Karl Ågerup, Institutionen för franska, italienska och klassiska språk, Stockholms universitet

Transkript

1 Karl Ågerup, Institutionen för franska, italienska och klassiska språk, Stockholms universitet Presentation I min avhandling studerar jag förhållandet mellan litteraritet och didaktiskt instrumentell färgning i tolv romaner av tre författare, varav Michel Houellebecq är en. Jag läser Houellebecq som en satiriker i Fredric Bogels mening, dvs utifrån en syn på satir som ett sätt att förhandla med världen i en dubbelsidig process av separation och introduktion. Studien diskuterar relationen mellan det inåtvända och det kommunicerande, växelspelet mellan en personlig och inomverkslig utredning (jfr Richards temabegrepp) och spel mot en värld som läggs fram som föregående de aktuella romanuniversa (en historisk värld med bekanta egennamn och politiska system, etc.). Det följande är en översatt och förkortad version av ett kapitlet «Les choses de Michel Houellebecq» som vill visa hur det personliga/tematiska och det ideologiska/historiekommenterande förenas i romanernas materialism och kroppsupptagenhet. Erotiken och den biologiska determinismen, som av många läsare reduceras till provokativa, närmast paralitterära element, kan också läsas som beståndsdelar i den förhandling med världen som är satirikerns projekt. Citat på svenska har inte hämtats från officiella utgåvor utan ska betraktas som fria översättningar utan andra syften än att återge andemeningen i det franska originalet.

2 Sakerna hos Houellebecq Extension Extension du domaine de la lutte (Houellebecq 1994) Particules Les particules élémentaires (Houellebecq 1998) Plateforme Plateforme (Houellebecq 2001) Possibilité La possibilité d une île (Houellebecq 2005) Carte La carte et le territoire (Houellebecq 2010) Varje kultur behöver ting för att konstituera sig (Brown 2010, s. 62). Människans kulturhistoria från totempålen till mobiltelefonen visar hur objekten formar oss, liksom vi formar dem. Baudrillard (1968, s ) har visat hur arkitekturen förändrats genom tiden för att passa våra behov av att först skyddas, sedan se ut och sist synas utifrån. Familjeporträtt har ersatts av speglar. En människotyp som ville skydda sig och betrakta sin släkt har ersatts av en som vill se sig själv och synas av andra. Genom sakerna kan vi förstå människans karaktär och mänsklighetens utveckling. I litteraturen är sakerna valda och formulerade av författaren. De beskriver därmed ett medvetande: de bestämmer den blick som lagts över dem. Richard beskriver berättelsens tema som en konkret organisationsprincip, ett fast mönster eller objekt kring vilket en värld breder ut sig (Richard 1961, p. 24). Sakerna är det som berättaren betraktar och kontemplerar, skapar genom sin blick, tanke och handling, oavsett om de är artifakter eller naturföremål. Genom sakerna ser berättaren världen och sig själv. Berättandet (och läsandet) uttrycker begär varför man kan säga att sakerna subjektifieras. I det litterära fenomenet är sakerna aldrig döda ting : de lever genom sin förmåga att styra berättelsen. En sak kan inte gå sönder här, och bli synlig på det sätt som en utsliten skruvmejsel blir synlig som ting när dess funktion upphör (Brown 2001, p. 4), för funktionen är inte definierad. Repetitionen av ett ting signalerar besatthet, menar Richard, men viktigare är tingets strategiska position gentemot temat, dess topologiska kvalitet (Richard 1961, p ). De viktiga mönstren (schèmes) finner vi i berättelsens nervpunkter, menar Richard, och de kan, åtminstone hos Mallarmé, formuleras inom ramen för mer eller mindre abstrakta motsatspar. Hos Houllebecq, som jag kommer att visa här, låter sig de viktiga tingen placeras in i motsatsparen varmt/kallt, öppet/stängt, gratis/marknadsfört och i perspektivet av den tematiska paradoxen det greppbara otillgängliga. Innan jag går in på tingen och mönstren måste jag säga någonting om de bärande idéerna i Houellebecqs författarskap. Genomgående i hans romaner är att materien föregår människan. Inte bara på så sätt att människan är materia utan också i en praktisk mening: människan handlar utifrån materiella principer. Den förtvinande kroppen beskrivs detaljerat vid många tillfällen. Berättaren uppehåller sig vid det faktum att människan är nedbrytbar. I Possibilité beskrivs en italienska som ett trevligt arrangemang av pariklar, en glatt yta utan individualitet vars försvinnande inte skulle ha någon som helst betydelse (s. 331). Kroppen är ett centralt föremål vars vätskor nämns och räknas, lemmar och organ beskrivs, analyseras och värderas. Kroppen bestämmer människan, liksom de saker som omringar henne.

3 Låt mig först ge några mycket enkla exempel på det senare. I Extension (s. 102) bestäms människan av bredden på hennes säng. Att köpa en 90-säng är att öppet erkänna att man inte har något sexliv och att man inte har för avsikt att skaffa sig ett i framtiden, medan 140-sängen får en att framstå som småborgerig, snål och inskränkt. Enligt försäljarna, säger berättaren i denna roman, är 160-sängen därför den enda som är värd att ha. I Carte (s. 15) är huvudpersonen, en konstnär, beroende av sin värmepanna. Den är trasig och hans tavlor vill inte torka. Värre är det för den cancersjuka pappan som lider av pertes de matière (s. 211) då hans konstgjorda anus inte fungerar som den ska. Inför tvånget att byta sin konstgjorda anus mot en annan konstgjord anus väljer pappan att anlita dödshjälp. Det är sakerna som leder berättelsen framåt. Åldrandet beskrivs utifrån det kroppsliga förfallet; de hängande rumporna och brösten är en återkommande bild (Extension, s. 112, Particules, s. 59, 74, 142, 151, 170, 181). Särskilt vanlig är den rumpa eller byst som börjat hänga och ska komma att hänga alltmer (jfr. Carte, s. 249). Även mannens förfall beskrivs. Den homosexuella forskaren Desplechin lyckas inte få stånd när han i kikaren betraktar en naken yngling vars organ presterar ett rörande stigande i atmosfären (Particules, s. 19). Det räcker inte med att påpeka ålderdom utan åldrandet illustreras med materiens makt över viljan. Pojkens penis lyfter av sig själv, gamlingens ej, trots att han handgripligen söker erektion. I samma roman är huvudpersonen Bruno mer eller mindre underställd sin penis. Jag tänker inte bara på det faktum att han geografiskt och praktiskt söker sig mot det som får den att resa sig, samt att han tvångsmässigt onanerar på ett kvasiexibitionistiskt sätt (blottaren som inte riktigt vågar blotta sig) utan också på att hans värderingar formas av den egna kroppens brister. Det är när han förstår att hans penis är mindre än genomsnittet som Bruno börjar hata svarta män och skriva rasistiska texter. Materien styr människan. Granger Rémy skriver att mänskligheten hos Houellebecq har passerat marrionettstadiet och blivit en siffra, priset på en bilstereo, en klocka, en månadslön (Granger Remy 2010, s. 223). Människan har själv blivit vara, potentiellt utbytbar mot en summa pengar. Hennes ord är förutsägbara, vilket ger en absurd dialog av meningslösheter dock utan att driva det absurda mot någon annan estetisk poäng än den som visar människans litenhet. Konstnären Jed Martin i Carte ställer de frågor som han tror passar, han vill inte ta reda på någonting eller beröra någon (s. 67). Dialogen leder sällan till någon utveckling hos karaktärerna. Människan sitter fast och hennes ord gör sällan mer än att visa på en bundenhet. Hon är underställd en varukultur och talar som hon lärt sig av reklamen. Här görs ingen skillnad mellan varureklam, debatt och politik: människans idéer, det som fyller hennes huvud och får hennes stämband att vibrera, fungerar på samma nivå som hennes kläder och kroppens utsöndringar. Idéerna och orden är den output som bestämts av kulturens input. När Jed Martin introduceras bland medie- och kultureliten i Paris assimilerar han sig snabbt. Man behöver inte vara brillant, sammanfattar han, det bästa är att hålla tyst, men man måste lyssna med allvar och empati, ibland infoga ett verkligen? ägnat att signalera intresse eller överraskning, eller ett precis färgat av ett förstående medhållande (Carte, s ). Individen infogas i ett sammanhang och anpassar sig. I Particules liknas Brunos skrivande vid djurens ersättningsbeteende (activité de substitution), exemplifierat med den hungriga duvan som tvångsmässigt putsar sina vingar. Bruno, menar berättaren, är ett passivt element i historiens gång (Particules, s. 178). Romanerna skapar alltså ett förtingligande och produktifierande av människan samt en upplösning av subjekt-objekt-relationen mellan berättarmedvetandet och hans värld (jag använder Poulets begrepp conscience narrative, Poulet 1971, s ). Ett fåtal undantagsobjekt skiljer sig ur den kalla massan och tycks medge inträde till ett annat tillstånd, en sorts övermateriellt vara, en lycka. Dessa avvikelser framträder genom sin priviligierade position i de tematiska spänningsfält jag nämnde tidigare. De framträder alltså genom sitt sätt att betydlesemässigt och modalt dra mot en annan pol än de andra sakerna. Till att börja med vill jag nämna bilen, en återkommande och betonad vara hos Houellebecq. Baudrillard påpekar att bilen skiljer sig från andra varor genom sin förmåga att förändra tid-rymdmaterien, en materia skild från annan materia (Baudrillard 1968, s. 94). Att röra sig utan ansträngning, menar Baudrillard, skapar en overklig lycka, en existentiell spänning och en ansvarslöshet. De flesta av Houellebecqs huvudpersoner har en kär bil, ofta tysk eller italiensk. Konstnären Jed Martin i Carte

4 skapar ett verk endast utifrån en Bugatti (s. 199). Bilen fungerar också, vilket Thrift påpekat (2007, s. 81), som en förlängning av kroppen. Det är innesluten i sin perfekt utformade Audi Allroad A6 som Jed Martin förstår att han ska lämna konstnärskulturen (Carte, s. 269). Det är också typiskt att huvudpersonen i Extension förlorar sin bil innan han förlorar förståndet (s. 7-8). Bilen är hos Houellebecq det sista fria rummet, en av de sista zonerna av temporär autonomi som erbjuds människorna (Carte, s. 301). Kartan och konstverket är två ting som det finns anledning att föra samman. Precis som bilen är konstverket både medium och sak i egen rätt. Liksom bilen medger konstverket flykt från den sociala världens ytlighet. Jed Martins konst tycks söka frigörelsen från den sociala verklighetens bojor genom att kopiera denna verklighet och visa på dess enformighet. Först då världens allmänna torftighet blottlagts genom upprepade exempel kan subjektet nå ett annat vara. Som student tog Jed Martin foton i syfte att skapa en uttömmande katalog över industriålderns objekt (Carte, s. 41). Som för att betona att även konstverket är material preciserar berättaren vilken sorts hårddisk dessa fotografier sparats på. Senare i karriären avbildar konstnären världens yrken, kartor, leksaker och plantor enligt en postmodern devis som formuleras i romanen och ger den sitt namn: kartan är intressantare än territoriet (s. 82). Det är i konstverket, i avbildningen, som världen får mening och blir hanterlig. I rått tillstånd är den bara våldsam och absurd. Nu leder inte Jed Martins skapande till någon lycka eller förlösning, åtminstone inte för honom själv. Hans sista konstverk visar hur växtvärlden överlever människan. Sista meningen lyder: Vegetationens triumf är total (Carte, s. 428). Den andres kropp är hos Houellebecq ett maktcentrum; den är det som styr människan, ett objekt som sätter henne på vänt (cf. Brown 2010, s. 68). Houellebecqs karaktärer är upptagna vid den andres kropp, oavsett om den fungerar som sexuellt subjekt eller åldrande objekt. Den andres kropp är alltså minst lika mycket framställt som subjekt. Den som vill äga en annan kropp är själv ägd av det begär som den andres kropp framkallar. Merleau-Ponty (1945, s ) visar att kroppen utgör existensens aktualitet på samma sätt som talet uttrycker tanken. Det går inte, enligt Merleau-Ponty, att skilja sexualiteten från andra drifter, eller bestämma en handling som sexuell eller icke-sexuell. En människa utan sexualitet är lika främmande som en människa utan tankar. Houellebecqs huvudpersoner är antingen upptagna av sex och tankar på sex, eller lever ett liv i stort sett utan sex. Det finns för dessa romaners huvudpersoner inga mellanting: det vore dem främmande delar upp sina liv i yrkesliv, socialt liv och sexliv, till exempel, vilket aktualiserar Merleau-Pontys teser. Vid läsningen tänker man osökt på Houellebecqs utbildning till agronom: jämförelserna mellan växt och människa är många. Hos växten är sexualitetens närvaro självklart obruten. Att beskriva människans sexualitet är ofrånkomligt om man vill säga att människan liknar en växt. Romanernas perspektiv blir här manligt och biologiskt, eller biologistiskt om man så vill. Den kvinnliga kroppen är bärare av lyckomöjligheter, den är berättarmedvetandets självklara uppmärksamhetscentrum. Kvinnokroppen är anledningen till att männen bygger muskler, gör karriär, köper kläder. I första hand är det vaginan som åtrås, den intar genom hela författarskapet (Carte undantagen) en priviligierad position som förmedlare av värme och lycka. Det mest enträgna språkröret för vaginans dominans är Bruno i Particules. Genom hela livet snurrar han runt kvinnors sköten, vars dragningskraft och förädiska tillgänglighet spökar för honom redan i ungdomen (Particules, s. 60): Bruno se branlait trois fois par jour. Les vulves des jeunes femmes étaient accessibles, elles se trouvaient parfois à moins d un mètre ; mais Bruno comprenait parfaitement qu elles lui restent fermées : les autres garçons étaient plus grands, plus bronzés et plus forts. De unga kvinnornas vaginor är «accessibles», de befinner sig ibland på ett avstånd som understiger en meter, men Bruno förstår att de inte ska öppna sig för honom. Andra pojkar är längre, brunare och starkare. För att gå före i kön, åtminstone i småborgerliga miljöer, behöver Bruno köpa kostym och slips, en bil (ibid.). Han behöver förklä sig, något som inte gör honom avvikande från massan, tvärtom. Människan i allmänhet gör sig till det är vad hela spelet handlar om, tycks berättaren resonera. Mannen är inte bättre än kvinnan. Han arbetar med andra attribut. Bägge könen är subjekt och objekt i det sociala spelet där kulturella evenemang och shoppinggallerior är integrerade arenor.

5 Inte heller hororna objektifieras mer än någon annan; de talar, har ideer, känner lust, stoppar pengar i fickan (Plateforme, s ). Värmen finns i skötet, men inte bara där. Värme, verkar det som, är viktigt i sig, kanske i egenskap av avvikande kvalitet, och som energiförmedlare på ett biologiskt plan. Det förefaller inte vara någon tillfällighet att varmvattenberedaren är central i Carte (s , 367, 398) eller att radiatorn tar plats i Particules (s. 162, 166). De är, liksom kvinnan, bärare av värme. De är också slutna och otillgängliga för berättaren. I Carte (s ) görs ett nummer av att det är svårt att få tag i någon som kan laga den trasiga varmvattenberedaren. Houellebecqs huvudpersoner dras liksom de flesta växter mot varma klimat. Redan debutromanen Extension slutar i en vårvarm skog. Först där ser berättaren att det finns möjligheter (s. 155): On est bien, on est heureux ; il n y a pas d hommes. Quelque chose parait possible, ici. On l impression d être à un point de départ.» Sedan stängs dörren åter, men det är ändå intressant att den öppnas i ett varmt klimat. Även i Particules och Plateforme sker det behagliga i värmen : huvudpersonerna finner lyckan på stränderna vid Cap d Agde eller under Thailands sol. När Bruno träffar Christiane på en naturistcamping känner han inte fjärilar i magen eller någon annan nervös lyckokänsla, nej, han blir plötsligt mycket varm (s. 139). Tillsammans söker de sig ständigt till varma platser. Där det är varmt, är de lyckliga. Kylan är under kontroll, till exempel i form av iskuber som Christiane hämtar i frysen (s. 223). Värme förknippas också med generositet och kostnadsfrihet. Solen är gratis, och tycks inspirera människorna att bjuda på sina kroppar. Partnerbyte är en återkommande aktivitet som skänker huvudpersonerna lycka. Detta visar också att skötet inte eftersöks i egenskap av ingång till en viss enskild människa. Helst ska många olika vaginor penetreras. Som figur betraktad ska vaginan alltså uttrycka någonting mer allmänt och existentiellt. Det varma och öppna medger en uppkoppling mot någonting som annars är stängt. Slidan är främst inte prioriterad för att den kan omsluta penis och framkalla orgasm, utan för att den ger access till världen. Först i åtnjutande av skötets värme kan Houellebecqs romanfigurer förenas med världen, vara närvarande i det som syns. Det gäller inte bara Bruno i Particules utan i hög grad också Michel i Plateforme och Daniel1 i Possibilité. Här spelar världens grundläggande slutenhet och berättarens formella känslokyla en viktig retorisk roll. Utan denna kontrastverkan skulle de detaljerade sexscenerna riskera att framstå som pornografi. Att de inte gör det, tror jag, har också att göra med den politiska ramen som omger Houellebecqs erotik. Den scen i Plateforme (s ) där Michel och Valérie har trekantssex med en kubansk hotellstäderska är uppenbart intstrumentell på ett idéplan (vilket naturligtvis inte utesluter att det också kan finnas en pornografisk instrumentalitet): den dekonstruerar bilden av prostitution som manlig och påtvingad genom att visa hur en kvinna bjuder in till sex och efteråt tackar med pengar. Det finns ingen uttalad överenskommelse om transaktionen. Mannen är i scenen förhållandevis passiv. Städerskan väljer att ta emot pengarna, men hade också kunnat låta bli. Scenen är ett exempel på hur texten spelar mot en historisk värld utan att lämna det litterära projektet (d.v.s. det unika, stilistiska projektet, cf, Riffaterre 1979, p. 8): erotiken är både politik och tematiskt uttryck. Låt oss med Merleau-Ponty (1945, s ) framhålla att det är just på grund av att jag kan stänga kroppen (och själen varken hos Merleau-Ponty eller Houellebecq finns någon gräns mellan de två) mot omvärlden som jag kan öppna mig igen och ta del. Rörelsen mot nästan, menar Merleau- Ponty, mot framtiden, mot världen, kan återupptas liksom en frusen flod kan tina upp. Om den sexualiserade kroppen är viktig hos Houellebecq är det inte bara som politisk figur utan också i egenskap av kommunicerande kärl mellan berättarmedvetandet och världen: sängen, sanden, poolen, partnerbytarklubbens fåtöljer, är undantagsterritorier där det isolerade subjektet ger upp, går ur sin ansträngdhet, sin cynism, sin vägran att ingå, och blir fullständigt en människa hur motbjudande och orealistiskt detta än ter sig för honom som idé betraktat. Den köpta kroppen tycks inte ge samma effekt som den bjudna. Hur bra yrkesvaginan än ter sig i momentet medger den ingen varaktig lycka. Detta, tillsammans med betonandet av generositet vid flera tillfällen, och prisandet av solvärmen, låter läsaren förstå att den verkningsfulla kvinnokroppen måste vara civil. Det har att göra med öppenheten. Den köpta kroppen är oavbrutet tillgänglig, men den är kringskuren av villkor rörande tid, rum och pris. Den erbjuder en öppenhet som är begränsad: en stängd öppenhet. Om Houellebecqs huvudpersoner ändå återkommer till de prostituerade är det

6 bland annat för att den vanliga västerländska kvinnan förlorat förmågan att ge, le sens du don, och låter sin sexualitet hämmas av hygienska hänsyn, dieter och självupptagenhet (Plateforme, s. 236). Det vill säga: hennes öppenhet är också stängd. Hon befinner sig inte längre i den idégemenskap som förordar extas, givmildhet och risktagande. Åter visar diskursen en blandning av politik och personlig utredning, historiskt budskap och tematisk besatthet. I Carte framställs den bröstopererade kvinnan som ett undantag från den västerlänska kvinnans erotiska förfall. Genom att låta operera in silikon i brösten har hon visat på god erotisk vilja, den viktigaste saken i världen på det erotiska planet (Carte, s. 329). Det är alltså inte brösten i sig som imponerar, utan gesten, tanken bakom. Den bröstopererade kvinnans generositet och risktagande, menar Houellebecqs berättare, kan förlänga sexlivet hos ett äldre par med tio eller tjugo år (ibid.). Det är samma sak med partnerbytarna: de bygger värde genom att ta risker och bjuda på sig; de visar på initiativförmåga, givmildhet, förtroende, risktagande. Och omvänt en kvinna som inte anstränger sig nog för att bringa en berusad pojkvän till erektion ( hon hade kunnat försöka suga, ibid., s. 250) är kanske inte värd att behålla. Den varma kroppsöppningen används i Houellebecqs romaner som tecken på komplicitet, affinitet, kompatibilitet. Därmed blir den också ett prioriterat objekt i satirikens förhandlingsarbete. För det isolerade och misstänksamma subjektet blir den andres kropp en trovärdig konkretion av en tillgänglig värld. Då den öppnar sig, är det en värld som öppnar sig. Eller rättare: världens tillgänglighet, inklusionspotential, kompatibilitet, blir slutligen förnimbar. Med Merleau-Ponty (1945, s. 199) kan vi här byta ut världen mot jaget. Förnimmelsen av den andres kropp är samtidigt förnimmelsen av den egna kroppen. Sexualiteten är en existensström som går i båda riktningar. Den andres generositet öppnar för min egen generositet. Då min kropp aktiveras av den andre får jag kontakt med mitt naturliga jag ( le moi naturel, säger Merleau-Ponty). Med detta menar jag förstås inte att man ska läsa Houellebecqs romaner i ljuset av en dialektik mellan tillgjordhet och naturlighet denna motsättning är aldrig aktuell hos Houellebecq eftersom det tillgjorda är naturligt (både hos människan, djuren och växterna), om inte på annat sätt så i egenskap av konkurrensmedel. Inte heller ska man se värmen som medel för något slags självförverkligande. Hos Houellebecq avfärdas sådana processer som meningslösa kulturellt betingade problematiseringar, en sorts förvirring. Den lättast synliga tesen i genombrottsromanen Particules handlar om att hippierörelsen och dess efterföljare (new age, gröna vågen, etc.) är praktiskt skadliga, inte minst för barnen, genom sin gränslöshet och självupptagenhet (s , 97ff, 201ff, etc.). Snarare handlar besattheten vid värme om någonting så banalt som lycka, att må bra, vara till freds, être bien dans sa peau : genom den andres värme känner jag min egen värme, genom den andres öppenhet känner jag min egen öppenhet. Världen blir en möjlig plats för mig därför att jag tar plats, tillsammans med den andre. Samlaget är det rum där möjligheten att tillhöra blir förnimbar. Genom den andres godhet ser jag människans godhet; den andre är aldrig bara individ och partner, hon är världens kontaktyta. Christiane i Particules ser att Bruno behöver ha samlag med många olika kvinnor för att bli lycklig, och hon försäkrar honom att det är möjligt (s. 214). Vinsten är dubbel: Christianes initativ konkretiserar idén om generositet och samlagen med de andra kvinnorna bekräftar att gränssnittet mot världen är öppet. Romanen antyder att denna kontaktyta är medfödd och skadad. Vid åsynen av ett fotografi från barndomen kan Michel i Particules minnas barnets öppenhet mot världen, dess mod att upptäcka. När den vuxne Michel minns en tid då världen ännu inte blivit otäck och omöjlig, brister han ut i gråt. Tanken på en pojke, han själv, som var beredd att ta sin plats i människornas samhälle berör honom därför att den är samtidigt igenkännbar och avlägsen (s. 23) : Assis à son pupitre, l enfant tenait un livre de classe ouvert à la main. Il fixait le spectateur en souriant, plein de joie et de courage ; et cet enfant, chose incompréhensible, c était lui. L enfant faisait ses devoirs, apprenait ses leçons avec un sérieux confiant. Il entrait dans le monde, il découvrait le monde, et le monde ne lui faisait pas peur ; il se tenait prêt à prendre sa place dans la société des hommes. Michels reaktion visar att möjligheten till glädje, mod och integration i världen är begriplig ; lyckan är möjlig att föreställa sig, vilket naturligtvis gör dess avlägsenhet och omöjlighet än mer smärtsam. Nu är romanerna inte nostalgiska: det är uppenbart att barnet ska växa upp. Det viktiga är att berättaren lägger fram som ett faktum att kontaktytan mot världen har funnits och finns. Den är bara inte

7 tillgänglig. Romanernas mest genomgående tema är alltså spänningen mellan greppbarhet och otillgänglighet. Bilderna för detta är otaliga i författarskapet och som exempel har jag redan nämnt professor Desplechins hängande penis, greppbar men omöjlig som social kontaktyta. I slutet av Extension öppnar sig tillvaron innan berättaren åter stängs in i sin bubbla, känslan av separation är total (s. 156): Le paysage est de plus en plus doux, amical, joyeux ; j en ai mal à la peau. Je suis au centre du gouffre. Je ressens ma peau comme une frontière, et le monde extérieur comme un écrasement. L impression de séparation est totale ; je suis désormais prisonnier en moi-même. Elle n aura pas lieu, la fusion sublime ; le but de la vie est manqué. Il est deux heures de l après-midi. Om berättaren i Extension är förhållandevis passiv gör Bruno i Particules ständiga närmanden och försök att få kontakt, från barndomens incestuösa gluttande, via smygrunkandet på pendeltåget till medelålderns besök hos prostituerade. Varken mamman, flickorna på tåget eller hororna ger tillfälle till samlag («Avec le lithium je bande plus du tout, mais ça fait rien, j aime bien quand même», Particules, s. 263), men de drar honom ändå till sig. I slutet av Possibilité ges en annan bild av denna spänning när klonen Daniel25 tusen år efter vår tid söker efter en ö ute i den torkade Atlanten, en ö som ska betyda gemenskap, ska bära en mening han inte känner men tyckt sig kunna ana genom läsningen av människan Daniel1:s livsberättelse. Denna ö påträffas inte, men det faktum att den kan anas, till och med av en klon, gör den ändå tillräckligt verklig för att fullfölja rörelsen mot det greppbara otillgängliga. De godaste av kvinnorna i Houellebecqs romaner, farmodern undantagen, är Annabelle och Christiane i Particules. Att dessa kvinnor skadas och tar livet av sig är en självklarhet i Houellebecqs universum. Den dörr som öppnats ska stängas. Så även de möjligheter den vårsköna naturen låter ana i Extension, så även kärleken i Plateforme, där huvudpersonens flickvän dödas av terrorister, och möjligheten till en ö i Possibilité. Lyckan är inte tillgänglig, det bara ser ut så ibland. I konstnären Jed Martins sista citerade konstverk förtvinar Playmobil-gubbar och datorkomponenter i naturen. Det finns ingen varaktighet i en gudlös värld, bortsett från det materiella kretsloppet. Houellebecqs berättelser rör sig i ellipser runt denna sanning, tills den slutligen sjuker in och blir lika neutral som växternas förruttnelse. Medan allt gott försvinner står berättaren kvar, ensam. Det må vara i en lägenhet i Pattaya som i Plateforme eller på botten av Atlanten som i Possibilité. Klockan är två på eftermiddagen, slutar Extension (s. 156). Människan befinner sig vid varje tidpunkt i en rörelse som föregår och överlever henne. Hon måste acceptera sin marginella position, sin neutralitet, sin likhet med växterna. Alla Houellebecqs romaner följer samma schema: människan är ensam, bryter sin isolering och möter en kortvarig lycka innan dörrarna slår igen. Skeendet i en scen bekräftas med sociologiska perspektiv, sedan vetenskapliga och historiska, som för att visa hur stark sensationen kan vara lokalt och hur liten den är i det större perspektivet. Romanerna presenterar alltså ett växelspel mellan mikro- och makrokosmos där de båda världarna går samman och bekräftar varandra. Varje människoöde reduceras till ett liv bland många, och blir därför representativt och angeläget. När människan är ett grässtrå blir döden inte längre någon negativ pol. Den är en naturlig fortsättning och Houellebecqs detaljerade redovisningar av kropparnas förmultningsprocess upphör att provocera om man tänker på förruttelsen som utveckling. Som alternativ finns kloningen men den framtidsvision som ges i Possibilité presenterar snarast denna teknologi som ett sätt att göra döden långsammare: i en värld utan sexuell konkurrens upphör våldet men i gengäld skapas en evig ensamhet. Vaginan, säger en av klonerna i Possibilité, blir obsolet (s. 12). I en värld där den andre mist sin attraktionskraft upphör också jaget att vibrera, klonen blir ett neutrum vars känsloliv som mest kan uppnå en stilla förundran över mänsklighetens tidigare form och rörelse, över dess tal om kärlek inte minst (Possibilité, s. 439). De resterande människorna av den gamla sorten upplevs som äckliga och primitiva, klonen kan inte fullt ut förstå vad de är, och vad som har gått förlorat. Om Particules i sin mördande kritik av mänskligheten antydde genetiken som ett framtidsområde, en lösning (s. 314), visar Possiblité att våldet och frustrationen kan byggas bort, men till ett mycket högt pris. Här, liksom i den vegetationens triumf som avslutar Carte, får det ideologiska draget en motbild som samtidigt förstärker författarskapets garantgestalt och relativiserar värderingarna. Om mänskligheten är en

8 historisk parentes framstår dess idéer som än mer parentetiska, även verkets idéer. Just därför växer garantens och berättarens auktoritet, vill jag mena, inte bara på ett stilistiskt och tematiskt plan utan också på en praktisk och retorisk nivå. Först när berättaren lindat in och stoppat undan sina teser kan mottagaren ta dem på allvar. Giftemålet mellan idé och förnimmelse sker alltså inte bara lokalt, i scenen där intryck och budskap blandas med den tematiska investeringen som katalysator, utan även pragmatiskt och diskursivt: genom att kortsluta ideologin och avskärma den från sin historiska kontext skapas utrymme för ett estetiskt mottagande som samtidigt inkluderar det ideologiska stoffet och implicerar banden till en bredare gemensam fond. Baudrillard, Jean Le système des objets. Paris: Gallimard. Brown, Bill «Thing theory». Critical Inquiry Vol 28, No 1, p Brown, Bill «Materiality». Critical terms for media studies. Mitchell, W.J.T et Hansen, Mark B. N (éd). Chicago : The University of Chicago Press. Granger Rémy, Maud Le roman posthumain. Houellebecq, Dantec, Gibson, Ellis. Saarbrücken : Éditions universitaires européennes. Houellebecq, Michel Extension du domaine de la lutte. Paris : Maurice Nadeau. Édition poche «J ai lu». Houellebecq, Michel Les particules élémentaires. Paris : Flammarion. Édition poche «J ai lu». Houellebecq, Michel Plateforme. Paris : Flammarion. Édition poche «J ai lu». Houellebecq, Michel La possibilité d une île. Paris : Fayard. Édition «Le livre de poche». Houellebecq, Michel La carte et le territoire. Paris : Flammarion. Merleau-Ponty, Maurice Phénoménologie de la perception. Paris : Gallimard. Poulet, Georges La conscience critique. Paris : José Corti. Richard, Jean-Pierre L univers imaginaire de Mallarmé. Paris : Seuil. Riffaterre, Michael La production du texte. Paris : Seuil. Thrift, Nigel Non-Representational Theory. New York : Routledge.