The Priests i Sverige Påven häver bannlysning I skuggan av Gaza Bang och Selma i fokus. 6 februari 2009 Pris 40 kr

Transkript

1 #2 6 februari 2009 Pris 40 kr The Priests i Sverige Påven häver bannlysning I skuggan av Gaza Bang och Selma i fokus

2 #2 Ur innehållet 6 februari 2009 Årg 84. ISSN Adress: Box 2038, Uppsala (Besöksadress: S:t Olofsgatan 32E) Tel: , Fax E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se Hemsida: Utges som tidning för Stockholms katolska stift av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning. STYRELSEORDFÖRANDE ANSVARIG UTGIVARE Kjell Blückert REDAKTION Margareta Murray-Nyman (chefredaktör) margareta.murray-nyman@katolsktmagasin.se , Birgit Ahlberg-Hyse biahyse@bredband.net , Ryszard Antonius Klinger ryszard.antonius@katolsktmagasin.se Annonser & prenumerationsärenden: Sofia Wahlstedt sofia.wahlstedt@katolsktmagasin.se Pren. pris Sverige: 300:- Europa 440:- Utom Europa 480:- Pg , Bg Kamrer: Annika Laurin Tryck: Alfa Print Layout: Carina Laukkanen, Lajo design, Uppsala Nr 3 utkommer 6/ Manusstopp 11/ För icke beställt material ansvaras ej. OMSLAGSBILD: DE KATOLSKAPRÄSTERNAITHE PRIESTS SIGNERADE NYLIGEN SIN SUCCÉ-CD PÅ NK I STOCKHOLM, DÅ FICK DE EN PLATINASKIVA FÖR SÅLDA EXEMPLAR. FOTO: BIRGIT AHLBERG-HYSE Påven häver bannlysning av SSPX sidan 4 Bön för fred i Mellanöstern sidan 6 Märsta stiftets 43:e församling sidan 7 med nyinstallerad kyrkoherde sidan 10 Sacre Coeursystarnas farväl till Sverige sidan 13 S:ta Maria i Halmstad en av stiftets äldsta församlingar sidan 16 Paulus på väg till Jesus Kristus sidan 24 Alf Härdelins visioner om Kyrkan sidan 26 Katoliken Barbro Alvings liv skildras i ny bok sidan 28 Selma Lagerlöf ur en annan synvinkel sidan 30 Luxemburgs kyrkor sidan 32 Kletzmern judisk musik för glädje och sorg sidan 38 The Priests sjunger med hjärtat sidan årsjubileum i Nyköping sidan 42

3 Påven upphäver bannlysning mot biskopar nyheter/signerad ledare sid. 3 Påven Benedikt XVI upphävde den 24 januari den bannlysning av de fyra biskoparna i det traditionalistiska Pius X:s Brödraskap (SSPX) som varit i kraft sedan Beslutet återfinns i ett dekret från Biskopskongregationen vid Vatikanen. Påven uppges ha reagerat med denna åtgärd som svar på ett brev från SSPX:s generalsuperior, biskop Bernard Fellay i schweiziska Menzingen, från december i fjol. Fellay hade vänt sig till den påvliga kommissionen Ecclesia Dei som har ansvaret för relationerna med SSPX och för försoningen med alla traditionsorienterade grupperingar. I sin skrivelse försäkrar Fellay påven om sin och de tre andra SSPX-biskoparnas vilja att ställa allas våra krafter till Jesu Kristi Kyrkas förfogande, det vill säga den katolska kyrkan, att acceptera dess läror och att tro på Petri primast och dess förrangställning. De tre andra biskoparna vid sidan om Fellay är Bernard Tissier de Mallerais, Alfonso de Galarreta och Richard Williamson. Den sistnämnde gjorde sig känd i Sverige genom sina uttalanden i ett reportage i SVT där han ifrågasätter den historiska sanningen om Holocaust, nazisternas mord på sex miljoner judar andra världskriget. SSPX grundades 1979 av den traditionalistiske ärkebiskopen Marcel Lefebvre i Frankrike som också olagligt vigde de fyra nu aktuella biskoparna. Även om bannlysningen från 1988 nu hävts förblir biskoparna, liksom prästerna inom SSPX, suspenderade och får inte agera å den katolska kyrkans vägnar. (se vidare Km:s hemsida, (Kath.net, Vatikanradion m fl ) För tidigt för förklaringar Knappt har SVT visat reportaget om Prästbrödraskapet Pius X, SSPX, med biskop Williamsons avskyvärda uttalanden om att judar inte dödades i gaskamrarna i Auschwitz, att inga sex miljoner judar mördades av nazisterna utan bara kanske och att judar orättfärdigt pressat pengar ur den tyska staten som gottgörelse. Knappt har kopplingarna mellan falanger inom SSPX och högerextrema individer och grupper i Sverige och utomlands kommit i dagen. Så kommer beskedet att påven Benedikt XVI häver kyrkans bann - lysning av biskoparna bakom rörelsen som hans företrädare Johannes Paulus II utfärdade 1988, sedan dess främste ledare klart och tydligt ställt sig mot den katolska kyrkans ledning och tradition. Hur är detta möjligt? Hur skall man förstå ett sådant steg? Just när ett åtal väckts mot Williamson som med sina judeföraktande uttalanden kränker tysk lag. I skrivande stund är de officiella kyrk liga kommentarerna mestadels posi - tiva, de betonar att åtgärden är en utsträckt hand till förmån för enhet i stället för splittring. Men den uppfattas knappast så av alla katoliker, judar och människor i allmänhet, i alla fall inte i Sverige, efter SVT:s reportage. Det är för tidigt att söka förklaringar. Var det Benedikt XVI:s personliga beslut? Fanns det en opinion inom kurian för saken? Påtryckningar utifrån eller inifrån? Sympati för rörelsens liturgiska eller teologiska profil? Omtanke om medlemmarnas samveten? Önskan att tillmötesgå deras längtan efter gemenskap med den katolska kyrkan? Vilja att inifrån komma åt avarter och förlöpningar i en rörelse som kallar sig katolsk? Vi vet inte i skrivande stund. Som orsak till påvens åtgärd anges ett brev med en vädjan från biskop Bernard Fellay, den ledande biskopen i rörelsen. Vi vet att påven inte sympatiserar med antisemiter och högerextremister. Lika lite som Sveriges biskop Anders, som eftertryckligt tar avstånd från William - sons helt otroliga uttalanden. Bernard Fellay bekänner sig i brevet till påvens auktoritet och kyrkans levande tradition, men markerar ändå att han vill ha ett diskussionsutrymme beträffande Andra Vatikankonciliet och vad som därpå följde. Så även i hans press meddelande efter bannlysningens upp hävande. Det finns ingen plats för antijudaism och rasism i katolska kyrkan. Man vill hoppas att detta steg på väg mot att integrera en splittrande katolsk rörelse i den katolska världskyrkan leder till en bot på och ett slut för den farliga andliga smitta som tycks ha härjat och härjar i SSPX. Kaj Engelhart PRESSMEDDELANDE Det finns ingen plats i katolska kyrkan för rasism, antijudaism och islamofobi. Det har de senaste påvarna ofta klargjort. Därför är det upprörande när en katolsk biskop som Richard Williamson kränker det judiska folket med absurda påståenden om att Holocaust aldrig ägde rum, trots alla historiska bevis. Eller när en katolsk ärkebiskop som Marcel Lefebvre 1979 ville stoppa muslimsk invandring till Frankrike med en orimlig islamofobisk argumentation. Respekt och högaktning inför andra religioner präglar katolska kyrkans hållning till världsreligionerna. Alltsedan Andra Vatikankonciliet, och ännu längre tillbaka i tiden, har kyrkan fört samtal och sökt samarbete med människor av annan tro. Den tid då religiös oenighet möttes med våld och tvång är förbi. Fortfarande utkämpas strider och förövas attentat under religiösa slagord. Men de har genomgående politiska motiv, och de religiösa parollerna är ett missbruk av religionen. Katolska kyrkan måste envist och kraftfullt bekämpa all rasism, antijudaism och islamofobi. Inte minst nu när biskoparna i den rörelse de två ovannämnda tillhör respektive tillhört befriats från kyrkans bannlysning och är på väg att integreras i den katolska världskyrkan. De goda relationer som katolska kyrkan utvecklat med sina judiska och muslimska systrar och bröder måste fördjup - as och förbättras ännu mer, i Sverige, där vår kommission verkar, och utomlands. Till den vägen finns inga alternativ. För Kommissionen för interreligiös dialog i Stockholms katolska stift, den 25 januari 2009

4 sid. 4 ledare Vad sa påven egentligen? Om en pressanka som vaggar vidare På redaktionen har vi ramat in en dikt av Ivar Arosenius oss själva och and - rom till varnagel. Här Kommer det en Tidningsman Han drages af en Anka han Om alla Ting han vet besked Och öfverallt han Kladdar ned. Den bitske och oförutsägbare konstnären Arosenius dog för ganska precis ett hundra år sedan. Pressankorna lever. Den anka som nyhetsbyrån Reuters gav upphov till när man kablade ut att påven i ett tal till sina medarbetare i Vatikanen jämställt homo sexualitet med miljö för - störing har visat sig ovanligt seglivad. Om lögn aktiga uppgifter upprepas tillräckligt många gånger blir de snart all - mänt accepterade sanningar. En resumé kan vara på sin plats. Påvens tal hölls den 22 december. Dagen före julafton berättas i en mängd svenska medier som fått informationen genom TT om hur Benedikt XVI i sitt anförande fördömt människor med homosexuell läggning. (Kvällstidningarna kryddade med att också bi- och transsexuella pekats ut.) Sedan bland andra Katolsk Observa törs Ulf Silfverling uppmärksammat an - svariga skribenter på att ordet homosexualitet inte nämns över huvud taget i påvens tal publicerar Dagens Nyheter, tidningen Dagen och Smålandsposten rättelser. (Frågan är om den i DN nådde ledarredaktionen, jämför nedan.) Ankan lever dock vidare. Den 8 janu - a ri tar Kyrkans Tidning in på Reuters byggt material under rubriken Rädda världen från homosexuella. När Svens - ka kyrkans ärkebiskop Anders Wejryd den 10 januari intervjuas i P1:s lördags - intervju utgår såväl programledaren som ärkebiskopen från att påvens påstådda angrepp på homosexuella är sanning. Samma dag levererar PC Jersild en artikel på DN:s ledarsida där han, med hänvisning till påvens jultal, går till frontalangrepp mot religiös imperia - lism och först och främst den katolska kyrkan. Alldeles bortsett från de sakfel Jersild gör sig skyldig till (förutom desinformationen via Reuters/TT ger han bland annat en förvrängd bild av kyrkans syn på organdonation och påstår felaktigt att påven motsätter sig avkriminalisering av homosexualitet) och bortsett från att ett likartat angrepp knappast hade kunnat riktas mot mosaiska eller muslimska trosbekännare (tack och lov för det) väcker texten frågor. Är det verkligen med ledarredaktionens goda minne som Jersild ifrågasätter principer som visser - ligen torgförs av kyrkan men som inte sällan bekräftas också på DN:s ledar - sida: visionen av människolivets okränk - barhet och allas lika värde? Det går att hitta åtskilliga andra exempel från svenska medier och svenska kulturarbetare. När dessa rader skrivs, i mitten av januari, ska den av foto - grafen Elisabeth Ohlson Wallin framtagna vandringsutställningen In Hate We Trust just invigas i Alingsås konst - hall av länspolismästare Carin Göt - blad. Utställningen har tidigare inne - hållit tio bilder där Ohlson Wallin skild - rar hatbrott mot homosexuella. Nu kommer också en nyframtagen elfte bild att visas, en bild som säger foto - grafen i Alingsås Tidning är direkt föranledd av att påven uttrycker sig hets ande om homosexuella. Att säga att bilden är osmaklig, och att det är beklagligt att också Ohlson Wallin bygger på desinformation, är en underdrift. Kyrkan är eller borde vara öppen för kritik. Men kritik som bygger på osaklighet och förfalskade fakta som framförs utan hänsyn till dialogens ABC har jag uppfattat min motpart rätt och verkligen förstått vad han eller hon vill säga mig? drabbar främst kritikerna själva. Ett sista exempel på konsekvenser av Reuters rullande snöboll som nu utvecklats till en mindre lavin hämtar vi från en av Veckans nutidsfrågor i årskurs 7 i en skola i en av Stockholms förorter: Det är lika viktigt att rädda mänsk - ligheten från homosexualitet som att rädda världens regnskogar från utplåning. Så sa påven i sitt jultal. Vad heter påven? Vi hoppas att Dagens Nyheter kommer ihåg sin dementi när uppgifterna inför Nutidsorienteringen 2009 sammanställs av tidningen. Fotnot: Hela texten till påvens tal finns att läsa på eller ss-to-curia-dec-2008 Den del av talet som Reuters med flera utgått ifrån finns i översättning på Km:s hemsida,

5 aktuellt utrikes sid. 5 Ansvarig: Kaj Engelhart I skuggan av Gaza Varje år gör en delegation ur de nordamerikanska och europeiska biskopskonferenserna en resa till det Heliga landet. I mitten av januari avlade biskoparna sitt gemensamma besök i Betlehem. Samtidigt fortsatte den israeliska militäroffensiven i Gaza. 20 människor omkom vid angrepp mot 30 mål i området. När detta skrivs har Israels krig mot Hamas skördat cirka 1300 människoliv och tusentals människor har skadats. Biskoparna oroar sig inte minst för de kristna i Gaza. Läget är lika allvarligt som någonsin, sade ledaren för delegationen, ärkebiskop Patrick Kelly från Liverpool. - Läget är mycket dramatiskt. Vi är ju inte här för första gången, en gång befann vi oss på platsen för en bombexplosion i Jerusalem, det var under intifadans intensivaste period. Den erfarenheten är utan tvivel en av de mest dramatiska. Men jag anser, just för att si - tuationen är så oroande, att det är dubbelt så viktigt att några av oss från andra delar av världen kommer hit för att vara med våra bröder i det Heliga landet och stödja dem. På frågan om biskoparnas pilgrimsbesök kan ha något positivt inflytande på den besvärliga fredsprocessen, svarar ärkebiskop Kelly med försiktighet. Men han betonar att lösningen på konflikten inte bara ligger i politiskt handlande: - Ytterst tror jag att ett centralt instrument i denna konflikt, som i alla konflikter, är förlåtelsen, försoningen. När jag tänker på erfarenheter från Irland som har berört och alltjämt berör oss, kommer jag ihåg den här: ett avgörande ögonblick i vår historia var när den irländske politikern och fredskämpen Gordon Wilsons dotter dog sedan hon begravts under en mur som störtade in under en bombattack. - Wilson berättade senare för mig: När jag höll min dotters hand, sade hon till mig: Pappa, jag älskar dig. I det ögonblicket, sade han till mig, förlät han alla dem som förövat attentatet. Det var en vändpunkt. Och jag tror att det även i det Heliga landet inte handlar om att försöka få en politisk röst eller utöva politisk makt, utan att det gäller att skapa en annan sorts kontakt. En som gör att de religiösa ledarna kan mötas på ett annat sätt, säger ärkebiskop Kelly. Den delegation som ärkebiskop Kelly leder går under namnet Holy Land Coordination och har existerat i tio år. Den har som mål att stödja de kristna i det Heliga landet. Därför beslöt biskoparna trots krissituationen att även i år genomföra sin resa. Den nordiska biskopskonferensen representerades av biskopen av Reykja vik, Pierre Bücher, En annan av delegaterna var ärkebiskopen av München, Rein - hard Marx, känd bland annat för sin bok Das Kapital som tar kritisk ställning till konsumtionssamhället och den aktuella finan s - krisen. Dagen före avresan till Israel fördömde han i skarpa ordalag de högerextrema krafter som använder sig av situationen i Gaza för att hetsa mot judarna. Det är odrägligt och moraliskt för kastligt hur högerextremister spelar försvarare för palestiniernas sak och leker med antisemitismen, sade Marx i ett uttalande. Det nynazistiska Nationaldemo kratiska partiet hade organise - rat en demonstration på Münchens Marienplatz. En annan liknande demonstration hade förbjudits av stadsförvaltningen. Där Våld föder nytt våld och leder inte till någon lösning. ville NPD anordna en aktion i vilken skor skulle kastas mot Münchens centrala synagoga alldeles intill, enligt NPD en symbol för bom b ningarna i Gaza. Samtidigt uttalade ärkebiskop Marx sin bestörtning över hur stort våld som brukas i Gaza. - Vad vi hör från de kristna på platsen är fruktansvärt, sade han och begärde ett omedelbart slut på stridshandlingarna. Våld föder nytt våld och leder inte till någon lösning, sade ärkebiskopen och manade de troende i hans stift till bön om fred. Vatikanradion, redigering: Kaj Engelhart Om ärkebiskop Marx och hans bok Das Kapital berättas på aktuellt utrikes i Km 1/09. Tyskt interreligiöst upprop om fred i Mellanöstern Judar, kristna och muslimer i Tyskland har gemensamt manat till fred i Mellanöstern. Bara genom förhandlingar kan läget förbättras, heter det i ett uttalande från det Interkulturella Rådet i Tyskland med anledning av striderna i Gaza. Det är absolut nödvändigt att inte på något sätt dra in civilbefolkningen i striderna och att särskilt se till att barn, kvinnor gamla och sjuka bringas i säkerhet, heter det vidare. Tyska regeringen och EU uppmanas att även fortsättningsvis engagera sig för en bestående fred i Mellan östern. Under senare årtionden har den hatpotential främst i Mellanöstern vuxit till sig som leder till våld och terrorism. Vi måste hindra sådana konflikter att föras över till Tyskland, betonar undertecknarna och förpliktar sig till en gemensam insats för fred, rättvisa och en civiliserad samlevnad. Bakom uttalandet står ledningen för de judiska och islamiska centralråden samt för Interkulturella Rådet och De kristna kyrkornas arbetsgemenskap i Tysk land. (pm Vatikanradion)

6 sid. 6 aktuellt Talare från tre religiösa traditioner. Anwahr Athahb, aktiv i Svenska muslimer för fred, Ylva Engström, Kristna studentrörelsen och Sebastian Selvén, judisk initiativtagare till fredsmötet. Judar, muslimer och kristna i bön för fred 19 januari om kvällen. Cirka 150 personer samlades med anledning av si - tua tionen i Gaza och södra Israel till bön för fred på Medborgarplatsen i Stockholm. Före böner och textläsning från Koranen, Toran och Bibeln hölls korta appeller. - Abraham var inte jude, påpekade Sebastian Sevén, studerande och judisk initiativtagare till fredsmötet. Han hade inte tillgång till Toran och han åt inte kosher. Men han trodde på en gud som var allas vår gud och en källa till kärlek och rättvisa. Jag är djupt tacksam för att vi kan samlas här och påminna oss om vårt gemensamma ursprung. Anwahr Athahb, fredsagent och aktiv i Svenska muslimer för fred och rättvisa, återgav ur Koranen tanken att Gud hade kunnat göra en religion åt oss alla. - Men så blev det inte. Gud inbju - der oss därmed till ädel tävlan om att följa hans bud, att älska varandra och arbeta för allas frihet och rätt. - Vi är inte samlade för att agitera för ena eller andra sidan i Mellan - östernkonflikten, sa Ylva Engström, Kristna studentrörelsen, utan för att be om försoning, rättvisa och tillit till tron att fred kan bli verklig. Text och foto: Bo Silfverberg... en gud som var allas vår gud och en källa till kärlek och rättvisa. Gemensam sång värmde. De 150 deltagarna som deltog i fredsbönen på Medborgarplatsen i Stockholm stämde upp i sången Och alla människor ska leva i frihet

7 aktuellt inrikes sid. 7 Guds härlighet i Märsta: Trettondedag jul upprättades S:t Franciskus av Assisi katolska församling Närmare 300 personer fyllde den före detta pingstkyrkan när msgr Miroslaw Dudek läste upp dekretet för upprättande av S:t Franciskus av Assisi församling, tidigare kapellförsamling under S:ta Eugenia, och dekretet för utnämning av fader Marek Rubaj till församlingens kyrkoherde. Därmed finns 43 katolska församlingar i stiftet. Den yngsta omfattar orterna Sigtuna, Upplands Väsby, Rosersberg och Märsta. Nyckelbärare. Biskop Anders överlämnar nyckeln till kyrkan och symboliskt till själarnas hjärtan till den nye kyrkoherden.

8 sid. 8 aktuellt inrikes Församlingsbildande är fest. En uppsjö julstjärnor trängdes så lägligt i koret och påminde om att det var Epifania, dagen när Herrens härlighet uppenbarades för de österländska stjärntydarna. Vokalensem b - len i Eugenia under Ulf Samuelssons ledning svarade för gudstjänstmusiken som bland annat hämtades från Mozarts Missa Brevis i B-dur. Gratulanter från grannförsamlingarna också från pingstförsam - ling en som för fyra år sedan sålde sin kyrka till katolikerna, från Svenska kyrkan och från baptistsamfundet ström made till. Först och främst: Guds - folket samlades i glädje kring sin biskop som lämnade över kyrkans nycklar till kyrkoherden med orden: - Du får ett dubbelt nycklaansvar. Nycklarna påminner om att du ska föra själarna till Kristus. Men nycklarna går också till själva kyrkobyggnaden, själarnas hem. Församlingen lyssnade under tystnad och biskop Anders fann sig föranlåten att säga: - Nu brukar man applådera! Att församlingen i Märsta vilar under Franciskus beskydd var något biskop Anders påminde om i sin predikan där han uppmanade de närvarande att i Franciskus efterföljd komma Jesus närmare, ja nära. Efter predikan följde kyrkoherdeinstall a - tionen med förnyelse av prästlöftena. Därefter fick Fredrik Heiding, tillförordnad kyrkoherde i S:ta Eugenia ordet. Han talade om hur han en dag som denna fylldes av både faders- och moders - känslor : - Faderskänslor i kraft av vigningens sak rament, prästämbetet. - Moderskänslor eftersom vi som mo - der församling nu låter dotterförsamlingen stå på egna ben. Och så den vanliga frågan: Hur nådde man fram till målet, en egen församling? Under gudstjänsten och i samband med den efterföljande libanesiska buffén påmindes om alla dem som tagit steg på den väg som lett till församlingsbildandet. Fader Marek vände sig till var och en av församlingsmedlemmarna, till dem som ingått i det före detta kapellrådet, nu upphöjt till kyrkoråd, till kateketer, minist - Vi systrar känner oss liksom som faddrar för församlingen. Vi vill gärna ge något som ett litet minne av oss: syster Catharina Broomés bok Katolicismen och några böcker om domininikanorden och Dominikus. Böcker na är tänkta för den lilla början till bibliotek som finns på ett par hyllor i församlingssalen. Sagt av syster Ingrid Ström i samband med buffén. ranter och dominikansystrar, till sponsorer - Särskilt tänker jag på de äldre och sjuka som inte är här i dag. Deras tysta bön och lidande, ofta osynligt för oss, har bidragit till att detta stora vuxit fram. Fernando Acevedo tackade å kapellrådets/församlingsrådets vägnar några som menade han gjort sig särskilt S:t Franciskus smyckad till fest. Vända mot församlingen ser vi biskopsvikarien msgr Miroslaw Dudek, församlingens kyrkoherde fader Marek Rubaj, biskop Anders, diakonen i S:ta Eugenia Anders Wickström, tillförordnade kyrkoherden i Eugenia pater Fredrik Heiding SJ och dekanen för Stockholms dekanat pater Wilhelm Feussner SJ. Framför pater Fredrik Heiding står dagens ceremonimästare pater Fredrik Emanuelson OMI. Längst till höger befinner sig två av ministranterna, Michal och Mateusz Chodowiec. Ikonerna över Guds moder Maria och S:t Franciskus har målats av församlingsmedlemmen Alexander Deriev.

9 aktuellt inrikes sid. 9 förtjänta av en flaska vin (med Franciskus an - knytning): dominikansystern Ingrid Ström som blev kvar som församlingssyster också sedan sy st rarna flyttat från Märsta (se nedan), tillförordnade kyrko herden i Eugenia pater Fredrik Heiding SJ, pater Josef Höfner SJ som under många år pendlade mellan Eugenia och Märsta för att kunna svara för mässfirandet i församlingen, fader Magnus Nyman som ansvarade för kapellförsamlingen under den period på sex år under vilken man tog över pingstförsamlingens lokaler och så den nye kyrkoherden själv. Det fanns en gåva som var tänkt för dekanen, pater Wilhelm Feussner, också. Denne, som tving - ades avvika efter gudstjänsten och därmed inte var kvar vid det planerade överlämnandet, har följt utvecklingen i Märsta på nära håll sedan mitten av 60-talet. Till denna förhistoria hoppas vi, med dekanens goda minne, kunna återkomma i ett senare nummer av Km. Den som vill se längre tillbaka i tiden har också god hjälp av den jubileumsbok som gavs ut när S:t Lars katolska församling i Uppsala fyllde 25 år: Världen i miniatyr en mosaik av levande stenar. Där lär man sig att jesuiterna i Uppsala på 1950-talet fick ansvar för Sigtuna med omnejd, alltså bland annat Märsta katolikerna i Uppsala tillhörde vid denna tid S:ta Eugenia att ett kapell på initiativ av pater Lars Rooth inrättades i en källarlokal, fortfarande i Sigtuna, på 60-talet att, när S:t Lars församling i Uppsala upprättades år 1975, Sigtuna kom att tillhöra S:ta Eugenia i Stockholm att katolikerna hade möjlighet att fira mässa vid sidoaltaret i Mariakyrkan i Sigtuna sedan 1980 att de regelbundna mässorna i Sigtuna inställdes sommaren 1989 att några dominikansystrar år 1991 flyttade till grannorten Märsta där de tillsammans med andra där boende katoliker byggde upp kapellförsamling - en S:t Franciskus Systrarna slog sig ner i en villa i närheten av vad som då var pingstkyrkan. Tio år senare började man med söndagligt mässfirande, nu i av Svenska kyrkan utlånade Märsta kyrka. När systrarna år 2003 lämnade Märsta hade den dåvarande kapellförsamlingen möjlighet att överta det hus som varit deras och fira sina gudstjänster där. Men församlingen växte, det blev trångt och den 9 oktober 2005 kunde biskop Anders inviga vad som varit pingstförsamlingens gudstjänstlokal och som sedan dess är Märstakatolikernas kyrka. Text: Margareta Murray-Nyman Foto: Wieslaw Zalichta Körgäster. Vokalensemblen i S:ta Eugenia under Ulf Samuelssons ledning bidrog till festen. Här ser vi från vänster Sofia Winiarski, Elisabeth Hellström och Daniel Kjellander. Tack från Fernando. Fernando Acevedo tackar tillförordnade kyrkoherden i S:ta Eugenia för stöd under åren som gått och hälsar välkommen tillbaka till före detta kapellförsamlingen. Dominikansk syster som förblivit Franciskus trogen. Syster Ingrid Ström har fungerat som församlingssyster i S:t Franciskus i sammanlagt tolv år men är noga med att betona att systrar och övriga församlingsbor arbetat tillsammans. Hon blev alltså inte svaret skyldig sedan hon, som en av många, avtackats av Fernando Acevedo: - Tack för talet och vinet men framför allt: Tack, Fernando, för allt vad du betytt för församlingen.

10 sid. 10 aktuell intervju En kyrkoherde med många planer för stiftets nyaste församling Vem är han, Marek Rubaj, kyrkoherden i stiftets nyaste församling? Några dagar efter installationsfesten besökte vi Märsta och mötte en försynt men energisk person som har många planer inför framtiden, både praktiska och pastorala. Som ni har läst på de föregående sidorna upprättade biskop Anders Arborelius, på trettondagen, S:t Franciskus av Assisi församling i Märsta. Samtidigt installerade han Marek Rubaj som kyrkoherde. När vi hälsar på fader Marek är det vardag igen men han bjuder på kakor som är kvar efter festen. Och han berättar att han inte är någon nykomling i Märsta. Han har funnits här sedan augusti 2007 som dist riktspräst med biskopens uppdrag att förbereda en egen församling. Hans tjänst inleddes med dramatik: Den bakre korväggens enorma fönsterparti började läcka. En dag möttes han av en församlingsmedlem som förskräckt visade hur vattnet forsade ner över läktaren och redan stod ett par decimeter högt. De klädda bänkarna kunde räddas men i övrigt fick allting bytas ut. Fönster paneler - nas gistna trä ersattes med aluminium. Golv, innertak och väggar byggdes nya efter omsorgsfull torkning. Renoveringen tog flera månader. När vi går igenom övervåningen pekar fader Marek på flera ställen där vatten hotar att tränga in. Yttertaket måste repare - ras men detta tycks inte bekymra honom. Lokalerna ska ändå byggas om för att bli ändamålsenliga. Han visar hur två stora rum kan delas till flera mindre för att ge plats åt undervisning, samvaro och övernatt ning. På nedervåningen har han låtit bygga om pastorsexpeditionen och sakristian. De övriga utrymmena gick att ta i besittning utan åtgärder. Särskilt belåten är han över vikväggen mellan samlingslokalen och kyrkan. När den öppnas blir det sittplatser för 300 personer. Själva kyrkan tar annars 130 personer och läktaren 50. Antalet registrerade medlemmar i S:t Franciskus är Men kyrkoherden tror att det i realiteten finns omkring För honom gäller det nu att få kontakt med flera katoliker i Märsta, Sigtuna, Upplands-Väsby och småorterna däremellan. - Jag brukar uppmana mässbesökarna att ta med sig katolska vänner som ännu inte har hittat hit. Ni är mina evangelister säger jag till dem. Efter festen. Fader Marek Rubaj läser lyckönskningarna som kom med blommorna från de ekumeniska grannarna till trettondagen då S:t Franciskus av Assisi församling upprättades. - Men ingen ska komma för min skull utan för sin egen skull. Att vara den förste bosatte prästen i en församling är inte helt lätt. - Det finns alltid de som är för och de som är emot, säger han, men de som redan är aktiva i hans församling betecknar han som underbara människor. Han hoppas att den skaran ska öka och arbetar aktivt på att skapa grupper med olika uppgifter. Han visar listan på dem som ställer upp i kyrko- och församlingsrådet och berömmer alla för deras förtjänster. En av dem har exempelvis fått ihop en grupp med lektorer. För undervisningen har han nu fyra kateketer som delar på ansvaret för två grupper, en för första kommunion-barnen och en för konfirmanderna. Undervisningen sker efter söndags - mässorna och det är resultatet av vad han kallar en liten kamp med föräld - rarna. Han har förklarat för dem att det inte duger att lämna barnen till undervisning och sedan åka och handla. - Familjerna ska vara tillsammans i mässan och sedan får barnen gå till under visningen medan föräldrarna stannar kvar på kyrkkaffet och umgås med varandra. Fader Marek vill att församlingen ska vara som en familj som håller ihop kring både bekymmer och glädjeämnen. För att ytterligare förstärka samman håll - ning en planerar han läger och utflykter någon gång per år och familjedagar en gång i månaden, efter en modell som libaneser och irakier redan har. Libanon och Irak, men också Syrien, Armenien och Polen är väl represente - rade i hans församling. Den största gruppen är dock spansktalande. Nationella

11 aktuell intervju sid. 11 mässor erbjuds på spanska och polska och enligt syrisk rit. En dröm om nya fönster. Marek Rubaj, den nye kyrkoherden i Märsta, vill smycka de stora kyrkfönstren med motiv från Den helige Franciskus liv. Livet i den katolska diasporan skiljer sig mycket från det som fader Marek är van vid från sitt hemland Polen. Han är född och uppvuxen i Lublin, 15 mil sydöst om Wars za - wa. Stolt berättar han att han fick sin präst - utbildning vid det universitet där påven Johannes Paulus II undervisade medan han var kardinal i Krakow. Marek Rubaj hade lika gärna kunnat bli läkare. Men för att skaffa sig poäng till läkarutbildningen vakade han på ett sjukhus och under de långa nätterna där fick han tillfälle att tänka igenom vad han egentligen ville vårda kroppen eller själen? - Kallelsen att vårda själen växte allt starkare. Kanske hade jag också blivit påverkad, fast omedvetet, av min farfars bror som var franciskan. Vi träffades ju ibland under min uppväxt. Han blev själv franciskan och trädde in i kapu cinorden. I sin iver att missionera ville han åka till Afrika men där hade hans orden ingen verksamhet. I stället fick han rådet att resa till England för att lära sig språket och sedan till Sverige. Hit kom han första gången 1990, efter sin prästvigning, och bodde ett par år i Lid köping kom han tillbaka för gott och var verksam i Lidköping, Nacka och Ha ninge innan han fick tjänsten i Märsta. För två år sedan lämnade han kapucinorden och blev stiftspräst, efter en överenskommelse mellan hans ordensledning och biskop Anders. Nu smälter Marek Rubaj intrycken från trettondagen då han blev kyrkoherde i stiftets 43:e församling. Praktfulla blomuppsätt - ningar kring Mariastatyn påminner om den stora festen. De överlämnades av representanter för olika samfund i trakten. - Vi har ett gott ekumeniskt samarbete här, kommenterar han. Ett minne från en annan högtid, julen, är havet av julstjärnor nedanför altaret. Fader Marek gillar att blomstersmycka kyrkan. Inför kyrkoårets höjdpunkter åker han till Årstahallarna i södra Stockholm klockan fem på morgonen för att få fräscha blommor till ett hyggligt pris. - Julstjärnorna där är mycket billigare och av bättre kvalitet än de man hittar i vanliga butiker. Det är värt besväret att åka dit! Han är stolt över kyrkorummet som domineras av de fönsterklädda väggarna i koret och bakom läktaren. Men han drömmer om att göra fönstren ännu vackrare genom att sätta in färgat glas i de vertikala partierna. Med en svagt återhållen iver förklarar han att han kan hålla nere kostnaderna genom att anlita en konstnär från Polen. Motiven, säger han, ska spegla Den helige Franciskus liv för att förstärka hans betydelse som kyrkans skyddspatron. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

12 Tacktal Fader Paul Rabban är präst för kaldéerna i hela Mellansverige och bosatt i Eskilstuna. Här uttrycker han hela den kaldéiska gruppens tacksamhet över att ha fått en egen kyrkolokal. Bakom altaret ser vi kyrkoherden i Heliga korsets katolska församling i Eskilstuna, fader Michael Schneider, biskop Anders Arborelius och biskopsvikarien för de orientaliska kyrkorna, pater Mattias Grahm OSB. Liten bland många stora Marielle Zaya blev snabbt hemmastadd i den nya miljön. Tre generationer Alla åldrar var representerade vid invigningsfesten. Från vänster står Adel Yosif, Joulet Matlob, Salwa Shukur, Raafat Albustany med dottern Gospel på armen och hustrun Reem bredvid sig. Längst till höger Nadin Zaya som sade till Km att den nya lokalen betydde att en dröm hade blivit uppfylld. Ovanför gruppen hänger en av de bilder ur korsvägen som Heliga korsets katolska församling i Eskilstuna har skänkt till kaldéernas nya kyrkolokal. Omkring 400 kaldéer deltog i invigningen, företrädda av fader Paul Rabban. Eget konstverk Nejib Alsayingh är professionell konstnär från Bagdad. Nu bor han i Falun där han leder kurser i ikonmåleri i ett studieförbund. Det är han som har gjort denna utsmyckning till korväggen i kaldéernas kyrkolokal. Efter invigningen berättade han att han planerar att göra en stor målning till ena långväggen också. Bland gästerna fanns flera katolska präster, förutom de i artikeln nämnda pater Damian O Eze MSP, Gävle, samt de kaldeiska prästerna Mahir Malko, Göteborg, och Sameer Putrus, Södertälje. Dessutom deltog från Svenska kyrkan prästerna Bengt Arvidsson och Timothy Stayton och kyrkvaktmästaren Christer Eriksson. Från Heliga korsets församling deltog de tre serafimsystrarna och kyrkorådsledamöter.

13 aktuellt inrikes sid. 13 Kaldéerna fick eget hem i Eskilstuna Glädjeropen skallade när kaldéerna invigde en egen kyrkolokal i Eskilstuna i mitten av januari. Hedersgäst var biskop Anders Arborelius som välsignade altaret och det nya krucifixet. Katoliker som firar mässa enligt kaldeisk rit har kommit till vårt stift i tusental från Irak sedan förföljelserna av de kristna började där. I Södertälje planeras en stor kyrkoanläggning men nu används en liten kyrka som har köpts av ett frikyrkosamfund. Hittills har kaldéerna i Eskilstuna med omnejd lånat rum av Heliga korsets katolska kyrka och Svenska kyrkan. Men vartefter deras antal har ökat har det blivit nödvändigt att hyra något eget. - När jag kom till Eskilstuna för tretton år sedan fanns det 49 kaldéer här. Nu är vi fler än 2 000, sade det kaldeiska kapellrådets ordförande Deya Shaba i sitt invigningstal. Enligt kyrkoherden i Heliga korsets katolska församling, fader Michael Schneider, är antalet registrerade katoliker i den kaldeiska riten medan den faktiska siffran ligger på minst Därför var det lätt att förstå den hör- och synbara glädjen över en egen kyrkolokal. Den är inrymd i en byggnad som tidigare har använts som lager. Miljön är enkel men Deya Shaba kallade den för katedral. Sacré Coeur-systrarna har lämnat Sverige: Vemod, glädje, tacksamhet och framåtblickande kännetecknade avskedet Biskop Anders var med på Johannesgården när systrarna av - firades den 6 december. Biskop William Kenney var med. Biskop Kozon från Danmark var med som representant för Nordiska biskopskonferensen. Och så alla de Sacré Coeursyst rar som någon gång arbetat på Johannesgården och provinsledningen därtill sammanlagt 15 systrar! Dominikansystrar, som också de har ett förflutet på Johannes gården, hade förstås anslutit sig. Vänner från Svenska kyrkan och de frikyrkor som samarbetat med systrarna kring reträttverksamhet och andlig vägledning. Och många, många andra Dessvärre kunde Km inte delta när Sacré Coeur-systrarna avtackades efter sina nästan 40 år i Sverige, först på studiegården Johannesgården i Västra Frölunda, de fem senaste åren i Mölndal. Men fotografer fanns där under avskedsfestligheterna och per telefon och mejl har systrarna uppdate rat oss vad gäller förliden tid och berättat om vad som väntar härnäst. Sr Christel flyttar till Wien där hon kommer att fungera som ordensprovinsens sekreterare. Sr Carol reser längst, hon kommer att bo i New Orleans där hon har sin familj och säger hon där det finns hur mycket arbete som helst i olika grupper som arbetar för att bygga upp staden efter så många katastrofer. Sr Theresia kommer att ägna sig åt besöksverksamhet på ett sjukhus i Graz i Österrike. Sr Adelheid, slutligen, flyttar till kongregationens ålderdomshem i Bonn i Tyskland. Hon vet att det finns uppgifter som väntar henne där. Men nu har systrarna ordet Ögonblicket var historiskt, sade biskop Anders. - Det är Eskilstunas första egna kaldeiska kyrkolokal och den ska bli ert andliga hem. Det är viktigt att ni förstår hur mycket kärlek och nåd och välsignelse ni ska få här. Biskopen välsignade altaret och det stora krucifix som är gjort av Nejib Alsayingh, bosatt i Falun men givetvis med på festen. För att lokalen ska kunna tjäna som både kyrkorum och församlingshem krävs att koret blir avgränsat. - Vi ska sätta upp ett vackert draperi, sade Deya Shaba. När draperiet är på plats kan sakramentet förvaras i tabernaklet. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Snart borta men inte bortglömda. Sacré Coeur-systrarna Theresia Kiegerl, Adelheid v. dem Hagen, Christel Dawo och Carol Burk. Bilden med nattvardsmotivet är målad av den ungerska konstnärinnan Maria Poeschl. Foto: Marian Sareck Fortsättning

14 Först på plan. Sr Adelheid v. dem Hagen var den av systrarna som kom först till Johannesgården, hon tillträdde som föreståndarinna för systragemenskapen i augusti Sr Adelheid är mån om att följa med i vad som händer i Stockholms katolska stift också i fortsättningen. Hon tänker inte säga upp prenumerationen på Km. Efter den av biskop William celebrerade mässan med Johannesgårdens församling den 7 december fick systrarna under de senaste åren har kommuniteten bestått av fyra personer ett fång rosor av församlingsmedlemmen Johannes Kettelhoit. Goda råd och goda människor. Sr Carol Burk som drar till New Orleans efter 35 år i Sverige kommer att sakna den rena luften, kylan och snön och alla underbara människor Har hon något råd att ge till Km-läsarna? Ja, att skratta lite varje dag. Humor är oövervinneligt! Sr Adelheid v. dem Hagen: - Jag kunde inte ett ord svenska när jag sensommaren 1970 kom till den nyöppnade Johannesgården. Kontakten med benediktinpatern Andreas Rask som var rektor för gården var guld värd. Han hjälpte oss både med språket och med att bätt - re förstå svensk historia och kultur. - Ett råd jag skulle vilja ge till alla präster och systrar som invandrar hit är att börja med att lära sig språket och bli förtrogna med den svenska mentaliteten. Det är inte alltid lätt men vi som kommer från en annan kultur måste försöka anpassa oss utan att förlora den egna identiteten. Och då kommer vi snart att märka att svenskar är underbara människor! - Vi som invandrat och de infödda svenskarna och nu talar jag om dem ibland oss som är katoliker har en gemensam uppgift: att bygga den katolska kyrkan i Sverige som utvecklats alldeles väldigt under de 39 år jag varit i Sverige. - Många av de fördomar som fanns bland icke-katolikerna tidigare har totalt försvunnit. Under de senaste femton åren har jag, först på Johannesgården och sedan i Mölndal, varit indragen i en ignatiansk form av reträttverksamhet, och då huvudsakligen tillsammans med Svenska kyrkan och frikyrkorna. Band har knutits mellan kristna från olika traditioner, något som gjort mig mycket glad! - Nog kommer jag att sakna alla vänner, både inom och utanför den katolska kyrkan, när jag lämnar efter så många år i Sverige. Men jag tar med dem i mina tankar och i mina böner. Bönen förblir min uppgift. Sr Carol Burk: - Sommaren 1974, när jag kom till Sverige, var det kallt. Jag frös, språket var svårt och jag längtade hem. - De första åren gick framför allt åt till svenskundervisning men på Johannesgården fanns kursverksamhet och daghem där jag fick hjälpa till. - Efter ett par år skadade jag mitt knä, något som gjorde att jag inte kunde delta i leken med barnen längre. I stället kom jag att ägna mig åt daghemmets och husets administration, jag tog emot studiebesök och deltog i församlingens barnundervisning som så småningom utvecklades till barn- och vuxenundervisning med därtill hörande studiecirkel i katolsk tro och bibelstudier. Det var fantastiskt när en av grupperna verkligen blev till religionsundervisning för alla mammor, pappor, skolbarn, förskolebarn och bebisar deltog på en och samma gång och det fungerade! - Jag kommer alldeles säkert att låta mig inspireras av Nordiska biskopskonferensens riktlinjer för katekesen också i mitt nya arbete i New Orleans. Under mina år som kateket har jag gång på gång återvänt till ord som är hämtade därifrån och som jag tycker pekar på det mest väsentliga i tros - undervisningen: Katekesen syftar först och främst till att föra människan i beröring med den treenige guden, till att människan lär sig älska Gud, samt till att hon hjälps till ett liv i enlighet med evangeliet. Katekesen vill fostra till bön - Litteratur har alltid varit en källa till glädje i mitt liv och jag har lärt mig älska den svenska litteraturen: Harry Martinsson, Torgny Lindgren, Tomas Tranströmer Bland barnböcker har jag så många favoriter att det är svårt att välja, Sven Nordqvists böcker om gubben Pettson och katten Findus, Astrid Lindgrens alla böcker, folksagorna För den som är ny i Sverige finns hela bibliotek att utforska och jag tycker att man ska försöka ta tillvara möjligheten att öva sig i språket genom att läsa på svenska, inte i översättning. - Även om jag frös under den första tiden i Sverige så vet jag att jag kommer att sakna den rena luften, kylan och snön. Och alldeles väldigt alla människor i vårt närområde, i våra församlingar och i stiftet. Sr Christel Dawo: - Jag kan inte säga att jag drömde om att komma till Sverige. Men internatet i Bonn, där jag hade haft mitt arbete, stängde. Systrarna på Johannesgården behövde förstärkning och i september 1979 kom jag så, ganska motvilligt, hit. Mitt första intryck var: Vilket vackert land! Sacré Coeur-systrarna har så många vänner kvar i Sverige att risken att de glöms bort är liten.

15 Syster som räknar med att komma tillbaka. Sr Christel Dawo som under sina 30 år i Sverige bland annat suttit med i KLN, Katolska Liturgiska Nämnden, vet att möjlighet till musicerande inklusive orgelspel kommer att erbjudas också framgent. Och den teologiska sommarskola hon varit med om att bygga upp lovar hon att återvända till. Till vänster om sr Christel ser vi sr Hildegard Schabik, också hon med ett förflutet på Johannesgården. Fortsatt svensktalande systrar. Sr Theresia Kiegerl gläder sig åt att medsystern Angela Corsten, som hade Sverige som sitt hemland mellan åren 1985 och 2004, numera finns med i vad som blir hennes nya gemenskap i Graz. Det är bra, det kommer att hjälpa mig att bevara färdigheterna i svenska, säger hon Text: Margareta Murray-Nyman Bilderna på detta uppslag: Robert Rochowiak - Jag arbetade först med ungdomsarbete i Göteborg och på stiftsnivå. Därefter gav det ena det andra: Jag kom att bli sammankallande i Föreningen Katolska Ordenssystrar, jag valdes in i Katolska Liturgiska Nämnden, hamnade i arbetsgruppen för prästernas utbildning, i pastoralrådet, deltog i uppbyggandet av folkhögskolorna. - Sedan har jag suttit i ledningen för stiftsgården Johannesgården. Jag har fungerat som organist där, varit stiftets representant i Missio och sekreterare för Nordiska Biskopskonferensen. Inte minst: under nästan 20 år arbetade jag för Caritas, med särskilt ansvar för arbetet i Asien. - Tiden på Johannesgården kändes som skräddarsydd för mig men jag har också trivts väldigt bra i Mölndal, mycket till följd av våra grannar. - Stiftet har utvecklats under mina år i Sverige. På senare tid har jag fått uppleva hur det ekumeniska arbetet blivit allt intensivare i stiftet och inte minst här på Västkusten. - Att vi lämnar Sverige beror på att vi blivit till åren och på att vi inte längre har så många kallelser. Vi har många hål att fylla också på annat håll. - Vad jag verkligen uppskattat i Sverige är det okomplicerade samarbete jag fått uppleva med människor av vitt skilda slag, inte minst i förhållande till den så kallade hierarkin inom stiftet. Fotnot: Missio är den katolska kyrkans världsomfattande missionsarbete och stöder katolska stift, skolor och kyrkliga projekt i tredje världen. Sr Theresia Kiegerl: - Jag är den av systrarna som kom sist till Sverige. Jag kallades hit för drygt fyra år sedan när min medsyster Angela Corsten förflyttades och blev provinssekreterare i Wien. - Eftersom vi avlagt ett löfte om lydnad inom orden är det självklart för oss att vara disponibla var än behov uppstår. Jag vågar känneteckna mig som en entusiastisk missionär och även om jag hade betänkligheter vad gällde det nya språket så var det med glädje jag sa ja till att flytta norrut. - Större delen av tiden i Sverige har jag hjälpt till med arbetet i bokhandeln i Kristus Konungens församling. Jag ser arbetet där som ett viktigt apostolat som utförs på ett enkelt och otvunget sätt. Till Km-läsarna vill jag säga: Kom och se! Bokhandeln har ett brett sortiment som riktar sig till alla åldrar och vårt urval av biblar på olika språk är stort. - Sverige är så vackert. Jag kommer att sakna havet och graniten och de älgar jag sett! när jag återvänder till mitt hemland Österrike. - Man sjunger mycket i Sverige. Det är också något jag kommer att längta tillbaka till. - och jag har lärt mig mycket om ekumenik i praktiken här. Åren i Sverige har gjort mig väldigt mycket rikare. Sacré Coeur-systrarnas ordenssamfund grundades år 1800 i Paris av en ung kvinna som hette Madeleine Sophie Barat. I den oroliga tiden efter franska revoluitionen ville hon hjälpa unga flickor och kvinnor att genom en god utbildning ta ansvar för familje- och samhällslivet. I dag finns ungefär Sacré Coeur-systrar i 41 länder. Systrarna är bland annat verksamma i skolor och ungdomsarbete, ger andlig vägledning, är engagerade i socialt arbete, arbetar på universitet och i församlingar och i utvecklingen för fred och rättvisa. Namnet Sacré Coeur, Jesu hjärta, syftar på den villkorslösa kärlek som Gud genom Jesus visat oss och som uppmuntrar till gensvar, såväl i bön som i apostolisk verksamhet (se vidare systrarnas websida, Vi på Km hoppas kunna bidra till att kontakten med de nu avflyttade systrarna bevaras genom att, om ett år eller så, be dem rapportera från sina nya ansvarsområden.

16 sid. 16 vår församling Halländsk församling från 1920-talet En kyrka full av böner och konst. Så kan man säga om Trefaldighetskyrkan i Halmstad. Den tillhör S:ta Maria församling, en av stiftets äldsta, med moderskyrkan i Oskarström. Ja det var i Oskarström som traktens första katoliker etablerade sig, i slutet av talet då Skandinaviska Jute Spinneri & Väveri grundades. Många av de hundratals arbetarna hade värvats från Böhmen-Mähren (nuvarande Tjeckien), Tyskland och Polen. För dessa invandrare byggdes en katolsk kyrka Detta var en likadan utveckling som i Sörforsa i Hälsingland, där ett linspinneri hade krävt arbetskraft utifrån och katoliker från ungefär samma trakter tvingade fram en kyrka, redan Mariakyrkan i Oskarström har givit namn åt församlingen. Där låg också tyngd - punkten i mässfirandet, med bland annat vardagsmässorna, Stilla veckans guds - tjäns ter och julnattens mässa, ända fram till 1981 då en egen kyrka invigdes i Halm - stad. Den växande församlingen i residensstaden vid havet, en och en halv mil sydväst om Oskarström, hade dock ända från 1950 ett kapell, Den Heliga Trefaldighetens kapell, i en fastighet vid Norra vägen. Där firades regelbunden söndags - mässa. Från början av 1970-talet hade Heliga Tref aldighets Kapellstiftelse fört diskussioner om en egen kyrka och 1980 köptes en kyrkobyggnad vid Falken bergsvägen av Lutherska missionsförsamlingen. Trefaldighetskyrkan, som kyrkan fick heta när den blev S:ta Maria katolska församlings huvudkyrka, invigdes den 24 maj Den fick stor uppmärksamhet i media då konstnären Erik Olson smyckade kyrkan med sina tavlor och ikoner skänkte Olson ytterligare en mängd tavlor till församlingsgården, Mariagården, som hade byggts intill kyrkan. Omslutna av Erik Olsons bilder samlas bönegrupper med olika intentioner, ofta i samband med den dagliga kvällsmässan: två rosenkransringar, som ber för församlingen respektive de ofödda barnen, en grupp som ber barmhärtighetens rosenkrans samt Padre Pios bönegrupp. I bönelivet ingår även församlings med - lemmarnas enskilda böner, levande rosenkransen och den ständiga bönen för äktenskap och familj. Vid vissa tidpunkter under kyrkoåret intensifieras bönerna, med korsvägsandakter i fastan och bön för de avlidna varje dag i november. - Om folk har behov av bönegemenskap är det viktigt att vara öppen för det. Jag ställer upp och gläder mig. Det sade kyrkoherden, fader Jozef Chrzanowski, när Km träffade honom under ett snabbt Halmstadsbesök i höstas. Vi sitter i Mariagårdens kök en måndags - kväll efter en mässa. Fader Jozef har firat den med sin företrädare Roman Kunkel OMI, som har kommit upp över dagen från sin nuvarande församling Lands - krona, och diakonen Gorm Christoffer - sen. Fader Jozef berättar om flera andra aktiviteter i församlingen, exempelvis studiecirklar och samtal om katolsk tro. Varje onsdagskväll efter mässan träffas gruppen Katolsk gemenskap som just nu studerar boken Vägar till bön av syster Veronica OP. Därtill kommer undervisningen, varje vecka för barn och ungdomar som bor i Halmstad och intensivundervisning en lördag varje månad för dem som bor en bit ifrån. Erik Olsons konst. Trefaldighetskyrkans invigning och dess utsmyckning kommenterades så här i Hallandsposten den 12 juni 1981: Halmstadskatolikerna är att lyckönska. De har fått en vacker, intim och ändamålsenlig kyrka. Och Erik Olson i Halmstadgruppen har fått sin första permanenta utställning i sin hemstad. I Km nr 1/2006 presenterades Erik Olsons konst i S:ta Maria församling i Halmstad.

17 vår församling sid. 17 Kyrkorådet samlas. De sittande är Birgitta Gustafsdotter, fader Jozef och Peter Zsiga. Bakom dem står Zbigniew Denkiewicz, Katarina Koss Modig och Gorm Christoffersen. wicz, Peter Zsiga och, som adjungerad, dia kon Gorm Christoffersen. I Oskarström har fader Jozef hjälp av pater Pawel Banot SDB som oftast firar daglig mässa hos systrarna. På fader Jozefs lott faller söndags- och kvällsmässor i Trefaldighetskyrkan och regelbundna söndagsmässor i Falkenberg och Varberg. Det kan bli upp till fyra mässor på en söndag för honom. Måndagen är tänkt som en vilodag. - Jag vill gärna komma ifrån lite då, åka bort eller åtminstone vara för mig själv. Men det är svårt. Det händer alltid något här. Att det är så många aktiviteter i S:ta Maria församling är pater Romans fel, säger fader Jozef med ett stort leende mot den förre kyrkoherden. - Ja, jag har sått en hel del här, och nu får du sköta om det, svarar pater Roman med samma stora leende. Det är en kännbart varm och glad kontakt mellan de båda prästerna. Pater Roman får tillfälle att hälsa på några av dem som var aktiva redan innan han flyttade härifrån för tre år sedan. Det är nämligen kyrkorådsmöte i kväll. En efter en droppar ledamöterna in och tar för sig av smörgåsbordet som kyrkorådets sekreterare Birgitta Gustafsdotter har dukat upp på köksbänken. Birgitta noterar att två av ledamöterna är förhindrade att närvara, Helena och Stefan Johansson. Men de övriga är här: Katarina Koss Modig, Zbigniew Denkie - Trivsamt. Atmosfären i Mariagårdens kök är varm och glad när fader Jozef Chrzanowski, till vänster, får besök av sin företrädare Roman Kunkel OMI. Peter Zsiga är församlingens ekonom sedan 30 år. Han säger att församlingens ekonomi har förbättrats betydligt sedan en kyrkoavgift började tas ut via skattsedeln och församlingarna får pengar från biskopsämbetet, i förhållande till antalet registrerade församlingsmedlemmar. - Vi har fått en fyrdubblad årlig in - komst. Därmed tycker Peter att församlingens ekonomi är hyfsad. - Men vi har också ständigt projekt som kostar pengar. När sammanträdet kommer igång får vi höra flera exempel på de närmaste ekonomiska åtagandena. Mellan kyrkan och församlingshemmet ska en förbindelse byggas. En praktisk fördel med det, kommenterar fader Jozef, är handikappanpassning av entré och toaletter. - En social fördel är att folk blir mer motiverade att stanna kvar efter mässorna när de kommer direkt från kyrkan in i församlingssalen. På dagordningen finns ärenden som visar att församlingsdelen Oskarström kräver en hel del insatser, både ekonomiska och personella. Närmast står inköp av flera stolar inför vallfärden som arrangeras den sista lördagen i maj varje år firar vallfärden 50-årsjubileum och fader Jozef räknar med att omkring personer kommer att delta. Under övriga frågor diskuteras barnens närvaro i kyrkan. Ska biktrummet vara lekrum under mässorna eller ska barnen vara med i kyrkan? Katarina Koss Modig påpekar att hennes treåriga dotter vill vara med henne inne i kyrkan och att det är viktigt att församlingen visar att barn är välkomna till kyrkan. Fader Jozef har märkt att barnen helst leker nära altaret. - Det kan vara svårt att koncentrera sig men det är fint att de vill vara där. Tydligt är att kyrkoherden tycker om barn. Samtidigt har han en beräkning med att låta dem hållas i kyrkorummet: - Om vi slänger ut barnen följer föräld - rarna med! Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Fortsättning

18 sid. 18 vår församling Diakonen är prästhjälp inte hjälppräst En diakon är en prästhjälp, inte en hjälppräst. Den definitionen tycker Gorm Christoffersen är viktig att göra. Han har varit ständig diakon i S:ta Maria församling sedan Gorm Christoffersen har gjort en originell vandring till sitt ämbete. Han föddes i Köpenhamn i början av 1940-talet och arbetade som skogshuggare i Danmark innan han kom till Sverige i slutet av 60-talet då han fick arbete i närheten av Oskarström. Efter några år konverterade han och började ge efter för sin längtan att göra tjänst i kyrkan. Han läste till diakon i tre år och var en av de första sex män som vigdes till ständiga diakoner I dag har Gorm 23 kolleger på olika håll i stiftet. De träffas ibland och Gorm har förstått att diakonernas arbetsuppgifter kan variera, beroende på församlingarnas struktur och på hur prästerna ser på deras ämbete. - Det är alltid en viss spänning när det kommer en ny präst innan man vet vad just han förväntar sig av en diakon. Med fader Jozef är Gorm inne på sin sjunde kyrkoherde. De fungerar bra tillsammans, tycker han. Synen på diakonen har ändrats under de drygt 25 år som Gorm har varit verksam. - Det var svårt för många i början att acceptera att en diakon, likaväl som en präst, kan predika och förrätta dop och vigsel. Gorms huvudsakliga uppdrag gäller dock inte förrättningar utan undervisning. Han an - svarar för konfirmandgruppen och för vuxenoch konvertitundervisning. I övrigt finns det mängder av uppgifter som faller på diakonen, sådant som inte syns men ändå måste göras, exempelvis expeditionsarbete. Gorm är också församlingens representant i Halmstads kristna råd. - Relationerna till andra kyrkor har blivit öppnare de senaste åren, mycket tack vare vår biskops närmande till dem. Ett diakonat kan tilldelas mogna män som lever i äktenskap. Gorm Christoffersen är gift sedan 45 år och har fem barn. Med ett försörj - ningsansvar har de flesta diakoner ett civilt arbete vid sidan om. Gorm har arbetat i många år på begravningsbyrån Fonus och därefter på kyrkogården och krematoriet. Det har varit perfekt, tycker han. - Jag har varit en länk mellan församlingen och de delar av samhället som alla kommer i kontakt med, begravningsväsendet och olika myndigheter. Och på kyrkogården har jag mött alla typer av människor, lyssnat till dem och kunnat vittna om min tro. Nu är Gorm pensionär från sitt civila arbete men inte från diakontjänsten. När han ser tillbaka på sitt liv är det ingenting han ångrar eller beklagar. Detta att han blev diakon kan man se på olika sätt, säger han. - Det var visserligen mitt eget beslut att jag skulle flytta till Sverige och arbeta i skogarna nära Oskarström där jag fick kontakt med katolska kyrkan. Men resten har hänt under Guds ledning. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Konstfullt. Gorm Christoffersen utanför Trefaldighetskyrkans entré, även den smyckad med Erik Olsons konst. Här ser vi S:t Michael.

19 Mariasystrarna från Lubon har firat 80-årsjubileum vår församling sid. 19 Förra året kunde Mariasystrarna från Lubon i Polen fira sin 80-åriga närvaro i Sverige. De första kom till Oskar - ström I dag finns där fyra systrar, Isabella, Adela, Sofia och Bellar - mina, som är föreståndarinna. Mariasystrarnas orden grundades 1850 av lekmannen Edmund Bojanowski. Som barn hade han blivit räddad från en svår sjukdom och hans intention med orden blev därför att den skulle ta hand om barn, sjuka och fattiga. När systrarna kom till Oskarström öppnade de en barnkrubba för barn till polacker som arbetade i Jutefabriken. - Vi har alltid arbetat enligt vår ordensgrundares vilja, säger syster Bellarmina som har varit i Sverige sedan Det var samma år som systrarnas barnkrubba blev kommunal förskola. Nu är dock framtiden oviss för ordens medverkan i förskolan. Syster Bellarmina har en fast tjänst till den första juli och det tycks inte som om anställningen ska förlängas, säger hon. Men hon har kvar flera andra områden att arbeta på enligt grundarens vilja. Hon gör regelbundna besök på ålderdomshemmet Vidablick i Oskarström och sedan har hon ju alla sina barn i församlingen. - De är min stora glädje, säger hon och lägger till sitt pärlande skratt. Ja det är med en stor munterhet som hon berättar om sina första kommunionbarn, ett 30-tal, som hon undervisar i Halmstad, en grupp varje vecka och en grupp under en heldag en gång i månaden. Ännu gladare är hon när hon berättar om skådespelen som anordnas i Trefaldighets - kyrkan två gånger om året, ett julspel på trettondagen och ett fastemysterium på palmsöndagen. - Det är fint när barnen är delaktiga och jag har märkt att församlingen kan röras till tårar när de framträder. En fördel med spelen är att också för - äld rarna blir engagerade. - De tillverkar mycket av rollfigurernas tillbehör. Precis som sin kyrkoherde framhåller syster Bellarmina barnens betydelse i församlingen. - Genom dem kan vi komma fram till familjerna. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Fortsättning Barnkär syster. Föreståndarinnan för klostret i Oskarström, syster Bellarmina, åker ofta till Halmstad där hon ansvarar för undervisningen av första kommunionbarnen.

20 sid. 20 vår församling Padre Pio-grupp I Halmstad finns en Padre Pio-grupp som startades för sju år sedan. Padre Pio, som egentligen hette Francesco Forgione, var unik i många avseenden. Han blev stigmatiserad, vilket betyder att han fick Kristi fem sårmärken på sin kropp, han hade förmåga till bilokation, som innebar att han kunde befinna sig på två ställen samtidigt, och enligt ögonvittnen helade han människor med handpåläggning. Han helgonförklarades I Km nr 9/07 berättade vi om ett Padre Pio-seminarium i Skåne. Där träffade vi Helena Johansson som berättade att hon hade bett till Padre Pio i sin barndom och efter ett långt uppehåll börjat be till honom igen när hennes make Stefan blev svårt sjuk Samma dag som Padre Pio helgonförklarades startade hon en bönegrupp i S:ta Maria församling. Stefan blev frisk på ett mirakulöst sätt och flera andra i gruppen har fått bönesvar, enligt Helena. Padre Pio-gruppen träffas varje fredag före mässan och leder rosenkransbönen för ofödda barn. Efter mässan den första fredagen i månaden leder gruppen också adorationen till Jesu hjärta - Den trejde lördagen i månaden samlas vi före den heliga mässan och ber i en och en halv timme. Vi koncentrerar oss på de personer som behöver förbön och vi ber Padre Pio att be för oss, välsigna oss och be för hela världen. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Lekfullt. Den italienske kapucinmunken fader Ermelindo var hedersgäst på Padre Pio-seminariet i Skåne våren Här får han en kyss på handen av Helena Johansson som deltog i seminariet tillsammans med sin man Stefan. Bönen betyder utveckling - För mig betyder bönen att leva i Guds närvaro, jag känner mig ledd i livets labyrinter. Den betyder utveckling. I församlingen är Eva med i Padre Piogruppen och i de två rosenkransringarna med varsin bön varje vecka. Dessutom är hon sammanhållande i Ständig bön för äktenskap och familj. - Vi är 24 personer som ber en timme var den 29 i varje månad. För tre år sedan flyttade Eva till Halmstad från Jönköping och hon är kvar i den andliga rörelsen Maria Immaculatae, MI, som har sitt centrum i församlingen där, S:t Franciskus. M I har möte en gång i månaden då rosenkransbönen står i centrum. Eva har varit medlem i femton år. - Det är en högtidlig upptagning då vi får medaljer som vi alltid bär som ett tec ken på vår nära Mariarelation. Medlemmarna avger ett löfte att sprida och utbreda Guds rike genom att medvetet göra Maria mer känd och älskad, exempelvis genom att stödja och delta i marianska andakter och att sprida marianska böcker och böner avlade hon sina livslånga löften i franciskanska sekularorden. - Det innebär att man ska leva enkelt enligt Den helige Franciskus ideal. I Jönköping arbetade Eva på pastorsexpeditionen i många år och det var naturligt att hon kom att ingå i gruppen som tog över arbetet på expeditionen i Halmstad, sedan Urszula Krusic gick i pension i höstas. De övriga, kring fader Jozef, är diakonen Gorm Christoffersen och Birgitta Gustafsdotter. Eva har ansvar för församlingsregistret och kyrkböckerna. Eva Nycander Foto. Birgitta Gustafsdotter Många i stiftet känner Eva Nycander sedan hennes tid i pastoralrådet. - Frågor som var viktiga under min period var höjd konfirmationsålder och enhetlig kåpa för alla stiftets konfirmander. Vi diskuterade även kvinnans plats i kyrkan och den är lika aktuell i dag. Birgit Ahlberg-Hyse