Köp eller installation av värmepanna? Om gränsdragningen mellan köp och tjänst

Transkript

1 130 RÄTTSFALL Köp eller installation av värmepanna? Om gränsdragningen mellan köp och tjänst 1. Inledning Avtal som innebär dels leverans av en vara, dels att en tjänst företrädesvis installation av varan skall utföras, benämns ofta blandade avtal. Frågan om ett blandat avtal skall klassificeras som köp eller tjänst är ibland av avgörande betydelse för hur en tvist skall lösas. I många andra fall saknar den å andra sidan helt betydelse, eftersom åtskilliga viktiga frågor i anledning av avtal hanteras på identiska sätt oberoende av klassificeringen. En fråga där gränsdragningen ibland kan vara av betydelse är den om en köpares eller uppdragsgivares anspråk har preskriberats eller om det fortfarande kan göras gällande. Enligt 32 2 st. KöpL och 23 3 st. KköpL preskriberas en köpares rätt att rikta anspråk mot säljaren på grund av att en vara är felaktig efter två år. Samma preskriptionsfrist gäller enligt 17 1 st. KTjL för de flesta tjänster, medan preskriptionstiden enligt 17 1 st. KTjL är tio år för arbete på mark eller på byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vatten eller på andra fasta saker. Enligt 2 2 st. KöpL och 2 2 st. KköpL skall lagarna inte tillämpas på blandade avtal när tjänsten utgör den övervägande delen av [säljarens/uppdragstagarens] förpliktelse. Bestämmelserna hade ingen motsvarighet i tidigare lagar, dvs års köplag och 1973 års konsumentköplag. Även före 1991 skulle emellertid en liknande gränsdragning göras. 1 Enligt 2 2 p. KTjL skall lagen inte tillämpas vid installation, montering eller annat arbete som en näringsidkare utför för att fullgöra ett avtal om köp av en lös sak. Bestämmelserna i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen fungerar således som kommunicerande kärl: Konsumenttjänstlagen skall tillämpas när tjänsten utgör den övervägande delen av förpliktelsen, medan konsumentköplagen skall tillämpas i övriga situationer. Eftersom bestämmelserna i konsumentköplagen och köplagen är identiska, talar mycket för att motsvarande gränsdragning skall göras även vid avtal mellan andra parter än näringsidkare och konsumenter. 1 Se Almén/Eklund, Om köp och byte av lös egendom, 4 uppl. s. 58 f.

2 RÄTTSFALL Högsta domstolens beslut Högsta domstolen har genom beslut meddelat den 20 mars 2001, NJA 2001 s. 138, 2 avgjort om ett avtal om köp och installation av en värmepanna i ett hus skulle behandlas enligt konsumentköplagen (1973:877) 3 eller konsumenttjänstlagen (1985:716). Enligt konsumentköplagen skulle köparens/uppdragsgivarens talerätt vara preskriberad, medan den däremot fortfarande skulle vara tillåten enligt konsumenttjänstlagen. I maj 1990 levererade och installerade OK Värme i Stockholm AB, numera Preem Värme i Stockholm AB, en värmepanna hos en privatperson. I augusti 1996 uppdagades ett läckage från pannan. Läckaget var så allvarligt att pannan fick bytas ut. Privatpersonens försäkringsbolag betalade ut försäkringsersättning och tog över hans eventuella rätt till ersättning från leverantören. I målet var ostridigt att reklamation i och för sig hade skett inom skälig tid efter upptäckten av läckaget, liksom att det hade gått mer än två år mellan leveransen och reklamationen. Vid blandade avtal är enligt Högsta domstolen flera faktorer avgörande för avtalsobjektets klassificering. Ingen av dem är ensam avgörande, utan en helhetsbedömning skall göras. Faktorer som särskilt skall beaktas är förhållandet mellan varans och tjänstens värden, om särskild fackkunskap, skicklighet eller utrustning behövs för tjänsten och åtminstone när fråga såsom i målet är om installationsarbeten om den installerade varan lätt kan frigöras och sålunda har behållit sin identitet, eller om den varaktigt har förändrats genom tjänsten. Vid prövning av dessa faktorer konstaterade majoriteten att kostnaden för pannan var väsentligt högre än kostnaden för installationen, att installationsarbetet inte var särskilt kvalificerat och inte krävde specialutrustning samt att det skulle vara tämligen lätt att demontera pannan och att den således hade behållit sin identitet. Enligt majoriteten skall avtalet därför anses utgöra ett köp av värmepanna med tillhörande installation. Som en konsekvens därav skall köplagstiftningens preskriptionsbestämmelser tillämpas. Reklamation av det påstådda felet skedde därför ca fyra år för sent. 2 3 Tingsrätten hade med stöd av 56 kap. 13 RB hänskjutit frågan till Högsta domstolen. Frågan avgjordes med tillämpning av 1973 års konsumentköplag kompletterad av 1905 års köplag, eftersom avtalet ingicks före ikraftträdandet av 1990 års köplagar. De preskriptionsbestämmelser som aktualiserades i målet har inte ändrats åtminstone inte i sak genom de nya lagarna.

3 132 RÄTTSFALL 3. Skiljaktig mening Ett justitieråd var skiljaktigt och ansåg att konsumenttjänstlagen skulle tillämpas. Som stöd härför anförde han bl.a. att arbetskostnaden utgjorde 16 procent av det samlade priset, att själva installationen tog drygt tre timmar, att övriga arbeten innefattade rivning av den gamla pannan, intrimning av den nya och vissa transporter samt att åtminstone några arbetsmoment torde ha krävt viss sakkunskap. 4 Han drog därav slutsatsen att tjänstedelen i avtalet inte [kan] ses bara som en biförpliktelse till köpet av värmepannan utan att arbetsåtagandet framstår som så väsentligt att konsumenttjänstlagen är tillämplig på avtalet. 5 I den skiljaktiga meningen diskuterades om konsumenten kan göra gällande det mer utbyggda konsumentskyddet enligt konsumenttjänstlagen eller om han är hänvisad till den äldre, köprättsliga lagstiftningen. Frågan om konsumentskyddet i konsumenttjänstlagen var mer utbyggt än sin motsvarighet i konsumentköplagen är emellertid väsensskild från den om ett avtal skall klassificeras som köp eller tjänst. Icke desto mindre synes antagandet att konsumenttjänstlagens bestämmelse ger uttryck för ett utbyggt konsumentskydd, som ännu inte hade hunnit införas i konsumentköplagen, ha varit av avgörande betydelse för minoritetens votum. Med facit i hand och facit fanns tillgängligt vid beslutet är antagandet att konsumenttjänstlagen skulle ge ett utbyggt skydd i jämförelse med konsumentköplagen knappast riktigt, eftersom 1990 års konsumentköplag inte innebar någon förändring av konsumentskyddet för den aktuella frågan. 6 Ändringen från den tidigare ettårsfristen i års köplag och års konsumentköplag till den nuvarande tvåårsfristen gjordes redan i samband med att konsumenttjänstlagen infördes. 7 Även om avtalet klassificerades som köp, fanns därför redan vid dess ingående ett skydd som svarade mot det i konsumenttjänstlagen, vilket för de flesta tjänster innebar och innebär att anspråk kan göras gällande under två år. Med tanke på att ändringar gjordes även i köplagarna är det missvisande att tala om ett utbyggt konsumentskydd i konsumenttjänstlagen, åtminstone såvitt avser preskriptionstiden. Den särskilda tioåriga preskriptionsregeln i 17 KTjL synes i stället vara föranledd av att det kan dröja avsevärd tid innan ett fel ens borde ha upptäckts NJA 2001 s. 138 på s. 142 n. Ibid. I SOU 1995:11 har däremot föreslagits att preskriptionstiderna i såväl 23 KköpL som 17 KTjL förlängs från två till fem år. Den särskilda tioårspreskriptionen i KTjL berörs inte av de föreslagna ändringarna. Se SFS 1985:716 (konsumenttjänstlagen) 1985:717 (ändring i köplagen) och 1985:718 (ändring i konsumentköplagen). Se prop. 1984/85:110 s. 67 ff.

4 RÄTTSFALL Det skapade problemet Även om kritik kan riktas mot minoritetens votum, är det inte svårt att känna sympati för det resultat som den kom till. Oberoende av om avtalet kallas köp av en värmepanna eller installation av en värmepanna i en byggnad, borde rimligtvis säljarens/installatörens ansvar för eventuella fel bedömas på samma sätt. 9 Frågan varför en säljare av en värmepanna endast ansvarar under två år, medan en installatör kan komma att ansvara i tio år är inte lätt att besvara och borde inte heller behöva besvaras. I anslutning till rättsfallet finns det därför anledning att från en principiell utgångspunkt något beröra frågor om preskriptionstider. De flesta nordiska köplagar innehåller preskriptionsbestämmelser. För svenskt vidkommande ger 32 2 st. KöpL, 23 3 st. KköpL och art. 39 (2) CISG tvååriga preskriptionsfrister. Norge har en motsvarande bestämmelse i 32 kjøpsloven, men kompletterar den med en femårsfrist för konsumentköp om varan ved vanlig bruk er ment å vare vesentlig lengre. Reklamationsfristen för en värmepanna som skall hålla väsentligt längre än två år skulle därför enligt den norska kjøpsloven ha varit fem år om köparen var konsument. I Danmark tillämpas fortfarande den ursprungliga ettårsfristen i års købelov. För konsumentköp gäller i stället 83, som dock även den begränsar reklamationsmöjligheterna till ett år efter varans överlämnande till köparen. Den finländska köplagen har ingen motsvarande bestämmelse. 32 består endast av ett stycke, vilket svarar mot 32 1 st. KöpL. 10 Om köpet av värmepanna hade bedömts enligt finländsk rätt skulle köparens anspråk ha behövts prövas i sak, medan det skulle ha varit preskriberat enligt övriga länders lagar. Förekomsten av preskriptionsbestämmelser innebär att en säljare under normala omständigheter inte har något ansvar för fel som visar sig efter preskriptionsfristens utgång. 11 Deras konsekvens för avtalsparterna är att köparen står risken för alla avtalsbrott som säljaren begår, om de visar sig först efter fristens utgång. Preskriptionsbestämmelsernas effekt kunde lika gärna uttryckas genom ett dispositivt stadgande med följande innehåll: Varan slutar fungera efter högst två år. 12 Det vore därför möjligen mer konsekvent att inte ens betrakta funktionssvikter 13 efter fristens utgång som avtalsbrott, ehuru preskriberade. Det mest närliggande argumentet för de begränsningar som finns i svenska, norska och danska köplagar är att naturaborgenärer har behov av att begränsa sitt ansvar och att en sådan begränsning är till nytta inte bara för säljare, utan 9 Högsta domstolen prövade inte om pannan/installationen var felaktig utan endast om fråga var om ett köp eller en tjänst. 10 Se närmare 1986 rd. LaUB nr 13 Prop. nr 93 s. 3 f. 11 Se dock 33 KöpL och motsvarande bestämmelser i andra lagar. 12 För dansk rätt skulle bestämmelsen i stället ange att varorna bara fungerade i högst ett år, medan en norsk motsvarighet skulle kompletteras med att vissa särskilt hållbara varor fungerade i fem år. 13 Termen har använts i diskussioner om garantier, se Kihlman, Fel s. 209 ff., särskilt vid n. 2.

5 134 RÄTTSFALL även för köpare. Det kan antas att begränsningen av säljarens ansvar gör detta lättare att överblicka. Han har därmed också möjlighet att hålla ett lägre pris än vad han annars skulle ha kunnat göra. För att en lösning med preskriptionstider skall vara bättre än en utan dem, måste differensen mellan priset med och priset utan preskriptionstid vara större än motsvarande kostnad för köparen, dvs. i första hand kostnaden för köparen att försäkra sig mot funktionssvikter efter preskriptionstidens utgång, men före utgången av avtalsföremålets naturliga funktionstid. Varken den ursprungliga ettårsregeln, 1986 års tvåårsregel eller den föreslagna femårsregeln har vad jag vet föregåtts av någon utredning om huruvida preskriptionstider över huvud taget medför sådana positiva effekter och än mindre om vilken preskriptionstid som i så fall skulle medföra optimala fördelar. 14 Utan en sådan utredning baseras lagstiftningen på gissningarna att preskriptionstider är bra och att den valda tiden är optimal. 15 Förekomsten av preskriptionstider anses inte bara tjäna syftet att begränsa och tydliggöra ansvaret, utan kan också antas ha processekonomiska fördelar: Det är inte någon idé att ens överväga en process, om reklamationsfristen har gått ut. Vid bedömningen av om preskriptionstider är att föredra framför frånvaro av desamma, måste även detta beaktas. Erfarenheter från höjningen från ett till två år 1986 antyder att en förändring inte kommer att medföra någon avsevärd ökning av antalet processer Slutord Man kan ifrågasätta varför en naturaborgenär inte skall ansvara för ett avtalsobjekt under den tid det med fog kan förväntas fungera. En lösning som bara baseras på juridiska hänsynstaganden borde därför liksom den finländska köplagen sakna särskilda preskriptionsbestämmelser. Lösningen skulle innebära att en säljare av värmepannor ansvarade för sålda pannor under så lång tid som en förnuftig köpare förväntar sig att en värmepanna skall fungera. Preskriptionstiden skulle därmed underordnas felbedömningen: när en funktionssvikt inte längre utgör ett fel, kan köparen inte heller längre göra den gällande såsom fel. Frågan om preskriptionstider är av godo behöver utredas och besvaras. En sådan utredning kan inte företas med traditionell rättsdogmatisk metod, utan måste utnyttja andra vetenskapliga metoder. Om frågan besvaras nekande bör preskriptionstiderna för kontraktuellt ansvar tas bort. Därmed försvinner även 14 Se särskilt SOU 1995:11 s. 33 ff. 15 Se även Kihlman, Fel, s. 215 ff. Det är naturligtvis tänkbart att redan förekomsten av en preskriptionstid har övervägande positiva effekter, medan tiden däremot är av underordnad betydelse. Inte heller någon sådan undersökning synes ha föregått vare sig lagstiftningen eller de föreslagna ändringarna. 16 Se SOU 1995:11 s 37. Jfr 1986 rd. LaUB nr 13 Prop. nr 93 s. 4.

6 RÄTTSFALL 135 gränsdragningsproblem som det i målet. Om den i stället besvaras jakande, vore det önskvärt om preskriptionstiderna åtminstone samordnades, så att domstolarna inte belastades med onödiga, skapade, gränsdragningsproblem, utan i stället kunde koncentrera sig på betydligt mer verklighetsnära frågeställningar: Hur länge skall en värmepanna fungera? Jon Kihlman