Rapport från Almedalen

Transkript

1 Kultursekretariatet Rapport från Almedalen 2011 var fjärde året i rad som kulturnämnden arrangerar seminarier och diskussioner under politikerveckan i Almedalen. Under den gemensamma huvudrubriken Västra Götalandsregionen gör skillnad lyfte kulturnämnden fram två aktuella frågor; regionaliseringen av kulturpolitiken samt hur ska vi jobba med kultur och lärande i skolan. Kulturnämnden samarbetade med andra verksamheter internt och externt. Framför allt var samarbetet med Region Skåne om kultursamverkansmodellen mycket lyckat. Genom att gemensamt lyfta den här frågan fick vi ett större genomslag och en bredare publik till våra arrangemang. Kulturnämndens representanter var också delaktiga i flera andra seminarier på teman som rör nämndens verksamhetsområden. Nämndens egna arrangemang var välbesökta och bedömningen är att i stort bestod publiken av åhörare som var viktiga att nå. Liksom tidigare år är kultursekretariatets uppfattning att Almedalsveckan är en bra arena för att utveckla nya samarbeten och fördjupa befintliga, det är en av de viktigaste mötesplatserna för nämndens frågor som dessutom kan erbjuda effektiv kompetensutveckling. Uppfattningen av årets arrangemang är att vi nådde ut på det sätt som vi önskade. Vi konstaterade också att det är viktigt att representanter för kulturnämnden är på plats för att stärka kulturpolitikens närvaro, för att delta i samtalen och debatterna samt för att få värdefulla kontakter. Annelie Stark frågar Kenneth Johansson, Kulturrådets generaldirektör var och hur de ska mötas för att kunna utveckla samverkan mellan regioner och staten. Närvarande tjänstemän från kultursekretariatet Claes Ryderg, Jenny Jernberg, Ann-Charlott Eklund och Eira Högforsen Närvarande politiker från kulturnämnden Lena Jagers Bladini, Lars Nordström, Lena Bjurström, Birgitta Bergman och Annelie Stark (som dock åkte för socialdemokraternas räkning) Större delen av rapporten är skriven av Jenny Jernberg, Ann-Charlott Eklund och Eira Högforsen. Referaten från seminarerna Kultursamverkansmodellen 2.0 och På väg mot en nationell kulturpolitik? är skrivna av journalisten Thord Eriksson. Den första delen av rapporten beskriver kulturnämndens egna seminarier och den andra delen seminarier som arrangerades av andra organisationer, som tjänstemännen bevakade. Svensk Scenkonst har lyckats skapa en välbesökt mötesplats och arena för kulturfrågorna under sitt paraplyarrangemang Kultur i Almedalen.

2 Kultursamverkansmodellen 2.0 mer stimulerande, utvecklande och kraftfull! Arrangör: Region Skånes kulturnämnd och Västra Götalandsregionens kulturnämnd Datum och plats: 5 juli, Länsteatern, del av Kultur i Almedalen 2011 Medverkande: Yngve Petersson (MP), kulturnämndens ordförande, Region Skåne, Kent Ögren (S), landstingsstyrelsens ordförande, Norrbottens läns landsting, Gösta Bergenheim (M), regionstyrelsens ordförande, Region Halland, Lars Nordström, (FP), 2:e vice ordförande, Västra Götalandsregionens kulturnämnd, Janica Sörestedt (S), Kultur- och fritidsnämndens ordförande, Region Gotland, Monica Haider (S), vice ordförande för Kultur och fritidsberedningen, Sveriges kommuner och landsting, Keith Wijkander, kulturutredningens huvudsekreterare Samtalsledare: Calle Nathanson, handläggare Sveriges kommuner och landsting. Publik: Drygt hundra besökare som bestod av tjänstemän, politiker, verksamma inom kultursektorn, företrädare för intresse och medlemsorganisationer. Panelen väljer grönt (håller med), respektive rött (håller inte med) när modertorn Calle Nathanson ställer snabbfrågor om kultursamverkansmodellen. Västra Götalandsregionens representant, Lars Nordström som har varit med genom hela processen, hade mycket att säga om modellen. Flera av inläggen applåderades av publiken. Vilka resultat kan ni se av samverkansmodellen har nya satsningar tillkommit, har etablerade verksamheter fått stå tillbaka? Lars Nordström: Under året har det varit en omfattande dialog i regionen, det fanns förut också, men nu har den varit mer formaliserad. Det har lett till samverkan mellan parter på det regionala och lokala planet. Det är en effekt man inte direkt förutsåg, för det var egentligen en samverkan mellan regionerna och staten, och just den samverkan har kanske inte varit lika tydlig. Det kom inte till ytterligare medel, så regionen och kommunerna har fått spänna bågen ytterligare. Det har lett till ett vitalare politiskt kulturliv och en tydligare politisk diskussion på det lokala och regionala planet. Vad det leder till vet vi ännu inte, det är för tidigt att säga, men det är en bra grund för fortsättningen. Gösta Bergenheim: Jag delar i allt väsentligt det Lars säger om processen. Janica Sörestedt: Jag tror att vi samverkar bra, för att vi är tvungna. I den enormt snabba processen fick vi verkligen anstränga oss, samlas, mötas och hitta både basen och vad som

3 komma skall. Kritiken handlade om att det gick snabbt och att det var svårt att reda ut vilka som var berörda av modellen. Det var en ryckig start, men jag tror det här har gett en push framåt. Kent Ögren: Vi har redan tidigare haft en bra dialog med alla 14 kommuner i länet, men det blev ett betydligt skarpare sätt att föra dialog i och med att kraven växte att vi skulle ta fram en kulturplan för länet. Vi bildade politiska forum som har gett kommunerna större tyngd. Det är intressant att det pratas mycket om verksamheter som ligger utanför samverkansmodellen: konst, dans, nya saker man vill ska växa fram som man ser mycket större värde i nu än tidigare. Yngve Petersson: Arbetet har inneburit att kulturen har kommit mer i fokus. Vi har stärkt aspektpolitiken, det är allt fler som tycker det är viktigt att kulturen kommer in på fler samhällsområden, att det är fler ställen där kulturen kan verka. Som regionala politiska företrädare har ni haft ansvar för processen. Har det fungerat bra, är kommunerna nöjda med det arbete som har bedrivits? Lars Nordström: Det är inte så enkelt att få 49 kommuner att vara nöjda. Det finns spänningar, men det ska man tycka är både bra och stimulerande. Alla tycker illa om Göteborg för att så mycket pengar hamnar där, en del tycker att glesbygden får för lite. Dialogen har haft en plattform, de eventuella motsättningarna har lyfts fram och man har varit fräck i sina diskussioner på ett konstruktivt och bra sätt. Att man skapar en arena för dialog som både har en geografisk, konstnärlig och framåtblickande dimension är viktigt. Det hade man inte riktigt förr, det är modellens stora fördel. Man kommer inte att säga i framtiden att pengarna var modellens stora framgång utan det är just dialogen med många nya parter, men det stora är att man försöker fånga in det civila samhället. Och det har vi inte mer än påbörjat. Så det här är en spännande arena för kulturpolitisk dialog och debatt. Yngve Petersson: Alla kommuner svarade när kulturplanen var ute på remiss, det är ett positivt tecken på att alla vill vara med och påverka. Sedan är det en stor utmaning för oss att genomföra dialog och samverkan på alla olika sätt. Det är klart att de vill ha ännu mer inflytande, alla vill ha en direktrelation med regionen för att visa hur duktiga de är, och det är en utmaning för oss; det är lätt att säga samverka, men att göra det sedan kräver lite tid. Hur har processen gentemot staten fungerat? Gösta Bergenheim: När vi startade processen trodde vi att vi skulle få mer frihet. Vi hade dialog med Kulturrådet vid ett par tillfällen, det blev bättre men det finns utvecklingspotential. Det finns möjligen en misstänksamhet att den regionala nivån inte kan sköta den här verksamheten. Kent Ögren: Det fanns många synpunkter under resans gång, men vi från Norrbotten som inte är vana vid att någonsin få som vi vill, tyckte att dialogen fungerade allt bättre över tid. Sedan kan man fundera över nivån på detaljeringsgraden. Det gick snabbt och kom hastigt på, jag tror alla har fått jobba skjortan av sig för att få fram dokument som bär, jag tror att man kan utveckla modellen och framför allt samtalsformen. Janica Sörestedt: Lokalt måste vi jobba mycket på formen för hur vi får in allas åsikter och önskemål i modellen. Jag tycker vi har en bra relation till Kulturrådet och att vi blir bra behandlade, men lokalt måste vi fundera på hur man gör för att alla ska känna sig involverade. Det är inte helt entydigt vem som omfattas av modellen. Monica Haider: Processen har höjt medvetandegraden hos ett större antal politiker. De vet nu vad samverkansmodellen är och de pratar kultur på ett annat sätt. Vi har fått mer

4 fokus på kulturen. I en kort kommentar konstaterade Keith Wijkander att synen på kultur ändras i ett samhälle som förändras. Övergången från ett tidigt till ett mer utvecklat tjänstesamhälle innebär en vidgad syn på vad kultur är och ett steg bort från en kultursyn som successivt blivit allt smalare, och därmed marginaliserande, under de senaste decennierna. Stark ambivalens är typiskt för ett övergångsskede. Ångesten över att ta steget ut i det okända är stark, man är rädd att förlora makt och inflytande. Människor får sin kompetens ifrågasatt och måste lära sig något nytt. Keith Wijkander pekade ut två faror med samverkansmodellen: Den ena är att ni som tar över stafettpinnen inte ser eller uppfattar den vidgade bilden av kulturen, utan att ni blir små regionala kulturråd, som gör precis på regional nivå det som Kulturrådet redan gör på nationell nivå. Om det blir så, då tror jag nästan att är lika bra att Kulturrådet fortsätter i den form den haft. Den andra faran ligger i diskussonen med kultur, sysselsättning och arbetstillfällen. Det är naturligtvis bra om kultur kan generera sådant, vem kan ha något emot det? Men det finns en skillnad; vi diskuterar inte kulturfrågor, vi försöker inte utveckla kulturliv och växa som människor för att det ska leda till ökad sysselsättning, utan tvärtom. När vi får kulturella perspektiv, när våra sätt att organisera oss, tänka och uppfatta oss själva, förnyas, blir dynamiska och växer, då kan man vara ganska säker på att vi också får fler sysselsättningstillfällen. Vad krävs för att modellen ska stärka kulturen, att potentialen tas till vara och fungerar som drivkraft i samhällsutvecklingen? Lars Nordström: För det första: mer resurser. Och för det andra: de flesta kulturpolitiker är hedervärda människor, men inte tillräckligt djärva för att ta debatter med experter i kultursektorn. Vi behöver ett ökat självförtroende inom kulturpolitiken; resning i kroppen, lite kulturpolitiskt mod. Sedan tycker jag att man ska avdramatisera kulturområdet, säga att detta är en del av välfärdssektorn. Kent Ögren: Jag har inte alltid en känsla av att det är mer pengar som löser problemen. Jag har en känsla av att vi behöver en mer grundläggande diskussion i respektive region för att hitta de här värdeskapande funktionerna som kulturen ger. Där känner jag att jag har något att göra, att skapa forum för de lokala politikerna för utveckling av kulturen, att skapa bredare kunskap och insikt om det värdeskapande som kulturen ger. Monica Haider: Mer medel var något som SKL drev mot regeringen, att vi tycker att det ska vara mer pengar för att modellen ska lyckas bättre. Sedan tror jag att modellen i sig innebär att man använder de medel man har på ett bättre sätt, även om det inte genast sker revolutionerande ändringar. Jag tror att mer pengar in i modellen skulle göra den mycket bättre. Yngve Petersson: Samverkansmodellen är ett sätt att använda de pengar vi har, men det är klart att det hade varit smart att pytsa in lite extra för att få extra fart i början. Sedan gäller det ju att få in kulturen i vardagen på alla nivåer, det är verkligen en regional utvecklingsfaktor som är viktig.

5 Vilken roll ska staten ha framöver för att passa modellen? Monica Haider: Från SKL:s sida tycker vi att Kulturrådet borde understödja regionerna i deras arbete mer än man gör idag. Men också att de fria kulturstöden och andra medel, borde in i modellen. Och att regeringen förtydligar Kulturrådets uppdrag. Lars Nordström: I samhällsdebatten allmänt så har vi under lång tid haft en tendens att ägna mindre kraft åt utveckling än åt utvärdering. Allt fler skriver rapporter om vad man har gjort, i stället för att tänka på vad man ska göra. Det här är en fara även i samverkansmodellen. Mitt intryck är att det finns en för stor vilja från statsmakterna att utvärdera modellen och hur pengarna går, än att syssla med utveckling. Jag skulle vilja se Kulturrådet som utvecklingsmaskin i stället för utvärderingsmaskin. Vi behöver hela tiden ha utveckling, internationella överblickar, stimulans och pushar i stället för att det ska komma pekpinnar efteråt. Våra misslyckanden identifierar vi själva och kulturen ska innehålla misslyckanden, risker måste man ta på det här området. Om samverkan ska lyckas och kulturen få en större plats i samhällsutvecklingen, vad ska då förbättras, förändras eller förtydligas framöver? Yngve Petersson: Att det blir en tydlig dialog mellan region och staten, att de tänker över vad samverkansmodellen betyder för dem. Gösta Bergenheim: Jag instämmer i vad Lars sa innan om Kulturrådets roll. Lars Nordström: Det viktigaste är att vi tycker det här är bra, att vi har en positiv inställning till framtiden. Nu har vi den här modellen, och nu gör vi det bästa vi kan av den. Monica Haider: Att Kulturrådet ska understödja regionerna på ett bättre sätt. Janica Sörestedt: Man måste reda ut begreppen om vi ska kunna utveckla modellen, lite mer ordning och reda så att alla känner sig trygga, det är då vi kan lyfta. Kent Ögren: En tydligare roll från statens sida blir värdefullt framöver. Västra Götalandsregionens och Region Skånes två olika seminarier/ debatter var några av de mest välbesökta av Kultur i Almedalsarrangemangen

6 Kan kulturen stödja skolans läroprocesser? Arrangör: Västra Götalandsregionens kulturnämnd Datum: 5 juli 2011 Plats: Joda Kök & Bar Publik: cirka personer Medverkande: Mikael Alexandersson, dekan, professor utbildningsvetenskapliga fakulteten på Göteborgs universitet, Lotta Brilioth Biörnstad, koordinator Barn och ungdomsfrågor, Kulturrådet Jascha Marteleur utbildningschef, Angereds stadsdelsförvaltning, ett av fyra pilotområden för projektet KLIV 2.0., Eira Högforsen, regionutvecklare kultur med ansvar för målgruppen barn och ungdom, Västra Götalandsregionens kultursekretariat Moderator: Pia Wretlind, projektledare KLIV 2.0 Mikael Alexandersson berättade varför vi får en bättre skolan med mer kultur. Seminariet lockade en stor publik till Joda Kök & Bars innergård. Inledning Annelie Stark, kulturnämnden hälsar välkommen. Pia Wretlind, moderator presenterar seminariet som inleds med visning av Daniel Widfeldt Lomås kortfilm Skolan dödar motivationen. Filmen, som är gjord av en ung kille från Borås, ger en tankeväckande bild av vilken betydelse förmågan till kreativt tänkande har för barn och ungas framtid. Bättre skola med mer kultur Mikael Alexandersson, dekan, professor utbildningsvetenskapliga fakulteten på Göteborgs universitet Mikael inleder med att kommentera filmen som har visats: det kanske är lite starkt att säga att skolan dödar motivationen men däremot tar den inte tillvara på motivationen. Han fortsätter med att kommentera sin egen seminarierubrik; mitt påstående; Bättre skola med mer kultur är inte något som jag gjort någon klinisk forskning på, men jag är övertygad om att skolan tjänar på mer kultur. Mikael fortsätter att prata om människans grundläggande behov av att vara med och omskapa verkligheten och även omforma verkligheten. Motivationen dödas när man inte får

7 vara med och skapa sin verklighet. Om vi utestänger förmågan att skapa vår omvärld utestänger vi något som finns djupt rotat i oss själva. Ungas närvaro och beteende på nätet handlar mycket om att skapa och omforma verklighet. På vilket sätt använder vi kulturen för att skapa mening för barn och unga i skolan? Vi måste erbjuda barn och unga meningsskapande verksamhet inom skolan. Många barn och unga ser inte bild, drama, musik som språk. De flesta ser bild som dekoration och inte något som kan hjälpa dem att förstå/berätta. Han avslutar med att prata om hur kulturaktörer kan göra skillnad och hur. Han presenterar fyra olika sätt som kulturen spelar och kan spela roll i skolan. Lärande om kultur = åskådare (räcker inte) Lärande i kultur = aktör (räcker inte heller) Lärande med kultur = illustrerar, levandegör Lärande genom kultur = undersöker med kulturen som medium Västra Götalandsregionens projekt KLIV 2.0 måste förhålla sig till de här sätten. Mikael ger också ett lästips: John Dewys Democracy and Education. Boken borde läsas som bibeln av alla som jobbar med de här frågorna. Presentation av KLIV 2.0 Eira Högforsen, Västra Götalandsregionens kultursekretariat Eira har jobbat inom området kultur, barn och unga i snart 30 år och berättar att hon har varit med i fler olika försök från kultursektorn att hitta samarbeten med skolan. Vi har missionerat och subventionerat vilket i och för sig är både bra och viktigt säger hon. Men det har ofta aldrig blivit mer än ett projekt. Nu gör vi ett försök till. Processens utgångspunkt är att skapa en undersökande arbetsprocess med skolan och inte sitta i våra egna kulturinstitutioner och försöka tolka hur kulturen kan samverka med skolan. Det är ett lärande genom samverkan som ska pågå i två år. Fokus kommer att ligga på kulturarv, arkitektur, design och bild. De är områden som är enkla för skolan att jobba med det är bara att öppna dörren så finns det där. Processen handlar också om att titta på vilka samarbetspartners som finns nära för att inte gå över ån efter vatten. Den syftar också till att titta på hur alla de resurser som finns samlat från regioner, stat och kommuner kan användas bättre och i samverkan med varandra. Totalt handlar det om miljoner i Västra Götaland. Frågor som processen ställer sig; använder vi pengarna till rätt saker? hur fungerar kommunikationen hittar vi kanalerna till varandra? Inom KLIV 2.0 har Västra Götalandsregionen gjort avtal med fyra skolor som vi ser som forskningsstationer. På varje skola ska det vara med minst tre lärare och en engagerad rektor som ingår. Pia Wretlind, projektledare KLIV 2.0 Pia tillägger att hon ser en otrolig kompetens både inom skolan och kultursektorn på området men att det saknas samordning. Det finns också ett slags strukturarv både inom skolan och kulturen som kan motverka samverkan. I KLIV 2.0 kommer man att jobba med båda dessa frågor och fokusera på att arbeta med helheter. Elevernas delaktighet har en given plats. KLIV 2.0 vill skapa kulturkapital på skolorna där kulturen blir en del av skolans planering och mål och utvecklar ett lärande genom kulturen. Det estetiska

8 perspektivet är tydligt i den nya läroplanen, Lgr11. KLIV 2.0 arbetar med de processer som forskningen visar på är bra för lärandet. Jascha Marteleur, utbildningschef, Angereds stadsdelsförvaltning, ett av fyra pilotområden för projektet KLIV 2.0. När Pia sökte upp mig var min ärliga reaktion inte ett projekt till. Men när jag förstod att metoden är att jobba med lärande med kultur och lärande genom kultur lät det som en mer framgångsrik väg att gå. Det är också viktigt att det är en process och inte ett projekt. Vi kommer bland annat jobba med frågan hur man kan jobba med kulturarv i en stadsdel som är så präglad av mångfald som Angered är. Lotta Brilioth Biörnstad, koordinator Barn och ungdomsfrågor på Kulturrådet Lotta pratar om att ett område som hon upplever kan utvecklas är delaktigheten. Till exempel är det en del av nationella Skapande skola i vilket elever ska vara delaktiga när man ska göra en handlingsplan för kulturen i skolan. Hos säger också att det är viktigt att kulturen inte blir roliga timmen. Avslutning Efter att de medverkande hade gjort sina inlägg och dikuterat sinsemellan blev det publikfrågor och diskussion. I slutet av diskussionen berättar Ulla Wiklund som har lusläst den nya läroplanen berättar att den tydligt betonar det estetiska perspektivet. Varje ämne ska ha ett estetiskt perspektiv. Det bådar gott för framtiden men samtidigt säger hon att det måste inplementeras hos rektorer och andra i beslutsfattande positioner för att göra någon verkan. Efter de avlutande orden från panelen och publiken blev det en del eftersnack och flera intresseanmälningar om mer informaiton om projektet KLIV 2.0

9 På väg mot en nationell kulturpolitik? Arrangör: Västra Götalandsregionens kulturnämnd och Region Skånes kulturnämnd Datum och plats: 6 juli, Länsteatern, en del av Kultur i Almedalen 2011 Medverkande: Berit Högman (S), ordförande, riksdagens kulturutskott, Kennet Johansson, generaldirektör Statens kulturråd, Anders Flanking, centerpartiets kulturpolitiska talesperson, ledamot i riksdagens kulturutskott, Annelie Stark (S), ordförande, Västra Götalandsregionens kulturnämnd, Yngve Peterson (MP), ordförande, kulturnämnden Region Skåne, Anita Bergenstråhle-Lind, biträdande avdelningschef samhällsavdelningen, Riksantikvarieämbetet. Samtalsledare: Calle Nathanson, Sveriges kommuner och landsting. Publik: drygt 120 personer Panelen bestod av kultursamverkansmodellens främsta spelare; ordförande och ledamot i kulturutskottet, kulturnämndsordförande i de två största regionerna, GD för statens kulturråd och en avdelningschef på en stor statlig myndighet. Seminariet inleddes med att varje deltagare fick hålla varsitt tre minuter långt anförande. Anders Flanking: Jag ser samverkansmodellen som ett sätt att få delaktighet, att skapa en nationell kulturpolitik. För mig är nationell, till skillnad från statlig, ett inkluderande begrepp. I den nationella kulturpolitiken ingår alla nivåer, från den enskilda utövaren via den lokala organisationen, det kan vara i civilsamhället eller i kommunen, till den regionala nivån och den statliga nivån. Jag tycker vi har sett ett gott exempel i den region där jag själv bor, nämligen Västra Götalandsregionen, där en del var väldigt skeptiska till att skapa denna region, för att man sa att den skulle bli så stor. Samtidigt skapas en kritisk massa, vilket man inte minst ser på kulturområdet, där jag tror man är en lämplig och möjlig part att jobba med just för att skapa denna regionala kulturpolitik som en del i det nationella. Jag tror vi måste spä på pengarna småningom, det är viktigt för att kunna fortsätta processen. Men jag tror kanske att det legat en poäng i att det inte var det som var huvudmedlet, utan det är att visa att vi genom gemensam planering kan påverka innehållet i det som tidigare på ett bra sätt skötts av Kulturrådet och andra. Att man fått använda processen som sådan för att nå till en gemensam kulturpolitik, mer än att bara rikta in sig på

10 att vi behöver mer pengar. Men det kommer att behövas, det är jag övertygad om, och det är en av de prioriterade frågorna framöver. Berit Högman: Det är viktigt att följa arbetet nu, hur man gör och att man gör på olika sätt, och vad det leder till. Eftersom så stora och muskulösa regioner som Västra Götalandsregionen och Skåne gick först, kan jag inte låta bli att fråga mig vad som hade hänt om vi i stället hade börjat med Västernorrland, Kronoberg och Värmland. Hur hade debatten varit då? För det här är regioner som har automatisk tillväxt i sin befolkning, som inte har riktigt samma bekymmer som många av oss andra har. Det finns en annan dimension också som inte går att jämföra med när vi försökte förverkliga 1974 år kulturpolitik: nu ska regionernas pengar räcka till allt, motorvägar, flygplatser, forskning på universitet och högskolor, fajten om den regionala skattepengen är väldigt hård, särskilt i regioner och län som inte har automatisk tillväxt. Det ställer stora krav, och det kräver starka kulturpolitiker som ser kulturen som en tillgång och inte bara för tillväxt utan för sin egen skull och också i aspektpolitiken. Yngve Peterson: Jag tror att det är viktigt att man samkör sina definitioner av vad menar med saker, innan man överhuvudtaget jobbar med något, att man måste se vilket synsätt man har på kultur. Är kultur tärande eller är det en kraft som kan genomföra något? Det är väldigt viktigt att alla nivåer jobbar mot samma mål, och då ska det vara övergripande mål, inte detaljer. Och att man sedan kan se mångfalden i regionen, hur man tolkar de nationella målen, för det är väl det som är fördelen med samverkansmodellen, att man överlåter en del beslut till de regionala nivåerna, som är närmare dem det berör, nämligen invånarna? Jag tror att det hade varit väldigt smart om man hade ökat resurserna när man genomförde en sådan här samverkansmodell, för att få med sig alla som ännu inte gått med. Och det hade underlättat vårt arbete i regionen med att visa att här händer det saker, det här är något som är positivt. Nu undrar många vad som är skillnaden. Det är viktigt att fundera över vad man vill göra, att man jobbar mot samma mål; statens roll, regionens roll och kommunens roll. Annelie Stark: Självfallet måste man också ta med analysen som presenterades nyligen av Statskontoret, kopplat till kulturen och Kulturrådet och den nationella nivån utifrån samverkansmodellen. Mycket av det som kommer upp i den, avseende rollerna som diskuteras här, finansieringsfrågan, vad som ska ingå i modellen, var vi hittar plattformar där vi tillsammans kan diskutera prioriteringar utifrån, är ju naturligtvis sådant vi måste gå vidare med. Jag tycker det är bra att analysen kommer nu, för den ger en utmärkt möjlighet att diskutera hur vi går vidare. Jag tycker inte att det är fruktbart att diskutera vad som inte fungerar generellt så att man sätter sig i varsitt hörn, vi (vänder sig till Kulturrådets generaldirektör Kennet Johansson) diskuterade det innan vi började seminariet. Det viktigaste för mig och för Västra Götalandsregionen och andra regioner som är inne, är tilliten; vi måste hitta plattformar, arenor, där vi för samtalet, där politiken är med och där tjänstemännen är med. Och där vi känner tillit från båda håll, för det är till sist Kulturrådets styrelse som fattar beslut utifrån de kulturplaner vi jobbar med. Så ska det vara meningsfullt så måste vi känna att vi påverkar och att vi har möjlighet att omprioritera utifrån det som är den givna summan inom områdena därför att det är vi som har den kunskapen. Det är därför samverkansmodellen finns; som ett led i att utveckla hela kulturområdet. Jag vet att det finns kunniga politiker, jag vet att det här lyfts upp i regionstyrelser och landstingsstyrelser, jag vet att i regionförbunden så tas kulturen upp som en viktig och stor fråga. Det måste vi förvalta och därför måste vi hitta sätt att möta varandra. Självfallet är det bra med långsiktig finansiering, självfallet måste vi kunna diskutera om fler områden ska in i samverkansmo-

11 dellen. Och hur ser vi takten på det, eftersom vi måste sörja för att vi känner tillit till att vi har en nationell och internationell utblickspunkt, kunnande på regional och lokal nivå där vi samverkar och också kan lyfta kulturen vidare. Det är det ansvaret vi har tillsammans, och det är där någonstans vi ska fortsätta våra diskussioner. Då undrar jag: var möts du och jag, Kennet, innan styrelsen fattar sitt beslut? (Spontan applåd.) Kennet Johansson: Alla system bygger på tillit, men för att ha bra tillit måste man ha klart för sig hur spelreglerna ser ut. Det har funnits en viss oklarhet i hur spelreglerna ska se ut och det finns fortfarande en oklarhet. Jag skulle vilja börja längst ut i den här kedjan; hur kommer konstnärer och kulturskapare in i processen? Hur garanterar vi att när vi pratar, vi byråkrater och politiker, att det här är förankrat i kulturvärlden? Då går det här hela vägen från kommuner och regioner till staten. Sedan sitter Kulturrådets styrelse och fattar besluten, men det finns andra myndigheter som också sitter med, där vi är en sammanhållande part. Staten, regionerna och kommunerna har organiserat sig i kulturfrågorna på sätt som aldrig tidigare skett. Det är viktigt att det blir ett framgångsrikt sätt att arbeta. Det är viktigt att göra spelplanen på sätt som väl överensstämmer med verkligheten. Vi är inte där än. Vi måste bygga upp system där möjligheten att kommunicera är oerhört stor. Där finns det olika praktiska saker som vi provat och kommer att fortsätta utveckla: videokonferenser, fysiska möten, möten mellan tjänstemän. Samtidigt ställer vi krav på kulturdepartementet som tydliggör hur spelreglerna ser ut. Det finns ett regelverk som vi är tvungna att följa. Statskontorets analys i all ära, men det finns redan saker och ting som är preciserade. Avslutningsvis kan jag säga att om man ska ha en modell som ska gälla så måste modellen gälla hela vägen ut. Det vill säga att de fem första regionerna bör ha ungefär samma förutsättningar som de sista som kommer in i modellen. Anita Bergenstråhle-Lind: Rollerna kommer att förändras successivt, de har redan gjort det och kommer att göra det ännu mer när samverkansmodellen slagit fullt ut. Kulturpolitiken måste bli angelägen för gemene man. Modellen ger möjlighet att fler politiker kommer att jobba med kulturpolitik, fler riktigt bra politiker, det är alldeles nödvändigt. Modellen förutsätter och ger förutsättningar för att de kulturella aspekterna kommer med i andra politikområden, de får större genomslag. Där måste vi alla vässa våra argument för att de ska komma med. För vem kan säga nej till god livsmiljö eller att själv kunna utöva eller ta del av kulturella engagemang? Jag tror absolut att rollerna förändras, jag tror också att vi från den statliga sidan behöver ge mer stöd och stimulans till regionerna, till landstingen och länsstyrelserna vad gäller till exempel utvecklingsprojekt och samverkan. Vi behöver jobba mer med uppföljning av lagtillämpning, metodtillämpning och forskning. Samspel och samverkan är viktigt, det kommer att krävas mer av sådant mellan den statliga och regionala nivån. Det behövs en mer strategisk och offensiv roll för kulturpolitiken, den måste ses i ett sammanhang i samhällsutvecklingen som sådan och inte ligga i en egen bubbla. Den nationella överblicken är naturligtvis viktig för oss på den statliga nivån. Vilken sorts överblick ska vi ha? Den ska inte vara detaljerad, utan snarare på en strategisk nivå. Men för att få de sakerna måste man samverka och hitta gemensamma utvecklingsprojekt som för kulturpolitiken framåt. Är samverkansmodellen en kulturpolitisk reform, är den konstpolitisk, eller aspektpolitisk? Berit Högman: Jag vill inte svara på frågan, men jag kan berätta att jag har ställt den till kulturministern som sa att detta är ingen ekonomisk utan en demokratisk reform. Så det som är den största förtjänsten är att skapa större delaktighet, kulturen blir alltid större än

12 delarna och det är en stor poäng som vi inte ska förringa. Jag är bekymrad för folkbildningen, för den är grunden för mycket av kulturutövande och -konsumtion. Det finns kommuner som nollat sina anslag till folkbildningen. Vad händer på den nationella nivån när alla fattat de egna besluten och vi märker att det finns vita fläckar på kartan? Tänk om Västerbotten och Värmland kommer fram till att de inte har råd att driva Norrlandsoperan och Värmlandsoperan, då står vi utan opera utanför den stora staden. Ska vi då säga att har demokratin sagt sitt, folk får väl se opera på digitaliserade biografer i Skoghall och Vindeln? Anders Flanking: Det är viktigt att det finns någorlunda samma möjligheter över hela landet. Jag tror att det här alltid måste lyftas och bli en strategisk utvecklingsfråga. Det var först när man såg ett operabygge i Göteborg som en strategiskt viktig fråga, som det började det röra på sig. Jag tror man måste se dessa frågor som viktiga på den nivån. Det gör också att det är lättare att diskutera det här med kulturplaner och se att de blir viktiga strategiskt. Yngve Peterson vänder sig till Kennet Johansson och ställer en fråga som anknyter till dennes inledande anförande: Du säger att ni måste bygga upp system för dialog. Vi måste väl först veta vad vi ska prata om, men telefoner, internet och tåg finns ju, så vi kan väl ha våra möten ändå? Är det inte viktigt att vi nu tittar på hur det har gått för de fem pilotlänen innan vi öser in alla andra i samma modell och sedan konstaterar att det var dåligt från början? Kennet Johansson: Det handlar mer om att när man gjorde undersökningen i samverkansmodellen så kom man fram till at det fanns brister hos regionernas i att förstå den nationella processen, och tvärtom. Och det är det jag menar med att bygga system, att vi ska ta hänsyn till varandras politiska processer och se till att vi i lugn och ro får en ordentlig diskussion innan besluten fattas. Om det är en konst- eller kulturpolitisk reform,eller om det handlar om aspektpolitik; givetvis är det en blandning av alla tre. Min reflektion är att det vore märkligt att ha en nationell kulturpolitik som inte omfattades av nationen, att vissa regioner inte skulle stå bakom en nationell kulturpolitik. Vi måste forma den tillsammans i dialog. Det finns ett jättevärde för demokratin och det öppnar samhället att de här frågorna hanteras på ett bra sätt. Nästan 96 procent av pengarna i samverkansmodellen kommer från Kulturrådet förändras ert uppdrag och i så fall hur? Kennet Johansson: Vi har börjat göra om vår organisation för att jobba gentemot samverkansmodellen. Rollen är ju bland annat att lyfta frågor som ligger utanför de regionala frågorna. Vi kan ta minoritetsfrågor till exempel: minoriteternas kulturfrågor, var ska de hanteras? Den fria kulturen, utvecklingsmedel och skapande skola, plus litteraturen ligger också kvar på Kulturrådet. Man kan diskutera om det ska eller inte ska göra det. Det är också en fråga om tillit; ska man säga att vi fasar över alla resurser och pengar som finns på nationell nivå, så kommer allt att bli jättebra? Det tror inte jag, ärligt talat, och jag tror inte det finns någon som tror det. Sedan kan man säga att alla här är överens om att systemet skulle fungera ännu bättre om det fanns en och annan krona förutom de gängse pengarna, alla här har påtalat det och vi har äskat de pengarna (60 miljoner extra för 2012). Moderator Calle Nathanson vänder sig till Anita Bergenstråhle-Lind från Riksantikvarieämbetet och frågar vilka som, enligt henne, ska ta ansvar för de enskildheter som särskilt framhålls i samverkansmodellen: allas möjligheter att delta i kulturlivet, mångfald, internationalisering, kulturarvet, etc?

13 Anita Bergenstråhle-Lind: Alla måste naturligtvis ta ansvar för alla bitar samtidigt, men på olika nivåer och kanske i olika omfattning, men självklart ska alla ta ansvar, så det tycker jag är lätt att svara på! Och just kulturarvet? Anita Bergenstråle-Lind: Det är allas ansvar att det är en mångfald av kulturarv som lyfts fram och att det är det man satsar på. Annelie Stark: Jag måste replikera på vad du säger, Kennet. Det finns ingen runt det här bordet som har bilden av att den nationella sidan inte ska ha någon roll, jag tycker du uttrycker det så. Vad som behöver göras är helikopterperspektivet, där det finns en nationell och internationell utgångspunkt, som ni ska vara understödjande och förmedla kunskapsmässigt till oss. Det är där vi ska mötas i diskussionen, med den kunskap vi har regionalt och lokalt, det är där samtalet ska vara, och där tycker jag inte du är i din diskussion och där vill jag att du ska vara. Därför ska vi naturligtvis fortsätta de här diskussionerna. (Applåd.) Kennet Johansson: Du har en massa åsikter om var jag ska vara, det är okej. Men frågan var vilken roll Kulturrådet ska ha i framtiden. Då säger jag återigen att man måste ha en nationell kulturpolitik som omfattar hela befolkningen inklusive politiker. Där kan man säga att det internationella spåret, ska det vara Kulturrådets roll att jobba med den frågan? Ja! Men det är även regionernas för de flesta har någon typ av sådana projekt. Modellen går ut på att regionerna ska få göra egna prioriteringar, men hur mycket asymmetri kan man tillåta? Berit Högman: Jag tänker mycket på det. På alla politikområden så finns det vi och dom, men här blir det tydligt att när portföljen ska genomföras i Stockholm kan jag konstatera att det finns väldigt mycket som staten finansierar där som den aldrig skulle gjort om det låg annanstans. Om vi tar Skapande skola så är systemet byggt på att skolor själva söker pengarna. Det betyder att det inte finns garanti för att det är de barn som bäst behöver kultur via skolan, som får det. Det kan i stället vara de mest välsituerade områdena, där föräldrarna skjutsar barnen till teatern, som får mest av pengarna från Skapande skola. Det är inte systemet som avgör om vi lyckas nå ut med kultur t ill människor, utan det är viljan. Kulturutskottet var i Norge och studerade deras skolesekk. Där har man lagt ansvaret på regionerna för att de i sin tur skapar program som skolorna har dragningsrätt på, och de når fler barn och ungdomar. Det finns ingen optimal organisatorisk modell, utan det är målen som måste var avgörande. Så jag kan inte svara hur olika det får bli, men jag kan säga att jag skulle reagera väldigt starkt om fler områden stod utan anslag till folkbildning, eller om hela län stod utan teater i någon form. Vem bestämmer i så fall vad som är ett tillräckligt mått av kultur? Och vad vill medborgarna vet vi det, Anders? Anders Flanking: Ja, vi önskar ju det, eftersom vi som förtroendevalda Hur mycket asymmetri kan man tillåta?, frågar moderatorn Calle Nathanson kulturutskottets ordförande.

14 hoppas att vi speglar medborgarnas uppfattningar. I princip kan man säga att det är väljarna som avgör hur mycket man vill satsa på kultur. Tycker de att det är viktigt så väljer de politiker i sina kommuner, regioner eller landsting som de tycker är lämpliga att driva de frågorna. Det är det enkla, principiella svaret. Men praktiken är inte alltid sådan. Många gånger är det ju så att pengafrågan kommer in och då säger man att det finns annat som har högre prioritet. Jag hade en sådan diskussion med en person häromdagen: jag sa att man kan fylla hur mycket pengar som helst inom vård, skola och omsorg, men det finns andra områden som måste till för att se helheten i vårt samhälle, när det gäller att skapa värderingar. Jag är orolig att diskussionen ska handla om att bara för att ett landsting är litet, så har man lite pengar. Halland är ett exempel på en liten region med rätt gott om pengar, så det hänger inte alltid ihop. Det är inte alltid de fattigaste kommunerna som går ur sitt åtagande när det gäller folkbildningen. Möjligtvis är de snåla, eller åtminstone prioriterar de fel. Det är inte alltid det hänger ihop med det, och då är det upp till väljarna i den kommunen, det landstinget eller den regionen att välja de politiker som de tror företräder dem bäst. Är kultursamverkansmodellen, som flyttar besluten närmare väljarna, en garanti för en dialog om vilken kultur medborgarna vill ha? Anders Flanking: Det är det vi önskar och det borde vara lättare med den modellen, för tanken är att komma närmare medborgarna och att man inkluderar kulturlivet i övrigt. Logiken säger att det borde vara lättare att ta upp vad väljarna tycker, även om det kan innebära att det blir vissa skillnader, det är en del av mångfalden. Självklart är det olyckligt om det blir för stora skillnader, men vi brukar hitta en modell för utjämning. Kennet Johansson: Man måste vända på frågan om skillnaden kan bli hur stor som helst mellan regionerna. När det gäller Skapande skola räknar man pengar per elev, men när det gäller stödet till konst och kultur kan man inte göra på det sättet. Norrbotten och Gotland kan inte ha samma förutsättningar som Västra Götaland och Skåne: det är avstånd, geografi, kostnader förknippade med att vara en ö och det är också befolkningsunderlaget som gör att man kan bygga upp en kritisk massa till en föreställning och på det sättet få extern finansiering. Man måste vara klar över att det här är sofistikerade system som är relativt enkla att riva sönder och fruktansvärt kostsamma att bygga upp. Med det försöker jag inte försvara något bestående, utan jag försöker säga att när man bestämmer sig för att göra nya saker och ting, så behöver man inte börja med att säga att allt det gamla är dåligt. I de utredningar som gjorts kan man läsa mellan raderna att vi har lyckats komma så här långt i Sverige trots att man har en kulturpolitik, och då blir jag rätt frågande. Har man lyckats så här bra i det här landet, så är det väl tack vare en bra och intelligent konst- och kulturpolitik! Det finns ett förakt för det som har funnits ett tag och som har bevisat sin kvalitet. Finns det ett statligt konstpolitiskt ansvar att se till att det finns något på den vita fläcken som ni ser i ert helikopterperspektiv? Kennet Johansson: Ja delvis, jag ser konst och kultur som något som ska komma alla medborgare till del. Och då ska det inte vara baserat på var vi bor, det måste finnas en utjämningsfaktor inom en nation. Yngve Peterson: Vi måste ha en politisk infrastruktur för boende, skolor arbete, och givetvis måste kultur vara en del av det också, det är inget separat utan en naturlig del. En sak som förundrar mig nu när det pågår en diskussion om regionindelningar, är att man kan skapa en regionindelning som inte sammanfaller med samverkansmodellen. Där undrar jag hur man tänker nationellt, har ni funderat kring det här?

15 Kennet Johansson: Som svar på din fråga: jag tror att den här uppdelningen som finns i landet inte kommer att vara hur länge som helst. Inom en snar framtid kommer vi att se nya konstellationer med större regioner, men man kan inte ta hänsyn till en region förrän den är skapad. Anita Bergenstråhle-Lind: Jag tror att det är svårt att formulera ett mått, att man ska ha ungefär 6-8 skivor bröd per medborgare och dag. Rimligtvis borde det bli mer demokratiskt eftersom besluten ligger närmare medborgarna. Sedan finns det rättviseaspekter, som Berit var inne på, men det är ju något som ni politiker på alla nivåer måste hålla lite koll på, och naturligtvis även vi tjänstemän på den statliga nivån. Panelen får svara ja eller nej på korta frågor, bland annat: Ska det finnas ett länsmuseum, en länsteater och en länsmusik i varje region? Riksdagspolitikerna svarar ja, övriga svarar nej. Rikspolitikerna får dock möjlighet att nyansera sina svar: Anders Flanking: Det är klart att man ska bestämma det på den egna nivån, men den politik man har i ett politiskt parti genomsyrar de beslut man fattar i en region, de lever inte ett eget liv. Där är det min uppfattning att man bör arbeta för att ha den här typen av möjligheter. Man kan lösa det på olika sätt och vill man inte ha det så är det klart, då är det ju så. Berit Högman: En länsteater ser väldigt olika ut i dag, det kan vara en musikteater eller en talteater. Då kommer jag tillbaka till att det viktiga är att människor på någorlunda lika villkor har tillgång till teater, musik och konsterna. Själva infrastrukturen är lika självklar som att bussen och tågen går. Vill ni andra som var emot det här kommentera, Kennet till exempel? Kennet Johansson: Jag tycker inte att varje region måste ha ett länsmuseum, man kan tänka sig att tre regioner delar på ett länsmuseum, eller att en region har tio länsmuseer i en region. Det är regionernas sak hur man vill forma det, samtidigt som det måste finnas någon sorts minsta nivå för att man ska få bidrag. Ska Sverige ha en kulturlag? De fyra politikerna på scenen låter dock bli att svara, de väljer att inte hålla upp någon av de röda och gröna pappersarken, som symboliserar nej respektive ja. Lätt pressade av moderator Calle Nathanson svarar de ändå: Berit Högman: Jag säger: inte än. Men jag befarar att vi snart behöver det. Jag tänker att kultur ska vara en del av allemansrätten i vårt land. Samhällsinsatsen i all kultur som finns, måste finnas där för att säkerställa den här allemansrätten. Och jag är lite bekymrad. Om skillnaderna blir för stora i tillgången till kultur, om för många kommuner drar ned på folkbildningen, eller om för mycket tas bort, då får jag lust att lagstifta, för det är en mänsklig rättighet. Annelie Stark: Samverkansmodellen ger politiken möjlighet att visa musklerna utifrån sina regionala uppdrag. Så mitt svar är tydligt nej. Anders Flanking: Man kan förstås ropa på lagstiftning så fort man tycker att det inte ser likadant ut överallt och man är rädd att man går ner på för låg nivå. Samtidigt tror vi ju på regionerna, på den lokala och regionala nivån, att man klarar av de här frågorna. Jag blir ofta allergisk, det har funnits motioner i riksdagen där man talat om det här med kulturlag, ungefär som om man tror att det ska lösa alla problem, det tycker jag är en misstro mot de

16 som är aktörer och parter i systemet. Yngve Peterson: Jag tror inte alltid lagstiftning är lösningen, utan det finns mycket vi kan göra innan dess i så fall. Kulturnämndens aktiviteter bidrog till att synliggöra Västra Götalandsregionen i Almedalen. Kultur som tillväxtfaktor Arrangör: Svensk scenkonst Medverkande: Rudolf Antoni Datum och plats: 4 juli på Länsteatern, del av Kultur i Almedalen 2011 Seminariet handlade om en ny, färsk rapport Kulturen och staden, som presenteras på följande vis: I takt med en ökad insikt om att arbete och tillväxt idag följer människor har stadens förmåga att attrahera blivit allt viktigare. Idag bor femtio procent av världens befolkning i städerna och en mycket stor andel av världens ekonomiska resurser skapas där. Förväntningen inför framtiden är också att de kommer att fortsätta växa i hög takt de närmaste tjugo åren och att tre fjärdedelar av tillväxten då kommer att koncentreras till de tre storstadsregionerna. Detta innebär utmaningar både för större städer som fungerar som tillväxtcentrum i sina regioner såväl som för mindre städer som ser en negativ tillväxt och avfolkning som hot. Men det innebär också utmaningar för de största städerna där tillväxten skapar växtvärk i form av bostadsbrist, infrastrukturella infarkter, segregation och klassklyftor, brottslighet med mera. Stadens attraktionskraft är absolut avgörande för dess förutsättningar att konkurrera med andra städer om tillväxten, om den bästa kompetensen, om företag i framtidsbranscher och om de mest kreativa innovationerna. För att öka kunskapen om hur städers attraktionskraft fungerar och om hur viktiga olika egenskaper är

17 för en positiv utveckling har ett forskningssamarbete inletts mellan Fastighetsägarna GFR och HUI Research och SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Som ett första led i detta arbete presenteras här den första delrapporten Kulturen och staden. I fokus för denna rapport står vilken roll kulturen spelar för stadens attraktivitet. Hela rapporten finns att ladda ner som pdf via följande länk: Scenkonst på nätet - hur och till vem? Arrangör: Kulturskaparna Datum och plats: 4 juli, Länsteatern Medverkande: Ulf Mårtens, TROMB, Christer Molander, Frekvens produktion, Helena Salomonsson, Riksteater Moderator: Susanne Lindblom, Sveriges Dramatikerförbund Innehåll: Scenkonsten är på väg ut på nätet. Frekvens produktion har precis påbörjat ett projekt med att utveckla en digital plattform för att tillgängliggöra svensk scenkonst via nätet. Här följer några utdrag från diskussionen: I Storbrittanninen är detta redan en verklighet. Man kan gå in på Digital Theather och köpa en teaterföreställning för mellan 6 11 engelska pund. Det finns en liknande sajt för skolorna. Det sker nu en snabb utveckling som gör det viktigt att tänka på vilka möjligheter och vilka problem som finns med att föra in en ny konstform på nätet. Riksteatern: För oss finns flera perspektiv och nya möjligheter. Det är en kostnadsfråga, vi kommer inte längre att ha resurser för att turnera alla föreställningar på det sätt som vi skulle önska. Nätet ger en möjlighet att komma till platser och människor som vi annars inte når ut till. Genom nätet kan vi förlänga teaterrummet på så sätt att man kan se samma föreställning samtidigt i Umeå som i Malmö och diskutera digitalt med varandra i pausen eller senare. Fördjupa teaterupplevelsen genom att samtalet kan fortsätta efter föreställning. Viktigt, inte minst, som pedagogiskt verktyg för skolorna.för samlare, nördar och forskare finns möjlighet att kunna ta del av det smala och lite udda från hela världen. Genom att nätet är globalt kan man skapa mötesrum och speciella forum som ger oss öreställningar och diskussioner från omvärlden. Ger oss också möjlighet att föra ut den svenska scenkonsten. Vem och hur ska det betalas? Teaterförbundet företräder upphovsmännen. Hjälper eller stjälper detta den levande teaterkonsten? TROMB: Tvärtom tror jag att detta sprider och utvecklar teaterkonsten i stället. Men det är viktigt att inse att detta är en ny konstform som skapas. I den processen är det viktigt att den ordinarie personalen på teatrarna har stort inflytande över den konstnärliga utformningen. Att man reglerar skälig ersättning och arbetstid genom avtal. Sedan kommer frågan om vad som är skälig ersättning och vilka nya kompetenser som måste in i arbetet. Hur mycket kommer en bildproducent att styra i förhållande till ordinarie personal? Om man ska behålla

18 kvalitet i produktionerna så måste man inse att digitala sändningar är en kostsam historia. Det är naivt att tro att verksamheten kan komma att klara sig kommersiellt. Det kommer att behövas offentligt stöd för att både utveckla och driva scenkonst på nätet. Andra viktiga aspekter är; Publikens delaktighet. Hur ska publiken kunna göras delaktig? Marknadsföring. Hur ska man klara att synas i bruset av allt som sker på nätet? Kommentarer från publiken; Det som händer i rummet mellan scen och salong, det är teater. Detta är inte teater. Man bör kalla det något annat. TV-teatern gav i alla fall ett socialt utbyte mellan människor på kafferasten dagen efter men det här, det ger inget alls! Kostnaden är enorm. För de som lever i glesbygd är detta en otrolig möjlighet att vara delaktig. Om detta ska ha kvalitet och kontinuitet så krävs politiska beslut och stora ekonomiska satsningar. Den här utvecklingen går inte att stoppa, den kommer oavsett vi önskar det eller inte. Allt var i allmänhet inte bättre förr. Om inte det offentliga satsar så kommer någon annan aktör att göra det. Det behövs en branschstrategi och samverkan mellan olika aktörer, som kanske bör bilda bolag tillsammans. Viktigt att Riksutställningar, Radioteatern och Sveriges Television är med. Kulturpoltikens utmaningar Arrangör: Samarrangemang mellan FAS, Formas, Riksbankens jubileumsfond, Vetenskapsrådet. Datum och plats: 4 juli på Joda Bar och kök Medverkande: Nina Worbs och Pelle Snickars, forskare, Berit Högman, ordförande i kulturutskottet (S), Henrik Toremark stabschef på kulturdepartementet Moderator: Ulrica Knutson Innehåll: Kulturpolitiken står inför stora utmaningar; hur ska kulturarbetarnas försörjas och hur ska kulturen föras ut? Anteckningar från samtalet: Efter en introduktion av Ulrica Knutson startade ett ganska spretigt och ibland spännande samtal som gav fler frågor än svar. Kulturen och dess företrädare finns i allt för stor utsträckning i ett eget isolat och saknar kontakt med övriga samhällssektorer. Märkligt, då allting är kultur och miljö och därför borde naturligt interagera ständigt. Harry Schein föreslog en gång att man skulle starta en mediebyrå med direkt koppling till andra sakområden. Hur ska den nya tidens utmaningar kunna hanteras av ett kulturdepartement? Kulturpolitiken är normativ, så vad ska undvikas och vad ska uppmuntras? Kultur är folkbildning men idag är det mer fokus på de skapade