förstärkare Aldrig förr har väl kronorsklassen bland integrerade förstärkare erbjudit såna kvaliteter eller för den delen: möjligheter.

Transkript

1 10 ärliga förstärkare Aldrig förr har väl kronorsklassen bland integrerade förstärkare erbjudit såna kvaliteter eller för den delen: möjligheter. Text Mats Meyer-Lie Medlyssning Jonas Bryngelsson Bild H&M Mätning H&M Om vi tyckte att det var marigt att ranka en given vinnare då vi testade golvhögtalare i till kronorsklassen (se H&M nr 10/13) så är det ingenting mot förstärkare i samma prisklass! Maken till getingbo får man leta efter och att gallra ut en vinnare bland så genomgedigna byggen som vi hittade för upp till kronor tog mycket längre tid än vi trott. Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk brukar det ju heta också i hifi-sammanhang, men för inte så länge sedan fick vi höra nått som gav oss en tankeställare. Någon påstod sig nämligen oftare välja högtalare utifrån förstärkare, än tvärtom. Visst har man hört likande påståenden förut, men då har det ofta handlat om personer som med stigande desperation letar efter en tillräckligt lättdriven högtalare att koppla till sina avgudade 5-watts triodförstärkare. Men samtidigt ligger det något i det förstärkaren är ju hjärtat i hela anläggningen. För även om det oftast är högtalarna som bestämmer spelplanen, så är förstärkaren det nav som hela anläggningen kretsar runt. Ja, anläggningens pulserande hjärta. Det var därför vi bestämde oss för att lyssna på de i vårt tycke hetaste integrerade, alltså kompletta, förstärkaralternativen i det hårt konkurrensutsatta spannet mellan kronor och upp till strax över kronor. En prisklass där det hänt mycket under senare år, inte bara (ljud)kvalitetsmässigt utan också på funktionssidan, med alltfler tillverkare som erbjuder RIAA men framför allt någon slags DAC-lösning. Vi har samlat ihop tio stycken: Denon PMA-1520AE Hegel H80 Marantz PM8005 Moon 220i Neo Naim NAIT 5si Primare I22 Rotel RA-1570 Rogue Sphinx YBA Heritage A100 Music Hall A kr kr kr kr kr kr kr kr kr kr Fler mätningar Vi har lagt upp mätningar på alla de 10 förstärkarna på kolla under fliken Extramaterial. Kringutrustning Digitalsignal YBA CD100 + PC/Asus Essence III Analogsignal Pro-Ject Signature 10/Ortofon Cadenza /Audio-Technica AT95 Högtalare Elac FS407, B&W PM, Dynaudio Excite X38 Digitalkabel Transparent USB Signalkablar Supra, Audiquest, Nordost Högtalarkablar Oehlbach, Supra, Transparent, Naim 60 NR

2 Ljud 9 Finish 10 Prisvärdhet 9 Flexibel kontroll Primare I22 Även om man introducerar toppduon PRE60/A60 kommer eleganta Primare inte med nyheter i onödan. Fast det är inte helt sant, för på senare tid har man börjat möblera om i sitt sparsmakade modellprogram och lanserat klass D-teknik, men som till skillnad från de flesta andra tillverkare är egenutvecklad. Tekniken kallas UFPD och förstärkarna finns i både stereoslutsteget A32.2, nya A60 och integrerade I32 samt testets I22, ersättaren till budgetmodellen I21 (H&M nr 10/05) och som kan fås med inbyggd 24/192-omvandlare. Primares klass D har en lite annorlunda motkopplingslösning och filtrering för att få snabbare och renare ljud än konventionell klass D, samtidigt som det gör förstärkarna mindre lastkänsliga. I22 har dessutom en egenutvecklad switchande och isolerad nätdel framtagen inte bara för stabilitet utan lika mycket för att inte läcka störningar tillbaka till elnätet, ett vanligt bekymmer hos switchande nätdelar. Precis lika välbyggd och rejäl som vanligt när det handlar om Primare. I22 låter inte alls som vi väntade oss. Varken kyligt eller spretigt på tidigt klass D-manér eller överdrivet gosigt och avrundat som senare klass D-generationer i den här prisklassen ofta låtit. Nej, Primare undandrar sig enkla klassificeringar även om den påminde en hel del om Rotel, testets verkliga kraftkarl i både basdjup och slagkraft. Samtidigt spelar Primare stort, brett och härligt avspänt, men med en ogrumlad klarhet som aldrig slår över och bli kylig. Nej, alla förutfattade meningar om hur kliniskt klass D och switchande nätdel vanligtvis låter kommer helt på skam med Primares tryggt kontrollerade, harmoniska och stadigt baskapabla spelstil. Ja ljudet är lite som ett reningsbad och I22 gled snabbt upp som testets mest objektiva referenspunkt. Men jämfört med konkurrenterna som exempelvis Moon och YBA kan Primare trots allt verka aningen sammanbiten och gråare, utan riktigt samma lyster och drabbande mustiga närvaro i ljudet. Trots det är I22 en exceptionellt välbalanserad och rejäl förstärkare, som får extra plus för det fina DACkortet som kan väljas till för den som så vill. Primare I22 BRA KÖP! Pris kr Uteffekt 2x80W/8 ohm Ingångar 4 par RCA D/A-omvandlare Tillval, elektrisk och optisk S/PDIF, USB B (4.000 kr) Hörlursuttag Nej Mått (BxHxD) 43x11x42 cm Vikt 10 g Info En mycket bra mätning med tanke på klass D-tekniken! Den lilla osymmetrin i framför allt 8 ohms last har vi sett förr. Hur som: runt 100W i 8 ohm, nära 200 i 4 ohm, runt 170 i 2 ohm. I 1 ohms last begränsas effekterna rejält och stannar runt blygsamma 80W, men det bör inte innebära några problem med de flesta moderna högtalare. Låg men helt symmetrisk ström: 15/15A. Primare-fjärren tillhör testets bäst disponerade och mer distinkta. Notera DACkortet längst upp till vänster, med optisk och elektrisk S/PDIF samt USB-B. Tillval för kronor. NR

3 Från början var amerikanska Music Hall distributör av no-nonsensemärken som Creek, Epos och Goldring men sålde också egna skivspelare tillverkade av Pro-Ject. Man är fortfarande distributör, men det egna märket har vuxit och numera har man hela nio skivspelare inklusive MMF-11, ett 18-kilos flaggskepp med två motorer, svänghjul och kolfiberarm, allt byggt av Pro-Ject. Men man har också egen elektronik, inklusive stora Music Hall A70.2. Det är en bjässe byggd av kinesiska Shanling, som Muskelknippe, del 1 Music Hall A70.2 man också distribuerar. A70.2 lämnar 125 watt vid 8 ohm via två biffiga transistorer per kanal (Sanken). Den har dessutom helt stereodelad nätdel med en transformator per kanal. Ingen DAC men i gengälld balanserade ingångar och förstås ett grammofonsteg (MM). Music Hall höll så när på att komma bort i turerna kring det här testet och därför kom den in på sluttampen. Och det var tur att vi hittade den i kartonghavet, för A70.2 är sannerligen en kraftkarl i av samma kaliber som Rotel! Music Hall A70.2 Pris kr Uteffekt 2x125W/8 ohm Ingångar 3 par RCA, 1 par XLR, ipod + HT Pass Through Grammofonsteg Ja, MM Högtalarkontakter 2 uppsättningar Mått (BxHxD) 43x16x36 cm Vikt 15 kg Info Ljud 7 Prisvärdhet 6 Ja, är det ett kraftverk du är ute efter så kan du leva tryggt med Music Hall. Här serveras brett och storskaligt ljud (monouppdelningen?) med slagkraft och bett. Ja precis som med Rotel märks effektresurserna verkligen och spelstilen är rak och energisk på ett pådrivande sätt. Men till skillnad från Rotel har Music Hall en ljusare klang och inte lika fylligt basdjup. Det gör att Music Hall kan låta lite kyligare och ibland lite bitigare i ljudet. Det gör också att Music Hall inte ger samma fysiska närvaro och 3D-aktiga ta-på-känsla i stereoludet som till exempel finns hos Moon och YBA. Trots det är A70.2 en pigg och spelglad förstärkare som aldrig verkar få andnöd. Dessutom med ett prima grammofonsteg. Kraft & Funktion Rotel RA-1570 Rotel RA-1570 Pris kr Uteffekt 2x120W/8 ohm Ingångar 4 par RCA, 1 par XLR Grammofonsteg Ja, MM Ljud 7 Funktion 10 Prisvärdhet 8 D/A-omvandlare Ja 24/192, 2xRCA/Toslink + USB A och B Högtalarkontakter 2 uppsättningar Hörlursuttag Ja Mått (BxHxD) 43x14x35 cm Vikt 13 g Info Vi har nyligen (HM nr 10/2013) skrivit om det här testets verkliga bjässe Rotel RA-1570, som när det gäller kraftresurser verkligen har övertaget med 120 watt i 8 ohm och nästan 500 watt i 2 ohm. Men så är också effekt och då inte minst strömförmåga ett av firmans verkliga kännetecken. Det och att inte knussla med funktioner och den resliga modellen är sannerligen komplett med såväl inbyggd DAC som grammofonsteg (MM), tonkontroller och fem linjeingångar inklusive balanserad ingång och dessutom möjlighet att separera för- och slutstegsdel. DAC:en är en 24/192 omvandlare som kan nås via hela sex olika digitalingångar inklusive USB-A på fronten. Ett verkligt kontrollcentrum att bygga en stereoanläggning runt med andra ord, där inte heller högtalarvalet lär ställa till några bekymmer för närmare 600 watt i 1 ohm skojar man inte bort! Med andra ord är Rotel en klassvinnare om det handlar om flexibilitet, laststabilitet och ljudtryck. Och ljudmässigt märks det tveklöst att vi har att göra med en kraftfull best som excellerar i konkontroll. Ljudet är rakt, rättframt och mycket tydligt och stereobilden hör till testets bredaste. Här talar vi om Big Sound även om Rotel var lite sämre på att mejsla fram perspektivdjup ur välgjorda tvåkanalsinspelningar än testets bästa på området, YBA och Moon. Det hindrar inte Rotel från att imponera som en verkligt neutral förstärkare, som allteftersom testandet fortskred började fungera som en korrekt om än byråkratiskt stram referenspunkt. Testvinnare om du vill ha kontroll och effektresurser, men utan riktigt samma fysiska närvaro i ljudet eller färgstarka driv som flera av de övriga, inklusive YBA, Naim och förstås Moon. 62 NR

4 Sparsmakad kvalitet Moon Neo 220i Även om de inte är lika drivna i marknadsföring som landsmännen på Classé är försynta kanadensiska Sim Audio precis lika tekniskt drivna i sin utveckling av avancerad hifi. Det har man gjort under märket Moon sedan 1980 och nya Neo 220i är en omgjord version av Moon 220i, i sin tur en efterföljare till Moon i-5 från tidigt 2000-tal. Med Neo 220i är man tillbaka till den första modellens bastanta chassi som liknar firmans lyxserie Evolution. Men det är inte bara utsidan som blivit stadigare utan också En konventionell baksida med fem par RCAingångar och ett par pre-out. Fjärren lämnar en del övrigt att önska, med små och tätt placerade knappar. BÄST nätdelen, som bland annat fått en större transformator (320VA) och förstärkaren ger nu 10 watt högre effekt jämfört med föregångaren. Volymkretsen är också förbättrad och man använder firmans speciella utgångstransistorer i effektsteget. Det är egenspecificerade bipolära transistorer med mycket snäva toleranser för bättre linjäritet, lägre distorsion och framför allt mer tryck i basen. Och det sistanämnda märks vill vi lova, för den här förstärkaren låter som en slägga! Djup, svart och skoningslöst brutalt! För att förbättra upplösningen vid låga nivåer har den fått lite högre tomgångsström än testets övriga. Det här är också testets dyraste förstärkare men tillsammans med Denon också testet mest gedigna bygge och som verkligen kan leverera. Trots den måttligt angivna effekten låter Moon nämligen mer storstilat och spelar med större fysisk auktoritet och efterryck än någon av de övriga, inklusive närliggande YBA. Okej, i förstone är skillnaden mot de övriga kanske inte dramatisk, men ju mer du jämför desto tydligare märks storskaligheten och den obevekliga kontrollen på helheten. Lite mer kostsam och samtidigt sparsmakad, men en verkligt helgjuten och imponerande förstärkare. LJUD! Moon Neo 220i Ljud 10 Funktion 6 Prisvärdhet 8 Pris kr Uteffekt 2x50W/8 ohm Ingångar 5 par RCA + 3,5 mm Mått (BxHxD) 43x9x37 cm Vikt 10 kg Info Moon klarar sig över kubtaket i 8 ohm, och i alla fasvinklar utom en i 4 ohm. En inte helt oproblematisk mätning, där 220i framför allt lämnar begränsade effekter under 4 ohm och inte minst i 60 och 30 grader, såväl induktivt som kapacitivt. Låg strömmätning också med 17/12A. Se upp med svåra/lågimpediva högtalare. Notera skalan: Moon är ensam om att rymmas inom 25V-skalan, alla andra visas med 50V, därav det biffigare utseendet! 64 NR

5 Ännu bättre 5:a Naim NAIT 5si ubileerna har duggat tätt den senaste tiden och i fjol var det 30 år sedan Naim lanserade sin ikoniska NAIT firmans första integrerade förstärkare (Naim startade 1971). Det ville man fira ordentligt och gjorde därför om sina tre integrerade modeller, inklusive instegsmodellen i 5-serien som nu heter NAIT 5si. Skillnaderna mot den pigga och långlivade NAIT5i (2007) sägs vara stora för att komma från en så konservativ firma som Naim, men på utsidan märks (förstås) ingenting. Den är Naim dubblerar i vanlig ordning två av ingångarna: såväl RCA som DIN för tuner och CD. Naim-fjärren är väldisponerad och lättskött. BÄST LJUD! identisk med samma brutala metallchassi. Inuti är signalkretsarna däremot helt nya och nätdelen är även den ny, med bättre reglering och större transformator så att uteffekten har ökat från 2x50 watt till 2x60 watt. Så hur låter den nya? Ja, vi har alltid förundrats över hur oemotståndligt ärligt och medryckande föregångaren NAIT5i låtit och den nya modellen ger sannerligen mer av den varan, dessutom lite luftigare och inte lika envist framåtriktad i ljudet som tidigare. Precis som med föregångaren känns det som att plötsligt få dricka kolsyrat istället för vanligt kranvatten, och om möjligt förbluffas man ännu mer än tidigare över svärtan och tyngden i basen och över hur mycket man kan dra på volymen. NAIM 5si verkar mindre lastkänslig än föregångarna och ruskade ännu mer liv i både Dynaudio och Elac än Denon och Hegel gjorde. En av testets piggaste och mest engagerande förstärkare, som dessutom låter ännu fastare och ger mer perspektivdjup och bassvärta än föregångaren. Visst, få tekniska finesser men ljudmässigt en av testets allra mest övertygande. Måste höras, men kom ihåg att den måste ha Naims egna, styva högtalarsladdar och att den låter allra bästa via de egna DINkontakterna. Naim NAIT 5si Pris kr Uteffekt 2x60W/8 ohm Ingångar 4 par RCA/2 DIN Utgångar 1 par tape Mått (BxHxD) 43x7x31 cm Vikt 6,4 kg Info Ljud 10 Funktion 6 Finish 9 Prisvärdhet 9 Den högsta och bästa mätningen på en Nait 5:a hittills! Runt 80W i 8 ohm, dryga 120 i 4 och mer än 160W i 2 ohms last, medan den begränsar effekten något i 1 ohm med runt 130W. Hög och relativt symmetrisk strömmätning på 46/40A. 66 NR

6 BRA KÖP! Norska Hegel är ett stadigt återkommande märke på dessa sidor och det är inte heller nån hemlighet att vi länge imponerats av firmans förstärkare såväl som D/A-omvandlare. Hegel H80 (se H&M nr 9/2013) är minst av firmans två integrerade förstärkare och ersatte i höstas instegsmodellen H70 från I likhet med den är H80 balanserad och har DAC, men där slutar också likheterna. Förutom display och bättre DAC (från Hegel HD11) är H80 en helt ny konstruktion och en bantad variant av brutala H300 på 250 watt. Man har också snävare komponentmatchning liksom senaste generationen SoundEngine, en patenterad styrkrets för att minska högfrekvent övergångsdistorsion och i praktiken få klass ABkopplingen att mer låta som klass A. Framgångsrik uppföljare Hegel H80 Redan innan musiken går på gör H80 intryck med härligt sammetslena funktionskontroller och känslan håller i sig också ljudmässigt. Det är väl ingen hemlighet att Hegel fick gå några extra varv mot den skandinaviske konkurrenten Primare, och jämfört med den korrekta och klippfasta svensken kändes H80 luftigare, skirare och mer sensuell i ljudet och då inte minst när den drevs via XLR-ingångarna. Visst, Hegel har rejäla basresurser, men just mot Primare liksom YBA och Moon upplevdes H80 ändå som något slankare med torrare, lite stummare klang i lågbasen. Förmodligen ett resultat av Hegels skyhöga dämpfaktor. Jämfört med den stereobreda men framskjutna Primare är Hegel mindre påflugen men plockar i gengäld fram mer av djuprelief i stereoljudet. En imponerande Ljud 9 Hegel H80 Prisvärdhet 10 Pris kr Uteffekt 2x75W/8 ohm Ingångar 2 par RCA (en kan ställas om till HT Pass Through), 1 par XLR D/A-omvandlare Ja 24/192, 2xRCA/Toslink + USB B Utgångar Hörlursuttag Nej Mått (BxHxD) 43x14x35 cm Vikt 13 kg Info En stabil mätning utan krusiduller, vare sig mer eller mindre. Runt 100W i 8 ohm, 160 i 4 och dryga 200W i 2 ohms last. Ganska hög och nära på helt symmetrisk ström: 33/32A. frisk och luftigt färgstark förstärkare alltså och för priset får du dessutom en mycket fin, komplett D/A-omvandlare. Lite mer mättnad och värme i ljudet och det hade blivit en testvinnare! Härlig kombination Rouge Sphinx Även om amerikanska Rogue Audio lever i skuggan av sina stora konkurrenter är man ett av de kaxigare förstärkarnamnen. Redan från start 1996 inriktade man sig på rör och gjorde sig snabbt ett namn med ofta bryskt formgivna apparater. Numera har man allt från biffiga 250-watts monoblock i kronorsklassen till testens integrerade hybridförstärkare Sphinx, som trots priset faktiskt byggs helt och hållet i Pennsylvania. En extra finess är att många av de äldre modellerna går att uppgradera med bland annat ännu bättre komponenter och nätdelar. Rogue var tidigt ute med att kombinera elektronrör i förstegsdelen med klass D-förstärkare i effektsteget, och i Sphinx handlar det om två 100-wattsmoduler från holländska Hypex. Ingångsdelen som också innehåller RIAA-steg (testets bästa MMsteg!) är byggt med både integrerade kretsar och triodrör (12AU7/ECC82) och vill man utnyttja försteget går linjesignalen dessutom att ta ut med fast heller variabelnivå. Nätdelen är inte switchande utan en normal (linjär) byggd kring en 375-watts transformator. Sticker då den här rörhybriden ut från mängden? Både ja och nej, för vid en första genomlyssning var det svårt att alls höra några särdrag eller egenheter. Men ju mer man lyssnar och jämför desto tydligare märks att Rogue har en ett mjukt, nästan sensuellt flöde i ljudet med en fantastiskt fin, sammetslen lyster. Det sista märktes inte minst med 24-bits/192-kilohertzmaterial och med förstärkaren kopplad till Elac med sina raffinerade banddiskanter. Är det värme, luft och strålande övertonsskimmer din stereo saknat behöver du därför inte leta längre. Däremot lyckas inte Rogue lika bra med att ge musiken ett stadigt basfundament eller den fysiska påtaglighet man kan hitta hos förstärkare som till exempel Moon eller YBA. Rogue Audio Sphinx Pris kr ( kr med fjärr) Uteffekt 2x100W/8 ohm (rörhybrid) Ingångar 3 par RCA Grammofonsteg Ja, MM Ljud 7 Utgångar 2 par RCA (fast/variabel) Prisvärdhet 7 Mått (BxHxD) 43x13x39 cm Vikt 11,4 kg Info NR

7 PRISVÄRD! Kraftfull flexibilitet Denon PMA-1520AE Från Denon kommer testets klart tyngsta förstärkare, en robust best som väger hela 4 kilo mer än parhästen Marantz, trots att de är byggda runt samma plattform för att tala bilspråk. Båda ingår i D&M Group, men från att vi tidigare sett tydliga likheter ja i de lägre prisklasserna snudd på identiska apparater är de tekniska skillnaderna numera tydliga, för att inte säga avgörande! Där testets Marantz satsat på kretstekniskt raffinemang har Denon istället satsat på monouppbyggnad och överdimensionering. Förstärkaren är därför tillsammans med Music Hall, den enda med dubbla nättransformatorer, flytande monterade för att minimera resonanser. Här finns också en speciell typ av extra strömstarka effekttransistorer (Mosfet) allt på ett extra resonansdött chassi. Förstärkare är också ensam om att ha grammofonförstärkning för både MM- och MC-pickuper, så gillar du vinyl bör du ta dig en extra titt på Denon. Oavsett högtalarlast låter Denon stadig, stark och mycket slagkraftigt. Ja, här känns verkligen att det finns muskler och förstärkaren ger både tyngd och svärta i basen också på annars slanka stativhögtalare. Skillnaden mot stallkamraten Marantz visade sig större än väntat: där Marantz lät raffinerat briljant och luftigt tillbakalutad (lite som Rogue, testets rörhybrid) lät Denon större, bredare (monouppdelningen?), mer rättfram och attackvillig. Det känns snarast som om Denon i likhet med exempelvis testets YBA och Naim vill gå på och ta tag i lyssnaren medan Marantz bjuder in till sitt skimrande sceneri. Denon har Denon PMA-1520AE Pris kr Ljud 8 Uteffekt 2x70W/8 ohm Funktion 9 Ingångar 5 par RCA Finish 7 Grammofonsteg Ja, MM/MC Prisvärdhet 10 Utgångar 1 par linje + pre-out Högtalarkontakter 2 uppsättningar Mått (BxHxD) 43x13x41 cm Vikt 16 kg Info En riktig kraftkarl med rejäla effektresurser i alla impedanser. Runt 110W i 8 ohm, 180 i 4, runt 250 i 2 och mellan 250 och 300W i 1 ohms last. Hög och nästan helt symmetrisk ström dessutom: 43/41A. också mer energi i anslaget kan verkligen pumpa ur sig effekt. En verkligt helgjuten och rättfram förstärkare som dessutom kan brösta sig med en av klassens bästa grammofonförstärkare. Mycket prisvärd! Raffinerad upplösning Marantz PM8005 Förra året fyllde klassiska Marantz 60 år och lagom till jubileet har det kommit en del nya apparater, inklusive testets PM8005. Fast ny och ny, det är egentligen en direkt efterföljare till PM8004 med formgivning och Tri-Tone, den tredelade tonkontrollen (bas, mellanregister och diskant) som man hade på sitt första försteg M1 från PM8005 har samma tekniska specifikationer som föregångaren, men kretsarna har fått sig en översyn och inkluderar nu både HDAM-SA3 och SA2, alltså fintrimmade och diskret uppbyggda (enskilda transistorer) förstärkarmoduler, en specialitet som Marantz använt sedan 1992 istället för konventionella operationsförstärkare i sina bättre apparater. Förstärkaren verkar också fått aningen högre tomgångsström och nätdelen har också blivt förbättrad. Fortfarande handlar det om en transformator, inte två som i parhästen Denon, men desto större: 625VA vilket är rätt mycket för en 70-wattare i den här prisklassen. Man har också behållit föregångarens stadiga högtalarkontakter testets och klassens överlägset bästa! Vi blev alltså lite överrumplade av det faktum att Marantz inte alls låter som stallkamraten Denon. Där Denon var stadig och utåtriktad är Marantz luftig och skimrande drömsk i ljudet. Marantz har samtidigt ett av testets mer analytiska och detaljgranskande ljud med raffinerad och utmejslad diskantupplösning som aldrig blir påträngande eller vass. Om Denon kan leverera spänstigt bastryck så ligger Marantz helt klart åt det mer återhållna men smakfullt analytiska hållet. Mer för hemtrevliga lyssningsupplevelser än för pulserande partyn. Med andra ord en sofistikerad förstärkare som i upplösning och luftighet påminner en hel del om Rogue, testets rörhybrid, men i likhet med den inte kopplar samma stadiga grepp om ljudet som flera av de övriga. Marantz PM8005 Pris kr Uteffekt 2x70W/8 ohm Ljud 8 Ingångar 5 par RCA Grammofonsteg Ja, MM Prisvärdhet 9 Utgångar 1 par linje + pre-out Högtalarkontakter 2 uppsättningar Mått (BxHxD) 44x13x39 cm Vikt 12 kg Info 70 NR

8 Kraftfull flexibilitet YBA A100 Länge var sparsmakade YBA uteslutande en fransk angelägenhet och firman blev med sina briljanta kretslösningar och avancerade nätdelar redan från start 1981 ett kultmärke bland kännarna, inte minst på grund av sina mycket sofistikerade och välbyggda slutsteg. På senare tid har man dock fått en rejäl nytändning efter att man gått samman med kinesiska Shanling (!) och numera har YBA fem fullmatade modellserier med allt från mediaspelare och separata D/A-omvandlare till 40-kilos monoslutsteg i lyxiga Signature-serien som byggs i Frankrike. Testets integrerade A-100 ingår tillsammans med en CD och en mediaspelare i Heritage fir- Ljud 9 Funktion 6 Prisvärdhet 8 mans näst billigaste serie och är en no-nonsenskonstruktion med balanserade ingångar. Jag kan med en gång erkänna att jag föll pladask för den här mustiga lilla förstärkaren som överrumplade med ett så självklart och generöst spelsätt och en sånt färgstarkt schvung men också kroppstyngd i anslaget att man kunde tro att det handlade om en betydligt större konstruktion. Det är svårt att sätta fingret på vad YBA egentligen gör, men precis som Moon och i viss mån även Denon handlar det om att YBA lyckas skapa närvaro så att instrument och sångare plötsligt känns mer fysiska och inspelningsakustiken mer levande än med de övriga förstärkarna. Den har också YBA Heritage A100 BRA Pris kr Uteffekt 2x70W/8 ohm Ingångar 5 par RCA, 1 par XLR Hörlursuttag Nej Mått (BxHxD) 43x12x40 cm Vikt 9 kg Info LJUD!! Tillsammans med Rotel (se mätning på webben och i nr 10/2013) och måhända Music Hall testets verkliga kraftkarl! Rejäla effekter i alla laster, från runt 140W i 8 ohm och runt 400W i 1 ohm. Hög men något osymmetrisk ström: 66/73A. en fantastiskt fin balans i ljudet och kan verkligen konsten att växla mellan att i ena sekunden spela utlevande och snärtigt framåt, för att i nästa låta intim och innerlig. En härligt frisk fläkt och en verkligt helgjuten liten förstärkare som du inte får missa! Slutsats: S å många bra alternativ! Så många alternativ! Så mycket bra ljud! Ja, den här gången har det som sagt tagit mycket lång tid att försöka vaska fram vinnare bland det här knippet högpresterande förstärkare. Priserna skiljer en hel del och funktionerna likaså. Tre av förstärkarna, Hegel, Primare och Rotel har till exempel inbyggda D/A-omvandlare (tillbehör till Primare) och samtliga låter förträffligt, även om Primare var den som vi oftast kom tillbaka till och då inte minst med högupplöst musik. Hegel är måhända mer prisvärd och allround, med DAC:en som ingår i (grund)priset, men utgångar kan du se dig i himlen efter. Rent effekt- och lastmässigt, men även sett till funktioner, måste Rotel räknas som en av prisklassens allra mest oproblematiska köp. Fem av förstärkarna har grammofonsteg (MM), men här stod Denon och Rogue ut från mängden. Rouge som transparentare och luftigare, Denon som den tyngre och mer dynamiskt explosiva. Att Denon också tar MC-pickuper är ett stort plus i kanten på en redan så helgjuten förstärkare. Helgjuten är också sparsmakade lilla Naim NAITsi som kommer att kunna bli en lika stor succé som föregångaren. Klatschigt musikalisk på Naim-vis, men nu med en extra elegans i ljudet, som gör att du inte kan komma fel med den här förstärkaren. Du får dock försaka en del när det gäller koppling. Testets i mina öron ljudmässigt bästa förstärkare var också testets dyraste, men för priset ger Moon Neo 220i en auktoritet, detaljskärpa och klippfast stadga i ljudet som ingen av de övriga riktigt mäktar med. Men testets verkliga överraskaning är utan tvekan YBA A100, utan riktigt samma auktoritet som Moon, men med fascinerande öppen och färgstark spelstil med en fantastisk 3-dimensionell närvaro i ljudet. Måste (också!) höras! I ganska hög utsträckning handlar det ju även om tycke och smak i ljudförmedlingen. Visst ska sånt som inbyggda DAC:ar och RIAA-steg till viss del styra köpet, men först och främst ljudkaraktären, förstås. Bland de sex lite extra rekommenderade förstärkarna är Moon, Hegel, Naim och Primare tämligen allround och fixar definitivt såväl spröd klassisk musik som tyngre tongångar. YBA drar mer mot det sammetslena (perspektiv)hållet medan Denon har en mer framåtriktad pumpande karaktär. Allt sammantaget påverkar detta våra personliga val. Rent ljudmässigt velar jag själv mellan Moon och YBA, där effektmätningen talar för den senare men mina ljudanteckningar för den förra! Men jag har svårt att släppa även Naim och Primare. Om jag redan har en bra DAC/signalkälla väljer jag den förra, om inte den senare. Jonas väljer lite annorlunda och listar trion Naim, Hegel och Primare som absoluta favoriter, som han tycker tonalt ligger i testets mittfåra, med bra driv och separation dessutom. Den inbyggda DAC:en talar för Hegel, men den totala bristen på utgångar ligger den lite i fatet. Som sagt, så många bra förstärkare och en nivå vi aldrig tidigare sett maken till i den här prisklassen. Dessa förstärkare låter lika bra som de bästa i kronorsklassen gjorde för bara något fåtal år sedan. Grattis till dig som spekulerar i prisklassen, men var noga med de specifika ljud- och funktionsskillnaderna som ändå i allra högsta grad finns även här. H&M NR