RISKER OCH RÄDDNING I GLESBYGD

Transkript

1 RISKER OCH RÄDDNING I GLESBYGD December 2006

2 FÖRORD Glesbygdsverket har kartlagt landets räddnings- och ambulansstationer samt akutsjukhus och beräknat tillgängligheten till räddning för befolkningen. Kartläggningen, som presenteras i denna rapport, visar att tillgängligheten varierar stort över landet. Om man räknar enbart körtider utan hänsyn till andra eventuella hinder i transporterna - t.ex. kommun- eller länsgränser eller att närmaste ambulans befinner sig på annat uppdrag när larmet går - kan patienter i vissa områden ändå drabbas av långa väntetider. Riskerna varierar också över landet. När det gäller olika typer av olyckor som kräver sjukhusvård är befolkningen i glesbygdskommuner överrepresenterad. Tillgängligheten till vård spelar naturligtvis också in vid akut sjukdom som hjärtinfarkt med hotande hjärtstillestånd. Denna rapport har utarbetats av en arbetsgrupp på Glesbygdsverket (Ingrid Wänseth, Anders Dahlgren, Marcus Jernström med Mats Elg som projektledare). Värdefulla bidrag och synpunkter har lämnats från bland annat medarbetare på SOS Alarm, kommunala räddningstjänster, Räddningsverket, Socialstyrelsen, Polisen och Jämtlands läns landsting. Befolkningsförändringar på landsbygden både positiva och negativa kan leda till behov av nytänkande och ökad samverkan. För fritidsområden, inte minst i skärgårdar och fjällområden som bebos allt längre tider på året, krävs ökad hänsyn i räddningsplaneringen. Detsamma gäller glesbygder med befolkningsminskning där det är lika viktigt att upprätthålla en god beredskap. I denna kartläggning visas också exempel på initiativ för att förebygga risker och öka livskvaliteten på landsbygden. Östersund den 20 december 2006 Kerstin Wallin Generaldirektör

3 2

4 SAMMANFATTNING 5 1 BAKGRUND 7 2 TILLGÄNGLIGHET TILL RÄDDNING 8 3 IVPA I VÄNTAN PÅ AMBULANS Premiär i Gagnef Hela Dalarna nu aktuellt Torsby Jämtlands län Forskning om IVPA 16 4 FRIVILLIGA INSATSER Automatiska defibrillatorer inte sjukvårdens ansvar Defibrillatorer lönar sig 19 5 DISKUSSION 20 6 FAKTA OM RISKER Boende i glesbygdskommuner drabbas oftare av skador 21 7 RISKER VID AKUTA SJUKDOMSTILLSTÅND Incidens Mortalitet Letalitet Letalitet incidensdatumet Letalitet inom 28 dagar från incidensdatumet Generell bild över 10 år relativt riksgenomsnittet Mönster gällande relationer till riksgenomsnittet över en period om 10 år ( ) 37 8 FÖREBYGGANDE INSATSER Förbättrad omsorg om äldre Hälsoutvecklingen Oacceptabla skillnader enligt riksdagen Fallolyckor stort problem Stora skillnader mellan län och kommuner Viktigt med skadeförebyggande arbete Säkerhetsronder i hemmen 39 9 JURIDISK ÖVERSIKT GÄLLANDE RÄDDNINGSTJÄNST OCH SJUKTRANSPORTER Räddningstjänst Fjällräddning Sjöräddning Sjuktransporter Sjuktransporter i skärgården 43 3

5 9.2.2 Lagar och regler för sjuktransporter i kommunal regi TABELLER REFERENSER 54 4

6 SAMMANFATTNING Glesbygdsverket har räknat fram tillgängligheten till räddningsstationer, ambulansstationer och akutsjukhus för befolkningen över hela landet. Tillgängligheten till akutsjukhus varierar stort. (Figur 2.1.) Över 50 procent av befolkningen i Jämtlands län har vid akuta tillstånd en väntetid på över 30 minuter från det ambulansen rycker ut till dess man når närmaste akutsjukhus. Detta om man räknar enbart körtiderna. För Värmlands och Kronobergs län ligger siffran på över 40 procent av befolkningen. I Stockholms län runt 5 procent. När det gäller akut omhändertagande har drygt 80 procent av landets befolkning tillgång till ambulans inom 10 minuter. Inom 20 minuter nås 97 procent. I gles- och landsbygder kan väntetiderna bli betydligt längre. Över personer i glesbygder och tätortsnära landsbygder kan få vänta över 20 minuter får vänta mer än en halvtimme. I Norrbottens län gäller den senare siffran personer. Tabell 1. Avstånd i tid till närmaste ambulans- och brandstation Fördelat på områdestyp min min min 30 min eller mer Områdestyp Ambulans Brandstn Ambulans Brandstn Ambulans Brandstn Ambulans Brandstn Glesbygd Tätortsnära landsbygd Tätort Hela riket Källa: Räddningsverket och SCB. Glesbygdsverkets bearbetning. Ambulanshelikoptrar finns i vissa län och kan till en del avhjälpa problemen med långa väntetider. På uppdrag av regeringen utredde Socialstyrelsen 1999 ett sammanhängande ambulanshelikoptersystem över hela landet och kom fram till att det för att nå 97,5 procent av befolkningen inom 35 minuter skulle krävas 15 helikoptrar över hela landet placerade vid länseller regionsjukhus. Socialstyrelsen föreslog statliga förhandlingar med landstingen i frågan, men riksdagen avstyrkte med hänvisning till att landstingen själva har ansvar för sjukvårdens transporter. Vid akuta sjukdomar som hjärtinfarkt med hjärtstillestånd krävs mycket snabba insatser. Upp till 20 minuter efter ett hjärtstillestånd kan vissa patienter återupplivas. Därefter beräknas alla räddningsinsatser vara förgäves. Glesbygdsverkets analyser 1 visar att personer i gles- och landsbygder kan få vänta över 20 minuter på ambulans, men den kommunala räddningstjänsten finns på betydligt närmare håll. 1 Glesbygdsverket och Räddningsverket samarbetar i ett projekt kring fördjupade risk- och tillgänglighetsanalyser för räddningstjänsten. 5

7 Figur 2. Tillgänglighet i minuter till ambulansstationer respektive räddningstjänst. Källa Räddningsverket och SCB. Glesbygdsverkets bearbetning Räknar man tillgänglighet till närmaste brandstation så har personer väntetider räknat i körtid på över 20 minuter. På lokal och regional nivå görs insatser för att utnyttja räddningstjänstens resurser. I ett 80-tal av landets kommuner har räddningstjänsten i uppgift att hjälpa till med stöd vid akuta sjukdoms- och olycksfall, som t.ex. hjärtinfarkter med hjärtstillestånd. Systemet kallas IVPA I Väntan På Ambulans. Förra året bidrog räddningstjänsterna med omkring utryckningar på IVPA-larm och sjukvårdsrelaterade uppdrag. En stötesten är kostnadsansvaret för IVPA mellan stat, kommuner och landsting. Samverkan mellan sjukvård och räddningstjänst kan också behöva utvecklas i lagstiftningen. Det finns olika utvecklingslinjer internationellt vad gäller akutsjukvård i gles- och landsbygder. En variant är att sjukvårdande behandling sätts in så fort som möjligt ute på fältet med hjälp av helikoptrar och jourläkarbilar bemannade med personal från större vårdcentraler. En annan väg kan vara en snabbare och aktivare räddningstjänst, inklusive frivilliga krafter, men där huvuddelen av sjukvårdande resurser fortfarande finns kvar på akutsjukhusen 6

8 1 BAKGRUND För Glesbygdsverket aktualiserades frågan om tillgänglighet och räddning vid kontakter med SOS Alarm som dygnet runt hanterar larm om sjukdomsfall, trafikolyckor, bränder och andra händelser som kräver olika former av insatser. På SOS Alarm har man under senare år upplevt allt större glesbygdsproblem när det gäller att snabbt nå ut vid larm eftersom många glesbygder har långt till ambulansstationer och räddningstjänst. I planeringen av akuta räddningsinsatser finns samtidigt gränsdragningsproblem mellan olika instanser. Landstingen har huvudansvaret för sjukvården medan kommunerna är ansvariga för räddningstjänsten. Vid akuta sjukdomsfall som t.ex. hjärtinfarkt krävs snabba insatser. Ett växande antal kommuner har träffat avtal med landstingen om utbildning av räddningspersonal som lokalt ska kunna rycka ut för första hjälpen - insatser innan en ambulans hinner fram. Systemet kallas IVPA I väntan på ambulans. Andra lokala insatser görs också. Inom Civilförsvarsförbundet utbildas t.ex. Frivilliga Resursgrupper (FRG) för stöd vid kriser och olyckor. Det finns ute i landet många exempel på bygder med starkt engagemang för den egna bygdens framtid. I byalag och föreningar läggs ner ett stort arbete för bygdens bästa och ett riskförebyggande arbete kan här spela stor roll. Denna kartläggning syftar till att sammantaget synliggöra risker och räddning i glesbygd och visa på exempel på initiativ för att förebygga risker och öka livskvaliteten på landsbygden. 7

9 2 TILLGÄNGLIGHET TILL RÄDDNING aéí=ñáååë=áåö~=å~íáçåéää~=êáâíäáåàéê=ñ ê=üìê=ä åö=íáç=é~íáéåíéê=ëâ~=äéü î~=î åí~=é =íkéñk=~ãäìä~åëk= f=pçåá~äëíóêéäëéåë=êáâíäáåàéê=çã=ëàìâî êçéå=í~ä~ë=çã=äéüçîéí=~î=öçç=î êç=á=òêáãäáö=íáçòk=k ê=çéí= Ö ääéê=äéü~åçäáåö=~î=éåëâáäç~=ëàìâççãëíáääëí åç=ëçã=~âìí~=üà êíäéëî ê=çåü=îáëë~=íóééê=~î=ëíêçâé= é ééâ~ë=çåâë =~íí=çéí=âê îë=ëå~ää~=áåë~íëéêk=jéå=éåäáöí=çéí=âçããìå~ä~=ëà äîäéëí ãã~åçéí= ê= ÇÉí=ìéé=íáää=î~êàÉ=ä~åÇëíáåÖ=~íí=ÄÉÇ ã~=üìê=éå=öçç=ëàìâî êç=ëâ~=ñìåöéê~k=båäáöí=pçåá~äëíóêéäëéå= Ü~ê=ÇçÅâ=ä~åÇëíáåÖÉå=ëçã=ìåÖÉÑ êäáö=ã äë ííåáåö=~íí=îáç=~âìí~=ä~êã=å =URJVM=éêçÅÉåí=~î= ÄÉÑçäâåáåÖÉå=ãÉÇ=~ãÄìä~åë=áåçã=NMJNR=ãáåìíÉêK= däéëäóöçëîéêâéíë=â~êíä ÖÖåáåÖ=îáë~ê=~íí=íáääÖ åöäáöüéíéå=íáää=~âìíëàìâüìë=î~êáéê~ê=ëíçêí= îéê= ä~åçéík= îéê=rm=éêçåéåí=~î=äéñçäâåáåöéå=á=g ãíä~åçë=ä å=ü~ê=îáç=~âìí~=íáääëí åç=éå=î åíéíáç=é = îéê=pm=ãáåìíéê=ñê å=çéí=~ãäìä~åëéå=êóåâéê=ìí=íáää=çéëë=ã~å=å ê=å êã~ëíé=~âìíëàìâüìëk=aéíí~= çã=ã~å=ê âå~ê=éåä~êí=â êíáçéêå~k=c ê=s êãä~åçë=çåü=hêçåçäéêöë=ä å=äáööéê=ëáññê~å=é = îéê=qm= éêçåéåí=~î=äéñçäâåáåöéåk=f=píçåâüçäãë=ä å=êìåí=r=éêçåéåík= aéí=â~å=ñáåå~ë=éåëâáäç~=ëí~íáçåéê=ç ê=ñ ê åçêáåö~ê=ëâéíí=á=å êíáçi=ãéå=á=ëíçêí=ëééöä~ë= íáääö åöäáöüéíéå= îéê=üéä~=ä~åçéík= Figur 2.1. Avstånd i tid för ambulans till befolkning och vidare till närmaste akutsjukhus. Procentuellt av befolkning % >= 30 min min min 0-10 min 80% 60% 40% 20% 0% Jämtland Värmland Kronoberg Västernorrland Gotland Kalmar Västerbotten Dalarna Norrbotten Gävleborg Jönköping Uppsala Örebro Västra Götaland Halland Östergötland Södermanland Västmanland Blekinge Skåne Stockholm Exkl. befolkning på öar utan fast landförbindelse. Källa: Glesbygdsverket = 8

10 Figur 2.2. Avstånd 30 minuter och mer för ambulanstransport till närmaste akutsjukhus. Exkl befolkning på öar utan fast landförbindelse. Källa: Glesbygdsverket 9

11 När det gäller akut omhändertagande har drygt 80 procent av befolkningen tillgång till ambulans inom 10 minuter. Inom 20 minuter nås 97 procent. I gles- och landsbygder kan väntetiderna bli betydligt längre. Över en kvarts miljon människor i glesbygd och tätortsnära landsbygd har väntetider på över 20 minuter får vänta mer än en halvtimme. I Norrbottens län gäller de senare siffran personer. Ambulanshelikopter finns i vissa län och kan till en del underlätta problemen med långa väntetider. På uppdrag av regeringen utredde Socialstyrelsen 1999 ett sammanhängande ambulanshelikoptersystem över hela landet och kom fram till att det för att nå 97,5 % av befolkningen inom 35 minuter skulle krävas 15 helikoptrar över hela landet placerade vid länseller regionsjukhus. Socialstyrelsen föreslog förhandlingar med landstingen i frågan, men riksdagen avstyrkte med hänvisning till landstingens ansvar för sjukvårdens transporter. Idag finns ambulanshelikopter i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Gotlands, Uppsala, Stockholms och Västra Götalands län. I Västernorrlands län finns dessutom avtal med Sjöfartsverket om ambulanshelikopter vid behov. I fjäll- och skärgårdsområden bedöms ambulanshelikoptrarna som särskilt viktiga. Även när det gäller snabba transporter från lokala vårdinrättningar till universitetssjukhus har helikoptrarna en betydelsefull uppgift. Men enligt Socialstyrelsen får helikoptrarna endast ses som ett komplement i ambulansverksamheten; det går inte att bygga beredskap i glesbygd enbart på en helikopter. Det behövs insatser på flera plan. Vid akuta sjukdomar som hjärtinfarkt med hjärtstillestånd krävs mycket snabba insatser. Upp till 20 minuter efter ett hjärtstillestånd kan vissa patienter återupplivas. Därefter beräknas alla räddningsinsatser vara förgäves. Glesbygdsverkets analyser visar att om personer i gles- och landsbygder får vänta över 20 minuter på ambulans så finns räddningstjänsten på betydligt närmare håll. Räknar man tillgänglighet till närmaste brandstation så har betydligt färre personer - väntetider räknat i körtid på över 20 minuter. På lokal och regional nivå görs insatser för att utnyttja räddningstjänstens resurser. Ett 80-tal kommuner har anmält till Räddningsverket att de har avtal med landstingen om uppdrag för räddningstjänsten att hjälpa till med stöd vid akuta sjukdoms- och olycksfall. Systemet kallas IVPA I Väntan På Ambulans. Förra året bidrog räddningstjänsterna med omkring IVPA-utryckningar och utryckningar för sjukvård under delegation t.ex. syrgasbehandling. En stötesten är kostnadsansvaret för IVPA mellan stat, kommuner och landsting. Samverkan mellan sjukvård och räddningstjänst kan också behöva utvecklas i lagstiftningen. Det finns olika utvecklingslinjer internationellt vad gäller akutsjukvård i gles- och landsbygder. En variant är att sjukvårdande behandling sätts in så fort som möjligt ute på fältet med hjälp av helikoptrar och jourläkarbilar bemannade med personal från större vårdcentraler. En annan väg kan vara en snabb och välutbildad räddningstjänst, inklusive frivilliga krafter, men där huvuddelen av sjukvårdande resurser finns kvar på akutsjukhusen. Sverige är till geografin ett stort land med varierande befolkningsstruktur. Det finns flera utvecklingsvägar att arbeta på. Glesbygdsverket och Räddningsverket samarbetar vidare i ett projekt kring fördjupade risk- och tillgänglighetsanalyser för räddningstjänsten. 10

12 Tabell 2.1. Avstånd i tid per områdestyp för ambulans och brandbil Exkl. befolkning på öar utan fast landförbindelse min min min 30 min eller mer Områdestyp Ambulans Brandstn Ambulans Brandstn Ambulans Brandstn Ambulans Brandstn Glesbygd Tätortsnära landsbygd Tätort Hela riket Källa: Räddningsverket och Glesbygdsverket, Glesbygdsverkets bearbetning Nedanstående kartor visar tillgängligheten till närmaste ambulans respektive brandkår för hela befolkningen. Det röda visar att det tar 30 minuter eller mer att nå befolkningen och det visar också att det är i mellersta och norra delarna av landet som det tar längst tid. På kartan över avståndet till brandkåren (Figur 4.4) är det betydligt färre som det tar 30 minuter eller mer vilket beror på att det finns mer än dubbelt så många brandstationer som ambulansstationer. Se Figur

13 Figur 2.3. Avstånd till närmaste ambulansstation Exkl. befolkning på öar utan fast landförbindelse. Källa: Glesbygdsverket 12

14 Figur 2.4. Avstånd till närmaste brandstation Exkl. befolkning på öar utan fast landförbindelse. Källa: Räddningsverket. Glesbygdsverkets bearbetning. 13

15 Figur 2.5. Ambulans- och brandstationer i Sverige

16 3 IVPA I VÄNTAN PÅ AMBULANS Den kommunala räddningstjänsten utför i många fall första hjälpen- insatser vid olyckor innan ambulans kommit till platsen. Dessutom förekommer det att i de fall då räddningstjänsten har kortare insatstider än ambulansen så kan SOS Alarm larma ut räddningstjänst samtidigt som ambulansen. Således rycker räddningstjänsten ut samtidigt som ambulansen för att olycksdrabbade ska få första hjälpen vård så tidigt som möjligt. Detta kallas för IVPA och står för i väntan på ambulans. Denna typ insats från räddningstjänsten nyttjades 2002 av 68 kommuner i Sverige. 2 Generellt gäller att räddningstjänstpersonalen bidrar med första hjälpen innan ambulansen kommer fram. IVPA förekommer i ökande omfattning i Sverige. År 2003 hade 17 landsting avtal med en eller flera kommuner. Totalt gällde då avtalen 72 kommuner med avtal för hela eller delar av kommunen. Enligt statistik från Räddningsverket genomfördes år 2005 omkring IVPAinsatser i ett 80-tal kommuner. Till detta kommer drygt utryckningar för sjukvård under delegation - ofta syrgasbehandling som faller under sjukvårdslagen. 3.1 PREMIÄR I GAGNEF Räddningstjänsten i Gagnef var enligt Gruhs (2005) bland de första som började med IVPA i Sverige. Redan under tidigt 1970-tal fick räddningskårerna i Gagnef, Mockfjärd och Björbo syrgasutrustning av en privat organisation. Allmänheten visste att kårerna hade syrgasutrustning. I en nödsituation kunde man ringa hem till någon brandman som i sällskap av en kollega var beredd att fara ut med privatbil för att ge en första hjälp, helt på frivillig basis. År 1978 sjukvårdsutbildades en brandman i varje jourgrupp och 1986 infördes IVPA i full skala i Gagnef. 3.2 HELA DALARNA NU AKTUELLT För 2,5 år sedan beslutade landstingsfullmäktige i Dalarna att utrusta IVPA-bilarna vid räddningstjänsterna i länet med defibrillatorer. Pengar avsattes och defibrillatorer köptes in. Projektet kom dock inte igång på flera håll i länet. Endast i Borlänge, Gagnef, Mockfjärd, Falun och Björbo fanns läkare som frivilligt och på sin fritid ställde upp som medicinskt tillsynsansvariga för respektive räddningstjänst. Orsaken till att tillsynsläkare måste finnas beror på att syrgas, som kan ges i samband med defibrillatorbehandling, klassas som sjukvårdande behandling. Nu ändrar landstingsledningen på organisationsansvaret för att lösa problemet. Uppdraget att svara för läkarinsatserna i IVPA-verksamheten kommer att övertas av primärvården i Dalarna En vårdcentral i respektive kommun kommer att få uppdraget att ansvara för att räddningstjänstens personal får den utbildning och de behörighetsintyg som krävs för att verksamheten skall kunna fungera. Detta skall alltså ligga inom vårdcentralens uppdrag i kommunen, meddelar landstingsledningen i ett pressmeddelande. 3.3 TORSBY Torsby kommun var pionjär i Värmland med IVPA-start år1992 som ett glesbygdsprojekt initierat av Räddningsverket. Ett försöksår genomfördes. Resultatet blev mycket positivt och försöket i Torsby permanentades. Fyra av fem räddningsstationer har idag IVPA: Östmark, Vitsand, Stöllet och Sysslebäck. Tätorten Torsby har ambulansstation. 2 Ds 2004:18 15

17 I en utvärdering i Torsby fann man efter de 75 första larmen att drabbade och anhöriga upplevde en betydande trygghet i att någon utomstående infann sig under tiden fram till ambulans anlände. Utvärderingen visade också, enligt Landstingsförbundet 2001, att räddningstjänsten med säkerhet räddat en människas liv samt att man i över 27 procent av fallen gjort insatser som haft positiv och avgörande betydelse för patienternas hälsotillstånd, enligt behandlande läkare. Totalt gjorde räddningstjänsten i Torsby kommun 466 insatser under Över hälften totalt gällde akut sjukvårdslarm (206) och trafikolyckor (41). 3.4 JÄMTLANDS LÄN Jämtlands län är det län där störst andel av befolkningen har som längst till länets enda akutsjukhus (Östersund). I Strömsunds kommun i norra Jämtland finns IVPA vid räddningsstationerna i Hoting och Hammerdal. Önskemål finns också om att få IVPA vid räddningsstationerna i Gäddede, Backe och Strömsund. Det är 14 mil från Gäddede till Strömsund och ytterligare 10 mil till sjukhuset i Östersund. I Ytterhogdal i Härjedalens kommun har IVPA-verksamheten under en period bekostats av insamlade medel. Här ges även syrgasbehandling till vårdbehövande på ett äldreboende. Ytterhogdal är den enda bygd i Härjedalens kommun där IVPA organiserats. Verksamheten hotas av nedläggning när insamlade medel nu börjar ta slut. Ledningen i Jämtlands läns landsting har dock i september 2006 gett signaler om att vilja medverka till en ekonomisk lösning. 3.5 FORSKNING OM IVPA Vid Mittuniversitet, Östersund, Institutionen för hälsovetenskap, publicerades våren 2005 forskningsrapporten (Lindberg/Rosvall) I väntan på ambulans personalupplevelser av verksamheten. Av rapporten framgår att IVPA funnits i Jämtlands län i ca 10 år. Befolkningen är utspridd över större delen av länet, vilket kan innebära långa sträckor för länets 16 ambulanser och 1 ambulanshelikopter. Väntetiderna för drabbade kan bli långa. År 2004 fanns IVPA-avtal med deltidsbrandstyrkor på 19 orter i länet för att snabbare kunna ge första hjälpen i väntan på ambulansen. Brandmännen har enligt gällande utbildningsplan totalt timmars sjukvårdsutbildning, varav 40 timmar ingår i brandmännens grundutbildning i Räddningsverkets regi. Enligt avtalet mellan Jämtlands län landsting och räddningstjänsterna i kommunerna ingår under övrig utbildningstid akutsjukvård och eventuellt hjärt- och lungräddning med defibrillator. Efter avslutad utbildning förväntas IVPA-personalen kunna: Utföra första hjälpen Ge andningsfrämjande åtgärder Ge konstgjord andning Ge syrgasbehandling Utföra hjärt- och lungräddning Stoppa blödningar Utföra åtgärder vid brännskador/hypotermi Utföra enkla åtgärder vid olika sjukdomstillstånd hos vuxna och barn Utföra chockförebyggande åtgärder Fixera frakturer Biträda vid förlossning Ge emotionell första hjälp Följa de författningar och lagar som gäller ovanstående uppdrag. 16

18 Under forskningsarbetets gång genomfördes en enkät till 138 personer inom IVPA och till 31 sjuksköterskor i ambulans inom Jämtlands län. Av svaren framgår att 163 av 166 svarande ansåg att de åtgärder som IVPA-verksamheten utför har betydelse för det fortsatta omhändertagandet. Omkring 120 svarade Ja, absolut och runt 40 svarade Ja, i viss mån. Samtliga svarande ansåg att åtgärderna har betydelse för anhöriga. I enkäten fanns också möjlighet att göra en bedömning av IVPA-verksamhetens starkaste och svagaste sidor, främsta möjligheter och största hot. De starkasta sidorna var enligt svaren: Snabbt på plats och snabbt omhändertagande, att finnas till hands, ge stöd och trygghet. Lokal- och personkännedom. IVPA-verksamhetens svagaste sidor var enligt enkätsvaren kunskapsbrist, brist på rutin och erfarenhet, dålig- eller avsaknad av utrustning t.ex. defibrillator, fördröjd och dålig utlarmning från SOS och få stationer, långa avstånd. De främsta möjligheterna ansågs vara Snabbt på plats, lokalkännedom, tidig åtgärd t.ex. D-HLR (Defribillator-Hjärt- och LungRäddning), ge syrgas, rädda liv, men även Trygghet för patient och anhöriga och Utveckla verksamheten i länet. Hoten mot IVPA ansågs främst gälla ekonomi, oenighet om betalningsansvar eller nedläggningshot, men även begräsningar pga regelverk, t.ex. att ge smärtlindring och syrgas, D- HLR, ta prover. Önskvärda förändringar av IVPA-verksamheten var säkrad ekonomi, pengar till utbildning och utrustning och att landstinget och kommunerna enas om betalningsansvar. Utökat samarbete med t ex ambulans och akutmottagning med feedback, samövningar, praktik togs också upp. En fråga som ställs i rapporten är om det är IVPA-verksamheten som ska anpassas till de ibland långa anslutningstiderna för ambulans eller om det är ambulansverksamhetens anslutningstider som ska reduceras. Lindberg/Rosvall kommer fram till att om IVPA-uppdragen ska utökas bör det inte längre handla om att vänta på ambulans utan att ge adekvat vård i väntan på ambulans. För att vidareutveckla IVPA-verksamheten i Jämtlands län erfordras enligt rapporten att man utarbetar: Enhetliga riktlinjer för utbildning och delegering beträffande defibrillatorer och syrgasbehandling Tydliga riktlinjer för vilka prioriteringsnivåer som IVPA-verksamheten ska vara delaktig vid Tydlig information till berörda verksamheter, som SOS Alarm och ambulansverksamheten om var IVPA finns. Riktlinjer för ansvar både gällande initiativ till genomförande- och betalning av grundoch repetitionsutbildning. Repititionsutbildning med utgångspunkt i de typer av larm som oftast inträffar. En mall för IVPA, med riktlinjer och förslag på lämpliga åtgärder att vidta vid olika tillstånd. Lämpliga former för praktik för IVPA-personalen i ambulans och på akutintag. 17

19 4 FRIVILLIGA INSATSER Civilförsvarsförbundet har på uppdrag av Krisberedskapsmyndigheten utbildat s k Frivilliga resursgrupper, FRG, vars uppgift är att finnas tillhands när samhällets professionella resurser behöver förstärkas i utsatta lägen, till exempel vid en översvämning, en större brand, långvariga elavbrott, olycka eller annat krisläge. Annat krisläge skulle kunna vara till exempel att i glesbygd där det tar lång tid innan ambulans eller räddningstjänst kan komma på plats och fungera som en sorts IVPA I Väntan På Ambulans med bl.a. hjälp av utplacerade defibrillatorer. En FRG består av ett antal personer från olika frivilligorganisationer och de har rekryterats för att de har erfarenhet, utbildning och personliga förutsättningar för att klara de arbetsuppgifter som gruppen kan ställas inför. I augusti 2006 fanns 118 FRG med över 700 personer över hela landet och 40 blivande grupper fanns i utbildning. Flest grupper fanns i Kronobergs län med 20 grupper, Västra Götaland och Stockholms län med vardera 13 grupper och Värmland med 12 grupper. Staten ger ekonomiskt stöd till utbildningen av FRG-ansvariga och av FRG-medlemmarna. Försvarsberedningen skriver i rapporten En strategi för Sveriges säkerhet: Etablerandet av Frivilliga resursgrupper (FRG) i många kommuner är mycket positiv och bör stimuleras. De kriser som drabbar har en stor spännvidd och kan beröra i stort sett alla samhällets sektorer. Med utgångspunkt i de positiva erfarenheterna från verksamheten inom de frivilliga försvarsorganisationerna bör nu alla organisationer som med uthållighet och kvalitet bidrar till samhällets krishanteringsförmåga kunna komma i fråga för ekonomiskt stöd. Ursprunget till de frivilliga resursgrupperna gällde insatser vid extraordinära krishändelser. Men efter hand har konceptet breddats till att medborgarna i det lokala samhället ska kunna stödja varandra även vid kriser och olyckor som kan vara väl så ingripande för den enskilde, men som inte ställer hela samhällets beredskap på prov. Civilförsvarsförbundet har kontaktat länsbygderåden inom Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva för att uppmuntra frivilliginsatser från de lokala utvecklingsgruppernas sida. Civilförsvarsförbundet har också tagit initiativ till kampanjen Hjärta att hjälpa för att ge fler möjlighet att rädda liv och ge fler av dem som drabbas av hjärtstopp chansen att överleva. Innan ambulans anländer är det till exempel viktigt att så snabbt som möjligt få igång personens hjärtrytm igen. Det kan ske med hjälp av en automatisk extern defibrillator (AED) som är en apparat med vilken hjärtrytmen kan återställas. Tiden från det att hjärtat stannade till att en hjärtstartare kan börja användas är den viktigaste överlevnadsfaktorn. Målet är att varje kommun ska ha minst en hjärtstartare utplacerad i slutet av år Inköpen av apparaterna kan betalas av en eller flera sponsorer och Civilförsvarsförbundet har gjort en central upphandling av hjärtstartare och fått ett förmånligt pris på en komplett hjärtstartare, kr inkl tillbehör, moms och frakt. 4.1 AUTOMATISKA DEFIBRILLATORER INTE SJUKVÅRDENS ANSVAR Enligt Socialstyrelsen är automatiska defibrillatorer en utrustning som ligger utanför hälso- och sjukvårdens ansvarsområde. Det finns idag inget regelverk som styr användningen av sådan utrustning. Vem som helst får använda automatiska defibrillatorer men under eget ansvar. Socialstyrelsens vetenskapliga råd har dock fått en förfrågan om hur rådet ser på användningen. 18

20 Störst nytta av defibrillatorer har man i vårdkedjan och som ett komplement till hjärt- och lungräddning, enligt Socialstyrelsen. Landstingen är ansvariga för hälso- och sjukvården och IVPA-avtalen med räddningstjänsten är en väg att komma närmare patienter i glesbygd. Men det kan också finnas andra vägar att gå via till exempel den kompetens som finns på vårdhem och distriktssköterskemottagningar. 4.2 DEFIBRILLATORER LÖNAR SIG Räddningsverket publicerade 2003 rapporten Insats av räddningstjänstpersonal vid hjärtstopp - en kostnadsnyttoanalys. De beräkningar som gjorts visar att det är samhällsekonomiskt lönsamt att utrusta räddningstjänsten med defibrillatorer. Med reservation för värderingen av liv visar beräkningarna att fördelarna är 42 (och uppåt) gånger större än kostnaderna för åtgärden. De kostnader som beräknats är inköp av utrustningen, drift, kontroll, utbildning av personal, ökade sjukvårdsinsatser och fler utryckningar. Dessa ställs mot den ökande överlevnad som uppnås med defibrillering av personal från samordnad räddningstjänst jämfört med defibrillering av ambulanspersonal eftersom räddningstjänsten har fler stationer i gles- och landsbygd totalt och kan i många fall vara snabbare på plats. I ett beräkningsexempel som gäller Jämtlands län visas att överlevnadsgraden till sjukhus efter hjärtstopp ökar med 2,57 personer per år, medan överlevnaden 1 månad efter hjärtstopp ökar med 1,07 personer per år. Under defibrillatorns livslängd på 10 år ökar antalet överlevande efter 1 månad med 10,70 personer. 19

21 5 DISKUSSION Ett flertal faktorer inverkar på utvecklingen av risker och räddning i glesbygd. Det rör sig såväl om samhällsekonomiska krav på ett effektivt resursutnyttjande såväl som demografisk och socioekonomisk utveckling. För att nå målet om en trygg livsmiljö i alla delar av landet kan ett brett spektrum förebyggande insatser bli aktuella. Ett bättre samspel både mellan olika samhällssektorer och mellan politiska nivåer kan bädda för både bättre ekonomiskt resursutnyttjande och en trygg livsmiljö med mindre mänskligt lidande. Befolkningsutvecklingen i Sveriges gles- och landsbygder pekar mot att det behövs mer av regionala och lokala analyser för att angripa utmaningarna. Det finns glesbygdsområden i t.ex. fjäll och skärgårdar där befolkningen mångdubblas vissa tider på året och där detta ställer särskilda krav på trygghetslösningar. Det finns samtidigt glesbygdsområden med en stark minskning av befolkningen där det också ställs lika motiverade krav på trygga livsvillkor. Statens ansvar för sjukvårdsinsatser är en fråga som diskuteras politiskt på nationell nivå. Det ekonomiska ansvaret för sjukvård och räddningstjänst på kommunal nivå är också föremål för debatt. IVPA-verksamheten där den kommunala räddningstjänsten på delegation från sjukvården kan ta på sig vissa begränsade sjukvårdsuppgifter har i flera fall blivit föremål för ekonomisk debatt mellan kommuner och landsting. Räddningstjänsten är traditionellt mansdominerad men i takt med IVPA- verksamhetens utbyggnad har allt fler kvinnor anställts i deltidsbrandkårerna. I bygder med krympande befolkning kan den kommunala räddningstjänsten ställas inför krav på besparingar som ytterligare försämrar tillgängligheten till ambulans och brandkår. Det finns redan nu exempel på neddragningar av deltidsstyrkor där befolkningen i drabbade bygder känt sig lämnade i sticket. National Rural Health Association i USA gav 2004 ut rapporten Rural and Frontier Emergency Services Agenda for the Future, skriven av Kevin K. McGinnis. Stora avstånd, dåliga vägar och klimat är exempel på barriärer som räddningsplanerare har liten eller ingen kontroll över. 3 För vissa tillbud i landsbygdsområden, så som exempelvis bröstsmärtor är snabb luftburen sjuktransport att föredra, enligt rapporten. Andra problem för räddningsplanerare som tas upp är just faktorer som finansiering av lågnyttjad räddningsverksamhet på landsbygden som ändå är absolut nödvändig för de människor som bor i området samt tillgången till personal i dessa områden. I rapporten framhålls också att möjligheterna till telekommunikation är viktigare i glest befolkade regioner och områden än vad de är i tätt befolkade regioner och områden. Anledningen är att i de senare regionerna och områdena finns det nästan alltid någon som kan komma till undsättning om den nödställde personen på det ena eller andra viset signalerar att han eller hon behöver hjälp. 3 McGinnis, Kevin,

22 6 FAKTA OM RISKER 6.1 BOENDE I GLESBYGDSKOMMUNER DRABBAS OFTARE AV SKADOR Olika skador som en följd av olyckor kostar samhället varje år omkring 40 miljarder kronor, enligt Räddningsverket. Görs inget för att minska antalet skador kommer dessa kostnader att stiga i takt med att personerna över 65 år kommer att bli fler. Av den senaste statistiken från Räddningsverket framgår att risken för att skadas är olika stor beroende på kön, bostadsort, ålder och socioekonomisk situation. De skador det handlar om i denna statistik är kroppsliga konsekvenser av olyckor, våldshandlingar och självframkallat våld. Inom alla sorts skador är männen överrepresenterade. Det gäller framförallt självmord och våld. Tre av fem som dör till följd av olyckor är män. De flesta svårare skadefallen finns bland personer över 65 år. Nästan två tredjedelar av alla dödsolyckor drabbar personer som är 65 år och äldre. Åldersgruppen motsvarar 17 procent av den totala befolkningen. Av statistiken framgår också att unga flickor i glesbygd oftare försöker begå självmord än flickor bosatta på andra ställen. Äldre kvinnor i glesbygd löper också större risk att skadas till följd av olyckor än de som bor i förorter. Störst skillnad finner vi mellan unga flickor i förort och äldre kvinnor i glesbygd. Denna och annan skadestatistik, som ställts samman av Räddningsverkets Nationella Centrum för lärande från Olyckor, NCO, i Karlskoga visar tydligt att de flesta skador inte längre orsakas av trafik eller i arbetet. I stället är det i hemmet och på fritiden som de flesta olyckor inträffar. Olycks- och skadebilden domineras av äldre, sjuka, missbrukare och mer eller mindre socialt eller ekonomiskt utsatta personer. Barn och ungdomar är också en grupp som drabbas av olyckor i högre utsträckning än andra grupper. I rapporten Personskador i Sverige presenterar NCO fakta kring skadeutvecklingen. Här avses skador som fått till följd att personer avlidit eller lagts in på sjukhus under minst ett vårddygn (Tabell i tabelldelen). I alla åldersgrupper visar glesbygdskommunerna år 2002 de högsta skadesiffrorna, endast överträffade av storstäderna när det gäller kvinnor över 65 år. Olika socioekonomiska faktorer spelar in i skadeutvecklingen. Låginkomsttagare är mer utsatta för vissa typer av olyckor än höginkomsttagare. Levnadsvanor som bruk och missbruk av alkohol och droger, utbildningsnivå och sociala relationer har betydelse. Geografiska skillnader i skadeomfattning mellan glesbygdskommuner och mer tätbefolkade kommuner och mellan norra och södra Sverige kan också ha ett göra med tillgången till sjukvård. Klimatet har sin inverkan. Könsfördelningen i kommunerna påverkar också statistiken liksom även slumpen vid jämförelser mellan enstaka år och mellan små kommuner. Av skadestatistiken framgår att åldersgruppen över 65 år är dominerande. I gruppen äldre är fallolyckor ett mycket stort problem. Räddningsverket beräknar att totalt äldre omkom i fallolyckor under år 2000 och samma år skadades äldre i fallolyckor så allvarligt att de lades in på sjukhus för vård i minst ett dygn. Olycksstatistiken för äldre visar på en fördubblad risk för äldre i många kommuner i norra Sverige. Det gäller inte bara utpräglade glesbygdskommuner utan också kommuner som Luleå och Umeå (Tabell 9 och 10 i tabelldelen). 21

23 7 RISKER VID AKUTA SJUKDOMSTILLSTÅND För att få en bild av hur det ser ut i Sverige gällande akuta sjukdomstillstånd har utgångspunkten i denna rapport varit studier av statistik rörande diagnostiserad akut hjärtinfarkt. Det material som använts kommer från Socialstyrelsen. Materialet har varit åldersstandardiserat och omfattat både män och kvinnor. Valt åldersintervall är från 20 år och uppåt. Att materialet varit åldersstandardiserat innebär att specifika åldersgrupper eller olika ålderssammansättningar regioner emellan inte påverkar möjligheterna till regionala jämförelser. 4 Vidare kommer statistik för antalet inträffade fall av diagnostiserad akut hjärtinfarkt presenteras samt hur många respektive hur stora andelar av dessa som avlidit. Antal och andel avlidna presenteras på tre olika sätt: Antalet avlidna per invånare med diagnostiserad akut hjärtinfarkt som dödsorsak. Andelen avlidna samma dag (incidensdatum) som personen fick diagnostiserad akut hjärtinfarkt. Andelen avlidna inom 28 dagar från det att personen fick diagnostiserad akut hjärtinfarkt. I detta kapitel definieras ett incidentfall som ett fall av akut hjärtinfarkt som lett till ett slutenvårdstillfälle där akut hjärtinfarkt varit huvud- eller bidiagnos och inträffat mer än 28 dagar efter ett tidigare vårdtillfälle med en liknande diagnos, eller ett dödsfall med akut hjärtinfarkt som underliggande eller bidragande dödsorsak och inträffat mer än 28 dagar efter det att ett eventuellt föregående vårdtillfälle med infarktdiagnos påbörjats. 5 Då antalet avlidna per invånare diskuteras används begreppet mortalitet. I detta fall är det fråga om avlidna med diagnostiserad akut hjärtinfarkt som underliggande dödsorsak. Med begreppet incidens menas antalet incidenta fall per invånare. 6 Letalitet står för andelen döda inom en viss tidsperiod bland de incidenta fallen. 7 I detta kapitel presenteras letalitet som dels andelen döda bland de incidenta fallen incidensdatumet samt letaliteten bland de incidenta fallen inom 28 dagar från incidensdatumet. 7.1 INCIDENS Jämtlands län är det län som mellan åren 2001 och 2003 haft den sämsta förändringen av antalet incidenta fall av diagnostiserad akut hjärtinfarkt, se Figur 7.2. Detta till trots låg Jämtlands län i klassen lågt genomsnitt i förhållande till riksgenomsnittet vad gäller incidens år 2003, se Figur Riksgenomsnittet för år 2003 är 614 incidenta fall per invånare och Jämtlands län hade år 2003, 609 incidenta fall per invånare (Tabell 11 i tabelldelen). Även Västmanlands län har under nyss nämnda tidsperiod haft en mycket sämre förändring än riksgenomsnittet. I detta län har det skett en ökning med 82 diagnostiserade akuta hjärtinfarkter per invånare från år 2001 till år Sett till incidensvärdet år 2003 klarar sig dock Västmanlands län sämre vid en jämförelse mot riksgenomsnittet. 4 Socialstyrelsen, 2006:5. 5 Ibid. 6 Ibid. 7 Ibid. 22

24 De län som 2003 har de lägsta incidensvärdena är grönmarkerade i Figur 7. 3 och är således Gotlands, Uppsala, Stockholms och Kronobergs län i den ordningen med början från det lägsta värdet. Gotlands och Uppsala län har båda ett incidensvärde motsvarande 522 incidenta fall per invånare med diagnostiserad akut hjärtinfarkt. Däremot så har Gotland haft en betydligt större positiv förändring av antalet incidenta fall än något annat län, se Figur 7.2. I nyss nämnda figur framgår det även att Kronobergs län haft en sämre förändring mellan åren 2001 till 2003 än gruppen med de genomsnittliga värdena. Länen med de högsta incidensvärdena gällande diagnostiserad akut hjärtinfarkt 2003 var Värmlands, Östergötlands och Västernorrlands län uppräknat med det län som hade det högsta värdet först och därefter i fallande ordning, se Figur 7. 3 och Tabell 11 i tabelldelen. Alla dessa län återfinns i gruppen som under aktuell tidsperiod haft en genomsnittlig förändring, se Figur 7.5 och Figur 7.6. Det är viktigt att komma ihåg att bland de regionala skillnader som visas här kan en del härröra från bland annat varierande tillförlitlighet i diagnostik och slumpmässiga avvikelser. Det senare framförallt eftersom det undersökta tidsintervallet är kort. Motivet bakom varför detta undersökningsintervall ändå valts är för att det endast tar med värden som härstammar från samma diagnostiseringsmetod. Vidare kompletteras dessa presentationer med rubriken Generell bild över 10 år som presenterar standardiserade medelvärden från och med 1994 till Figur 7.1. Fördelning av incidensförändringen av akut hjärtinfarkt mellan åren 2001 till år Källa: Glesbygdsverkets bearbetning av data från Socialstyrelsen

25 Figur 7.2. Incidensförändring av diagnostiserad akut hjärtinfarkt mellan åren 2001 till Källa: Glesbygdsverkets bearbetning av data från Socialstyrelsen

26 Figur Incidens av diagnostiserad akut hjärtinfarkt i Sverige år Källa: Glesbygdsverkets bearbetning av data från Socialstyrelsen Gränsen mellan över genomsnittet och högt genomsnitt går vid incidensvärdet 669,5. Gränsen för de två mellersta klasserna går vid incidensvärdet 613,7 och gränsen mellan klasserna lågt genomsnitt och under genomsnittet går vid incidensvärdet 557,9. 25

27 7.2 MORTALITET När det gäller mortalitet efter diagnostiserad akut hjärtinfarkt har det värdet sjunkit, det vill säga blivit bättre, i nästan alla landsting under 1990-talet. Det finns dock regionala och kommunala skillnader. Regionala skillnader kan orsakas av varierande tillförlitlighet i diagnostik och slumpmässiga avvikelser. Till detta kommer även sociala faktorer, skillnader i omhändertagande av hjärtinfarktpatienter och befolkningens benägenhet att söka vård anses vara faktorer som också spelar in. 8 Socialstyrelsen menar vidare att det är svårt att dra några säkra slutsatser för skillnader mellan län eftersom de värden som beräkningarna bygger på för många av länen är små. 9 Fler samverkande faktorer kan finnas vad gäller skillnader i befolkningens attityd och benägenhet att söka vård vid symptom på hjärtinfarkt som: avstånd till vård, hur effektivt ambulansverksamheten fungerar, hur bra det akuta omhändertagandet är på olika sjukhus och den efterföljande vården. År 2001 infördes nya kriterier för diagnosen akut hjärtinfarkt. Detta innebär att det uppstår problem då utvecklingen över tiden ska studeras eftersom de nya diagnostiseringsmetoderna innebär en skenbar ökning av antalet akuta hjärtinfarkter. 10 Genom statistisk standardisering av de verkliga värdena för mortalitet går det dock att presentera den verkliga utvecklingen relativt ett riksgenomsnitt. Därför presenteras utvecklingen i Figur 7.4, Figur och Figur 7.6 på en skala mellan 0 och 10 där 5 är det samma som Sveriges genomsnitt för varje år. Värden över 5 visar att regionen under det givna året hade en högre mortalitet än riksgenomsnittet och värden under 5 visar att regionen hade en lägre mortalitet än riksgenomsnittet. Genom denna metod är det således möjligt att se hur länen utvecklats över en tioårsperiod trots den illusoriska ökningen av det absoluta antalet hjärtinfarkter, som annars skulle ha funnits år 2001, se Tabell 12 i tabelldelen. Således presenterar Figur 7.4, Figur och Figur 7.6 en standardiserad utveckling av respektive läns mortalitet relativt riksgenomsnittet över en 10-års period. Observera att det således är den relativa utvecklingen som presenteras och inte utvecklingen i absoluta värden. Presentationerna är uppdelade så att Norrland, Svealand och Götaland presenteras var och en för sig. Riksgenomsnittet i respektive figur är dock hela tiden det samma. Figur 7.7 visar mortaliteten i Sverige med länen indelade i fyra klasser; över genomsnittlig mortalitet hög genomsnittlig mortalitet låg genomsnittlig mortalitet under genomsnittlig mortalitet. Som synes består de två först uppräknade klasserna av relativt glesbefolkade län medan de båda sist nämnda klasserna till största delen består av relativt tätbefolkade län. Detta innebär i sin tur att det generellt är jämförelsevis fler som dör av diagnostiserad akut hjärtinfarkt i län med en relativt låg befolkningsdensitet mot vad det är i län med en relativt hög befolkningsdensitet, undantaget Kronobergs och Blekinge län. Rikets genomsnittliga mortalitet från år 1994 till år 2003 är, med hänsyn tagen till de nya kriterierna för diagnostisering av akut hjärtinfarkt, 213,0. Detta innebär att 213,0 är det värde som ligger precis mitt emellan klasserna hög genomsnittlig 8 Läkartidningen Nr 37/ Socialstyrelsen, 2006:5. 10 Ibid. 26

28 mortalitet och låg genomsnittlig mortalitet. Gränsen mellan de två övre klasserna går vid ett mortalitetsvärde på 236,2 och gränsen mellan de två undre klasserna går vid ett mortalitetsvärde på 189,8. 27

29 Figur 7.4. Standardiserad mortalitet efter diagnostiserad akut hjärtinfarkt för länen i Norrland relativt riksgenomsnittet. Mortalitet relativt riksgenomsnittet (Norrland) 10 Standardiserad mortalitet Gävleborg Norrbotten Västerbotten Västernorrland Jämtland Riksgenomsnitt Källa: Glesbygdsverkets bearbetning av data från Socialstyrelsen Figur 7.5. Standardiserad mortalitet efter diagnostiserad akut hjärtinfarkt för länen i Svealand relativt riksgenomsnittet. Mortalitet relativt riksgenomsnittet (Svealand) 10 Standardiserad mortalitet Dalarna Stockholm Uppsala Värmland Örebro Södermanland Västmanland Riksgenomsnitt Källa: Glesbygdsverkets bearbetning av data från Socialstyrelsen

30 Figur 7.6. Standardiserad mortalitet efter diagnostiserad akut hjärtinfarkt för länen i Götaland relativt riksgenomsnittet. Mortalitet relativt riksgenomsnittet (Götaland) 10 Standardiserad mortalitet Östergötland Blekinge Halland Kalmar Kronoberg Gotland Skåne Västra Götaland Jönköping Riksgenomsnitt Källa: Glesbygdsverkets bearbetning av data från Socialstyrelsen

31 Figur 7.7. Genomsnittlig mortalitet till följd av diagnostiserad akut hjärtinfarkt i Sverige mellan åren 1994 och Källa: Glesbygdsverkets bearbetning av data från Socialstyrelsen

32 7.3 LETALITET Enligt uppgifter från Socialstyrelsen har letaliteten överlag sjunkit märkbart under de senaste 10 åren. 11 I tabellerna 13 och 14 i tabelldelen finns de faktiska värdena presenterade. Studeras förändringen över tiden sedan de nya diagnoskriterierna infördes från och med 2001 ser fördelningen mellan länen ut som presenteras i Figur 7.8 och Figur 7.9 som redovisar letalitet under incidensdatumet och Figur 7.11 och Figur 7.12 som redovisar letalitet inom 28 dagar från incidenstdatum. Figur 7.8 visar fördelningen då materialet delats upp efter hur mycket de olika regionerna skiljer sig från ett riksgenomsnitt. I Figur 7.9 och Figur 7.12 redovisas vilka län som ingår i respektive klass. Figur 7.10 och Figur 7.13 visar geografiska fördelningar av letalitet incidensdatumet och letalitet inom 28 dagar från incidensdatumet mellan länen Letalitet incidensdatumet Studeras Figur 7.9 och Figur.10 är det noterbart att Jämtlands län haft den bästa utvecklingen mellan 2001 till 2003 och ändå har en hög genomsnittlig letalitet incidensdatumet relativt riksgenomsnittet. Inget av de 5 län som utgör dem som haft den största minskningen av letalitet incidensdatumet mellan åren 2001 och 2003 befinner sig i klassen över genomsnittet. Av de fem län med den största ökningen av letalitet incidensdatumet befinner sig två i nyss nämnda klass. Det tredje länet, Örebro län, som också finns i denna klass, har under aktuellt tidsintervall haft en marginell minskning, motsvarande 0,5 procent färre som avlider incidensdatumet med en diagnostiserad akut hjärtinfarkt som underliggande dödsorsak år 2003 jämfört med år Ytterligare ett faktum som väcker intresse är att Uppsala län kommer som sjätte bästa län med en minskning på nästan 2,5 procent färre döda under incidensdatumet medan Stockholms län upplevt en ökning av andelen döda under incidensdatumet och kommer på sjunde plats räknat bakifrån, se Figur Letalitet inom 28 dagar från incidensdatumet Sett till letalitet inom 28 dagar framgår det av Figur 7.12 att åtta län har haft en för Sverige relativt genomsnittlig förändring. Det innebär att dessa 8 län år 2003 har upplevt en förändring motsvarande en nedgång med 1,9 procent till en uppgång med 0,1% av letaliteten inom 28 dagar med diagnostiserad akut hjärtinfarkt som underliggande dödsorsak, mot hur det såg ut i respektive län år Figur 7.12 redovisar vilka län som ingår i respektive klass och hur stor respektive läns förändring varit mellan åren 2001 och Av de tre län som haft den sämsta förändringen över aktuell tidsperiod är det endast Gotlands län som återfinns i klassen över genomsnittet i 7.13 Örebro och Kalmar län som också ingår i klassen över genomsnittet för 2003 återfinns i gruppen med en genomsnittlig förändring i Figur 7.13 medan Stockholms län ligger i gruppen sämre förändring än genomsnittet och har år 2003 en letalitetsandel inom 28 dagar från incidensdatum som är över riksgenomsnittet. Det län som haft den bästa utvecklingen är även här Jämtlands län som år 2003 hade upplevt en minskning motsvarande hela 6,3 procent mot år Trots detta ligger Jämtlands län, tillsammans med Dalarnas, Värmlands, Södermanlands, Östergötlands och Blekinge län i klassen som i Figur 7.13 heter högt genomsnitt. Denna klass motsvarar den högre halvan av majoritetens värden. De två län som år 2003 låg under genomsnittet, det vill säga lägre än majoritetens värden, återfinns båda med förändringar som var bättre än genomsnittet, se Figur 7.11 och Figur Socialstyrelsen, 2006:5. 31

33 Figur 7.8. Fördelning av letalitetsförändringen incidensdatumet med diagnostiserad akut hjärtinfarkt som dödsorsak mellan åren 2001 till Källa: Glesbygdsverkets bearbetning av data från Socialstyrelsen Figur 7.9. Förändring av letalitet incidensdatumet med diagnostiserad akut hjärtinfarkt som dödsorsak mellan åren 2001 till Källa: Glesbygdsverkets bearbetning av data från Socialstyrelsen

34 Figur Letalitet incidensdatumet med diagnostiserad akut hjärtinfarkt som dödsorsak i Sverige år Källa: Glesbygdsverkets bearbetning av data från Socialstyrelsen Gränsen mellan högt genomsnitt och lågt genomsnitt går vid ett letalitetsvärde på 20,4. Gränsen för de två översta klasserna går vid ett letalitetsvärde på 22,4 och gränsen för de två understa klasserna går vid ett letalitetsvärde på 18,4. 33