katolskt magasin # 11 Vandring på katolsk kyrkogård Kardinal Koch på Sverigebesök Katoliker i Kinas bergsbygd Fem prästvigda inom ett år

Transkript

1 # 11 1 november 2013 Pris 40 kr Vandring på katolsk kyrkogård Kardinal Koch på Sverigebesök Katoliker i Kinas bergsbygd Fem prästvigda inom ett år katolskt magasin

2 # 11 katolskt magasin 1 november 2013 Årg 88. ISSN Adress: Box 2038, Uppsala (Besöksadress: S:t Olofsgatan 32 E) Tel: E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se Hemsida: Utges som tidning för Stockholms katolska stift av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning. styrelseordförande Charlotte Byström redaktion Margareta Murray-Nyman (chefredaktör och ansvarig utgivare) margareta.murray-nyman@katolsktmagasin.se tel eller Birgit Ahlberg-Hyse biahyse@bredband.net tel eller Utrikesansvarig Kaj Engelhart kajcaritas@hotmail.com tel Layout, hemsida, annonser Mattias Lindström mattias.lindstrom@katolsktmagasin.se tel eller Prenumeration, ekonomi Sofia Wahlstedt sofia.wahlstedt@katolsktmagasin.se tel Prenumerationspris: Sverige 340 kr Europa 450 kr, utom Europa 500 kr Pg , Bg Tryck: DanagårdLiTHO, Ödeshög Nr utkommer 6/ Manusstopp 15/ För icke beställt material ansvaras ej. omslagsbild: det höga krucifixet är en blickpunkt på den katolska kyrkogården i stockholm, som vi har besökt inför allhelgonahelgen. foto: birgit ahlberg-hyse Ur innehållet Lyckad kateketisk kongress sidan 4 Kardinal Kurt Koch: Kristen enhet är först och främst en andlig verklighet sidan 6 Kaj Engelhart följer med fader Tao genom den kinesiska provinsen Yunnan sidan 9 Maria Hildingsson om intolerans sidan 12 Intervjuer med de fem som prästvigts i stiftet inom loppet av ett år sidan 13 Heliga rum: S:ta Birgitta i Norrköping sidan 18 Under allhelgonahelgen blir människor mer religiösa än någonsin sidan 21 Pater Joseph Maria Nilsson OFMConv om helighet sidan 26 När helgonen hälsade på sidan 28 Kultur: Margareta Björndahl om medeltida serieteckningar sidan 32 C S Lewis 50 år efter hans dödsdag sidan 32 Kvinnors predikorätt i historien sidan 36 Bok-, film- och musikrecensioner sidan 37 Msgr Jorge de Salas om lycklig skola sidan 39 Fackeltåg i solidaritet med världens lidande trossyskon sidan 44

3 ledare sid. 3 Franciskus överraskningarnas påve Den första oförutsedda var att Jorge Mario Bergoglio, som visserligen fick näst flest röster när Ratzinger/Benedikt valdes, alls blev påve. Utanför Argentina var det inte längre många som viss te vem han var. Kardinalerna visste. Bergoglio hade under förberedelserna inför konklaven varit en av dem som tydligast hävdat att den nye påven måste ta itu med de missförhållanden inom kurian som konkretiserats i korruptionsskandaler, pedofilskandaler, Vatileaksskandalen När påven presenterades för katolikerna på Petersplatsen och sa sig ha tagit namnet Franciskus, väcktes förhoppningar: en önskan om att den nye påven, i Franciskus av Assisis anda, skulle kunna bidra till Kyrkans återuppbyggnad efter förlorad trovärdighet. Den andra överraskningen (vi hoppar här över påvens val av skor) kom när han, då han såg ut över folkmassan, bad de församlade välsigna honom innan han själv gav sin välsignelse. Ytterligare en överraskning inte lika välkomnad av alla var när han drygt en vecka senare firade skärtorsdagsmässan på ungdomsfängelset Casal del Marmo i Rom och då lät kvinnor, varav en var muslim, delta i fottvagningen. En månad efter valet utsåg så Franciskus en kommission bestående av åtta kardinaler med uppgift att bistå honom i arbetet med en reform av Vatikanens organisation och arbetssätt och stödja honom med råd gällande världskyrkan i stort. Men, som han säger i den intervju eller snarare det samtal mellan pater Antonio Spadaro S.J., redaktör för de italienska jesuiternas tidskrift La Civiltà Cattolica, och honom själv som den 20 september publicerades i en rad jesuittidskrifter världen över, denna nya grupp av rådgivare är inte bara min egen idé, den är frukten av kardinalernas önskan så som den kom till uttryck i generalkongregationen före konklaven. När dessa rader skrivs har kommissionen sammanträtt för första gången. På dagordningen har funnits frågor som minskad romersk centralism, annorlunda formulerade uppgifter för statssekretariatet, ett nytt lagfundament för kurians arbete och större betydelse för lekfolket. Kommissionen möts härnäst den 3 5 december. Franciskus vill ha verkliga rådslag, inte bara formella. I den andra av de påveintervjuer som under de senaste veckorna väckt både instämmande och motsägelse säger han att Vatikanen är alltför präglat av klerikalism och självupptagen narcissism han eftersträvar en kyrka som inte bara är toppstyrd utan också horisontell, en kyrka där rådgivande organ tas på allvar. Intervjun infördes den 1 oktober i den italienska dagstidningen La Repubblica. Den här gången var det tidningens före detta chefredaktör Eugenio Scalfari, själv ateist, som brevledes hade ställt några frågor till påven. Franciskus ringde upp och föreslog ett möte När Franciskus i dagarna utlyst en särskild biskopssynod kring temat familjen, där representanter för de lokala kyrkorna kommer att diskutera pastorala utmaningar kring familjen inom ramen för evangelisationen, så är det väl inte alltför djärvt att se detta som ett utslag av påvens önskan om att som han säger i intervjun i La Civiltà Cattolica folket, biskoparna och påven måste gå tillsammans. Synoden kommer att sammanträda i Rom den 5 29 oktober nästa år. Enligt Vatikanens pressavdelning kommer då också frågor kring omgifta frånskilda att tas upp. Det kan nog inte alltid vara lätt för Vatikanens talesmän att ha en chef som inte nödvändigtvis informerar sina medarbetare innan han agerar publiceringen av intervjun i La Civiltà Cattolica blev en överraskning från överraskningarnas påve också för dem, och detsamma gäller flera av de andra samtal som Franciskus fört med människor i och utanför Kyrkan, och som i efterhand offentliggjorts (se texten Påven tröstade ensamstående mamma i förra numret). Men Km vill tro att vi får de påvar vi behöver. Påven Franciskus om helighet Den bild av kyrkan som jag tycker bäst om är Guds heliga folk av troende Jag ser heligheten i Guds folk som lider: en kvinna som uppfostrar sina barn, en man som försöker försörja sin familj, de sjuka, de gamla prästerna som har fått så många sår men ändå kan le eftersom de har tjänat Herren, ordenssystrarna som arbetar så hårt och som lever ett heligt liv i det fördolda. Detta är för mig den gemensamma heligheten. Heligheten associerar jag ofta med tålamod: inte bara tålamod som hypomoné, att bära bördan av det som livet medför, men också som beslutsamheten att fortsätta att gå framåt, dag efter dag. Detta är heligheten hos Iglesia militante, den stridande kyrkan, som Sankt Ignatius talar om. Sådan var mina föräldrars helighet: min fars, min mors, min farmor Rosa, som gjorde så mycket gott för mig. I breviariet har jag farmor Rosas testamente, och jag läser det ofta. För mig är det som en bön. Hon är ett helgon som har lidit så mycket, också andligen, men hon fortsatte alltid framåt med mod. (Ur Antonio Spadaro S.J.: Intervju med påven Franciskus. Översättning: Anders Piltz)

4 sid. 4 aktuellt inrikes Fullmatad kongress för kateketerna Med en personlig hälsning från påve Franciskus har 200 kateketer sänts hem till sina församlingar efter en två dygn lång kongress, fylld av workshops, föredrag, andakter, diskussioner och glatt umgänge. Kongressen hölls på Lidingö i slutet av september och samlade kateketer från nästan alla församlingar. Atmosfären präglades av lusten att lära mera och glädjen att träffa andra med samma uppgifter i församlingen. I samtalen under måltiderna hördes många Hur gör ni? Så gör vi!. Tips och råd för att bli en ännu bättre kateket gavs i 33 workshops med alla tänkbara teman, många med inriktning på sång, dans, drama, lek och dialog för att göra undervisningen mer levande. För kateketernas egen fördjupning hade en del workshops vuxenteman, Möte mellan syd och nord. Beata Ide från Ystad träffade kateketkolleger från Luleå, Fatima Rosendahl, Blessie Pettersson och Tomas Eriksson. precis som föredragen där man, trots deras vitt skilda ämnen, kunde spåra kongressens huvudrubrik, Hopp i en föränderlig värld. Att dela tron i dag. Från möten i mindre grupper skrevs tankarna ner på lappar som lades i Sykars brunn, ett textilt verk av konstnären Joanna Agetorp. Trons dörr. Biskop Anders invigde kongressen genom att öppna Porta Fidei, Trons dörr, som är namnet på ett brev utgivet av påve Benedikt XVI när han utlyste Trons år. Nytta och nöje. I denna uppsluppna workshop handlade det om att göra undervisningen mer levande genom drama. Här gestaltas en av Jesu liknelser. I bakgrunden dramaledaren, diakon Staffan Gerdmar, Lund, som har fått igång Anna Carina Jansson, Stockholm, pater Sebastian Stasiak OMI, Malmö, Danuta Knapp, Nacka och Wieslawa Ciborowska, Nyköping.

5 aktuellt inrikes sid. 5 Spanska missionens ungdomskör, domkyrkans barn- och ungdomskörer och arabiska kören från Södertälje medverkade i musikaliska inslag. Biskop Anders Arborelius deltog i hela kongressen och generalvikarien, pater Pascal René Lung OP, ansvarade för andakterna där han utgick från utvalda bibelord. Dessa var också fyndigt klistrade på godbitar, bibelgodis, som deltagarna fick med sig hem. Det samlande ordet var Jag ska ge er en framtid och ett hopp (Jer 29:11), vilket sjöngs vid varje andakt i en tonsättning av Ulf Samuelsson. Även nuntien, ärkebiskop Henryk Jósef Nowacki, var med. Det var han som läste upp ett brev där påve Franciskus uttryckte sin personliga glädje över den kateketiska kongressen. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Fikapaus. Zdzislawa Szeffler, Beata Dorabiala och Robert Szmidt representerar S:ta Maria församling i Halmstad. Där förvaltar de ett kateketarv efter Mariasystrarna från Lubon. I det ingår exempelvis ett storslaget julspel som engagerar både barn och föräldrar, berättade de. Vi vill ge kateketerna konkreta verktyg Kateketens roll blir alltmer betydelsefull när sekulariseringen ökar. Det säger Ulrika Erlandsson, ordförande i Katolska Pedagogiska Nämnden, KPN. Hon konstaterar att den kateketiska kongressen blev mycket lyckad. Senast en kateketisk kongress anordnades var år Under de elva åren därefter har fyra endagsmöten genomförts med 90 kateketer som högst. En kongress på två dygn, för över dubbelt så många deltagare, ger oändligt mycket mera, påpekar Ulrika Erlandsson. Utöver föredragen och workshoparbetet nämner hon samtalen i smågrupper och två kvällars gemenskap. Det gav nya kontakter och kateketerna kunde utbyta värdefulla erfarenheter. Många kateketer drar ett tungt lass, särskilt de som arbetar ensamma. Kongressens program, med dopet som grund, har mejslats fram av KPN i samarbete med studieförbundet Bilda, Respekt, Caritas, präster och diakoner. Planeringen har pågått i två år. Kongressglädje. KPN:s personal bjöd ut sin rika produktion. Från vänster Claudio Palma, Carina Mlynarczyk, Maria Borowiec, Cristina Ramos de Strandberg och Ulrika Erlandsson. Vår intention, säger Ulrika, har varit att ge kateketerna konkreta verktyg så att de blir ännu bättre rustade för undervisningen. Samtidigt ville vi ge inspiration, kraft och glädje i deras viktiga uppdrag. I kateketen möter barnen någon som ger dem kunskap men också någon som kan förmedla sin personliga tro. Och det kan vara avgörande för att barnen ska utveckla en egen tro. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

6 sid. 6 aktuell intervju Glatt möte. Under tre intensiva dygn besökte kardinal Kurt Koch Sverige. Han gladde sig åt att se så många barnfamiljer i församlingarna. Kardinal Kurt Koch på Sverigebesök Sekularisering gynnar ekumenik Km träffar kardinal Kurt Koch för ett kort samtal i Newmaninstitutets bibliotek i Uppsala, minuterna innan han återvänder till Rom. Han har tillbringat tre dygn i Uppsala och Stockholm med mässor, föredrag och middag med representanter från de olika samfunden i Sverige. Besöket var enligt kardinalen för kort för att det skulle gå att få en ordentlig bild av den katolska och ekumeniska situationen i Sverige. Hans intryck är ändå att Katolska kyrkan i Sverige är mycket levande, med en stor öppenhet för ekumenik. Det har varit vackert att se så många unga barnfamiljer i församlingarna och att möta människor som verkligen är engagerade i att förkunna evangeliet, säger kardinal Koch. Att det svenska samhället uppfattas som sekulariserat och inte särskilt kristendomsvänligt kan enligt kardinalen bidra till ett gynnsamt ekumeniskt klimat. I ett välbesökt föredrag på Newmaninstitutet i Uppsala, om ekumenikens utveckling sedan Andra Vatikankonciliet, poängterade kardinalen att kristna idag utstår mer förföljelse än någonsin. Det finns en enhet i martyriet, som kan upplevas även när man vill vittna om tron i ett mer tolerant men ändå ovänligt samhällsklimat, säger han. I ett sådant klimat måste man koncentrera sig på trons väsentligheter, menar kardinal Koch. Detta kan främja ekumeniken, eftersom den grund som är gemensam för olika kyrkor och samfund framträder på ett tydligare sätt. Men ekumeniken är fortfarande en utmaning för alla parter. För Katolska

7 aktuell intervju sid. 7 Ekumeniken får heller inte förstås som ett självändamål, det handlar om att det kristna vittnesbördet måste vara enat och samstämmigt om det skall vara trovärdigt kyrkan är det en utmaning som inte längre kan undvikas eller väljas bort: Andra Vatikankonciliets beslut är oåterkalleligt. Kyrkan måste anta ekumenikens utmaningar, vilket innebär att strävan efter kristen enhet är en plikt för alla katoliker, säger kardinalen. Vilken är då den främsta ekumeniska plikten? Kardinal Koch är mycket tydlig med att kristen enhet först och främst är en andlig verklighet. Därför är den kristnes främsta plikt att liksom Jesus själv be för en verklig enhet mellan alla som bekänner den kristna tron. Enheten är inte något vi kan åstadkomma på egen hand; enhet är en Andens gåva som vi måste ta emot och därför är bönen essentiell, säger han. Engagemanget för kristen enhet varierar enligt kardinal Koch ganska mycket inom Katolska kyrkan. Många församlingar har ett starkt engagemang, liksom grupper och gemenskaper som Focolare och Sant Egidio i Rom. Vissa är helt ointresserade, medan andra grupper präglas av en rädsla för att den katolska identiteten skulle gå förlorad av alltför nära kontakt med andra samfund. Men dessa grupper är i minoritet, menar kardinal Koch. Ekumeniken får heller inte förstås som ett självändamål, det handlar om att det kristna vittnesbördet måste vara enat och samstämmigt om det skall vara trovärdigt, poängterar han. Vad gäller den nyvalde påven Franciskus, ser kardinal Kurt Koch ännu inga avgörande skillnader mellan honom och företrädaren Benedikt XVI i synen på ekumenik. Han framhåller att alla påvar efter Andra Vatikankonciliet har varit ekumeniskt sinnade. Franciskus sju månader som påve är enligt kardinal Koch en alltför kort tid för att det ska gå att utröna om han vill föra Kyrkans ekumeniska strävan i någon särskild riktning. Vi har en ny påve, men vi har fortfarande samma kyrka, påpekar han under frågestunden efter föredraget på Newmaninstitutet. Han menar att detta är viktigt att komma ihåg, eftersom man i vissa medier hör budskapet att Kyrkan nu står inför fundamentala förändringar. Dessutom beror ekumeniken och dess framgång naturligtvis inte enbart på påven, eller ens på Katolska kyrkans ansträngningar. Lika mycket hänger på Kyrkans många dialogpartners. Det Påvliga rådet för kristen enhet är för närvarande inbegripet i sexton separata dialoger, uppdelade på en östlig och en västlig sektion. Dialogen med de ortodoxa kyrkorna ser enligt kardinal Koch mycket annorlunda ut än den med protestantiska samfund i väst. Med de ortodoxa kyrkorna finns en fundamental likhet i tro och lära, men stora kulturella skillnader, medan de reformatoriska samfunden ofta lever i samma kultur men med avgörande läroskillnader, säger kardinalen. Alla är överens om att kristen enhet är nödvändig, men vi har olika idéer om hur denna enhet bör se ut, konstaterar han. Idag förs även en dialog med olika pingströrelser och frikyrkor, samfund som enligt kardinal Koch står för ett Målinriktad. Strävan efter kristen enhet är en plikt för alla katoliker, påpekar kardinal Kurt Koch. nytt sätt att vara kristen, avlägset från de historiska kyrkornas former. Här är tiden ännu inte mogen att gå in på frågor om kyrkosyn. Dialogen är snarare ett tillfälle för Katolska kyrkan att fördjupa sin medvetenhet om Andens betydelse i de troendes liv. En särskild utmaning utgör enligt kardinalen de många nya karismatiska frikyrkor som växt fram, inte minst i Latinamerika och Afrika. Dessa kan kritiseras för sin teologi och de ibland problematiska rekryteringsmetoderna, men deras sätt att leva och uttrycka den kristna tron bör enligt kardinal Koch även stämma till eftertanke och självkritik: Varför går så många över till dessa rörelser, vad är det man söker som saknas i de katolska församlingarna? Text och bild: Kristoffer Mauritzson Fotnot: Kardinal Kurt Koch föddes 1950 i Emmenbrücke, Schweiz. Han var biskop av Basel, och blev ordförande för det Påvliga rådet för kristen enhet juli 2010.

8 sid. 8 aktuellt utrikes utrikesnotiser Vatikankongress om kvinnan i Kyrkan En kongress om kvinnan i Katolska kyrkan hölls i oktober i Vatikanen. Anledningen är 25-årsdagen av den apostoliska skrivelsen Mulieris Dignitatem av påven Johannes Paulus II. Påven Franciskus har nyligen givit impulsen till en teologi om kvinnan. Hur en sådan skulle kunna se ut diskuterades i två dagar av experter i teologi, filosofi, pedagogik, historisk vetenskap, journalistik och medicin från sammanlagt 25 länder. Organisatör bakom kongressen är Påvliga rådet för lekfolket. Under de 25 år som gått sedan skrivelsen publicerades har kvinnors närvaro tilltagit i alla dimensioner i samhället, säger Ana Cristina Villa Betancourt, ledare för kvinnosektionen vid Påvliga rådet för lekfolket. Det är en rikedom, ett steg framåt, och mycket välkommet. Men vi vill också insistera på att kvinnan accepteras som kvinna med sin specifika roll. Kanske har samhället alltför mycket krävt av oss att avstå från vår kvinnlighet för att bättre passa in i en sorts konkurrensmentalitet. Johannes Paulus II betonade i sin skrivelse det lika värdet mellan man och kvinna ur ett kristet perspektiv och fördjupade en grundläggande sanning: människan existerar alltid bara som kvinna eller man, heter det i Mulieris Dignitatem. Den idag utbredda så kallade gendermentaliteten ifrågasätter denna grundläggande sanning. Ur dess sikt är det att vara kvinna eller man bara en social konstruktion. Även detta handlar kongressen i Vatikanen om, liksom om kvinnans egen och andras bild av henne, 45 år efter den sexuella revolutionen. (Vatikanradion) Ny USA-ambassadör vid Vatikanen Kenneth Hackett är USA:s nye ambassadör vid den Heliga stolen. Han och hans regering vill tillsammans med Vatikanen samarbeta i kampen mot människohandel och aids. Som andra viktiga uppgifter anger Hackett i sin blogg den interreligiösa dialogen, konfliktlösning, tryggad livsmedelsförsörjning samt klimatarbetet. Den 66-årige amerikanen betraktas som expert på fattigdomsbekämpning. I flera år var han medarbetare och tills nyligen också ordförande vid USA:s Caritas, Catholic Relief Services. Under åren var han vice ordförande för Caritas Internationalis och samtidigt medlem i Vatikanens myndighet för sociala frågor Cor Unum. (Vatikanradion/kna) Ökad kontroll av Vatikanens finanser Vatikanen tillkännagav nyligen skapandet av en ny kontrollinstans för den Heliga stolens kapitalförvaltning (APSA). Dess extraordinära avdelning, som bland annat handlägger Vatikanens investeringar och står i kontakt med internationella storbanker, skall i framtiden övervakas av ett supervisory board. Detta skall bestå av tidigare rådgivare till APSA. APSA:s rykte lider för närvarande av skandalen kring sin förre kontrollant, Nunzio Scarano, som arresterades i juni anklagad för försök till smuggling av svarta pengar i storleksordningen 20 miljoner euro. I förhören sade han att APSA delvis arbetar som en bank. Bland annat har man förvaltat pengar på privatkonton tillhörande anonyma ägare. I oktober publicerade italiensk press uppgifter om att chefer inom APSA tagit emot bonusar i form av lyxövernattningar och kryssningsresor. Det internationella finansrådgivningsföretaget Promontory Financial Group har inlett ett samarbete med APSA för att bringa klarhet i vatikanmyndighetens finansiella situation och ledning. (Vatikanradion) Luthersk delegation besökte påven Påve Franciskus uppmanar katoliker och protestanter till en ärlig upparbetning av reformationstiden och dess följder. Båda sidor måste be om förlåtelse för det onda som de tillfogat varandra och för den skuld de lastat på sig inför Gud, sade han vid en audiens för en delegation från Lutherska Världsförbundet (LWF) i Vatikanen. Dialogen mellan katoliker och lutheraner har gjort stora framsteg. Särskilt väl syns framgångarna i den spirituella dialogen, underströk Franciskus. Den spirituella ekumeniken är på ett särskilt sätt kärnpunkten i vår gemensamma väg för att vi skall nå full enhet. Därigenom kan vi redan nu på förhand njuta av några av frukterna som visar på denna enhet, även om de ännu inte är fullkomliga. Dialogen måste grundas på reformationens historiska fakta, på dess följder och på de svar som gavs den gången. De största svårigheterna, betonade påven, ligger nu i de antropologiska och etiska frågorna. Man får inte vara rädd att ta tag i de frågorna, tillade han. (Vatikanradion) Kvinnliga kardinaler? Kvinnor har många uppgifter inom Kyrkan men när det handlar om de stora besluten räknas de inte, menar undertecknarna av en petition, riktad till påve Franciskus, i den schweiziska tidningen Aufbruch. Konkret handlar det bland annat om att kvinnor ska kunna utses till kardinaler i princip behöver dessa inte vara ämbetsbärare och därmed ges möjlighet att påverka vem som blir innehavare av påveämbetet. Närmare 900 personer har undertecknat petitionen. (National Catholic Reporter)

9 aktuellt reportage sid. 9 Kyrka igen. Den fantastiska basilikan i kinesisk stil har använts som skollokal men blev kyrka igen år blev den kulturminnesmärke. Dali, Kina: En Kyrka nära människorna Morgonmässa, ännu mörkt i kyrkan. Den gamle i bänken framför mig sitter hukande och trött, i jacka och keps enligt kulturrevolutionens proletära mode. Jag funderar över vad han kan ha gått igenom. Nu är han här, går i kyrkan, har överlevt de stormiga åren. Det kan inte ha varit lätt i Kina när han var ung. Vi är i staden Dali, sydvästligaste Kina, i provinsen Yunnan inte långt från Tibet. För några årtionden sedan härskade Mao Tsetungs revolutionära rödgardister, rensade ut borgerlig vidskepelse läs: religion, spred Maos lilla röda, organiserade massinsatser på fälten och i fabrikerna. Privatliv fanns inte, folket skulle samlas kollektivt under de röda fanorna, den som avvek blev straffad. Under kulturrevolutionen förföljdes både katolikerna och de som tillhörde andra religioner. Staten tvingade dem att överge sin religion. Då fanns det många kristna, men de övergav till stor del sin tro därför att de inte var starka nog. Och hela stiftet sjönk ner i ett moraliskt uselt tillstånd. Den här kyrkan blev skollokal. Det berättar fader Tao Zhi Bin, kyrkoherde i Dali. Hans kyrka byggdes 1927 av franska präster och är en fantastisk basilika i kinesisk stil, så som bai, den dominerande lokala folkgruppen, byggde sina offentliga byggnader övergav regeringen den maoistiska religionspolitiken och kyrkan fick bli kyrka igen blev den kulturminnesmärkt, ett monument från kolonialtiden. Fader Tao kom till församlingen Han är utbildad i Kina och i schweiziska Fribourg. Därför kan vi kommunicera, tack vare hans franska som han inte helt glömt bort. Han upprättade goda kontakter med de lokala myndigheterna och lyckades restaurera Forts.

10 sid. 10 aktuellt reportage Överlevare. Gudstjänstbesökaren är fortfarande klädd i kulturrevolutionens proletära mode. I kinesisk stil. I dag är kyrkan en av stadens sevärdheter. den nedgångna kyrkan och angränsande byggnader. Hans kyrka är idag en av stadens sevärdheter. Gatuhandeln blomstrar mellan de låga husen utmed affärsgatan Renmin Lu (Folkets gata). En sidogata leder bort till kyrkan, prästgården och församlingshuset, där det bor fyra kinesiska benediktinsystrar från Taiwan. Planen framför kyrkan befolkas hela dagen av lekande barn, cyklande ungdomar, äldre män som står och pratar, kvinnor som har ärende till systrarna. Påtagligt många är klädda som bönder och landsbygdsbor. Katolikerna här är bönder. Allt i Kina är jättestort. Fader Taos församling har själar, utspridda över de kvadratkilometer som utgör det tidigare stiftet Dali, som tillsammans med stiften Kunming och Zhaotong ett gigantiskt område lydde under apostoliske administratorn Lawrence Zhang Wenchang, död 2012, 92 år gammal. Ett kinesiskt prästöde: efter några år i själavården tvingas han bli höns- och kaninfarmare arresteras han för kontrarevolutionära brott, sätts i fängelse och sedan arbetsläger rehabiliteras han och får bli präst igen... Fader Taos katoliker finns till 92 procent utspridda över Yunnans kalla, ogästvänliga bergsområden. Här är livet hårt, ekonomin knapp och bildningsnivån låg. Folket är till stor del bai och yi, många är tibetaner, andra han-kineser. Kyrkoherden besöker byarna i sin rymliga Landrover, som han fått av benediktinorden, och tar med sig diverse förnödenheter till dem. Avstånden är enorma och han blir ibland borta i veckor. Han firar mässa och undervisar, viger och döper, begraver och tröstar. När bönderna någon gång kommer till staden, kan de övernatta intill prästgården, fader Tao har byggt ett härbärge åt dem. Sedan några år har fader Tao hjälp av en amerikansk präst, fader Leslie, som hör till missionskongregationen Mary knoll. Efter några år i Tanzania och senare i nordligaste Kina hamnade han här, lärde sig kinesiska och firar nu mässa ensam eller med fader Tao. Han trivs och betonar att de traditionella kinesiska religionerna buddhism, taoism präglar människorna på ett sätt som lätt ger dem tillgång till de kristna värdena. Fader Leslie är utlänning och har övervakats och rapporterats. Han kallades till myndigheterna och förhördes, men fader Taos kontakter hjälpte och man åt och drack sig ur problemen. Han upplever att myndigheternas kontroll över kyrkan fluktuerar, de senaste tre åren har den hårdnat. Det finns en traditionell ovilja i Kina mot utländsk inblandning. Det vigs unga präster, men ofta av biskopar som inte eller bara delvis godkänts av Vatikanen. Deras vigning, säger fader Leslie, är valid but not licid, giltig men inte godkänd. Splittringen mellan den underjordiska kyrkan, som helt lyder Vatikanen och därmed utmanar regeringen och ofta utsätts för trakasserier eller ren förföljelse, och den patriotiska kyrkan, som mer eller mindre kontrolleras av Pekingregeringen men gör så gott den kan, är

11 aktuellt reportage sid. 11 Fader Leslie. Utlänning och därmed övervakad. en smärtsam konflikt som låser många goda krafter. De underjordiska betraktar de patriotiska som förrädare, och för de patriotiska är de underjordiska bångstyriga och smått sekteristiska. Fader Tao tillhör den patriotiska gruppen liksom hans närmaste överordnade, ärkebiskop Ma i provinshuvudstaden Kunming, en omtyckt och kompetent biskop fastän inte officiellt godkänd av Vatikanen. De har inte mycket kontakter med de underjordiska, även om tendensen i allmänhet är en fortgående avspänning mellan grupperna. Men fader Tao tycker att konflikten borde kunna övervinnas och det är nog inte bara Pekings funktionärer som är styvnackade, tillägger han med ett leende. En dag får vi följa med fader Tao och hans unga, något engelsktalande församlingsassistent Teresa på hembesök. Chauffören kör oss på huvudvägen till Dalis moderna avläggare Dali City, en mil bort. Här reser sig skyskrapor och blinkar reklamen på fasaderna, storstadstrafiken bullrar och en mondän strandpromenad utmed Erhai hu kantas av marinor med dyrbara yachter. Vårt första besök gäller fru Lin, i femtioårsåldern, som bor i ett stort nytt bostadshus, fint utanpå men oerhört Måltid och sakrament. Fader Tao (längst till vänster) kommer med nödhjälp och med bön för den sjuka husmodern och bjuds på lunch i all vänskaplighet. nergånget och slitet inuti. Hon har hand om två barnbarn, flickor i tioårsåldern vars föräldrar sitter i fängelse för något brott, oklart vad. Hon är sjuk och saknar inkomst och medan vi sätter oss på sängen och bjuds på var sitt äpple av fru Lin, tar fader Tao fram 200 yuan och ger henne stillsamt i handen. Hon tar emot dem med tårar i ögonen. Det är många som får nödhjälp, trots att församlingen är allt annat än rik, säger Teresa. Så ringer vi på i bottenvåningen på ett nytt stort bostadshus, en aning mera välhållet än det första. Här bor doktor Yu, en åldrad läkare, och hans svårt sjuka, troligen döende hustru. Hon är sängliggande, utmärglad och knappt kontaktbar. Fader Tao tar på sig stolan och vill räcka henne sakramentet. Men hon orkar inte ta emot det, och prästen får konsumera det själv innan han välsignar henne, läser en bön över henne och håller hennes hand. Så bjuds vi alla på lunch hos den gamle kirurgen. En stor terrin soppa står på bordet, fisk och fiskhuvuden simmar i den starka brygden och en besökande släkting kommer med färska grönsaker och vitt bröd. Också fläskskivor och kinesisk svamp är framdukade, och till det dricker vi gott kinesiskt rödvin. Det är uppenbart att det gamla läkarparet är vänner till prästen, troligen församlingsbor sedan lång tid. På hemvägen föreställer jag mig fader Taos liv, med några katolska familjer i staden i närheten och med många långa resor till byarna uppe i bergen, i ursinnig hetta ibland och snöstorm ibland, med otaliga nätter tillbringade långt hemifrån, med vädjande blickar från fattiga människor, möten med somliga som skadats av alkohol, leveranser med medicin till sjuka som inte kan ta sig till staden... Man kan tänka sig, vilken roll prästens besök spelar socialt, förutom att de betyder gudstjänst, sakrament, andlig stimulans. Underjordiska eller patriotiska, det finns fler sådana präster i Kina som håller kyrkan levande och ger människor en efterlängtad bekräftelse på att de är älskade av Gud. Kaj Engelhart

12 sid. 12 kolumn Europeisk horisont Intolerans i toleransens namn Två bilder vill jag dela med er för att reflektera över vad begreppet tolerans egentligen innebär. Sverige 2013: en ny arbetsmarknadsminister har nyligen utsetts. Hennes meritlista är lång och hon är ytterst kompetent för sin nya befattning. Hon har också fått stöd inom sitt parti där det finns meningsskiljaktigheter inom de frågor som rör antropologiskt känsliga ämnen som till exempel livets början och slut. Dock är det inte den nya ministerns meritlista som media väljer att kasta strålkastarljus på utan hennes tro och tidigare engagemang i civilsamhället i enlighet med hennes egna värderingar. Att en aktivt kristen sitter i regeringen ses av vissa som oacceptabelt. Sverige förespråkar vitt och brett mänskliga rättigheter, både i Sverige och internationellt. Bland de grundläggande rättigheterna finner man religionsfrihet, opinionsfrihet och samvetsfrihet. Dessa gäller varje människa, oavsett om hon har ett politiskt mandat eller ej. Eller kan det plötsligt vara så att en politiker som ger uttryck för sin tro är suspekt och bör särbehandlas? Hur toleranta är egentligen toleransens förespråkare? Expressens politiska redaktör, som själv beskriver sig som ickedöpt ateist, har både i TV och tidningen påpekat att kristna i det offentliga rummet i Sverige får löpa gatlopp... Frankrike 2007: en 23-årig kvinna dödades på ett pendeltåg utanför Paris. Hon blev överfallen av en våldtäktsman som redan dömts till fem års fängelse för våldtäkt under knivhot. Hon kämpade emot med livet som insats, 34 knivhugg ledde till hennes död. Detta brott uppmärksammades mycket i media som med samlad röst uttryckte avsky för det som den unga kvinnan utsatts för. Gärningsmannen häktades och blev dömd till livstids fängelse. Pappan till den unga kvinnan har sedan dess kämpat för att ingen ska behöva utsättas för den fara hans dotter blev offer för: gärningsmannen var dömd redan tidigare och därför har pappan kritiserat det franska rättsväsendet. Hans ansträngningar har dock raljerats av själva rättsväsendet för några månader sedan upptäckte en journalist en vägg täckt med bilder av idiotförklarade personer vid domarnas fackförening i Paris. Bland bilderna fanns den mördade 23-åringens pappa. Vilken tolerans visade domarväsendet för pappan? Den unga kvinnan som mördades 2007 var en djupt troende katolik och medveten om samhällsdebatten. Hon studerade till journalist. I en artikel som publicerades kort efter hennes död beskrevs hur hon uttryckt sin ovilja för att använda ordet tolerans, hon tyckte att begreppet inte erbjöd en fulländad respekt för våra medmänniskor. Hennes synpunkt blev en tankeställare för mig. Gång på gång har jag sett hur de som förespråkar tolerans kan göra en stört vändning och bete sig totalt tvärtom genom att ge uttryck för intolerans. I många fall kan dessa personer, särskilt i den offentliga debatten, vara toleranta så länge man tänker och tycker som de, enligt vad som uppfattas som politiskt korrekt. Har man en avvikande åsikt eller ståndpunkt kan man dock inte tolereras. Tolerans är ett begrepp med diskutabel innebörd, det vilar på en form av acceptans som är begränsad till det som anses acceptabelt av den ledande opinionen. Tolerans kan fort leda till intolerans. Kanske borde vi byta ut detta begrepp mot respekt? Respekt vilar på en annan värdegrund, en värdegrund som värnar om varje persons värdighet, i enlighet med det som evan geliet lär oss: att älska vår nästa som oss själva, inklusive toleransens förespråkare... Maria Hildingsson

13 fem nyprästvigda sid. 13 Fem nyprästvigda i stiftet på ett år På ett år har stiftet fått tretton nya präster. Åtta av dem kom från andra delar av världen. Här får vi möta de övriga fem som mellan 8 september 2012 och 17 augusti 2013 vände sig till biskop Anders och sa: Jag är beredd. Lundapågen som blev katolsk stiftspräst Det första man tänker när man träffar Pär-Anders Feltenheim är att han har samma dialekt som biskop Anders. Inte konstigt alls. Båda är från Lund. Andra likheter är att de växte upp i fromma svenskkyrkliga hem och konverterade i 20-årsåldern. Men medan Anders gick in i karmelitorden kom Pär-Anders fram till att han skulle bli stiftspräst, även om karmelitbröderna i Norraby hade betytt mycket för honom. Den som fick in honom på det katolska spåret var professor Yvonne Maria Werner, när Pär-Anders läste historia vid Lunds universitet. Hon var irriterande ivrig att övertyga om Katolska kyrkan som den enda rätta, berättar han. Men under historiestudierna hade jag också själv börjat tänka att Katolska kyrkan var den enda ursprungliga kyrkan. Så för att undersöka hur det låg till anmälde jag mig till en konvertitkurs. I S:t Thomas församling i Lund fanns dominikanernas konvent och vid sin första mässa där kände han starkt Kristi närvaro. Då blev han klar över att han ville ha sitt hem i Katolska kyrkan. 22 år var han när han togs upp i Kyrkans gemenskap och under åren som följde grubblade han över prästkallelsen. När jag var 25 gick jag en pilgrimsfärd till Santiago di Compostela för att få klarhet men fick inget svar. Men sex veckor efteråt, när jag kom från en bikt hos karmeliterna i Norraby stod det klar för mig: Du har alltid velat bli präst! Men stiftspräst eller ordenspräst? Studiekamraten Matteus Collvin, en av de andra nyvigda, rådde honom att bli stiftspräst. Och det var rätt. Jag är för utåtriktad för kloster. Jag vill vara ute i Pär-Anders Feltenheim. Prästvigd den 8 september 2012 i Domkyrkan. världen, arbeta i församling, gå på bio ibland. Fader Pär-Anders utbildning började med ett propedeutiskt år vid prästseminariet i Stäket och fortsatte i Rom med studier i filosofi vid dominikanernas universitet Angelicum och teologi vid jesuiternas universitet Gregoriana. Därefter gjorde han ett pastoralt år i domkyrkan och blev både diakonvigd och prästvigd där. Sedan var han tillbaka i Rom för att avsluta sin licentiatavhandling som handlade om Thomas av Aquinos kyrkosyn och dess betydelse i dag. Därmed är han behörig att doktorera men är inte säker på om han ska gå vidare med det Jag gillar studier men tycker bäst om pastoralt arbete. Detta pastorala arbete har han nu i Vår Frälsares församling i Malmö. Han har just firat ettårsjubileum genom att gå på kondis, i all anspråkslöshet och mest på skoj. Ett år är inte mycket att fira. Jag får vänta tills det har gått 30 år. Eller 40! Uppgifterna i församlingen är många. Bland annat har han katolsk undervisning för en vuxengrupp och ansvarar för ministrantgruppen och konfirmationsundervisningen. Han trivs i Malmö men tror inte att han är kvar där om tio år. Men han stannar gärna i södra Sverige. Han är fäst vid havet och det öppna landskapet. Norrländska skogar är ingenting för fader Pär-Anders. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Forts.

14 sid. 14 fem nyprästvigda Staffan fann svaren i Katolska kyrkan Allting började med att jag skulle spela biljard. Göteborgspojken Staffan Jakobsson hade just blivit tonåring när han följde med sin äldre bror till Kristus Konungen. Brodern hade konverterat och brukade hålla till i ungdomslokalen där det fanns ett biljardbord. Men det fanns annat också, nämligen katolska prästers svar på frågor som Staffan hade ställt sig men inte fått några svar på när han gick med sina föräldrar i Svenska kyrkan. Prästerna i Kristus Konungen, kyrkoherden Göran Degen och sjukhusprästen Anders Nilsson, företrädde en rationell och logisk tro grundad på en 2000-årig tradition, upptäckte Staffan. När jag kom med mina frågor förstod jag inte alla svaren men jag insåg att de var genomtänkta. Och jag kom underfund med att Katolska kyrkan var den enda kyrka jag kunde ha förtroende för. Därför konfirmerades han, 14 år gammal, i Kristus Konungen efter att ha tagits upp i församlingen av fader Göran. Under de fortsatta tonåren var han mycket i kyrkan. Han hade långa kvällssamtal med fader Anders och läste katekesen från pärm till pärm. Han blev aktiv i SUK. Samtidigt levde han ett tonårsliv som sina kompisar utanför församlingen. Jag försökte kombinera att vara katolik och en vanlig tonåring och lyckades mer eller mindre bra Utanför Kristus Konungen hade han kontakt med franciskanerna TOR i Jonsered där broder Stefan samlade ungdomar till söndagssport. Staffans sport blev boxning och han tränade flera gånger i veckan genom hela skoltiden. Efter lumpen var han kvar i Frivilliga försvaret och hade sedan jobb bland Broder Staffan Jakobsson TOR. Prästvigd den 24 maj 2013 i Kristus Konungens kyrka i Göteborg annat som mentalskötare och på Rättspsyk. Då var jag lite inne på att bli polis. Han jobbade även som ordningsvakt och dörrvakt, passande uppdrag för den storväxte och vältränade Staffan. Det var någonstans i de där miljöerna som klosterkallelsen kom. I kriminalvården, på institutionerna, utanför Systemet, på krogen sena kvällar lärde han känna dem som av olika anledningar hade kommit fel i livet. Jag fick möta lidanden som jag hade varit förskonad från under uppväxten och skrämdes av att se så många brustna människor och uppleva deras utanförskap. Han började läsa om Helige Franciskus, om hur denne upptäckte, och så småningom kunde omfamna, de spetälska som samhället vände sig ifrån. Jag mötte vår tids spetälska. I stället för att mota bort de utslagna började jag tala med dem. Han insåg att han var kallad att bli franciskan och att leva bland de utstötta. När Staffan väl hade svarat på präst-och klosterkallelsen gick allting fort. Efter novis- och postulantstegen i Jonsered studerade han vid två olika universitet i USA. Studierna gick med 150 procents hastighet, berättar han. Jag hade ett större läshuvud än jag trodde. Fyra dagar efter sin magisterexamen i teologi åkte han hem för att vigas till präst. Prästvigningen kändes skön. Jag gjorde det som var rätt och självklart. Till hans stora glädje hade hans föräldrar konverterat då. Det var speciellt fint att få dela ut kommunionen till dem! Nu bor han i Jonsered och har sitt främsta arbete som fängelsepräst. Och det är precis rätt, säger han. Det är en prövning att älska de intagna. Ibland förstår jag inte varför jag måste se allt elände men Gud har kallat mig till det. Så har det alltid varit tänkt. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

15 fem nyprästvigda sid. 15 Matteus väg till vigningen och vidare Familjen gläder sig med mig. Man märker att jag är lycklig. Det blir Matteus Collvins svar på frågan om hur de närmaste reagerat på hans livsval. Hur väcktes hans längtan efter att bli präst? Det handlar om att veta sig vara älskad av Gud, säger han. När jag var fyra-fem år var jag på min mosters bröllop. När solen lyste på hostian i prästens händer blev det som en hälsning: Gud älskar dig. Några år senare leker Matteus tafatt på skolgården. Under leken får han liksom en ingivelse. Paulus ord om att ta del i det som fattas i Kristi lidanden gäller honom också. Lidandet, oförrätter allt fick en mening. Under tonåren tågluffade han genom Europa, besökte kyrkor. Det var en både kulturell och andlig upplevelse. Så läste han Catharina Broomés bok Katolska ordnar och kloster. Han kom att reflektera över olika val: på något sätt ville han delta i frälsningens förverkligande här och nu. Vi träffas i början av september i ett rum på Newmaninstitutet i Uppsala. Tre månader har gått sedan vad som blev hans slutliga steg: prästvigningen. Under sommaren har jag arbetat som semestervikarie här i Sankt Lars, det blev en mjuk övergång mellan tiden före och efter vigningen, den vanliga verksamheten låg delvis nere. Jag växte så smått in i sakramenten, med några enstaka dop och en begravning. Och mässfirandet fyller hela livet. Från och med höstterminens början är Matteus subsidiar i församlingen på 25 procent av tiden och bland annat delansvarig för konvertitkursen. Övriga 75 procent använder han för studier i biomedicinsk etik på just Newmaninstitutet. Om tre år bör han ha nått fram till en masterexamen. Fader Matteus Collvin. Prästvigd den 15 juni 2013 i Domkyrkan. Hans mor kommer från Italien. Under sitt första år bodde Matteus i Neapel, därefter flyttade familjen till Lund. Mitt första språk är italienska. Jag lyssnar gärna på andliga barnvisor på italienska och gamla och moderna kyrkliga tonsättare från Italien när jag vill komma till ro och på andliga föredrag. Foto: Birgit Ahlberg-Hyse Vad som händer sedan vet jag inte. Jag hoppas att jag ska kunna medverka till att Kristus blir känd och älskad: genom bön och studier, i den verksamhet som blir min. Han är fortfarande ny som präst. Vad önskar han sig från dem han möter i arbetet? Massor av böner! Att människor kommer till kyrkan. Att jag som präst kan leva i dialog med dem, att konflikter ska kunna lösas i samförstånd. Men först och främst böner. I dag hinner Matteus inte med så mycket vid sidan av uppgifterna som präst och sina studier. Men han börjar sina dagar i gymmet i Newmans källare. Han läser också en del som inte är ett måste, just nu Dominik Terstrieps Andlighet mitt i vardagen och Lorens av Uppståndelsens Att leva i Guds närvaro. Han tycker om att skriva själv med. Situationer han möter i vardagen kan få honom att tänka att om jag en dag får tid, då. Då skulle han gärna försöka sig på en katolsk roman eller en deckare! Till dess får det räcka med en eller annan limerick, kanske om han vill gratulera någon som fyller år. När vi möts har det gått 35 år sedan solstrålarna föll över hostian. Kan han någonsin känna tveksamhet inför om det val han till sist gjorde var det rätta? Jag kan rannsaka mig är jag lämplig? Jag kunde ha valt en annan väg, barn är en stor glädje. Men jag valde rätt. Text: Margareta Murray-Nyman Forts.

16 sid. 16 fem nyprästvigda Andrzej följs av Johannes Paulus II Den 16 oktober 1978 valdes den polske kardinalen Karol Wojtyla till påve Johannes Paulus II. Den dagen fick hans åttaårige landsman Andrzej Zmuda en stark längtan efter att också få bli präst. Jag ville vara som han, men det var även en kallelse från den Helige Ande, berättar Andrzej när vi träffas på stiftsgården Marielund där han deltar i sin första präststudievecka. Andrzej växte upp i Wroclaw i västra Polen tillsammans med två yngre bröder. Familjen bodde bredvid en kyrka och firade mässa varje dag. Det var en god barndom. Mina bröder och jag kände att våra föräldrar älskade oss. Med sin tidiga inriktning på att bli präst var Andrzej en förebild för sina bröder. En av dem gick samma bana. Men vägen var inte spikrak för Andrzej. Som ung tvivlade han på om han verkligen skulle bli präst. Kanske han kunde tjäna Gud bättre i något annat arbete, tänkte han. Han började ändå studera vid ett prästseminarium i Polen och läste sedan teologi i New York. Tillbaka i hemlandet arbetade han som lärare i engelska och religion i några år samtidigt som han studerade på Centrum for Thought of John Paul II i Warszawa. Med tiden insåg jag att Gud kallade mig till präst. Under hela sitt liv har Andrzej haft Johannes Paulus II som förebedjare. Efter hans död upplevde jag en ännu större gemenskap med honom. Har du träffat honom personligen? Nej men jag har sett honom vid en allmän audiens på Petersplatsen. Jag stod nära honom när han åkte förbi i sin bil. Den dag Johannes Paulus II saligförklarades, den 1 maj 2011, stärktes Andrzejs längtan att bli präst. Senare Fader Andrzej Zmuda. Prästvigd den 15 juni 2013 i Domkyrkan. Hans prästerliga motto: Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. (Heb 12:2) samma år kom han till Sverige, inspirerad av en vän som är präst. I Sverige väntade ett par innehållsrika år. Det första året gick han på prästseminariet i Uppsala samtidigt som han pendlade till Folkuniversitetet i Stockholm för att lära sig svenska. Därpå följde ett praktikår i S:ta Eugenia församling i Stockholm. Han tänker tillbaka på de här två åren med glädje. Att vara i Sverige är en stor gåva för mig. Här kan jag bäst tjäna Gud. Jag visste att han skulle visa mig min plats. Efter prästvigningen kom fader Andrzej till Domkyrkoförsamlingen. Den är mitt hem nu. Han arbetar med ministranterna och kyrkvärdinnorna, undervisar i konfirmandernas första år och har fått domprostens uppdrag att starta en ungdomsgrupp. Han visar Domkyrkans senaste församlingsblad där han har skrivit en hälsning till församlingen på en sida. På en annan sida finns ett referat från den 18 maj då en relik från den saligförklarade Johannes Paulus II överlämnades till Domkyrkan vid en högtidlig mässa. På bilden ser man Andrzej, som då var diakon, bära reliken. Det var ett stort ögonblick är det 25 år sedan Johannes Paulus II var i Sverige. Och just det året, den 27 april, helgonförklaras han. Då kan fader Andrzej konstatera att allt har fallit på plats: Sedan han var åtta år har han haft en förebedjare som har besökt Sverige där en relik nu finns i den församling som han tjänar. Och nu helgonförklaras denne förebedjare. Detta är verkligheten, säger han med stillsam glädje. Under helgonförklaringen ska han vara på Petersplatsen. Jag har redan köpt biljett. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

17 fem nyprästvigda sid. 17 Broder Clemens står till förfogande Vi har slagit oss ned på en bänk i solen utanför Sankt Lars kyrka i Uppsala. I morgon ska broder Clemens av Sankt Gabriel fira mässan här. Då kommer han att omges av vänner, han då känd som Daniel Karlsson var under tre år församlingens ungdomssekreterare och blev kvar tills han år 2008 trädde in i Karmel i Norraby. Vänner och vänskap är centralt för broder Clemens. När jag ber honom dela med sig av något som glatt honom alldeles särskilt under åren i Norraby, så blir det just detta: de andliga vänskapsbanden, gemenskapen med bröder och systrar inom orden. Det såg jag som en av mina viktigaste uppgifter också under min tid som ungdomssekreterare: att bidra till att ungdomarna fick vänner med samma andliga mål. När vi möts har det gått en vecka sedan broder Clemens prästvigdes i Sankt Josefs Karmel i Hilleröd i Danmark. Om vägen dit säger han att det var av en tillfällighet som han i tjugoårsåldern stötte på en bok av pater Wilfrid Stinissen, karmelitbrodern som här i Sverige blivit en av de mest lästa andliga rådgivarna också utanför Katolska kyrkan. Boken presenterade tron och visade vägen till inre bön på ett lättillgängligt sätt. Men vägen till det liv han lever i dag var inte självklar. Daniel läste datateknologi efter gymnasieåren men kände tomhet vid tanken på att detta skulle vara hela verkligheten. Han tillbringade ett år på Sankt Sigfrids folkhögskola i Växjö. Under den här tiden smakade jag för första gången på den inre bönen. Efter året på folkhögskolan tog han de första stegen på kallelsens väg, läste teologi i Uppsala och Lund, tillbringade ett år som utbytesstudent i Chicago. Broder Clemens Karlsson OCD. Prästvigd den 10 augusti 2013 i Hilleröd, Danmark. Foto: Mattias Lindström År 1999 prästvigdes han för Växjö stift i Svenska kyrkan. Men i takt med den pastorala verkligheten växte frågor han redan burit på: På vilken auktoritet vilar det jag gör och säger? Är det lutherska svaret, Skriften allena, hållbart? De gudstjänster jag var med om att fira var uppbyggda kring Ordet. Jag saknade sakramentens nåd. Till det kom en känsla av att det bara var Katolska kyrkan som omfattade hela livet. Katolska kyrkan hade en bredare utstrålning, en mänskligare inte minst genom erkännandet av helgonen. Fem år efter prästvigningen anhöll han om att få lämna sin tjänst. Skärtorsdagen 2005 togs han upp i Katolska kyrkan. Dagarna före konversionen hade han tillbringat i Karmel. Det var kärlek vid första ögonkastet Han arbetade som personlig assistent åt en pojke med autism när faddern från upptagningen hörde av sig: man behövde en ungdomssekreterare i Uppsala. Tre år blev han kvar där sedan togs han emot i Karmel. Karmelitbröderna, i dag fyra präster och två bröder under utbildning, lever ett kontemplativt och därmed relativt tillbakadraget liv. Men präster har förstås alltid en uppgift i apostlarnas efterföljd. I vårt fall handlar det framför allt om själavård och det skrivna och muntliga ordets apostolat. När dessa rader blir lästa befinner sig broder Clemens i Rom för studier vid Påvliga Universitetet Gregoriana. I juni 2014 räknar han med att återvända till Norraby. Där kommer han att stå till förfogande för Gud och för människor. Margareta Murray-Nyman

18 sid. 18 heliga rum Skimrande absid. Vid 1980-talets renovering täcktes den tidigare vitmålade absiden av mosaik och fick en träskulptur av den uppståndne Kristus. Altaret förminskades och golvets tegel ersattes med röd marmor. Korstolarna fick ny röd klädsel. Norrköpings heliga rum: Klassisk kyrka med mycket mosaik I S:ta Birgitta kyrka i Norrköping rör vi oss i ett kyrkorum med höga ljusa valv och många utsmyckningar i mosaik. Kyrkan stod klar 1928, ritad av arkitekten Lars Israel Wahlman ( ) som hade en genomtänkt idé att skapa ett rent, klassiskt kyrkorum. Vi gör en vandring i bilder tillsammans med Angela Sandali som kom till församlingen Då hade kyrkan just genomgått sin första renovering där

19 heliga rum sid. 19 Välkomnande helgon. Församlingens skyddspatron, Heliga Birgitta, står sedan kyrkan byggdes i en liten nisch i entrén. Vid renoveringen 1988 täcktes nischen av mosaik. Statyn är gjord av den tyske munken och konstnären Reinhold Teutenberg ( ), berättar Angela Sandali. En trappa upp. I trappavsatsen utanför kyrkorummet möter oss nästa mosaikprydda nisch med ett stort krucifix och en ljusbärare. Tidigare stod dopfunten i nischen. Lampan i valvkrysset är original från 1920-talet. Marianisch. Sidoskeppet är tillägnat Jungfru Maria. Clemens Buschers skulptur i förgyllt trä gör sig vackert mot den himmelsblå mosaiken. Knäfallet är av äldre datum. den största förändringen var att det gamla altaret mot korväggen hade tagits bort och ersatts av ett mindre i korets framkant. Efter Andra Vatikankonciliet skulle ju prästen stå vänd mot folket, säger Angela. En andra och mer genomgripande renovering genomfördes 1988 när fader Josef Wegrzynek var kyrkoherde. Han anlitade en polsk arkitekt för arbetet och många av de nya utsmyckningarna är från Polen. Central plats. Tabernaklet har flyttats från vänstra korväggen till absidens mitt och har en egen nisch i blodröd mosaik. Forts.

20 sid. 20 heliga rum Heliga Birgittas ord. De inre korväggarna pryds av fromma deviser i mosaik. De påminner om att Heliga Birgitta är kyrkans skyddspatron, säger Angela Sandali. Hemslöjd. De främre korväggarna smyckas av gobelänger gjorda av Susanne Lowizce. Hon arbetade på golvet i sitt vardagsrum och höll på i ett och ett halvt år. Gobelängen här visar fottvagningen. Vackra valv. Kyrkorummet får karaktär genom de runda släta pelarna, avslutade med enkelt ornamenterade kapitäl, skulpterade av Reinhold Teutenberg. Bänkarna, med smakfullt mönster utskuret i sidostyckena, är original från 1928, liksom biktstolarnas dörrar och orgelläktarens fasad. Korsvägsbilderna i mosaik skapades på plats vid renoveringen. Stilen i kyrkorummets uppbyggnad bevarades men väggar och tak målades i ljusare nyanser och mosaikerna blev många. Marmorpjäser. Altaret och dopfunten är huggna i kolmårdsmarmor. Dopfunten är ritad av kyrkans arkitekt, Lars Israel Wahlman, och dess bronslock är skulpterat av Tore Strindberg ( ). Ljushållaren med krucifixet, bokhållaren och fiskskulpturen under altaret tillkom vid renoveringen. Det är polska stålarbeten. Kyrkan ligger en våning upp i huset och dit kommer man via en bred stentrappa. Att få in en hiss har visat sig vara omöjligt. Angela förklarar att de som inte kan gå i trapporna får följa mässor och gudstjänster från församlingssalen. Än så länge finns bara högtalare där men det ska komma en bildskärm också. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse