HISTORIK. Vad jag har lärt mig om ekonomi talet. Chicagoplanen

Transkript

1 1 Vad jag har lärt mig om ekonomi HISTORIK 1930-talet Chicagoplanen Under 1930-talets ekonomiska kris krävde några av dåtidens mest prominenta ekonomer en radikal reform av penningsystemet, den så kallade Chicagoplanen. För att stabilisera finanssystemet skulle staten förbjuda bankerna att skapa pengar i samband med kreditgivning. En bank skulle därmed endast få ge lån om den hade en hundraprocentig reserv av centralbankspengar. Detta skulle radikalt förändra bankernas affärsmodell. Då som nu behöver bankerna endast en kassareserv av centralbankspengar för en bråkdel av sina krediter. Bankerna har därför rätten att nästan obegränsat skapa pengar genom kreditgivning i en process som kallas penning- eller kreditmultiplikator. Begreppet syftar på en förvirrande cirkellogik: Varje kredit blir en deposition någonstans i banksystemet som i sin tur berättigar banken till skapande av en ny kredit (minus reserv). Så kan det hålla på, och resultatet är att 97 procent av alla pengar skapas på detta vis. Resterande tre procent är kontanter skapade av centralbanken. Centralbanken har alltså ingen bra kontroll över penningmängden. Eftersom bankerna tjänar pengar på räntan har de naturligtvis intresse av att ge så mycket kredit som möjligt. Vid eventuella kreditförluster måste banken täcka den förlorade summan med sitt egenkapital. Är förlusterna för stora är banken bankrutt. Under boomande år tenderar därför bankerna att skapa spekulationsbubblor genom extensiv kreditgivning. När bubblan spricker förstärker däremot bankernas agerande de skadliga effekterna. De slutar ge krediter, penningmängden krymper och därmed kommer en farlig deflation igång. Som under talet ökar arbetslösheten dramatiskt och politisk extremism börjar florera. Dessa självförstärkande effekter av nuvarande penningsystem hotar regelbundet hela vårt finanssystem, med mycket destruktiva följder för samhället. Redan under 1930-talet identifierade inflytelserika ekonomer den viktigaste orsaken till den dåvarande djupa ekonomiska krisen: kopplingen mellan kreditgivning och pengaskapande. De krävde därför att bankerna endast skulle låna ut det de verkligen hade som reserv i centralbankspengar. På så vis skulle kreditgivningen förbli bankernas affär och pengaskapandet återigen bli statens. Kravet formulerades så småningom i en plan som senare döptes till Chicagoplanen. Den centrala idén var att göra pengar oberoende av kredit: "100 procent reservkrav skulle effektivt separera bankverksamheten från den penningskapande processen. Dessa två är i dag på katastrofalt vis beroende av varandra". Förslaget övervägdes på allvar av den då sittande amerikanska presidenten Franklin Roosevelt. Men bankernas motstånd var för starkt, och planen genomfördes aldrig.

2 2 Två forskare vid Internationella valutafonden, Jaromir Benes och Michael Kumhof, har nu i den aktuella systemkrisens spår återvänt till Chicagoplanen. Med hjälp av avancerade datormodeller har de undersökt effekterna av en sådan penningreform för dagens USA. Resultaten av studien, kallad The Chicago plan revisited, är häpnadsväckande och bättre än 1930-talets ekonomer förutspått. Denna penningreform skulle avsevärt dämpa konjunkturcyklerna, bank-runs skulle förhindras och de privata och offentliga skulderna skulle minska dramatiskt. Sammantaget skulle detta leda till enorma samhällsvinster: ekonomin skulle växa med nära 10 procent på grund av lägre räntor och skatter, bättre fungerande marknad och låg inflation. IWF-forskarna anser därför reformen vara en ytterst önskvärd politik. Studien markerar ett paradigmskifte inom makroekonomin. Den nyliberala doktrinens dominans de senaste decennierna har lett till att bankerna enbart setts som neutrala förmedlare mellan sparare och investerare. Att bankerna själva skapar pengar och därmed skapar efterfrågan genom kreditgivning har ignorerats i ekonomernas modeller. Denna faktor har en avgörande betydelse, men den har helt förbisetts i den moderna makroekonomiska litteraturen, menar de båda IMF-forskarna. Det förklarar också varför mainstreamekonomerna inte förutspå finanskrisen eller hitta en väg ut talet Bretton Woodsystemet 2 I slutet av andra världskriget (juli 1944) anordnades en konferens om monetära och finansiella frågor i den lilla staden Bretton Woods, New Hampshire, USA. Deltagare representerade fyrtiofem av de allierade länderna under andra världskriget. Konferensdeltagarna konstaterade att 1930-talets importbegränsningar, drastiska och upprepade devalveringar av lokala valutor i jakt på konkurrenskraft på exportmarknaden samt hårda valutarestriktioner för medborgarna hade varit starkt bidragande orsaker till den minskade världshandeln, vilket i sin tur lett till ökad arbetslöshet och försämrad levnadsstandard. Konkurrensen skulle bestå, men byggas på samarbete och vissa gemensamma grunder. Syftet med konferensen var att finna ett ekonomiskt samarbete, som skulle kunna garantera att 1930-talets djupa ekonomiska kris inte upprepades. Internationella valutafonden skapades, som genom att övervaka det internationella valutasystemet skulle försäkra stabila valutakurser och uppmuntra medlemsländerna att avskaffa handelshinder. Internationella valutafonden är en föregångare till Världsbanken. Avtalet innebar att medlemsländerna anslöt sig till ett fastkurssystem, där växlingskursen för landets valuta gentemot den amerikanska dollarn fastslogs. USA garanterade i stället ett fast inlösenpris av dollarn i guld. Kursförändringar fick enbart ske för att justera för 1 Yoshi Frey, Fria tidningar Wikipedia

3 3 "grundläggande obalans" i betalningsbalansen. I praktiken innebar avtalet ett slut för upprepade och drastiska devalveringar av lokala valutor i jakt på konkurrenskraft på exportmarknaden. Tidigare valutarestriktioner kunde också hävas, med följd att internationell handel kunde öka. Systemet kom att kallas Bretton Woodsystemet och det reglerade växelkurserna för medlemsländerna i Internationella valutafonden Så småningom slöts ett handelsavtal, General Agreement on Tariffs and Trade, med siktet inställt på utökad och underlättad handel. Redan ett år senare kunde dock Internationella valutafonden inrättas, med uppdrag att bevaka det internationella valutasystemet, försäkra stabila valutakurser och uppmuntra medlemsländerna att avskaffa handelshinder talen Tillväxt, relativ stabilitet. Rådande ekonom är Keynes, d.v.s offentlig investering i kommunikationssystem gynnar landets tillväxt. En av våra s.k. landsfädrar sade att Det som är bra för Volvo är bra för Sverige talet 3 Bretton Woodssystemet avbröts 1971, när USA beslutade att inte längre garantera dollarvärdet med ett inlösenpris i guld. Då hade USA redan 1968 låtit dollarns växelkurs flyta. Orsakerna fanns bland annat i det för USA:s räkning oerhört kostsamma Vietnamkriget talet avregleringen 4 Hösten 1985 avreglerade Sverige sin kreditmarknad som en av de sista västländerna. Beslutet innebar bland annat att kapital fick röra sig obehindrat över Sveriges gränser och finansbolagens utlåningstak slopades. Sedan 2002 har svenska banker växt från 200 till över 400 procent av BNP. Ännu mer betydelsefullt är kanske vad finansifieringen 5 gjort med värderingarna av vad som är viktigt. Ekonomerna på BIS 6 talar om en tyst kostnad för det övriga samhället. På några 3 Wikipedia 4 Andreas Cervenka 5 Finansifiering, det faktum att en del av föremålet övertagits av finansierare med global koppling. De använder föremålet som en ren penningplacering och använder själva inte föremålet, Elisabeth Lilja, sociolog 6 BIS Uppdraget för Bank for International Settlements (BIS) är att tjäna centralbankerna i deras strävan efter monetär och finansiell stabilitet, främja internationellt samarbete i dessa områden och fungera som en bank för centralbankerna. I stora drag bedriver BIS sitt uppdrag genom: att främja diskussion och underlätta samarbetet mellan centralbankerna; att stödja en dialog med andra myndigheter som är ansvariga för att främja den finansiella stabiliteten; att bedriva forskning om politiska frågor som står inför centralbanker och finansiella tillsynsmyndigheter;

4 4 decennier blev kapitalförvaltning hetare än statsförvaltning och leveraged finance 7 mer attraktivt än att vara läkare. Efter 30-talskraschen i USA förlorade finansindustrin all sin glamour. Det efterföljande halvseklet blev bankpalatsen ett sömnigt tillhåll för riskaverta pärmbärare med medelmåttiga löner. Som av en händelse sammanföll detta med en period som innebar makalösa ekonomiska framsteg för de flesta amerikaner. Internationellt har pendeln redan slagit tillbaka kraftigt. En hel bransch letar efter en ny identitet. Även i Sverige är kanske cirkeln på väg att slutas. För en tid sedan skrev Kjell-Olof Feldt en debattartikel där han uppmanade socialdemokraterna att skaffa sig en bankpolitik och att ta parti för den gamla tråkbanken uppgick de globala finansiella tillgångarna till 109 % av världens BNP 9 enligt McKinsey tjänade en investmentbankir ungefär lika mycket som någon i industrin med motsvarande utbildning talet När finansbolagens utlåningstak slopades 1985 började finansbolagen expandera stort. Banksektorn växte från 130 procent av BNP till 193 procent Denna lånesituation slutade i en krasch. att fungera som en viktig motpart för centralbankerna i deras finansiella transaktioner och att fungera som en agent eller förvaltare i samband med internationella finansiella transaktioner Huvudkontoret ligger i Basel, Schweiz och det finns två representationskontor: i Hongkongs särskilda administrativa region i Folkrepubliken Kina och i Mexico City. Etablerat den 17 maj 1930, är BIS världens äldsta internationella finansiella organisationer. Eftersom kunderna är centralbanker och internationella organisationer, godtar BIS inte inlåning från, eller tillhandahålla finansiella tjänster till privatpersoner och företagsenheter. BIS rekommenderar starkt system för försiktighet mot bedrägerier. 7arrangörer av lånefinansierade finansiering för mid market (Middle market companies or midmarket companies are those with revenues generally between US$10 million and $1 billion per year. 8 Var är tråkbanken? 9 Wikipedia: BNP per capita är inte ett mått på levnadsstandarden i en ekonomi, men det är ofta som en sådan indikator grundar sig på att alla medborgare skulle ha nytta av sitt lands ökade ekonomiska produktion. På samma sätt är BNP per capita inte är ett mått på personlig inkomst. BNP kan öka medan realinkomsterna för de flesta är på nedgång. Den stora fördelen med BNP per capita som en indikator på levnadsstandard är att det mäts ofta och konsekvent. Den mäts ofta genom att de flesta länder ger information om BNP på kvartalsbasis, vilket innebär att trender ses snabbt. Den mäts ofta genom att ett visst mått av BNP är tillgänglig för nästan alla länder i världen, så det går att göra jämförelser mellan olika länder. Den mäts konsekvent genom att den tekniska definitionen av BNP är relativt konsekvent mellan länder. Den stora nackdelen är att det inte är ett mått på levnadsstandard. BNP är tänkt att vara ett mått på den totala nationella ekonomiska aktiviteten, ett separat koncept. Argumentet för att använda BNP som standard för levnadskostnader proxy är inte att det är en bra indikator på den absoluta levnadsstandarden, men att levnadsstandarden tenderar att röra sig med BNP per capita, så att förändringar i levnadsstandarden är lätta att upptäckas genom förändringar i BNP.

5 5 Avreglering av el-, flyg-, post-, tele- och järnvägsmarknaderna Den offentliga verksamheten i en stor del av världen kom att ifrågasättas i allt större utsträckning under de senaste årtiondena. I Sverige tog vågen av avregleringar och konkurrensutsättning av offentlig verksamhet fart under 1990-talet då el-flyg-, post-, tele- och järnvägsmarknaderna öppnades för konkurrens. Även inom andra områden skedde under 1990-talet reformer som syftade till att öka konkurrensen för att uppnå ökad effektivitet. I denna rapport presenteras en genomgång av den empiriska forskningen kring konkurrensutsättning och avreglering av svensk offentlig sektor med betoning på offentlig kontra privat drift. Mycket tyder på att den konkurrensutsättning som hittills utvärderats har haft positiva effekter på ekonomisk effektivitet, men den empiriska forskningen är inte entydig. Av denna inventering framgår också att det finns stora luckor i vår kunskap om ekonomisk effektivitet i offentlig kontra privat regi. 10 Övergången från offentligt monopol till konkurrensutsättning kräver oftast inte mer reglering - däremot tydligare reglering. Övergången från offentligt monopol till konkurrensutsättning kräver oftast inte mer reglering - däremot tydligare reglering. Det som i det gamla systemet hanterades via ägarstyrningen måste i det nya systemet finnas inbyggt i explicita regelverk. Avregleringarna under 90-talet har varit av godo, men de har ofta genomförts på ett naivt sätt. Lite som om de nya vinstdrivande aktörerna inte skulle vara vinstdrivande och utnyttja de möjligheter som regelsystemet bjuder. Men om de nya aktörerna inte förväntades agera för att göra vinst så var det väl ingen poäng med att avreglera från första början? Eller? 11 Avregleringarna höjde priserna El, flyg, järnväg, post och taxi har alla blivit dyrare sedan Bara telekom blev billigare. Alla, förutom telesektorn, har ökat klart snabbare i pris än inflationen. Värst har utvecklingen varit på järnvägsresor som blivit 125 procent dyrare sedan liberaliseringen Tanken med att avreglera marknader är bland annat att få in flera aktörer som skapar ett konkurrenstryck och pressar priserna. Men denna effekt har inte uppnåtts i Sverige, visar underlag till regelutredningen som ska undersöka avregleringen inom el-, inrikesflyg-, järnvägs-, post-, taxi- och telemarknaden. Den statistik som Statistiska centralbyrån, SCB, har tagit fram visar att fem av de sex avreglerade marknaderna har haft klart högre prisökningar än konsumentprisindex (KPI), som mäter hur konsumentpriserna utvecklar sig i genomsnitt. Allra störst är prisökningen, rensat från skatter, på järnvägsresor i förhållande till nettoprisindex. Järnvägstjänsterna har exklusive skatt gått upp med 112 procent sedan 1988, jämfört med nettoprisindex ökning på 39 procent. 10 Matilda Karlsson: Avreglering, konkurrensutsättning och ekonomisk effektivitet offentligt eller privat dec Mattias Lundbäck, DN april 2011

6 6 Det stora undantaget är teletjänster där priset har gått ned med 13 procent sedan liberaliseringen 1993,jämfört med en ökning av KPI med 14 procent och 7 procent i nettoprisindex. Att priserna inte har fallit på flertalet områden behöver inte innebära att liberaliseringarna har varit misslyckade, menar SCB. Även service och valfrihet har ett värde, anser man. Exempelvis pekar SCB på att priset på taxiresor visserligen har blivit högre, men väntetiderna har blivit kortare. Man framhåller också att hushållens valfrihet har ökat på elmarknaden. Inte heller LO-ekonomen Dan Andersson, som ledde regeringens utredning, vill säga att avregleringarna varit misslyckade. Han menar att flera av de statliga verken var misskötta och att något måste göras. Han tror också att industriföretag mycket väl kan ha vunnit på liberaliseringen av elmarknaden och nu kan förhandla till sig lägre priser, producentpriserna syns inte i den statistik som redovisas här. Problemet är att vanliga konsumenter inte ser förbättringarna. Konjunkturinstitutet har studerat bland annat hur produktiviteten har påverkats av liberaliseringarna. Enligt ekonomisk teori ska avregleringar leda till högre produktivitet, högre sysselsättning och lägre arbetslöshet. Men några tydliga sådana tendenser har inte Tomas Lindström på Konjunkturinstitutet funnit Marianne Björklund, DN sept. 2004

7 7 Kronfallet som skakade Sverige Den 19 november 1992 är en milstolpe i svensk ekonomi och politik. Då tvingades Riksbanken efter hårdnackat försvar mot spekulativa attacker att överge den fasta växelkursen för kronan - mitt under en djup nedgång i den ekonomiska aktiviteten. Nu på dagen tio år efter kronans fall kan det vara lämpligt att se tillbaka. Det finns ett nytt perspektiv att lägga på den svenska 90-talskrisen, nämligen erfarenheterna från de finansiella kriser som svept fram över världsekonomin under 1990-talet. I början av 1990-talet, när den ekonomiska nedgången kom i Sverige och när den fasta kronkursen började attackeras av spekulanter, fanns knappast någon förståelse bland beslutsfattare, politiker och ekonomer för styrkan i de mekanismer som drev krisförloppet. I dag är kunskapsläget ett annat. Den typ av kris som drabbade Sverige för tio år sedan har gått i repris - förutom i Finland och Storbritannien på hösten i flera europeiska länder sommaren 1993, i Mexiko 1995, i Asien 1997, i Ryssland 1998, i Brasilien 1999 och i Turkiet Gemensamt för alla dessa kriser är ett mönster av "boom-and-bust" - eller av en finansiell bubbla. "Boom", det vill säga stark högkonjunktur, har drivits av snabb uppgång i kreditgivningen samtidigt som växelkursen varit fast. Den utlösande faktorn har varit en avreglering av finansmarknaderna, vilken öppnat för kapitalimport över gränserna. Det har blivit lätt och lönsamt att låna och därmed att investera och spekulera i aktier och fastigheter. Hushåll och företag har skuldsatt sig djupt till utlandet. Risktagandet har ökat hejdlöst liksom den inhemska konsumtionen och inflationen. Exakt detta hände i Sverige åren Startskottet var den avreglering som Riksbanken genomförde i november Den öppnade för snabb expansion av affärsbankernas utlåning under de följande åren. Priserna på aktier och hus följde raskt efter. Skuldsättningen ökade, i synnerhet i form av kortsiktiga lån från utlandet. Inflationen och konsumtionen rusade i väg. Svensk ekonomi gick in i höggradig överhettning i slutet av 1980-talet med fallande konkurrenskraft och stagnerande tillväxt. Krisen maskerades till en början av champagneyran på börsen och den låga arbetslösheten. Enligt det internationella mönstret har sedan den finansiella bubblan brustit. "Boom" har övergått till "bust". Någon typ av störning har förändrat omvärldens syn på landet i fråga. Kapitalflödet har vänt. Kreditexpansionen har brutits. Bankkriser och omfattande konkurser har blivit följden. Nu ifrågasätts den fasta växelkursen av valutaspekulanterna - vilka tack vare den finansiella avregleringen kan mobilisera oanade resurser. För att stoppa kapitalutflödet och slå tillbaka spekulationen mot den fasta

8 8 växelkursen valde centralbanker världen över att höja sina räntor - ett steg som ytterligare förstärkte nedgången genom att förvärra de skuldsattas situation. Ju hårdare den fasta växelkursen försvarades med stigande räntor, desto djupare sjönk den inhemska ekonomin. Till slut har den fasta kursen övergivits. När valutan fått flyta fritt har den raskt sjunkit i värde. Därmed läggs grunden för återhämtning. Precis så utvecklades det svenska förloppet När spekulationsattackerna mot kronan var som intensivast i september 1992, försökte det politiska etablissemanget slå vakt om den fasta kursen. Pådrivna av Riksbanken siktade regeringen under Carl Bildt och oppositionen under Ingvar Carlsson på att skapa förtroende för kronan med hjälp av två gemensamma krispaket. Finansdepartementets, Riksbankens och Konjunkturinstitutets experter liksom ekonomerna vid bankerna och i den akademiska världen var inte i stånd att förutsäga krisen och därmed varna i tid. Skälet är enkelt. De hade ingen erfarenhet av styrkan hos de krafter som kunde utlösas när en ekonomi som den svenska avreglerades som fallet var Ansvariga beslutsfattare och ekonomer var inte lika insiktsfulla som Olof Palme när Kjell-Olof Feldt söker upp honom 1985 för att förklara det första stora steget i den finansiella avregleringen. Statsministern är föga intresserad av finansministerns budskap utan svarar till slut: "Gör som ni vill. Jag begriper ändå ingenting." Palme visade sig inte vara ensam: det var få som begrep att avregleringen behövde kombineras med stram politik. Alla kriser i utlandet under 90-talet har utlöst debatt om vem som är skyldig till sammanbrottet. Samma diskussion har dykt upp i Sverige, nu senast under valkampanjen för några månader sedan (2002). I ljuset av det internationella mönstret är det uppenbart att kronans fall för tio år sedan främst orsakades av den enorma överhettningen av svensk ekonomi i slutet av 1980-talet. Länder som finansiellt avreglerat och samtidigt bedrivit stram ekonomisk politik, såsom Danmark, har undvikit djup kris och förödande valutaspekulation. Krisens rötter går egentligen längre tillbaka i tiden än till den första regeringen Ingvar Carlsson. De utvecklades redan under 1940-talet i skydd av valutaregleringen och växte sig starka under och 1960-talet med nya kontroller över räntor och kreditflöden. När Sverige till slut - senare än övriga västländer - avreglerade sina finansiella marknader skulle åtgärder som dämpade efterfrågan ha vidtagits samtidigt. Dessa kom aldrig till stånd, vilket framgår klart i de memoarer som Bengt Dennis och Kjell-Olof Feldt har publicerat. Att lägga skulden på den borgerliga regering som ärvde den tidsinställda finansiella bomben när den kom till makten hösten 1991, är att maskera de långsiktiga drivkrafterna bakom krisen. Ingen regering, hur kraftfull den än må vara, kan på mindre än ett år skapa en så djup nedgång som 90-talskrisen.

9 9 Det behövdes snarare 50 år, först med hårda finansiella kontroller och sedan med avreglering kombinerad med högst expansiv politik, för att få till stånd de obalanser som gav oss den djupa 90-talskrisen och kronans fall. 13 NULÄGET 2000-talet uppgick de globala finansiella tillgångarna till 347 % av världens BNP. År 2006 var finansindustrin världens i särklass mest vinstrika industri med sina 788 miljarder dollar. I USA kom år % av företagsvinsterna från finansrelaterad verksamhet. Andra fenomen som kan noteras de senaste 30 åren är tillgångsbubblor, större kapitalrörelser och höjda avkastningskrav. En växande finanssektor har länge ansetts som ett hälsotecken för en ekonomi, något som ökar effektiviteten och tillväxten. Detta var också ett viktigt argument för de stora avregleringarna under 80- och 90-talen. Men de senaste åren har en annan slutsats knackat på dörren: att det som är väldigt bra i lagom dos kan vara farligt om det intas i stora mängder. När finanssektorn växer sig för stor slutar den tillföra syre till ekonomin och börjar istället kväva den. Detta drastiska språkbruk kommer inte från ett av Occupyrörelsens tält utan från två forskare i den internationella finansvärldens allra innersta kontrollrum, Bank of International Settlements, BIS. En rapport visar att när privata bankkrediter överstiger 90 procent av BNP tycks finanssektorn bli tärande istället för närande. I Sverige var motsvarande siffra 143 procent år 2011 enligt Världsbanken. 15 Sammanfattning av viktiga faktorer som hittills nämnts. Bretton Woodsystemet 1930-talets importbegränsningar, drastiska och upprepade devalveringar av lokala valutor i jakt på konkurrenskraft på exportmarknaden samt hårda valutarestriktioner för medborgarna hade varit starkt bidragande orsaker till den minskade världshandeln. Den minskade världshandeln hade i sin tur lett 13 Lars Jonung, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan och verksam som forskare i Bryssel och fristående kolumnist i Dagens Nyheter nov Andreas Cervenka 15 Stephen Cecchetti och Enisse Kharoubbi

10 10 till ökad arbetslöshet och försämrad levnadsstandard. Konkurrensen skulle bestå, men byggas på samarbete och vissa gemensamma grunder. Det ekonomiska samarbetet skulle garantera att 1930-talets djupa ekonomiska kris inte upprepades. Internationella valutafonden skulle försäkra stabila valutakurser och uppmuntra medlemsländerna att avskaffa handelshinder. Medlemsländerna anslöt sig till ett fastkurssystem, där växlingskursen för landets valuta gentemot den amerikanska dollarn fastslogs. USA garanterade i stället ett fast inlösenpris av dollarn i guld. Ett handelsavtal, General Agreement on Tariffs and Trade, slöts med siktet inställt på utökad och underlättad handel. Chicagoplanen Redan under 1930-talet identifierade inflytelserika ekonomer den viktigaste orsaken till den dåvarande djupa ekonomiska krisen: kopplingen mellan kreditgivning och pengaskapande. De krävde därför att bankerna endast skulle låna ut det de verkligen hade som reserv i centralbankspengar. På så vis skulle kreditgivningen förbli bankernas affär och pengaskapandet återigen bli statens. För att stabilisera finanssystemet skulle staten förbjuda bankerna att skapa pengar i samband med kreditgivning. En bank skulle därmed endast få ge lån om den hade en hundraprocentig reserv av centralbankspengar. Bankerna har rätten att nästan obegränsat skapa pengar genom kreditgivning i en process som kallas penning- eller kreditmultiplikator. Under boomande år tenderar därför bankerna att skapa spekulationsbubblor genom extensiv kreditgivning. När bubblan spricker förstärker däremot bankernas agerande de skadliga effekterna. De slutar ge krediter, penningmängden krymper och därmed kommer en farlig deflation igång. 16 Finansifiering, det faktum att en del av föremålet övertagits av finansierare med global koppling. De använder föremålet som en ren penningplacering och använder själva inte föremålet, Elisabeth Lilja, sociolog 17arrangörer av lånefinansierade finansiering för mid market (Middle market companies or midmarket companies are those with revenues generally between US$10 million and $1 billion per year.

11 11 Ingen politiker vågade ta denna typ av beslut. Den nyliberala doktrinens dominans de senaste decennierna har lett till att bankerna enbart setts som neutrala förmedlare mellan sparare och investerare. Att bankerna själva skapar pengar och därmed möjliggör efterfrågan genom kreditgivning har ignorerats i ekonomernas modeller. Denna faktor har en avgörande betydelse, men den har helt förbisetts i den moderna makroekonomiska litteraturen beslutade USA att inte längre garantera dollarvärdet med ett inlösenpris i guld. (Resursbrist p.g.a. Vietnamkriget) Hösten 1985 avreglerades den svenska kreditmarknaden. Beslutet innebar bland annat att kapital fick röra sig obehindrat över Sveriges gränser. Ännu mer betydelsefullt är kanske vad finansifieringen 16 gjort med våra värderingar av vad som är viktigt. På några decennier blev kapitalförvaltning hetare än statsförvaltning och leveraged finance 17 (riskkapitalister) mer attraktivt än att vara läkare. Finansbolagens utlåningstak slopades Finansbolagen expanderade stort. Banksektorn växte från 130 procent av BNP till 193 procent Denna lånesituation slutade i en krasch. Avreglering av el-, flyg-, post-, tele- och järnvägsmarknaderna Avregleringarna höjde priserna