Breven från förr. En bok om 1800-talet sett genom två stockholmsfamiljers korrespondens Sammanställt av Kjerstin Sohlberg

Transkript

1 Breven från förr En bok om 1800-talet sett genom två stockholmsfamiljers korrespondens Sammanställt av Kjerstin Sohlberg

2 Omslaget: Mönstret i bakgrunden är i själva verket ett faksimil av ett av de brev som författaren läst och skrivit av, för att göra publiceringen av denna bok möjlig. Bilden på omslagets framsida: Carl och Clara Lindroth i backen nedanför lindarna på Väster Skägga gård, andra hälften av 1880-talet. Copyright: Kjerstin Sohlberg, Värmdö, 2001 Formgivning: Lennart Sohlberg, Mora Webbsajt: Tryckeri: Nykopia Tryck AB, Stockholm, 2001 ISBN

3 Innehåll Inledning... 5 N.M. Höglunds resor... 6 C.A. Lindroths korrespondens... 8 Livet i Stockholm... 9 En utomståendes intryck Andra vänner och bekanta Breven till hustrun Släktdrag som går igen N.M. Höglunds biografi N.M. Höglunds resebrev Brev till Axel Lindroth i Tyskland Brev till och från Carl A. Lindroth i London och Portugal Senare brev från Carl A. Lindroth till vänner i utlandet Anders A. Lindroths resa till kontinenten Brevväxling mellan Carl och Clara under Carls vistelse i Carlsbad Övrig brevväxling mellan Carl och Clara åren Personförteckning Översikt över släktförhållandena...267

4 4

5 Inledning I kvarlåtenskapen efter min farbror Einar Lindroth (död 15/5 1953) fanns mängder av arkivalier rörande dels släkterna Lindroth och Höglund, dels Skägga uppgifter om avstyckningar, vägar, arrenden m.m. samt kassaböcker och verifikationer. Dessutom en hel del gamla brev. Min framlidne make Dag Sohlberg och jag började 1981 att gå igenom detta material, och Dag gjorde ett enormt arbete med uppordnandet av allt. Två plåtskåp anskaffades och han ordnade det mesta i syrafria arkivkapslar med påskrifter och en förteckning, som återfinnes sist i denna skrift. Plåtskåpen är nu placerade i Selboden på Västerskägga. Arkivet fylls på vartefter med senare uppgifter om släkten, om ägoförhållanden på Skägga, skogens skötsel m.m., m.m. Vidare tillfällighetsverser, fester, t.ex. 100-årsfesten 1983 med utställningar etc. Bland de gamla breven finns sådana dels från min farmors far N.M. Höglund till hemmet under hans resa Europa runt under vintern , dels till och från min farfar Carl A. Lindroth när han åren befann sig i England och Portugal, utsänd av sin arbetsgivare firma N.M. Höglund för att förkovra sig i språk och knyta värdefulla affärsförbindelser. Vidare finns några tidigare brev från Carl Lindroth och Frans Hjortzberg till Carls yngre bror Axel Lindroth på resa i Tyskland 1855, en del senare brev till och från Carl A. Lindroth och en liten brevväxling mellan honom och hustrun Clara. Jag har ibland med viss möda lyckats tyda de flesta breven. Handstilarna och stavningen har ibland vållat svårigheter, särskilt Carls pappas handstil, och en del brev har utklippta hål (bortklippta adresser och frimärken). De är skrivna på mycket tunt papper, på båda sidor så att texten syns igenom, och ofta förekommer också att man skriver på tvären över det redan skrivna, vilket givetvis försvårar tydningen. Några gånger har Carl och Axel för övnings skull skrivit på portugisiska och de breven har jag här lämnat därhän. De engelska breven däremot finns med. Nils Magnus Höglunds resebrev berättar en del om vad han ser och upplever och ger en intressant inblick i hur man reste i Europa på den tiden, med tåg ibland men oftast med diligens eller förhyrd häst och vagn, och så naturligtvis med ångbåt t.ex. från Rom via Genua till Marseille. Han har en ung reskamrat, Anders Vilhelm Frestadius (Anhelm), son till hans gode vän Anton Vilhelm F. också affärsman i Stockholm och känd (liksom Höglund) som stor filantrop och aktad medlem av börsen i Stockholm. Höglund var vid denna tid bolagsman, dvs delägare i firman Bohnstedt, där han anställdes redan som 15-åring och efter Bohnstedt d.ä:s död blev bolagsman tillsammans med sonen Bohnstedt. Denne dog redan 1849 och från 1851 drev Höglund firman vidare i eget namn, då han inte lyckades komma överens med Bohnstedts efterlevande om firma Bohnstedts fortsatta bedrivande. Enligt nedannämnda artikel om Höglund i Sveriges Allmänna Handelsförenings månadsskrift lär Bohnstedts ha gjort en dumhet i och med att de släppte Höglund ifrån sig, firma Bohnstedt upphörde snart därefter. Höglund hade några år tidigare köpt huset Skeppsbron 34, och här bodde nu hustrun Fredrique (f. Lindroth) med barnen Mina, Emma och Otto. År 1845 hade de förlorat två små, en son 5 år och en dotter 1 1/2 år gammal. Redan som 16-åring hade Höglund blivit bekant med den 1 år äldre Anders A. Lindroth, hur vet man inte, 5

6 men troligen genom att Bohnstedts handlade med järn, och Lindroths far var anställd vid Jernkontoret och kanske även Anders A. Lindroth hade börjat sin bana där han blev sedermera kamrer vid Jernvågen. I varje fall blev de båda ynglingarna goda vänner och tydligen också deras respektive systrar, ty så småningom gifte sig Höglund med Lindroths syster Fredrique, och Höglunds syster Marie förekommer bl.a. på en liten akvarell av Billmark tillsammans med mamsell Lindroth. Så snart Höglund fick möjlighet hade han tagit hand om systern Marie, som sedan hela sitt liv bodde i hans och sedermera Fredriques och hennes döttrars hem vid Skeppsbron 34. Även den andra, äldre systern Johanna Ulrika hade de troligen kontakt med och hjälpte ekonomiskt, och när hon dog 1874 var det Fredriques systerson rådman Fredrik Lundberg som skötte bouppteckning etc. Denna äldre syster omnämns dock ingenstans i breven. I mantalslängd för 1855 finns hon i Västerlånggatan 30, där hon innehar en "nipperhandel". I släktarkivets mapp Tillfällighetsverser finns en liten vers till Clara Höglund på hennes 10 årsdag, 1861, från Johanna Höglund, så tydligen umgicks hon i sin brors familj. I arkivet finns ett exemplar av Aftonbladet från den 1 mars 1856 med en lång nekrolog över Nils Magnus Höglund. Vidare ett exemplar av Sveriges Allmänna Handelsförenings Månadsskrift nr 4 April 1900, alltså 44 år efter Höglunds död, med en artikel under rubriken "Svenska handelns idkare och främjare" innehållande en utförlig levnadsbeskrivning med porträtt av Höglund. Beträffande N.M. Höglunds levnadsbana se kapitlet "N.M. Höglunds biografi". 6 N.M. Höglunds resor Den långa Europa-resan började i november 1847 per båt från Stockholm till Lübeck-Hamburg. Därifrån järnväg till Berlin. Vidare via Halle till Leipzig och Dresden. Postvagn till Teplitz och Prag, järnväg till Wien, där de stannade några dagar. De hade där "den oförlikneliga lyckan " att i Slottet se kejsaren ("en osynlig ful figur"), hans bror ärkehertig Franz ("något större till växten"), samt kejsarinnan ("som såg rätt bra ut"), alla "civilt och anspråkslöst klädda som annat folk". Från Wien fortsatte resan till Neustadt per järnväg, med Malle- Post till Greggnitz, till fots över berget Simmering (på natten), så per järnväg till Celli och med Malle-post till Trieste. Därifrån med ångbåt till Venedig. Åter uppehåll ett par dagar. Järnväg till Padua, vidare i kalesch med 2 hästar till gränsen mot Påfliga staterna, övernattning i byn Sancta Maria Magdalena. Morgonen därpå (20 dec.) med färja över floden Po och vidare med kalesch och ytterligare 2 hästar (pga snöoväder) till Bologna. Sedan diligence från Bologna över Appeninerna (den färden var ganska äventyrlig pga snöväder) och så småningom till Florens. Per Vitturin (kalesch) till Empoli, järnväg till Livorno. Avstickare till Pisa per järnväg. Ångbåt till Cittavecchia, Roms hamnstad. Stannade några dagar i Rom. Besökte sedan Neapel och Pompeji. Tillbaka till Rom och sedan ångbåt via Genua till Marseille. Besökte Toulouse och Hières och stannade i Paris 14 dagar. Resan dit tog 49 timmar, dels i diligence, dels per järnväg. Från Paris for Höglund ensam över till London och reste sedan omkring till olika städer i norra England och Skottland och tillbaka till London. Sammanträffade igen med

7 Anhelm och de for över till fastlandet till Belgien och Holland. Efter litet kringresande runt Köln tog de sig till Lübeck och tog ångbåten hem till Stockholm, dit de anlände påskdagen 1848 den 20 april. På många platser hade de affärsbekanta och var ofta hembjudna, även till svenska diplomater här och där. De besökte ofta teateroch operaföreställningar. Anhelm stannade litet längre i Paris och där utbröt under tiden den s.k. februarirevolutionen, vilket naturligtvis oroade Höglund. Men Anhelm var i säkert sällskap hos svenska ministern. Det var över huvud taget rätt oroligt i Europa året 1848 med nationalistiska rörelser och försök att ena staterna både i Tyskland och Italien. Även i Sverige förekom oroligheter i Stockholm med några dödsoffer, vilket tydligen Fredrique berättar om i sina brev, som tyvärr inte finns bevarade. Höglunds brev hem är oerhört kärleksfulla och omtänksamma. Hans "älskade Gumma" (37 år!) ska roa sig så mycket hon kan med "spektakler" etc, även barnen bör få tillfälle att roa sig "fastän ej att de måtte bortskämmas med Spektakelgång, annat än såsom undantag vid pieser passande för deras ålder." När Fredrique oroar sig över "Cassans aftagande" är hon en toka, skriver han. "Du vet det är min önskan att I skullen lefva under min frånvaro aldeles som vi gjort då jag varit hemma, och hvarest Du får så mycket Cassaförstärkning Du kan önska vet du, Gud ske lof! jag har all anledning tro att det fortfarande skall bära sig väl," och i ett senare brev: "Hvad penningeåtgången beträffar, så trodde jag aldrig några bekymmer i det afseendet skulle hos Dig uppstå, som jag behöfde lindra, sedan jag före min afresa bedt Dig disponera så mycket Du ville. Emedlertid har jag redan ifrån Marseille, tror jag, bedt Dig icke hysa några dylika griller, och ber Dig nu å nyo blott uttaga oförskräckt hvad Du önskar och omständigheterna kräva, - ej för små summor i sender. Jag kommer aldrig att tycka det Du slösat." De flesta breven avslutas med nedkallande av Guds välsignelse, samt med många pussar och kramar till Fredrique och barnen från "Ditt hjertas vän Niklas" eller "evigt Din Nicolas" eller "Din trogne Gubbe Niclas". 7

8 C.A. Lindroths korrespondens En stor brevbunt innehåller brev till och från Carl A. Lindroth under hans utlandsresa hösten 1856 sommaren Det är brev från hans hulde fader A.A. Lindroth, från hans ömma moder och från syskonen Axel och Hanna. En del också från portugisen Manuel da Costa, som är på contoiret i Stockholm. Nils Magnus Höglund dog våren 1856 och firman drevs därefter av hans änka Fredrique, f. Lindroth, faster till Carl A, men den som tydligen bestämde det mesta i firman var Herr Bähr, prokurist i firman (liksom Adolph Cantzler, som våren 1857 gifte sig med Höglunds äldsta dotter Mina). Bähr var mycket illa omtyckt både av medarbetare i firman och tydligen även av kunderna, och när Carl Lindroth hade varit hemma ca 4 år efter sin utlandsresa lyckades han och Cantzler göra sig av med honom. (Se brev fr. Carl till Alex Titz i London av 13 Febr ) I firman var även Carls 2 år yngre bror Axel anställd från nyåret Vidare fanns där kassören Herr Ditzinger, kamrer Lehnberg, herrar Arosenius, Åhlund m.fl. samt den ovannämnde unge portugisen, Manuel da Costa, som tydligen varit länge i Sverige, (av en passus i brev fr. Carl t. Costa av 2 Febr framgår att han var med när Hanna fyllde 15 år, d.v.s. 1853) ty han skriver en utmärkt svenska med stort ordförråd och korrekt grammatik. Han bor i Fru Höglunds hus Skeppsbron 34 i några egna rum och förekommer även på sommaren i hennes hushåll på Duvnäs, där han för övrigt tycks vara primus motor när det gäller teater, utflykter och andra lekfulla påhitt. För övrigt verkar hela firman som en enda stor familj, man umgås både på vintern i stan och på sommaren på Duvnäs, där både familjen Lindroth och familjen Höglund hyr sommarnöjen. Även Ditzingers och Cantzler d.ä. bor där, och övriga anställda ungherrar kommer ofta ut över veckosluten som gäster i de olika hushållen. 8

9 Livet i Stockholm Hela korrespondensen ger en ganska roande inblick i hur man levde och roade sig i Stockholm vid den här tiden. Mamma Mathildas brev är ganska långa och pjollriga som hon själv säger, långa meningar och knappast några skiljetecken, hon liksom bara pratar på. Hon berättar om händelser i staden, eldsvådor, epidemier av kolera och smittkoppor och om vädret vintern tycks ha varit kall, hon fryser ständigt inomhus också, men nästa vinter, 57-58, var ovanligt blid med öppen sjöfart ända till jul. Den 28 november 1856 får man vänta länge på brev från Carl, då "Bore" tydligen ligger infrusen i skärgården: "idag är 4 tums is bortom Tullen så att man kan nästan köra isvägen til Waxholm, och Bores hjulskoflar få allt känna på," skriver Pappa. Mest handlar breven dock om familjen och släkten och deras bjudningar och baler. Och om bekantskapskretsen med dödsfall, förlovningar och bröllop, de senare ofta med litet syrliga kommentarer: det är nu andra gången den herrn förlofvar sig och det vid endast 23 års ålder eller han lär vara blott 2 år äldre än hon och har als ingenting, hon deremot har förmögenhet och sina 7 barn, intet anses det rätt af henne men hon finner det bra och då är det väl bra eller nog bör han bli lycklig med en menniska som jag icke tycker man kan anse för rigtigt klok, men hon blir väl rik med tiden tros det kan jag tänka och då går alt för sig. I oktober -56 bevistar de ett storståtligt bröllop: Augusta Frestadius, syster till Anhelm, "mycket splendidt var det, nästan idel uniformer. Gud vet hur alla kunde ha uniformer, men både läkare och kanslister och alla som kunde ha någon rättighet dertill buro sådana". Våren -57 beskrivs Mina Höglunds bröllop med 9 Adolph Cantzler med en utförlig lista på alla lysningspresenter och beskrivning på de nygiftas vackra hem. Hon berättar också om teater- och operabesök med, som det verkar, kunnig kritik, om nyårsbalen på Börshuset där hon berättar vilka av deras bekanta som dansat med de kungliga m.m. Familje- och släktsammanhållningen tycks ha varit mycket stor, man umgås ständigt. Ett tag var det tal om att få en ung baron Tamm som inackordering, men det blev ingenting av (rummet var för kallt tyckte hans mamma), och Mathilda var glad, hon var rädd att det skulle störa deras trefliga hemlif att ha en främmande inackordering. För övrigt oroar sig Mamma för Carls hälsa, den ovana maten, kylan inomhus i England ( stäng inte spjället för tidigt, om det nu finns något ) gatuvåldet i vissa stadsdelar i London m.m. I Portugal går Gula Febern och det oroar naturligtvis, och Carl förmanas att inte vistas i Lissabon där epidemien är mest utbredd. I september -57, då Carl är i Portugal, skickar Mamma några burkar lingonsylt med kapten Riise på "Gefion" "till litet åtskillnad mot deras söta sylter". I brev i januari -58 berättar Carl tydligen att sylten kommit fram och Mamma kommenterar "att den tyckes ej vara i smaken, nå! det kan ej hjälpas, välmeningen var god och samma öde röner ofta deras presenter af sitt lands produkter hos oss, smaken är olika, det är naturligt." Litet stött är hon nog å lingonsyltens vägnar. Pappa Anders' brev innehåller mer förmaningar om att studera flitigt, göra lämpliga visiter hos affärsmän, noga välja sitt umgänge m.m., men även han berättar litet om livet i Stockholm och på

10 sommaren om fisketurer och jakter med Axel och andra ute på Duvnäs. Han berättar också om sin mycket älskade hund Max (ras okänd), som han gör långa promenader med, t ex från stan till Duvnäs och tillbaka. Vintern tycks ha varit krisartad vad gäller affärer. Många cessioner och konkurser. Bl a drabbades Cantzler d ä, dvs Adolfs far, som flyttar ut till landet, Ladvik, med sin familj och lämnar sitt hus i Stockholm. På våren 1857 blir Lindroths uppsagda från sin våning och måste börja söka en ny bostad, och det är inte så lätt tydligen, men så småningom flyttar de i alla fall, först tillfälligt till Clara södra kyrkogata No 11 på andra botten i sex små kajutor och sedan till Regeringsgatan i skräddar Norströms hus. Det är en stor våning på kanske 9 rum så att alla tre barnen kan få sitt eget rum. Tydligen tas det för givet att även sönerna bor hemma tills de gifter sig. I ett senare brev (1862) från Carl till en Kapten Olsson berättar han dock att han tänker flytta hemifrån för att få det litet rymligare. Broder Axels brev berättar väl ungefär vad mamma redan har skrivit om, men ur hans synvinkel. Mycket kortspel, brädspel, krogbesök med kamrater men också sånglektioner hos Hovsångare Berg. Axel är bara 21 år men verkar, eller vill verka, äldre, röker cigarr och dricker punsch m.m. Han arbetar dock flitigt på Contoiret och förkovrar sig i franska och portugisiska för att kunna ersätta Costa när denne förmodas resa hem så småningom, kanske innan Carl kommer hem och kan överta den portugisiska korrespondensen. 10 Även syster Hanna skriver då och då, bl.a. ett långt brev som berättar om hennes och Mammas resa till Uppsala i juni 1857, då deras bekant från Duvnäs Alexander Titz promoveras till magister. Bland annat uppvaktas hon då med serenad av bekanta studenter, men hon vet inte riktigt hur hon skall bete sig. Till slut åtar sig Mamma att röra gardinen på övligt sätt, men det kanske inte riktigt var vad sångarna hade väntat sig. Hanna berättar också litet om vad som står i tidningarna t.ex. om kungens sjukdom och kronprinsens övertagande av regeringsmakten, vilket tydligen ogillas i somliga kretsar. Vidare berättar hon om en slags pensionsfond för fruntimmer, som både hon och Emma Höglund är inskrivna i. "Från 25 år till 45 skall man betala 25 Rdr årligen, hvarefter man skall åtnjuta en pension utaf 500 Rg årligen. Det låter otroligt, och så har också tidningarna sagt, och de gamla Mamsellerna, Stiftarinnorna, hafva blifvit jemmerligen tilltygade." Sommarbreven från Duvnäs andas idyll, frid och ro. Man umgås, gör utflykter, leker och spelar teater, fiskar och jagar. Ibland kommer kusin Fredrik Olga Titz, gift med Ludvig Arosenius.

11 Lundberg seglande från Stocksund där han sommarbor med sin mamma Marie (f. Lindroth), och mormor Anna Johanna Lindroth (f. Lindroth, Carls farmor) och kanske Tante Charlotte Lundberg, som tydligen är hans faster. Tante Charlotte nämns mycket ofta i alla breven och även Marie Lundberg, som oftast kallas Tante Lundberg. Tante Charlotte umgås mycket i det Lindrothska hemmet och bor ibland hela sommaren hos dem på Duvnäs. Hon spelar gärna kort och saknar Carl och deras små kulor som de kallar kortpartierna. På Duvnäs bodde många andra familjer som man umgicks med: Ditzingers, Starcks och Titz t.ex. och vännerna Frestadius bodde på Tollare på andra sidan Skurusundet. Alexander Titz. 11 En utomståendes intryck Costas brev är också intressanta, då de berättar en hel del om firman och dess anställda och medarbetare. Han umgås ju också med alla familjerna, men har kanske litet annorlunda syn på en del av umgängesvännerna, Albert Starck t.ex. som sitter och skryter om att han talar tyska som en inföding och det sitter hans föräldrar och hör på utan att be honom veta hut. Costa berättar även om pressens mottagande av Fredrika Bremers Manuel Costa. Hertha. Aftonbladet försvarar hennes åsikter, och Costa är nästan frestad att hålla med Mamsell Bremer. Carls svarsbrev berättar naturligtvis om allt han ser och upplever först i London och sedan i Portugal, hos Costas familj i Figueira, i Coimbra och litet var stans. Där finns bl.a. ett långt brev till Hanna från London där han beskriver en parad, ett besök i Kew Gardens och för övrigt det myllrande livet på gatorna i London med jättestora hästar för godskärrorna m.m. Mamma är litet förnärmad över att han ibland tycker att Hamburg eller London överträffar Stockholm i skönhet och storslagenhet. Det kan hon inte hålla med om, Sverige är bäst, varmast inomhus och trefligast på alla sätt.

12 Från Portugal berättar Carl om besök på olika marknader, maskerader, ritter på häst- eller åsnerygg bl a. Märkligt nog finns inte Carls brev till föräldrarna bevarade, bara breven till syskonen. Det verkar som om det är syster Hanna som har bevarat breven, Einar Lindroth tog hand om mycket av hennes kvarlåtenskap. Hon dog år gammal. Stenvillan på Duvnäs där Höglunds bodde. 12 Andra vänner och bekanta I samlingen finns också en del brev till Carl från andra vänner och kamrater, t.ex Frans Hjortzberg, som studerade juridik i Uppsala, där även Carl Lindroth hade varit och levt studentliv vilket framgår av Hjortzbergs brev. Hjortzberg vistades några somrar på Duvnäs som informator för småpojkarna Otto och Anton Höglund. En udda person som omnämns då och då är Norlén som tydligen är något slags religionsfanatiker. Han uppvaktar brevledes mamma Thilda med uppmaningar till omvändelse medan tid är, men hon nänns inte svara honom, tycker närmast synd om honom. Han har varit informator för Carl och Axel tidigare, kallad pappa Nolle, blir sedermera rektor för Fjellstedtska skolan i Uppsala. Carl Lindroth gifte sig 1871 med sin kusin Clara Höglund och lät i samband därmed bygga sig en sommarhus på Duvnäs udde. Marken tillhörde Küsel på Duvnäs gård och arrenderades av Lindroth. Men 1883 köpte Lindroth Väster Skägga gård på Värmdö, som släkten fortfarande har kvar. På 1870-talet köpte Carl Lindroth även tomten i hörnet av Kungsträdgårdsgatan och Hamngatan och lät göra upp ritningar för ett hus där, men bygget blev aldrig av - han måste sälja tomten på grund av ekonomiska svårigheter. Ritningarna finns dock kvar i familjearkivet. Det är ganska intressant att se hur många av de i breven omnämnda personerna finns med långt fram i tiden, i Carls dagböcker eller snarare almanacksanteckningar från ca 1870 till hans död T.ex. förekommer Albert Starck i dessa anteckningar som deltagare i anglingar och jakter. Han hade då ett ställe på Lång-

13 holmen, en ö vid Lindalssundet som hörde till Skägga. Vidare ovannämnda Frans Hjortzberg, rådman i Stockholm och så trägen gäst på Skägga att han hade en egen säng stående där. I arkivet finns även en PM öfver en Resa till continenten år 1865, företagen av Anders A. Lindroth. Han tycks ha varit en mycket iakttagande resenär. Han beskriver utförligt allt han ser och upplever och tycks ha lyssnat uppmärksamt på ev. guider; det vimlar av sakuppgifter och siffror i hans redogörelse och han är mycket imponerad av alla dyrbarheter han får se, liksom av landskapets skönhet och alla herrliga utsigter. Han nämner ingenting om ressällskapet, men skriver "vi" hela tiden. Det verkar nästan som en nutida sällskapsresa. Denna resa - nästan 20 år efter N M Höglunds resa genom Europa - företogs hela tiden per järnväg, ibland förstås båt. Breven till hustrun Slutligen finns en brevväxling mellan Carl och Clara Lindroth dels under hans vistelse i Carlsbad sommaren 1881, dels några udda, senare brev, samt ett brev från Carls mamma till Clara i anledning av Carls 50-årsdag 1883, beskäftigt som hennes tidigare brev till sonen i London och Portugal. I breven från Carlsbad berättar Carl utförligt dag för dag vad han har för sig, vilka han umgås med mest andra brunnsdrickande svenskar och om sin hemlängtan, som tilltar ju närmare slutet av vistelsen i Carlsbad han kommer. 13

14 Släktdrag som går igen Hoppas nu att den här skriften skall roa eventuella läsare. Själv har jag haft mycket nöje av läsandet av dessa brev; man kommer sina tidigare okända förfäder liksom inpå livet, kanske rent av känner igen några släktdrag här och där, inte bara i utseendet. Kjerstin Sohlberg, f. Lindroth PS Här och där har jag skjutit in kommentarer i breven. Dessa är då satta med kapitäler och i lite mindre storlek än övrig text. DS Anders A. Lindroth, , farfarsfar till Anders Lindroth nedan. Nils Magnus Höglund, , farmorsfar till Anders Lindroth nedan. Mathilda Lindroth f Wiborg (th) , och hennes barnbarns barnbarn Marianne Sohlberg (tv) f 1946, båda vid ungefär 18 års ålder. 14 Anders Lindroth, f 1914.

15 NM Höglunds biografi Den 17 mars 1801 föddes i Sjömanshuset vid Slussen i Stockholm ett gossebarn som fick ett ganska ovanligt levnadsöde. Hans far var vaktmästare vid Sjömanshuset och levde i tämligen enkla omständigheter. Det fanns i familjen en dotter född 1798, och 1809 föddes ännu en dotter, Marie. När båda föräldrarna dog 1814 omhändertogs den lilla 5-åriga dottern i någon inrättning; vart den äldre systern tog vägen finns inga anteckningar om, och brodern, Nils Magnus tog tjänst i olika handelshus för att klara sitt uppehälle. Han var begåvad och pålitlig och blev allmänt omtyckt av sina arbetsgivare. Redan som 16-åring kom han i tjänst i handelshuset Bohnstedt vars ägare snart märkte hans begåvning och hjälpte honom på många sätt. Nils Magnus offrade all sin lediga tid på språkstudier och lärde sig under tonåren tyska, franska och engelska och senare även italienska och portugisiska. Dessutom tycks han ha varit musikalisk, det finns anteckningar om att han spelade flöjt och att han ibland spelade 2:a fiol i kvartetter hos Mazer. Han tog också lektioner i dans, ridning och gymnastik (för Ling). Redan vid 16 års ålder kom han i kontakt med jämnårige Anders Lindroth, troligen i samband med affärer. De blev goda vänner och så småningom svågrar, då NM 1836 gifte sig med Fredrique Lindroth. Vid den tiden hade Höglund tagit hand om sin yngre syster Marie, som sedan i hela sitt liv bodde i hans hem ( från 1846 vid Skeppsbron 34) efter NM:s död 1856 tillsammans med Fredrique och barnen, efter Fredriques död 1876 tillsammans med Mina och Anhelm Frestadius och Emma Höglund, ogift dotter till NM. Marie dog 1897, 88 år gammal. Huset Skeppsbron 34 hade NM köpt 1846 av sterbhuset efter Abraham Rydberg. Firma N M Höglunds kontor tycks inte ha varit i detta hus utan i Hegardtska huset, troligen också vid Skeppsbron. I Svenska män och kvinnor står en hel del om Nils Magnus. H ägde talrika fartyg, som gingo med trä och järn på Medelhavet och Portugal samt återvände med salt och vin. Han förvärvade en betydande förmögenhet och blev en stor förlagsgivare, bl.a. åt flera bruk; av naturen hjälpsam och med sina egna svårigheter i gott minne lämnade han ekonomiskt stöd åt mången framåtsträvande ung affärsman. Han var en verksam förespråkare för ett bättre ordnat bankväsen och en av tillskyndarna till Stockholms enskilda bank. H var en av de främsta stockholmsgrossisterna på sin tid liksom också en av de ledande på Stockholms börs, var bankofullmäktig från 1847 och tillhörde borgerskapets femtio äldste från Redan 1835 utnämndes han av drottning Anna av Portugal till portugisisk vicekonsul för Sverige och Norge, och i ett kungabrev från samma år ger Carl Johan (med egenhändig underskrift) honom tillåtelse att anta denna utnämning. Kungabrevet finns i släktarkivet. Det finns i brevsamlingen i arkivet många uttalanden om NM som visar att han var en allmänt omtyckt och aktad person. Så skriver t.ex. Axel Lindroth i ett brev till brodern Carl att han besökt NM:s grav på årsdagen av hans död alltså Det är således ett år sedan den Hedersmannen lemnade jordlifvet! --- Jag tänkte på huru olika det skulle hafva varit för Arosenius om Höglund hade 15

16 lefvat då han nu skall bli sin egen. Säkert hade han gifvit honom några affairer att börja med och alltid hjelpt honom. Det var just det vackra i Höglunds karakter, hans åsigter angående sina pligter till sina tjenare. Många finnas som låtsa som om några sådana ej skulle finnas; endast de gifva dem deras bestämda salarium anse de sig ej ha något vidare att skaffa med dem, de må hafva tjenat dem hur troget & hur länge som helst. Och Arosenius skriver i ett brev till Carl i London: och slutligen hjertliga tacksägelser bäste vän för de många år vi arbetat tillsammans! Dessa mina arbetsår hos vår oförgätlige beskyddare och vän N M Höglund skola altid utgöra ett af mitt lifs bästa minnen!! Utdrag ur nekrolog över NMH: Men härtill kom att hvar och en nödställd alltid med säkerhet kunde påräkna hans hjälp, för så vidt det stod i hans förmåga att hjälpa. Veckopenningar, månadspenningar, årliga pensioner utdelades ej mindre på kontoret än genom anhöriga och vänner. Betydliga inköp åt fattiga familjer, ansenliga årliga understöd till skolor, som i all tysthet grundlades och underhöllos, vittnade oafbrutet om en icke vanlig människokärlek. Höglund var icke en af dem, som behöfde uppsökas och öfvertalas till barmhertighetsverk. Sjelfmant delade han ut och sällan har någon genom sin barmhertighet uppriktigare erkänt sin förbindelse att betrakta sitt goda såsom ett lån af Gud, än han det gjorde. Med en säker blick i fråga om bedömandet af människor förstod han snart både om och huru hjälpen borde utdelas, och dock var hjertat alltid så öfvervägande, att han aldrig undandrog sig, så snart han såg en möjlighet att uträtta något med sin hjelp. Också var sättet, varpå han beredde den ene arbetsförtjänst i dess eget hus, den andre anställning hos andra, den tredje en lättnad i familjen genom ett barns underhåll i skola osv mycket olika. Sällan hörde man honom nämna ett ord derom, och äfven hans närmaste vänner fingo vanligen blott genom andra sina underrättelser om sådant. Enkel, flärdfri och gladlynt handlade han i dylika ting med en viss frimodighet, och sedan han uppgjort själfva saken som en riktig affärsman, ansåg han ej löna mödan att tänka derpå eller tala derom. Betr. N M:s död se brev fr Carl Lindroth t Titz

17 N.M. Höglunds resebrev Calmarsund - mellan Öland och fasta landet- d. 12 Novbr Fredrique Höglund, f Lindroth N.M Höglunds maka. Marie Höglund N.M Höglunds syster 17 Min lilla goda älskade Gumma! Ehuru det, i anseende till den dallring i fartyget som sjögången, huru obetydlig den än är, förorsakar, icke går rätt ledigt att nu under ångbåtens fortgång skrifva, och stilen följaktligen blir något darrande och osäker, så vill jag nu begagna tillfället att skrifva till Dig ett litet bref för att i Calmar, dit vi förvänta oss anlända kl emellan 1 och 2 i middag, aflemna till befordrande med Svithiod, som utan tvifvel ditkommer något senare än vi* och hvarigenom det således bör komma Eder tillhanda redan om Söndag. Du ser således huru mån jag är att skaffa Eder underrättelser från mig så tidigt det någonsin är mig möjligt, men jag gör det så mycket heldre som vi lära komma för sent till Ystad för att derifrån skrifva med den posten som inträffar i Stockholm om Tisdag, och således icke få något tillfälle att få något vidare bref till Eder förr än ifrån Lübeck med Gauthiod tillbaka. Vi ha hittils haft godt väder hela vägen, men beständig motvind, och då den i går e m var något stark, hvarigenom fartyget rörde sig litet upp och ned så kände också Anhelm någon likartad rörelse i sin mage, hvilken gjorde att, ehuru han icke egentligen var sjösjuk, utan fick behålla hvad han hade uti sig, dock icke kunde soupera, utan lade sig i god tid. Men likasom vi idag, då vi egentligen icke hafva någon sjögång, må alla förträffligt har jag gjort det hela tiden, och äter som en varg med en hej dundrande appetit. Likaså har jag i natt sofvit som en stock - 9 till 10 timmar;

18 Anhelm ändå längre, och ett par andra passagerare ända till 14 timmar, eller ifrån kl 6 i går e m till kl 8 i dag. Hade jag blott min lilla Gumma och öfriga älsklingar ikring mig, så kunde jag knappt önska mig trefligare. Måtten I icke vara mindre lyckliga hemma. Jag glömmer ej att dagligen och oftare i mitt hjerta anropa den Allsmäktiges beskydd för Eder; detsamma gören I säkert för mig, och då kunna vi tryggt förtrösta på att, när tider blir, få glada, tacksamma och lyckliga åter omfamna hvarandra. Oändeligt glad skall den dag blifva då jag, i Hamburg, hoppas få det första brefvet från Eder. Mitt nästa bref till Eder med Gauthiod blir väl också skrifvet i Hamburg, derifrån jag skickar det till Lübeck. Gud välsigne Er emedlertid beder Din trogne Make Niklas Många helsningar till alla fränder och vänner och tusentals pussar åt våra små. *Svithiod lärer komma till Calmar först i morgon bittida. Nu är kl. 2 då vi komma till Calmar och gå i land för att se oss om en stund, men om en timma skola vi åter vara ombord för att afgå. Var god skicka inlagan till Frestadius. 18 Hamburg d. 16 Novbr Älskade Maka och Barn! Säkert erhöllen I i Söndags det bref jag i Fredags skref Eder till ifrån Calmar, jag gladde mig vid den tid jag trodde det hafva kommit Eder tillhanda, ty jag är säker på att det var välkommet. Ännu gladare skall jag bli då, vill Gud, jag hoppas här få mottaga bref ifrån Eder nästa måndag. Förr får jag det väl ej. Emedlertid äro jag och min resekamrat lyckligen här sedan i går afton, kl. 11. Vår sjöresa med Gauthiod var i det hela såsom en sommarresa. Natten till Lördagen och hela Lördags f.m. var väl stark tjocka, så att vi ej hittade in till Ystad, utan måste ligga 3 timar för ankars utanföre, utan att precist veta hvarest vi voro, annat än ungefär, genom täta lodningar, det vill säga uppmätning af vattnets djup, men mot kl 12 klarnade det och vi voro snart i Ystads hamn. Vi stannade der (likasom förut i Calmar) knappt en tima, hvarunder Anhelm och jag besökte Herr och Fru Rosenberg (Frun född Ida Holmberg), dertill inbjudne af honom. Vår vidare färd var gynnad af en härlig afton. Så väl denna som föregående afton hade vi ett litet whistparti ombord, bestående af en Tysk Grefve Langenstein (en munter Thure) en Svensk Grefve Douglas, båda unga karlar, samt Anhelm och mig, och Professor David roade oss derunder och för öfrigt med muntra infällen, skratt och efterapning af diverse djur, särdeles Papegojan. - Kl.1/2 9 Söndagsmorgonen anlände vi till Travemünde; foro genast derifrån i Omnibus till Lübeck, dit vi anlände kl 1/2 11, besågo Stadens små märkvärdigheter, deribland Marien-kyrkan var den förnämsta, med sitt konstiga urverk m.m. -promenerade litet och åto middag, der vi

19 bodde, på Hotel Stadt Hamburg, i sällskap med våra Reskamrater och ett par bekanta som vi der träffade, deribland Herr Bruno som för 6 à 7 år sedan var på Glosemeyers kontor och bodde hos Paulis, men nu är Bolagsman med Herr Richter i Lübeck, hvars fosterson han är och hvars arftagare han blir, och i hvars förut för oss bekanta hus han nu införde oss. Vi blefvo der på det mest hjertliga och förekommande sätt emottagne. Sedan bjöd Bruno oss på Spektaklet, der vi sågo en munter pies, och ledsagade oss derefter hem. I går använde vi förmiddagen att göra visiter (under regnväder) hos några Köpmän, åto middag hos Richters - enkelt, trefligt och hjertligt, utan flere gäster än vi - dervid i synnerhet Frun, ett 50-årigt fruntimer, behandlade oss som gamla vänner och helsade oändligt till Dig; - och kl 5 sutto vi i Diligensen som genom 2ne små städer, Alderslohe (?) och Arensberg, hvilka syntes mycket trefliga fastän vi föga kunde se deraf i mörkret, förde oss hit till Hamburg, der vi bo på Hôtel Victoria och hafva sofvit godt i natt. Jag skrifver detta på morgonen, emedan jag har flera bref att skrifva och brefven böra vara aflemnade innan kl 1/2 6 i afton, och jag icke vet hvad tid jag sedan får dertill, då vi ännu icke varit ute, och middag äter vid vid Table d Hôte kl. 4. Jag innesluter ett öppet bref till Vännen Netzel, som jag ber Dig genomläsa, samt derefter med munlack försegla och med Lund uppskicka till Kantzow & Biels (?) kontor. Genom Capten Nylén får Du ett Paquet innehållande 3? Myrägg, som Du torde låta aflemna till Claes, till föda åt hans Näktergal, med tillsägelse att de ej få ligga hopklämda utan att paquetet genast bör öppnas och äggen läggas rymligt. De kosta 81/2 S.Courant eller ca 102/Rgs 9.2/- i inköpspris.- D. 17 Novbr. Detta bref afgår först i dag, men jag hinner dock ej skrifva mera, emedan jag har så mycket att skrifva till Bohnstedt, utan anbefaller Eder alla i Guds beskydd och förblifver Din trofaste Gubbe Nicolas Med nästa Ångbåt skrifver jag åter, för sista gången härifrån;- sedan ifrån Berlin. Jag längtar efter bref från Dig.- Ett bref till Frestadius medföljer.- Min lilla snälla Emma! Sedan jag i går afton skrifvit ett långt bref till Mina, skall äfven Du icke blifva lottlös. Att pappa håller af Er alla lika mycket, vet Du utan tvifvel, och just derföre ursäktar Du väl om mitt bref till Dig ej blir så långt, likasom jag ej heller räknar på att under denna min resa få något särdeles långt bref ifrån Dig; men om jag blott får några af Dig tecknade bokstäfver, så skola de i alla fall göra mig mycken glädje. När Du blir större så skola vi, i fall vi någon gång åter komma att på någon tid blifva åtskiljda, skrifva längre bref till hvarandra. Under tiden hoppas jag att alltid få helsa Dig, hädanefter som hittils, såsom min lilla snälla och goda Emma, och att i alla bref ifrån Mamma finna vitsord om att dessa egenskaper aldrig öfvergifver Dig. Blif, i synnerhet under min frånvaro, Din 19

20 Mammas glädje; att Du då äfven blir min då jag kommer hem, faller af sig sjelft. Nu en rätt hjertlig puss af Din egen Pappa Hamburg d. 21 November Hamburg d. 22 Novbr Goda Gumma! Jag har i dag väntat och väntar med otålighet bref ifrån Dig, men hittils, tyvärr, förgäfves. Ångbåten lärer icke i går hafva ankommit till Lübeck, och som mycken dimma varit rådande, så kan nog hända att han först ett par dagar senare ditkommer än som varit beräknadt. Jag tänkte resa härifrån till Berlin i morgon, men måste nu vänta på bref öfver morgondagen. Kommer då icke något så nödgas jag i alla fall resa om Onsdag morgon, för att ej förlora alltför mycken tid, sedan jag här nu icke egenteligen har något mera att uträtta. Jag får då nöja mig med att först i Berlin emottaga Ditt så mycket efterlängtade första bref, som då kommer härifrån efter mig dit på 8 timar. Anhelm reste härifrån i Fredags morse kl 1/2 8 på Jernväg till Schwerin för att vidare fara till Rostock, och vi hoppades sammanträffa i Berlin i morgon em eller senast om Onsdag morgon. Nu får vi först råkas Onsdag em och jag skall emedlertid skriva dit till honom i morgon, på det han ej måtte blifva orolig öfver mig. Hade jag kommit till Berlin i morgon så hade jag ännu derifrån kunnat få bref till Dig 20 med Ångbåten; nu kan mitt bref derifrån väl svårligen komma Dig tillhanda förr än om Fredag 8 dagar till, d. 3 Decbr, så vida icke Ångbåtens afgång äfven ifrån Lübeck skulle blifva uppskjuten 1 à 2 dagar. Sedan mitt bref till Dig med Gauthiod, som jag hoppas Du i går bekommit, har just icke mycket intressant här för mig förefallit. Jag har användt till visiter hos köpmän den korta tid på förmiddagarna som dertill här är lämplig, neml. endast emellan kl 10 o 12 eller 1/2 1, derefter besökt Börsen, som dageligen anses vara besökt av omkring 5000 personer, och der det följaktl. icke är lätt att finna hvem man söker, utom de förnämsta köpmännen, som hafva sina bestämda platser, der de pläga hålla sig. Sedan har jag stundom promenerat, i Thorsdags, i sällskap med Anhelm, som då var här sista dagen, och en ytterst treflig och artig köpmansgubbe Schäffer, som visade oss det som mest förtjenade ses, deribland Jernvägens början, dervid jag för första gången såg både en Jernväg och på samma gång den så kallade trainen eller foran, bestående af väl 50 sammansatta vagnar, färdas derpå, då den neml. kom hit ifrån Berlin. Stundom har jag också skrifvit; ty här, såsom den handelsplats der vi ha de mesta relationerna, och till en del genom särskildta tillfälliga tilldragelser, har haft mycket att skrifva för kontorets räkning, hvarföre denna sysselsättning äfven hållit mig uppe de flesta aftnar till kl 12 och deröfver, på det jag måtte hinna med att skriva äfven hem till Dig, och denna gång, såsom Du finner af de här inneslutne lapparna, äfven till våra små flickor. Sedan jag blott kommer härifrån, tänker jag icke behöfva skrifva mycket, för kontorets räkning åtminstone. När jag

21 icke varit bortbjuden till middag, har jag intagit den vid Table d Hôte der jag bor på Hôtel Victoria kl 4. Men i Thorsdags voro vi till middag hos Senator Schröder, på dess landtställe Einsbüttel, 1/2 mil från staden. Middagen börjades ungefär kl. 6. Der funno vi en mycket talrik slägt samlad, af barn, sonhustrur och andra slägtingar, alla mycket hyggliga. Jag fick föra Frun i huset, en troligen 60 års Gumma, och Anhelm en dotter; efter middagen spelades biljard, röktes Cigarrer i biljardrummet; derefter spelades Fortepiano af en sonhustru och en mycket skicklig manlig musikus; några gubbar spelade kort, hvari jag erböds deltaga men undanbad mig. Alla voro särdeles artiga och uppmärksamma mot oss, och efter en sådan tilbragt treflig dag foro vi hem kl 10-11, hvarefter Anhelm packade in sina saker och jag skref till kl. 1, och andra morgonen voro vi kl 7 vid Jernvägens början, derifrån Anhelm afreste kl 1/2 8. Den dagen (Fredagen) åt jag åter en treflig middag kl 4, hos den ofvannämnde gubben Schäffer, utan annat sällskap än hans Fru och en annan Gumma, ytterst vänliga båda, 2ne Söner, deraf en på kontoret och en Doctor, samt en ogift dotter. Jag blef qvar der resten af dagen. Emot aftonen ökades sällskapet af en Köpman Limpricht med Fru och vi spelade kort.- Lördagsaftonen var jag solo på Spektaklet, der en minnesfest firades öfver afledne Compositeuren Mendelssohn-Bartholdi, som ej roade mig särdeles. - Söndags f.m. var jag i St Michaeliskyrkan, der Gudstjensten började kl 9 och slutade kl 11; derefter gick jag till Skoleföreståndaren Schlüter på frukost, efter erhållen inbjudning dagen förut, då jag der gjorde besök. Jag har att för den bekantskapen tacka Herr Graf, som gaf mig introductionsbref till Gubben. Det var en mycket hygglig och aktningsvärd familj, af 21 Gubbe, Gumma, 2ne Söner, deraf en gift, och 2ne döttrar. Graf har varit i det huset 8 år och de höllo alla af honom såsom en medlem af familjen. Efter frukosten promenerade jag med dem. - På aftonen afhämtades jag af en svåger till köpmannen Smidt, till hvilken, boende vid Altmaer Skov (?), vi foro, och der jag äfven tillbragte en treflig afton vid ett Whistparti. - I afton har jag varit på Tonhalle, dit inbjuden af köpmannen Siemsen (?). och åhört en stor musikfest, gifven af Amatörer, både vocal och Instrumental, de förre af båda könen, i mycket större antal än någonsin vårt Harmoniska Sällskap innehöll, till firande af den förutnämnde Mendelssohn -Bartoldis minne. D. 23die Novbr får jag ändteligen kl 10 på f.m. Ditt oändligt kärkomna bref af d. 17de, hvilket förskaffade mig det njutningsrikaste ögonblick jag hittils haft under min resa. Jag ser med glädje deraf att I dittils alla befunnit Er väl der hemma; hoppas att åtminstone Choleran skall i år förskona Stockholm; ehuru jag af Tidningarne ser att den skall ha framskridit till gränsen emellan Ryssland och Preussen; och får jag blott en gång i veckan vidare lugnande bref ifrån Eder, så får jag väl ock med tålamod bära den skiljsmessa jag sjelf ålagt mig på någon tid. Jag vågar ej tala om, knappt tänka på, den glädje jag skall känna vid vårt med Guds hjelp blifvande personliga återseende, ty jag fruktar då att på förhand blifva hemsjuk. Emedlerid ber jag Dig hjärtligt helsa till alla anhöriga och vänner, bland hvilka jag ej vill särskildt nämna någon för att ej tillbakasätta de öfriga, och förblifver evigt Din egen gubbe Nicolas -

22 Lilla goda Mamma! Berlin d. 25 Novbr Vid samma tid ungefär som mitt sista till Dig ifrån Hamburg i förrgår skrifne bref troligen afgår ifrån Lübeck, fattar jag pennan för att med få ord annoncera Dig vår lyckliga ankomst hit. Jag lemnade solo Hamburg i går morgons kl 1/2 8 på Jernbanan, och, under det jag trodde att Anhelm, efter aftal, kommit till Berlin redan dagen förut, var det för mig icke ringa surprise att, efter att hafva tillryggalagt ungefär 1/3 af vägen dit ifrån Hamburg, vid Hagenow, der tåget höll 4 minuter och jag följaktligen stigit ur för att trampa litet, finna Anhelm före mig just i min vagn och på min plats, då jag skulle återintaga densamma. Han hade blifvit uppehållen i Rostock en dag längre än beräknadt var, och detta var för mig så mycket roligare, ty vi hade sedan sällskap i samma vagn under resten af vägen. Ett par Stationer innan vi ankommo till Berlin, mötte vi en derifrån till Hamburg gående train, der vi träffade Glosemeyer, med hvilken vi sålunda fingo tillfälle att sända Er lefvande helsningar, ehuru de utan tvifvel dröja tämmeligen länge innan de framkomma, då han skulle resa öfver Danmark, och utan tvifvel der uppehålla sig någon tid. Efter att hafva framflugit vägen ifrån Hamburg, 38 Tyska eller ca 26 Svenska mil, på 8 1/2 timar, derunder väl 15 à 16 uppehåll skedt på de särskildta Stationerna, der passagerare aflemnats och nya intagits, anlände vi hit kl 4 i går em - På aftonen bevistade vi sedan Italienska Operan, der Leonora, af Mercadante, uppfördes på Italienska språket. Förmiddagen idag hafva vi användt att bese Slottet invändigt, äfvensom helften af Museum. Derefter ha vi ätit middag vid Table d hôte i vårt logis å Hôtel de Russie, derefter spatserat litet unter den Linden, och skola i afton gå på Spektaklet å Stora Operan och se Robert af Normandie. Vi erna bli här troligen till Måndagen d. 29de och skrifva väl ej mera förr än ifrån Leipzig eller Dresden. Jag skrifver i dag också till ingen annan än Dig. Helsa derföre hjertligen till Barnen, slägt, Bohnstedt, kamrater och andra vänner från Din sanne och trogne Niklas Choleran höres väl ej af i Sverige? och I ären väl ej rädda för den. Jag hoppas få bref ifrån Er i Dresden. Leipzig d. 30 Novbr.1847 Goda, älskade Mamma! Fastän vi i morgon fm erna vara i Dresden, så är jag dock osäker om det än vore tid att derifrån få bref befordrade hem med den om Fredag d. 3 Decbr ifrån Hamburg afgående posten, och för att icke äfventyra att våra älsklingar hemma skulle behöfva vänta 4 dagar längre på de bref vi ämnat Eder med nyssnämnde post, så skrifva vi dem nu redan härifrån, för att redogöra för hvad med oss passerat sedan våra sista bref som voro ifrån Berlin af förl. Thorsdag d. 25 dennes, och som jag hoppas skola komma Er nästa Fredag riktigt tillhanda. Dagen derefter (förliden Fredag) tillbragte vi aftonen angenämt 22

23 hos Consistorial-Rådet Strauss, i sällskap med hans familj och Geheime-Rådet Busch, hvilken, jemte Strauss, var 1843 i Stockholm och på Tollare hos Frestadius, der vi sammanträffade med dem. Lördagsaftonen voro vi hos en af Bohnstedts kusiner, Ober Geheim Finanz Rath F. von Pommer Esche och Söndagsaftonen hos den andre Kusinen och Brodern A. von Pommer Esche, äfvenledes Wirklicher Geheim Ober Finanz Rath. Båda dessa familier voro ytterst hyggliga och vänskapliga, och hos båda träffade vi en annan af Bohnstedts Kusiner Albert Bohnstedt. Det öfriga af Fredagen och Lördagen använde vi att bese märkvärdigheter, Gaslysningsanstalt m.m. - Söndagsmorgonen foro vi på Jernväg till Potsdam, 4 mil, der vi besågo alla slott i Staden och dess grannskap, Sans Souci m.m. hvilket allt jag hoppas få en gång mundtligen närmare beskrifva. Kl 4 em foro vi derifrån åter på Jernvägen till Berlin. Lördagsaftonen, vid min hemkomst ifrån Hr Pommer Esche (eller rättare från en maskeradbal som vi derefter på en stund besökte) fick jag bref ifrån Marie, (inuti ett från Bohnstedt), och för hvilket jag ber Dig på det hjertligaste tacka henne. Jag såg deraf med glädje att I alla befunnen Eder väl, och önskar innerligen att detta måtte oafbrutet fortfara. I går morgons kl 1/2 8 foro vi på Jernbanan ifrån Berlin till Halle, der vi besökte en nygift Doctor Gräfe, med hvars Fru, som var ifrån Rostock och mycket hygglig, Anhelm var bekant. Under vägen till Halle besökte vi i staden Cöchen, der Jernvägståg omböts och vi måste vänta 3/4 tima, ett spelhus, försökte vår lycka med en Preusisk Thaler för gemensam räkning, och sedan 23 detta myntstycke ögonblickligen strukit i Bankörens ficka eller rättare ökat hans silfverrullar på bordet, gingo vi också genast derifrån. Kl 6 foro vi från Halle, på Jernbana och voro kl 3/4 7 här i Leipzig. Kl 1/2 7 i dag på morgonen foro vi i Kalesch från vårt logis, Hôtel de Rome, till Gustaf Adolphus Monumentet vid Lützen, 2 mil härifrån. Det var rörande att se trakten och fältet som blifvit gödsladt med så många tusende Svenskars blod. Efter vår återkomst till Leipzig besågo vi Monumentet öfver Poniatowski som 1813 red i floden heldre än att gifva sig åt Preusarne. Bestego Observatorium, besökte Gaslysnings-anstalten och det lilla denna i det hela ganska vackra Staden eljest har att erbjuda, och skrifva nu hem. I morgon bittida, vill Gud, begifva vi oss kl. 6 härifrån på Jernväg till Dresden, der vi hoppas inträffa kl 11 fm, ehuru afståndet är 18 mil eller ca 12 Svenska. Vädret har varit vackert altsedan jag lemnade Hamburg, men kallt och stark frost om nätterna, så att isen på smala delar af floderna och i pussar ej hinner smälta på dagen. - Vi må, Gudi lof! förträffligt, och hade jag blott mina kära med mig, så skulle jag ha riktigt roligt. Att jag dageligen och nästan stundeligen tänker på dem alla - både de lefvande och de till Gud återgångna - kan Du väl föreställa Dig; men fastän mycket af vår beräknade skiljsmessa ännu återstår, håller jag väl ståndaktigt ut dermed. och hoppas på desto större glädje då den tar slut. Marie skrifver att Fru Sandblad tyckes på alfvare fundera på att bo qvar. Jag får väl höra närmare derom i svar på det bref till Netzel som mitt första bref till Dig ifrån Hamburg inneslöt, såsom

24 hvilket innehöll några vilkor och inskränkningar, i afseende på rättighet för henne till uthyrning, utbyte af den ena källarn, och kontrakt på 5 år. Önskligast vore kanske om hon ville flytta. Men vill hon det ej, så få vi finna oss deri, sedan vi beviljat henne att bo qvar på uppgifne vilkor. Bohnstedt skrifver att han förmodar det jag uppsäger den stygga gumman, och helsar ifrån Edv. Arfvedson, vår granne, som bedt honom erinra mig ett honom gifvet löfte att i sådant fall få våningen. Något sådant löfte har jag ej gifvit eller kunnat gifva, sedan jag ifrån början en gång lofvat Petré företrädet; men nog mins jag att jag, vid Arfvedsons klagan öfver vår nya tillbyggnad, som minskar dagern i hans rum, yttrat att det skulle vara mig angenämt om omständigheterna så fogade sig att jag kunde tillbjuda honom Sandblads våning, äfvensom jag tillrådde honom att taga Våningen efter Schön 2 trappor upp i det hus der han nu bor, men hvarpå han svarade att han ej ville lemna de rum han nu bebor, emedan han uppoffrat så betydligt på deras iståndsättande, och för öfrigt var mycket nöjd med dem. Emedlertid skulle Fru Sandblad lemna våningen och Petré ej i god tid decidera sig att taga den, så skulle jag heldre vilja hafva E. Arfvedsons till hyresgäster än någon af de öfriga som hittils anmält sig såsom Speculanter. Detta kan Du, såvitt Du delar mina åsigter, meddela åt Herr Ditzinger, - i fall neml. Fru Sandblad skulle flytta i vår, hvilket resultat jag nästan hoppas att Netzel, efter emottagandet af mitt ofvannämnde bref, söker tillvägabringa; - och som tiden lider inom hvilken det bör vara afgjordt om någon förändring i vår skall ske, så hoppas jag snart nog få besked derom; äfvensom om någon förändring blir i afseende på Lagerkällaren, så att jag för den får högre hyra, och om äfven Magasinerna (Stall och Vagnshus) blifva uthyrda m.m. - Efter hvad jag af Tidningarna (Aftonbladet) ser, tyckes det gå framåt med Sydows Etablissementer, och då torde han blifva en villig afnämare till Källaren och äfven till Magasinerna, i fall ej Petré tar dem jemte Våningen. A propos om Vagnshus. Om detta (såsom jag förmodar) ej blir uthyrdt i år eller till nyåret, så kan Du låta Lund taga hem min Gig ifrån Tydéns Vagnshus, och helsa och tacka Tydén ifrån mig för att han herbergerat den så länge. Jag ämnade sjelf gifva Lund order härom då jag var hemma, men tror mig hafva glömt det. I Dresden, der vi väl icke uppehålla oss öfver 3 dagar, hoppas jag åter, kanske i öfvermorgon, få bref ifrån Dig. Mitt nästa bref till Dig blir väl knappast förrän ifrån Wien, och kommer väl således först 10 à 12 dagar senare än detta. Farväl nu min själs älskling och mitt livs sällhet. Helsa tusenfaldt till våra, säkerligen snälla, och med Guds hjelp friska barn; till Marie, slägt, vänner och alla bekanta och låt mig emellanåt få veta hur de må som Du vet interessera mig, t.ex. Möller. Din egen Niklas Vid utanskriften på Dina bref till mig var god skrif ingen titel utan endast Herr N.M. Höglund (såsom Marie gjort) Anhelm och jag ha i dag druckit Anders Lindroths skål i Champagne. 24