Hjälpmedel. Behovsanalys 2010:X. OBS! Arbetsmaterial

Transkript

1 Hjälpmedel Behovsanalys 2010:X OBS! Arbetsmaterial Mats Mellqvist Hälso- och sjukvårdsgruppen Ledningsstaben 2010

2 Innehållsförteckning Innehållsförteckning... 2 Sammanfattning... 3 Bakgrund, syfte och genomförande... 5 Avgränsningar samt disposition... 5 Analys... 7 Behovsgrupp... 7 Förekomst och sjuklighet... 7 Struktur och förutsättningar... 8 Behovsutveckling... 9 Teknikutveckling inom hjälpmedelsområdet... 9 Ny forskning och nya utrednings- och behandlingsmetoder Demografisk utveckling Ökade krav från östgötarna Olikheter över landet Sammantaget om behov av hjälpmedel Sjukvårdshuvudmännens ansvar för hjälpmedel Hjälpmedel enligt LiÖ Hjälpmedelsförsörjning inom LiÖ Hjälpmedel i sitt sammanhang Effektiviserings- och prioriteringsarbete Konsekvenser i framtiden Fritt val av hjälpmedel Målgrupp Bakgrund och syfte Hur går Fritt val av hjälpmedel till? Resultat av försöksverksamheten Sammantaget om Fritt val av hjälpmedel Patient- och anhörigerfarenheter Slutsatser Referenser Bilaga

3 Sammanfattning Drygt personer, cirka 6 procent av Sveriges befolkning, använder något hjälpmedel som beviljats av ett landsting eller en kommun under år De största brukargrupperna sett till antalet drabbade är personer med rörelsehinder, hörselnedsättning eller synnedsättning. Framförallt är det personer över 65 år som är användare av hjälpmedel. Hjälpmedel tillhandahålls inom Landstinget i Östergötland (LiÖ) främst via Hjälpmedelscentrum AB (helägt landstingsbolag), hör- och syncentraler samt ortopedtekniska verkstäder. Generellt sett beskriver brukarna att funktionsnedsättningen har en negativ inverkan på livskvaliteten och möjligheterna att leva ett självständigt liv. Flera brukare anser att bra tillgång till hjälpmedel är en förutsättning för att kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Personer som har medfödda funktionsnedsättningar eller har haft dem under en längre tid upplever dock inte samma inverkan på livskvaliteten. Vid multipla funktionsnedsättningar beskriver flera brukare hjälpmedlen som absoluta nödvändigheter för att ens kunna klara basala bestyr. Funktionsnedsättningar drabbar också närstående och anhöriga. Ur ett brukarperspektiv är utvecklingen inom hjälpmedelsområdet mycket lovande där större användningsområden, ökad användbarhet och tillgång till mer information medför ökad nytta och livskvalitet. Den demografiska utvecklingen visar också att den grupp som använder mest hjälpmedel, > 80 år, kommer att öka med cirka 25 procent inom 10 år. Därtill kommer också behov från nya patientgrupper som tidigare inte varit aktuella för hjälpmedelsförskrivning. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) ska landstinget erbjuda habilitering, rehabilitering och hjälpmedel till personer med funktionsnedsättning. Det är dock det enskilda landstinget som beslutar vilka produkter som är hjälpmedel vilket leder till olikheter i utbud över landet. Kommunen, försäkringskassan och arbetsförmedlingen har också ansvar för hjälpmedel men där har inga större oklarheter i gränssnittet hittats, ur ett brukarperspektiv är det dock inte lika klart. En återkommande synpunkt är att brukarna inte tycker att det är tydligt vem som ansvarar för vad och att man blir bollad mellan olika huvudmän, särskilt mellan kommun och landsting. Gällande hjälpmedelsförsörjning ser brukarna flera förbättringsområden. Dyra reparationer, inga möjligheter att felanmälan hjälpmedel utanför kontorstid och besvärliga resor till Hjälpmedelscentrumslokaler i Linköping lyfts särskilt fram. Däremot ser många Hjälpmedelscentrum AB som en garant för att hjälpmedlen är kvalitetssäkrade. LiÖ har tagit fram Riktlinjer för hjälpmedelsförskrivning som reglerar förskrivningen för de hjälpmedel som hanteras via avtal med Hjälpmedelscentrum AB. Det är riktlinjerna i kombination med brukarens behov som är vägledande för vilka hjälpmedel som kan förskrivas. De förändringar som skett under senare år av riktlinjerna för hjälpmedelsförskrivning vilka har medfört utbudsbegränsningar av hjälpmedel ifrågasätts kraftigt av brukarna som menar att landstinget inte ser till kostnaderna på längre sikt, till andra huvudmäns kostnader eller till kostnaderna för samhället. Brukarna efterfrågar en mer behovsanpassad hjälpmedelsförskrivning då de menar att behoven är 3

4 underordnade riktlinjerna och de ekonomiska ramarna. Vid jämförelser med andra landsting står det klart att LiÖ är ett av de landsting som har den lägsta kostnaden per invånare för hjälpmedel, troligtvis är det en viktigare förklaring än systemet i sig. LiÖ har en effektiv hjälpmedelsprocess och det finns inget ekonomiskt utrymme för att göra nya större satsningar inom hjälpmedelsområdet i nuläget. Behovsutvecklingen i länet innebär alltså en stor utmaning för landstinget. Till detta kommer ökade krav från brukarna om mer behovsanpassad förskrivning och mer likvärdig förskrivning över landet. Ytterligheterna för att hantera denna utveckling är att minska utbudet eller tillföra mer resurser för hjälpmedel. Utan riktade satsningar måste nya, väldigt strikta, riktlinjer för hjälpmedelsförskrivning införas för att ge utrymme för att möta utvecklingen. Alternativt är att LiÖ avstår de nya möjligheterna vilket kommer att ge negativa konsekvenser för östgötar i behov av hjälpmedel. Försöksverksamheten, Fritt val av hjälpmedel, har bedrivits i landstingen Kronoberg, Stockholm och Sörmland med början sommaren 2008 och avslutades i december Projektet samordnades av Hjälpmedelsinstitutets (HI:s) och det övergripande syftet var att öka brukarens inflytande och delaktighet i hjälpmedelsprocessen. Fritt val av hjälpmedel innebär att ägandet av hjälpmedlet övergår till brukaren istället för att landstinget äger hjälpmedlet. Fram till den 31 december 2009 skrevs rekvisitioner ut inom ramen för Fritt val av hjälpmedel. Projektet visar på positiva effekter, så som stärkt brukarinflytande, en ökad känsla av delaktighet och ökad användbarhet av hjälpmedlet, möjligheten att välja samt ett större sortiment, hos de brukare som valt Fritt val av hjälpmedel. Projektet har dock endast omfattat en procent av den totala hjälpmedelsvolymen. Det är således en mycket liten grupp individer som dessutom inte representerar den stora massan brukare då de i genomsnitt är mer aktiva och självständiga än övriga brukare. Projektets längd möjliggör inga slutsatser om de långtgående effekterna, exempelvis utvärdering av kvalitén på hjälpmedel, kostnadsutveckling, patientsäkerhetsaspekter, serviceansvar och så vidare. Vidare finns det frågetecken för vad som kan räknas in i begreppet egenvård och vilken roll förskrivarna ska ha. Marknaden för hjälpmedel och möjligheter till utprovning och objektiv information är heller inte särskilt utbyggd. Problemen är troligen inte oöverstigliga men de kommer med all sannolikhet att medföra extra kostnader i en utvecklings- eller implementeringsfas. Vissa kostnader kan vara av mer bestående karaktär. En mer omfattande uppföljning över tid kan ge en bättre bild av konsekvenserna på längre sikt. Den fortsatta verksamheten i Stockholm, Kronoberg och Sörmland samt HI:s tilläggsuppdrag under 2010 och 2011 att tillvarata erfarenheter från Fritt val av hjälpmedel är intressant att följa. 4

5 Bakgrund, syfte och genomförande Hälso- och sjukvårdsnämnden (HSN) ska utifrån ett medborgarperspektiv verka för en god hälsa hos befolkningen, att invånarna erbjuds en god vård på lika villkor samt att vården ges utifrån befolkningens behov. Behovsanalysen är en strategiskt viktig utgångspunkt för en styrning utifrån behov. HSN väljer årligen ut ett antal sjukdomsgrupper och/eller behovsgrupper som bedöms angelägna att analysera. Behovsanalyserna syftar till att identifiera befolknings- och patientbehov som underlag för HSN:s vidare ställningstagande i uppdrag till vårdleverantörerna. HSN har beslutat att under 2010 genomföra en behovsanalys gällande hjälpmedel. Motiveringen anges i verksamhetsplanen: Många människor är i det dagliga livet beroende av olika hjälpmedel. Ibland handlar det om enkla hjälpmedel för att underlätta vardagen, ibland är hjälpmedlen en del av en behandling, rehabilitering eller ett sätt att kompensera en funktionsnedsättning. Behovsanalysen bör utifrån ett medborgarperspektiv belysa hur dessa behov ser ut och utvecklas. Det är också angeläget att söka definiera hälso- och sjukvårdens ansvar inom detta område, vilket innefattar frågor om hjälpmedelsförsörjning. Flera landsting testar i dag modeller för fritt val inom hela eller delar av hjälpmedelsområdet och erfarenheter av dessa modeller bör belysas.. Hälsosamverkansberedningen/vårdsamverkansberedningen har ansvar för den politiska samordningen av behovsanalysen. Samtliga behovsanalyser följer i tillämplig utsträckning en gemensam disposition för att säkerställa en bred och tydlig beskrivning av behovs-/sjukdomsgruppens behov. Behovsanalysen baseras på information från verksamhetsföreträdare, aktuella rapporter inom området och befintlig statistik. Dessutom tillförs patienter och anhörigas erfarenheter genom brukardialogberedningens rapport. Till behovsanalysen har relevanta referenspersoner knutits vilket tillför viktig kunskap och perspektiv på behovsanalysens område. För en mer utförlig beskrivning av källor hänvisas till referenserna. Avgränsningar samt disposition Utifrån motiveringen i HSN:s verksamhetsplan kan tre huvudområden för uppdraget urskiljas: Beskriva, utifrån ett medborgarperspektiv (brukarperspektiv), hur behoven av hjälpmedel ser ut och utvecklas. Definiera hälso- och sjukvårdens ansvar inom hjälpmedelsområdet, innefattande frågor om hjälpmedelsförsörjning. Belysa erfarenheter från modeller för fritt val inom hjälpmedelsområdet. Den fortsatta analysen kommer att ha denna uppdelning för att på ett tydligt sätt kunna svara upp mot det angivna uppdraget. 5

6 Behovsanalysen kommer inte att avhandla det som brukar benämnas som assistanshjälpmedel eller arbetstekniska hjälpmedel. Detta med anledning av den lagrådsremiss som regeringen överlämnade till Lagrådet i februari 2010 och de enligt remissen kommande förordningsförändringar gällande kostnadsansvaret för dessa hjälpmedel. 1 Framförallt kommer behovsanalysen att behandla de hjälpmedel som omfattas av avtalet med Hjälpmedelscentrum AB (landstingsdrivet bolag) då dessa hjälpmedel utgör den största delen av hjälpmedelsområdet, både sett till antalet och till kostnaderna. 1 Lagrådsremiss, Personlig assistans m.m. åtgärder för ökad kvalitet och trygghet

7 Analys Behovsgrupp En funktionsnedsättning är en nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga. En sådan nedsättning kan uppstå till följd av sjukdom eller annat tillstånd eller till följd av en medfödd eller förvärvad skada. Sådana sjukdomar, tillstånd eller skador kan vara av bestående eller av övergående natur. Den grundläggande inställningen är att personer med funktionsnedsättningar ska kunna leva ett oberoende liv som medborgare med samma rättigheter, möjligheter, ansvar och skyldigheter som andra i samhället. Det gemensamma för behovsgruppen är att de behöver ett eller flera hjälpmedel för att underlätta den dagliga livsföringen. Förekomst och sjuklighet Nästan 10 procent av Sveriges befolkning använder hjälpmedel för att kompensera ett funktionshinder 2. Drygt personer, cirka 6 procent, använder något hjälpmedel som beviljats av ett landsting eller en kommun under år Enligt SCB uppgick landstingens nettokostnader för handikappverksamhet/hjälpmedelsverksamhet till omkring 4,3 miljarder kronor under Det är en ökning med 1,4 miljarder kronor sedan De största brukargrupperna sett till antalet drabbade är personer med rörelsehinder, hörselnedsättning eller synnedsättning. Framförallt är det personer över 65 år som är användare av hjälpmedel. Särskilt stort är behovet av hjälpmedel hos dem som är över 80 år. År 2007 var 44 % av alla hjälpmedel från LiÖ förskrivna till brukare som är 80 år och äldre. Denna andel hjälpmedel uppgick till 30 % av den totala hjälpmedelskostnaden för landstinget. Vid en jämförelse av antalet brukare 80 år och äldre som har hjälpmedel förskrivna, framkommer att denna grupp är mycket stor i jämförelse med t.ex. barn och ungdomar. Däremot är gruppen barn och ungdomar generellt sett en mer resurskrävande grupp och har ett stort antal hjälpmedel förskrivna. Fler kvinnor än män använder hjälpmedel. Beredning för brukardialog 5 har genomfört fokusgruppsintervjuer och andra intervjuer för att bilda sig en kvalitativ bild av hur det är att leva med en funktionsnedsättning. Intervjuerna visar att brukarna har olika bilder av hur det är att leva med en funktionsnedsättning och hur detta påverkar livskvaliteten. Det varierar från person till person och det beror naturligtvis också på hur pass hindrande funktionsnedsättningen är. Generellt sett beskriver brukarna att funktionsnedsättningen har en negativ inverkan på livskvaliteten och möjligheterna att leva ett självständigt liv. Flera brukare anser att bra tillgång till hjälpme- 2 Hjälpmedelsinstitutet, Hjälpmedelsverksamheten i Sverige Hjälpmedelsinstitutet, Statistik om hjälpmedel en översikt av nationella undersökningar SCB, Landstingens bokslut 2009 verksamhetsindelat

8 del är en förutsättning för att kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Personer som har medfödda funktionsnedsättningar eller har haft dem under en längre tid upplever dock inte samma inverkan på livskvaliteten. Vid multipla funktionsnedsättningar beskriver flera brukare hjälpmedlen som absoluta nödvändigheter för att ens kunna klara basala bestyr. En kvinna med en trehjulig el-scooter berättar i en fokusgruppsintervju: Hjälpmedel betyder jättemycket för min livskvalitet, jag kan göra massor som jag inte skulle kunna annars. Utan dem kan vi inte vara delaktiga i samhället. Vi har ju inga möjligheter att gå på bio eller teater utan våra hjälpmedel. Det har också visat sig att det finns en viss skillnad i hur brukarna upplever sin funktionsnedsättning beroende på om nedsättningen uppstått i vuxen ålder eller om den är medfödd eller förvärvad under unga år. Generellt upplever personer som drabbats av en nedsättning i vuxen ålder en större inverkan på livskvaliteten jämfört med personer som har en medfödd eller i unga år förvärvad nedsättning. Flera av de intervjuade brukarna beskriver också att en funktionsnedsättning kan leda till en svår ekonomisk situation. De berättar att det är svårt att ta sig in på arbetsmarknaden och de som arbetar kanske inte alltid har möjlighet att arbeta heltid. Den officiella statistiken visar också att arbetsmarknadssituationen skiljer sig markant mellan personer med nedsatt arbetsförmåga på grund av någon funktionsnedsättning och övriga personer. Störst är skillnaden i arbetskraftsdeltagande där 66 procent av befolkningen med nedsatt arbetsförmåga ingår jämfört med drygt 81 procent bland övriga. Skillnaden är också tydlig i arbetslöshet, under fjärde kvartalet 2008 var andelen drygt 9,1 procent bland personer med funktionsnedsättning och nedsatt arbetsförmåga jämfört med 4,9 procent bland övriga. 5 Vidare beskriver de intervjuade att det inte endast är den funktionsnedsatta personen som drabbas utan också närstående och anhöriga. Särskilt tydligt har detta varit vid intervjuer med barn och föräldrar till barn. För många närstående innebär det ett ökat ansvar för transporter, vardagsärenden, kontakter med vården, ekonomiska insatser med mera. Det krävs att man har anhöriga eller personer i omgivningen som är beredda att ställa upp, man blir beroende av andras goda vilja, berättar en kvinna i en fokusgruppsintervju. Hon säger också, Man vill klara sig så mycket som möjligt själv. Struktur och förutsättningar Nedan följer en kort introduktion till hur LiÖ har valt att hantera hjälpmedelsorganisationen. Detta kommer att hanteras mer utförligt under avsnittet Sjukvårdshuvudmännens ansvar för hjälpmedel. Hjälpmedel tillhandahålls inom LiÖ främst via Hjälpmedelscentrum AB (helägt landstingsbolag), hör- och syncentraler samt ortopedtekniska verkstäder. Det finns även andra inom LiÖ som förskriver hjälpmedel på klinik eller primärvårdsnivå men det är främst de enheter som nämndes ovan 5 Statistiska centralbyrån, Funktionshindrades situation på arbetsmarknaden 4:e kvartalet 2008,

9 som hanterar de mesta av hjälpmedelsförskrivningen. Hälso- och sjukvårdsnämnden ansvarar för hjälpmedelsfrågor som avser Hjälpmedelscentrums verksamhet medan respektive centrum ansvarar för syn-, hörsel, ortopedihjälpmedel andra hjälpmedel, exempelvis CPAP, insulinpumpar, inkontinenshjälpmedel med mera. LiÖ praktiserar sedan många år ett decentraliserat kostnadsansvar vilket gör att det inte finns någon central ekonomisk pott för hjälpmedel. I nuläget hanteras kostnaderna inom varje länsdels rehabiliterings- och habiliteringsorganisation när det gäller hjälpmedel (hyrhjälpmedel som förskrivs till brukare) kopplade till avtal med Hjälpmedelscentrum medan övriga hjälpmedelskostnader (köphjälpmedel och hjälpmedel som kliniken använder på respektive enhet) hanteras av respektive klinik/enhet som förskrivaren är kopplad mot. För brukaren är de allra flesta hjälpmedel kostnadsfria men för några tas en egenavgift ut, det vill säga att brukaren själv får betala en mindre avgift. Vissa hjälpmedel tillhandahålls av kommunerna, försäkringskassan och arbetsförmedlingen vilket kräver ett väl utvecklat samarbete för att en funktionshindrad som behöver hjälpmedel från flera av dessa leverantörer på ett enkelt sätt skall få sina behov tillgodosedda. Totalt uppskattas det finnas cirka 800 förskrivare inom landsting och kommun som förskriver hjälpmedel som omfattas av avtalet med Hjälpmedelscentrum AB och landstinget har kostnadsansvar för. Till detta tillkommer ett antal förskrivare som förskriver övriga hjälpmedel, det är dock oklart hur många. Bland de yrkeskategorier som förskriver hjälpmedel finns legitimerade arbetsterapeuter, sjukgymnaster, logopeder, läkare, distriktssköterskor med flera. Behovsutveckling Under avsnittet Förekomst och sjuklighet ges en beskrivning av hur det är att leva med en funktionsnedsättning och hur brukare ser på sitt hjälpmedelsbehov. Under denna rubrik är fokus på hur behovsutveckling inom hjälpmedelsområdet ser ut. Under de senaste tio åren har det skett en ständig ökning av efterfrågan på hjälpmedel inom alla hjälpmedelsområden i Sverige. Utvecklingen beror på många olika faktorer där de mest centrala faktorerna presenteras nedan. Teknikutveckling inom hjälpmedelsområdet Det sker stora framsteg inom utvecklingen av hjälpmedel, både när det gäller nya hjälpmedel men också när det gäller förbättringar av befintliga hjälpmedel. Denna utveckling är mycket positiv utifrån ett brukarperspektiv och leder till större möjligheter till en högre funktionsnivå och en bättre livskvalitet. Det sker en produktutveckling av många hjälpmedel (till exempel arbetsstolar/rullstolar/duschstolar) som kan anpassas mer personligt och har allt fler flexibla tillbehör. Detta möjliggör fler individuella inställningar/justeringar utifrån den enskilde brukarens behov, detta torde leda till en ökad användbarhet av hjälpmedlen för brukarna. Det utvecklas även lättare produkter (exempelvis rullstolar), i nya alternativa material med låg vikt. Vidare sker en utveckling där nya/förbättrade funktioner byggs in i hjälpmedlet, funktioner som idag inte alltid ingår i landstingets ansvar. Detta gäller framförallt inom området kommunikation och kognition. Produkterna får ett bredare användningsområde, vilket också medför att gruppen 9

10 som har behov av dessa hjälpmedel ökar. Behov hos nya brukargrupper kan då tillfredställas. Inom framförallt kommunikationsområdet utvecklas även helt ny teknik som innebär möjligheter för brukare som idag inte kan få sina kommunikationsbehov tillgodosedda på ett tillfredställande sätt. Ett exempel på denna teknikutveckling är ögonstyrning för kommunikation via dator som i nuläget ej förskrivs inom LiÖ. Ögonstyrning kan i vissa situationer vara det enda som ger individen någon som helst möjlighet kommunicera/påverka via en dator eller annan enkel omgivningskontroll och får givetvis en mycket stor betydelse i det enskilda fallet. Brukargruppen är relativt begränsad sett till antalet och det uppskattas att steady-state om några år skulle innebära 5-7 apparater i bruk samtidigt i länet. Kostnaden för en utrustning uppgår till strax över kr i hyra per år, därtill tillkommer en viss kostnad (< kr) för utprovning och uppföljning för varje utrustning. Antalet insjuknande per år uppskattas till cirka en person, men i nuläget finns ett visst uppdämt behov. Inom hörselområdet har teknikutvecklingen inneburit att kostnaden för hörapparater drastiskt reducerats. Den besparing som detta medfört har kunnat överföras till brukarna som numera kan få två hörapparater för en kostnad på 500 kronor per utlämnad apparat, jämfört med tidigare då patienten dels kunde få betala mer för den första apparaten dels hela kostnaden för apparat nummer två. Flera sådana tekniksprång är dock inte att vänta inom andra områden. Ny forskning och nya utrednings- och behandlingsmetoder Detta berör ofta brukargrupper vars behov inte har kunnat tillfredställas i någon större utsträckning tidigare, således är utvecklingen även här mycket positiv ur ett brukarperspektiv. Regeringen har givit Hjälpmedelsinstitutet (HI) i uppdrag att utveckla och informera om bra hjälpmedel för personer med psykisk funktionsnedsättning. Staten satsar 45 miljoner kronor under en treårsperiod. Konsekvensen blir att brukarna efterfrågar produkter inom helt nya områden än vad som ingår i landstingets sortiment idag, detta sker redan i nuläget. Det finns inga bra uppskattningar hur stora behoven är eller kommer att utvecklas, klart är i alla fall att behoven inte täcks av nuvarande sortiment av hjälpmedel. I Östergötland finns utrednings- och behandlingsteam för såväl barn som vuxna med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det görs också engångssatsningar för att ta hand om personer som väntat för länge på vård. När deras behov nu blir kartlagda så kommer också efterfrågan på hjälpmedel från brukargruppen. Exakt hur behoven av hjälpmedel ser ut är dock inte klarlagt. Demografisk utveckling I Östergötland lever idag ungefär personer som är 65 år eller äldre, vilket utgör 18 % av alla östgötar. Under de kommande åren kommer antalet äldre att öka kraftigt i och med de höga födelsetalen på 1940-talet. Gruppen yngre äldre, år, kommer enligt prognoserna 6 att ha den kraftigaste ökningstakten med hela 28 % mellan åren 2008 och Även gruppen äldre-äldre (>80 år) beräknas inom 8-10 år vara 25 % fler än idag. Detta kommer att påverka efterfrågan på hjälpmedel, framförallt på medellång sikt då gruppen äldre-äldre ökar. Som tidigare redovisats är det framförallt denna grupp som använder mest hjälpmedel. 6 Data från Folkhälsovetenskapligt centrum, FHVC 10

11 Till detta kommer att fler och fler äldre bor kvar i eget boende allt längre upp i ålder i och med kommunernas målmedvetna satsning på möjligheten för äldre att bo kvar i ordinärt boende. Även personer med kroniska sjukdomar (föredrar att) bor kvar i eget boende allt längre. Olika former av anhörigstöd utvecklas som möjliggör detta och det får även till följd att behovet av hjälpmedel från landstinget ökar. Sverige har numera den största andelen ensamboende i världen. Det innebär en befolkning mer beroende av samhällets insatser vid sjukdom/funktionsnedsättning och åldrande. Detta ger även upphov till ett ökat hjälpmedelsbehov. Även de allt kortare vårdtiderna inom slutenvården innebär ett större hjälpmedelsbehov i hemmet. Patienterna är i sämre skick när de skrivs ut idag än vad som var fallet för några år sedan. Ökade krav från östgötarna Generellt sett är människor idag mycket mer kunniga när det gäller sitt funktionshinder/diagnos och om hjälpmedel jämfört med tidigare. Detta stärks av de intervjuer beredning för brukardialog genomfört där många brukare uppvisar stora kunskaper om sina funktionsnedsättningar och vilka hjälpmedel som finns tillgängliga på marknaden. Detta eftersom brukarna har tillgång till information på ett helt annat sätt än tidigare, till exempel via Internet. Förskrivare inom landstinget bekräftar att brukarna ställer större krav på självständighet och delaktighet i samhället. De vet vad de vill ha och har allt mindre förståelse för att landstingets utbud är begränsat, bland annat på grund av de upphandlingssystem landstinget har idag. Utifrån brukardialogberedningens intervjuer står det klart att brukarna i större utsträckning vill vara delaktiga och kunna påverka vilka hjälpmedel de i framtiden ska använda. Olikheter över landet Många brukare som beredningen för brukardialog har träffat har påtalat de olikheter i hjälpmedelsförsörjningen som råder över landet. Brukarna uppfattar det som mycket orättvist att tillgången till hjälpmedel beror på bostadsort och inte på vilka behov man har. De upplever också att LiÖ är betydligt strängare när det gäller att förskriva hjälpmedel jämfört med andra landsting, särskilt Stockholms läns landsting. Detta är en bild som stärks vid jämförelsermellan olika landsting. Det kan enligt de intervjuade brukarna innebära en stor försämring för den enskilde individen som flyttar till Östergötland. En man berättar i en fokusgruppsintervju: När man möter andra från andra landsting blir det så tydligt att det är svårare för oss att få hjälpmedel. De har alltid mycket bättre och finare hjälpmedel än vad vi som kommer från Östergötland har. Sammantaget om behov av hjälpmedel Utifrån ett brukarperspektiv är utvecklingen inom hjälpmedelsområdet mycket lovande där större användningsområden, ökad användbarhet och tillgång till mer information medför ökad nytta och livskvalitet. Den demografiska utvecklingen är kanske inte ett strikt brukarperspektiv men ändå intressant hur ett helhetsperspektiv. Därtill kommer också behov från nya patientgrupper som tidigare inte varit aktuella för hjälpmedelsförskrivning. Landstingets möjligheter att svara upp mot dessa förändringar inom området diskuteras i avsnittet som kommer nedan, Sjukvårdshuvudmännens ansvar för hjälpmedel. 11

12 Sjukvårdshuvudmännens ansvar för hjälpmedel Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) är den lag som anger sjukvårdshuvudmännens (kommuner och landstings) skyldigheter gentemot sina medborgare. HSL är en målinriktad ramlag, vilket innebär att den innehåller övergripande mål och ramar för verksamheten, den är med andra ord inte detaljerad. Skälen till detta är bland annat att huvudmännen utifrån det kommunala självstyret ska ha en viss frihet att utforma insatserna efter lokala och regionala behov. Sjukvårdshuvudmännen har enligt HSL ansvaret för att erbjuda habilitering, rehabilitering och hjälpmedel till personer med funktionsnedsättning. Det innebär att huvudmännen dels ska tillhandahålla och finansiera hjälpmedel, dels ha en organisation för att informera om, bedöma behov och prova ut hjälpmedel samt organisation för service och underhåll av hjälpmedel. Det är det enskilda landstinget eller kommunen som beslutar vilka produkter som är hjälpmedel och vilka personer eller personalkategorier som har rätt att förskriva hjälpmedel. Landstingen och kommunerna har sina egna policys och regelverk samt eget upphandlat sortiment, vilket leder till att det ser olika ut över landet. Hjälpmedel som faller utanför hälso- och sjukvårdens ansvar ingår i patientens egenansvar, det vill säga att brukaren är hänvisade till att själv bekosta produkten om behov finns. Alla brukare med ett upplevt hjälpmedelsbehov har rätt att få behovet bedömt av medicinskt kunnig personal med behörighet att förskriva hjälpmedel. Det är dock inte möjligt att överklaga ett beslut om man som brukare har fått avslag på begäran om ett visst hjälpmedel, endast begära omprövning. Detta är brukarna starkt kritiska till, de menar att det måste finnas någon oberoende instans som skulle kunna avgöra detta. Även arbetsförmedlingen och försäkringskassan har visst ansvar för hjälpmedel och då särskilt för arbetshjälpmedel. Arbetsförmedlingen ansvarar för arbetshjälpmedel under första anställningsåret medan Försäkringskassan övertar ansvaret från och med andra anställningsåret. Det finns vissa skillnader i hur Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan gör sina bedömningar men det påverkar inte landstinget i någon större omfattning. För hjälpmedel på arbetsplatsen har också arbetsgivaren ett stort ansvar. I arbetet med behovsanalysen har det inte framkommit några svårigheter mellan huvudmännen gällande gränsdragningen mellan landsting och Arbetsförmedling eller Försäkringskassa. För brukarna kan det dock vara svårare att veta vem som ansvarar för vad, även om det ur ett brukarperspektiv framförallt är gränssnittet mellan landsting och kommun som kan vara oklart. Hjälpmedel enligt LiÖ Landstingets hjälpmedelsförskrivning av hjälpmedel som omfattas av avtalet med Hjälpmedelscentrum AB regleras enligt politiskt beslut av Riktlinjer för hjälpmedelsförskrivning med tillhörande förskrivningsanvisningar. Dessa riktlinjer uppdateras årligen och omfattar alla landstingets verksamheter i länet samt östgötakommunernas särskilda boendeformer, när det gäller de hjälpmedelgrupper som landstinget fortfarande har kostnadsansvar för. Syftet med dessa riktlinjer är att de ska vara ett verktyg för att säkerställa att personer med en funktionsnedsättning får en likvärdig bedömning och tillgänglighet till hjälpmedel. Gällande syn-, hörsel-, och ortopedihjälpmedel hanteras dem utifrån länsövergripande förskrivningsriktlinjer inom respektive centrum. 12

13 LiÖ:s ansvar avgränsas till den typ av hjälpmedel som är individuellt utprovade och kräver hälsooch sjukvårdens särskilda kompetens för bedömning och utprovning. Produkterna ska vara nödvändiga ur medicinska, rehabiliterings- eller habiliteringsmässiga aspekter. En del hjälpmedel ligger utanför landstingets ansvar, bland annat där den enskilde brukaren själv kan bedöma nyttan av hjälpmedlet och att hjälpmedlet finns tillgängligt i handeln. För dessa hjälpmedel har brukaren ett personligt ansvar, att vid behov införskaffa och bekosta. LiÖ tillhandahåller hjälpmedel till personer i eget boende medan kommunerna (med några undantag) ansvarar för hjälpmedel i särskilt boende. Inom skolan ansvarar LiÖ för hjälpmedel där det behövs medicinsk bedömning och utprovning medan kommunen ansvarar för mer allmän grundutrustning. Utifrån denna behovsanalys kan inga särskilda oklarheter i gränssnittet mellan huvudmännen påvisas, däremot utifrån ett brukarperspektiv kan det vara oklart vem som ansvarar för vad. Brukarna efterfrågar en mer enhetlig och tydlig information och flera som intervjuats påpekar att det skulle underlätta om det fanns en huvudman som var ansvarig för allt som gäller hjälpmedel eftersom de i nuläget upplever att de själva får söka information och blir hänvisade mellan huvudmännen. De hjälpmedel som landstinget tillhandahåller avser att underlätta den dagliga livsföringen för personer med funktionshinder i boende/närmiljö eller skola. I den dagliga livsföringen kan till exempel ingå att klara överflyttning, personlig hygien, förflyttning i och omkring bostaden samt att kommunicera med omgivningen. För barn ingår lek i den dagliga livsföringen och hjälpmedel kan ibland förskrivas för att underlätta/möjliggöra lek. Hjälpmedel för vistelse i fritidshus, för semesterresa och vid tillfälle vistelse på annat ställe än där brukaren är bosatt, samt hjälpmedel för att utöva sport, hobby och motion ligger utanför landstingets ansvar och berättigar inte till lån av hjälpmedel, det vill säga brukaren får själv bekosta sådana hjälpmedel. Utanför landstingets ansvar faller också exempelvis: hjälpmedel för yrkesinriktad rehabilitering arbetshjälpmedel (för brukaren på dennes arbetsplats) speciella anordningar/hjälpmedel i samband med bilanpassning grundutrustning hos huvudman/vårdgivare pedagogiska hjälpmedel inom barnomsorg eller skola hjälpmedel som går under lagen om bostadsanpassningsbidrag Hjälpmedelsförsörjning inom LiÖ Hjälpmedel tillhandahålls inom LiÖ främst via Hjälpmedelscentrum AB (helägt landstingsbolag), hör- och syncentraler samt ortopedtekniska verkstäder. Det finns även andra inom LiÖ som förskriver hjälpmedel på klinik eller primärvårdsnivå men det är främst de enheter som nämndes ovan som hanterar de mesta av hjälpmedelsförskrivningen. Hälso- och sjukvårdsnämnden ansvarar för hjälpmedelsfrågor som avser Hjälpmedelscentrums verksamhet medan respektive centrum ansvarar för syn-, hörsel och ortopedihjälpmedel. Hjälpmedelscentrums huvuduppdrag är att tillhandahålla hjälpmedel till funktionshindrade. Bolaget både säljer och hyr ut hjälpmedel. Vidare tillhandahåller de även informationsinsatser, utbildning och konsultativa tjänster till sina kunder som består av enheter inom landstinget samt privatpersoner. Hjälpmedelscentrum tillhandahåller i sin butik en del hjälpmedel som numera är egenan- 13

14 svar inom LiÖ, så att dessa finns tillgängliga för köp för privatpersoner. Service av förskrivna hjälpmedel får endast utföras av Hjälpmedelscentrum. Hjälpmedelscentrums lokaler finns i Linköping. Brukarna som intervjuats inom ramen för beredning för brukardialogs arbete upplever att det finns flera områden där det går att förbättra hjälpmedelsförsörjningen. Framförallt upplever brukarna att reparationer och service skulle kunna fungera bättre. En återkommande synpunkt är att Hjälpmedelscentrum inte har någon jour för felanmälan av hjälpmedel vilket innebär att hjälpmedel som går sönder på kvällar och helger inte kan åtgärdas snabbt. Vidare menar många att reparationerna som bekostas av brukarna, exempelvis punkteringar på eldriven rullstol, är för dyra vid en jämförelse med vad det kostar att ta hjälp av andra företag. Dock är det Hjälpmedelscentrum som äger hjälpmedlen och måste således också ansvara för servicen eftersom det är dem som har ansvaret för att hjälpmedlet är reparerat på ett säkert sätt. Konsekvensen är att flera brukare väljer att få sina hjälpmedel lagade på annat håll eftersom det är billigare, även fast det inte är tillåtet. Däremot ser många Hjälpmedelscentrum som en garant för att hjälpmedlen är kvalitetssäkrade. En annan synpunkt hos brukarna är att lokaliseringen i Linköping medför långa resor för brukare runt om i länet. Hjälpmedel i sitt sammanhang Hjälpmedelsförskrivning är en integrerad del i hälso- och sjukvårdens processer, där hjälpmedlet har till uppgift att kompensera för en persons aktivitetsbegränsningar, att underlätta behandling eller förebygga komplikationer. Hjälpmedelsförskrivning får aldrig utgöra en isolerad insats eller ersätta andra insatser inom hälso- och sjukvården. Den som förskriver hjälpmedel har därför till uppgift att överväga behovet av andra behandlings- och rehabiliteringsåtgärder, som kan förbättra individens funktions- och aktivitetsförmåga, innan hjälpmedel förskrivs. Förskrivningsprocessen utgår från: en helhetssyn på individens situation (innefattande såväl psykiska som sociala behov) att hälso- och sjukvårdspersonal erfordras för bedömning, utprovning, anpassning, träning och utvärdering ett samspel där insatsen av hjälpmedel anpassas till andra åtgärder en prioritering där den enskildes behov och insatsens nytta är vägledande att hjälpmedel sätts in i rätt tid när behov uppstår eller förändras Hjälpmedel förskrivs enligt ett behovsinriktat synsätt. Det innebär att det är brukarens behov i kombination med landstingets Riktlinjer för hjälpmedelsförskrivning som är vägledande för vilka hjälpmedel som kan förskrivas. Beredning för brukardialog har dock träffat flera brukare som upplever att det behovsanpassade synsättet inte får det utrymme som de tycker är nödvändigt. De menar att Riktlinjerna för hjälpmedelsförsörjning är för snäva och byråkratiska med resultat att de faktiska behoven blir underordnade i sammanhanget. De efterfrågar en mer behovsanpassad förskrivning där man verkligen ser till brukarens behov. En brukare uttryckte det så här, Där behoven styr vilket hjälpmedel som förskrivs och inte där sortimentet avgör vilka behov som blir tillgodosedda. Flera brukare hänvisar till andra landsting, exempelvis Västerbotten, Stockholm, Gävleborg, Halland med flera, där man utvecklat andra system för förskrivning av hjälpmedel, behovstrappan. I dessa modeller utgår man från behovet av att kunna göra någonting, exempelvis gå på bio eller sport och motion, och sedan 14

15 värderar man om det behovet ingår i landstingets uppdrag eller inte. Om behovet bedöms ligga i landstingets ansvar så har brukaren rätt att få ett hjälpmedel utskrivet ur det sortiment landstinget tillhandahåller. En förskrivning inom LiÖ ska utgå från enklaste möjliga hjälpmedel ur landstingets sortiment, som kan fungera i den aktuella situationen, för att uppnå godtagbar funktion utifrån behov och förväntad nytta. LiÖ har också valt att använda liknelsen med en trappa. Första steget innefattar ett behov men behovet faller utanför landstingets ansvar där av får patienten själv bekosta hjälpmedlet. Steg två och tre innebär att det finns ett behov och detta behov kan mötas av landstinget antingen genom en standardprodukt eller genom en basprodukt. En basprodukt har någon detalj som en standardprodukt inte har och som kan vara avgörande om brukaren kan använda produkten eller inte. Detta medför ofta en dyrare produkt som inte alltid finns i lager. Även för steg fyra finns ett behov men där krävs en utifrån patienten anpassad produkt. Vid steg fem finns ett specifikt behov som inte möts av någon produkt som finns tillgänglig i hjälpmedelssortimentet utan där krävs en särskild prövning för att det aktuella hjälpmedlet kan köpas in. Detta rör sig i praktiken om ett väldigt begränsat antal hjälpmedel. Skillnaden mellan dessa system ligger mycket i att man i behovstrappan som tillämpas i andra landsting valt att utveckla behovsformuleringarna i större utsträckning än vad man gjort i Östergötland. Därmed kan det uppfattas som mer behovsorienterat. Båda systemen har dock upphandlade hjälpmedelssortiment så brukarens valfrihet gällande hjälpmedel är inte större för att man har andra behovsformuleringar. Däremot kan bredden på hjälpmedelssortimenten och tillgången till hjälpmedel variera beroende på hur mycket pengar man valt att satsa på området, där ligger LiÖ lågt vid jämförelser över landet. Effektiviserings- och prioriteringsarbete LiÖ har under senare år arbetat målinriktat för att nå en effektiv hjälpmedelshantering (exempelvis har rutiner för internkontroll, inventering av hjälpmedel hos brukare, årlig uppföljning av förskrivna elrullstolar, hantering av hjälpmedel hos avlidna brukare, rutiner vid stöld/ovarsam hantering av hjälpmedel, rutin som tydliggör såväl förskrivarens som brukarens ansvar med mera genomförts). Länets hjälpmedelsförskrivare bedöms också ha en stor följsamhet och solidaritet i att följa landstingets Riktlinjer för hjälpmedelsförskrivning samt de rutiner kring hjälpmedelsförskrivning som finns. Resultatet av detta arbete bedöms vara mycket gott och det går att konstatera att LiÖ numera har en mycket effektiv organisation för att hantera hjälpmedel. Utöver dessa effektiviseringar har även prioriteringar eller så kallade utbudsbegränsningar genomförts. Genomgångar av Riktlinjerna för hjälpmedelsförskrivning och hjälpmedelssortimentet har bland annat inneburit att flera billigare hjälpmedel (exempelvis anpassade handredskap för vardagsbruk) överförts till egenansvar men också andra typer av hjälpmedel, exempelvis 3-hjulig cykel, träningshjälpmedel till vuxna, dator i standardutförande har utgått. Under 2009 genomfördes mer omfattande förändringar i riktlinjerna som medförde att behovsbedömningen för rollatorer och elrullstolar av scootermodell ändrades. Som stöd för prioriteringsarbetet finns ett riksdagsbeslut som består av en etisk plattform (människovärdes-, behovs- och solidaritets- samt kostnadseffektivitetsprincipen) och fyra prioriteringsgrupper där habilitering/rehabilitering och hjälpmedel ligger i prioriteringsgrupp II. Prioriterings- 15

16 centrum har påtalat att en nationell översyn av dessa principer behövs, samt att en ytterligare princip, egenansvarsprincipen, behöver förtydligas. Vid förändringar i Riktlinjerna för hjälpmedelsförskrivning och hjälpmedelssortiment har dessa principer använts för att prioritera. Arbetet med effektiviseringar och prioriteringar har haft som huvudmål att få budgeten i balans för hjälpmedel som omfattas av avtalet med Hjälpmedelscentrum (den budget som finns hos respektive rehabiliterings och habiliteringsenhet i länet). Det har således inte medfört satsningar på nya hjälpmedel utan det är först under 2010 som balans i budget ens varit nåbar, även om bilden i länet ser något olika ut. Under de sista tre åren har, för de hjälpmedel som hanteras enligt avtal med Hjälpmedelscentrum AB, både volymen (antal beställningar) och totalkostnaden för hjälpmedel minskat. Bland brukarna i de genomförda fokusgruppsintervjuerna finns det en förståelse för att landstinget måste prioritera för att få resurserna att räcka till. Flera, dock inte alla, har uttryckt förståelse för att de billigare vardagliga hjälpmedlen flyttats över till egenansvar, trots att flera brukare upplever en svår ekonomisk situation som inte underlättas när kostnaderna för den enskilde ökar. Brukarna är dock starkt kritiska till de utbudsbegränsningar som genomfördes i april 2009 då behovsbedömningen för rollatorer och elrullstolar av scootermodell ändrades. Dessa förändringar upplevs inte som godtagbara eftersom inverkan på den enskilde brukaren blivit så stor, exempelvis minskade möjligheter till att delta i samhället, klara sig själv, minskad självkänsla med mera. Vidare ifrågasätter brukarna om det verkligen innebär en besparing för landstinget på längre sikt då fallrisken ökar men också en ökad risk för ohälsa (både fysik och psykisk) när brukare inte i samma utsträckning kommer ut i samhället och/eller blir stillasittande i hemmet. Generellt sett har också personer med funktionsnedsättningar ökad ohälsa 7. Även ur ett samhällsperspektiv ifrågasätter brukarna beslutet då kostnader kan uppstå för andra huvudmän, så som kommunen vid ökade hemtjänstinsatser, personlig assistans och mer färdtjänst, för staten i form av uteblivna intäkter för arbete eller ökade utbetalningar för sjukskrivningar men också för anhöriga som i större utsträckning kan behöva täcka upp för brukaren. Brukarna är mycket tydliga på att de efterfrågar ett större totalansvar från landstingets sida jämfört med hur det ser ut idag. Hjälpmedels kostnadseffektivitet har studerats på flera håll och ofta visar dessa studier att hjälpmedel (flera fokuserar på rollator) är kostnadseffektiva ur ett samhällsperspektiv. En studie 8 från Centrum för utvärdering av Medicinsk Teknologi (CMT) visar att förskrivning av hjälpmedel ger en gynnsam kostnadseffektivitet och att borttagande av ett hjälpmedel inte nödvändigtvis leder till en kostnadsminskning för landstinget/hälso- och sjukvården. Även andra studier 9 visar på hjälpmedels kostnadseffektivitet men också på de problem som finns kopplat till att göra de nödvändiga beräkningarna. LiÖ har generellt sett en hälso- och sjukvård som är relativt billig om man ser till kostnaden per capita, det samma gäller sannolikt också vid en jämförelse av kostnaden per capita för hjälpmedel. 7 Arnhof Y., Person J., et al., Svensson M., Ödegaard K. & Persson U.,

17 Även vid en jämförelse av vilka produkter/hjälpmedel som går att förskriva, samt för vilka behov en förskrivning kan göras; förefaller LiÖ finnas bland de landsting som har ett mer begränsat utbud av produkter och relativt strikta kriterier för förskrivning. Ur ett brukarperspektiv betyder detta att det är svårare att få hjälpmedel utskrivna i Östergötland än på många andra håll i landet. En helt objektiv undersökning/sammanställning saknas dock inom detta område då landsting ofta har olika sortiment och olika sätt att beskriva behov. I flera landsting pågår kontinuerliga översyner av både sortiment och hjälpmedelsriktlinjer och det går att ana att fler börjar göra begränsningar i sitt utbud av hjälpmedel eller strama upp riktlinjerna. Konsekvenser i framtiden Det målinriktade arbetet under senare år med både effektiviseringar och prioriteringar har förbättrat den ekonomiska situationen gällande de hjälpmedel som omfattas av avtalet med Hjälpmedelscentrum. Det finns dock inget betydande ekonomiskt utrymme i nuläget för att göra satsningar inom hjälpmedelsområdet. Den effektiviseringsprocess som pågått inom hjälpmedelsområdet under senare år bedöms inte vara tillräcklig för att tillgodose den utveckling inom hjälpmedelsområdet som beskrivits. Inte heller går det att se några stora besparingar motsvarande den utveckling som skett inom hörselvården där teknikutvecklingen medfört radikalt billigare hjälpmedel. Behovsutvecklingen i länet innebär alltså en stor utmaning för landstinget i och med ökade kostnader beroende på dyrare hjälpmedel, mindre möjligheter till rekonditionering och återanvändning, ökat behov av nyinköp och så vidare. Till detta kommer ökade krav från brukarna om mer behovsanpassad förskrivning och mer likvärdig förskrivning över landet. Ytterligheterna för att hantera denna utveckling är att minska utbudet eller tillföra mer resurser för hjälpmedel. Utan riktade satsningar måste nya, väldigt strikta, riktlinjer för hjälpmedelsförskrivning införas för att ge utrymme för att svara upp mot utvecklingen. Alternativt är att LiÖ avstår de nya möjligheterna vilket kommer att ge negativa konsekvenser för östgötar i behov av hjälpmedel. Detta ska sättas i relation till att LiÖ redan i nuläget vid en jämförelse över landet har strikta riktlinjer och en effektiv hjälpmedelshantering. Fritt val av hjälpmedel Regeringen gav 2007 i uppdrag till hjälpmedelsinstitutet (HI) att under samordna, sprida information och redovisa erfarenheterna av projektet Fritt val av hjälpmedel. Försöksverksamheten har bedrivits i landstingen Kronoberg, Stockholm och Sörmland. I Sörmland och Kronoberg har även vissa kommuner ingått. Försöksverksamheten påbörjades under sommaren 2008 och avslutades i december Avrapporteringen av projektet till regeringen gjordes i mars Data som presenteras i avsnittet är hämtade från denna avrapportering om inget annat anges. Regeringen har givit HI ett tilläggsuppdrag till Fritt val av hjälpmedel som syftar till att i väntan på den fortsatta beredningen i Regeringskansliet, tillvarata gjorda erfarenheter genom att fortsatt stödja landsting och kommuner med intresse att öka valfriheten för hjälpmedelsanvändare. Slutligen ska en uppföljande utvärdering genomföras. Uppdraget ska slutredovisas till regeringen senast den 1 december

18 Målgrupp Målgruppen för projektet Fritt val av hjälpmedel var de personer som av behörig hälso- och sjukvårdspersonal bedömts ha behov av hjälpmedel och i första hand de personer som har långvariga behov av hjälpmedel. Brukare skulle, för att bli erbjudna fritt val, ha tillräcklig insikt och erfarenhet om sin funktionsnedsättning, rehabilitering eller habilitering och hjälpmedelbehov för att kunna göra ett adekvat val av hjälpmedel. Bakgrund och syfte Den senare tidens produktutveckling inom hjälpmedelsområdet ger den enskilde brukaren av hjälpmedel större möjligheter att få ett hjälpmedel som tillgodoser brukarens behov och förutsättningar. Samtidigt ses en begränsning av den enskildes möjligheter att få tillgång till dessa hjälpmedel, eftersom lokala upphandlingar av landsting/kommuner innebär att hjälpmedelssortimentet begränsas för den enskilde. Genom att ge brukaren möjlighet att via fritt val själv köpa ett hjälpmedel som inte ingår i landstingets/kommunens sortiment, förväntas den enskilde få större inflytande över sitt hjälpmedel och att hjälpmedlet är anpassat efter dennes individuella behov och förutsättningar. Det övergripande syftet med försöksprojektet Fritt val av hjälpmedel var att öka brukarens inflytande och delaktighet i hjälpmedelsprocessen. Ambitionen under försöksperioden var att prova Fritt val av hjälpmedel så brett som det är juridiskt och praktiskt möjligt. De tre försökslandstingen Kronoberg, Stockholm och Sörmland har själva beslutat vilka hjälpmedel som ska ingå, vilket har inneburit att vilka hjälpmedel som ingått har skiljt sig åt. Sammantaget har det varit möjligt att välja från de flesta hjälpmedelsområdena. Hur går Fritt val av hjälpmedel till? Fritt val av hjälpmedel innebär att ägandet av hjälpmedlet övergår till brukaren istället för att landstinget står som ägare. Brukaren vänder sig som vanligt först till sin förskrivare som gör en behovsbedömning. Om brukaren och förskrivaren kommer överens om Fritt val av hjälpmedel blir brukaren informerad om vad det fria valet innebär och får därefter en check eller en rekvisition på anvisat belopp och hjälpmedel. Därefter är det brukaren som inhandlar, äger och ansvarar för hjälpmedlet och konsumentköplagen gäller, det vill säga reglerar förhållandet mellan köparen och säljaren. I det fall brukaren väljer en dyrare produkt står brukaren själv för merkostnaden. Gällande service av hjälpmedel kan/har det utformats olika. Stockholm och Kronoberg har använt så kallade servicekonton där landstinget avsätter en summa pengar som görs tillgänglig för brukaren som kan välja vem som ska utföra servicen. Summan motsvarar den kostnad landstinget skulle ha haft för att serva hjälpmedlet om de stod som ägare. Resultat av försöksverksamheten Fram till den 31 december 2009 skrevs rekvisitioner ut inom ramen för fritt val. Det motsvarar ungefär en procent av den totala hjälpmedelsvolymen. Framförallt var det hörselhjälpmedel eller hjälpmedel inom rörelsehinderområdet som efterfrågades. Inom rörelsehinderområdet är det framförallt rollatorer och hygienhjälpmedel som brukare har valt. Under de sista månaderna av projektet noterades ett ökat intresse för aktivrullstolar. Det ska påpekas att det under försökstiden varit möjligt att i förtid byta ut sitt fullt fungerande hjälpmedel mot ett nytt hjälpmedel. Denna 18

19 möjlighet har särskilt utnyttjats för hörapparater och är en bidragande orsak till antalet rekvisitioner under projektet. Både Kronoberg och Stockholm har valt att fortsätta med Fritt val av hjälpmedel inom ordinarie verksamhet, dock med vissa förändringar. Sörmland avvaktade initialt då de såg att det fanns områden som måste utvecklas för att projektet ska kunna permanentas. Den 16 juni 2010 infördes Fritt val i Sörmland som ett komplement till ordinarie hjälpmedelsförsörjningen. I Stockholm har man valt att fortsätta med Fritt val av hjälpmedel under 2010 med motiveringen att det möjliggör en ökad uppföljning, utvärdering och analys. Enligt Stockholms beslutsunderlag finns det vissa områden som man särskilt uppmärksammar för uppföljning, ökad livskvalitet, ökat användande av förskrivet hjälpmedel, kostnadspåverkan, vilka hjälpmedel som kan passa för systemet, eventuell förändring av lagstiftning, möjligheter till återanvändning med mera. I fortsättningen ska både enkla och mer komplexa hjälpmedel ingå i Fritt val, däremot avskaffas möjligheten att byta fullt fungerande hjälpmedel. I beslutsunderlaget antar politikerna i Stockholm att beslutet att fortsätta med de komplexa hjälpmedlen i fritt val troligen kommer att medföra en ökad kostnad då möjligheterna att återanvända just dessa minskar. En annan konsekvens som nämns är patientsäkerhet där det finns en risk att brukarna köper produkter med kvalitetsbrister eller som brukaren har svårt att hantera. Även miljökonsekvenser lyfts fram där man antar att brukarnas hjälpmedel som är inhandlat via fritt val inte kommer att återvinnas på ett lika miljöanpassat sätt och att fritt val leder till mer resor för brukarna. Stockholm, Kronoberg och Sörmland lyfter alla fram ökad nytta för patienterna som det största argumentet för att införa Fritt val av hjälpmedel. Halland har beslutat att införa Fritt val av hjälpmedel med start den 1 juli Brukarna Den största åldersgruppen som har tackat ja till Fritt val av hjälpmedel är 80 år och äldre (37 procent). Den näst största åldersgruppen är de som är mellan 65 och 79 år (32 procent), se figur 1. Det kan konstateras att rekvisitionerna ökar vid stigande ålder, vilket inte är överraskande då behoven ökar vid högre ålder. Viss variation finns dock mellan de olika landstingen men också beroende på vilken hjälpmedelsgrupp (rörelsetekniska och hörselhjälpmedel) som man väljer att titta på. När det gäller könsfördelningen bland dem som tackat ja till Fritt val av hjälpmedel är det 56 procent kvinnor och 44 procent män. 19

20 0-18 år; 4% år; 4% > 80 år; 37% år; 23% år; 32% Figur 1. Personer som erhållit rekvisitioner under perioden maj 2008 till nov 2009 i de tre försökslandstingen, fördelat på ålder. Att ålder skulle ha betydelse för om brukaren gör sitt val själv eller inte kan inte styrkas av den utvärderingsstudie som Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi (IHE) genomfört på uppdrag av HI. Det är snarare hur brukaren uppfattar sitt allmänna hälsotillstånd som har varit avgörande om brukaren har haft hjälp att välja hjälpmedel. De som upplever sin hälsa som bra eller mycket bra har i större utsträckning än de som upplever sin hälsa som dålig eller mycket dålig själv valt sitt hjälpmedel. Detta stärks i intervjuer med förskrivarna. Brukare som köpt sitt hjälpmedel via Fritt val av hjälpmedel är mer aktiva och självständiga än övriga brukare, har själva känt till Fritt val av hjälpmedel eller vetat vilket hjälpmedel de skulle vilja ha. Detta stämmer väl överens med den bild som beredning för brukardialog mött när de intervjuat brukare i Östergötland. Det är särskilt dessa brukargrupper som är positivt inställda till Fritt val av hjälpmedel. De faktorer som brukaren upplevde som viktigast när de bestämde sig för att själv köpa sitt hjälpmedel var hjälpmedlets funktion, möjligheten att välja och ett bredare sortiment. Att själv äga sitt hjälpmedel, att ha möjlighet att välja försäljare och hjälpmedlets varumärke var mindre viktigt. Ett led i uppföljningen av Fritt val av hjälpmedel var att skicka en enkät till samtliga brukare i Kronoberg, Stockholm och Sörmland som fått en rekvisition sedan projektet startade i maj 2008 till och med juli 2009, totalt 514 personer. Svarsfrekvensen var 69 procent. Sammanställningen visar att brukarna generellt gav ett positivt omdöme av fritt val. Drygt 80 procent av brukarna upplevde i hög grad att de var delaktiga i valet av hjälpmedel. Jämför brukaren sina erfarenheter av fritt val med tidigare förskrivningar av hjälpmedel upplever brukarna en större delaktighet jämfört med tidigare förskrivningsprocesser. 20