Nr 5 /2011, årgång 70

Transkript

1 Nr 5 /2011, årgång 70

2

3 Nr 5 /2011, årgång 70

4 Innehåll 5/2011 Redaktionellt 3 Artiklar Olle Alkholm: Gemensam Framtid - reflektioner under vägen 4 Göran Gunner: Kristna i Mellanöstern och Nordafrika 7 Sofia Camnerin: Är allt som det borde? 12 David Norén: Kongo - landet som stör och berör 17 Ulla Marie Gunner: Gudstjänst som berör 24 Christina Larsson: Vad skulle det innebära? 27 Ingela Wikander: Levande berättelser 30 Björn Svärd: De nya ögonen och de gamla 33 Owe Kennerberg: Utbildning och forskning i Gemensam Framtid 41 Solveig Westerbom: Reflektion - människosyn och teologi 44 Roland Hellsten: Skönhetens uppfordran till en helig livsstil 48 Intervju med August Rosén: Om predikan och predikanten (1943) 51 William Öhrman: Den betvingande rösten (Ansgarius 1967) 53 Lydia Svärd: Varför söka omvända folk? (Ansgarius 1967) 58 Recensioner Gösta Hallonsten: Lex orandi - lex credendi 60 Artos, 77 sidor. Recensent: Ola Byfält, Helsingfors Ulla Marie Gunner: Gudstjänst som berör 62 Verbum, 87 sidor. Recensent: Perarne Lindberg Till sist Tro&Liv och framtiden 63 Omslagsbild Curth Sandström Tidskrift för kristen tro och förkunnelse ISSN REDAKTÖR & ANSVARIG UTGIVARE: Curth Sandström, ordf. Pastorernas riksförbund LAYOUT & TYPOGRAFI: Curth Sandström, Peter Dahlström, RM reklam, Torsby TRYCKERI: DanagårdLiTHO AB, Ödeshög

5 Redaktionellt Den långa och obrutna epoken för tidskriften Tro&Liv är över. Något nummer med beteckningen 1/2012 kommer inte att dimpa ner i din brevlåda. Sjuttio år av teologiska artiklar, textutredningar, bokrecensioner och debattartiklar är nu ett avslutat kapitel. Det skulle naturligtvis gå att fortsätta under många år till, att ge ut aktuella och relevanta artiklar inom den teologiska ram, som har varit Tro&Livs signum. Så det är inte material det är brist på. Det var ändå nödvändigt för Tro&Livs ägare (Pastorernas riksförbund inom Svenska missionskyrkan och efter den 1 januari 2012 Gemensam Framtids medarbetarförbund), att ta det något tuffa beslutet att låta detta nummer vara det sista. Orsakerna har tidigare redovisats och beslutet är sedan en tid fattat. Men även om epoken Tro&Liv som tidskrift nu är över, tryckt på papper och distribuerad av posten, så ser vi fram mot något nytt och spännande. Tankar omkring detta finner du längst bak i tidskriften. Det sista numret av Tro&Liv innehåller många spännande och intressanta artiklar. Dels av det slag, som Tro&Livs läsare genom åren har vant sig vid, dels en del nytt. Bland annat ett bildkollage från Kongo. Vi har dessutom, med lite nostalgi, lagt in tre artiklar från gången tid. En intervju med August Rosén, som 1919 var med och bildade Predikanternas riksförbund, samt två artiklar ur Ansgarius 1967 av William Öhrman och Lydia Svärd (med tillstånd av Svenska missionskyrkan). Vår förhoppning är att detta sista nummer av Tro&LIv, i dess nuvarande form, ska få vara till nytta och inspiration! Till sist ett tack till alla prenumeranter, läsare och medverkande för ert stora engagemang och ert stöd till Tro & Liv! Curth Sandström, tf redaktör REDAKTIONENS ADRESS: c/o Pastorernas riksförbund, Ingmår 6, Sunne. Telefon , curth@pastorerna.se EXPEDITIONENS ADRESS: c/o Perarne Lindberg, Tovhults skola, Kalv. Telefon , perarne@pastorerna.se, Plusgiro PRENUMERATIONSPRIS 2011: 100 kr för enstaka nummer 3

6 Gemensam Framtid reflektioner under vägen Olle Alkholm Svenska Baptistsamfundet, Metodistkyrkan i Sverige och Svenska Missionskyrkan är på väg till Gemensam Framtid. Resan har påbörjats och mycket arbete återstår för att sjösätta en ny organisation och ett delvis nytt arbetssätt. Enhetens orsaker Självklart finns det många olika bilder och beskrivningar bland församlingar och medarbetare gällande vad som har hänt och nu håller på att hända. Det finns de som framförallt går tillbaka till Jesu bön om enhet i avskedstalet i Johannesevangeliet och menar, att det som nu händer i Sverige är en konsekvens av en medveten teologi sprungen ur en ekumenisk vision. Andra lyfter fram de organisatoriska frågorna och ser Gemensam Framtid närmast som en praktisk konsekvens av att ungdomsarbete, utbildningsfrågor och engagemang i media under flera år hanterats gemensamt. Förenade församlingars önskan under många år har varit, att lokala processer skulle få konsekvenser på nationell nivå. Idag är det dock så, att lokala processer kan se ut på många olika sätt och många gemensamma församlingar har en annan grundstruktur än den som kommer till uttryck i Gemensam Framtid. Ett tredje perspektiv är behovet av förnyelse och uppdatering av arbetsformer och tilltal. De tre bildarsamfunden visar negativ medlemsutveckling sedan många år och ett stort antal församlingar har lagts ned. Det minsta samfundet, Metodistkyrkan, har varit större än Baptistsamfundet är idag och Baptistsamfundet har varit större än nuvarande Svenska Missionskyrkan. Ett fjärde orsakssammanhang är kopplat till tanken på vårt ansvar att förvalta och hushålla. En samordning av resurser och ökad kostnadseffektivitet har varit och är faktorer som påverkat ekumeniska processer, både lokalt och nationellt. Den långa process som lett fram till bildandet av Gemensam Framtid har troligen inslag av samtliga ovanstående perspektiv och framtida forskning får utvisa hur olika faktorer relaterat till varandra. Gemensam och splittrad historia Vår historia är gemensam i flera avseenden. För det första räknar våra bildarsamfund sitt historiska (svenska) ursprung till i stort sett samma tidsperiod, cirka För det andra fanns hos samtliga en mer eller mindre uttalad kritik mot dåvarande Svenska kyrkan som inte ansågs kunna möta de andliga behoven i landet. För det tredje medverkade internationella impulser, t.ex pietismen och hernhutismen, till att nya kristna samfund växte fram i landet. Den nyevangeliska väckelsen kunde inte hålla samman under slutet av 1800-talet. Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och Svenska Missionsförbundet gick skilda vägar samtidigt som Baptistsamfundet 4

7 (Sällskapet Svenska Baptistmissionen) och Metodistkyrkan (Sveriges årskonferens av Metodist-Episkopalkyrkan) utvecklade egna samfund. Det fanns de som beklagade, att troende som på olika sätt distanserat sig från Svenska kyrkan, formerade sig som separata storheter. Baptisten A Wiberg skrev t ex 1859, att det är min övertygelse, att alla troende kristna böra samverka för Kristi rike och PP Waldenström, som kom att bli en av ledarna för Missionsförbundet, skrev 1876 att när Herren Jesus lika väl trivs hos baptister som hos lutheraner, så vet jag inte varför de inbördes inte må kunna trivas tillsammans. Missionsförbundets rötter i Svenska kyrkan och Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS) gjorde att det lutherska arvet var uppenbart. De tre bildarsamfunden, som nu utgör Gemensam Framtid, kom att under slutet av 1800-talet att arbeta var och en för sig, ibland också i konflikt t.ex rörande det kristna dopet där de två ovan nämnda ledarna hade diametralt olika uppfattning. Försök på enhetens väg 1905 hölls den första frikyrkokonferensen med deltagare från Metodistkyrkan i Sverige, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionsförbundet. Dessa konferenser fortsatte fram till slutet av 1960-talet. År 1918 bildades Frikyrkliga samarbetskommittén, där man på 1950-talet verkade för en federation mellan de olika frikyrkosamfunden vars antal nu hade utökats. Förslaget om en federativ frikyrka i Sverige kunde inte realiseras. När Kyrkornas Världsråd bildades 1948 blev Svenska Missionsförbundet (och Svenska kyrkan) medlemssamfund. Metodistkyrkan i Sverige (och Frälsningsarmén) fick samtidigt anknytning till Världsrådet genom sina internationella organisationer. Åren pågick de så kallade tresamfundssamtalen, nu inte i syfte till federativa lösningar, utan målet var ett gemensamt samfund. Initiativet till samtalen kom från en motion som antagits av Metodistkyrkans årskonferens Motionen var skriven av rektorn för Metodistkyrkans teologiska skola, Thorvald Källstad. Samtalen avbröts 1971 och de tre samfundens styrelser meddelade att gemensamma samtal skulle betraktas som vilande tills vidare. Så har det böljat fram och tillbaka under följande decennier, som sannerligen inte saknat ekumeniska utspel och trevare till fortsatta samtal och nya öppningar. Varför denna återblick i ett läge när beslut redan är fattade och vi nu tillsammans har bildat det nya trossamfundet? Helt enkelt därför att det som hände i början av juni 2011 inte hade varit möjligt utan allt förarbete som faktiskt utförts under flera generationer. Nu är tiden inne för ett avgörande steg och ett nytt avstamp för en betydande del av den svenska kristenheten. Vad är det som är nytt? Vad blir skillnaden när tre kyrkor och samfund bestämmer sig för att göra gemensam sak? Jag har mött frågorna vid ett otal tillfällen under senare år. Frågorna har ställts utifrån olika utgångspunkter. Vissa har helt enkelt tyckt att det är ganska bra som det har varit. Fokus är det lokala församlingslivet och nationella överbyggnader kan betraktas som onödiga och dyra. En allmänmänsklig och helt naturlig motvilja inför förändringar hör också till denna utgångspunkt. Andra hade önskat sig något mer genomgripande och radikalt när de läst utkast till visioner och ordningar. Enskilda och församlingar har efterfrågat större tydlighet när det gällt tro och bekännelse, dop och tillhörighet. Arbetet med över 500 remissvar gav flera lärdomar, där den kanske mest svårbemästrade handlade om att svara upp mot längtan efter förnyelse, samtidigt som församlingarna menade att man ville känna igen sig i det nya som skapades. I någon mening ville man alltså att kyrkan skulle vara ny och gammal på samma gång. Möjligen säger detta något också om kyrkans och församlingens väsen, som går utöver det vi kan säga om organisationer och föreningar i allmänhet. Den kristna kyrkan vilar på en tvåtusenårig grund och samtidigt har den att gestalta sitt budskap i en värld som förändras i allt snabbare takt. Konkret har detta inneburit att texter, som tidigare tagits fram i samverkan mellan de 5

8 tre samfunden, inte längre har setts som användbara. Det har t.ex gällt material från Gemensam tro, en skrift som publicerades så sent som Vad sade församlingarna om Gemensam Framtid? Alla vet, att vi burit med oss olikheter in i denna process. Församlingarnas svar på remissen tydde på, att det synsätt man tidigare anammat, ville man föra vidare i den nya kyrkan. Förändringsbenägenheten var större i Metodistkyrkan än i de övriga samfunden. Församlingarna i Metodistkyrkan verkade väl medvetna om, att en ny kyrka per automatik förändrar mycket för deras del. De församlingar, som tydligt värnade om egna traditioner och förhållningssätt, kunde samtidigt uttrycka öppenhet och vilja till det nya samfundet. Baptist- och missionsförsamlingar, som önskade behålla nuvarande praxis, t.ex gällande dop, medlemskap, lekmannaledd nattvard mm, tycktes inte betrakta sitt eget förhållningssätt som försvårande för en ny kyrkobildning, troligen för att de var så vana vid att olikheter i dessa frågor mycket väl kunde rymmas inom ett och samma samfund. I det som kom att bli den teologiska grunden för Gemensam Framtid var det, föga förvånande, texter om dop, medlemskap och bibelsyn som tilldrog sig det största intresset. I övrigt fanns många remissvar som pekade på vikten av en tydligt demokratisk grundstruktur i det nya samfundet. Flera församlingar varnade för hierarkier och toppstyrning. Medlem utan dop En fråga, som är både stor och liten på samma gång, är huruvida den lokala församlingen kan välkomna medlemmar som inte är döpta. Många av Missionskyrkans församlingar värnar möjligheten till medlemskap utan dop och även baptistförsamlingar värnar rätten för enskilda att bli medlemmar enbart på bekännelse. Bakgrunden i Missionskyrkan är följande: i slutet av 1870-talet tillsattes en kommitté för att utarbeta ett förslag till församlingsordning. EJ Ekman och PP Waldenström tillhörde denna kommitté. Åtminstone Waldenström arbetade utifrån tanken att förena den tidens fria församlingar och samla den nyevangeliska väckelsen. Kommittén utarbetade ett förslag där dopet var en förutsättning för medlemskap. Waldenström strök alla formuleringar om dopet för att få med baptisterna som ändå valde att stå utanför. Strykningen levde kvar och något formellt krav på dop för medlemskap finns fortfarande inte i den konstitution som antogs i Missionskyrkan 1999 och Missionskyrkan har gjort en dygd av det som från början var ett misslyckat försök till kompromiss. Vad händer med texterna framöver? En inte alltför kvalificerad gissning är, att den teologiska grunden och stadgarna för Gemensam Framtid kommer att vara levande dokument under ett antal år framöver. Församlingar och enskilda (nu med egen motionsrätt) kommer att fortsätta samtalet kring grundläggande frågor som har med kyrkosyn att göra. Gemensam Framtid är idag en ecklesiologiskt oklar kyrka därför att det inte finns några tydliga linjer mellan tro, bekännelse, dop och medlemskap/tillhörighet. Församlingar kommer att utveckla olika lokala skrivningar och ordningar kring detta. Synen på barnens formella status i den kristna församlingen kommer att variera mellan församlingarna i Gemensam Framtid. Man kan välja om man vill se detta som en brist eller som en tillgång. I relationen till övriga kyrkor och samfund i Sverige och internationellt är det helt klart en utmaning att grundläggande texter och dokument snabbt kan förändras efter diskussion och konferensbeslut. Gemensam Framtid behöver, i all synnerhet under ett uppbyggnadsskede, försäkra sig om en god och tillgänglig teologisk kompetens. Olle Alkholm, tf missionsföreståndare, Svenska Missionskyrkan 6

9 Kristna i Mellanöstern och Nordafrika ropen på rättvisa och frihet Göran Gunner Kraven på demokrati, rättvisa och frihet har under 2011 gått som en löpeld genom Mellanöstern och Nordafrika. Inte minst med hjälp av sociala media som SMS, facebook, twitter och bloggar har ropet på mänskliga rättigheter och förändring fått människor att öppet protestera och gå ut i manifestationer och demonstrationer. Samtidigt har diktatorer i totalitära stater och militärledningar svarat med väpnat övervåld, omänsklig behandling och tortyr gentemot det egna landets medborgare. Inte minst unga människor sätter sina liv på spel i kamp mot förtryck och korruption när de ställs inför diktaturernas tårgas, gevärskulor och tanks. Det behövs mod för att få till stånd demokratiska förändringar. I Syrien och Jemen pågår, i skrivande stund, en långvarig kamp mellan demonstranter och regimer. Människor dödas i sina strävanden efter förändring och i Syriens fall spelar säkerhetsstyrkorna en avgörande roll i sina försök att stävja varje uttryck för opposition. I Libyen finns efter att de direkta striderna nu är avslutade, där övergångsrådet stött av NATO bekämpat resterna av Khadaffis regim, förhoppningar om och att landet går in i en ny epok. I Bahrain har regimen slagit till hårt mot all opposition medan Tunisien i sin demokratiseringsprocess genomfört fria val. Egypten har gjort sig av med Mubarak och en demokratiseringsprocess pågår. Fortfarande tycks militärmakten ha ett grepp om landet och har uppenbarligen försökt spela på religiösa känslor för att destabilisera situationen i hopp om att människor ska se militären som den enda säkra garanten inför framtiden. I denna situation har särskilt de kristna kopterna hamnat i en utsatt position. Det handlar om en vilja till frihet, demokrati och förändring. Samtidigt går det förmodligen att tolka situationen utifrån andra premisser. Arbetslöshet, fattigdom och allt mer pressade livsvillkor har gjort det lätt att vilja förändring. Om en diktator faller, så är det helt i sin ordning, men den enskilda individen vill ha förändring på lokalplanet där det ska vara möjligt att försörja sig själv och sina närmaste. Den unga generationen behöver se hopp och framtidsmöjligheter. Om social oro tas som intäkt för demonstrationer och krav på förändring ska också Israel tas med i bilden där omfattande krav på social rättvisa rests under Det är inte helt enkelt att skriva om något som pågår och det i en process där ingen kan förutse hur det slutliga utfallet blir. Även om demokratiseringsprocesser är en förutsättning för en bättre framtid för länder i Mellanöstern och Nordafrika så är det omöjligt att se vart allt är på väg. Från de kristna i Mellanöstern och Nordafrika kommer oroade röster om hur framtiden kommer att se ut. Det som hänt under våren 2011 har betecknats som den Arabiska våren. Begreppet kan ses som en beskrivning av skeendet under våren och som ett koncept som kommit för att stanna. Men är det en rättvisande beteckning? En möjlig benämning av det inträffade är den Arabiska revolutionen. Därvid skulle man undvika den positiva betydelsen i ordet vår innan ett slutresultat kan ses. Det finns kristna ledare som ger uttryck för att årstiderna gått vidare och att man nu är inne i den arabiska hösten och 7

10 kanske på väg mot vinter. Därvid ger man inte minst bland vanliga kristna på lokalnivå uttryck för de farhågor och den ökade oro de kristna känner inför utvecklingen. Andra ledande kristna uttrycker förhoppningar om dialog och framtid tillsammans med moderata muslimer. Samtidigt är givetvis det positiva, att de ungdomar som varit drivande för förändringar, vill omskapa samhället. De kristna i Mellanöstern och Nordafrika En artikel i Der Spiegel 2007 talar om de kristnas exodus från Mellanöstern som pågått en längre tid. I artikeln anges de kristna i Libanon vara 40 % av befolkningen, i Palestina 9 %, Egypten 8 %, Syrien 7 %, Jordanien 4 %, Irak 3 % och i Israel 2 %. Då ska dessa tal ses mot en bakgrund av stor utvandring av kristna från krigens Libanon och Irak liksom från östra Jerusalem. Samtidigt är all denna statistik osäker. Det handlar delvis om, att det västerländska sättet att räkna individer inte har någon grund, utan det är snarare familjer eller storfamiljer som räknas och i vissa fall antalet kristna byar. Det gör att Der Spiegel räknar antalet kopter i Egypten till drygt 5 miljoner medan andra talar om 7-8 miljoner och den koptiska kyrkan uppger antalet till 15 miljoner. För att ge en uppskattning av de kristnas antal ska här göras ett försök att redovisa de större kyrkorna i de skilda länderna. Här anges endast de stora grupperna och i samtliga länder finns exempelvis mindre protestantiska samfund: Egypten koptiska ortodoxa, grekisk ortodoxa, koptiska katoliker och protestanter Libanon maroniter, grekisk ortodoxa och melkiter (grekisk katolska) Irak kaldéer, armenisk ortodoxa och österns assyrier Syrien grekisk ortodoxa, melkiter och armenisk ortodoxa Jordanien grekisk ortodoxa och romersk katolska (latinare) Palestina grekisk ortodoxa, melkiter och romersk katolska Israel grekisk ortodoxa och romersk katolska Återigen behöver betonas att dessa siffror är osäkra men kan ändå användas som en indikation på den kristna befolkningen i regionen. Helt klart pågår en utvandring av kristna från området beroende på krig, på social oro och att man inte ser något hopp inför framtiden. I fortsättningen ska jag i huvudsak beröra tre exempel. Det första gäller utvecklingen i Egypten, det andra i Palestina och slutligen i det tredje beröra Syrien. Egypten Kairos svarta söndag När den Arabiska resningen nådde Egypten så var revolutionen och demonstrationerna dels ickevåldsliga och dels präglade av ett sekulärt språkbruk. En tanke bland de unga bloggare och demonstranter som deltog i manifestationerna var, att det var det egyptiska folket som skulle störta regimen. Detta öppnade möjligheten för både muslimer och kristna att sida vid sida demonstrera på Tahrirtorget i Kairo. Därför kunde TV-bilderna från torget visa muslimer och kristna tillsammans och där förekom bön både från muslimskt och kristet håll. Men i Egypten finns också alarmerande tendenser som talar i annan rikting. Den koptiska kristenheten i Egypten, under ledning av sin påve Shenouda III, har under en lång rad av år varit utsatta för övergrepp och diskriminering i exempelvis arbetslivet och i rätten att bygga gudstjänstlokaler. På lokalplanet har kristna dödats, kyrkor bränts eller enskilda blivit utsatta för tvång. Kopter i diasporan har öppet protesterat mot situationen, medan kopter i Egypten haft en låg profil, uppenbart i avsikt att inte förvärra läget. Här ska endast några exempel ges. I samband med att besökarna lämnade kyrkan efter den koptiska julens midnattsmässa 2010 i staden Nag Hammadi körde en bil upp och öppnade eld. Det antogs att den koptiske biskopen var måltavlan men i stället blev sex kopter dödade. Den koptiska kyrkan i Sidi Bishr i Alexandria utsattes i samband med midnattsmässan 1 januari 2011 för en bombattack. 23 av de cirka gudstjänstbesökande kopterna dödades och 97 skadades. 26 juni 2011 brändes ett antal koptiska hem i byn Awlad Khalaf efter rykten om att ett kyrkbygge planerades. 8

11 30 juni 2011 i byn Kolosna trakasserades en koptisk kvinna sexuellt och hennes man misshandlades när han försökte försvara henne. Koptiska bostäder och affärer i byn plundrades och sattes i brand. Under juli rapporterades om koptiska flickor som sexuellt trakasserades för att sedan tvingas omvända sig till islam. Den 9 augusti 2011 attackerades byn Nazlet Faragallah varvid en kopt dödades och bostäder plundrades och sattes i brand. Kyrkan St George i byn Al Marinab i Edfu attackerades och brändes den 30 september Detta var andra angreppet på några veckor där cirka 150 attackerande muslimer från byn och omgivande byar krävde att korset på kyrkans tak skulle tas ned. Bakom denna typ av händelser ligger strikta restriktioner avseende kyrkobyggnader som länge hindrat kopter att bygga kyrkor eller utvidga böneplatser och kulturhus till reguljära kyrkobyggnader. På vissa håll har enda alternativet varit att bygga utan tillstånd eller att omvandla tillåtna samlingslokaler till kyrkobyggnader. När nyheterna om vad som hänt i Al Marinab nådde Kairo gick kopter ut i protest mot det inträffade. Det var i detta sammanhang militärens säkerhetsstyrkor slog till den 9 oktober och med pansarvagnar körde in i demonstrationståget liksom att deltagarna blev beskjutna. Den statliga radion uppmanade lojala medborgare att gå ut och hjälpa de angripna säkerhetsstyrkorna. Kopterna förnekade helt att de i något motto skulle ha varit angripare. Resultatet blev 23 döda kopter och 200 skadade. Avsikten från säkerhetsstyrkorna var tydligen att öka spänningen mellan kristna och muslimer den klassiska principen om att härska och splittra och därmed destabilisera interimsregeringens maktsfär till förmån för behovet av en militär som kan upprätthålla lag och ordning. Då skulle militären inte behöva lämna i från sig makten. Det är uppenbart att religion används för att främja egna maktpositioner och detta på bekostnad av de kristna kopterna. Den svarta söndagen i Kairo kan helt klart tolkas som att de kristnas situation blivit betydligt svårare. Cecilia Uddén beskriver i ett radioinslag en situation som mynnar ut i att de kristna blivit ett lovligt byte (Sveriges Radio, P1 den 23 oktober 2011). Även om politiska partier i Egypten i princip är sekulära, så talas det i den offentliga debatten allt mer om identitet och religionstillhörighet. Salafister som vänder sig både mot det de betecknar som avvikande uppfattningar bland muslimer och mot de kristna pläderar för och agerar för att driva Egypten i riktning av en allt tydligare islamisk stat. Koptiska kyrkan och representanter för den protestantiska gemenskapen i Egypten betonar att dessa våldshandlingar inte representerar den nationella kontexten i Egypten. De ses snarare som uttryck för extremisters försök att destabilisera landet och driva utvecklingen enligt en fundamentalistisk muslimsk linje. Försök har gjorts att etablera en form av försoningsarbete där de som är inblandade i det som betecknas sekteristiskt våld med militärens hjälp ska försonas. Detta har kyrkans företrädare starkt motsatt sig. I stället uppmanar exempelvis röster från den protestantiska kyrkan hela nationen att stå sida vid sida för att få ett slut på laglöshet, att tillskapa en enhetlig lagstiftning som möjliggör byggande av gudstjänstlokaler för alla och att interimsregeringen tar sitt ansvar och garanterar alla medborgare säkerhet och trygghet. Det är som tidigare hävdats, väldigt svårt att veta vart utvecklingen är på väg i Egypten. Den demokratiska processen går förhoppningsvis framåt. Farhågan ligger dock i att de koptiska kristna inte inkluderas i denna process och därmed har en tydlig delaktighet vid processens slutmål. Det går lätt att befara att denna första period av sekulär utveckling kommer att avlösas av en betydligt mer konfessionellt präglad period där uppdelning utifrån religiös tillhörighet utesluter de kristna från medborgerliga och politiska rättigheter. Internationella uttalanden kan ses som en form av solidaritet för kyrkor och kristna gemenskaper i en utsatt situation, som behöver uppleva att omvärlden har sett och anat vad som ägt rum eller pågår. Så har också varit fallet efter händelserna i Egypten. Exempelvis Allafrikanska kristna rådet (All African Christian Council) uppmanade den 14 oktober 2011 det egyptiska folket att upprätthålla freden och rätten att fira gudstjänst. Kyrkornas världsråd stöder enligt ett uttalande den 18 oktober Egyptens kyrkor i deras krav på fred. Alla inom nationen uppmanas att stå sida vid sida och få ett slut på våldet i dess olika former. Vidare uppmanar man till arbete för en lagstiftning som tillåter alla att bygga platser för gudstjänstfirande. 9

12 Syrien Raka gatan Apostlagärningarnas författare skrev om Antiochia, att det var där som lärjungarna för första gången fick heta kristna (Apg. 11:26). Traditionen talar om att lärjungen Petrus sedan grundade patriarkatet i Antiochia. Det historiska Antiochia ligger idag inom Turkiets gränser. Det var i Damaskus. i ett hus vid Raka gatan, som Saul blev Paulus (Apg. 9:11). I dag finns det flera patriarker som titulerar sig patriark av Antiochia. Två av dem har sitt säte i Damaskus i Syrien. Vid den gata i Damaskus, som i dag kallas Raka gatan, ligger det Grekisk ortodoxa patriarkatet av Antiochia med patriark Ignatius IV. Därtill finns den Syrisk ortodoxa kyrkans patriarkat med sin patriark Ignatius Zakka I Iwas i Damaskus. Detta för att indikera den historiska knytningen för de kristna till Damaskus och Syrien liksom på den betydelse staden fortfarande har för kristna i Mellanöstern. Syrien har en diktatorisk och repressiv regering som närmast kan betecknas som minoritetsregering. När demokratiserings- och frihetskraven nådde Syrien, satte regimens säkerhetsstyrkor in alla resurser för att kväsa varje protest. Trots detta har protester och demonstrationer fortsatt på gatorna i städer runt om i landet. Det beräknas, att så här långt har tusentals medborgare dödats av styrkorna. Det är nu det komplicerade börjar, när man närmar sig vad som händer i Syrien idag utifrån de kristnas ställning i landet. Det har länge ansetts att de kristna i Syrien haft en relativt god situation jämfört med kristna i vissa omgivande länder. Som minoritet har man haft minoritetssituationen gemensam med den regerande gruppen. Detta har i Syrien kunnat utnyttjas av regimen i dess politik av att härska och söndra vilket i vissa fall gynnat de kristna. Mot denna bakgrund har åtminstone vissa kristna ledare uppmanat de kristna att inte delta i upproret. Bakom ligger pragmatiska överväganden, som att man vet vad man har men inte vad som kommer. I klartext ser man de islamistiska krafterna som man menar förenar sig över de geografiska gränserna och som man är rädda för ska ta över. Demokrati blir då inte en garant för fri- och rättigheter utan tänks drabba de kristna utifrån att förföljelse ökar och de blir mer utlämnade. Återigen är det givetvis helt omöjligt att förutse vad som kommer att hända. En diktator kommer förr eller senare att falla och en demokratisk utveckling att inledas. Förhoppningsvis innebär den lika rätt och värde för alla. Den 9 augusti 2011 uppmanade Kyrkornas världsråds generalsekreterare Olav Fykse Tveit armén och säkerhetsstyrkorna att upphöra med den urskillningslösa användningen av våld och tillgodose medborgarnas rätt till mötesfrihet och yttrandefrihet liksom deras strävan efter politiska framsteg och grundläggande mänsklig värdighet. Palestina Kairos Palestina Konflikten mellan palestinier och israeler har nu pågått i decennier utan att någon lösning som tar hänsyn till båda parters intressen synes vara i sikte. Därtill kommer den interna kampen om makt inom det palestinska samhället som de facto delat upp området där den palestinska myndigheten har kontroll över de fickor på Västbanken som i huvudsak utgörs av de stora städerna (område A) medan Hamas styr över Gaza. De kristna på Västbanken inklusive östra Jerusalem, liksom fåtalet kristna i Gaza, lever dagligen med frågor inför hur det ska vara möjligt att leva vidare i området. Det är då ord som bosättningar, ockupation, mark, vatten, mur/barriär och rörelsefrihet blir till tuffa och ibland oövervinnliga dagliga erfarenheter. Utifrån denna situation av stor hopplöshet har dokumentet Kairos Palestina skrivits. Dokumentet finns översatt till svenska och kan hittas på Svenska kyrkans hemsida ( default.aspx?id= ) eller i tryckt form via Bilda: Ett sanningens ögonblick - Kairos Palestina. Det är prominenta kristna palestinier som står bakom uppropet som publicerades december 2009 och där de skriver utifrån sin upplevda situation. Det är ett rop om att bli hörda och förstådda, som inte minst riktar sig till kristna i Väst. Man frågar sig varför de kristna i Väst är så tysta inför ockupationen som måste få ett slut genom icke-våldsmetoder och där båda sidors legitima krav tillgodoses. Vidare uppmanas till teologisk reflektion där inte minst den så kallade kristna sionismen bearbetas. Kairos 10

13 Palestina är ett kraftfullt rop om att blir hörda. Kyrkoledarna i Jerusalem gick ut med stöd till uppropet där de konstaterar: Vi har hört våra barns rop! Vi, patriarker och kyrkoledare i Jerusalem, har hört det hoppets rop som våra barn sänt ut i dessa svåra dagar i vilka vi fortsatt lever i detta heliga land. Vi stöder dem och står vid deras sida i deras tro och deras hopp och deras kärlek och deras syn på de händelser som vi upplever. En rad kyrkor och kristna organisationer runt om i världen har svarat på uppropet. Många säger sig ha hört ropet och känner solidaritet med de lidande kristna eller som ärkebiskop Desmond Tutu, som i sitt svar citerade texten om Kristi kropp: Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Några kyrkor har sökt att agera som The Methodist Conference i Storbritannien som beslutat att bojkotta alla varor från illegala israeliska bosättningar. Ändå känner sig de kristna i Palestina övergivna. Har ropet på hjälp verkligen hörts? Kristen och medborgare Det är helt tydligt att religion och politik hör samman när man betraktar Mellanöstern och Nordafrika. Själva närvaron för de kristna är viktig och den behöver manifesteras genom en infrastruktur som möjliggör att man kan leva vidare i området. I detta ingår, att regelbundet kunna fira gudstjänst och utöva sin tro. Även om identiteten som kristen är stark utifrån att alternativen upplevs vara en identitet som muslim eller som jude så är identiteten som nationell medborgare stark. Man upplever sig naturligt som en del av landet, av kulturen, av marken man odlar och ser medborgarskapet som avgörande. Utifrån detta betonas, att man tillhör en och samma nation, vilket måste innebära likhet inför lagen oavsett religionstillhörighet. Ett hot, som emellanåt framträder, är att omgivningen försöker sätta stämpeln främling på de kristna även om deras historia går tusentals år tillbaka i tiden. Det är kontakter med väst, som kan föranleda stämpeln, men det är också ett sätt för omgivningen att markera att man inte är muslimer i det som självklart betraktas som ett muslimskt samhälle. En annan känslig fråga är huruvida man ska betraktas som minoritet. En minoritet kan måhända påräkna internationellt skydd, men riskerar samtidigt att fjärma gruppen från majoriteten. Religionsfrihet är givetvis inget som ska skilja ut religiösa grupper från varandra, utan visa på att alla lever inom samma legala ramar och ska ha samma rätt. Det som efterfrågas är likhet mellan medborgare och mellan muslimer och kristna. Göran Gunner, forskare vid Svenska kyrkans forskningsenhet, lärare Teologiska högskolan 11

14 Är allt som det borde? En respons på debatten om försoningsteologi i Kyrkans Tidning våren 2011 Sofia Camnerin Debatten gick hög på Kyrkans Tidning i våras, inte minst på hemsidan. Försoning är det detsamma som slaktade lamm och blodsoffer? Vem behöver en sådan teologi? Försoningstanken är central i kristen tro och tradition. Samtidigt har den varit under diskussion genom hela teologihistorien. Kristna kyrkor har aldrig fastställt någon officiell försoningslära, såsom man gjort i exempelvis kristologiska 1 frågor. I kristen teologi rymmer begreppet försoning dels grundläggande föreställningar om återupprättad harmoni, fred och relationer, dels Guds frälsande handlande i Jesus Kristus. En viktig grundfråga som kastar ljus över diskussionen som fördes i Kyrkans Tidning (KT) i våras, är huruvida försoningsläran förutsätter en fallen skapelse och människans syndighet. Ulla Karlsson skriver: Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt. 2 Det finns ingen fallen skapelse inget som en gång har varit fullkomligt och därför måste helas Därmed faller hela idén om försoning. 3 Argumenten, som Karlsson framförde, kan sammanställas enligt följande: 1. Den kristna försoningsläran förutsätter en fallen skapelse och människans syndighet 2. Skapelsen är inte fallen och människan är inte syndig 3. Därför behövs ingen kristen försoningslära Karlssons artiklar väckte starka reaktioner. Några områden som berördes i debatten, i både positiva och negativa reaktioner, var följande: Försoningsläran är konstituerande för kristen tro: en förkunnelse utan Kristi lidande, död och uppståndelse och människans syndande är inte någon kristen förkunnelse. Gottgörelse genom lidande: Det är hög tid att kyrkan gör upp med tortyrsvärmeriet, blodsmystiken och tanken på att man kan gottgöra synder genom lidande. Ondskans, lidandets och otillräcklighetens faktum: Vart skulle jag ta vägen med det faktum att jag faktiskt är otillräcklig, ofta vill mina medmänniskor allt annat än gott, saknar både kraft och framför allt vilja till det goda? hela världen och samhället visar ju verkligen att allt inte är kärleksfullt! 4 Kristna försoningsläror rymmer föreställningen om att Jesu gärning, hans liv, död och uppståndelse, ges frälsande betydelse. Jag har tidigare beskrivit försoning, dels som uttryck för vad begreppet som 1 Läran om Jesu gudom, Nicaea 325 och Konstantinopel 381, samt Jesu tvånaturslära i Kalcedon Karlsson, Ulla: Plocka bort talet om synd, skuld och slaktade lamm, Kyrkans Tidning Karlsson, Ulla: Kyrkan har ett ärende utan försoningsoffer, Kyrkans tidning Samtliga citat hämtade från Kyrkans tidnings hemsida Kommentarer till artikeln : ( ) 12

15 sådant åsyftar; återupprättade relationer, fred och harmoni, dels som uttryck för själva övergången, hur försoning sker. 5 Detta hur förutsätter någon form av förändring från till. Om tillståndet i världen är som det borde, med vilket jag menar att vi är nöjda med sakernas tillstånd, finns ingen anledning att tala om försoning. Om tillståndet i världen inte är som det borde, finns det anledning. 6 Anser man inte att det finns något som behöver försonas, då behövs inte heller teologi om försoningen. En annan fråga gäller, om man anser att det är människor som ska åstadkomma förändringen, om den överhuvudtaget behövs, eller om det är Gud eller kanske både Gud och människor. Hur försoning sker förutsätter alltså någon form av förändring, övergång från till. På frågan om vad som behöver förändras har teologier gett olika svar. Från har beskrivits i termer av synd, död, lidande, ensamhet, självtillräcklighet, ondska och våld. Till i termer av frälsning, förlåtelse, evigt liv, ljus, återupprättade relationer och helande. Försoningen, alltså frågan om hur har också getts olika innebörd. När Karlssons artiklar i Kyrkans Tidning debatteras berörs alla dessa delar. Finns det överhuvudtaget ett från som behöver en övergång till? Det framgår inte klart om Karlsson anser det. Hon skriver visserligen om ondskefulla handlingar, att göra fel, begå misstag eller skada andra, vilket kan beskrivas som från. Övergången framställs i hennes texter som människors utveckling, växande och kärlek. Jesu roll i övergången beskrivs som förebild, andlig förebild. 7 Försoning i kristen tradition Det är viktigt att påminna om, att den kristna traditionen rymmer en rad olika motiv och tolkningar om hur Gud försonar världen. Olika teorier och teologier om försoningen har vuxit fram i sin specifika historiska kontext, där man självklart har använt bilder och tolkningsmönster som stått till förfogande. Många bilder är hämtade från den kultiska verkligheten och den bibliska traditionen rymmer i sig en rad olika motiv och tolkningsmönster. Den svenska teologen Gustaf Auléns tre modeller har haft stort inflytande. Även om dessa inte har stått oemotsagda kan de fortfarande kasta ljus över diskussionen. Dessa modeller kan förenklat sammanfattas som svar på vem eller vad det är som behöver Jesu försoningsgärning. Modellerna brukar beskrivas som den dramatiska/klassiska, den objektiva/latinska samt den subjektiva försoningsläran. 8 I den dramatiska, klassiska försoningsläran, som Aulén uttrycker det, är det för syndens, dödens och djävulens skull som Jesu försoningsgärning behövs. 9 Försoningen innebär att dessa makter besegras. Kamp-seger-motivet är centralt. Gud går själv in under syndens och dödens villkor, kämpar med de fientliga makterna och för till seger. Aulén menar att den gudomliga kärleken driver handlingen. Det finns ingen blidkning. Gud själv försonar världen med sig själv. Gud är samtidigt den som försonar och försonas. Kristus framstår som segraren, Christus Victor. Ur denna dramatiska försoningslära utvecklades den objektiva/latinska. Här är det Gud som behöver Jesu försoningsgärning. Guds rättfärdighet är kränkt genom människornas synd och den måste 5 Camnerin, Sofia: Försoningens mellanrum: En analys av Daphne Hampsons och Rita Nakashima Brocks teologiska tolkningar Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala Studies in Faiths and Ideologies 19 (Uppsala 2008), s Detta baseras på ett bredare resonemang om dödskontexter som utgångspunkt och längtan efter det som kan och måste vara annorlunda. Camnerin, Sofia: Försoningens mellanrum, s. 12. Se även Chopp, Rebecca: From Patriarchy into Freedom: A Conversation between Feminist Theology and French Feminism, i Ward, Graham (red.): The Postmodern God: A Theological Reader (Blackwell Publishers: Oxford 1997), s. 237f 7 Karlsson, Ulla: Kyrkan har ett ärende utan försoningsoffer 8 Hur begreppen objektiv och subjektiv skall uppfattas är omdiskuterat. Begreppen kan dels hänsyfta yttre eller inre skeenden, dels Gud som försoningens objekt eller subjekt. Aulén diskuterar objektiv och subjektiv i bemärkelsen inre och yttre skeenden. Ofta har dessa betydelser sammanblandats i de teologiska diskussionerna. Se exempelvis Lindberg, Lars: En strid i försoningens ljus: Waldenström omläst och omvärderad, i Dahlén, Rune m.fl. (red.): En historia berättas om missionsförbundare (Kimpese: Stockholm 2004), ss Hela denna genomgång är hämtad från Aulén, Gustaf: Den kristna försoningstanken: Huvudtyper och brytningar (Svenska kyrkans Diakonistyrelses bokförlag: Stockholm 1930). s. 25, , 164f,

16 försonas om en gemenskap skall bli möjlig mellan Gud och människa. Det är endast Gud själv som kan försona denna kränkning. Denna försoningslära växte fram ut botläran. Kristus genomför en överskjutande förtjänst, som lämnas åt Gud som ersättning för människans skuld. Den latinska försoningsläran nådde sin höjdpunkt i Anselm av Canteburys försoningslära och kallas också ibland den anselmska försoningsläran. Anselm hävdade, enligt Aulén, att människorna måste lämna gottgörelse eftersom de är syndiga, men att den gudomliga rätten kräver en oändlig gottgörelse som kompensation. Då människorna inte kan lämna tillräcklig gottgörelse för att tillgodose Guds kränkta ära, måste Gud bli människa. Detta är, enligt Aulén, också det svar Anselm av Cantebury ger på frågan varför Gud blev människa, Cur deus homo. Jesus lämnar tillräcklig gottgörelse, en synd- och skuldfri människa som offrar sig åt Gud. Detta innebär en överskjutande merit, som människorna genom tro kan få del i. Här ligger tonvikten på Jesu död och i föreställningen om döden som ett offer. I den subjektiva försoningsläran, är det i första hand människor som behöver Jesu försoningsgärning. Den medeltida teologen Abelard är en av de välkända representanterna. Abelard motsatte sig tanken på dualism och gottgörelse och att försoningen har med djävulen att göra. I Auléns tolkning blir Kristus hos Abelard närmast en förebild och lärare. Kristus uppväcker genkärlek hos människorna och denna kärlek är den grund varpå försoning och förlåtelse vilar. Problemkomplex All diskussion om den kristna försoningsläran, förutsätter enligt min mening, att det är något som behöver försonas. Om allt är som det borde eller vi vill, behöver vi inte tala om försoning. Då faller hela idén om försoning, som Karlsson uttryckte det. Men om det inte är som det borde eller vi vill, kvarstår fortfarande ett antal problemkomplex i behov av fortsatt bearbetning. Exempel på sådant är: Föreställningar om offer, lydnad samt underkastelse som ideal, inte minst i ljuset av barn och vuxna som lever i misshandelssituationer. Lidandet som frälsande, detta för att våld och lidande befäst och i sämsta fall förhärligas. Lidandet framställs som nödvändigt. Jesu ställföreträdarskap och föreställningar om gottgörelse. Tolkningar av försoningen som endast handlar om själens frälsning eller det bortomjordiska. Gudsbilden, om det är Gud som behöver Jesu död gör det Gud ansvarig för Jesu lidande och död. 10 Även om det inte är möjligt att gå in på alla dessa problemkomplex här, så vill jag lyfta fram några aspekter. Jag menar att försoningsteologier måste ta sin utgångspunkt i dödskontexter. Med dödskontexter menar jag förtryckande och våldsamma situationer som människor lever under, även omständigheter och destruktiva krafter under vilka människor underordnas. Det handlar om tillvarons skuggsida, lidande, problem, detta som inte är som det borde. Detta får konsekvenser för hur vi utformar kristen försoningsteologi. För om det är så, att vissa tolkningar av korset och försoningen, snarare kan förstärka dödskontexter, våld och lidande, måste dessa tolkningar avvisas med etiska kriterier. 11 Detta resonemang baseras bland annat på föreställningar om verkligheten som symboliskt konstruerad, skapad och att föreställningar om Gud och det gudomliga tjänar denna verklighetsproduktion. För om det är så, att vår verklighetsuppfattning är språkligt konstruerad och om språket och symbol- 10 Områden som har behandlats av bland annat bland annat teologer som Jacquelyn Grant, Joanne Marie Terrell, Rita Nakashima Brock och Wonhee Anne Joh. Se Camnerin, Sofia: Försoningens mellanrum Jämför Anders Jeffner som applicerar ett etiskt kriterium i valet mellan olika teologiska tolkningar. Jeffner, Anders: Theology and Integration: Four Essays in Philosophical Theology, Acta Universitatis Upsaliensis, Studia Doctrinae Christianae Upsaliensia 28 (Almquist och Wiksell International: Stockholm 1987), ss

17 system, i bred bemärkelse, har makt att påverka livsstil, forma värderingar, social organisering, osv., så kan dessa språk- och symbolsystem inte betraktas som oskyldiga. Därmed inte sagt att all teologi om försoningen och korset ska avvisas. Gudsbilden Diskussionerna som fördes i Kyrkans Tidning i våras rörde bland annat huruvida det är människor eller Gud, som kan åstadkomma en eventuellt nödvändig förändring, övergång från till. När Guds roll blir otydlig, när man inte tydligt kan visa hur Gud handlar i övergången, lämnas människor ensamma. Jämför kommentaren på hemsidan: Vart skulle jag ta vägen med det faktum att jag faktiskt är otillräcklig, ofta vill mina medmänniskor allt annat än gott, saknar både kraft och framför allt vilja till det goda? Att Gud handlar i övergången behöver dock inte utesluta människors ansvar. Om Gud tolkas som ett handlande subjekt, om Gud tolkas som subjekt i försoningen som objektiv (med innebörden försoningen som ett yttre skeende), framträder ett tolkningsalternativ som skapar utrymme för Guds handlande i själva övergången. Sådana tankefigurer kan göra det möjligt att tolka Gud i relation till människor som befinner sig i dödskontexter, tolkningar som inte behöver utesluta att människor tar ett gemensamt aktivt ansvar mot orättvisor, förtryck och lidande. Lidandets plats i teologin Korsteologier visar på Guds handlande i försoningen. I korsteologier har teologer på olika sätt och med olika framgång bemödat sig om att göra rättvisa åt både dödskontexter och tolkningar av Guds handlande i eller gentemot dessa. Man har försökt framställa lidandet, så att det blir en väg till och inte från Gud. Många korsteologier har i stället riskerat att förstärka lidande och trauma. Detta när Gud framställs som den som kräver lidande, när Jesus beskrivs som ett oskyldigt offer, när Gud blir en åskådare till våld och lidande och när lidande krävs för frälsning. Jämför kommentar på hemsidan: Det är hög tid att kyrkan gör upp med tortyrsvärmeriet, blodsmystiken och tanken på att man kan gottgöra synder genom lidande. Med etiska kriterier är det möjligt att argumentera mot instrumentella tolkningar, att människor offras för ett högre goda. Sammanblandningar av våld och helighet Om vår verklighetsuppfattning är språkligt konstruerad och om språket och symbolsystem, i bred bemärkelse, har makt att påverka livsstil, forma värderingar, social organisering, osv., så har även teologiska tolkningar denna makt. Det jag bedömer som allvarligast i kristna korsteologier, är de sammanblandningar av våld och helighet vissa medför. Sådana sammanblandningar uppstår när människor lär sig att den gudomliga fadern är god och kärleksfull, samtidigt som samma fader sänder sin son, oskyldig och lydig, till döden. Sammanblandningar av våld och kärlek ser man också i destruktiva bindningar mellan offer och förövare. Det finns exempel på att barn som växer upp i kristna miljöer, tolkar det lidande och våld de utsätts för, som något Gud vill. De tror att de förväntas bära sitt lidande i Jesu efterföljd. I värsta fall tolkar de det som ett straff. 12 Jag menar att döden, lidandet och destruktionen behöver tolkas som ett är, ett faktum i alla människors liv, utan att det därmed blir en väg till frälsning. Korset fortsatt tolkning Begreppet för försoning, katallage nämns 15 gånger i de Paulinska breven i Nya Testamentet. Själva begreppet kan översättas med att byta ut. I roten finns ordet allos som betyder den andre. 13 Försona kan alltså översättas med att byta plats med den andre, vara i solidaritet med, snarare än mot den an- 12 Camnerin, Sofia: Försoningens mellanrum, s. 71f 13 De Gruchy, John W.: Reconciliation Restoring Justice D (Fortress Press: Minneapolis 2002), s

18 dre. Det engelska begreppet för försoning, atonement, är en sammansättning av at-one-ment, ett med. I det praktiska vardagslivet bär vi på erfarenheter av förtvivlan, övergivenhet, sorg och utsatthet. Många av oss har erfarit, att det som hjälper när man är där, i sorg och förtvivlan, möjligen även kan förändra det, är att någon sitter bredvid, står kvar. Ibland kanske det handlar om att någon tar ens plats. På skolgården; när någon kliver ur mobben och ställer sig vid den utsatte, i terapirummet; att någon är beredd att höra hela berättelsen och uthärda den, i medlingssituationen; att någon finns som vill höra båda sidor och lyssna till hela sanningen. Exemplen kan göras många. Försoningen som atonement, kan tolkas som att Gud i Jesus är ett med människor i vilken dödskontext de än befinner sig och ger kraft till frigörelse från denna. Med begreppet katallage ryms tolkningar av att Gud byter plats med, eller tar den andres plats. Med sådana tolkningar blir människor inte utlämnade åt sig själva. Gud är ett med människor, men Gud blir också den som handlar mot ondska och lidande. För att undvika att Jesu lidande skildras instrumentellt, bör det tragiska med Jesu död framhållas. Tolkningar bör innefatta vad ondskan gör mot Jesus och en tydlig skillnad mellan våld och ondska och Jesu mission bör tydligt framgå. 14 Hur kan teologier om korset utformas så att Guds frälsande handlande i Jesus Kristus blir begripligt för dagens människor? Den diskussionen fördes knappast på Kyrkans Tidning och dess hemsida i våras. Huvudfrågan rörde snarast huruvida det överhuvudtaget finns något som är som det inte borde. Men om tillvaron inte endast är medgång, som en av kommentarerna uttryckte det, så tror jag inte hela idén om försoningen har fallit. För att citera ytterligare: kristendomen är en ganska eländig religion. Den går rakt genom smuts och död Korsets väg går inte förbi det svåra och det omöjliga den skär rakt igenom det Kristendomen är ingen medgångsreligion, den är en motståndsreligion. 15 Just för att det fortfarande finns alltför många dödskontexter i världen och i människors liv, tror jag att vi behöver teologi om kors och försoning. Jag tror vi behöver fortsätta diskutera hur försoningsteologier ska utformas. Utmaningen är att söka efter teologiska tolkningar av försoningen som inte skymmer försoningen. Sofia Camnerin, utvecklingsstrateg, Svenska Missionskyrkan Referenser Kyrkans tidning: Karlsson, Ulla: Plocka bort talet om synd, skuld och slaktade lamm, Kyrkans Tidning Karlsson, Ulla: Kyrkan har ett ärende utan försoningsoffer, Kyrkans tidning Internet: synd-_skuld_och_slaktade_lamm_0_16739.news.aspx ( ) 14 Se exempelvis Weaver, J. Denny: Violence in Christian Theology, i Trelstad, Marit (red.): Cross Examinations: Readings on the Meaning of the Cross Today (Augsburg Fortress: Minneapolis 2006), ss , samt Weaver, J. Denny: The Nonviolent Atonement. (Wm. B. Eerdmans Publishing: Grand Rapids/Cambridge 2001) och debatt/debatt/webbdebatt plocka bort talet om synd, skuld och_slaktade lamm news.aspx (