Världen välter och vi fattar ingenting Essä av Jan Nyberg, skribent, Plan sju AB

Transkript

1 1 Världen välter och vi fattar ingenting Essä av Jan Nyberg, skribent, Plan sju AB Kära läsare, välj EN av följande tre inledningar! Gå sedan vidare i texten i lugn och ro. Skriv ut texten och sätt dig i en bekväm fåtölj. Det handlar om globaliseringen och vad vi kan göra av den. 1. Ungdomar reser som om hela jorden var deras. Deras föräldrar rör sig bland EUprojekten som om hela Europa var deras. Den tekniska och medicinska utvecklingen gör det möjligt att lösa allt fler av världens problem. Fattiga länder reser sig ur diktatur och elände mot demokrati och utveckling. 2. Vi lever i en lycklig parentes. När det är dags för seniorboendet, har någon dragit ned på värmen. Kineserna har köpt den sista oljan och hela vårdapparaten styrs från ett konsortium i New Delhi. Här är en oroande text om hoten mot Sverige och världen. 3. För en rik, frisk, arbetande svensk är livet underbart i dag. Somliga påstår att saker förändras, men strunta i det. Pilla dig i naveln och låtsas att allting fortsätter precis som förr. Oljan räcker nog till alla om vi bara slipper köra runt för att hitta en återvinningsstation. Vad säger du om globaliseringen är du för eller emot? Nej, frågan är korkad. Förändringen finns där lika säkert som att polernas isar smälter och att imperierna kommer och går. Inför vårens Populärvetenskap en serie öppna föreläsningar på Luleå tekniska universitet skrev den ansvariga, Soy Lundqvist, en programförklaring över temat Det sårbara samhället ur ett globaliseringsperspektiv: Globaliseringen är en del av vår vardag, en oåterkallelig och ständigt pågående process. För många människor har det inneburit förbättrade levnadsvillkor ( ) Men globaliseringen skapar också problem och konflikter nya former av terrorism, ökande klyftor mellan Nord och Syd, rasism och främlingsfientlighet och snabbt växande miljöproblem. Vårens föreläsningar tog sin utgångspunkt i att världen just nu förändras mycket snabbt. Vi lever i en fantastiskt spännande tid kanske alltför spännande. Några exempel: Jordbrukssamhället följdes för ett sekel sedan av industrisamhället som nyligen övergått i informationssamhället. Det är inte längre jeansens tyg och produktion som bestämmer priset, utan dess design och varumärke. Det är symbolerna vi betalar för. Världen krymper. Människans påverkan på klimatet för med sig nya säkerhetsproblem. Vi reser över hela världen och gnider oss mot varandra. Epidemier kan spridas med flygets hastighet. Och ett rykte på Ströget i Köpenhamn når fjärran länder på en sekund och utlöser massdemonstrationer. Världen flyter. Nationsgränserna suddas ut allt mer och såväl ekonomi som politik flätas samman. De transnationella bolagen svävar fritt och har ingen hemort. Regeringar blir tandlösa, vilket åtminstone har den fördelen att krig mellan de rika länderna blir allt ovanligare. I stället ökar spänningarna mellan Nord och Syd mellan rika och fattiga. Människan eldade med ved i hundratusentals år fram till 1700-talet. Då kom kolet som ersattes av den eldfängda oljan på 1900-talet. Och nu på 2000-talet när miljarder asiater skaffar bil måste oljan ersättas. För fredens, miljöns och ekonomins skull.

2 2 Och vad händer geopolitiskt? Imperier kommer och går, och vad kommer härnäst? Förr härskade romare och mongoler. Nyss var det britter och sedan ett halvsekel amerikanerna. Kina rustar och USA lierar sig allt tydligare med Indien och Japan. Tomas Ries, chef för Utrikespolitiska Institutet och tidigare forskare vid Finlands försvarshögskola, fick jobbet i fjol för att han inser att vi i dag står inför helt andra hot än de som tidigare kunnat motas med klassisk säkerhetspolitik. Utrikespolitiska Institutet är ett partipolitiskt oberoende organ för information och forskning om internationella, politiska problem. Ries är uppväxt med hotet från öster och har tidigare varit kritisk till att svenskt försvar nedrustar. Men i Luleå avslutade han sin föreläsning på sin förtroendeingivande finlandssvenska genom att lista fem allvarliga hot av helt andra slag för oss i Sverige: sjukdomar, olyckor, ekonomisk krasch, terror och miljöhot. Det här är den mest deprimerande delen, ursäktade han sig. Och visst kan man göra en allvarlig invändning mot att han radar upp hot utan att visa några förslag på lösningar eller motmedel. Risken finns att vi lyssnare bara suckar och tänker: Jaha, ska vi bara lägga oss ner och dö då? (De fem hoten redovisas sist i denna artikel.) Så här skrev Tomas Ries i Aftonbladet på ettårsdagen av tsunamin under rubriken Vakna upp nu, Sverige : Världen har blivit en global by, men den är på branten av revolution. Vi lever i dag i intim kontakt med alla världens fattigare befolkningsskikt. Spänningarna från dessa globala klasskillnader utgör i dag vårt största politiska hot, och dagens terrorattacker är i värsta fall endast en försmak av vad som komma kan. Samtidigt har hoten breddats utöver det politiska och omfattar nu även det postindustriella samhällets ökande sårbarhet för plötsliga katastrofala krascher samt den växande globala ekologiska krisen. Världen är alltmer flytande och dynamisk. Den kräver flexibilitet och handlingskraft, en ny insikt om vår omvärld och synergisk improvisationsförmåga. Allt detta saknas. Men Sveriges sötebrödsdagar närmar sig sitt slut. Vi måste anpassa oss om vi inte ska gå under. I Luleå utvecklade Tomas Ries sitt resonemang. Först flyttade den tunga industrin till låglöneländer, nu flyttar allt mer av tjänstesektorn till exempelvis Indien, och om år kan det vara dags för vår sista nisch kunskapssektorn. Då sjunker våra löner. Det intressanta är att allt fler forskare även om de ännu är få levererar samma omskakande budskap oavsett om de är freds- och utvecklingsforskare från Kålltorp i Göteborg eller nationalekonomer från Östermalm i Stockholm. I Tyskland har Meinhard Miegels bok Epochenwende, där han hävdar att Europas privilegierade ställning definitivt går mot sitt slut, blivit en bästsäljare. De två nationalekonomerna Mats Persson och Marian Radetzki har fått stor uppmärksamhet för denna tes. I en artikel i Ekonomisk debatt menar de båda professorerna att Kinas, Indiens och Östeuropas inträde på världsmarknaden leder till att reallönerna i väst faller. Skälet är att utbudet av arbetskraft plötsligt har ökat explosionsartat. Och priset på arbetskraft bestäms av lagen om utbud och efterfrågan.

3 3 Forskarna är inte förvånade över att de är i stort sett ensamma i Sverige om att servera det för västvärlden skrämmande perspektivet. Det handlar ju om psykologi. De flesta politiker och nationalekonomer söker värja sig med skygglappar mot detta enkla men obehagliga förhållande, menar de. Och det handlar inte, som många tror, bara om utbudet av okvalificerad arbetskraft. Arne Jernelöv, professor i miljöbiokemi vid Institutet för framtidsstudier, presenterade vid ett seminarium Imperier kommer och går siffror över olika länders tillskott av ingenjörer. Man behöver inte ha mycket fantasi för att ana följderna. Antal utbildade ingenjörer per år: USA (fallande) Japan (avtagande) Europa (konstant) Kina (mkt starkt ökande) Indien (mkt starkt ökande) Kina har en mycket målmedveten strategi på området och erbjuder exempelvis kinesiska forskare i USA att flytta hem med bibehållen lön i dollar. Då kan vi prata köpkraft. Trots ökade kunskaper om Asien inbillar vi oss att det är vi européer som alltid ska sitta högst upp på klotet. Från vårt perspektiv blickar vi ned på asiaterna som en expanderande marknad, medan de själva inte alls tänker begränsa sig till den rollen. Om Kina är världens fabrik så är Indien dess kontor är en rubrik hämtad ur den utmärkta tidskriften Axess. Och då har vi ändå inte nämnt var de framtida styrelserummen finns. Vid seminariet Imperierna kommer och går, anordnat av Institutet för framtidsstudier, blev glappet mellan insikt och idealism mycket tydligt. En rad föredrag visade på den snabba ekonomiska förskjutningen i världen. Kinas oerhörda exportinkomster leder exempelvis till att landet i år passerar Japan som innehavare av värdens största valutareserv. Bara förra året ökade den kinesiska kassakistan med makalösa 209 miljarder dollar. Samtidigt ökar USA:s budgetunderskott mycket hastigt under George W Bush till stor del på grund av kriget i Irak. När SEB:s chefsanalytiker Robert Bergqvist fick frågan om inte denna skevhet är destabiliserande för världen, svarade han som konvenansen bjuder: Jag är optimist. Den som lyssnade noga förstod dock att han är ganska oroad, framför allt över att förändringarna går så kolossalt fort. Den efterföljande paneldebatten med utrikesutskottets ordförande Urban Ahlin (s) och dess vice ordförande Gunilla Carlsson (m) blev tyvärr en uppvisning i strutsmentalitet, eftersom de båda bestämt sig för att Kinas utveckling rent definitionsenligt är omöjlig: ekonomisk utveckling är inte möjlig i en diktatur. Deras inlägg präglades av besvärjelser om att det mesta både bör och kommer att förbli som hittills. Med sin orubbade tilltro till USA visade de riksdagspolitiker som borde höra till de främsta utrikesexperterna att de inte ansåg att seminariets rubrik över huvud taget var relevant. För oavsett vad vi önskar, är Kina efter en historisk parentes på väg tillbaka till stormaktsrollen. Hundratals miljoner reser sig just nu ur den agrara fattigdomen och bildar en snabbt växande medelklass i städerna. Men klyftorna och den sociala oron ökar också mycket snabbt. Inre oro i

4 4 Kina är för övrigt ett av de allvarligaste hoten som Tomas Ries listar nedan, framför allt om den tioprocentiga tillväxten plötsligt faller. Är det något i världen som leder till konflikter så är det växande klyftor. Klyftor inom stater, mellan stater, mellan Nord och Syd. Och i en globaliserad informationsvärld uppstår stora klyftor mellan folks förväntningar och verklighet. När Hans Abrahamsson, freds- och utvecklingsforskare vid Göteborgs universitet, föreläste i Luleå var frustrationsgapet ett av hans nyckelord. Fenomenet är fundamentalt och till exempel berättar självmordsbombare som överlevt på liknande sätt om frustrationsgapet och om sin politiska fattigdom. För Hans Abrahamsson, en gång av Exportrådet utsänd ekonom till Algeriet och senare mångårig biståndsarbetare i södra Afrika, är det uppenbart att fördelningen i världen måste förändras. Vi rika, som utgör en fjärdedel av världens befolkning, använder 85 procent av de globala resurserna. För Abrahamsson är det solklart att vi måste använda mindre energi och äta mindre kött. Och vår välfärd, menar han, beror till stor del på hur vi definierar den. Till exempel att vi känner att vi skapar trygghet, säkerhet och hållbarhet. Hans Abrahamsson oroas av att det är ont om tid och att det inte räcker att nationella parlament och gamla partier agerar. Han arbetar för ett brett rådslag som diskuterar den nödvändiga triangeln global rättvisa, vår egen välfärd samt hållbar utveckling. Global Utmaning, med en bredd från småfolk till storföretag, är ett sådant försök. I mitt jobb träffar jag fler eliter som är bekymrade över utvecklingen än vad vanligt folk är. Det gör mig förtvivlad, för eliterna kan inte göra något utan att det finns ett tryck underifrån. Ta bara en sådan sak som oljan. Patrik Söderholm, professor i nationalekonomi i Luleå, beskrev i sin föreläsning att det finns två läger i debatten om det svarta guldets framtid. Peak Oil-skolan hävdar att eftersom inga nya betydande fyndigheter hittas, har produktionen redan nått sin topp och stora prisökningar väntar. Den andra skolan, stödd av många geologer, hävdar att det inte finns några tecken på att oljan sinar. Söderholm tog inte ställning för ettdera lägret, men slog fast en sak: oljan tar aldrig slut. När oljan blir tillräckligt dyr tar alternativen över långt innan den sista droppen är utvunnen. Nationalekonomer talar därför om ekonomisk uttömning till skillnad från fysisk. Men oljan är inte bara intressant för ekonomer och konsumenter. Resursen är ödesdiger både ur miljö- och fredsperspektiv. I Kina tar just nu bilismen fart som den gjorde hos oss på 50- talet. Problemet är bara att de är 1,3 miljarder. Det är därför som Kina nu försäkrar sig om tillgång till världens olja genom att teckna avtal med till exempel Venezuela, Sudan och Iran. Om oljan är eldfängd redan i dag kan man fundera över vad som händer framöver. Något behöver göras, och det mest rationella är antagligen inte att skriva på protestlistor mot det höga bensinpriset. Så vad är då förnuftigt att göra? Kanske behöver vi i Nord bara göra en enda sak, men tyvärr vad som är allra svårast: att tillägna oss ett helt nytt sätt att tänka. Vi måste inse att Tredje världens gamla krav om en ny ekonomisk världsordning redan har övergått från ord till handling. Om vi verkligen menar något med vårt tal om solidaritet, måste vi också vara beredda att avstå från något.

5 5 Om vi i stället envisas med att hålla fast vid vår koloniala syn på världen - att det egentligen är vi som vet bäst - då blir den kollektiva chocken desto större den dag vi förstår att världen välter. Så låt oss vara optimister, men på rätt nivå. Soy Lundqvist avannonserade en av vårens fantastiska föreläsningar med att fritt citera författaren Göran Palm: "Det ljusnar redan, när vi - trots att vi blir rädda - törs se hur mörkt det faktiskt är." Jan Nyberg De fem hot som Tomas Ries diskuterar: 1. Det värsta hotet på kort sikt, och även det mest sannolika jämfört med övriga hot, är en dödlig pandemi till följd av fågelinfluensan. I dag är dödligheten 50 procent, men den beräknas gå ned till bara 10 procent vid en pandemi. Beslutsfattare i Sverige tvingas tänka tanken att tals personer dör inom två veckor. Det betyder i sin tur att hela samhället kollapsar eftersom miljontals ligger sjuka hemma. 2. Ett annat hot mot Sverige är att det sker en kärnkraftsolycka i Ryssland, till exempel på Kolahalvön eller vid S:t Petersburg. En viktig fråga är hur befolkningen i Stockholmsregionen skulle reagera. Skulle folk fly? Vad betyder det i så fall för landets styre, ekonomin, medierna och informationen? Kort sagt vad händer med hela samhället? 3. Ett tredje hot är att världsekonomin kraschar på grund av händelser i exempelvis USA eller Kina. Tomas Ries pekar på de stora sociala spänningar som finns i Kina. Dessa kan bemästras så länge den stora tillväxten består, men vid en snabb nedgång i ekonomin kan inbördeskrig hota. Följden blir en ekonomisk krasch även i väst. 4. Det fjärde hotet är en stor terrorattack i megaformat. Inte så liten som 11 september. Det kan handla om en stor datakrasch som slår ut samhällets vitala system inom teknik och ekonomi. Eller det kan vara en attack med biologiska stridsmedel med epidemier som följd. Kanske slås livsmedelsproduktionen ut. 5. Det sista hotet är miljön och den globala uppvärmningen. Forskarna är numera eniga om att glaciärerna smälter, men hur fort havsnivån stiger är osäkert. Trenden är inte bra, sa Tomas Ries med ett rejält understatement. Källor: Föreläsning av Tomas Ries i Luleå den 2 februari Föreläsning av Patrik Söderholm i Luleå den 15 februari Föreläsning av Hans Abrahamsson i Luleå den 2 mars Seminariet Imperierna kommer och går, Institutet för framtidsstudier, den 14 februari Tidskriften Axess 1/2005, 3/2005, 1/2006 Tidskriften Ekonomisk Debatt, nr 1/2006 Tidskriften Entreprenör 2/2006 Aftonbladet, 26 dec. 2005, artikel av Tomas Ries (Utrikespolitiska Institutet)