Det var fortfarande mörkt när kohorten förberedde sig för avmarsch. Två fyrfat, ett på var sida om porten, lyste upp kolonnens främre del, men ljuset

Save this PDF as:
 WORD  PNG  TXT  JPG

Storlek: px
Starta visningen från sidan:

Download "Det var fortfarande mörkt när kohorten förberedde sig för avmarsch. Två fyrfat, ett på var sida om porten, lyste upp kolonnens främre del, men ljuset"

Transkript

1 VI Det var fortfarande mörkt när kohorten förberedde sig för avmarsch. Två fyrfat, ett på var sida om porten, lyste upp kolonnens främre del, men ljuset från de fladdrande lågorna nådde bara fram till första centurian. Resten av mannarna var insvepta i den tidiga gryningens råkalla dimma. Cato, som stod med de andra centurionerna vid porten, hörde bara vapenskramlet och de dämpade rösterna från de nära femhundra mannarna som förberedde sig för marsch. På den öppna platsen vid sidan av porten stod den beridna hjälptruppen som skulle följa kohorten trettio man under en decurion, lätt beväpnade och tränade för spaning och kuriruppdrag snarare än för strid. Hästarna väntade spänt med klippande öron och mjukt skrapande hovar medan ryttarna stod intill och höll med fasta händer om tyglarna. Nu dröjer det inte länge till, grabbar! ropade Maximius medan han värmde ryggen mot ett av fyrfaten och kastade en enorm, vajande skugga över den närmaste tältraden. Han verkar taggad, anmärkte Macro tyst. Cato gäspade. Önskar att jag också var det. Har du inte fått sova? Var tvungen att göra klart bokföringen först. Bokföring? Centurion Felix skakade klentroget på huvudet. Kvällen före ett slag? Är du galen? 52

2 Cato ryckte på axlarna och Felix vände sig till Macro. Du har känt honom ett tag, eller hur? Hela livet känns det som. Har han alltid varit så där? Visst! Han är lite av en perfektionist, vår Cato. Ger sig aldrig ut i strid om inte alla dokument är i ordning. Finns inget värre än att dö med skrivbordsarbete på hjärnan. Det är någon konstig religiös grej han snappade upp i palatset. Hans vålnad ska visst vandra på jorden tills bokföringen är avslutad, reviderad och arkiverad, eller något åt det hållet. Först då får själen ro. Är det sant? frågade centurion Antonius uppskärrat. Varför frågar du det? Macro vände sig mot honom med en skräckslagen min. Du har väl inget halvfärdigt pappersarbete? Cato suckade. Strunta i honom bara, Antonius. Driva med folk är vad centurion Macro gör bäst. Antonius såg från Cato till Macro och spände ögonen i honom. Förbannade idiot Jaså? Du gick på det, va? Vem är då idioten här? Så du har jobbat i palatset? frågade Felix och vände sig mot Cato. Kejsarens palats? Cato nickade. Berätta mer. Inte mycket att säga. Jag är född och uppvuxen i palatset. Min far var en frigiven i kejsarens närmaste krets. Han arrangerade de flesta av nöjesevenemangen åt Tiberius och Caligula. Min mor kände jag aldrig. Hon dog en kort tid efter att hon fött mig. När far gick bort skickades jag till legionen och här är jag nu. Det måste vara lite av ett nedköp efter palatset? Delvis, erkände Cato. Men palatslivet kunde vara lika farligt som livet i legionen. Märkligt. Felix log och nickade mot Maximius. Det var just vad han sa. Jaså? mumlade Cato. Jag kan inte minnas att praetorianerna någonsin har haft sådana problem, förutom Sejanus och hans kumpaner. 53

3 Var du där då? Felix lyste upp. Var det lika illa som man hört? Värre. Catos ansikte hårdnade när han erinrade sig Sejanus fall. Hundratals slaktades. Inklusive hans barn Vi brukade leka när de besökte palatset. Praetorianerna förde iväg dem och klubbade ihjäl dem. Det är den typen av strider de flesta av dem sysslar med. Macro rynkade pannan åt kamratens bitska ton och nickade mot kohortbefälet. Det där var inte rättvist, hörru. Han var inte med när det hände. Nej, han var väl inte det. Och enligt mig skötte sig praetorianerna bra utanför Camulodunum. Det var en förbaskat hård kamp. Ja. Visst. Jag ska inte ta upp det igen. Maximius kan ha känt din far, sa Tullius tyst. Du borde fråga honom någon dag. Ni kanske har en del gemensamt. Cato ryckte på axlarna. Han betvivlade att han och Maximius hade något gemensamt. Befälhavarens förakt för den unge centurionen var uppenbart, men vad som plågade honom mest var tanken på att kohortens andra centurioner, förutom Macro, kanske delade hans ringaktning. En brysk order om att mannarna skulle ställa sig i givakt ljöd genom det kompakta mörkret, och Cato kände igen Figulus röst. När järnbroddade kängor stampade mot den torra marken så att det lät som ett avlägset åskmuller, lämnade Maximius snabbt fyrfatet för att förena sig med sina officerare. Det måste vara legaten! Var beredda! Maximius gick framåt två steg och ställde upp sig stel som en pinne. Bakom honom stod de andra centurionerna på rad med axlarna bakåt, upplyfta hakor och armarna tätt intill sidorna. Sedan blev allt tyst, bortsett från hästarnas tuggande och trampande. Ljudet av marscherande män blev starkare och några sekunder senare trädde Vespasianus och ett par av hans stabsofficerare fram ur dunklet och in i fyrfatens brandgula sken. Legaten gick fram till centurionerna vid vakthuset och besvarade deras honnör. 54

4 Dina mannar ser ut att vara upplagda för strid, Maximius. Ja, legat. De kan knappt bärga sig. Det gläder mig! Vespasianus närmade sig kohortens befälhavare och sänkte rösten. Du har fått dina order och vet hur viktig din roll är. Ja, legat. Några sista frågor? Inga alls, legat. Utmärkt. Vespasianus sträckte fram armen och de grep tag i varandras underarmar. En sista sammandrabbning. Vid dagens slut bör det hela vara över. Må gudarna vara med dig idag, centurion. Med er också, legat. Vespasianus log och vände sig sedan mot öster där de första ljusglimtarna letade sig upp över horisonten. Det är dags för er att ge er av. I kväll delar jag en vinkruka med dig och dina mannar. Legaten klev tillbaka och ledde stabsofficerarna uppför trästegen till gången ovanför porten. Maximius vände sig mot centurionerna. Tillbaka till era enheter. Förbered avmarsch. Cato och Macro gjorde honnör och gick tillbaka längs kolonnen av tysta män. Cato kunde urskilja de blankpolerade sköldbucklorna som glimmade svagt när han passerade. Maximius hade gett order om att de vattentäta sköldskydden av läder skulle lämnas kvar i tälten för att minska bördan. Bäst att det inte börjar regna, tänkte Cato, som mindes hur ohyggligt tung en genomdränkt sköld blev. Macro vek av när de kom fram till tredje centurian och nickade ett hastigt farväl åt sin unge vän som fortsatte till kolonnens slut där optio Figulus väntade intill sjätte centurians standar. Hittills hängde endast en utmärkelse högst upp på stången bredvid enhetens kvadratiska hänge: en rund skiva med en avbild av kejsar Claudius profil som tilldelats varje centuria i general Plautius armé efter segern över Caratacus utanför Camulodunum nästan ett år tidigare. Cato log bittert. Ett år sedan. Och nu skulle de strida mot Cara- 55

5 tacus ännu en gång. Sista gången. Även om de segrade i den kommande striden var Cato nästan säker på att den romerska legionen inte skulle ha sett det sista av Caratacus. Ett år på hans barbariska ö hade framför allt lärt Cato en sak: britannerna var för korkade för att förstå innebörden av ordet nederlag. Varenda en av deras arméer hade besegrats och ändå kämpade de vidare. För deras egen skull för deras kvinnors och barns skull hoppades Cato att dagens drabbning skulle kväsa motståndet en gång för alla. Cato fyllde lungorna. Sjätte centurian, förbered avmarsch. Det skrapade och rasslade i mörkret när mannarna plockade upp sköldarna och lade kastspjuten på axlarna, gruffande innan de fick allt på plats och tystnade. Från kolonnens front hörde Cato ordern om att portarna skulle öppnas, sedan slogs den grova träporten upp med ett gnisslande ljud och ett svart hål gapade tomt under det upplysta vakthuset. Maximius skrek ut marschordern och truppen började röra sig framåt. Varje centuria väntade en kort stund för att skapa en lagom stor lucka mellan enheterna. När femte centurian gick iväg framför Cato räknade han fem steg tyst för sig själv och ropade sedan. Sjätte centurian! Framåt marsch! I nästa stund gick han i täten för mannarna med Figulus ett steg snett bakom. Därefter kom centurians standarbärare och sedan följde truppkolonnen på åttio man, hans första legionsstyrka. Inte en enda sjuk eller frånvarande. Cato såg sig om och för ett ögonblick fylldes hjärtat av stolthet. Det här var hans centuria. Han svepte med blicken över de knappt urskiljbara dragen hos männen i de främsta leden och kände att inget i livet kunde vara bättre än att få leda den sjätte centurian i tredje kohorten i Andra legionen Augusta. Medan kohorten marscherade genom porten drog legaten svärdet och höjde det mot en allt ljusare natthimmel. Till Mars ära! För segern! Dra era svärd! vrålade Maximius längst fram. Legionärerna drog sina stötsvärd och besvarade legatens stridsrop när de med djupa vrål åkallade krigsgudens välsignelse. Ropen fortsatte att 56

6 skalla tills kohorten lämnat lägret bakom sig. Cato såg en sista gång över axeln och betraktade skyddsvallen som avtecknade sig mot gryningsljuset. Sedan vände han blicken framåt mot striden som skulle avgöra Caratacus öde en gång för alla. 57

7 VII Vid soluppgången stod det klart att dagen skulle bli vindstilla och varm. Inte tillstymmelsen till ett moln syntes på den klarblå himlen. Kohorten gick taktfast längs vägen och järnbroddarna på legionärernas kängor rörde upp det lösa vägdammet som täckte hjulspåren. Utrustning skramlade mot harnesk och spjutskaft och svärdsskidor smällde mot insidan av mannarnas sköldar. Till vänster om kolonnen ledde mannarna i kavalleriskvadronen sina hästar. Centurionerna marscherade längst fram i kohorten, ditkallade av Maximius. Se till att de marscherar i en samlad takt, förklarade han. Det finns ingen anledning att stressa. Vi ska inte trötta ut dem. Macro misstyckte i tysthet. De hade all anledning att nå fram så fort som möjligt. Legaten hade gjort klart att alla måste vara klara i tid för att fånga Caratacus i fällan. Visst, tredje kohorten skulle hinna fram till vadet strax efter middagstid, men om det hade varit Macros trupp skulle han ha marscherat snabbt, genast byggt upp försvaret och först då låtit mannarna vila i väntan på fienden. Hellre för stor felmarginal än för liten, tänkte han. Så mycket hade han lärt sig under alla hårda år i legionen. Men det var inte hans kohort och det var inte hans jobb att ifrågasätta en överordnads order. Så Macro höll tyst och nickade till svar, liksom de andra centurionerna. När vi kommer fram till hjälptruppens fort hämtar vi förskansningsredskapen och låter mannarna vila en stund. 58

8 Vilken enhet kommer hjälptruppen från, centurion? frågade Cato. Första bataviska födda och uppvuxna i Germanien. Bra killar. Maximius log. Och de är i goda händer. En vän till mig är befälhavare. Centurion Porcinus, en före detta praetorian, precis som jag. Första bataviska? Macro tänkte efter ett ögonblick. Blev inte de rejält påpucklade i träsken vid Tamesis förra sommaren? Jo Tänkte väl det. Macro nickade och pekade med tummen mot Cato. Vi var där. Fick städa upp efter dem. De började jaga några infödda, gick vilse i träskmarken och blev nästan huggna i bitar. Eller hur, Cato? Hm, jo. Cato betraktade Maximius och såg hur befälhavaren rynkade pannan. Men de kämpade bra. Macro vände sig mot honom med en förvånad min, medan Cato snabbt skakade på huvudet. Det gjorde de verkligen, morrade Maximius. Deras mod var deras befälhavares förtjänst. De förlorade halva styrkan, men Porcinus såg till att de inte gav upp. Som sagt, de är i goda händer. Nja, fnös Macro. Om han är ett bra befäl, varför Cato blängde på sin vän och till sist gick det upp ett ljus för Macro. Han tystnade, såg snabbt på Maximius och harklade sig. Varför vad då? frågade Maximius strängt. Eh, varför varför belönade inte generalen honom? Du kan spelreglerna, Macro. Vissa centurioner faller i onåd hos generalerna och legaterna. Medan andra Maximius sneglade mot Cato. verkar få allt serverat på silverfat. Sådant är livet. Håller du inte med mig, centurion Cato? Jo, centurion. Cato tvingade fram ett leende. Det är en av yrkets orättfärdiga sidor. Orättfärdiga? upprepade Maximius hånfullt. Det var ju ett tjusigt ord. Kan du fler, unge man? Centurion? Har du fler flotta uttryck på lager? 59

9 Centurion, jag menade inte Ta det lugnt! skrattade Maximius, alltför högt, och höll upp handen. Ingen skada skedd, grabben. Du tog väl inte illa upp? Du kan inte rå för att du hängt med näsan över en bok i stället för att ägna dig åt hederligt soldatliv, inte sant? Cato tittade ner harmset. Nej, centurion. Jag tänker gottgöra det. Det tror jag alldeles säkert. Maximius blinkade åt Antonius och Felix. Pojkar blir män, trots allt. Trots vad då, centurion? Cato vände sig mot befälhavaren. Maximius log åt den unge officerens beslutsamma blick och klappade till honom på axeln. Bara ett talesätt, grabben. Inget annat. Då så, centurion. Cato nickade kort. Kan jag gå tillbaka till mannarna nu? Du behöver inte tjura, Cato. Ett spänt ögonblick följde då Cato försökte kontrollera en ny våg av ilska. Han insåg mycket väl att Maximius försökte få honom att tappa ansiktet inför de andra centurionerna. Det var frestande att käfta emot, försvara sina bedrifter och peka på medaljerna på harnesket. Dessvärre hade både Maximius, Macro och Tullius fler medaljer än han. Men Antonius och Felix hade ännu inte fått några tapperhetsutmärkelser Cato skulle bara förolämpa dem medan de andra skulle skratta åt hans barnsliga arrogans. Varje försök att ge igen skulle tolkas som olydnad och förvärra situationen. Men att inte göra något skulle få honom att framstå som en vekling och uppmuntra till fler nedlåtande kommentarer från Maximius. Hur orättvist det än var skulle inte många av de andra centurionerna ta hans parti. Pennalism var ett privilegium som kom med rangen, och Cato insåg att han helt enkelt fick stå ut. Den som gav efter för frestelsen var så gott som dömd på förhand. Det enda Cato kunde göra var att uthärda pinan och acceptera den orättfärdiga behandlingen han log bittert vilken ingick i hans grad. Han insåg med ens att det bara var ett av arméns många sätt att härda soldaterna. Armélivets påfrestningar var såväl mentala som 60

10 fysiska och det var lika bra att han vande sig annars skulle män som Maximius bryta ner honom lika säkert som att natt följde på dag. Nå, om han inte kunde platta till sin befälhavare och inte stod ut med att vara föremålet för hans illvilliga humor måste han hålla sig så långt borta från Maximius som möjligt. Cato sneglade bakåt mot sin centuria och rynkade pannan. Centurion. Jag tror att min centuria har hamnat på efterkälken. Får jag gå tillbaka och driva på dem? Maximius såg bakåt och vände sedan sin illistiga blick mot Cato. För ett ögonblick fruktade Cato att han skulle få ett nekande svar. Sedan nickade Maximius. Nå. Se till att de hänger med. Ja, centurion. Cato gjorde honnör, vände sig om och gick tillbaka utmed kolonnen av svettiga soldater med Maximius vaksamma blick i ryggen. Macro? Centurion? Hur väl känner du den där pojken? Ganska bra, antar jag, centurion, svarade Macro försiktigt. Jag har i alla fall känt honom sedan han kom till Andra legionen som rekryt. Så länge? Maximius höjde frågande på ett ögonbryn. Det måste vara nästan, låt mig tänka två år sedan. Oj oj, det är minsann lång tid. Till och med Macro lade märke till sarkasmen. Han bestämde sig genast för att försvara Cato innan Maximius fick fel för sig om den unge centurionen. De första intrycken var svåra att skaka av sig och det sista Macro ville var att se Cato vingklippas av veteranens fördomar när han nu fått sin första kommendering i legionen. Legionärerna i sjätte centurian grämde sig fortfarande över utnämningen av en centurion som var yngre än dem nästan allihop, det visste han. Situationen blev inte bättre av att Cato hade valt Figulus till optio. Figulus var bara ett par år äldre än sin centurion, men han hade i alla fall den fysik som krävdes för att få manskapet att lyda. Option kunde nog ta det lugnt, tänkte Macro. Det var Cato 61

11 som skulle tvingas bevisa att han var värd sin befordran. Macro viss te att Cato styrdes lika mycket av brist på självförtroende som av höga ambitioner, och han skulle göra allt för att bevisa att han förtjänade sin titel. Cato skulle antingen lyckas bevisa att Maximius hade fel eller dö på kuppen. Om inte Maximius insåg detta och upphörde med sin nedlåtande attityd skulle Cato bli en fara för sig själv. Macro stannade upp när en ännu mer oroande tanke dök upp. Tänk om Maximius lagt märke till denna karaktärsbrist hos Cato och bestämt sig för att utnyttja den? Macro harklade sig och försökte låta lättsam. Det är sant att han är ung men han har lärt sig yrket snabbt. Och han är modig. Ung! Maximius fnös. Det behöver du inte säga två gånger! De andra centurionerna skrattade, och Macro tvingade fram ett leende medan han samlade sig för ett nytt försök att påverka Maximius. Han är bara lite stingslig i dag, centurion, sa Macro med ett leende. Ni vet själv hur det var i den åldern. Ja, det gör jag. Och det är just därför som pojkar inte ska leda andra män. De har inte det rätta sinnelaget. I de allra flesta fall, centurion. I ditt fall? Macro tänkte en stund och nickade sedan. Nej, jag hade aldrig kunnat vara centurion vid Catos ålder. Inte jag heller, skrockade Maximius. Det är därför jag inte känner mig säker på vår unge vän. Men Cato är annorlunda. Maximius ryckte på axlarna och vände blicken mot vägen framför dem. Det lär vi snart märka. Längst bak i kolonnen hängde vägdammet i luften och fick soldaternas munnar att kännas torra och grusiga. Det var därför Catos mannar hamnat allt längre bak. Han manade omedelbart på dem och höll dem sedan i korrekt formation med resten av kohorten, trots mumlet av protester. 62

12 Tystnad! skrek Cato. Tystnad i leden! Optio, ta namnet på näste man som öppnar käften när han inte ska. Ja, centurion! Figulus gjorde honnör. Cato steg åt sidan och betraktade tyst mannarna medan de marscherade förbi. Hans blick var tillräckligt tränad för att kunna skilja de goda legionärerna från de dåliga, veteranerna från rekryterna, dem i god fysisk kondition från dem med dålig hälsa. Det rådde ingen tvekan om att de alla var i form, tack vare den skoningslösa, oavbrutna träningen och övningsmarscherna. Cato betraktade mannarnas utrustning och noterade vilka män som ansträngt sig för att hålla den i gott skick. Han lade dem på minnet vars rustningar var oputsade; Figulus fick ta itu med dem senare. Ett par dagars handräckning skulle kanske få dem på bättre tankar. Om det inte hjälpte fick det bli böter. När det sista ledet i centurian marscherat förbi väntade Cato en stund för att försäkra sig om att leden var raka och gick sedan dubbelt så snabbt för att hinna ikapp. Han var ganska nöjd med vad han sett. Det fanns ett fåtal män med uppenbart dålig karaktär men de flesta såg ut att vara ståtliga soldater, plikttrogna och uthålliga. Det enda som bekymrade honom var att han ännu inte fått någon uppfattning om gruppens stridsmoral. Ansiktena var fullständigt uttryckslösa och eftersom han hade beordrat dem att vara tysta var det inte lätt att ana sig till vad de kände, förutom möjligen ett surmulet missnöje över ordern. Cato funderade på om han skulle ändra sig och låta dem prata, men att ta tillbaka en order som han just gett skulle ge ett obeslutsamt och ängsligt intryck. Han var tvungen att acceptera att de ogillade honom för stunden. Det kanske till och med skulle främja bilden av en hård, disciplinerad ledare som inte tålde minsta lilla olydnad. Han skulle visa den där skitstöveln Maximius Vilket var anledningen till att han var så hård mot mannarna. Han hade tagit ut sin ilska över dem och översköljdes av skuldkänslor och självförakt av insikten. Det var verkligen ingen skillnad på Maximius översitteri och hans egen benägenhet att avreagera sig på soldaterna. Maximius hade det bar emot att erkänna rätt. Han 63

13 tjurade och nu fick åttio duktiga legionärer lida för det. Om han inte växte ifrån sin överkänslighet skulle han bli en evig plåga för sina mannar: män vars liv han hade i sina händer. En stund efter middagstid svängde vägen av mot en liten kulle. På krönet syntes den mörka, färska jorden i en nyligen byggd skyddsvall. En träpalissad löpte högst upp, och ovanför de två portarna vid varje hörn av fortet hade man rest kraftiga torn av trä. Detaljerna gick förlorade i den vibrerande hettan, men bortom kullen syntes en glimt av Tamesis, sval och inbjudande för de svettiga legionärernas blickar. Cato tänkte att han inte hade sett en vackrare och fridfullare syn på flera månader. Samtidigt var floden en skarp påminnelse om det nära förestående slaget, och snart skulle det stilla vattnet smutsas ner av blod och kroppar skulle ligga utströdda under den gassande solen. Inga tecken på rörelse syntes bakom vallen när kohorten närmade sig, nästan som om vakterna sökt skydd för solen och tagit en middagslur. Högt ovanför lade Cato märke till små svävande svarta prickar: asätande fåglar av något slag. Bortsett från några ensamma svalor som pilade upp och ner var det de enda fåglarna på den klara himlen. När kohorten var inom skjutavstånd från fortet och det fortfarande inte kom några livstecken gjorde centurion Maximius halt och befallde spejarna att sitta upp och rida i förväg för att rekognoscera. Med mjukt trummande hovslag försvann spejarna iväg uppför den mjuka backen mot vakthuset. Officerare hit! Catos harnesk skramlade högt när han sprang förbi centuriornas tysta led. Han andades tungt när han gjorde de andra officerarna sällskap och strök svetten från pannan. Det är något som inte stämmer, muttrade Felix. Maximius vände sig långsamt mot honom. Verkligen? Tror du verkligen det? Felix såg förvånad ut. Ja, centurion. Antingen det eller också är vakterna de sämsta jag någonsin stött på. I så fall kommer de att få en rejäl utskällning. 64

14 Maximius nickade. Tack för din kärnfulla sammanfattning av situationen. Mycket lärorikt din idiot! Självklart är det något som inte stämmer. Felix började stamma fram något, stängde sedan munnen och såg på sina kängor medan han drog med ena foten över det lösa gruset. De andra centurionerna såg tyst mot fortet medan spejarna red fram till ingången. En av portarna öppnades långsamt. Centurion! Jag ser, Antonius. En mörk skälvande skepnad kom ut i solljuset från skuggorna inne i porthuset. En stor hund, en av de jakthundar som bataverna envisades med att ha med sig i fält. Den tittade snabbt på ryttarna, vände sedan om och satte av åt andra hållet. Officerarna betraktade den blanka ryggen som studsade upp och ner då den försvann runt kullen. Centurion, vad är det där? frågade Cato och pekade mot porthuset. Porten hade sakta fortsatt upp och svingade nu ut i ljuset. Någonting hade fästs på insidan. Åh, helvete, viskade centurion Felix. För en kort stund var det ingen som öppnade munnen. Det var en manskropp, fäst på träporten med en spik genom varje handflata. Han var avklädd, buken var uppsprättad och inälvorna hängde ner över benen, rödgrå och glänsande. 65

15 VIII Centurion Maximius snodde runt. Kohort! Tät formation! Medan mannarna trängde ihop sig och höjde sköldarna skickade Maximius tillbaka centurionerna. Uppe vid fortet hade spejarna spridit ut sig tvärs över vägen, och decurionen tog med sig tre mannar och red långsamt fram till porten. De stannade vid liket ett ögonblick och när Cato kom fram till Figulus vid sjätte centurian hade de försvunnit in. Vad är det som händer, centurion? Du har ögon, optio, fräste Cato. Titta själv. Medan Figulus skuggade ögonen med handen blev Cato medveten om flera menande blickar mellan männen. Han kastade en ilsken blick bakåt. Håll tyst! Cato såg en man muttra något till sin granne, vände sig om och gick fram till honom. Du! Ja, du! Handräckning för dig. Ditt namn? Titus Velius, centurion. Vad menar du med att öppna käften fast jag sagt åt dig att vara tyst? Cato stannade framför honom, lutade sig fram och stirrade legionären i ögonen. Velius var en aning kortare än Cato, flera år äldre och mycket kraftigare. Han stirrade tomt över centurionens axel. Nå? 66

16 Jag sa bara att vi ligger risigt till, centurion. Han såg hastigt på Cato. Det var allt. Sedan fixerade han åter blicken framåt. Cato skakade av ilska. Optio! Centurion? Figulus kom fram till honom. Sätt Velius på handräckning. Tio dagars latrintömning. Ja, centurion. Cato backade ett steg och såg på de andra. Nästa glappkäft får tjugo dagars skitgöra! Han vände sig mot fortet igen. Porten hade slagits upp mot väggen och mannen hängde orörlig. Det fanns inga tecken på liv på andra sidan, endast de långsamt kretsande kråkorna bröt mot den avskyvärda stillheten. Cato såg ut över landskapet men inte en själ syntes. Inga fiender, inga hjälptrupper och inga infödda. Till sist kom spejarnas ledare fram ur skuggorna under porthuset och travade fram till centurion Maximius som ridit fram ett stycke, ivrig att få veta vad som hänt med garnisonen. Nå? Decurionen såg djupt skakad ut. De är döda allihop, centurion. Hela enheten? Tror det, centurion. Räknade inte men det måste finnas över hundra kroppar. Det var nog inte många som dog snabbt. Maximius såg mot fortet en stund innan han gav order till decurionen. Hämta dina mannar. Spåra dem som gjort det här. Ta reda på vart de begett sig och rapportera till mig. Decurionen gjorde honnör, travade tillbaka till sina mannar och beordrade dem att formera sig. Maximius marscherade beslutsamt mot porten och gick in. Så fort spejarna galopperat iväg norrut i fiendens fotspår väntade kohorten tyst på att befälhavaren skulle komma tillbaka. De väntade länge, Cato uppskattade det till en kvart, och till sist slog slog han näven i handflatan i ren frustration. Tror du att något har hänt honom, centurion? frågade Figulus tyst. Det hoppas jag inte. Men det är bäst att han kommer snart. Vi får inte bli försenade. 67

17 Ska ingen gå och se efter? Cato såg längs soldatleden och sökte efter de andra centurionerna. Macro mötte hans blick och slog ut med händerna i en uppgiven gest. Du har rätt, svarade Cato. Någon måste leta upp honom. Stanna här. Antonius och Felix betraktade förvånat Cato då han kom springande förbi. När han kom fram till Macro stannade han. Han tar minsann god tid på sig! muttrade Macro. Jag vet, vi måste fortsätta. Vi måste hämta redskapen från fortet. Då borde vi göra det och sedan fortsätta till vadet. Någon måste gå dit Medan Macro kliade sig på hakan och övervägde situationen kom centurion Tullius fram med en orolig min i sitt härdade ansikte. Vad tycker du att vi ska göra? Macro såg förvånat på Tullius. Som äldste officer borde han fatta besluten, inte fråga efter råd. Den gamle centurionen såg hoppfullt på de andra två och väntade på svar. Någon borde gå dit, sa Cato till sist. Han sa åt oss att stå kvar vid våra centurior. Hör på, sa Macro, vi kan inte stå och pilla oss i skrevet här hela dagen. Vi måste ta oss till vadet. Någon måste hämta Maximius. Nu. Ja, men vem? Vem bryr sig? frågade Macro. Gå du. Jag? Tullius såg skrämd ut. Han skakade på huvudet. Nej. Det är bättre att jag stannar med kohorten. Om det är en fälla behövs jag här. Gå du, Cato. Skynda dig. Cato dröjde sig inte kvar för att visa sin motvilja; han vände sig mot fortet och började springa uppför backen. Nästan genast kom Maximius ut genom porten och stegade nerför vägen. Han såg genast centurionerna och gick argt mot dem. Vad i helvete är det här? Vem sa åt er att lämna era enheter? 68

18 Centurion, protesterade Cato, vi var oroliga för er. Och vi är sena, tillade Macro. Vi borde vara på väg mot vadet nu, centurion. Maximius vände sig omedelbart mot honom och stötte fingret i hans bröst. Våga inte tala om för mig vad jag ska göra, centurion! Centurion, jag ville bara påminna om Håll käften, skrek Maximius i Macros ansikte. För ett ögonblick blängde de båda officerarna på varandra medan de andra förbluffade såg på. Cato hostade. Centurion? Vad? Fanns det några överlevande? Inga. Några spår efter centurion Porcinus? Maximius ryckte till när han hörde vännens namn. Åh, jo, visst hittade jag honom. Faktum är att jag hittade honom på mer än en plats. Jag förstår inte. Ska jag behöva förklara det för dig? Om jag någonsin får tag på de avskum som ligger bakom det här svär jag på min familjs heder att de ska få en långsam död. Avlägsna hovslag drog mannarnas uppmärksamhet till sluttningen framför fortet. Det var spejaren som kom galopperande mot dem. En liten bit från officerarna kortade han tyglarna och hästen stänkte ner dem med en dusch av jord. Spejaren hoppade genast ner och gjorde andfått honnör för Maximius. Rapportera! Centurion, vi har hittat dem! Spejaren pekade över axeln, norrut mot Tamesis. Infanteri. Västerut längs floden, två mil bort. Hur många? undrade Cato. Tre-, kanske fyrahundra, centurion. Maximius gav Cato en förlamande blick innan han vände sig mot spejaren. Du rapporterar till mig, slyngel. 69

19 Ja, centurion. Spejaren var nervös. Självklart. Förlåt, centurion. Befälet över kohorten nickade bistert. Nå. Då tar vi dem. Rid tillbaka till decurionen. Skugga dem. Byter de riktning vill jag veta det omedelbart. Förstått? Ja, centurion. Iväg. Maximius viftade bort honom och vände sig tillbaka till de andra officerarna. Medan spejaren satte av i sporrsträck samlade Maximius snabbt tankarna. Förmodligen har vi att göra med plundrare. Plundrare? undrade Cato. Vad annars? Cato var förvånad. Det är ju uppenbart. Macro ryckte till när han hörde vännens ovanligt tvära kommentar. Är det? Nå, centurion, var så snäll och dela med dig av din taktiska insikt till oss vanliga dödliga. De måste vara en av Caratacus spaningstrupper som han skickat hit för att kontrollera vaden. Varför då attackera fortet? De kanske fick syn på spaningstruppen. Och Caratacus vill inte lämna kvar några överlevande eftersom han inte vill riskera att någon kan rapportera om hans manöver. Varför döda dem på det här sättet? De är barbarer. Cato ryckte på axlarna. De kan inte låta bli. Skitsnack! De är mördare slaktare! Det är allt. Och nu ska de få betala för det. Centurion, avbröt Macro. Våra order? Maximius ignorerade honom, vände sig mot soldatleden och fyllde lungorna. Kohort! Förbered för marsch! Om vi låter vadet stå obevakat och Caratacus kommer dit Maximius vände sig mot honom med ett ansträngt leende. Macro, det finns gott om tid att ta itu med våra vänner och sedan säkra vadet. Lita på mig. 70

20 Men redskapen är i fortet, centurion. Vi kan hämta dem senare Om vi måste gå tillbaka hit Dra åt helvete, Macro! skrek Maximius och knöt nävarna. Ta din centuria, hämta de fördömda redskapen och möt oss vid vadet. Ja, centurion. Kohort! Maximius höjde armen och svepte den framåt. Framåt marsch! Tredje centurian! skrek Macro. Fall ut! Macros mannar snubblade av vägen medan resten av kohorten följde efter centurion Maximius som snabbt marscherade över sluttningen mot Tamesis. Macro kastade en snabb blick mot kohortbefälets rygg och tog tag i Catos arm. Hör på. Det här går åt skogen. Maximius har tappat greppet. Om han gör något som försätter er i fara Cato nickade långsamt. I så fall gör jag vad jag måste. Vi ses vid vadet. Japp. Var på din vakt, grabben. Det är jag alltid. Cato log forcerat och återvände till mannarna. Macro såg sjätte centurian trampa iväg och när sista raden försvunnit bakom kullen beordrade han sina mannar uppför slänten. Förutom skramlet från deras utrustning hördes bara kråkornas skränande när de slogs om de färska liken i fortet. 71

Stenen i mitt hjärta. Mitt hjärta av sten. Dess såriga yta.

Stenen i mitt hjärta. Mitt hjärta av sten. Dess såriga yta. GREKLAND. ÖARNA Ibland inträdde ett slags siktdjup. Schakt, rakt ner genom tiden, livet. Och långt därnere något som liknade lycka. Vägarna ner från bergen. Svalare i luften i skymningen, rent av kyligt

Läs mer

MEDICINSK ETIK. i fickformat. Texten kan laddas ner gratis. Det är inte tillåtet att sälja den vidare i någon

MEDICINSK ETIK. i fickformat. Texten kan laddas ner gratis. Det är inte tillåtet att sälja den vidare i någon MEDICINSK ETIK i fickformat Texten kan laddas ner gratis. Det är inte tillåtet att sälja den vidare i någon form. Copyrighten ligger hos författaren. För värdefulla synpunkter på texten vill jag tacka

Läs mer

081901Brida.ORIG.indd 17 08-05-26 15.36.24

081901Brida.ORIG.indd 17 08-05-26 15.36.24 jag vill lära mig magi, sa flickan. Mästaren såg på henne. Urblekta jeans, T-shirt och det utmanande uttrycket som blyga människor gärna tar till helt i onödan. Jag måste vara dubbelt så gammal som hon,

Läs mer

En överlevnadsguide för personer med Aspergers syndrom. Av Marc Segar

En överlevnadsguide för personer med Aspergers syndrom. Av Marc Segar En överlevnadsguide för personer med Aspergers syndrom Av Marc Segar Originalets titel: A survival guide for people with Asperger syndrome Översättning: Ingrid Flöistrup Textbearbetning: Gunilla Gerland

Läs mer

ÄR GUD EN OSYNLIG KROKODIL?

ÄR GUD EN OSYNLIG KROKODIL? ÄR GUD EN OSYNLIG KROKODIL? EN FILOSOFISK DISKUSSION OM ABBORRAR, SJÄLEN, GUD OCH VETENSKAPEN av HANS ROSING Lektor i vetenskapsfilosofi vid Åbo Akademi (DENNA TEXT ÄR I HUVUDSAK SKRIVEN SOMMAREN 1994).

Läs mer

Från utmattning till balans. - ett befrielsearbete i vardagen. olle hallgren (ollehallgren@hotmail.com)

Från utmattning till balans. - ett befrielsearbete i vardagen. olle hallgren (ollehallgren@hotmail.com) Från utmattning till balans - ett befrielsearbete i vardagen olle hallgren (ollehallgren@hotmail.com) ord före Följande text är ett försök att sammanfatta mina erfarenheter från hundratals möten med individer

Läs mer

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige Selma Lagerlöf 24 januari 2011 i DEN KRISTNA DAGVISAN Den signade dag, som vi nu här se av himmelen till oss nedkomma, han blive oss säll, han låte sig te

Läs mer

et var för varmt i rummet där vi satt. Första gången han kom hade han haft med sig sin mor. Jag hade hämtat dem ute i väntrummet, där stod ett bord

et var för varmt i rummet där vi satt. Första gången han kom hade han haft med sig sin mor. Jag hade hämtat dem ute i väntrummet, där stod ett bord D et var för varmt i rummet där vi satt. Första gången han kom hade han haft med sig sin mor. Jag hade hämtat dem ute i väntrummet, där stod ett bord med serietidningar, några få böcker och legobitar.

Läs mer

1. INT. FÄNGELSE. DAG.

1. INT. FÄNGELSE. DAG. 1. INT. FÄNGELSE. DAG. Ljuset skär mellan gallret framför fönstret, i breda stråk genom röken från cigaretterna. Stumma och uppslukade spelar männen runt bordet sina kort. De har alla samma grå bruna kläder

Läs mer

Alarmklockan tjöt envist. satte sig sakta upp och tryckte av klockan. Hon tände lampan och drog sig upp. Det var en helt vanlig morgon. Hon åt frukost och klädde på sig. Hon drog sin borste genom hennes

Läs mer

100 sätt att börja Älska sig själv

100 sätt att börja Älska sig själv 100 sätt att börja Älska sig själv Ta inte dig själv på för stort allvar! Det leder aldrig till något bra, haha. Om du kan skratta åt sig själv, är du på god väg. Bli kär i dig själv. Tänk på vad som gör

Läs mer

Dessa verk nämns och citeras i boken: Filmen American Beauty, skriven av Alan Ball, och dokumentären Johnny Cash The Last Great American, BBC

Dessa verk nämns och citeras i boken: Filmen American Beauty, skriven av Alan Ball, och dokumentären Johnny Cash The Last Great American, BBC Dessa verk nämns och citeras i boken: Filmen American Beauty, skriven av Alan Ball, och dokumentären Johnny Cash The Last Great American, BBC Böckerna Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran

Läs mer

s k a j a g g ö r a?

s k a j a g g ö r a? V a d s k a j a g g ö r a? 31 brev till kvinnojourerna och tjejjourerna 1 Manifest Sverige är ett av världens minst ojämställda länder. Ändå är mäns våld mot kvinnor ett av våra största samhällsproblem.

Läs mer

E.T.A. Hoffmann. i översättning av. Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet nr 104

E.T.A. Hoffmann. i översättning av. Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet nr 104 E.T.A. Hoffmann Det främmande barnet i översättning av Barbara Knochenhauer Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet nr 104 E.T.A. Hoffmanns Det främmande barnet i översättning av Barbara Knochenhauer

Läs mer

Kapitel 4 ÄR DET NÅGON SOM HAR RINGT? Publicerat med tillstånd Alex Dogboy Text Monica Zak Opal 2003

Kapitel 4 ÄR DET NÅGON SOM HAR RINGT? Publicerat med tillstånd Alex Dogboy Text Monica Zak Opal 2003 Kapitel 4 ÄR DET NÅGON SOM HAR RINGT? En dag när Alex var ensam i huset bestämde han sig för att gå in i mosters rum där hon sov tillsammans med sina döttrar. Där inne fanns det något som han ville se,

Läs mer

Det skvallrande hjärtat Edgar Allan Poe

Det skvallrande hjärtat Edgar Allan Poe Det skvallrande hjärtat Edgar Allan Poe Sant, så sant, jag har varit och är fruktansvärt nervös, men varför påstår ni att jag är galen? Sjukdomen hade skärpt mina sinnen, inte förstört eller dämpat dem.

Läs mer

MANNEN SOM GLÖMDE SIN FRU. Översättning Pia Printz

MANNEN SOM GLÖMDE SIN FRU. Översättning Pia Printz MANNEN SOM GLÖMDE SIN FRU John O Farrell Översättning Pia Printz 1 När jag var barn brukade vi titta på tv-programmet Mr & Mrs, där gifta par tävlade om vem som kände sin partner bäst. Alla tittade, det

Läs mer

PÅ VÄG MOT ÅTERHÄMTNING

PÅ VÄG MOT ÅTERHÄMTNING PÅ VÄG MOT ÅTERHÄMTNING Ett studiematerial om att hantera svåra psykiska besvär Tommy Engman Studiematerialet är framtaget av Återhämtningsprojektet, som är ett samarbete mellan Riksförbundet för Social

Läs mer

Mer tid för själen. En bok om hur vi alla kan bli lyckligare i grunden - känna mer frid, balans och samhörighet i vardagslivet. av Per-Anders Hedlund

Mer tid för själen. En bok om hur vi alla kan bli lyckligare i grunden - känna mer frid, balans och samhörighet i vardagslivet. av Per-Anders Hedlund Mer tid för själen En bok om hur vi alla kan bli lyckligare i grunden - känna mer frid, balans och samhörighet i vardagslivet av Per-Anders Hedlund Det finns en fridfull, lugn plats. Det finns en förnöjsamhet

Läs mer

Kan din mamma lukta? En bok om och av barn med döva föräldrar

Kan din mamma lukta? En bok om och av barn med döva föräldrar Kan din mamma lukta? En bok om och av barn med döva föräldrar Specialskolemyndigheten Detta är en bok utgiven av Specialskolemyndigheten 2008. Författare: Axel Boklund, Johanna Hovergren, Kim Hummelvik,

Läs mer

Använd av Gud. Av: Johannes Djerf

Använd av Gud. Av: Johannes Djerf Använd av Gud Av: Johannes Djerf Under den här adventstiden så har vi talat om en sak. Guds angelägenhet att få komma nära ditt liv. Vi har talat om Jesus som sann konung och Gud, som kommer ridandes in

Läs mer

ii NGET MER ATT GÖRA??Men vad betyder DET, tänker Elsa halvt

ii NGET MER ATT GÖRA??Men vad betyder DET, tänker Elsa halvt ELSA SLUTET del 2 ii NGET MER ATT GÖRA??Men vad betyder DET, tänker Elsa halvt omtöcknad när hon sitter i färdtjänsttaxin på väg hem från läkarbesöket. Hon känner att hon inte riktigt uppfattade eller

Läs mer

Sju ungdomar om sin rättegång RAPPORT 2002:18

Sju ungdomar om sin rättegång RAPPORT 2002:18 Sju ungdomar om sin rättegång RAPPORT 2002:18 BRÅ centrum för kunskap om brott och åtgärder mot brott Brottsförebyggande rådet (BRÅ) verkar för att brottsligheten minskar och tryggheten ökar i samhället.

Läs mer

Uppvaknandets tid av Martin Larsson och Tomas Larsson

Uppvaknandets tid av Martin Larsson och Tomas Larsson Uppvaknandets tid av Martin Larsson och Tomas Larsson Förord En utforskare dör en mystisk död och när rollpersonerna börjar gräva i orsaken finner de ett gammalt pergament där en gåtfull vers finns nedtecknad.

Läs mer

MAN INNAS! En handbok för barn och unga som lever med skyddade personuppgifter.

MAN INNAS! En handbok för barn och unga som lever med skyddade personuppgifter. MAN VI U INNAS! En handbok för barn och unga som lever med skyddade personuppgifter. Länsstyrelsen Östergötland Handbok: Man vill ju finnas! En handbok för barn och unga som lever med skyddade personuppgifter.

Läs mer

Moln över Silverkusten. av Gunhild Arby

Moln över Silverkusten. av Gunhild Arby Moln över Silverkusten av Gunhild Arby Moln över Silverkusten trycks om! Tack, kära läsare, för alla nyfikna frågor! Moln över Silverkusten har bland annat köpts in av Nordens Ark i Hunnebostrand, Havets

Läs mer

e n bo k fö r ve m so m he l s t

e n bo k fö r ve m so m he l s t e n bo k fö r ve m so m he l s t 1 sara kerstin emma disa leon jon bertil inez lea siri maj lucas maria rabieh olof iseline william hugo mira 2 e n bo k fö r ve m so m he l s t toffer Ahmad blenda jill

Läs mer

Vi rymmer till rymden. ett äventyr i tyngdlöshet

Vi rymmer till rymden. ett äventyr i tyngdlöshet Vi rymmer till rymden ett äventyr i tyngdlöshet Rymdstyrelsen Swedish National Space Board Box 4006, 171 04 Solna Tel +46 8 627 64 80 Gå gärna in på vår webbplats rymdstyrelsen.se Initiativtagare: Rymdstyrelsen

Läs mer

Här får du en hel meditationshandbok av mig. Den är skriven av Ken Keyes, som har utvecklat en livsfilosofi som han kallar "living love way.

Här får du en hel meditationshandbok av mig. Den är skriven av Ken Keyes, som har utvecklat en livsfilosofi som han kallar living love way. De tre lyckorecepten Här får du en hel meditationshandbok av mig. Den är skriven av Ken Keyes, som har utvecklat en livsfilosofi som han kallar "living love way." Boken ger oss praktiska metoder att hela

Läs mer