskt. Tabell 8 visar dock att samhörigheten med svenskspråkiga på boningsorten är hög även i Nyland. Samhörigheten är även här störst i Österbotten, men det finns en stark finlandssvensk medvetenhet och samhörighetskänsla också i Nyland. I Helsingfors och Åbo, med liten svensk minoritet är samhörighetskänslan lägre, men ändå relativt hög med tanke på att området inte betraktas som starkt finlandssvenskt. Samhörighet med svenskspråkiga (alla jakande svar, inom parentes; stark samhörighet) På boningsorten På andra orter Nylands län 83 % (55 %) 70 % (31 %) Åbo och Björneborgs län 79 % (48 %) 68 % (33 %) Vasa län 94 % (77 %) 82 % (45 %) Helsingfors 75 % (41 %) 64 % (31 %) Åbo 67 % (30 %) 61 % (26 %) Tabell 8. Statistisk bearbetning baserad på data från projektet Finlandssvenska kulturindikatorer. Ovanstående iakttagelser stöds av Barometerns undersökning från år 2009 (Tabell 9). Här ställs frågorna om respondenten anser att de flesta i kommunen och byn/ stadsdelen tänker på ett likartat sätt i jämförelse med om de flesta svenskspråkiga i kommunen och byn/stadsdelen tänker på ett likartat sätt. Någon fråga på den regionala nivån finns inte här, men även på lägre nivåer säger frågeställningen något om den finlandssvenska samhörighetskänslan i regionen. 33

35 De Finlandssvenska regionernas karaktär I kommunen tänker de flesta på ett likartat sätt Helt, delvis av samma åsikt Nyland 24,9 % N: 398 Åboland 17,7 % N: 79 Österbotten 37,5 % N: 314 I kommunen tänker de flesta svenskspråkiga på ett likartat sätt Helt, delvis av samma åsikt Nyland 55,6 % N: 396 Åboland 51,3 % N: 80 Österbotten 60,3 % N: 321 I byn/stadsdelen tänker de flesta på ett likartat sätt Helt, delvis av samma åsikt Nyland 35,4 % N: 381 Åboland 28,2 % N: 78 Österbotten 52,4 % N: 305 I byn/stadsdelen tänker de flesta svenskspråkiga på ett likartat sätt Helt, delvis av samma åsikt Nyland 55,2 % N: 384 Åboland 46,2 % N: 78 Österbotten 61,6 % N: 310 Tabell 9. Från Barometern Österbotten har även här den största andelen respondenter som håller med om påståendet i både kommunen och byn/stadsdelen, men man kan lägga märke till att ökningen från den språkneutrala frågan till frågan om svenskspråkiga är markant större i Åboland och Nyland. Sammantaget tyder de här tabellerna på att det existerar en stark finlandssvensk samhörighetskänsla, och således också identifikation, även i Åboland och Nyland fastän regionerna som helheter inte betraktas som starkt finlandssvenska. Tanken att det finns behov och utrymme för svenska rum i de stora finskdominerade städerna kan därför antas trolig. Sammanfattningsvis kan det konstateras att identifikationen med ett Svenskfinland är mycket stark i Österbotten. Den svenska identifikationen i Nyland är aningen högre än i Åboland, trots att regionen som helhet inte betraktas som finlandssvensk. En överväldigande majoritet i de båda senare regionerna identifierar sig ändå med finlandssvenskhet. En grogrund för finlandssvensk förväntan finns således i all tre regioner, och den kan antas vara mycket stark i Österbotten. 34

36 Konklusioner En regions status och synlighet grundar sig långt på den historiska anknytningen. En region med redan etablerade symboler står sig bra i konkurrensen med andra regioner och identifikationsnivåer. Österbotten, Nyland och Åboland har långa traditioner som tvåspråkigt styrda förvaltningsområden. Här är det ändå viktigt att komma ihåg att tanken på, eller konstruktionen av, ett avgränsat Svenskfinland inte kom till förrän i slutet av 1800-talet och således sågs inte regionerna som explicit finlandssvenska innan dess (Lönnqvist 1984). Forskningar kring institutionaliseringsprocesser visar att reformer av förvaltningsområden har betydelse för människors känsla av tillhörighet. De senaste två decenniernas förvaltningsreformer har kullkastat de gamla förvaltningsdistrikten och nya håller istället på att formas. Svenskheten i regionerna har fått en möjlighet att positionera sig inom de nya regionerna och ge dem karaktären av tvåspråkiga eller finlandssvenska regioner. Undersökningen av regional media, identifikationsenkäter och föreningsliv indikerar att det finns en finlandssvensk medvetenhet i alla regioner. De finlandssvenska dagstidningarna visade sig vara starkt regionala i sin bevakning, medan radio och framförallt TV har en mer allmänfinlandssvensk prägel. Samtliga indikatorer pekar på att det vi kallat finlandssvensk förväntan, dvs. en förväntan om att regionen skall kunna erbjuda dess invånare meningsfulla handlingsarenor och relevanta tjänster, är starkast i Österbotten, där den till och med kan betraktas som mycket stark. Nivån är något lägre i Åboland och Nyland, även om det också där kan sägas finnas en stark svensk medvetenhet. Landskapen Nyland och Österbotten kan lätt knyta an till en historisk sinnebild av en svenskspråkig region. Åboland och Åbo har också långa svenska traditioner. Identifikationsundersökningen visar att det finns en svensk sammanhållning också i Nyland och Åboland, vilket kan vara en grund för ett medvetandegörande av respektive finlandssvensk region. Identifikationsenkäten (Tabell 5) antyder att finlandssvenskarna känner sig allt mer främmande för den finländska samhällstrukturen. Redan en svag antydan om något sådant borde få varningsklockor att ringa. En strategi för att inkludera svenskspråkiga i strukturerna på ett bättre sätt är nödvändig. Institutionaliseringsteorin ger inte möjlighet att mäta identifikationsnivå eller förväntningsstrukturer i dagens regionala områden. Förhoppningen är att ovanstående redogörelse ändå belyst hur det vi kallar Svenskfinland sett ut och utvecklats under det senaste seklet och vilken betydelse regionbegreppen haft, har och kan ha i framtiden. 35

37 De Finlandssvenska regionernas karaktär 4. Regionala mönster i organisationskulturer Reformerna på 1990-talet och dagens reformer När regionala kulturer och särdrag diskuteras föreligger det starka skäl att fokusera på de lokalt förankrade institutionerna. Då en ny utvecklingsenhet skulle planeras i början av 1990-talet gavs ansvaret för planeringen av den konkreta områdesfördelningen i stor utsträckning till den kommunala nivån. Processen att konstruera de nuvarande landskapsförbunden skiljde sig därför starkt i de finlandssvenska regioner som den här undersökningen studerar. Det är därför av stort intresse att redogöra för debatten som föregick uppritandet av en ny landskapskarta i de finlandssvenska regionerna. Vilka var huvudfrågorna och huvudalternativen och hur bevakades de svenska intressena? Under hösten 2009 genomfördes tretton intervjuer med personer som hade innehaft nyckelpositioner under reformeringsprocessen på 1990-talet. De intervjuade personerna hade antingen som tjänstemän (kommundirektörer, anställda vid regionplaneförbund) eller förtroendevalda i kommuner och i riksdag haft god insyn i reformprocessen i början på 1990-talet. En av de intervjuade hade som forskare nära insyn i reformarbetet. Intervjuerna genomfördes som ostrukturerade sådana för att intervjuobjekten fritt skulle ha möjlighet att berätta hur de upplevt debatten i varje region. Såsom nedanstående redogörelse tydligt visar, framskred konstruktionen av de nya förbunden mycket olika i de tre finlandssvenska regionerna. Åsikterna som presenteras är intervjuobjektens uppfattningar om reformerna i början av 1990-talet - såsom de erinrar sig händelseförloppet omkring 15 år senare. 36

38 Nyland Den regionala förvaltningens utveckling Det historiska landskapet Nyland motsvaras ungefärligen av det gamla Nylands län. Konstruktionen av landskapsförbund i början av 1990-talet ledde till etableringen av två nyländska förbund; Nylands förbund och Östra Nylands förbund. Före landskapsreformen verkade fyra regionplaneförbund inom området: Västra Nylands regionplaneförbund och Länsi-Uudenmaan seutukaavaliitto i den tvåspråkiga och finskspråkiga och västra delen, Östra Nylands regionplaneförbund i den tvåspråkiga östra delen och Helsingfors regionplaneförbund i huvudstadsområdet (Bilaga 3). Dessa förbund ombildades under 1990-talet genom att Östra Nylands regionplaneförbund ombildades till Östra Nylands Landskapsförbund, medan de övriga tre regionplaneförbunden bildade Nylands Förbund. Efter det att intervjuerna för denna rapport gjordes, år 2010, gick de båda nyländska landskapsförbunden samman och bildade på så sätt ett förbund som omfattade hela det tidigare länet. Eftersom också Nylands TE-central (numera NTM- central) och den regionala miljöcentralen verkar inom det gamla länet så har regionen som statligt förvaltningsområde ganska långt bibehållit sin historiska utsträckning. Fastän landskapsreformen delade in Nyland i två delar, så är det ännu motiverat att ur ekonomisk och demografisk synvinkel tala om tre olika regioner: västra Nyland, Östra Nyland och huvudstadsområdet. En kamp mellan sammanslagning och självständighet Utvecklingen under 1990-talet i Nyland präglas enligt de intervjuade av en dragkamp mellan självständighetsivrare i västra och östra Nyland och huvudstadsområdets strävan att ena landskapet. Huvudstadsområdet hade länge velat expandera sitt inflytandeområde till att omfatta hela det gamla Nyland. Redan år 1979 yrkade Helsingfors regionplaneförbund på att få annektera Sibbo från Östra Nylands regionplaneförbund. I mitten av 1980-talet föreslogs det att alla nyländska regionplaneförbund skulle fusioneras. De mindre förbunden stretade emot ända fram till 1990-talets landskapsreform. Nyckelaktörerna berättar att striden om tillblivelsen av de båda landskapsförbunden i Nyland kretsade kring frågan om de starka svenska områdena i öst och väst. Huvudstadsområdet gick utan större diskussion samman till en helhet, medan Västra Nyland valde att gå samman med Nylands Förbund efter en het debatt. Östra Nyland lyckades genom en lyckad strategi bilda ett eget förbund. 37

39 De Finlandssvenska regionernas karaktär I huvudstadsområdet bor den största delen av de svenskspråkiga i Nyland, men dessa utgör samtidigt en relativt liten andel av den totala befolkningen. Svenskans situation är mer komplicerad och svårtydd än i övriga finlandssvenska regioner, vilket också visat sig genom svårigheten att få tydliga synpunkter av de intervjuade. Ett resonemang kan dock återberättas. En svenskhet existerar, men i nätverk som är svåra att få syn på. Svenskan har - särskilt i de nya stadsdelarna ofta blivit ett hemma-språk, som syns lite i gatubilden eller i samhällsfunktionerna. De svenskspråkiga är ofta tvåspråkiga och använder ofta sitt modersmål främst i privata sammanhang eller i situationer där det är givet att svenska är gångbart. Man tar inte så ofta ställning till frågor utgående från språk, utan andra värden kan framstå som viktigare. Enligt en av de intervjuade finns det ingen klar föreställning hur svenskspråkiga lösningar skall se ut och det har inte funnits någon gemensam svensk linje i de reformer som genomförts. En annan aktör anser att konstruktionen av Nylands Förbund blev en olycklig konstruktion på så sätt att Helsingfors stad kom att bli totalt dominerande. Stadens förvaltning är betydligt större än hela förbundets. Svenskheten i huvudstadsområdet kan dock inte definieras med samma begrepp som i övriga finlandssvenska regioner, just på grund av att den är så utspridd och mångfasetterad. Finlandssvenskheten i huvudstadsområdet lever ändå, och detta märks exempelvis i rekryteringen till svenskspråkiga skolor, högskolor och universitet samt inom olika kulturella fält. I Västra Nyland var nyckelaktörernas berättelse mer entydig. Det stod klart att regionen var för liten för att bilda ett eget landskapsförbund. En samgång med Nylands Förbund var hela tiden huvudalternativet. Många svenskspråkiga i regionen såg dock ett stort hot i att som en liten minoritet uppgå i det folkrika huvudstadsområdet. De största protesterna kom emellertid från markägarna, som motsatte sig att ge upp sin rätt till egen markplanering. Det var trots allt så att ett till stora delar svenskt landsbygdsområde i så fall skulle gå samman med ett i huvudsak finskspråkigt huvudstadsområde. Alternativa lösningar söktes därför, framförallt en samgång med Åboland eller Östra Nyland, men dessa alternativ uppfattades inte vara realistiska. Trots att oviljan att gå samman med huvudstadsregionen var stor föll motståndet på just det att inget realistiskt motalternativ kunde presenteras. Svenska Folkpartiet var till 90 procent mot en samgång; men de övriga partierna var för, vilket avgjorde frågan, menade en intervjuad. Förespråkarna för samgång ansåg att regionen skulle ha nytta av det ekonomiska stödet från huvudstadsregionen, samtidigt som man skulle få sitta med vid de bord där besluten tas och få delta i stora utvecklingsprojekt. Ett krav för att en samgång skulle genomföras var bildandet av en regiondelegation för västra Nyland inom förbundet. Delegationen har ingen formell beslutsmakt, utan fungerar som en lobbyorganisation och samlingsarena för de västnyländska kommunerna. I realiteten har delegationen haft ringa påverkan, enligt en intervjuad. 38

40 Västnyland har idag en stark självmedveten svenskhet, men har haft problem att finna en gemensam västnyländsk identitet. Det här syntes speciellt då det inte var möjligt att få med Ingå och Hangö i kommunen Raseborg. Kyrkslätt och Sjundeå vacklar mellan Västnyland och huvudstadsregionen. Det är ett faktum att huvudstadsregionen snabbt expanderar västerut. Nyinflyttare är ofta pendlare till Helsingfors och förändrar den västnyländska kulturen och samhörigheten. Tjänstemän som tjänstgjort vid de västnyländska kommunerna menar att stora förändringar skett bara sedan 1990-talet, då samhörigheten mellan de västnyländska kommunerna ännu var betydligt större. Östra Nyland lyckades bilda ett eget landskapsförbund i metropolområdets absoluta närhet. De intervjuade berättar om en process där centrala tjänstemän vid Östra Nylands regionplaneförbund var drivande för linjen om självständighet. Man hörde kommunernas åsikter och fann stöd för att omforma regionplaneförbundet till ett landskapsförbund enligt den eftersträvade mallen. Den här självständighetsivran grundade sig enligt en sagesman på knutpatriotism. Det fanns en rädsla för att bli en spelbricka i metropolområdet. Självbestämmande över det egna området var det viktiga. Svenska Folkpartiet och de svenska intressena hängde på en redan påbörjad process, enligt en nyckelaktör. Att få till stånd ett landskapsförbund med en stark svensk gruppering var förstås lockande. Språket kom följaktligen med som ett viktigt motiv, men var alltså inte på något sätt den initiala drivkraften. Det fanns röster som hävdade att man skulle hamna utanför tillväxtområdet och inte få ta del av de stora utvecklingsprojekten om man inte anslöt sig till Nylands Förbund. Det rådde dock till slut enighet bland kommunerna att bilda ett eget förbund (Östra Nylands Förbund 2009). Den planerade regionförvaltningsmodellen orsakade dock splittring och heta diskussioner även inom de politiska partierna. Sibbo-frågan kan sägas symbolisera problematiken med Östra Nylands Förbund. En intervjuad förklarar att inkluderingen av Sibbo i landskapet var det som räddade konstruktionen av Östra Nylands Förbund i början av 1990-talet, och blev också dess fall då Helsingfors lyckades pressa fram sina intressen 2010 och Östra Nyland anslöt sig till resten av landskapet. Sibbo är beläget så pass nära metropolområdet att det under flera årtionden har ansetts nödvändigt för Helsingforsområdet att inkludera kommunen i den regionala planläggningen. Att Sibbo ska stå utanför huvudstadsområdet var i längden markpolitiskt inte hållbart. 39

41 De Finlandssvenska regionernas karaktär Östra Nyland har idag en stark självmedveten finlandssvenskhet, som fungerar på båda språken. Konstruktionen Östra Nylands Förbund har varit viktig för svenskheten i regionen. Östra Nyland har länge varit pressat av att vara beläget så nära metropolområdet. En tjänsteman på Östra Nylands Förbund berättar att inflyttningstrycket har varit stort och att det har begränsats kraftigt på grund av att kommunerna inte klarat av att ordna bostäder och service i sådan utsträckning som begärts. En kraftig inflyttning innebär alltid en förändring av den regionala kulturen. I skapandet av ett eget landskap bromsades antagligen i viss mån den processen. 40

42 Åboland Den regionala förvaltningens utveckling Egentliga Finlands förbund bildades enligt samma gränser som Egentliga Finlands regionplaneförbund och det gamla länet Egentliga Finlands län (Bilaga 3). De svenskspråkiga invånarna i landskapet koncentreras till skärgårdskommunerna och Åbo stad samt i någon mån till kranskommunerna runt Åbo talsreformerna förändrade institutionernas förvaltningsområden, men i jämförelse med övriga finlandssvenska regioner var förändringarna för Åboland inte så omvälvande. Åbo fick behålla sin status som länshuvudstad, landskapsförbundet bildades utgående från regionplaneförbundet och TE-centralen omfattade samma territorium som det gamla länet. Den strategi som kom att förverkligas för att säkra de svenska intressena vid skapandet av Egentliga Finlands förbund var att omforma den dåvarande skärgårdskommittén till en skärgårdsnämnd inom förbundet. Nämnden fick inte politisk representation, utan representationen gavs endast åt skärgårdskommunerna. På så sätt kom nämnden att totalt domineras av Svenska Folkpartiet. Nämnden hade dock inga egna medel i budgeten och den avskaffades senare eftersom den inte hade stöd i lagstiftningen (nämnder måste följa politisk representation). Idag sköts skärgårdsfrågorna av en kommitté under styrelsen och har därmed en betydligt svagare position. Idag är Region Åboland r.f. och Axxell Utbildning Ab viktiga konstruktioner för den svenska befolkningen i Åboland. Fem regioner bildades inom Egentliga Finlands Förbund, där Region Åboland kom att representera de svenska kommunerna. Denna indelning gjordes för att förenkla arbetet; det var en omöjlighet att alla 56 kommuner skulle höras enskilt. Föreningen Region Åboland grundades 1995 under namnet Skärgårdshavets utvecklingscentral. Föreningens syfte är att utveckla medlemskommunernas intressebevakning, service och förbättra samarbetet kommunerna emellan. Åbo Kulturråd bildades som ett frivilligt landskapsförbund av de svenskspråkiga kommunerna, för att övervaka utbildning och kultur på svenska. Från en början var tanken att kommunerna skulle sköta mellanstadieförvaltningen, men man insåg snart att de inte skulle ha muskler att genomföra detta. Aktiebolaget Axxell tog istället över. Axxell sköter idag svenskspråkig yrkesutbildning och folkhögskolor. Som främsta ägare står Svenska folkskolans vänner r.f. och Svenska Småbruk Och Egna Hem Ab. 41

43 De Finlandssvenska regionernas karaktär En strategi för en liten svensk minoritet Processen kring landskapsförbundets konstruktion i Åboland förlöpte i en relativt snabb takt. En intervjuad förklarar att det fanns en rädsla att det svenska skulle marginaliseras i ett landskapsförbund av Egentliga Finlands storlek. En strömning i debatten tog fasta på detta och lanserade det nyländska spåret, där Åboland skulle rikta sig österut istället för mot Åbo. Ett landskapsförbund med det svenska Västnyland skulle bli en starkt svenskspråkig konstruktion, menade man. Pargas och Väståboland ansåg dock att avståndet till Ekenäs var för långt, medan Kimitoön var mer välvilligt inställd till idén. Det nyländska spåret var ändå aldrig något riktigt trovärdigt alternativ, enligt en nyckelaktör. Det har aldrig existerat någon stark tradition av samarbete mellan de båda områdena. Även ett svenskspråkigt sjukvårdssamarbete mellan Borgå, Västra Nyland och Åbolands sjukhus diskuterades, men även detta rann ut i sanden till förmån för bildandet av Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt. Strategin att bygga svenskheten kring skärgårdsfrågorna lyckades emellertid bra. Det svenska i Egentliga Finland räddades tack vare skärgårdsfokuseringen och den svenska kommunförvaltningen. Den svenska intressebevakningen fungerade då det fanns en sakfråga att bygga argumenten kring, enligt en nyckelaktör. Det fanns förståelse i statsrådet för skärgårdens och svenskans speciella behov. Under senare år har dock den här förståelsen minskat, menar nyckelaktören. Den svenska servicen garanterades i den gamla länsstyrelsekonstruktionen. Svenskan har sökt en position i samband med skärgårdsfrågorna, men har för övrigt till stora delar tappats bort i landskapsförbundet. Åboland har en stark svensk kultur kring skärgårdskommunerna. Även Åbo stad har en självmedveten svenskhet, mycket tack vare Åbo Akademi, menar en aktör. De svenska kommunerna präglas av de naturliga förutsättningar skärgården erbjuder. Sammanslagningar och gemensam service har bromsats av avstånden i skärgården. KSSR-processen lyckades dock sammanslå åtta kommuner till två. De svenskspråkiga i Åbo stad och Åboland lever i olika verkligheter, men samarbetet har ändå varit gott. Det existerar inget institutionaliserat samarbete mellan dessa, utan Åbo deltar som observatörer i en rad institutioner. 42

44 Sydkustens landskapsförbund är en för södra Finland samlande organisation för den finlandssvenska kulturen, och kräver därför ett eget omnämnande. Förbundet är en intresseorganisation för de tvåspråkiga kommunerna i södra Finland. Organisationen sköter främst frågor om kultur och utbildning. Sydkustens landskapsförbund bildades 1998 genom en sammanslagning av de frivilliga landskapsförbunden Nylands Svenska Landskapsförbund och Åbolands Kulturråd (Johansson 2004). Dessa båda organisationer (tillsammans med Svenska Österbottens landskapsförbund) grundades på 1950-talet för att stöda och bevaka den svenska kulturen och utbildningen i Finland. Tanken om fusionen av förbunden föddes i och med landskapsreformen, som medförde att de svenska intressena riskerade marginaliseras i Nyland och Egentliga Finland. Även EU och dess projektansökningsprocesser gav incitament att bilda en svensk organisation med mer muskler. Man noterade här hur den lyckade konstruktionen SÖFUK i Österbotten lyckades ro iland ett flertal EU-projekt. De åboländska och sydländska förbundens fusion syftade till att skapa en finlandssvensk helhet i södra Finland (Johansson 2004). Traditionen av samarbete och samhörighet mellan de båda regionerna har varit svag, och därför kan konstruktionen av Sydkustens Landskapsförbund ses som nyskapande. Sydkusten har dock aldrig blivit någon stark aktör och intressebevakare. En central tjänsteman på förbundet berättar att förbundets huvudsakliga verksamhet idag berör vardagsnära projekt, som svenskspråkiga servicetjänster för barnfamiljer. Förbundet fyller en funktion framförallt i de stora städerna, där den svenska servicen är som mest bristfällig. Sydkusten har haft problem med att få kontinuitet i personalstyrkan. Det har hämmat verksamheten, speciellt i Åboland. Att organisationen inte fått den starka position som man hoppades beror på att den inte haft någon verksamhet i egen regi utan fungerat som ett komplement till andra organisationer, enligt en intervjuad. SÖFUK i Österbotten har exempelvis hand om den svenskspråkiga andrastadieutbildningen och har på så sätt etablerat sig som en viktig aktör i regionen. I Nyland och Åboland uttrycks ett behov av en samlande svenskspråkig institution, som intressebevakare och stöd för svenskspråkiga projekt. 43

45 De Finlandssvenska regionernas karaktär Österbotten Den regionala förvaltningens utveckling Det svenska Österbotten är beläget vid kusten av det tidigare Vasa län, som idag är uppdelat i de tre landskapen Österbotten, Mellersta Österbotten och Södra Österbotten. Tredelningen av länet syntes första gången då frivilliga regionplaneförbund upprättades på 1950-talet kring Karleby, Vasa och Seinäjoki. Efter det att byggnadslagen godkänts 1958 gick de frivilliga förbunden samman och bildade Vasa regionplaneförbund (Bilaga 3). Bildandet av dagens landskapsförbund splittrade igen den här konstruktionen till 1950-talets tre områden. Samtidigt som Österbottens Förbund skapades kom också Österbottens TE-central och Västra Finlands miljöcentral till som nya statliga enheter. Miljöcentralen hade hela det gamla Vasa län som verksamhetsområde, medan TE-centralens verksamhetsfält kom att omfatta både Österbotten och Mellersta Österbotten. Dagens NTM-central motsvarar det tidigare Vasa län medan Regionförvaltningsverket har ett förvaltningsområde som är okänt i den finska förvaltningshistorien (se Bilaga 7). Sett till servicen på svenska har ingen markant förändring skett i Österbotten i och med reformerna på 1990-talet. De statliga institutionerna arbetar på båda språken, medan kontruktionen av landskapsförbundet bildat en stark tvåspråkig enhet (se Lindfors 2009). Det frivilliga landskapsförbundet Svenska Österbottens landskapsförbund, omformades efter landskapsreformen till Svenska Österbottens Förbund för utbildning och kultur (SÖFUK). SÖFUK har med åren vuxit till sig och är numera en samlande institution för svenskspråkig yrkesutbildning och kultur i Österbotten och en viktig aktör för svenskan i landskapet. Karlebys och Seinäjokis önskan om egna landskap och de svenska österbottningarnas ovilja till ett svenskspråkigt landskap Sammanslagningen av regionplaneförbunden 1958 genomfördes efter en het debatt. Kritikerna menade att ett regionplaneförbund omfattande 57 kommuner skulle bli för stort. Karleby och Seinäjoki behöll en del av sin egen markplanering genom att regionala nämnder upprättades, motsvarande de tidigare frivilliga regionplaneförbunden. Då en regional reform igen blev aktuell i början av 1990-talet yrkade Karleby och Seinäjoki igen på att få bilda egna landskap. Den här gången fick man gehör i den centerpartiledda regeringen. Konstruktionen av de nya landskapen i gamla Vasa län skiljer på så sätt sig från de övriga finlandssvenska regionerna, där landskapsindelningen i större utsträckning grundades på en överläggning mellan kommuner. 44

46 Mellersta Österbottens var som landskap en ny konstruktion. Området hade tidigare definierats som en region (seutukunta). Kritikerna menade att området var för litet för att bilda ett eget landskap. En intervjuad menade att även de svenskspråkiga i Karleby stödde konstruktionen, trots att den drog en ny förvaltningsgräns genom det svenska Österbotten. Fördelarna att få ett eget landskap och utgöra ett regioncentrum övervägde. Det faktum att de svenskspråkiga Karlebyborna inte tog strid i frågan omöjliggjorde för svenska organisationer att ta agera i frågan. Resultatet av reformerna på 1990-talet blev att det tvåspråkiga Vasa tappade sin status som länshuvudstad och att ett landskap med svensk majoritet bildades. De svenskspråkiga och tvåspråkiga kommunerna i Österbotten motsatte sig den här indelningen. Konstruktionen var helt och hållet ett resultat av Seinäjokis och Karlebys strävanden att skapa egna landskap, enligt en nyckelaktör. Politikerna i Vasa blev här överkörda av sina partier. De centerdominerade områdena kring Seinäjoki och Karleby fick sin vilja igenom. Kommunerna längs kusten sörjde Vasas förlorade status, trots att man nu fått en landskapskonstruktion med svensk majoritet. En central tjänsteman på Österbottens Förbund menar att de här känslorna levt kvar och att de svenskspråkiga politikerna ännu agerar som om de var i minoritet i förbundet. Finlandssvenskheten har traditionellt varit stark och självmedveten i Österbotten, mycket tack vare den kommunala strukturen, med ett flertal nära på enspråkigt svenska kommuner. Under de senaste åren har dock denna självsäkerhet försvagats. Landskapsindelningen i gamla Vasa län skapade en splittring och konkurrensförhållande som tidigare inte existerat, enligt en intervjuad. Regioncentrummodellen, med Vasa som lokomotiv, har skapat spänningar mellan centrum och periferi i landskapet. Kommun- och servicestrukturreformen (KSSR-reformen) vars mål var att åstadkomma kommunsammanslagningar och förstorade servicedistrikt har bidragit till att de svenskspråkiga känner sig hotade. Österbotten är ett landskap där det ännu finns en hel del svenskspråkiga som har stora problem att agera på finska. Att finlandssvenskarna känner sig utsatta på grund av reformeringarna är därför begriplig, trots att landskapet är det mest svenska på fastlandet. 45

47 De Finlandssvenska regionernas karaktär Hur ska de svenska regionala kulturerna utvecklas? De gamla länsstyrelserna garanterade svensk service. Konstruktionen av nya institutioner och förbund medförde osäkerhet. Landskapsförbunden etablerades som helt nya konstruktioner som sökte sin funktion i samhället. I landskapen med stor andel svenskspråkiga (Österbotten och Östra Nyland) utvecklades förbundens rutiner samtidigt på båda språken. Tvåspråkigheten byggdes in i organisationen. I Egentliga Finlands Förbund och Nylands Förbund utvecklades förvaltningssystemet på finska. Svenskan beaktades inte i uppbyggnadsskedet, utan kom in då strukturerna redan var utarbetade. I det skedet var det svårt att få till stånd lösningar som kunde tillvarata den svenska befolkningens intressen. Svenska och tvåspråkiga lösningar måste vara med i planeringsskedet för att kunna beaktas fullödigt. Under enhetsstatens och länsstyrelsernas maktutövande garanterades en likvärdig svenskspråkig service i de svenskspråkiga regionerna. Den regionala konkurrensen motarbetades och istället betonades regional utjämning. Möjligheterna till samordning av svensk service fanns tillstädes under sådana omständigheter. EU:s strategi att koncentrera utvecklingen till den regionala nivån har gett de regionala gränserna en ny innebörd. Regionerna konkurrerar mot varandra, om statliga utplaceringar och näringslivssatsningar. Profileringen fokuserar på utvecklingen av regioncentrum och majoritetens styrkor. Under sådana premisser hamnar den svenska minoriteten lätt i marginalen. Utveckling och projekt utgår i stor utsträckning från de regionala gränserna. Delas svenska områden marginaliseras svenskan ytterligare. Att konstruera egna svenska organisationer utanför de officiella marginaliserar lätt de svenska intressena. En organisation som Sydkustens Landskapsförbund kan ses som en institutionalisering av finlandssvenskheten, men en organisation utan ansvarsområden saknar medel och tyngd att påverka och blir osynlig för medborgaren. Här kan modell tas från Kommunförbundet, som fick en inflytelserik svensk avdelning, istället för att en separat svensk organisation utanför beslutsapparaten hade bildats. En lobbyorganisation för svenska intressen behövs, men att sitta med vid borden där besluten tas är nog så viktigt. 46

48 5. De finlandssvenska regionerna i Finlands modernisering konsekvenserna av grundläggande omflyttningsprocesser Det svenska Kustfinland under tidig industrialisering I Martin Klövekorn s Die sprachliche struktur Finnlands finns en karta över den svenskspråkiga befolkningens utbredning och procentuella andel av hela befolkningen kommunvis i Finlands kustregioner år 1880 och 1950 (Klövekorn 1960, 16). Av kartan framgår tydligt hur de tre finlandssvenska regionerna (Åland del av Egentliga Finlands län) påverkades i olika grad av befolkningens omflyttning under industrialiserings första 70 år; från 1880 till I Österbotten hade andelen svensktalande minskat nämnvärt endast i kuststäderna. I Vasa hade t.ex. andelen svensktalande sjunkit från över 80 procent svensktalande år 1880 till intervallet procent år 1950; i Jakobstad och Gamlakarleby hade andelen sjunkit från över 90 procent till procent. Figur 2. Svenskspråkig befolkning i Finland 1880 och 1950 (Klövekorn 1960 s. 16) 47

49 De Finlandssvenska regionernas karaktär Språkförhållanden i landskommunerna hade endast marginellt påverkats av moderniseringsprocessen under dessa 70 år (en viss uttunning hade skett i kommunerna kring Vasa och i Sydösterbotten). I Nyland var det inte bara städernas språkförhållanden som påverkades starkt av flyttningsrörelsen under moderniseringens första årtionden. Ökningen av det finska inslaget var påtagligt i de flesta landskommuner i mellersta och östra Nyland. Trots detta var den svenska befolkningen fortfarande i majoritet i Väst- och Östnylands landskommuner. Också i Åboland hade en viss inflyttning till landskommunerna skett och andelen svensktalande hade minskat radikalt i Åbo. Ovan nämnda språkliga förändringar illustrerar de finländska kustregionerna läge i Finlands moderniseringsprocess. Beslutet att flytta huvudstaden från Åbo till Helsingfors medförde, från slutet av 1800-talet då industrialiseringen och därmed hörande urbanisering tog fart, att Nyland blev det centrala målområde i hela den process under vilken Finland omvandlades från en utpräglad bondestat till ett modernt industrisamhälle. Industrialiseringen i Österbotten var relativt svag återhämtningen efter tjärepoken gick långsamt - och eftersom kuststädernas omland i övervägande grad var svenskspråkigt så blev inte heller de språkliga förändringarna i städerna särskilt dramatiska. En betydande del av arbetarna i industrin kom från de svenska landskommunerna. Men den långsamma industriella tillväxten i Österbotten medförde samtidigt att Österbotten drabbades hårdare än någon annan region av emigrationen till Nordamerika (Toivonen 1963). Trots att också kranskommunerna kring Helsingfors hade övervägande svensk befolkning kunde den utgöra bara en mindre del i den väldiga urbaniseringsprocess som vidtog från 1980-talet. Därmed blev den svenskspråkiga befolkningen i mellersta Nyland på ett tidigt stadium minoriteter i kommuner och byar som tidigare varit nästan helt svenskspråkiga (Tandefelt 1984, s, ). Då äktenskap över språkgränsen samtidigt blev vanligt kom förfinskning av den svenska arbetarklassen i Nyland att redan i början av 1900-talet vara en stor samhällsfråga. När det gäller Åbo så kan man konstatera att de kringliggande fastlandskommunerna hade en övervägande finsk befolkning, vilket betydde att de svenskspråkiga på ett tidigt stadium blev en liten minoritet av befolkningen. Pargas var i Åboland den ort som tog emot ett betydande antal inflyttare från den svenska skärgården och därmed fick den en typisk tvåspråkig prägel som fortfarande gäller. Dalsbruk på Kimitoön fungerade på samma sätt som Pargas som ett viktigt målområde för en invandring till industriella yrken. En struktur med tvåspråkiga bruksorter uppstod 48

50 på liknande sätt på några ställen i Svenskfinland där landsbygden kring enskilda industrier var övervägande svenskspråkig (t.ex. Oravais, Billnäs, Fiskars, Tolkis). De flyttningsmönster som ovan beskrivits fortsatte att prägla bilden också under industrialiseringens andra stora våg då den moderna välfärdsstaten Finland tog gestalt från 1960-talet. Det nya var emellertid hastigheten och omfattningen, kraften, i den inflyttning till södra Finland som präglade särskilt åren som i finsk samhällslitteratur brukar benämnas hullut vuodet, de galna åren eller suuri rakennemuutos, den stora strukturomvandlingen. På några år flyttade tiotusentals finskspråkiga människor från norra och östra Finland till Nyland och till de förstäder som i rasande takt byggdes upp kring Helsingfors (Kiljunen 1979). Vasta 1960-luvun jälkipuolen ja 1970-luvun alun ennätysmäinen muuttoliike, kun suuret ikäluokat alkoivat muuttaa pois kotitiloilta, sai aikaan maatalousväestön nopean ja lopullisen vähentymisen (Haapala 2004, 235). Redan 1964 hade Heikki von Hertzen formulerat en vision om ett modernt Nyland där inflyttningen skulle kanaliseras till sju kuststäder mellan Borgå och Kyrkslätt. Den här s.k. von Herzenplanen med sjustadsprojektet ansågs på svenskt håll utgöra ett stort hot mot det svenska i Nyland också om von Herzen motiverade sitt sjustadsprojekt med att han ville försvara en riktig landsbygd med tydliga gränser mellan det urbana och rurala Nyland (von Herzen 1964). Trots att inflyttning till Nyland samt Tammerfors- och Åboregionerna var massiv från senare delen av 1960-talet valde många att emigrera till Sverige. Den stora strukturomvandlingens målområden var således både södra Finland och olika industriorter i Sverige (Kiljunen 1979). Aarsaether & Baerenholdt (2001) har utvecklat begreppet coping strategies ungefär strategier för att bemästra i samband med undersökningar av hur perifera samhällen i norra Skandinavien mer eller mindre aktivt försökt anpassa sig till och bemästra socio-ekonomisk förändring under moderniseringsprocesser. Det är klart att den svenska befolkningen i Nyland hade begränsade möjligheter att på något avgörande sätt påverka den genomgripande modernisering och urbanisering på finska som riktade sig till det landskap där mer än hälften av den svenska befolkningen hade sitt hemvist och ett landskap som samtidigt också blev ekonomiskt centrum i det självständiga Finland. Det kunde inte bli så mycket mera än en anpassning till externt givna processer. I en demokratisk stat hör befolkningens fria rörlighet till de mest grundläggande rättigheterna. Den finländska grundlagen och språklagen bygger på individprincipen, dvs. att den språkliga indelningen bestäms utgående från befolkningens individuella språkangivelse och att områdets språkliga indelning följer förändringarna i befolkningens språkliga sammansättning. Därmed fanns inga starka instrument eller mekanismer för att påverka den språkliga omvandlingen av Nyland. Det är också svårt att tänka sig att någon form av territoriellt baserad indelning i svenskt och finskt skulle ha kunnat fungera i en region som så starkt var målområde för en hel stats modernisering. 49

51 De Finlandssvenska regionernas karaktär Denna omständighet, att befolkningens omflyttning i samband med Finlands modernisering drabbade Nyland och Österbotten på fundamentalt olika sätt är något som ofta förbises också i dagens debatt. Många diskuterar som om det nyländska mönstret skulle upprepas under senare skeden i Österbotten. Denna syn är dåligt förankrad och stämmer inte alls överens med det vi vet om övergripande demografiska mönster under Finlands moderniseringsprocess (Aro 2007). Som en följd av de tre finlandssvenska regionernas olika position i hela nationalstaten Finlands modernisering med vidhängande urbanisering blev det - i varje fall i teorin - möjligt att utveckla olika coping strategies, olika strategier att bemästra moderniseringen. Nyländska försök att bemästra situationen har ofta handlat om att behålla ett generellt svenskt inflytande på samhällsprocessen i Väst- och Östnyland under det att man i huvudstadsregionen framför allt fått rikta in sig på att behålla inflytande över vissa nyckelområden såsom utbildning och kultur samt från 1980-talet även dagvård. Utvecklingen i det svenska Österbotten gav utrymme för en bredare arsenal av s.k. policyinstrument andra medel för att bemästra situationen för att använda Aarsaether & Baerenholdts begrepp. Men svårigheten med att hitta nya industriella nischer efter tjärepoken ledde i Österbotten till andra processer som också de var lika svåra att bemästra. Det österbottniska hotet hette emigration. Den finlandssvenska emigrationen Den svenska uttunningen i Nyland som var så tydlig redan i Klövekorns analys av förändringar under den tidiga industrialiseringen fortsatte med ökad styrka under 1900-talets senare del. Finnäs (2007, 10) har med hjälp av demografiska kartor för åren 1900, 1950 och 2005 visat hur den svenska befolkningen i många kommuner på den nyländska landsbygden förvandlades från majoritet till minoritet mellan åren 1950 och På den österbottniska landsbygden minskade visserligen antalet enspråkigt svenska kommuner men också de som blev tvåspråkiga utgående från språklagens kriterier hade fortsättningsvis en mycket stark svensk majoritet. Finnäs har senare visat att andelen svenskspråkiga ökat i flera österbottniska kommuner (Jakobstad, Kristinestad och Närpes under 2000-talet (Finnäs 2010). När man analyserar långsiktiga förändringar i befolkningens språkliga struktur i Finlands tvåspråkiga kustregioner bör man alltså minnas att den finskspråkiga inflyttningen med tillhörande växande tvåspråkig familjebildning bara utgör myntets ena sida; den andra grundläggande förklarande variabeln utgörs av finlandssvensk emigration först till Nordamerika och senare till Sverige. 50

52 Dessa två demografiska processer finskspråkig inflyttning som hör samman med hela Finlands modernisering och den omfattande emigrationen av svenskspråkig befolkning till Nordamerika och Sverige - borde alltså behandlas parallellt om man vill förstå hela komplexet med å ena sidan svenskspråkig emigration, å andra sidan finskspråkig inflyttning till tidigare övervägande svenska områden. Om man utelämnar den förstnämnda omständigheten kommer bilden att bli missvisande. Fougstedt (1984, s ) och Finnäs (1986, s ) har utförligt behandlat emigrationen av svenskspråkig befolkning från Finland till Sverige. Emigrationen av svenskspråkiga från Finland till Sverige avviker i avgörande grad från den omfattande finska emigrationen. Den grundläggande skillnaden mellan svenskspråkig och finskspråkig utflyttning till Sverige är att den förstnämnda började nästan omedelbart efter det andra världskriget under det att den finskspråkiga var obetydlig fram till mitten av 1960-talet. Till de allra första grupperna av emigranter hörde fiskar- och småbrukarbefolkning från Österbotten, Åboland och Åland. År 1958 gjorde Knut Pipping och Ida van Hulten-Pipping en kartläggning av ungdomarna i den åländska skärgården (Pipping & van Hulten Pipping 1960). I de flesta kommuner befann sig mer än tre fjärdedelar av den yngre befolkningen i Sverige. Mönstret var liknande om än kanske inte lika dramatiskt i Åbolands skärgård och i vissa delar av Österbotten (Forsberg 1971). När man i nationella kretsar började analysera (den finskspråkiga) emigrationen till Sverige i slutet av 1960-talet hade alltså en svenskspråkig emigration redan länge satt djupa spår särskilt i Österbotten och i Åboland, men även Nyland påverkades. Först i och med den svenska migrationskommitténs arbete i mitten på 1970-talet började helhetsbilden av den finlandssvenska emigrationen och dess följder ta form. Finnäs (1986) kom med hänvisning till en rad olika källor till slutsatsen att den svenska utflyttningen under tjugoårsperioden [ ] sannolikt översteg personer, dvs. i genomsnitt 3000 per år. Eftersom majoriteten av emigranterna bestod av unga och unga vuxna var de demografiska effekterna i vissa regioner förödande. Mellan åren 1950 och 1970 reducerades t.ex. årsklasserna med över en tredjedel (Finnäs 1986, s. 99). Från början av 1980-talet avtog utflyttningen till Sverige så att det i stort sett blev balans mellan ut- och inflyttningen. Efter ett mindre utflyttningsöverskott under 1990-talet har det i stort sett varit balans i utrikesomflyttningen (Finnäs 2007, s. 20). Under ett antal år under 2000-talets första decennium har invandringen överstigit utvandringen, vilket tillsammans med relativt goda födelsetal lett till att antalet svenskspråkiga ökat efter år 2005 (Finnäs 2010, s.7). I Österbotten har betydande grupper av invandrare förankrat sig i svenskspråkiga miljöer som därmed fått ett tydligt befolkningstillskott (Finnäs & Eklund 2010). 51

53 De Finlandssvenska regionernas karaktär Svenskt och finskt i tvåspråkiga familjer: paradigmskiftet beträffande språkregistrering och skolval Inflyttningen av finskspråkig befolkning till de svenskspråkiga kustområdena medförde att äktenskap över språkgränsen blev allt vanligare under 1900-talets första del. Det dominerande mönstret var att språket i blandäktenskap blev finska och att barnen som regel sattes i finsk skola. Ännu år 1970 registrerades en klar majoritet eller ungefär 60 procent av barnen i tvåspråkiga familjer som finskspråkiga (Finnäs 2010, s. 23). I mitten av 1970-talet ändrades emellertid synen radikalt på språk och skolspråk i dessa tvåspråkiga familjer. Gradvis började en allt större andel av barnen dels registreras som svenskspråkiga, dels skrivas in i svenska skolor. Under de senaste två decennierna har närmare två tredjedelar av barnen registrerats som svenskspråkiga och i tillägg till detta går en betydande grupp finskt registrerade barn i svenska skolor. Det förändrade beteendet i tvåspråkiga familjer förändrade starkt de demografiska förutsättningarna för det finlandssvenska särskilt i södra Finland. Rekryteringen till svenska skolor förbättrades radikalt i förhållande till de dystra förutsägelser som gjordes på 1970-talet. Paradigmskiftet beträffande språkregistreringen i tvåspråkiga familjer och valet av skolspråk uppvägde i varje fall delvis de negativa effekterna av den omfattande emigrationen under tidigare årtionden. Effekterna av det vi här kallat för paradigmskiftet i tvåspråkiga familjer framgår delvis av Figur 3 nedan som är hämtad ur en av Fjalar Finnäs demografiska rapporter (Finnäs 2010, s. 25). 52

54 Figur 3. Antalet svenskregistrerade sjuåringar efter födelseår, motsvarande antal eleverpå klass 1 i svenska grundskolor samt antalet studenter från svenskspråkiga gymnasier. Förväntat antal elever och studenter / Elever på årskurs1 i svenska skolor Svenskregistrerade sjuåringar 2500 Studenter från svenska gymnasier Födelseår Skolstart Studentår 53

55 De Finlandssvenska regionernas karaktär 6. Avslutning: finlandssvenska regioner i ett samtidshistoriskt perspektiv Vår ansats i den här rapporten har varit att beskriva karaktären av några förvaltningsmässiga och institutionella arrangemang som kallas Svenskfinland. Fokus har legat på en analys av Svenskfinland bestående av tre regioner och förändringen av dessas regioners ställning i samband med den våg av administrativa reformer som vidtog under 1990-talet (vi har här lämnat Åland utanför analysen). Vi har velat peka på hur de tre regionernas karaktärer skiljer sig åt och hur deras position påverkats av centrala processer under Finlands modernisering. Den empiriska analysen har framför allt handlat om regionernas förändrade position som en konsekvens av administrativa reformer under de två senaste decennierna. I den senare delen av rapporten har vi emellertid synat förändringarna i ett längre historiskt perspektiv och framför allt pekat på effekterna av några demografiska omständigheter; den finskspråkiga inflyttningen till tidigare svenskspråkiga kustregioner, den svenskspråkiga emigrationen samt den förändrade synen på språk och skola i tvåspråkiga familjer. Utgående från en teoretisk ansats om hur regioner konstrueras och institutionaliseras har vi fört en diskussion om hur finlandssvenska regioner å ena sidan skapats under långa historiska processer, å andra sidan hela tiden förändras och rekonstrueras i pågående kulturella och politiska processer. Genom att fokusera på regionerna vill vi naturligtvis samtidigt belysa frågeställningar kring hela det svenska i Finland och som vi hoppas samtidigt ge nya infallsvinklar på och tolkningar av de administrativa reformer som drabbat de svenska regionerna av Finland under slutet av och början av talet. Finns det en risk för att de senaste årens reformer bryter långvariga föreställningar om Svenskfinland som ett geografiskt område bestående av tre tvåspråkiga regioner? Kan den svenska befolkningsgruppen känna sig någorlunda säker i sin identitet och som medborgare i Finland i de nya regioner som bildats? I kapitel 2 och 3 visade vi att de tre regioner som undersökts, ända sedan de började betraktas som en finlandssvensk helhet i början av 1900-talet, stått under en relativt stabil statlig administrering i tre tvåspråkiga län med ett slags symboliska tre egna tvåspråkiga länshuvudstäder Vasa, Helsingfors och Åbo. Det svenska inslaget i de här länen betraktades som ett naturligt inslag och svenskan var på denna administrativa nivå garanterad inom dessa strukturer. Också om länsförvaltningarna inte alla avseenden var tvåspråkiga fungerade landshövdingarna som symboler för Vasa, Nylands och Egentliga Finlands län som områden med betydelsefulla svenska befolkningar. 54

56 Den stora reformeringen av den regionala förvaltningen som inföll under 1990-talet slog sönder de här inarbetade strukturerna. Det svenska tvingades positionera sig inom nya strukturer där kopplingen till det svenska i Finlands historia kunde vara svag. Å ena sidan bildades nya statliga institutioner, som enligt språklagens stadganden måste kunna ge service på både svenska och finska. Såsom påvisats i Språkon-projektets tidigare rapporter (Lindfors 2009) varierar kvaliteten på den språkliga servicen mellan regionerna så att kvaliteten på den svenska servicen var avgjort bättre i Österbotten än i Nyland och Åboland. Å andra sidan bildades lokalt förankrade landskapsförbund som samkommuner, där det svenska naturligt inarbetades i de starkt svenska landskapen Österbottens Förbund och Östra Nylands Förbund, medan det svenska i landskapsförbunden med liten svensk minoritet till stor del tappades bort (Egentliga Finlands Förbund och Nylands Förbund). Den senaste regionförvaltningsreformen, den s.k. ALKU-reformen, har återigen ritat om regionkartan. Dock står landskapsförbunden kvar och bildar på sitt sätt en ny kontinuitet på den regionala nivån. Vi ser det som viktigt att den senaste reformen för Nylands del innebär att landskapsförbundet nu kommer att få samma gränser som det historiska Nylands län. Uppkomsten av en lokalt förankrad regionförvaltning en landskapsförvaltning - ger alltså också vissa nya förutsättningar för det svenska i Finland. Regionerna har, enligt europeisk modell, idag möjlighet att anpassa och specialisera sig enligt egna förutsättningar. En svensk minoritet kan emellertid lätt hamna i skymundan i en sådan process. Som vi har visat skiljer sig de tre svenska regionernas karaktärer kraftigt åt och därmed varierar också kapaciteten när det gäller att tillvarata svenska intressen i de landskapsförbund som grundats efter det att Finland blev medlem i EU. Strategier för det svenska i framtiden måste anpassas efter varje region. Huvudstadsområdet i Nyland utgör därtill ett specialfall. Svenska Österbotten utgör genom språksamhörigheten en helhet, men dagens utveckling kring stadscentra drabbar också det här området, då energiklustret kring Vasa lyfts fram till att representera hela Österbotten på bekostnad av Jakobstadsregionen och Sydösterbotten. Eftersom landskapen juridiskt består av samkommuner föreligger en risk att kortsiktiga politiska beslut kan ändra på relationen mellan minoritet och majoritet. Reformer av statliga administrativa distrikt handlar inte bara om rationella förvaltningslösningar utan i högsta grad också om medborgarnas rättigheter att känna till och veta var man kan söka och få offentliga tjänster utförda. Det handlar också om kulturell förankring, symboler och rumsliga identifikationer. Att konstruera nya förvaltningsområden och ge dem nya namn är i djupaste mening fråga om demokratiska rättigheter. Medborgarnas känsla av maktlöshet inför myndigheter är en allvarlig fråga som direkt berör demokratins grundvalar. Medborgarna har haft en viss uppfattning om vilka ärenden som kunnat uträttas på länsstyrelsen, vid vägverket osv. 55

57 De Finlandssvenska regionernas karaktär För närvarande kan inte ens politiska beslutfattare och experter alltid ge svar på vem som gör vad i vilken ort eller hur skiljer sig t.ex. gränserna för regionförvaltningsverket, NTM och landskapsförbunden i Österbotten? Det här resonemanget kan relateras till Paasis institutionaliseringsteori och begreppet social-rumsligt medvetande, som beskriver hur medborgarnas förväntningar och krav rörande samhället är förankrade i samhällsstrukturerna. Helhetsbilden beträffande de två senaste årtiondenas förvaltningsreformer är att det i flera fall varit negativa ur den svenskspråkiga befolkningens synvinkel. Förlusten av stabila och långsiktiga regionala förvaltningslösningar är påtaglig. Det är dock något av en paradox att samtidigt med dessa bakslag i förvaltningspolitiken har den demografiska utvecklingen för det svenska i Finland under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet varit positiv. För första gången på mycket länge växer den finlandssvenska befolkningen; för närvarande föreligger faktiskt en naturlig befolkningsökning. Orsaken till denna demografiska omsvängning kan sökas i två avgörande omständigheter. För det första att balansen i s.k. utrikes omflyttning har varit god, dvs. att emigration och immigration varit ungefär lika omfattande; för det andra det som vi kallat paradigmskiftet i tvåspråkiga familjer. Betydelsen av att barn i tvåspråkiga familjer registreras som svenskspråkiga och skrivs in i svenska skolor har på ett avgörande sätt förbättrat de demografiska utsikterna i Nyland och på sikt i hela Svenskfinland. Det finns således inga demografiska skäl att urholka offentlig förvaltning på svenska. Man kan tvärtemot argumentera för att den befolkningsmässiga utvecklingen ställer växande krav på en fungerande tvåspråkig regional förvaltning i alla delar av Svenskfinland. I ett större perspektiv, inom EU och globalt, har nationalstaternas inflytande minskat på bekostnad av regionala och överstatliga politiska och ekonomiska processer. Mot den här bakgrunden är det utomordentligt viktigt att fortsättningsvis diskutera hur det svenska i Finland skall utvecklas på regionernas nivå. 56

58 Litteraturförteckning Allardt, Erik & Starck, Christian1981, Språkgränser och samhällsstruktur Finlandssvenskarna i ett jämförande perspektiv. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag AB. Aro, Timo 2007, Julkinen valta ja maassamuuttoa edistävät ja rajoittavat tekijät Suomessa 1880-luvulta 2000-luvulle. Turku: Turun yliopisto, koulutussosiologian tutkimuskeskus. Finnäs, Fjalar 1986, Den finlandssvenska befolkningsutvecklingen En analys av en språkgrupps demografiska utveckling och effekten av blandäktenskap. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. Finnäs, Fjalar 2007, Finlandssvenskarna 2005 en statistisk rapport. Helsingfors: Svenska Finlands folkting, Finlandssvensk rapport nr 43. Finnäs, Fjalar 2010, Finlandssvenskarna en statistisk rapport. Helsingfors: Svenska Finlands folkting, Finlandssvensk rapport. Finnäs, Fjalar & Eklund, Erland 2010, Bra drag under galoscherna! - Demografiska och ekonomiska förändringar i Närpes , med en bedömning av de närmaste framtidsutsikterna. Åbo Akademi, Forskningsrapporter i demografi och landsbygdsforskning 1/2010. Forsberg, Karl-Erik 1971, Emigrationsforskningens frågeställningar. I Emigrationen och dess bakgrund. Ekenäs: Svenska kulturfondens skrifter (V). S Fougstedt, Gunnar 1984, Finlandssvenskarna under 100 år. I Max Engman och Henrik Stenius (red.) Svenskt i Finland 2. Demografiska och socialhistoriska studier. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. S Von Herzen, Heikki, 1964, Framtidens Nyland. Särtryck ur Stadsbyggnad nr

59 De Finlandssvenska regionernas karaktär Haapala, Pertti 2004, Väki vähenee maatalousyhteiskunnan hidas häviö I Suomen maatalouden historia, osa 3. Suurten muutosten aika jälleenrakennuskaudesta EU- Suomeen. Helsinki: Suomalaisen kirjallisuuden seura. Hurrarna, en stridsskrift om finlandssvenskarnas nutid 1974, Gösta Ågren (red.). Vasa: Författarnas Andelslag. Hämäläinen, Pekka Kalevi 1969, Nationalitetskampen och språkstriden i Finland Helsingfors: Holger Schidlts Förlag. Ipsen, Detlev (1997): Raumbilder. Kultur und Ökonomie räumlicher Entwicklung, Centaurus- Verlagsgesellschaft, Pfaffenweiler. Isaksson, Guy-Erik 1985, Planering av regioner Strukturer, processer och utvecklingsdrag i finländsk regionalpolitisk planering. Åbo: Meddelanden från Ekonomisk-statsvetenskapliga fakulteten vid Åbo Akademi. Johansson, Ulf 2004, Förkovrat och tryggt Nylands Svenska Landskapsförbund Helsingfors: Sydkustens Landskapsförbund r.f. Jutikkala, Eino 1949, Suomen maakunnat. I Kotiseutu 6 8:1949. Jutikkala, Eino 1959, Suomen historian kartasto, Suomalainen tiedeakademia. Keating, Michael 1998, The New Regionalism in Western Europe. Cheltenhamn: Edward Elgar Publishing Ltd Kiljunen, Kimmo 1979, 80-luvun aluepolitiikan perusteet. Helsinki: Työväen taloudellinen tutkimuslaitos. Klövekorn, Martin 1960, Die Sprachliche Struktur Finnlands

60 Kreander, Maria 2006, De svenska och tvåspråkiga föreningarna en kartläggande undersökning av den kvanititativa utvecklingen efter I Karmela Liebkind & Tom Sandlund (red.) Räcker det med svenskan? Om finlandssvenskars anknytning till sina organisationer. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. S Liebkind, Karmela, Teräsaho, Mia och Jasinskaja-Lahti, Inga 2006, Språk, identitet och föreningsverksamhet bland finlandssvenskarna. I Karmela Liebkind & Tom Sandlund (red.) Räcker det med svenskan? Om finlandssvenskarnas anknytning till sina organisationer. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. S Lindfors,C. Bettina 2009, Den svenska verksamheten i de regionala strukturerna, Helsingfors: Finlands kommunförbund och Svenska social- och kommunalhögskolan. Publikationer av projektet Förvaltningslösningars språkliga konsekvenser. Lönnqvist, Bo 1984, Språkgränsen fiktion eller verklighet. I Max Engman och Henrik Stenius (red.) Svenskt i Finland 2. Demografiska och socialhistoriska studier. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. S Moring Tom, Nordqvist Andrea 2002, Svenska medier i Finland. Helsingfors: Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors Universitet. Paasi Anssi 1986, The Institutionalization of Regions Theory and Comparative Studies. Joensuu: Joensuun Yliopisto. Paasi Anssi 1996, Territories, Boundaries and Consciousness The changing Geographies of the Finnish-Russian Border. Oulu: University of Oulu. Paasi Anssi 2009, The resurgence of the Region and Regional Identity : theoretical perspectives and empirical observations on regional dynamics in Europe. In Review of International Studies (2009), 35,

61 De Finlandssvenska regionernas karaktär Pipping, Knut & Pipping - van Hulten, Ida 1961, Den åländska ungdomens emigration. Mariehman: Skrifter utgivna av Ålands kulturstiftelse 3. Ståhlberg Krister (red.) 1995, Finlandssvensk identitet och kultur. Åbo: Institutionen för offentlig förvaltning, Åbo Akademi. Svenska emigrationskommitténs betänkande 1980:24. Svenska folkpartiet 1981, Tankar i nutid. Helsingfors. Tandefelt, Marika 1984, En språkgränstrakt i sociolingvistisk belysning. I Max Engman och Henrik Stenius (red.) Svenskt i Finland 2. Demografiska och socialhistoriska studier. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. S Westerlund, Lars 1989, Statsbygge och distriktsförvaltning. Åbo: Åbo Akademis Förlag. Wolf-Knuts, Ulrika 1995, Den mångbottnade identiteten. I Ståhlberg, Krister (red.) Finlandssvensk identitet och kultur. Åbo: Åbo Akademi. Tiihonen Seppo, Tiihonen Paula 1984, Suomen hallintahistoria. Helsinki: Valtion koulutuskeskus. Toivonen, Anna-Leena 1963, Etelä-Pohjanmaan valtamerentakainen siirtolaisuus Helsinki: Suomen Historiallinen Seura. Historiallisia tutkimuksia LXVI. Östra Nylands Förbund 2009, En titt i historien. Borgå: Östra Nylands Förbund. 60

62 Bilagor Bilaga 1. Finlands historiska landskap. Källa: Wikipedia. Jutikkala (1949) beskriver närmare hur de här landskapen kom till under talen. Lappland tillkom i ett senare skede. 61

63 De Finlandssvenska regionernas karaktär Bilaga 2. Den första länsbildningen år 1631 (från Jutikkala 1959). 62

64 Bilaga 3. Länen efter länsreformen 1775 (från Jutikkala 1959). 63

65 De Finlandssvenska regionernas karaktär Bilaga 4. Länen efter länsreformen 1831 (från Jutikkala 1959). 64

66 Bilaga 5. Regionplaneförbunden

67 De Finlandssvenska regionernas karaktär Bilaga 6. Landskapen och länen

68 Bilaga 7. TE-centralerna. 67

69 De Finlandssvenska regionernas karaktär Bilaga 8. Länen fram till