SVENSKA KRYSSARKLUBBENS MEDELHAVSSEGLARE NR 4/2012

Transkript

1 SVENSKA KRYSSARKLUBBENS MEDELHAVSSEGLARE NR 4/2012

2 Atlanticas båtförsäkring i Europa! Förutom det som ingår i vår båtförsäkring får du genom Europatillägget: En försäkring som täcker hela EU/EES området och Tunisien men inte Albanien eller Svarta Havet Valfri hemmahamn inom EU/EES Svensk kundtjänst och skadereglering Transport av båt ingår både på land och via båt Detta är en bra försäkring för dig som vill ta båten utanför Sverige och dessutom till en rimlig premie Din båt vårt gemensamma intresse! Läs mer på vår hemsida Kundtjänst , utanför Sverige ringer du

3 INNEHÅLL nr 4/ Ledare 3 Artiklar Äntligen Medelhavet 4 Andningar från djupet 10 I långa etapper 12 Torrseglats 16 Vulkaniskt fyrverkeri 18 Kapten Ibrahim 21 Medelhavsrusta 24 Fasta rubriker Sjörätt 26 Skeppsbiblioteket 27 Signalstället 28 Klubbnytt 29 Sjöboden Omslagsbild Är genuan rätt trimmad? Foto: Jörgen Olsson 24 Nästa nummer Mars 2013 Nummer 1/13 Ännu inget tema (manusstopp 20/1) Nummer 2/13 Ungdomsnummer (manusstopp 17/3) Nummer 3/13 Fyrar (manusstopp 25/8) Nummer 4/13 Mitt bästa Medelhavsminne (manusstopp 20/10) Läs anvisningarna i den vänstra spalten på sidan 3 innan du skickar in dina bidrag! Vi välkomnar artiklar från nya och tidigare Odysséskribenter! Exempel på önskade tema: Berättelser om fyrar i Medelhavet (eller på vägen dit), utflykter på land som ni rekommenderar, och så vill vi gäran att ni skriver om ert bästa Medelhavsminne (inför Jubileumsnumret). Vi efterlyser också artiklar från unga medlemsförfattare med erfarenhet från Medelhavssegling. Du Medelhavsseglare som lämnat Medelhavet och nu seglar på andra sidan Atlanten eller kanske på andra sida jordklotet skriv gärna till Odyssé och berätta om Dina upplevelser! Odyssé Nr 4 December

4 i SAMArbete MeD SVenSKA KrYSSArKlUbbenS MeDelhAVSSeGlAre i över 20 År Du som är noggrann i valet av båt, välj tillbehör med samma omsorg. Försäkringen är ett av de viktigaste tillbehören till din båt. Med vår försäkring och vårt gedigna kunnande får du snabb hjälp om något händer. Du kommer ut på havet igen så fort det bara är möjligt och kan fortsätta ditt båtliv som planerat. Vi erbjuder special utformade försäkringar för dig med båt i Medelhavet. Försäkringen är utformad tillsammans med Svenska Kryssarklubbens Medel havs seglare. Välkommen till oss på Alandia. V i V e t Va d s o m k r äv s 2 Odyssé Nr 4 December 2012 MAriehAMn +358 (0) mhamn@alandia.com StocKholM +46 (0) viggby@alandia.se GöteborG +46 (0) goteborg@alandia.se MAlMö +46 (0) malmo@alandia.se helsingfors +358 (0) helsinki@alandia.fi

5 odyssé Ansvarig utgivare Hugo Tiberg, tel: Redaktör Björn Hansson, tel: , Layout Jonas Arvidsson, tel: Övriga i redaktionen Arne Nilsson, Siv Ehnberg, Eva-Britt Östlund, Nina Brodd MILJÖMÄRKT Annonser Jan Burström, tel: Repro, tryck och bokbinderi INEKO AB, Göteborg Certifierade enligt ISO 14001, ISO 9001, Nordisk miljömärkning (Svanen), FSC samt certifierad grafisk produktion. REDAKTIONELLT MATERIAL Tidningen Odyssé är en medlemstidning. Åsikter i signerade artiklar är författarens och delas inte nödvändigtvis av redaktion eller styrelse. Upphovsrätten till insänt material är författarens. Insändandet innebär i sig ett tillstånd för redaktionen att publicera i såväl den tryckta som den digitala versionen av Odyssé samt på föreningens webbplats. Vi vill helst ha material som inte tidigare publicerats där eller i andra media. Texter skickas till odysse@medelhav.se Texter skickas i formatet Microsoft Word med e-post eller som cd-skivor till redaktören, Järnvägsgatan 6, Floby. Signatur accepteras men insänt material skall vara försett med för- och efternamn, telefon och adress. Bildtext skall skrivas för varje bild med referens till respektive bildfil och med angivande av fotografens för- och efternamn. Bilder skickas till odyssebilder@medelhav.se De bör ha formatet jpg eller tif och vara så lite komprimerade som möjligt. Färgläge RGB med tillräckligt många pixlar för att medge tryck med upplösningen 300 dpi. Detta innebär ungefär: Helsida = 3700 x 2460 pixlar Halvsida = 2592 x 1944 pixlar Kvartssida = 1600 x 1200 pixlar Glöm inte bildtexter. Helst ser vi att bilderna är digitala. I andra hand klarar vi också diapositiv, svartvit film och negativ färgfilm i formatet 24x36 mm. Papperskopior och inskannade bilder ger oftast för dålig kvalitet, men går att använda i nödfall. Bilder på cd-skivor, negativ, dia eller papperskopior sändes till: Jonas Arvidsson, Orsnäsvägen 27, Onsala. UtgivningsPLAN för Odyssé v10, v18, v 40, v49 Material skall vara redaktionen tillhanda senast sex veckor före utgivning. PRENUMERATION Icke medlemmar inom Sverige 248 kr/år, utomlands 300 kr/år. prenumeration@medelhav.se Medelhavsseglare ni är fantastiska! Tack alla underbara medlemmar som hela tiden ställer upp för vår förening och därmed för varandra! Medelhavsseglarna har en ovärderlig tillgång i Er. Under denna höst har jag återigen fått flera bevis på detta. Ett var när våra unga medlemmar Sara,14 år, och William,16, tillsammans med vår styrelseledamot PA mönstrade på Atlantica tillsammans med en samling mycket vuxna Kryssarklubbare. Trots sin ungdom vågade de i framtids- och utvecklingsdiskussionerna komma med konstruktiva förslag till förbättringar. Att ställa upp för de länder vi gästar är också viktigt. Miljö och slitage på naturen diskuteras mycket här hemma i Sverige. Där har SXK en viktig uppgift. Vi bör också ta med dessa aspekter när vi seglar i länderna kring Medelhavet, exempelvis rätta oss efter de förbud som finns mot att förtöja i träd och buskar. Och vi ankrar med urskiljning så att inte känsliga havsbottnar skadas. Sophantering är en annan viktig fråga. Hur många gånger ser vi inte plastpåsar, tomflaskor och annat skräp som slängts i havet och flyter omkring? Självklart föregår vi Medelhavsseglare med gott exempel! Hösten 2013 arrangerar SXK-Med en kurs för att ge trygg erfarenhet för dem som längtar efter att själv segla i Medelhavet. Vindar, regler och bestämmelser, tilläggningar i hamnar, ankring, kultur och historia är något av det som kommer att tas upp. Glädjande nog har flera av er redan ställt tid och erfarenheter till förfogande för att sammanställa vårt kurskompendium. Vår gemensamma erfarenhetsbank är imponerande; viljan att hjälpa andra upptäcka glädjen med att segla i Medelhavet är verkligen positiv. Detta sker helt utan tanke på annan egen vinning än positiv gemenskap det är att våga ställa upp! Att ställa upp är också en fråga om prioritering. Alla funktionärer i Medelhavsseglarna arbetar helt ideellt. Att vid sidan av vardagen få tid över är inte alltid så lätt men viljan finns där. Alla vill väl och gör sitt bästa. Det är att våga! Till alla er som på fritiden besvarar medlemmarnas tekniska och juridiska frågor, arrangerar regionala träffar, håller föredrag, är ombud i olika länder, utvecklar vår webb, Odyssés alla skribenter, illustratörer och fotografer och arbetar i redaktion och styrelse till er vill jag rikta ett riktigt varmt TACK! Ni är fantastiska! Jag är så glad att få arbeta tillsammans med er! ANNONSER Annonsmaterial skickas till: annonser@medelhav.se Omslaget sista sidan ( mm + 5 mm utfall) 4 000:- halvsida (105x295 mm + 5 mm utfall) 2 500:- insida (210x295 mm + 5 mm utfall) 3 500:- Inlagan hel sida 2 000:- halv sida 1 500:- kvarts sida (90x135 mm) 1 000:- Medlemmars privata annonser införs gratis en gång. Annonsmaterial skickas till: annonser@medelhav.se Kansli för medlemsärenden: SXK-Med, Box 1189, Nacka Maria Fasth, maria.fasth@sxk.se ordforande@medelhav.se PS: Vi välkomnar fler krafter till vår Kursarbetsgrupp! Vågar du ställa upp och kan prioritera om din tid hör av dig till styrelsen@medelhav.se Odyssé Nr 4 December

6 Äntligen Medelhavet! Från Port St Louis de Rhône till Korsika Sträckan har många tillryggalagt före oss. Man seglar den förmodligen på sitt eget personliga vis, som i sin tur är både likt och olikt hur andra gör det. Förhållandena är ju aldrig exakt desamma. Första tilläggningen på svaj i Medelhavet. Îles de Frioul, västsidan. Foto: Björn Josefsson TEXT och bild: Fia Isendahl & björn josefsson Dessutom, tror jag, går man igenom sin egen process i mötet med det efterlängtade Medelhavet, där förskönade förväntningar möter verkligheten i både goda överraskningar och bistra besvikelser. Trots bismaken av att korrigeras i det man längtat efter, verkar det finnas drivkrafter som är starkare. Det kan vara smaken för äventyret, oförutsägbarhetens kittling, kanske också hoppet om att få uppleva de goda ögonblicken av glädje, stillhet och meditativt lugn och den stärkande känslan av att mästra naturens krafter. De storslagna naturupplevelserna måste också nämnas som ett starkt vägande skäl i sig. Det är säkert olika vad som kan få medelhavsfarare att verkligen genomföra sina respektive drömmar och projekt. Vi har delat upp det så att kapten har övervikt åt äventyret som drivkraft, och chefsnavigatören drivs mera av längtan efter lugnet. Vi delar den om naturupplevelserna. Särskilt långa timmar Den sista slussen på Rhône som leder in i Port St Louis hamnbassäng har reserverat vissa tider för slussning av fritidsbåtar. Vi väntade otåligt i två särskilt långa timmar på de sista tio centimetrarna ner mot MED- ELHAVET. Hettan verkade kulminera just under vår väntan och luften formligen dallrade. När brisen gav sig tillkänna var den så varm att den närmast kändes som en hårfön. Vi hade under en och en halv säsong färdats längs kanal- och flodvägen genom Tyskland, Holland, Belgien och Frankrike från hemmahamnen Strömstad. Vi befann oss i månadskiftet juni-juli och förlösningen ur kanalsystemet kändes så klart väldigt högtidlig och speciell. Inne i hamnbassängen, där vattnet var salt och bara en kilometerlång kanal skilde oss från Gulf de Fos, skulle vi bida natten. Påmastning var beställd på Navy Service till förmiddagen därpå. Med nykomlingens öppna sinnen lade vi märke till en underlig ödslighet som fick oss att undra om tidigare livliga aktiviteter plötsligt har avstannat på de torgliknande ytorna. Det var som om värmen drev folk till siesta under eftermiddagstimmarna. Frikostiga mötande Det enda livaktiga inom synhåll var några trevliga svenskar på hemväg. De hade flera härliga seglingssomrar i Medelhavet bakom sig, och delade frikostigt med sig av sina historier. Mötet blev kort men intensivt. Jag skall aldrig mer klaga på kylan hemma, menar kaptenen från Trosa i sin Hanse 32:a. Man har fått sitt lystmäte på värme. Men ni har mycket fint att se fram emot. Det kittlade lätt i äventyrsmagen. Frågorna haglade från vårt håll: Hur är det med ankringen, räcker det med 60 meter kätting? 4 Odyssé Nr 4 December 2012

7 Tror du Bruce tar lika bra som plogankare, undrade jag efter att med viss oro konstaterat att i stort sett samtliga båtar verkar vara utrustade med Delta. Här i Port St Louis hade de en kväll blivit bestulna på cyklar som klippts loss från sina lås medan de stod på däck. Kapten på båten hittade följande kväll sina cyklar i händerna på några ungdomar vid en närliggande lekplats, och kunde återbörda sin rättmätiga egendom till båten. Så kan det också bli Hamnkaptenen här i Port St Louis visade sig vara en mycket upptagen man som inte gått charmkursen. Någon nyckel till toa/dusch var inte att tänka på förrän ägarbevisen till s/y Nova presenterats. När nu klockan var fem minuter i stängningsdags och vi hade gått en bra bit för att nå kontoret i hamnbassängens bortre hörn så var detta inte möjligt att hinna. Det var bara att återkomma i morgon. Ingen pardon visades hur snett vi än lade huvudet. Hamnkaptenen bestämmer! Så dök den trevlige dansken från ifjol upp, han med Bavarian. Han och hustrun har haft en vinter med instabilt väder och mycket åska och det blev inte riktigt så idylliskt och fint väder som de tänkt sig vintern i Medelhavet. Planen var nu att retirera till Paris via Canal de Bourgogne för övervintring i huvudstaden innan de tänker fortsätta hem till Danmark. Så kan det alltså också bli. Jag slets mellan att ta in det han sa och att fortsätta ägna mig åt mina egna föreställningar. Bara Nova, inte vi, skall övervintra härnere, än så länge... Skyddskläder mot solen Att fira ankomsten till Medelhav, salt vatten och slutet på kanalfärden kändes viktigt. Det ville vi gärna göra genom att äta musslor. Ett ställe på kajen ryktades ha denna efterlängtade rätt. Tyvärr visade det sig vara stängt denna kväll, liksom de flesta andra restauranger. De verkar inte inte ha öppnat än för säsongen. Det som nu återstod var en Cambodjansk restaurang. Vi ville stiga upp tidigt för att förbereda masten för resningen. Redan när grannarna började röra på sig för att vara med i första slussningen in i Rhône klockan sex var vi igång. Mast och bom visade sig se riktigt bra ut efter transporten från Böbst Werft, Travemünde och övervintringen på Navy Service. Det omfattande emballaget tog dock en god stund och tålmodigt arbete att befria masten från. Bubbelplast och filtbitar hade satts fast med stora mängder silvertejp vid avmastningen för att förhindra skav vid transporten. Tejpen hade liksom smält samman med mastens aluminium (Är det möjligt?). Att ta bort tejp med T-sprit och trasa i 40 graders gassande sol under dagens sex hetaste timmar krävde vardera minst fyra liter vatten, diverse andra drycker, resorb, solcreme OCH skyddskläder (mot solen) plus huvudbonad. Luften stod helt still på grusplanen. Rutinerat men snett Så var det dags för den efterlängtade resningen av masten. En thriller! Två man från varvet mastade på under en halvtimma. Någon lina låg fel men åtgärdades kvickt av de mycket professionella varvskillarna. En av dem styrde. Den andre skötte kranen med små fina åtbörder med händer och armar. Allt gick lugnt och behärskat tillväga. Själv var jag dock väldigt stressad. Är väl någon slags arbetsfördelning månntro? På vägen från Navy Service upptäcktes förlust av en dyr sandal. Kanske en av de på marinan kringströvande hundarna tagit den, eller hade den fallit i vattnet? Långt ute i vattnet syntes något som uppförde sig som en sandal! Skon kilade till slut in sig mellan några stenar vid motsatta stranden. Den bärgades, och strax därefter återtogs platsen i marinan för natten. Att masten helt uppenbart stod på sned var för mycket ta in just då, när vi trodde allt var klart. Beslöt att skjuta upp korrigeringen till morgondagen och istället skyndsamt göra återbesök på Cambodja-panget, där maten var ännu godare än dagen förut. Slussen i Port St Louis. Foto: Björn Josefsson. Hedersam reträtt I Port St Louis var det bra att bunkra eftersom en stor supermarket låg nära kajen. Tiden gick fort och då bestyren var klara, hade det både blivit sen eftermiddag och blåst upp en del. Båda faktorerna talade för att skjuta upp avfärden till morgondagen, men det var som om det inte gick att vänta. Avfärden ut i salthavet måste på något vis ske redan ikväll, no matter what. Den efterlängtade Medelhavspremiären blev dock, delvis på grund av den sena avgången delvis på grund av den rejäla dyningen, något av ett antiklimax. Gulf de Fos kan enligt pilotguiden vara...a very unpleasant place to be with southeasterly winds... Reträtten anträddes efter några timmar till som den beskrivs i pilotguiden, till ytan föga attraktiva Port Bouc inramat av raffinaderier.... Nu hade vi i alla fall anträtt medelhavsdelen av resan, och kanske hade sjögången inte blivit lindrigare om premiärturen uppskjutits till nästa dag, för blåsten höll i sig över flera dagar. Natten tillbringades tryggt liggande långsides vid kaj i Port Bouc och trösten för den uteblivna euforin på premiärturen utgjordes av VM-fotboll Italien-Tyskland på den närliggande puben. Skulle dessa första erfarenheter till havs bli representativa för det maritima Frankrike? Riskfylld ankring Något bättre kändes det vid nästa anhalt, även om det blev strävsamt att hitta en bra förtöjning vid Îles du Frioul utanför Marseille. Odyssé Nr 4 December

8 Det blåste fortfarande rätt friskt runt Lejonbukten och första natten på svaj i Medelhavet blev inte någon succé. Ankaret lades i osäkerhet om flera gånger i en bländande vacker och välbesökt vik i lä på västsidan. Att navigera mellan de mycket tätt liggande båtarna och deras långa ankarkättingar var krävande och riskfyllt, men det var viktigt att känna sig någorlunda säker på tilläggningen för natten. Den självutnämnda ankarvakten som tillbringade natten i sittbrunnen, meddelade i ottan att vi hade draggat. Nova hade olycksbådande närmat sig en bergklack i morgonstunden. Troligen därför att kapten inte vågat gå tillräckligt långt in för att få ordentligt ankarfäste. Vi bestämde nu att vänja oss långsamt vid att ligga på svaj eftersom det kändes lite otryggt ännu så länge. Nästa försök till ankring blev i hamnen som vetter mot öster, och som ligger mellan öarna. Där brallade det på rätt rejält och efter ett försök med akterförtöjning med vinden rätt i näbben vid en av gästbryggorna, blev vi anvisade en säkrare plats, långsides en annan brygga. Musselmiddagspremiär Kontrasterna mellan bländvit kalksten och azurblått hav sett från promenaden längs öarnas bergsrygg gav oss ett hisnande perspektiv. Det kändes gott att röra på sig efter allt stillasittande på liten yta. I en av restaurangerna i den gulliga hamnen avnjöts nu sommarens första Moules Marinière. Två dygn efter avfärden från Port St Louis kunde vi äntligen njuta lite och slappna av. Vi var ju förberedda på att det kan blåsa mycket ju närmare Rhônes mynning man befinner sig, eftersom mistralen skapas av tunneleffekter i Rhônedalen. Hoppet ökade om att vinden skulle minska ju längre österut vi kom. Tanken var att fortsätta ut mot Île Port Cros, men den envisa motvinden och våghöjden gjorde färden allt annat än behaglig. Ett försök att runda Cap Croisette i den grova dyningen resulterade i reträtt in till Pointe Rouge. Fokus på nuet! Chefnavigatören hade fått nog. Hon var helt övertygad om att den närmaste fortsättningen för hennes vidkommande nödgades bli tåg och färja och att hon skulle ansluta där hennes landtransport respektive Novas anlöp kunde sammanfalla. Fokus på nuet gäller ofta på havet. Så också i denna situation. Att finna hamn blev nu första prioritet. Pointe Rouge i Marseilles sydöstra utkant, såg bra ut på kartan. Väl inne i hamnen var det fullt med båtar med fasta platser. Någon gästanläggning syntes inte till, men en hygglig fransman vinkade in oss till grannens plats som är ledig några dagar. Marinan var alldeles utmärkt och välskött och skyttelbåten gick till Marseilles centrum varje timma. Väl i hamn kände vi oss lite misslynta. Skulle vi aldrig komma vidare? Tankarna surrade i huvudet. Var detta slutet på projektet? Själva Medelhavsdelen som ju knappt hade börjat. Kommer kapten att finna besättning för att fortsätta? Måste båten säljas? Gennakersegling på förmiddagen innan vinden vaknat. Tiotimmarsseglingen mellan Pointe Rouge(Marseille) och Port Cros. Foto: Björn Josefsson. 6 Odyssé Nr 4 December 2012

9 Moules Frites på Île de Frioul. De smakar bäst i medelhavsmiljö. Foto: Fia Isendahl Tåg för den sjösjuka? En promenad över de vackra klipporna ner till Cap Croisette bekräftade dock att reträtten varit befogad. Ett kraftigt åskväder rulllade strax in över udden och blixtarna ven genom luften. Precis innan vi blev helt dyblöta sprang vi till en buss som tog oss tillbaka till marinan. I hamnmetropolen gav den storslagna utsikten från högt belägna katedralen Nôtre Dame de la Garde överblick ut mot gårdagens ankringsplatser vid Îles du Frioul. På kvällen drog ett mäktigt åskväder med störtregn in över den klippiga kusten. Det var då gott att krypa in i Novas akterruff. Den trygga förtöjningen gav en god natts sömn. I Pointe Rouge fanns också möjlighet att invänta antingen lugnare väder eller att sätta den sjösjuka på tåget till Hyères. Port Cros vackra lagunformade hamn är på Västindiskt vis kantad av en strandpromenad med palmer och små mysiga barer och matställen. Det är bojat i prydliga rader för att rymma fler gästande båtar. Så här tidigt på säsongen fanns det lediga platser trots att vi anlände bara någon timme före solnedgången. Mera musslor! I den ljumma kvällen blev det så återigen dags för Moules Marinière, med ett glas rosé förstås. Ett behagligt lugn vilade över hela stället. En sådan stillhet som särskilt kan upplevas på en liten ö när dagturisterna åkt hem. Fullt av liv, men ändå stilla. Det var en gemytlig stämning här längs strandpromenaden. I omedelbar närhet till denna ryms det mesta av öns civilisation. En liten affär, ett dykcentrum, naturrum med capitainerie, en souvenirshop och några barer/ restauranger och ett hotell/pension. Lite längre in på ön ligger La Maniere, ett vackert beläget societetshotell från sekelskiftet. En mycket fantasifullt designad undervattensfarkost inkommer i hamnen medan vi äter, modell Costeau, eller den kan föra tankarna till James Bond alternativt Jorden runt på 80 dagar. Slingrande leder tar en runt i den spännande terrängen. Några sträckor var på serpentinvis ganska branta och smala. Ofta gick stigen i mycket tät buskvegetation som ibland gav en förnimmelse av att gå i en tunnel, för att mynna ut till högt belägna utkikspunkter med hisnande branter och betagande vyer. Maquis-doften blev mycket framträdande fram på dagarna när värmen tryckte på. Det var snustorrt och man förstod utmaningen med vattenhållningen på ön och inte minst - den uppenbara brandrisken. Eldningsförbud med vite. Stod det 150 euro på skylten? Den lilla butiken tillhandahåller inte mycket mer än livets nödtorft, men kapten lyckas ändå göra täta besök då han som med så mycket annat på denna ö låtit sig charmeras, denna gång av den förtjusande kassörskan Överseglingen Port Cros är en gudabenådad plats för naturälskaren, för vår del perfekt för att invänta rätt tillfälle för överseglingen till Korsika. Det blev också påfyllning av manskap. Så infann sig de perfekta betingelserna, det vill säga lagom stark västlig vind, och vi styrde österut vid lunchtid för att ankomma tidigt på morgonen till ett av de stora delmålen under säsongen, Calvi på Korsika. Magiskt möte En höjdpunkt på färden till Korsika var utan tvekan besöket på den lilla ön Port Cros med sitt marina reservat. Vid ett tillfälle under tiotimmarsfärden dit från Pointe Rouge, råkade besättningen i eufori över en kaskelottvalsfena i vattnet. I sju knop forsade Nova förbi jättevalen på 25 meters håll. Den blåste ett par vattenkaskader på karakteristiskt vis som om den ville hälsa. Vad kunde ha hänt om vi seglat på den? Tanken slogs snabbt undan för oj, vilken magisk upplevelse! Den lilla hamnen Îles Port Cros påminner on Västindien med sina vajande palmer och småskalighet. Ett sommarparadis. Foto: Björn Josefsson Odyssé Nr 4 December

10 Îles de Frioul med den från Dumas Greven av Monte Cristo välkända fängelseön If i förgrunden. Bilden tagen från Notre Dame de la Garde i Marseille. Foto: Björn Josefsson. 8 Odyssé Nr 4 December 2012 Extra trevligt är att Novas chefsnavigatör bedömer förhållandena vara nära det optimala och att presumtiv sjösjuka skall kunna hållas i schack. Hon blir med! Minnena om oron från några dagar tidigare återvänder. Kanske projektet inte är så hotat trots allt. Under dagen siktas en och annan delfin på långt håll. En utmattad duva slår sig ner på peket och är med oss under en del av seglatsen. Vad är hemligheten med fisket här? Inte ett enda hugg på denna sträcka heller. Bestämmer mig för att undersöka med nästa välsorterade sportfiskebutik snarast. 110 distansminuter tar drygt 20 timmar. Nattvakten delas i fyratimmarspass. De första nattvakterna är trötta vid bytet men deras fascination smittar. Det är verkligen speciellt härligt att nattsegla. Det har varit ganska mycket trafik i området under natten. Den nyinstallerade AIS:en fungerar utmärkt men det egna uppmärksamma ögat måste ändå hela tiden vara inkopplat. Helt plötsligt dyker en mindre segelbåt upp, ur mörka och till synes tomma intet. Ett starkt ljus har lyckats lura de första vakterna under deras pass. Det var ingen jättefärja som närmade sig utan de hade helt enkelt sett månens uppgång. Så tar vi gamlingar över, och ungdomarna som haft utkiken under småtimmarna kan koja tills frampå tidig förmiddag. Det andra passets nattvakter njöt särskilt av att, från det allt tättomslutande mörkret sedan månen gått ned, kunna urskilja alltmer av Korsikas höga konturer i morgonljuset. Medelhavskänslan! Väl framme utanför inloppet till Calvis överfulla hamn imponerade dels den äldre stadskärnan högt belägen på en i havet utskjutande klippa, dels det smaragdgröna vattnet i bukten där vi enkelt hittade Calvi hamn i morgonljus. Hit kom på eftermiddagarna stora lyxyachter från Franska Rivieran. Vår tilläggsboj låg till vänster i bukten, tyvärr utanför bilden. Foto: Fia Isendahl.

11 Mastspanare. Foto: Fia Isendahl. en plats för Nova vid en av många tilläggningsbojar. Att tanka vatten löste sig rätt smidigt genom VHF-kontakt med hamnvakterna. De lotsade oss in till tillfällig förtöjning och bad om ursäkt för att de måste be mig gå till Capitaineriet och erlägga fem euro för vattnet. Vid denna tidpunkt började vi så smått förnimma "Medelhavskänslan". Hur nu beskriva denna? Kanske som en lätt lyckokänsla, tacksamhet och tillfredställelse att ha lyckats nå ett efterlängtat mål. Kanske färgerna, dofterna, värmen och inte minst den lyckade överseglingen funnit klangbotten i drömmarna, som under planeringsarbetet givit näring åt visionen. Vandringar i den mysiga stan, inte minst runt högt belägna fortifikationen med den gamla stadskärnan, ytterligare Moules Frites och ett glas korsikansk rosé vid en av de många restaurangerna i hamnen, förstärkte medvinden ytterligare. Äntligen Medelhavet! ] Port Cros Den minsta av tre öar i Golfe de Hyères, mellan ögruppen le Porquerolles och Ile de Levante belägen strax sydost om Hyères och Toulon. Inrättades som marin nationalpark 1963 och var den första i Europa. Båt från/ till Le Levandou 35 eller Hyeres 50 min. Väl skyddad förtöjning i liten hamn, 25 euro för boj/bryggplats/natt. Ankring endast i den lagunformade viken i den nordöstra delen, som under högsäsong sägs vara mycket välbesökt. Vatten tappas i medhavd dunk under en kran vid dingeparkeringen. Ön är fyra km lång, två och en halv km bred och starkt kuperad. 35 km märkta stigar och leder. Den hyser sex gamla fort varav två är inrättade som museum/ naturrum och delvis öppna för allmänheten. Port Cros har en unik marin miljö med kristallklart vatten, hektar under ytan att utforska och ett 70-tal fiskarter. Dykning vid närliggande ön la Gabiniere. FIA ISENDAHL och BJÖRN JOSEFSSON började tänka Medelhav efter att med start i Västindien 1980 haft skiftande seglarupplevelser köpte de drömbåten Nova, en Najad 361 byggd -96. Året närpå började de kanalresan i Travemünde. De närmaste två-tre åren ska de gå österut från nuvarande vinterviste i Fiumicino. Vår båt Nova liggande i bukten utanför Calvi hamn på Korsika. Foto: Björn Josefsson. Odyssé Nr 4 December

12 Andningar från djupet TEXT: INGMAR HÅRD bild: lars R melander Den 27:e april i Rissas loggbok: På natten mellan världarna, mellan Korsika och Côte D Azur, ritade delfinerna mareldstunnlar under oss medan segellanternan i mastens topp sakta vaggade bland stjärnors himmelsbloss. För en njutande Medelhavsseglare är mötet med delfiner och andra valar en extra bonus mitt i allt det andra sköna, eftersom sådana möten numera är så sällsynta i våra svenska vatten. Att få höra ett däggdjurs snabba in- och utandning alldeles intill båten och att på riktigt nära håll kunna se dessa våra släktingar smidigt röra sig i vattenelementet, det är upplevelser av högsta klass. Det har funnits valar länge på vår planet, långt, långt innan den mänskliga historien skulle ta sin början. Fossil, 45 miljoner år gamla, berättar om att en landlevande, hovdjursliknande varelse hade återanpassat sig till liv i havet. I dag existerar ett 80-tal olika valarter på jorden, spridda i världens alla hav. I Medelhavet kan man träffa på ett antal av dem, några mycket stora, men som oftast de mera behändiga delfinerna. 10 Odyssé Nr 4 December 2012

13 Jag vill i den här artikeln berätta om några möten med valar i Medelhavet men jag börjar med en mycket speciell händelse, då vi i Rissa (vår Allegro 27) var på färd i Engelska Kanalen mot våra drömmars mål: Det Blå som ligger där mellan Europa och Afrika! Tidvattensnoviser Vi hade lämnat Guernsey på morgonen den 24:e juli i avsikt att runda Cap Finisterre ner mot Biscaya och vidare mot Bordeaux och Canal du Midi. Nordkusten av Bretagne angjordes ungefär vid Bréhat på kvällen. När vi nu kom närmare land, gick det upp för oss att strömmen mot öster var så stark, att vi inte kunde komma fram över grund ens med fullgas på maskin. Ganska kraftiga Atlantdyningar spolade upp över klippor och skär. Det var vitt av skum överallt. Böljande flockar av gräddvita havssulor kom dragande över kusten som ville de markera själva mötet mellan hav och land. Men nu gällde det att kunna hitta en ankarplats i ett någorlunda skyddat läge och där vänta in den strömkantring, som skulle komma några timmar senare. Om man gick i lä om den mäktiga fyren såg det ut att finnas en liten trång kanal in mellan öar och grund. Det var vad sjökortet sa. Nu blir man ju inte riktigt helvan vid låg- och högvattensaspekter på en skärgård, när man bara seglat sådär fjorton dagar i vatten präglade av kraftig ebb och flod. Därför kändes det lite nervöst, när vi efter en stund gick in mellan brotten. Räckte verkligen vattendjupet? Det är ju inte självklart, att känslan låter sig övertygas av vad intellektet läst ut av sjökort och tidvattentabeller. Gammal lotssläkt Och det var nu hjälpen kom. Just när den behövdes som bäst. Plötsligt bara fanns där två delfiner! De sam först fram och tillbaka nära oss och parallellt med vår kurslinje. Sedan la de sig bestämt just vid bogen, en på var sida och höll vår fart. Det var mycket smalt på några ställen inte mer än ett par båtlängder faktiskt. Men delfinernas sinnen är mycket bättre än våra mest sofistikerade navigationsinstrument. Det finns anledning att lita på årmiljoners anpassningar och delfinerna gav mig trygghet, bekräftade att jag tänkt rätt. Min känsla hann ikapp intellektet helt enkelt, tack vare våra släktingars eminenta lotsning. När vi kommit fram till vattenområdet, där jag planerat att ankra, hoppade båda djuren plötsligt högt upp ur vattnet. Två gånger i tät följd. Och försvann. Voilá! Och vi lät ankaret gå, åt kvällsmat, vilade en stund, innan vi slog följe med strömmen mot väster och seglade på fyrar mot Cap Finisterre. Valplats: hamnen Portferrario, Elba, Italien. Vår övervintringshamn. December. Mörk kväll. Vi sitter i den norska grannbåten, hos Nils och Anita. Tar ett glas vin och samtalar på vår norsk-svensk-engelska Anita är från Nya Zeeland. Plötsligt säger hon: Did you hear it? Did you hear that noise? It sounds like coming from a blow-hole. There must be a whale in the harbour! Och banne mig! Har inte Anita rätt! Vi hör det alla nu en valblåsning! Och så ser vi bara halvannan båtlängd bort hur det bildas vågor runt något stort i vattenytan. En liten ryggfena anas. Och så blåshålet: Ptschuuu! Och det var nu hjälpen kom. Just när den behövdes som bäst. Plötsligt bara fanns där två delfiner! Den aer ti-femten meter lang, säger Nils, när vi hämtat oss. Fantastisk! Ja, det är det verkligen. Nu ser vi också hur det blänker i valskinnet från hamnlampors sken. Det blir liv också i andra båtar. Människor på kaj uppmärksammar tilldragelsen. Pekar och ropar: Gauardete! Una balena nel porto! Vi sitter och gottar oss åt detta majestätiska besök från djupen upp till vår översjöiska värld. Valen finns där i nästan en kvart, innan den efter ett sista andningsblås diskret försvinner. Men varför hade den förirrat sig in till denna tämligen begränsade hamnbassäng? kunde man fråga. Svaret fick vi dagen därpå av en lokal fiskare, som berättade, att det vi bevittnat inträffar i Portoferraio då och då. Det är nog en sillval, sa mannen. Den driver in småfiskstim i hamnen och äter härinne! Ibland har hon en unge med sig. Kanske lär hon ungen hur man gör! Delfinlek i repris 18oktober. På väg från Bastia på nordöstra Korsika mot Elba. Kl Loggställning 2.583,3. M. K 80º. F 5 knop, bidevind, babords halsar. Elba siktas! Den italienska flaggan hissas under styrbords vantspridare. Tre delfiner leker vid bogen. Mycket nära. Efter en stund söker de sig ut mot vårt lovart och kommer efter varandra surfande in med vågorna och dyker i sista stund ner under RISSAs köl. Gång på gång upprepas proceduren. Efter några minuter är de borta. 9 april Liten sjöbris in mot Korsikalandet uppstår, när vi kommer mot SW från Elba. Fart blir tre knop. Annika byter gästflagg. Och plötsligt har vi tre delfiner hos oss. Mycket nyfikna. Vi får en känsla av att de undersöker vår farkost noga. Det här måste vara samma båt som för tre och ett halvt år sedan. Fast nu färdas de åt andra hållet. Sådana skrov som detta finns det inte många av i våra vatten, spetsigt både i nos och stjärt! Hallå! Hur mår ni ombord därovanför vattnet? Ingen kan veta något förstås. Men vi kände oss övertygade om att vi var igenkända av våra besökare. Besiktigade både okulärt och via sonar. Där är den igen! Kul! Också på land! Slutligen vill jag relatera tre andra möten jag haft med valar i mitt liv fast i andra hav när jag ändå är i farten! Det första är hemifrån på 80-talet. Jag fick uppifrån se en tumlarmoder och hennes barn lättjefullt simma förbi min brygga i Stigfjorden. Senare samma dag i den grunda Holmekilen just intill, när vattnet gått ut, fann vi ungen ensam strandad på leran. Vi bar den över ett näs till en djupare vik. Smekte hens skinn. Såg in i ögat. Stod i vattnet till knäs och släppte där vår vän. Men tumlarungen drog nu inte genast snabbt iväg, som en fisk skulle gjort. Först sam den sakta runt oss två hela varv, på meteravstånd, andades och betraktade oss, innan den värdigt och stilla försvann till djupare vatten, till sin där säkert väntande mor. Mamma! vet du! Jag tror det finns varelser intelligenta som vi också på land! Arktisk omfamning Det andra är från Svalbard. Widjefjorden på Västspetsbergen. Vattnet nästan tomatrött, färgat av slam som skapats av glaciärers verkan på sandsten från Devon. Vitvalsflocken som stilla rör sig helt nära i detta röda. Med snöstrimmiga fjäll som i givakt på fjordens sidor, isblåhimmelsövervälvda. Det tredje på Barents Hav. De två knölvalarna i vattenytan, vinkande mot himlen med sina enormt långa fenor till armar, med vågor brytande mot kropparna som var de snarast undervattensbränningar eller skär, dessa väldiga däggdjur som par i arktisk omfamning. ] Odyssé Nr 4 December

14 Nöjd besättning på väg mot Isola Marettimo. I långa etapper från Kos till Port Napoleon Från Kos till Port Napoleon på mindre än tre månader innebar både flerdygnsseglatser och dagsturer, såväl stora dyra marinor som mindre, nästan öde platser TEXT och bilder: JÖRGEN OHLSSON Vi startade i mitten av maj i Kos marina, där vår Bavaria 33 s/y Christina legat över vintern, och slutade i Port Napoleon vid Rhônes mynning i slutet juli. I sjätte etappen av mitt sjuårsprojekt, Till och runt Medelhavet (se Odyssé nr 1/2012) seglade vi 1800 sjömil till över 20 platser. Kos marina är utmärkt med god service och rimliga priser dock med undantag för en del varvstjänster för vilka de tar hutlöst betalt. Men det går att förhandla ned priserna. Från Kos tog vi den 20 maj kurs norrut och besökte ön Lipsi. Ön är bland annat känd för en speciell getost. Vi lyckades inte köpa den i någon affär men en dag såg vi två män som sköljde vita konformade föremål i havsvattnet. De tvättade getost. Vi köpte ett par bitar för några euro och de smakade förträffligt. Lilla Levita mer get än folk Från Lipsi seglade vi 25 sjömil åt sydväst till lilla Levitha. Ön är något utöver det vanliga och värd ett besök. Vi la till vid en av de 20 bojarna och betalade sju euro för två dygn. På ön bor en familj och säkert 200 getter. Tidigare generationer har bott där i drygt 300 år och livnärt sig på getter och lite jordbruk. Numera drygas inkomsterna ut från förtöjningsbojarna och en liten servering inne på gården. Vi åt lunch där. Menyn bestod av getköttbullar och välsmakande getgryta. Via Amorgos, känd för inspelningen av filmen Det stora blå, slörade vi i ljumma vindar söderut till den trivsamma fiskebyn Vlichada på Santorinis sydkust. Det är lite tricksigt att ta sig in pga sandbankar i inloppet. Hamnen rymmer högst gästande båtar, men enligt hamnkaptenen finns planer på att bygga en ny marina öster om Vlichada. Så länge den grekiska ekonomin är i nuvarande skick lär det dröja innan en sådan plan realiseras. Greklands vackraste? Från Vlichada nattseglade vi till Chania på Kreta dit vi anlände tidigt på morgonen nästa dag. Chania har tidigare varit Kretas hu- 12 Odyssé Nr 4 December 2012

15 vudstad och är starkt präglad av alla kulturer som under århundraden haft makten över ön. De venetianska inslagen är tydliga. Det sägs att Chania är Greklands vackraste stad. Det är svårt att säga, men där finns många vackra byggnader och hamnen är rätt trivsam med en gammal fin fyr ytterst på en av vågbrytarna. Man lägger till vid stadskajen, som också är ett promenadstråk. I Chania blåste det en stark västlig vind, som vi riskerade att få rätt i näbben under vår segling över till Malta. Vi avvaktade därför tills vinden hade lugnat sig. Det är 500 sjömil dit och det skulle ta runt fyra dygn i rimliga vindar. Nödtorfts-grib Eftersom jag inte har möjlighet att ta emot väderprognoser ute till havs laddade jag ned prognoserna i form av sjökortsbilder från Weatheronline.com för var sjätte timme under de närmaste fem dygnen. På datorskärmen tejpade jag ett transparent blad med kursen från Kreta till Valletta inritad. Sedan var det bara att plocka fram aktuella prognoser och successivt plotta in vår position. Naturligtvis var detta inte lika bra som grib-filer, men man tager vad man haver. Vinden över till Malta blev huvudsakligen nordlig 3-10 m/s. Bitvis hade vi härliga gennakerseglingar och med över 100 kvadratmeter segel uppe gjorde Christina god fart även då vinden var svag. Bojförtöjning i Levithas skyddade ankarvik. Blomsterprakt i Kos. Efter drygt 3,5 dygn anlände vi till Valletta och Manoel Island Marina efter en något märklig insegling: Utanför Maltas kust låg åtminstone ett trettiotal handelsfartyg för ankar. De väntade förmodligen på uppdrag. Man kan nog se detta som ett uttryck för nedgången i världskonjunkturen. Nougatfärgad stad Inseglingen på natten var mycket vacker. Stadens nougatfärgade hus, borgar, kyrkor och gamla försvarsmurar lystes upp av gula lyktor. Maltas historia är dramatisk, vilket förstås har satt sina spår på kultur, byggnader och attityder. Ön har under flera tusen år varit invaderad i omgångar. Först 1974 blev landet en självständig republik. Malta var ju också huvudplats för Johanniterorden under många år och riddarna deltog mycket aktivt i försvaret av Malta mot framför allt turkarna i mitten av 1500-talet. Nuvarande huvudstaden Valetta har fått sitt namn efter dåtidens stormästare i Johanniterorden, La Valette, för riddarnas försvar av Malta. Manoel Island Marina är helt ok, men lite dyr för den standard som råder där. Dåligt bordsskick! Vi stannade på Malta i nästan en vecka varefter vi seglade över till Marina di Ragusa på Siciliens sydostkust. Det är en tämligen ny marina med över 750 platser med hjälpsam och trevlig personal. Priset per dygn för Christina var en aning högt, om än inte i mafiososklass som i Messina. I Italien har jag svårt att förlika mig med det otyg som en del restauranger ägnar sig åt, nämligen att ta betalt för bordsduk och servetter! I Ragusa fick vi betala 7,50 och inte kunde vi välja att äta utan duk och servetter. Odyssé Nr 4 December

16 Inloppet till Valetta. Sista sicilianska anhalt var den lilla pittoreska ön Isola Marettimo väster om Siciliens sydvästspets. Marettimo bildar tillsammans med några andra öar ett naturskyddsområde. Den lilla hamnen tar inte emot särskilt många båtar men är väl värt ett besök. Därifrån startade vi den 140 sjömil långa överseglingen till Villasimius på Sardiniens sydostkust. Intetsägande sydkust Villasimius är en stor och modern marina med många lediga båtplatser. Strax intill oss låg en finsk båt som hade mastat av i Mistralen några dagar tidigare. Det blev ett stort och dyrt arbete för det finska paret att få en ny rigg på plats. Seglingen efter Sardiniens sydkust gav inga särskilda intryck, förrän vi kom till Carloforte på ön Isola di San Pietro vid Sardiniens sydvästspets. Inseglingen till Carloforte är tricksig med massor av 1,5-meters grund Thanks to the Pilot! Staden är charmig och ser välmående ut med fin strandpromenad och fint målade hus. För dem som seglar runt Sardinien rekommenderar jag ett stopp i Carloforte. I skum och bleke Tidigt på morgonen 3 juli lämnade vi Carloforte med kurs mot Mahon på Menorca, 200 sjömil västerut. Efter att ha rundat öns nordspets med dess tonfiskodling blev det fullt ös. Christina suuusade fram över blåa vatten så skummet yrde. Trots lätt kryssbog loggade vi runt 7,5 knop under 120 sjömil. Då tog vinden helt slut. Havet blev inte bara blankt; det blev blankt, blankt. Vindmätaren snurrade amok i jakten efter en riktning. Vi passade på att ta ett härligt bad innan vi startade järngenuan och lät Jungman ta över. Längst in i en vacker, lång fjordliknande havsvik kantad av tjusiga villor och massor av båtar, ligger staden Mahon, som gett 14 Odyssé Nr 4 December 2012 Maltesisk fiskebåt med det beskyddandet ögat

17 namn åt majonnäs. Staden är byggd i två nivåer: Längst ner marinor, restauranger med mera. Via branta trappor når man stadskärnan i en trivsam stad med vänliga människor i lugnt tempo. Vi la till i Marina Menorca, längst in. Trots att det var den billigaste marinan hade den höga priser och medioker standard. I hamnen låg en kopia av ett svart gammalt skepp, Victoria som åren seglade runt jorden. Originalet seglade också runt jorden åren En nästan likadan historia som den svenska ostindienfararen Götheborg. En pärla till Port Vi stannade några dagar och fortsatte sedan söderut runt Mallorca med strandhugg här och var. Den 16 juli anlöpte vi Port de Soller, en mycket trivsam plats på nordkusten. Inloppet har höga klippor på båda sidor och inseglingen kan nog bli besvärlig om det blåser hårt från nordväst. Hamnen är lagunliknande med goda möjligheter att både ankra och lägga till vid flytbryggorna till rimlig kostnad. Därifrån går ett smalspårigt tåg till själva staden Soller, en halvtimmes resa upp i en mycket vacker dalgång. Där växer det apelsiner, citroner, oliver och massor av vackra blommor. Stan är pittoresk med smala gränder och känd för sin apelsinlikör. Också i Barcelona fick vi en fin insegling med miljonstadens alla glittrande ljus i mörkret. Efter besök i de små städerna Blanes och Palamós tog vi språnget över Golf de Lion till Port Napoleon. Lejonbukten är Port de Soller. ökänd för sina starka vindar, Tramontanan och Mistralen. Förra gången, i juni 2008, blåste det småspik men nu visade sig golfen på sin stillsamma sida. Det blåste som mest fem meter per sekund; långa sträckor var det stiltje. Solnedgången på den klarblå himlen var vacker: en stor apelsin som på fyra minuter åts upp av havet. Sedan hjälpte en halvmåne oss att lysa upp natten innan den blev en orange apelsinklyfta som havet också slök. Vemodig suck Inloppet till Port Napoleon är grunt, bara en meter vid sidan av rännorna. Vi var i den sena natten tvungna att navigera noggrant efter alla bojar och fyrar och inte förväxla dem med de tusen andra ljus som finns där. Här ligger en stor petrokemisk industri; stora tankbåtar trafikerar ideligen sundet. Vi tog det lugnt. Klockan fem på morgonen den 26 juli kunde vi lägga till med en vemodig suck över att jag nu lämnat seglingen i Medelhavet bakom mig. Port Napoleon är en stor marina, en naturlig plats för båtar som gått floder och kanaler genom Europa och ska fortsätta ut i Medelhavet, liksom för dem som ska gå norrut. Man kan inte precis säga att marinan har charm, men det är en utmärkt verkstadsmarina med all den service som segeloch motorbåtar kan behöva. Väster om marinan och staden Port St Louis ligger det stora deltat och naturreservatet Camargue med flamingos och andra fåglar. Landskapet här är alldeles platt. På det torra Nu ligger Christina på land över vintern, tvättad, vaxad, med ny olja i motorn och ompysslad på alla sätt i väntan på nästa års färd på floder och kanaler till Travemünde och vidare för segel hem till Sverige. ] En mastig bild från Port Napoleon. Jörgen Ohlsson med fru Agneta på ön Levitha. Odyssé Nr 4 December

18 Torrseglats i nostalgins kölvatten TEXT: SIV EHNBERG bild: KENNETH EHNBERG Efter sex års resa ToR Medelhavet var kanalerna den riktigt stora behållningen. Vi seglade några år i hemmavattnen innan vi tog farväl av seglarlivet. Men vi längtade till kontinenten; skulle vi som andra pensionerade seglare byta till husbil? Ställplats vid Chateau de Gerbaud. Sagt och gjort! Våren 2012 gav vi oss iväg på en alternativ luffarresa med målet att nå både Atlantkusten och Medelhavet. Under resan kom vi då och då i kontakt med de kanaler vi gått med vår Monsun och fylldes av nostalgi. Biscayabukten hade vi i vår ungdom drömt om att korsa men det blev aldrig så. Nu kunde vi med husbilens hjälp ta oss fram till Île d Oléron, en halvö som sträcker sig ut mot Atlanten strax norr om Bordeaux. Vi fick känna den salta vinden och höra havets brus närmre än så lär vi inte komma utan eget flytetyg. Inne i staden Bordeaux gick vi längs kajerna vid Girondefloden som floden Garonne nu bytt namn till. Detta är ju början/slutet på Canals des Deux Mers, vattenvägen som förbinder Atlanten med Séte i Medelhavet. Den numera kanaliserade Garonne möter Canal du Midi i Toulose. Vi beslöt att följa kanalerna mot Medelhavet. Sängplats i vingården I trakten av Bordeaux ligger staden St Emilion. Vi besökte Chateau de Gerbaud, ett slott som inte alls kan mäta sig med de stora monument över flydda storhetstider vi sett vid Loirefloden. Men det var bebott och slottsfrun var tillmötesgående, erbjöd övernattningsplats i vingården och sålde gärna av sina produkter. Vi kunde sitta lojt och sola medan arbetarna gick med böjda ryggar längs raderna med vinplantor och för hand klippte bort vildvuxna skott. Ett annat övernattningsställe i samma trakt blev i Cadillac, en sömnig liten stad långt från associationen av amerikanska vrålåk. Men två av stadens söner hade emigrerat till Detroit i USA och börjat bygga bilar, som de namngav efter sin födelsestad. Precis som i alla bilderböcker flöt kanalen lugn och pittoresk med höga plataner som kantade stränderna, då och då med avbrott för en sluss. Pilgrimskorsning En bit österut fann vi staden Moissac där vi såg ett stort antal båtar förtöjda mellan två slussar och beundrade akvedukten över floden Tarn. Staden är känd som en av de bästa företrädarna för romansk byggnadsstil och visst blev vi imponerade av den gamla klosterkyrkans portal. Moissac är ett av de ställen där kanalen och pigrimsleden till Santiago de Compostella i Spanien korsar varandra. Canal du Midi flyter sävligt mot en sluss. 16 Odyssé Nr 4 December 2012

19 Vi hade turen att det var marknadsdag och vi kunde handla regionalt producerade produkter såsom ost, bröd och en liten grillad kyckling. Solen sken och vi drack vårt kaffe i ett livligt och högljutt folkvimmel. Osthandlaren var mycket intresserad av att få veta hur vi har det i Sverige och hur eurons kurs stod i förhållande till svenska kronan. På världsarvslistan Canal du Midi är en av de äldsta kanalerna i Europa som fortfarande används aktivt även om det i dag enbart är för turism. Byggandet av kanalen började år 1667 efter att Pierre- Paul Riquet konstruerat ett förslag som ansågs både ekonomiskt och politiskt genomförbart. Att för fransmän kunna skeppa last mellan Medelhavet och Atlanten utan att passera Spanien och Gibraltar var en högt närd önskan som blev verklighet Ett museum över detta stora byggnadsverk har uppförts vid kanten av Lac St Ferréol. Sjön är konstgjord, grävd som vattenreservoir för kanalen och får sitt tillföde från de höga bergen runt omkring. Vattentillgången är så god att den räcker till både för kanalen och jordbruket i närheten även under mycket torra somrar. I dag har man byggt ett friluftsområde runt sjön på typiskt franskt manér vilket gav husbilsfararna möjlighet till en skön promenad. Med de enklaste medel Största behållningen var besöket på muséet. Vilket geni denne Riquet måtte ha varit! Att med hjälp av svartvit kulram och gåspenna göra dessa komplicerade beräkningar och dessutom vara arbetsledare för de kvinnor och män som genomförde bygget manuellt med spadar och hackor. Canal du Midi har nått Sète. Arbetarnas villkor var dock ovanligt bra för epoken med en bra lön, söndagar, helgdagar och sjukfrånvaro kompenserades, något som aldrig hade setts förut. Under första halvan av 1700-talet förbättrades lantbruket mycket tack vare kanalen, vetetransporter var inte längre något problem. Handeln utvecklades och man kunde ta in nya produkter såsom ris, kryddor och Marseille-tvål. Som Marion och Robin Carcassonne, som också hör till världsarven, blev nästa historiska stopp vid kanalkanten. Det är en befäst stad med ursprung från romartiden. Staden ligger mycket spektakulärt uppe på ett berg; de ståtliga tornen och ringmuren syns långväga ifrån. Vi gick mellan de dubbla ringmurarna med tinnar och torn, kände oss nästan som vi var med i en film om Robin Hood. Militär försvarsstrategi stod här på topp på 1100-talet fick vi lära oss. För vår del var det roligt att en stund strosa på de kullerstensbelagda trånga gatorna och knuffas med alla andra turister och lockas till mer eller mindre seriösa försäljningsställen av mest krimskrams. Vi föredrog en härlig utsikt mot La Cité från campingplatsen med ett glas av Bordeauxvinet i handen. Canal du Midi mynnar i Séte i Golfe du Lion, en hamn som var en del av kanalbygget. Flexibelt men instängt Det är i Séte som många kanalfarare med båt nerför Rhône och Petit Rhône möter Medelhavet. Nu hade vi nått hit fast vägen gått från väst till öst på torra land. Sommarvärmen infann sig och vi kunde slå oss till ro med badortsliv i Marseillan Plage innan vi fortsatte luffarlivet mot Provence och så småningom hem igen efter två och en halv månad. Hur var det att luffa med husbil jämfört med båt? Även om vi undvek motorvägar blev dagsetapperna betydligt längre i kilometer mätt än med båt. Det var lättare att ändra sitt vägval efterhand än med båten i kanalen. Men trots GPS var det också lättare att köra vilse och missa det tänkta målet. Vi var inte så väderberoende, kunde åka vidare inomhus när det regnade och blåste. Men vi satt alltid inomhus när vi färdades, vi saknade sittbrunnen som ständigt varit beredd att ta emot oss. Vid paus måste stoiar fram och tillbaka ur garaget om man ville sitta utomhus och njuta av det härliga solskenet en stund. I husbilen får man inte koka kaffe under färd, på båten rör man sig mer fritt även under gång. Speciellt i Frankrike kände vi oss hänvisade till campingplatser, friheten att ligga på svaj när man kände för det var begränsad. Bra alternativ Sammanfattat tycker vi nu efter denna sommar att luffarlivet i mycket är likartat vare sig man har båt eller husbil som farkost. Är man fortfarande lite äventyrligt nyfiken på omvärlden men kroppen av någon anledning sätter stopp för båtlivet är husbilen ett bra alternativ. ] Les Canals des Deux Mers Totalt avstånd från Bordeaux till Sète: 600 km Canal latéral à la Garonne öppnades Förbinder Bordeaux med Toulouse. Längd: 194 km Antal slussar: 53 Djup: 1,60 m max Höjd: 3,60 m Canal du Midi öppnades Förbinder Toulouse med Sète. Längd: 240 km Antal slussar: 63 Djup (officiellt, i mitten): 1,60 m Höjd (officiellt, i mitten): 3,25 m SIV och KENNETH EHNBERG seglade sin HR 31 Monsun åren tur och retur till Medelhavet. Är nu sedan ett par år utan båt och prövar på husbilslivet istället. Odyssé Nr 4 December

20 Gästerna valde det äventyrliga Ingegerd Alvbring och Lars Olming håller på att skriva en bok om sin seglats Turkiet tur och retur med s/y Vagabond åren Nedanstående artikel är baserad på ett av bokens kapitel. Lars berättar i jag-form; just på detta avsnitt är inte Ingegerd med. Skildringen börjar på sydvästra Sardinien. TEXT: INGEGERD ALVBRING OCH LARS OLMING bild: LARS OLMING Lars och Lars blickar ut över de Lipariska öarna. I fyra dagar låg jag kvar i turistorten Villasimius för att vänta på nästa besättning, min vän Lars och hans vuxna dotter Hanna. Jag ägnade tiden åt småreparationer, fyllde på i alla förråd och fick även en hel del tid till sol och bad. Ännu hade inte turistinvasionen börjat. Sent på kvällen den 7 juni anlände Lars och Hanna till Vagabond och jag bjöd på en lätt välkomstmåltid med bröd, ost och vin i kajutan. Underbara delfiner Följande dag ägnade vi åt segelbyte, upppackning, sedvanlig säkerhetsgenomgång och planering inför den kommande resan. Jag hade gett dem ett par olika alternativ. De valde det mera äventyrliga, till Ustica och de Lipariska öarna, med två nattseglingar och sprutande vulkaner. Efter lunch kastade vi loss, solen sken och till att börja med hade vi en frisk bidevind på tio meter per sekund som senare avtog. Vi satte kurs mot ön Ustica i Tyrrenska havet norr om Sicilien. Med tanke på den allt svagare vinden, som dessutom kom från en lite olämplig riktning, räknade vi med två dygns färd. Lars och Hanna tog första vakten fram till klockan tre och fick en lugn natt då de bara såg några enstaka fartyg. Efter det tog jag nästa pass och vi hade tillräcklig vind för att kunna segla hela natten. På morgonen dog vinden helt och jag måste starta motorn. Under dagen hade vi vid flera tillfällen besök av underbara delfiner, som följde med oss en stund. Vid lunchtid blev det stiltje och vi stannade till för att simma omkring runt Vagabond och njuta av friheten på havet. Vattnet var mörkt som bläck och varmt och skönt. Under eftermiddagen kunde vi sätta segel igen. Ustica den svarta pärlan På kvällen följde vi samma rutin som föregående natt; Hanna och Lars tog första vakten och jag den andra. Vindarna var svaga och när jag gick på slog vi ut sista revet i storseglet. Jag trivdes med att sitta till rors i den stilla natten. När gryningen kom fick jag uppleva en underbar soluppgång i alla tänkbara röda och gula nyanser framför Vagabond. Vid halv sextiden kunde jag i fjärran sikta den lilla vulkanön som ligger alldeles för sig själv, 52 km norr om Sicilien. Innan vi sex timmar senare gick in i hamnen stannade vi på nytt för ett svalkande dopp i havet. Både Hanna och Lars älskade att simma och dyka runt Vagabond. Vi förtöjde vid en plats med en nästan oläslig text som vi gissade att det stod Privato på. Hamnen i Ustica var helt full, det fanns ingen annan ledig plats. Den pittoreska staden låg som en amfiteater runt hamnen. På eftermiddagen såg vi oss omkring på den fantastiskt charmiga ön, som ibland kallas den svarta pärlan på grund av sina svarta klippor. Växtligheten var ganska karg eftersom det var dåligt med tillgång på vatten. 18 Odyssé Nr 4 December 2012