katolskt magasin # 1 Ett nytt år med hopp om ljus Får tron plats inom vården? Då kom Caritas till hjälp Kristina Hellner porträtteras

Transkript

1 # 1 12 januari 2015 Pris 40 kr Ett nytt år med hopp om ljus Får tron plats inom vården? Då kom Caritas till hjälp Kristina Hellner porträtteras katolskt magasin

2 # 1 katolskt magasin 12 januari 2015 Årg 90. ISSN Adress: Box 2150, Stockholm (Besöksadress: Brunnsgränd 4, Stockholm) Tel: E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se Hemsida: redaktion Bitte Assarmo (chefredaktör och ansvarig utgivare) tel Mattias Lindström (redaktionssekreterare, layout, annonser, prenumeration) mattias.lindstrom@katolsktmagasin.se tel eller Utrikesansvarig Kaj Engelhart kajcaritas@hotmail.com tel Annonser, prenumeration tel Prenumerationspris: Sverige 340 kr Europa 450 kr, utom Europa 500 kr Pg , Bg Tryck: DanagårdLiTHO, Ödeshög Nr utkommer 6/2. Manusstopp 16/1. För icke beställt material ansvaras ej. Utges som tidning för Stockholms katolska stift av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning. Styrelseordförande: Charlotte Byström foto omslagsbild: birgit ahlberg-hyse Ur innehållet Ruth Nordström kämpar för samvetsfrihet inom vården sidan 4 Bernadetta Majerczyk: Tron är en nåd i jobbet som läkare sidan 6 Ny kyrka invigd i Karlstad sidan 9 Påvens Turkietresa sidan 11 Marie Breskic fick hjälp av Caritas när översvämningen tagit allt sidan 12 Ny kolumn under det gudsvigda livets år: Varför går man i kloster? sidan 14 Porträtt: Kristina Hellner, stiftets nya kommunikatör med rötter i Kroatien sidan 15 Fader Ingvar Fogelqvist predikar om helige Timoteos sidan 18 Ingrid Kampås fascineras av den mångfacetterade Hildegard av Bingen sidan 21 Bok- och musikrecensioner sidan 25 Lars Brander: Dilemmat med löften sidan 27 Franciska Balingit tjänade Kyrkan oförtrutet sidan 28 In memoriam: Pater Josef Bencsik S.J. sidan 30 Ny matserie: Månadens mat med Febe Lann sidan 36

3 ledare sid. 3 Avkristnandet av Sverige orsak till flathet inför kristendomsförföljelse Nu går vi in i ett nytt år, och det är med förtröstan vi ser att Herren är med oss i allt vi gör. Samtidigt kan vi inte blunda för vad som sker i världen, runt omkring oss. Martyrerna blir alltfler. På många platser i världen tvingas dagens kristna kämpa för sin tro likt de tidiga kristna. De senaste åren har islamistiska terrorgrupper slagit Mellanöstern med skräck. Efter det som i svenska medier naivt nog kallades för den arabiska våren har det blivit vargavinter i regionen i alla fall för de kristna. Misshandel, förföljelser, fördrivningar och massmord är den hårda vardagen för många av våra bröder och systrar i länder som Syrien och Irak. Och med terrororganisationen is intåg på arenan har förföljelserna eskalerat. is skördar nya offer varje dag, inför en skräckslagen omvärld. I Sverige är det som vanligt förhållandevis tyst. Av outgrundlig anledning har svenska politiker märkbart svårt att ta avstånd från just förföljelserna av kristna. Man vill så gärna uppmärksamma minoritetsgruppers lidande, religiösa såväl som etniska, men kristna blir styvmoderligt behandlade om de alls ingår i det offentliga samtalet. Varför det blivit så är svårt att säga men naturligtvis har det systematiska avkristnandet av Sverige del i dagens flathet inför religiös extremism som riktar sig mot våra kristna bröder och systrar i andra delar världen. Att mediepersoner och politiker på vänsterkanten iakttar sådan flathet inför förföljelsen av de kristna är kanske inte helt förvånande. På vänsterkanten har alltid funnits en motvilja mot den kristna tron, ett slags hat mot det egna kristna kulturarvet, och en skev bild av att tron står i motsättning mot rättvisa och solidaritet. I själva verket är det ju precis tvärtom. Kristen tro är rättvisa och solidaritet. Värre, och mer märkligt, är att samma ovilja återfinns även bland många kristna. Det finns en tendens att be om ursäkt för sin kristna tro, något som i sin tur får förfärande resultat i hur vi ser på våra kristna bröder och systrar på annat håll. Vi vågar inte alltid ta ställning, eftersom vi talar i egen sak. Men varför skulle vi inte få göra det? Den svenska kristenheten skulle må bra av att kollektivt räta på ryggen och stå upp för de kristna värderingarna. Sammantaget är den gängse svenska inställningen till kristna förföljda något av en katastrof. Och medan allt fler euländer sätter hårt mot hårt gör Sverige i stort sett tvärtom och lovar extra stöd åt dem som återvänder hem. Missförstå mig inte. Alla är värda en andra chans, även den som mördat i islams namn. Om det är något som vi kristna kan enas om är det att Gud älskar oss alla, även dem ibland oss som hamnat på villospår. Men var finns kraven på bot, bättring och ansvar? Extra stöd åt hemvändande terrorister måste föregås av stora ansvarskrav, annars blir det en menlös handling som saknar värde och som i förlängningen legitimerar terrorism och extremism. Men det är inte bara när det gäller religionsförföljelse som Sverige intar en egendomlig hållning. I månadens nummer av Katolskt magasin möter vi Ruth Nordström, jurist och människorättsaktivist vars engagemang för de ofödda barnen och för rätten till samvetsfrihet i vården gjort henne känd långt utanför Sveriges gränser. I Sverige anses hon dock ha så kontroversiella åsikter att ett av landets ledande universitet ställde in en internationell konferens om trafficking enbart för att hon skulle medverka. Varför det anses vara så kontroversiellt att bejaka livet kan man diskutera och samtala länge om. Och det är just vad man ska göra. För det är endast genom samtal, och genom att väga sina bästa argument mot motståndarens, som man till sist kan slå hål på myten om att livet skulle börja först flera månader in i graviditeten. Hjälp oss att hjälpa! Bg / Pg Ge en gåva som återkommer varje månad Uppvakta dina vänner med en prenumeration på Katolskt magasin Välj mellan halvår och helår. Vi skickar gärna ett gåvokort till mottagaren. Kontakta oss så berättar vi mer

4 sid. 4 tron och vården Jurist Ruth Nordström: Samvetsfrihet är en mänsklig rättighet Hon kämpar mot trafficking och för de ofödda barnen och hon värnar vårdpersonalens rätt att följa sitt samvete. Möt Ruth Nordström, ständigt aktuell jurist och människorättsaktivist. Katolskt magasin träffar Ruth Nordström över en kopp kaffe på Citykyrkans kafé. Hon är som vanligt i farten livet är allt annat än stillsamt för den som engagerar sig både mot trafficking och för de ofödda barnen. Just nu driver hon också Sveriges första arbetsrättsliga tvist om samvetsfrihet, ett ärende som ligger henne varmt om hjärtat. Samvetsfrihet är en mänsklig rättighet, inskriven i Europakonventionen som är svensk lag sedan 1995, säger hon. Det svenska fallet rör barnmorskan Ellinor Grimmark som nekades arbete och förlorat tre utlovade jobb för att hon hävdade sin rätt till samvetsfrihet. Idag pendlar hon till Norge för att arbeta som barnmorska. Där ser man inte alls hennes begäran som något märkligt, utan tvärtom som en självklarhet. Vid ett av de sjukhus där Ellinor utlovats jobb fick hon tjänsten som barnmorska med rätt att inte behöva medverka vid abort. Man hade bestämt sig för att lösa frågan på ett praktiskt sätt, med hjälp av schemaläggning. Men sedan två andra sjukhus anmälts till Diskrimineringsombudsmannen och fallet uppmärksammats i pressen, backade sjukhusledningen och drog tillbaka den utlovade tjänsten. Sedan organiserade sig bland annat flera fackförbund och rfsu, Riksförbundet för sexuell upplysning, mot Ellinor. Man menade att det inte finns plats i vården för den som åberopar samvetsfrihet, förklarar Ruth. Uppmärksammad. Ruth Nordström valdes med stor marginal till årets kristna förebild av tidningen Dagens läsare. Foto: A.C.F Stockholm Det borde vara tvärtom. Vårdpersonal som vill följa sitt samvete och värna om livet, även i dess början och slutskede, är en tillgång för vården. Samvetsfrihet för vårdpersonal respekteras i nästan samtliga länder i Europa. Sverige är ett undantag. Men det är inte helt okomplicerat att engagera sig i samvetsfriheten, något som Ruth fått erfara i olika sammanhang. Beröringsskräcken är stor och så sent som i höstas ställde Uppsala universitet in en internationell konferens där Ruth skulle medverka och föreläsa om traf-

5 tron och vården sid. 5 ficking, detta till följd av hennes engagemang i abortfrågan. Konferensen hade arrangerats av Uppsala universitet och Scandinavian Human Rights Lawyers (shrl) i samarbete med Uppsala fn-förening. Initiativet till konferensen togs i samarbete med forskare vid Uppsala universitet, utifrån en föreläsning om trafficking som shrl höll på internationella kvinnodagen den 8 mars, på inbjudan av Uppsala läns fn-distrikt. Europarådets rapportör om prostitution, trafficking och människohandel i Europa var konferensens huvudtalare, utsänd av Europarådets parlamentariska församling och inbjuden av shrl. Men när konferensen uppmärksammades av rfsu och Aftonbladet beslutade sig för att starta ett mediedrev backade universitetet. rfsu, Aftonbladet och universitetet påstod att Uppsala fn-förening också backat ur men senare framkom det att både generalsekreteraren och ordföranden för fn Sverige utövat påtryckningar på föreningen för att tvinga dem att backa ur konferensen, med hänvisning till mitt engagemang i samvetsfrihetsfallet, berättar Ruth. Hon anser att det nu återstår för fn och Uppsala universitet att visa hur man tänker försvara grundläggande mänskliga rättigheter som religions-, yttrande-, tanke- och åsiktsfrihet. De enda som tjänar på att konferensen ställdes in är de som verkar för att traffickingbrotten ska kunna fortgå. Ruth menar att den inställda konferensen visar att åsiktskorridoren i Sverige är extremt smal och att utrymmet för en öppen diskussion kring frågor om människovärdet i livets början och slutskede kraftigt har inskränkts. Själv blev hon inte ens kontaktad personligen av universitetsledningen utan fick en kopia på pressmeddelandet som skickades ut. Universitetets presschef uttalade i medierna att Ruth Nordström har inte berättat att hon kan uppfattas som kontroversiell. Det som betraktas som så kontroversiellt i Sverige samvetsfrihet i vården är en självklar och respekterad mänsklig rättighet i våra grannländer, Norge och Danmark, och i princip samtliga andra länder i Europa. Det är absurt att min ståndpunkt i abortfrågan och mitt personliga engagemang för samvetsfrihet för vårdpersonal, har kunnat avstyra en hel internationell konferens i detta viktiga ämne, säger Ruth. Flera debattörer och politiker har uttryckt oro för att landstingen inte längre skulle erbjuda likvärdig vård om samvetsfrihet infördes. Hur tänker hon kring det? Abort är ju inte vård i vanlig mening, det handlar om ett avslutande av liv. Det är därför Europarådet i en resolution slagit fast att vårdpersonal inte ska behöva tvingas medverka vid abort eller dödshjälp, det vill säga utsläckande av liv i dess början eller slutskede. Den rädsla för att ens öppna för diskussion om samvetsfrihet, som uppvisats i Sverige under den senaste tiden, visar på hur lite man vet om hur samvetsfriheten fungerar i praktiken i våra grannländer. Hon poängterar att det inte finns någon motsättning mellan att värna samvetsfrihet och samtidigt vilja behålla nuvarande lagstiftning. Därför tycker hon det är alarmerande att många politiker som tidigare velat ha en diskussion om samvetsfrihet nu har gjort en kovändning och säger blankt nej. Vi såg exemplet i Kronobergs län där man röstat för att utreda frågan om samvetsfrihet inom vården. Men efter debatt och påtryckningar vek sig politikerna för trycket. En del motståndare till samvetsfrihet menar att abortlagen kan komma att förändras om samvetsfrihet införs. Vad säger Ruth Nordström om det? Vi har haft samma lag i 40 år, sedan Den tekniska och medicinska utvecklingen gör att vi kan rädda små barn allt tidigare. Det är hög tid att se över lagstiftningen, sänka abortgränsen och införa en klausul om samvetsfrihet, menar hon. När abortlagen infördes sågs samvetsfrihet som en självklarhet. Hon påpekar att den fria aborten från början inte alls var en kvinnofråga och heller inte gillades av kvinnorörelserna utan att det var helt andra värderingar som styrde. Kvinnoaktivister talade om att en fri och restriktionslös abort skulle innebära att män lättare kunde smita ifrån sitt föräldraansvar. I dag är tongångarna helt annorlunda från rfsu och den svenska abortlobbyn, som vill tysta sina meningsmotståndare till varje pris och motarbeta mänskliga rättigheter som åsiktsfrihet och samvetsfrihet. Ruth Nordström menar att det behövs ett betydligt större stöd från samhället till de unga kvinnor som väljer att föda sina barn. Genom stiftelsen Provita som driver jourverksamheten Livlinan arbetar hon och hennes medarbetare för en attitydförändring i samhället där inget liv ses som oönskat utan där varje människa respekteras som unik och värdefull valdes Ruth Nordström till Årets förebild av tidningen Dagens läsare, en utmärkelse hon är mycket glad och hedrad över. Jag är tacksam för alla de personer som valt att lägga sin röst på mig. Jag ser det som ett tecken på att många människor tycker det är viktigt att stå upp för mänskliga rättigheter, för samvetsfrihet, för alla människors lika värde, för människolivets okränkbarhet, mot trafficking och människohandel. Jag kommer att skänka prispengarna till vår fond för samvetsfrihet. Fonden har startats för att hjälpa Ellinor Grimmark i det pågående fallet om samvetsfrihet och för att hjälpa vårdpersonal och andra personer i Sverige som har rätt till samvetsfrihet, säger Ruth Nordström. Bitte Assarmo

6 sid. 6 tron och vården Barnläkare Bernadetta Majerczyk: Tron är en stor nåd i yrkeslivet Att vara katolik är att varje dag fråga sig vad Jesus skulle göra i samma situation som man själv befinner sig i. Det säger Bernadetta Majerczyk, barnläkare i Eskilstuna. Bernadetta Majerczyk är 39 år gammal och kom till Sverige som åttaåring. Vi kom som politiska flyktingar från Polen 1983, och vi hade asyl när vi kom, berättar hon. Bernadettas föräldrar gav henne en katolsk uppväxt även om man bodde på flera mindre orter i Sverige där det var ganska långt till en katolsk kyrka. Kyrkan har alltid betytt mycket för hela familjen. Idag är Bernadetta gift och har två barn. Familjen bor i Eskilstuna. Vi har bott här i fjorton år, lika länge som vi varit gifta. Vi flyttade hit med anledning av min at-tjänstgöring som nyutbildad läkare och vi är kvar än! Vi trivs väldigt bra i denna lagom stora stad, lagom långt bort från Stockholm där våra familjer bor. Livet består av jobb, barnens olika aktiviteter, umgänge med ett polskt tjejgäng bland annat i en bokklubb och så församlingen förstås... Jag är kateket sedan många år och försöker få igång lite ungdomsaktiviteter, men det går ganska trögt. Bernadetta arbetar idag som barnläkare på Mälarsjukhuset i Eskilstuna och hon tycker själv att hon har världens bästa jobb. Jag kommer från en läkarfamilj på min mammas sida och min mamma är läkare. Jag kommer ihåg hur jag sa att i alla fall jag inte skulle bli läkare men jag drogs ändå till naturveten- Trygg i sin tro. Bernadetta Majerczyk, barnläkare i Eskilstuna, upplever att hennes katolska tro hjälper henne att förhålla sig till de svåra situationer man möter inom vården bland lidande och döende människor. Foto: Privat

7 tron och vården sid. 7 skapen och framför allt till biokemins värld. När hon sökte till läkarlinjen gjorde hon det till en början för att bli forskare, men när hon jämförde arbetet på labbet med patientkontakten kunde hon inte släppa tanken på att arbeta med människor. Jag älskar att ha att göra med människor och det känns väldigt naturligt att göra det inom vården. Särskilt roligt är arbetet med barn, tycker hon. Det känns väldigt privilegierat att få jobba med barnen och deras familjer. Man lär känna hela familjen och måste bemästra samspelet mellan den egentliga patienten och de vuxna som ska ta hand om patienten och se till att barnet verkligen tar sina mediciner och så vidare. Det är en utmaning samtidigt som barnsjukvården oftast har mindre prob lem med att finansiera sina behov om man jämför med till exempel äldrevården. Vi har sällan platsbrist på vår avdelning och arbetet blir mycket mindre frustrerande än för mina kollegor på and ra kliniker, berättar Bernadetta. Bernadetta har aldrig upplevt några problem på sin arbetsplats på grund av sin katolska tro. Jag kanske undermedvetet har valt en bana där det inte är så svårt att undvika problem. Stämningen på en barnklinik är väldigt pro life, livsbejakande, förklarar hon. Jag ser min tro som en stor nåd i livet och detta påverkar naturligtvis också yrkeslivet över hur de påverkas av alla dessa påhitt från de vuxnas värld. Bernadetta hoppas att debatten som samvetsfrihet ska leda till att sådan införs i Sverige. Jag ber för att detta ska komma till stånd men har svaga förhoppningar, säger hon. Trots allt är hon nöjd med sin arbetsplats och känner att hon har full frihet att lyfta fram sin katolska människosyn i yrket. Vi är väldigt öppna på vår arbetsplats och det jobbar faktiskt flera andra katoliker på samma ställe så vi kan stötta varandra. Och vid en direkt förfrågan kan jag ärligt tala om vad jag anser för patienternas föräldrar. Bernadetta Majerczyk menar att man som kristen har ett ansvar för att följa Kristus och att i många situationer varje dag ställa sig frågan om hur Jesus skulle göra: wwjd what would Jesus do? Själv försöker hon att sköta sitt arbete på ett grundligt sätt, med ett leende på läpparna, och hon försöker undvika att dras med i allmänt gnäll och missnöje. På vilket sätt kan då den katolska tron vara till hjälp i arbetet? När man jobbar som barnläkare kan man inte undvika svåra situationer som att barn blir svårt sjuka och till och med dör ibland. Att då ha en tro där det finns utrymme för lidandets mening och en stark tro på livet efter detta gör det enklare att bemästra dessa svåra situationer, förklarar Bernadetta. Hon fortsätter: Om mina barnpatienter vill så har jag inga problem med att prata om exi stentiella frågor men det händer ytterst sällan att man kommer in på sådana. Jag ser min tro som en stor nåd i livet och detta påverkar naturligtvis också yrkeslivet. Bernadetta menar att alla barnläkare vet att det alltid kommer att födas barn med olika sjukdomar och handikapp och att det därför inte alls pågår samma hetsjakt på funktionshindrade, till exempel barn med Downs syndrom, som på kvinnoklinikerna där man kämpar för att i tid upptäcka alla foster med avvikelser. Däremot präglas min arbetsplats av vad som händer ute i samhället. Allt fler vårdinstanser ska hbt-certifieras. Man vill till exempel att det ska hänga en regnbågsflagga i väntrummet eftersom det förekommer att patienter har föräldrar av samma kön. Tonåringar provar sig fram och jag kan bli ledsen Det gäller att ha en öppen dörr för and ra kollegors frågor och behov för då lär man känna dem bättre och kan även i någon mån evangelisera på sin arbetsplats genom att berätta om sitt katolska liv. Alla mina kolleger vet att jag är med i Katolska kyrkan och det är aldrig någon som haft problem med att respektera detta, man låter till och med bli att störa i bakjourstelefonen med mindre viktiga ärenden just under den heliga mässan, säger Bernadetta entusiastiskt. Hon avslutar: Att ha en tro är enormt berikande! De som inte har någon letar fortfarande. Bitte Assarmo

8 sid. 8 tron och vården Maths Jesperson om vägen ut ur psykisk ohälsa: Kyrkan borde engagera sig mer Första gången jag träffar Maths Jesperson är på en konferens i Zagreb. Vi är båda aktiva inom området för mänskliga rättigheter inom psykiatrin, men det visar sig snart att båda också har konverterat till Katolska kyrkan. Maths konversion det bästa som hänt honom i livet utöver hans barn, säger han är starkt sammanflätad med den sjukdomshistoria och läkningsprocess han gått igenom. Tron tog inte någon aktiv plats under uppväxten. Mathsberättar: Men jag var med om en märklig andlig upplevelse innan jag blev galen. Den hänger ihop med allt som hände sedan. Galenheten började när Maths var kring 25 år och bestod i det som ofta kallas för tvångssyndrom. Det yttrade sig i ett extremt behov av att tvätta sig och i magiska skydds ritualer. Tvångshandlingarna hade funnits litegrann i flera år innan han var med om den där märkliga upplevelsen som ägde rum efter ett kyrkospel 1978 i Lunds domkyrka. Av ren nyfikenhet valde han att stanna kvar under den efterföljande mässan. När han tog emot vinet kändes det plötsligt som om en hink vatten östes över honom och som om all inre smuts rann av honom och ut på golvet. Jag tror att jag var med om det som kallas för Andedop. Efteråt kände jag mig renare än jag någonsin känt mig utvecklade Maths starka tvångshandlingar vilket ledde till att han frivilligt lät sig skrivas in på mentalsjukhuset i Helsingborg under två års tid. När han skrevs ut mådde han sämre än någonsin. Jag tror inte på begreppet psykisk sjukdom och därför tror jag inte på någon medicinsk behandling, förklarar han. Det fanns en kristen bokhandel i Lund, som Maths ofta gick förbi, och en dag såg han en titel i skyltfönstret som lockade honom: Johannes av Korsets Själens dunkla natt. Han såg också Karol Wojtylas Kärlek och ansvar där det i inledningen står att Johannes av Korset medfört en vändpunkt i Wojtylas (sedermera Johannes Paulus ii) liv. Maths köpte båda böckerna. Av allt jag läst i psykiatriväg har ingenting stämt så väl överens med mina egna upplevelser som Johannes av Korsets texter. Efter en tid gick jag ner till den katolska kyrkan i Lund av nyfikenhet igen och kom i kontakt med en underbar präst, fader Pierre Aupy. När jag berättade för honom om litteraturen jag läst utbrast han att det var svåra saker. Men att vara katolik är inte att läsa böcker utan att gå i mässan, framhöll han. Sedan gick allting snabbt. De omfattande yttre reningsritualerna ersattes av den inre rening som Kristi efterföljelse och kommunionen innebär. Och de magiska skyddsritualerna blev onödiga när jag överlät allt i Kristi händer och sa Ske din vilja. Detta att bli en del av en gemenskap var också viktigt. Påsken 1984 upptogs Maths i Kyrkans fulla gemenskap. Han valde Johannes som konfirmationsnamn efter Johannes Döparen, aposteln Johannes, Johannes av Korset och Johannes Paulus ii som alla varit av avgörande betydelse för hans liv. Sist frågar jag Maths om det inte är svårt att få ihop Kyrkans syn på psykisk sjukdom som utdrivande av onda andar i evangelierna med engagemanget för rättigheter inom brukarrörelsen. Med konfirmationsnamnet Johannes. När Maths konfirmerades tog han namn efter Johannes Döparen, aposteln Johannes, Johannes av Korset och Johannes Paulus II som alla betytt mycket för honom. Foto: Erik Olsen Nej, varför det? Traumatiska upplevelser ibland ren ondska är ofta grunden till psykisk ohälsa. Det hela utspelar sig på ett psykiskt och andligt plan samtidigt. Och Kristus identifierar sig med oss galenstämplade när han hånas av de romerska soldaterna. Däremot borde Kyrkan engagera sig mer aktivt i de här frågorna. För det här handlar om andliga och inte medicinska problem. Maria Nyman Willems

9 aktuellt inrikes sid. 9 Ny katolsk kyrka invigd i Karlstad Karlstads katoliker har fått en ny kyrka. Efter åratal av trångboddhet har Vår fru av Rosenkransen flyttat in i ett nytt, rymligt kyrkorum. Det var så sent som i fjol som församlingen fick ett erbjudande om att ta över den gamla baptistkyrkan vid Tingvallagatan i centrala Karlstad, något kyrkoherde Martin Ferenc inte kunde säga nej till. Den 29 november invigdes så den nya kyrkan. Efter en avskedsbön i de gamla lokalerna gick församlingen i procession med biskop Anders Arborelius genom staden till den nyrenoverade kyrkan för den högtidliga invigningen. Församlingen. Vår Fru av Rosenkransens nya kyrkorum är rymligt och vackert och efterlängtat. Liturgin vid en kyrkoinvigning är fylld med symbolmättade handlingar. Allt, bokstavligen allt, som normalt finns på plats i ett kyrkorum ska nu tas i bruk för första gången. Det ger en extra dimension av högtidlighet. Första förutsättningen är att få tillgång till själva lokalen utan nycklamakten ingen kyrka. Representanter för dem som iordningställt byggnaden ger nycklarna till biskop Anders som i sin tur överlämnar dem till kyrkoherden. Vatten välsignas och församlingen, kyrkväggarna och slutligen altaret bestänks medan påsktidens Asperges sjungs. Eftersom någon eld ännu inte förts in i kyrkorummet läser kyrkoherden evangeliet utan sedvanliga flankerande ljus och inte heller rökelse används. Altaret står fortfarande osmyckat under biskopens predikan. Först när relikerna placerats där kan det och platsen för konsekrationskorsen smörjas med krisma. Nu kan rökelse tändas och användas! Altardukarna läggs ut och alla de levande ljusen tänds. Eukaristins liturgi tar vid. En kyrka är invigd! Elden. Glödande kol tänds på altaret, rökelsen likaså och biskopen incenserar altare och ambo. Nycklarna. Biskopen överlämnar ansvaret för kyrkan till kyrkoherde Martin Ferenc. Text: AnnaMaria Hedin Foto: Lars Ekblad Eukaristin. Mässan förkunnar att en ny kyrka är tagen i bruk.

10 sid. 10 utrikesnotiser utrikesnotiser Påve Franciskus glad över avspänning Påve Franciskus gläder sig åt avspänningen i relationerna mellan usa och Kuba, som delvis är ett resultat av vatikandiplomatin. Idag är vi alla glada, för vi har sett hur två folk, som sedan många år varit främmande för varandra, igår tog ett steg närmare varandra. Med de orden tog påven emot en grupp med 13 ambassadörer vid den Heliga stolen som samlats till en audiens i Vatikanen veckan innan jul. Närmandet mellan de två grannstaterna är en framgång för diplomatin, förklarade Franciskus i sitt improviserade tal inför diplomaterna. Överhuvudtaget är det arbete som en ambassadör utför ett arbete med små steg och små ting, men som i slutändan alltid leder till fred, närmar folkens hjärtan till varandra och skapar broderlighet mellan folken, sade påven till gästerna. (Vatikanradion) Maiamis biskop hyllar påven och Obama Påve Franciskus och Barack Obama är the game changers, impulsgivarna, och de som ger hopp inför framtiden. Det skriver ärkebiskopen av Miami, Thomas Wenski, i ett uttalande som reaktion på nyheten om närmandet mellan usa och Kuba. Påve Franciskus har gjort det som påvar skall göra: bygga broar och verka för fred. Påven påminner i detta avseende om sin namnspatron, den helige Franciskus av Assisi. Under det femte korståget sökte han upp sultanen Al Kamil i Egypten för att diskutera fred, skriver Wenski. (Vatikanradion) Två katolska präster hyllas som rättfärdig bland folken En katolsk präst ingick i en grupp av tre tyskar som det israeliska Yad Vashemmuseet i december hedrade som rättfärdiga bland folken. Förutom målaren Otto Pankok ( ) och hans hustru Hulda Pankok ( ) hyllades den katolske prästen Joseph Emonds ( ) för att ha räddat judar under nazismen. Ceremonin ägde rum i Berlins kammarrätt, där tidigare den nationalsocialistiska folkdomstolen befann sig. Israels ambassadör i Tyskland, Yakov Hadas-Handelsmann, överlämnade en urkund och en medalj från Yad Vashem till de anhöriga. Strax innan jul meddelades att också portugisen Joaquim Carreira ( ) hedras med utmärkelsen rättfärdig bland folken. Carriera var rektor vid Påvliga Portugisiska kollegiet i Rom mellan 1940 och Han satte sitt liv på spel under den tyska ockupationen i Rom för att rädda romerska judar undan deportation. Från och med september 1943 tog han emot minst 40 förföljda personer, bland dem många judar, i det portugisiska prästkollegiet. Carreira är den fjärde portugis som Israel ärar med utmärkelsen. (Vatikanradion) Sjungande systern träffade påven Cristina Scuccia, sjungande ordenssyster och vinnare i The Voice of Italy, har träffat påve Franciskus, i samband med generalaudiensen på Petersplatsen. Syster Cristina överlämnade en cd till påven. Den sjungande systerns framträdande i ordensdräkt i en talangshow med sånger som Girls just want to have fun väckte internationellt uppseende i våras. Publik och jury valde i juni samstämmigt den 26-åriga sicilianskan till Italiens röst. I en intervju har Scuccia, som tillhör ursulinorden, sagt att hon önskar sig ett öppet mandat av påven för att gå ut i hela världen och sjunga. (Vatikanradion/kna) Ny enkät för familjesynoden 2015 Även inför den kommande biskopssynoden hösten 2015 om äktenskap och familj finns det nu ett frågeformulär, publicerat av Biskopssynodens sekretariat. En liknande aktion för att undersöka hur de katolska familjernas situation ser ut i hela världen genomförde synodsekretariatet på påvens önskan inför den förberedande synoden i höstas. Även den här gången går enkäten ut till alla biskopskonferenser, men också till organisationen för ordnarnas ledare och till de kuriala myndigheterna. I de lokala kyrkorna kan biskoparna besluta vilka grupper och organisationer som ska fylla i formuläret. Syftet är att få till stånd ett brett rådslag kring familjen i enlighet med orientering och anda i den synodala processen, skriver synodens sekretariat. (Vatikanradion) Ungdomssjälavård i ögonhöjd En ungdomssjälavård i ögonhöjd är påvens önskemål i ett budskap till ungdomspräster. Ungdomssjälavård betyder inte bara att organisera en rad aktiviteter för ungdomarna, utan att gå med dem och att personligen följa dem genom komplexa och ibland svåra sammanhang, påminner påven i skrivelsen. Budskapet riktades till presidenten i Påvliga rådet för lekfolket, kardinal Stanislaw Rylko, som ansvarade för det fjärde Europeiska mötet för ungdomssjälavårdare i december i Rom. Med utgångspunkt i ungdomarnas frågor idag måste ungdomssjälavårdare gå in i en äkta och ärlig dialog med de unga vuxna understryker Franciskus. (Vatikanradion)

11 aktuellt utrikes sid. 11 Påve Franciskus i Turkiet: Dialog är vägen till enhet och fred Att mötas, ansikte mot ansikte, att utbyta en fredskyss, att be för varandra det är väsentliga dimensioner på vägen tillbaka till den fulla enhet som vi eftersträvar. Det sade påve Franciskus under den Gudomliga liturgi som han firade tillsammans med den ekumeniske patriarken Bartolomaios i i Istanbul den 30 november. Enhet betyder varken att underkasta sig den andre eller att införliva den andre, utan tvärtom att ta emot och bejaka alla gåvor som Gud har givit åt var och en, sade Franciskus Bilden, som visar påven i en djup bugning inför patriarken som ger honom sin välsignelse, är symbolisk för Franciskus resa till Turkiet. En bild av två kyrkoledare och apostoliska bröder som är förbundna av både sina kyrkors långa gemensamma historia och av personlig vänskap och tillgivenhet. För, som patriarken uttryckte saken i sin predikan, ett helt årtusende levde de två kyrkorna i gemenskap, och det är basen för vår gemenskap i dag. För vad tjänar vår trohet mot det förflutna till, om den inte har någon betydelse för framtiden? Den åldrade patriarken vände än en gång blicken från förfluten historia till en framtid som törstar efter endräkt och harmoni. Och den blicken delar han uppenbarligen med sin gäst. Ett gemensamt dokument som de två undertecknar är mest präglat av smärtsam nutid: det pläderar för förstärkta ansträngningar på väg mot full enhet mellan de kristna. Men det riktar också en vädjande maning till världens länder att göra något för freden i Irak och Syrien och deras plågade människomiljoner. De två kyrkoledarna bekänner sig uttryckligen till dialogen med muslimerna en dialog som är oundgänglig för att nå hållbar fred. Apostoliska bröder. Påve Francisku bugar sig för den ekumeniske patriarken Bartolomaios I, som ger honom sin välsignelse, i samband med firandet av den Gudomliga liturgin i Istanbul. Foto: L Osservatore Romano En hjärtlig dialog förde påven med den turkiske överrabbinen Ishak Haleva. På spanska förstås, mellan påven som argentinare och Haleva som sefardisk jude, ättling till dem som utvisades från Spanien Med sina medlemmar är den judiska gruppen i Turkiet den näst största i ett islamiskt land, näst efter Iran. Påven besökte också Hagia Sofia och Blå moskén. Här stannade han upp, i sällskap med muftin Ahmed Yaran, och knäppte händerna i bön. Går det för sig, i en moské? Benedikt xvi stod på samma plats 2006, tyst och försjunken men utan knäppta händer. Ja, det går, och påvens önskan att be är begriplig för alla som någon gång tagit intryck av det överjordiskt mäktiga och andaktsfyllda gudstjänstrummet i den storslagna moskén i Sultan Ahmet i Istanbul. Sitt kanske bästa samtal i Turkiet sade påven till journalisterna på flygturen tillbaka hem till Rom hade han med presidenten för religionsmyndigheten Diyanet, Mehmet Görmez. Nu har religionsdialogen kommit till vägs ände i sin första fas, tyckte Gömez, och föreslog fortsättningsvis utbyten människor emellan om deras religiösa erfarenheter. En lockande tanke, och en radikal uppmuntran till nya steg på vägen mot fred mellan religionerna. Nya steg på vänskapens väg, mot kärleksfull enhet mellan kyrkorna och de kristna och mot fred och ömsesidig respekt mellan religionerna sådana kan tas trots tidens plåga av splittring, strid och våld. Den övertygelsen styr Franciskus, som med fin intuition går före oss på vägen. Kaj Engelhart

12 sid. 12 aktuellt utrikes Hennes by förstördes av översvämningen Caritas var först ut med hjälp När katastrofen drabbade den lilla byn i Kroatien fanns Caritas där. Marie Breskic berättar om 2014 års svåra översvämningar och om en kyrka som gör skillnad. Marie Breskic är född och uppvuxen i Sverige men bor i östra Kroatien tillsammans med sin kroatiske make och deras två barn. Maken är katolik och det var genom honom Marie fick sin första kontakt med Katolska kyrkan när hon gick med på att döpa barnen enligt makens tradition. Då måste hon också gå i mässsan för barnens skull. Men så är det inte längre. Sedan 2014 är även Marie katolik. Marie Breskic bor på gränsen till Bosnien i den lilla byn Rajevo Selo med omkring 900 invånare. Där lever nästan alla uteslutande av jordbruk och byinvånarna är ett med församlingen. En gudfruktig liten by där livet går sin gilla gång, trots hög arbetslöshet och stor utflyttning. Men i maj 2014, efter en lång tids kraftig nederbörd, slog katastrofen till. Den 17 maj klockan 15 sprack vår nyligen förstärkta och förhöjda vall som ska mota bort floden Sava från byarna när vattenståndet är högt. Frivilliga hade jobbat hela natten med att stapla sandsäckar för att hindra att floden rann över krönet. Vattennivån hade precis nått i jämnhöjd med vallen och slutat stiga när vallen bara gav vika och floden vräkte sig in över vår gata, dränkte det mesta av vår by och fortsatte mot nästa by som är lägre belägen och har invånare, berättar hon. Under flera dagar innan vallen kollapsade rådde undantagstillstånd men ingen i byn visste hur de skulle hantera det, förklarar Marie. En naturkatastrof. Hela Rajevo Selo översvämmades i maj Återuppbyggnadsarbetet pågår fortfarande. Det fanns varken polis eller myndigheter i byn ingen kontrollerade vallen och först efter att vallen brustit kom polis och armé till platsen. Människor flydde hals över huvud, två personer omkom och ytterligare en skadades. När Marie och hennes familj väl kunde ta sig in i huset efter två veckor var hallen fylld med sand och rester av grannens kornåker trots att alla dörrar och fönster varit stängda. Själv befann sig Marie i Bosnien den dag då vallen brast. Barnen skulle egentligen ha varit i byn för att åka med en buss till simskolan på eftermiddagen men vi bestämde att det var för riskabelt att skicka ut barnen på vägarna som redan var översvämmade av regnvatten så de var kvar hos mig, berättar hon. Hennes man fanns dock i byn för att hjälpa till med sandsäckarna medan Marie följde med i vad som hände via internet. Plötsligt skrev en kvinna på Facebook att katastroflarmet ljöd, att vallen hade spruckit och att alla måste fly. Tjugo minuter senare stod min man med sina föräldrar utanför dörren till lägenheten i Bosnien. De hade inte ens haft tid att få med sig sitt insulin och den bosniske gränspolisen släppte dem över gränsen utan dokument. Men det var inte förrän Marie på tvnyheterna såg hur familjens granne storgråtande förklarade för en soldat att en man gett sig rakt ut i strömmen för att rädda sin fru, som hon förstod vad som hade hänt. Då är det slut nu, sa soldaten.

13 aktuellt utrikes sid. 13 Nya vägar. När väl vallen brast fanns det inget att göra. Strax låg hela byn under vatten. Hur kändes det när allvaret gick upp för henne? Det går inte förklara hur det är när allt som varit ens vardag sköljs bort inom loppet av några minuter och när allt ens lilla samhälle levt av och byggt upp är förstört. Fälten, köksträdgårdarna, jordbruksmaskinerna, boskapen, husen, gatorna, skolor, vårdcentraler, kyrkor Jag kunde stå i kön i en affär och plötsligt börja gråta. Marie och hennes familj hämtade mat och kläder hos Caritas och Röda korset och kyrkan fylldes av översvämningsflyktingar från Kroatien. När de väl kunde återvända för att se huset fick de åka stora omvägar runt översvämmade områden i Bosnien. Det krävdes särskilda tillstånd och skyddskläder för att vi alls skulle få komma in i byn. Väl där fick vi staka oss ut i en båt och krossa en ruta för att komma in i huset. Ytterdörren var blockerad av sand och bråte och låset förstört av sand, säger hon. Marie berättar att Caritas var först ut med insamling: Så fort det blev möjligt att ta sig genom byns centrum kom biskopen i sällskap med olika experter för att se vad som behövde göras, inte bara i vår by utan i hela dekanatet där flera byar stod under vatten, berättar Marie. Total förödelse. Till och med låsen till ytterdörrana var förstörda av sand från flodvattnet. Hon tillägger att Katolska kyrkan har varit mycket noggrann, rättvis och effektiv. I början nådde hjälpen bara katoliker, men kyrkoherdarna klagade hos biskopen. Efter det har Caritas, genom de bybor som kyrkoherdarna anlitat, gått från hus till hus och frågat vad man behövde och skrivit listor över vem som var i behov av en frys, en spis, kött och så vidare utan hänsyn till etnisk tillhörighet eller religion. Alla invånare i byn har erbjudits vitvaror och en halv gris. Det visar verklig omtanke om de fläskälskande östkroaterna som normalt slaktar sina grisar vid den här tiden på året, säger Marie som alltså bara har gott att säga om Caritas. Organisationen är fantastisk. Först kom frysen, sedan grisen och så spisen. Vi kan både förvara och laga till köttet. I skrivande stund är mer hjälp på väg i form av grönsaker, rotfrukter och presentkort på ett varuhus som säljer hushållsutrustning av alla de slag. Att den sistnämnda hjälpen bara erbjuds katolska familjer ser hon som helt naturligt. Muslimer och övriga kristna grupper har redan delat ut hjälp och pengar till enbart sina egna och det kan ju inte vara så att de som är katoliker ska få mindre hjälp än andra för att deras kyrkas generositet har varit större, menar hon. Lokalt nätverk. Biskopen inspekterade själv förödelsen och har gett varje lokal kyrkoherde i uppdrag att organisera hjälpen från Caritas. Marie Breskic förklarar att Caritas har blivit som ett med kyrkoherdarna som har agerat med en fantastisk fingertoppskänsla. Förutom mat och hushållsmaskiner har byn också fått en minigrävmaskin till hjälp vid röjning av trädgårdar och gator. Tidigare firades mässa en vardag i veckan i byn men efter översvämningen finns bara möjlighet att fira söndagens högmässa och mässa på särskilda festdagar. Nu kommer man också till kyrkan för att få höra senaste nytt från Caritas. Man ska inte underskatta de uppmaningar som prästerna kommer med: Ljug inte, stjäl inte, var inte giriga utan var tacksamma och hjälp varandra. Tacka inte mig. Tacka vår käre Gud! Hur ser hon på framtiden? Byggnader kommer vi att ha, nya eller reparerade. Problemet är att detta redan är fattiga avfolkningsbygder med hög arbetslöshet. Den här sortens byar, där alla mer eller mindre lever av jordbruk och troget går till kyrkan, och där församlingen är nästan helt synonym med byn, var utrotningshotade redan före översvämningarna. Gudfruktiga små samhällen som vårdar sina traditioner står tyvärr inte högt i kurs i Europa idag, säger Marie Breskic. Text: Bitte Assarmo Foto: privat

14 sid. 14 kolumn: de gudsvigda Det gudsvigda livets år Den 30 november utlystes det gudsvigda livets år, Vita consecrata. Under detta år ska fokus ligga på tre ord: evangeliet, profetian och hoppet. Femtio år efter Andra Vatikankonciliet är de gudsvigda kallade att komma ihåg sin djupaste identitet och reflektera över världen och människolivet utifrån Guds Ord. I en kyrka som vill öppna portarna måste de gudsvigda, enligt påven Franciskus uppmaning, modigt gå ut och möta världen på nya sätt och intensivt be förböner. Detta uppmärksammar Km på flera sätt under 2015, bland annat med en ny månadskolumn. I varje nummer kommer en broder eller syster att dela med sig av sina reflektioner över livet som gudsvigd. Varför går man i kloster? Att svara på frågan varför man vill gå i kloster är lika svårt som att förklara varför man blir förälskad i en viss person. För det handlar om kärlek och kärleken är ett mysterium både för den som älskar och för den som blir älskad. Kallelsen är också en gåva som jag aldrig kan kräva eller förvänta mig att få. Gåvor ges oss och de föder tacksamhet. Kallelsen är en gåva för hela livet och därmed också något jag varje dag får tacka för. Vägen till att bejaka och svara på kallelsen kan se väldigt olika ut. Allt från ett självklart ja från första början till en kurragömmalek eller till och med något jag försöker fly ifrån, som Jona. Herren gläder sig åt vårt ja och respekterar vår tvekan, men likt en förälskad ger han inte upp i första taget. Det tog år för mig att våga lita på att han faktiskt ville ha mig. Herren försökte på alla sätt få mig att förstå. När det till slut dök upp bilder på nunnor vart jag än vände mig kapitulerade jag: Du behöver inte säga mer! Jag förstår att det är mig du menar! Varför blev jag då benediktin? I Kyrkan finns en mångfald av ordnar, en färggrann palett med alla nyanser. Varje gemenskap har fått en särskild karisma som bidrar till Kyrkans fullhet och för varje människa som Gud kallar till ordensliv har han utsett en särskild plats och en särskild gemenskap där han vill att vi ska svara, där han vill att vi ska låta oss planteras och växa. I mötet med det benediktinska kände jag igen något som Herren redan hade planterat i mig. Där fanns en längtan efter ett gemensamt Gudssökande i bön och arbete, med Guds Moder Maria som förebild. Gemenskap. Det är Herren inte jag som har kallat också mina medsystrar till just detta kloster. Vi får ta emot varandra som gåvor till glädje och stöd. Men gåvan är också en utmaning vi behöver varandra för att inte fastna i egoism och egen trångsynthet. Bön och andlig läsning. Ingenting får gå före gudstjänsten, säger den helige Benedikt (rb 43.3). De gemensamma tidebönerna som vi ber på Kyrkans uppdrag är stommen i vårt liv. (Utan liturgins rytm är jag som en fisk på torra land!) I liturgin tar vi emot Guds Ord, men även i den enskilda läsningen hämtar vi den livsviktiga näringen för varje dag. Eftersom sysslolösheten är själens fiende (rb 48.1) behövs också arbete. Vi får använda de krafter och förmågor Herren gett oss och sätta in oss i det som behöver göras i klostret: i kök och trädgård, i ljusverkstad och gästhus. Symaskiner, diskborstar och datorer får vi betrakta som heliga altarkärl (rb 31.10). Ingenting är för litet för att inte behandlas med omsorg. Vår bön är vårt arbete och vårt arbete är vår bön så att Gud blir förhärligad i allt! (rb 57.9) Den benediktinska ordensfamiljen är ett stadigt husbygge grundat på Klippan, Kristus, men med elasticitet för platsen och tiden där vi lever. Mycket har hänt sedan Benedikt levde i klostret på Monte Cassino på 500-talet, men generation efter generation har burit arvet vidare. Idag är vi spridda över hela jordklotet och våra kloster är mycket olika, färgade av de kulturer vi lever i. Vi är en brokig skara, men grunden är densamma och den förenar oss. Ingenting föredra framför kärleken till Kristus, skriver Benedikt i sin regel (rb 4.21). Det är det det gudsvigda livet handlar om. Att ta emot inbjudan till ett liv helt givet åt Gud och att sedan dag efter dag svara med, av och i kärlek. Syster Elisabeth OSB Heliga Hjärtas Kloster

15 porträtt sid. 15 Mitt i staden, mitt i livet så vill Kristina Hellner, stiftets nya kommunikatör, att Kyrkan ska uppfattas av människor. Något normalt helt enkelt. Kristina Hellner Stiftets nya kommunikatör vill normalisera tron Det är ingen hemlighet att annonsen där stiftet sökte en kommunikatör väckte en del uppmärksamhet. Personen i fråga skulle skapa en tydlig och enad röst för Katolska kyrkan i Sverige formulera en nationell gemensam kommunikationsstrategi för stiftet vara flexibel och prestigelös... strategisk och operativ Var skulle man hitta en sådan tulipana ros? Vad menas förresten med strategiskt PR- och mediearbete genom proaktivitet? Det känns naturligt att Km frågar Kristina Hellner, den som utsågs, om hur hon ser på sitt nya arbete. Det första hon säger är: Jag vet att jag vill bidra till att normalisera tron. Forts.

16 sid. 16 porträtt Kristina Hellner föddes i Gislaved i Småland, dit hennes föräldrar kom som arbetskraftsinvandrare från Kroatien i början av 1970-talet. Därmed blev S:t Franciskus församling i Jönköping hennes katolska hemvist. Impulser fick hon också från föräldrarnas födelseland som förblivit ett naturligt semestermål. Kristina säger att hon är starkt präglad av både sin farmor och mormor. Farmoderns hus låg intill kyrkan i byn Gradiste i östra Kroatien. Min syster och jag hälsade på henne om somrarna. Farmor ansvarade för blomstersmyckningen av kyrkan och brukade använda gladioler från den egna trädgården. Vi fick vara med på ett hörn när hon pressade oblater som användes i gudstjänsten. Vi hjälpte till med klockringningen inför mässorna också. Farmor lärde mig böner på kroatiska, det är fortfarande det språk som jag samtalar med Gud på. Jag fick en väldigt handfast kontakt med katolsk praxis. Så långt Kristinas farmor. Hennes mormor gick i kloster som ung men blev sjuk och tvingades lämna klosterlivet. Hon hade ett stort teologiskt intresse. Hon följde med i vad som sas i Vatikanradion, visste vad påven hade sagt och berättade för mig. Det är en lycka att möta tron i ett land där gudstro är något alldeles naturligt i samhället. Åter till ingressens fråga om arbetet. Kristina säger att det är lite för tidigt att uttala sig om hur det kommer att utgestalta sig mera i detalj. Hon vet vad hon är anställd för att göra men hon vill avvakta ledningens och medarbetarnas behov och synpunkter. Däremot berättar hon gärna om stegen som ledde till att hon i maj sökte tjänsten som kommunikationsansvarig inom Stockholms katolska stift. Som gymnasist drömde hon om att bli journalist eller biståndsarbetare tog jag studenten och måste bestämma mig för vad jag skulle fortsätta med. Min moster och morbror bodde i Sydafrika och de inbjöd mig dit. Det blev en chockartad upplevelse. Apartheidlagarna upphävdes det året men fattigdomen var så utbredd. Jag insåg att jag knappast skulle hålla psykiskt om jag stannade kvar. Dock ville hon fortfarande arbeta ideellt. Efter hemkomsten blev det som lärare i svenska för invandrare. Journalistdrömmarna bleknade bort. Men hon var hyfsat duktig på att skriva. Och en dag vet hon. Hon vill ägna sig åt kommunikation! Kristina Hellner tar en magisterexamen i medieoch kommunikationsvetenskap vid Göteborgs universitet. Därpå följer år som kommunikationsansvarig på olika företag i Västsverige: i Hillestorp, Halmstad där hon träffar maken Fredrik och Landskrona. Helst ville jag ändå till Stockholm där jag hade min lillasyster. På den vägen är det (även om systern numera finns i Kina). År 2007 anställs Kristina som PR- & Communications Manager vid Villeroy & Boch Gustavsberg ab som svarar för badrumsprodukter, serviser. Listan över hennes ansvarsområde blir lång och vi bestämmer oss för att det enklaste blir att Km klipper in från hennes cv vid sidan av artikeln. Så föds barnen Andrea och Jonathan som nu är fyra och två år gamla. Deras mamma tar föräldraledigt, ett år för varje barn. Det är då frågorna dyker upp och pockar på svar: Vad håller jag på med egentligen? Ägnar tid och kraft åt porslin? Gymnasiedrömmen om ett arbete inom en ideell organisation, nära människor, tog fart på nytt. Oväntat visade sig möjligheten av att arbeta professionellt inom stiftet. Det kändes naturligt och rätt att söka tjänsten som utannonserades. Jag såg det som en möjlighet att ge något tillbaka till en kyrka som under hela mitt liv varit en trygghet och en fast punkt. Sedan låg det på andra att ta ställning till om jag var rätt person för uppgiften. Även om hon menar att det är för tidigt att gå närmare in på det arbete som blev hennes finns det förstås något som redan beslutats. Km undrar om hon kommer att bli en regelbunden gäst i tv-sofforna framöver. Svaret blir ett bestämt nej. Definitivt inte i nuläget. Jag ska fungera som presskontakt och det är till mig man ska ringa när man vill veta vad som utspelar sig i den katolska världen. Men det är inte min målsättning att vara ett ansikte utåt, det är Fredrik Emanuelsons eller ibland biskopens uppgift. Jag vill fungera som stöd bakom kulisserna, presentera fakta att lägga fram, ta det strategiska ansvaret om stiftet råkar i blåsväder. Jag känner mig trygg med rollfördelningen. Pater Fredrik är som gjord för att representera stiftet i massmediala sammanhang. Hon vet att förväntningarna på henne är höga. Så snart som möjligt vill hon ge sig ut i församlingarna för att få kunskap om vad som händer där, och om vad som skulle kunna utvecklas bidra med enkla kommunikationsverktyg. Vidarebyggandet av stiftets hemsida för den interna och externa kommunikationen har högsta prioritet. Jag har förstått att vi har ganska mycket att lära från de andra nordiska länderna. Vi vill också titta på andra europeiska länder. Kristina säger att hon är medveten både om att det finns många inom stiftet som är väldigt kunniga och om att förväntningarna på de ansvariga är höga. Kan hon känna oro inför hur det hela ska avlöpa? Nej. Hon har sin bakgrund i en tuff miljö där hon lärt sig handskas med svåra saker, säger hon. Jag har lärt mig att inte ta kritik personligt. Jag är medveten om att allt inte är harmoni, inte någonstans. Och jag vet inte om jag skulle trivas med det heller. Utmaningar är något hon ser fram emot. Hon hoppas att hon har de verktyg hon behöver i en gedigen utbildning och gedigen erfarenhet. Jag vill tro att det ska räcka en bit på vägen även om det naturligtvis är väldigt mycket jag inte vet. Helt klart måste

17 porträtt sid. 17 Ur Kristina Hellners CV På sin tidigare arbetsplats var Kristina bland annat ansvarig för PR-arbetet och medierelationerna på den nordiska och baltiska marknaden ansvarig för kommunikationen i sociala medier ansvarig för internkommunikationen via bland annat intranät ansvarig för kriskommunikation internt och externt ansvarig för omvärldsbevakningen och analysen av denna rådgivare åt VD och ledningsgrupp i kommunikationsfrågor jag lära mig att se den katolska verkligheten ur olika synvinklar. Kristina Hellner ska ingå i stiftets ledningsgrupp, hon är ett proffs. Samtidigt har hon ju ett privatliv: först och främst tillsammans med maken Fredrik och barnen som i dag är två och fyra år gamla. När vi frågar om hennes intressen vid sidan av arbetet är det där vi hamnar. Tidigare läste jag mera. Mina favoritförfattare har jag hittat i usa: Paul Auster, Sigrid Hustvedt, Richard Yates. Numera är det dessvärre skralt med läsning vid sidan av de böcker jag läser för barnen innan de går och lägger sig. Både Andrea och Jonathan älskar Astrid Lindgren. Pippi och Emil i Lönneberga står högt i kurs. Min dotter har börjat följa med så smått i böckerna så jag kan inte hoppa över något av texten. Nattandet får ta den tid det tar. Efter min och Fredriks obligatoriska träning på gymmet brukar jag stupa i säng. Har hon några mer udda intressen? Först säger Kristina att hon nog inte är så udda av sig. Proffs som längtar. Kristina Hellner säger att hon i sitt tidigare arbete tvingades ge upp tanken på att göra alla nöjda. Det handlar om att ta sig an en uppgift för att sedan, tillsammans med dem som beslutar, bestämma sig för vilket budskap man vill föra ut. Jag vill göra det så professionellt som bara är möjligt. Samtidigt är jag den första att erkänna att det är mycket jag inte vet. Jag vill lära mig mera och jag längtar efter att hugga tag i frågor som är brännande livsviktiga för oss alla. Eller förresten, något som åtminstone min man tycker är speciellt med mig är att jag är så fängslad av judendomen. Det är ett intresse jag har gemensamt med min syster. Vi beställer böcker, filmer, allt vi kommer över. Även om mitt liv är inbokat vill jag unna mig lyxen att lära mig mera om en tro som jag visserligen inte delar men har blivit enormt fascinerad av. Helst ska det handla om chassiderna, säger hon, den ultraortodoxa gruppen judar som fortfarande lever som deras förfäder gjorde i Östeuropa för 250 år sedan. Det var den svenska judinnan Nina Solomin som satte mig på spåret med sin bok Ok, amen. Den rekommenderas! Det är att förmoda att läsarna så småningom vill veta mera om stiftets nytillsatta kommunikatör och Kristina Hellner har ingenting emot att dagens artikel följs upp. Tvärtom! Om ett halvår eller så. Jag vill gärna återkomma i Katolskt magasin om jag får, kanske skriva där själv också. Det skulle vara riktigt roligt! Text: Margareta Murray-Nyman Foto: Mattias Lindström Fotnot: Pater Fredrik Emanuelson OMI är biskopsvikarie för evangelisation med ansvar för verksamheten för information och evangelisation.

18 sid. 18 kyrkoåret Gud, gör oss djärva! I slutet av januari månad uppmärksammar vi tre av den tidiga kyrkans stora missionärer. Först och främst har vi aposteln Paulus, vars omvändelse vi firar den 25 januari. Dagen efter firar vi hans medarbetare, Timoteos och Titus. Jag presenterar här Helige Timoteos. Timoteos föddes i Lystra, i nuvarande Turkiet. Hans far var hedning och modern var judinna. När aposteln Paulus passerade Lystra under sin andra missionsresa, valde han Timoteos till medarbetare. Till slut utsåg aposteln Paulus honom till den förste biskopen i Efesos. Det var där han mottog två brev från Paulus som finns bevarade i Nya testamentet. Traditionen berättar att Timoteos inte kunde uthärda att folket i Efesos offrade till avgudarna som dyrkades i staden. Under en fest till gudinnan Dianas ära mötte han folkmassan och uppmanade människorna att upphöra med sin avgudadyrkan och i stället tro på Jesus Kristus. Folkhopen blev rasande, anföll honom och stenade honom. De kristna i staden förde honom halvdöd till ett berg, där han avled. Dianas tempel i Efesos var en av de mest berömda byggnaderna under antiken. Inne i templet fanns en stor staty av gudinnan. Hon, eller snarare demonerna som kontrollerade henne, utförde alla slags märkvärdiga gärningar för att imponera på folket och därigenom sprida hennes rykte ytterligare och öka hennes popularitet. Genom att gå till templet och försöka hindra den dyrkan som försiggick där, visade Helige Timoteos ett osedvanligt mod och en märklig förmåga att möta fienden. På grund av detta blev han stenad och dödad. Han mötte det onda och villfarelserna utan att tveka inför riskerna och gick till offentlig attack, fullt medveten om alla de nackdelar detta kunde föra med sig. Han brydde sig inte om konsekvenserna; han valde att offra sig själv till Guds ära. Ska vi alltid gå till frontalattack mot fienden? Eller ska vi ibland nalkas fienden med slughet, manövrera ut honom och sedan vinna slaget? Helgonen visar i sina liv att de många gånger inspirerats av Gud till att handla på ett extraordinärt sätt. Deras handlingar är förvisso avsedda att inspirera också oss, och att beundras. Det innebar inte nödvändigtvis att de ska imiteras. Ta till exempel Helige Franciskus av Assisi. I en berömd dispyt med fadern tog han av sig sina fina kläder, gav dem tillbaka till sin far och gick sin väg naken. Detta betyder inte att varje person som hamnar i en liknande dispyt med sina föräldrar ska ta av sig sina kläder och naken gå sin väg. Men det är en händelse som borde inspirera oss att framhärda i den kallelse Gud givit oss, även när anhöriga eller vänner motsätter sig den. Vi borde inspireras till en liknande styrka, inte till en identisk handling. På liknande sätt borde episoden om Helige Timoteos inspirera oss till att vara så djärva som möjligt gentemot våra motståndare. Den är en inbjudan till att aldrig retirera inför fienden. Berättelsen vill också inspirera alla oss som kämpar för Tron att aldrig ge efter för det onda, inte heller om ett avfall skulle ge oss anseende eller popularitet. Vi bör möta det onda och kämpa för att förgöra det till priset av våra liv, om nödvändigt. Vi kan vara säkra på att Vår Herre kommer att belöna oss, liksom han belönade Helige Timoteos och har låtit honom ta del av alla katolikers högaktning och vördnad i historien, och mer än så, belönat honom med evig härlighet i himlen. Trots denna lektion och inspiration från Helige Timoteos sista strid behöver vi ibland använda andra metoder i vår kamp. Då och då borde vi efterfölja Timoteos djärvhet: rycka fram mot avguden, försöka förstöra den och skingra dess åhörare. Vid andra tillfällen är det bättre att vänta in ett annat och rätt tillfälle för att handla först därefter. Låt oss be Helige Timoteos om djärvhet, när detta är till Guds större ära, men också om urskiljning att veta när denna djärvhet skall användas och när vi i stället ska avvakta klokt i syfte att förgöra fienden vid ett senare tillfälle. F Ingvar Fogelqvist, Växjö

19 Helige Timoteos martyrium. Helgonkalender tillverkad vid det kejserliga scriporiet i Konstantinopel på 1000-talet. kyrkoåret sid. 19

20 sid. 20 månadens helgon Sankta Agnes Jungfrun som aldrig vacklade i tron Hon avbildas oftast med ett lamm. Och ren som ett lamm var hon när hon avrättades för sin tro. Men vem var hon då, den unga jungfru som vi vördar som Sankta Agnes? Agnes vars namn betyder just ren eller kysk föddes i Rom någon gång i slutet av 200-talet. Hon var bara tretton år då hon avrättades för sin tro. Och just hennes ungdom och oskuldsfulla kärlek till Kristus har gjort henne innerligt älskad av eftervärlden. Agnes föddes i Rom mot slutet av den tid då kristna fortfarande förföljdes för sin tro av romarna. I slutet av 200-talet, vid den tid då Agnes miste livet, hade kristendomsförföljelserna gått in i sitt mest systematiska skede och under dåvarande kejsaren, Diocletianus, skedde det som brukar benämnas den stora förföljelsen. Diocletianus stiftade en mängd lagar som syftade till att slå ner de kristna och återupprätta den gamla romerska mytologin. Han gav order om att kristna böcker skulle brännas, att kyrkor skulle rivas samt att kristna ledare skulle arresteras och avrättas. Agnes hyste redan tidigt i livet en stark tro på Kristus. Kärleken till Gud var större än hennes fruktan för döden och hon gav tidigt Gud ett löfte om att förbli kysk. För Agnes var synd något värre än döden och att bryta löftet till Gud föll henne aldrig in. Trots att hon hade många friare förblev hon trogen mot Gud. Så blev hon erbjuden att gifta sig med sonen till en välbeställd ståthållare. Men inte heller han lyckades. Jesus Kristus är min ende brudgum, lär hon ha sagt, vilket gjorde hennes friare galen av raseri. Efter att ha försökt vinna hennes hjärta med presenter och löften utan Sankta Agnes avbildad i basilikan Sant Agnese fuori le Mura i Rom. resultat kastade han så fram de anklagelser som han visste skulle leda till hennes död. Han anklagade henne för att vara kristen. När inte heller den giftaslystnes fader kunde påverka henne med gåvor och presenter slog han henne i kedjor. Inte heller då svek Agnes sin tro. Ståthållaren skickade henne till vad som beskrivs som en syndens plats en bordell men en ängel skred ner och hjälpte Agnes att freda sig och förbli ren. Till slut dömdes hon till döden. Dödsdomen mot Agnes berörde romarna djupt. Det var en sak att se vuxna människor avrättas, en helt annan när det gällde en flicka som inte var stort mer än ett barn. Folkmassan tiggde och bad henne om att överge Kristus så att hon kunde få behålla livet men hon behöll sitt lugn och sin glädje lycklig som en brud på sin bröllopsdag. Medan folkmassan trodde att hon gick mot sin död visste Agnes att hon gick för att möta Kristus. Hur Agnes avrättades är inte helt känt, men det sägs att man först försökte bränna henne. Då lågorna gav vika fann man det till sist oundvikligt att halshugga henne. Idag vördas hennes reliker i basilikan Sant Agnese fuori le Mura i norra Rom medan hennes kranium har fått ett eget kapell i Sant Agnese in Agone vid Piazza Navona. Många menar att hennes våldsamma död bidrog till att kristendomsförföljelserna i Rom så småningom upphörde. Men än idag, 2015, förföljs kristna för sin tro, något som visat sig allt tydligare under de senaste årens förföljelser i Mellanösternregionen. I Kyrkan firar vi Sankta Agnes den 21 januari. Ofta avbildas hon med ett lamm symbolen för renhet och oskuld och en anspelning på hennes namn. Barnet som aldrig vacklade i tron har blivit en förebild för oss alla. Bitte Assarmo