Äldre personers hjälpmedelsanvändande - En kvantitativ studie. Elderly people s use of technical aids - A quantitative study

Transkript

1 Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle Sektionen för arbetsterapi Examensarbete, 15Hp 6-terminen 2015 Äldre personers hjälpmedelsanvändande - En kvantitativ studie Elderly people s use of technical aids - A quantitative study Författare: Emmy Enbom Silvia Arteen Handledare: Karin Johansson

2 2 SAMMANFATTNING Bakgrund: Med stigande ålder försämras kroppens funktioner, vilket kan hindra möjligheten att utföra aktiviteter i dagliga livet. Inom arbetsterapiyrket ingår hjälpmedelsförskrivning för personer med sådana behov. Hjälpmedel är föremål som kompenserar förlorad funktion, bevarar funktion, förbättrar nedsatt funktion och/eller utvecklar funktion. De främjar utförandet av aktiviteter i dagliga livet och ökar möjligheten till självständighet och delaktighet. Syfte: Undersöka äldre personers användande av förskrivna ADL-hjälpmedel. Metod: Kvantitativ metod i form av en tvärsnittsstudie. Resultat: En majoritet av deltagarna hade en till tre ADL-hjälpmedel hemma (n=19/33) och de vanligast förekommande ADL-hjälpmedlen var förflyttningshjälpmedel (n=27) och hygienhjälpmedel (n=20). Genom hjälpmedelsanvändande upplevde majoriteten av deltagarna ganska mycket (n=13/32) eller mycket (n=15/32) självständighet i aktivitet. Deltagarna som fått instruktion och/eller träning upplevde i högre grad att de fått stöttning vid förskrivning, jämfört med de som inte fått det (p=0,026). Dessa personer upplevde också i större utsträckning att de hade alla ADL-hjälpmedel som de behövde (p=0,021). Personer som mottagit uppföljning ansåg, i större utsträckning, att uppföljning bidrar till mer självständighet och/eller delaktighet i aktivitet. Personer som inte mottagit uppföljning ansåg, i större utsträckning, att uppföljning inte skulle ha bidragit till någonting, jämfört med de som fått uppföljning. Slutsatser: Äldre personer som har fått arbetsterapeutiska interventioner i samband med hjälpmedelsförskrivning, visar generellt sätt mer tillfredsställelse i hjälpmedelsanvändande. Djupare studier kan framförallt behövas angående uppföljning. Nyckelord: Activities of daily living, occupational therapy, self-help devices

3 3 ABSTRACT Background: With increasing age the body functions declines, which reduces the possibility to perform activities of daily living. Occupational therapists are prescribing technical aids for people with such needs. Technical aids are tools that compensate loss of function, preserve function, improve reduced function and/or evolve function. They support the performance of activities of daily living and increase the possibility of independence and participation. Aim: To study elderly people s use of prescribed technical aids for activities of daily living. Method: A quantitative method in the form of a cross-sectional study. Results: A majority of the participants had one to three technical aids (n=19/33). The most common technical aid was for mobility (n=27) and personal hygiene (n=20). By using technical aids, the majority of participants experienced pretty much (n=13/32) or much (n=15/32) independence in activity. Participants who received instruction and/or training experienced greater extent of support at prescription, compared with those who did not (p=0,026). These individuals also experienced a greater extent that they had all technical aids they needed (p=0.021). Individuals who received follow-up felt, to a greater extent, that follow-up would contribute to more independence and/or participation in activity, compared with those who did not. Persons who did not receive follow-up felt, to a greater extent, that follow-up would not contribute to anything, compared with those who received follow-up. Conclusion: Elderly, who received occupational therapy interventions when technical aids were prescribed, are generally more satisfied with their use of technical aids. Deeper studies may be needed, especially regarding follow-up. Keywords: Activities of daily living, occupational therapy, self-help devices

4 4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. INLEDNING BAKGRUND Hjälpmedel som stöd för självständighet och delaktighet i aktiviteter i dagliga livet Arbetsterapi i förskrivningsprocessen Sammanfattning av bakgrund med problemidentifiering SYFTE Frågeställningar MATERIAL OCH METOD Design Deltagare Datainsamling Databearbetning FORSKNINGSETISKA ÖVERVÄGANDEN RESULTAT Spridningen mellan olika ADL-hjälpmedel ADL-hjälpmedel Antal ADL-hjälpmedel Självständighet i aktivitet Skillnader i hjälpmedelsanvändande Stöttning vid hjälpmedelsförskrivning Saknad av ADL-hjälpmedel Användning av ADL-hjälpmedel Uppföljningens bidragande faktorer Sammanfattning av resultat DISKUSSION Resultatdiskussion Metoddiskussion Vald metod Deltagare/urval Enkätens utformning Datainsamling... 29

5 Databearbetning Förslag på framtida studier SLUTSATSER TACK TILL REFERENSER BILAGOR... 35

6 6 FIGURFÖRTECKNING Figur Figur Figur Figur Figur Figur

7 7 1. INLEDNING Vi har valt att undersöka äldre personers användande av förskrivna ADL-hjälpmedel. Med äldre personer menar vi personer över 65 år. Av erfarenhet vet vi att förskrivning av ADLhjälpmedel ingår i arbetsterapiyrket och utgör en ganska stor del av våra uppgifter. Vi vill studera hur många och vilka ADL-hjälpmedel klienterna har samt om de använder alla sina ADL-hjälpmedel och till det som de är avsedda för. Av erfarenhet har vi uppmärksammat att vissa personer använder sina ADL-hjälpmedel till annat än vad det är avsedda för eller inte använder de alls. Med denna studie vill vi förnya och öka kunskapen angående hjälpmedelsanvändning. Det är viktigt att arbetsterapeuter har evidens för interventioner som utförs och att interventionerna kan bidra med något för klienterna (Förbundet Sveriges arbetsterapeuter [FSA], 2012). I detta fall interventioner som rör hjälpmedelsförskrivning. Genom att studera detta kan vi möjligtvis finna om särskilda samband finns i användandet av ADL-hjälpmedel, som skulle kunna påverka våra arbetsterapeutiska insatser. 2. BAKGRUND 2.1 Hjälpmedel som stöd för självständighet och delaktighet i aktiviteter i dagliga livet Den åldersrelaterade processen leder till en funktionell försämring, som kan påverka äldre personers självständighet negativt. Genom en studie visade det sig att den funktionella försämringen påverkade äldre personers aktivitetsutförande negativt, då det kunde leda till att personerna slutade genomföra aktiviteter som de inte klarade av att utföra självständigt eller sänkte sina krav på utförandet av aktiviteten (Haak, Fänge, Iwarsson & Dahlin Ivanoff, 2007). Hjälpmedel är redskap som är till för att främja aktivitetsutförandet (Birge James, 2009) om de används till det som de är avsedda för. Några exempel på hjälpmedel som kan förskrivas är komihågböcker för kognitiv nedsättning, strumppådragare för påklädning samt glidbräda och rullstol för förflyttning (Birge James, 2009). Stockholms läns landsting (2013a) beskriver att hjälpmedel, som ansvaras av hälso- och sjukvården, är föremål som kompenserar förlorad funktion, bevarar funktion, förbättrar nedsatt funktion och utvecklar funktion för att utföra aktiviteter i dagliga livet. Aktiviteter i dagliga livet, även kallat ADL, är ett betydande begrepp inom arbetsterapi. Enligt Birge James (2009) innebär ADL alla aktiviteter som en person genomför regelbundet. ADL

8 8 kan också innebära sådana aktiviteter som bidrar till att en människa kan ta hand om sin egen kropp (American Occupational Therapy Association, 2012). Törnquist och Sonn (2001) definierar ADL som aktiviteter som sker regelbundet. Dock kan regelbundenheten bero på personens behov, miljön samt kultur och behöver därför inte ske dagligen för att räknas in i begreppet ADL. För att en person ska kunna utföra sina dagliga aktiviteter är aktivitetsförmågan en viktig komponent, den kan exempelvis påverkas av basala kroppsförmågor (perception, kognition, rörlighet, muskelstyrka, greppfunktion och så vidare), sociala roller och situationens krav. ADL kan delas in i två undergrupper, personlig ADL och instrumentell ADL (Stockholms läns landsting, 2012a). Personlig ADL, som förkortas P-ADL innebär aktiviteter som rör personlig hygien och kroppsvård, på- och avklädning, toalettbesök samt måltidssituationer (Stockholms läns landsting, 2013b). Instrumentell ADL, som förkortas I-ADL, innebär aktiviteter såsom städning, tvättning, planera och genomföra inköp, matlagningssituationer samt ta hand om sitt eller sina barn (Stockholms läns landsting, 2012c). Enligt en studie av Johansson, Lilja, Petersson och Borell (2007) så tenderar människor först och främst att hantera sin vardag med hjälp av hjälpmedel, innan de ber andra om hjälp. Hos äldre personer med artros, som bor kvar hemma, bidrar hjälpmedel till att kompensera funktionsnedsättningarna så att fler aktiviteter kan utföras (Mann, Hurren & Tomita, 1995). Gemensamma problem som framkommit från tidigare forskning är att äldre personer upplevt brist på information kring vilka hjälpmedel som finns tillgängliga (De Craen, Westendrop, Willems, Buskens och Gussekloo, 2006; Parker & Thorslund, 1991). En studie av Haak et al., (2007) visade på att deltagarna i studien upplevde ett motstånd mot att använda hjälpmedel, då detta kunde vara ett tecken på sämre förmåga i aktiviteter än tidigare. Trots motståndet framkom ändå att hjälpmedel kunde främja oberoende i aktivitet, vilket var en övervägande anledning till att använda sig av dessa. I en studie av Parker och Thorslund (1991) ansåg arbetsterapeuter att alla de hjälpmedel som används av en person är avgörande, för att kunna utföra dagliga aktiviteter självständigt. Självständighet innebär att en person kan utföra olika uppgifter och aktiviteter på egen hand, oavsett om han eller hon använder hjälpmedel eller inte. För att vara självständig ska personen vara oberoende av assistans. Däremot innebär autonomi självbestämmande, där en person bestämmer över sitt eget liv vare sig han eller hon har assistans eller inte, vilket kan ses som en typ av självständighet (Söder, 1989). Många äldre personer upplever begränsningar i hemmet och därmed minskad självständighet i aktivitet. För att kunna bo kvar hemma ansågs självständighet i aktivitetsutförandet som

9 9 betydande (Haak et al., 2007). Hjälpmedel kan bidra till att äldre personer kan leva en längre tid av sitt liv utan att vara beroende av andra (De Craen et al., 2006). En person behöver inte vara självständig för att vara delaktig, så länge man är autonom (Kielhofner, 2012). FSA (2012, s 2) definierar delaktighet som "en persons engagemang i sin livssituation". Att vara engagerad innefattar både utförande och den subjektiva upplevelsen i aktiviteten. Det innefattar alla aktiviteter i en persons liv, som både kan ge välbefinnande men kan även vara något som måste genomföras. Delaktighet är både personlig och sammanhangsbunden. Personlig delaktighet påverkas av till exempel personens vanor, roller, drivkrafter samt förmågor. Sammanhangsbunden delaktighet handlar om vad miljön kan möjliggöra eller begränsa för en person. En person med funktionsnedsättning kan vara begränsad i vissa aktiviteter men det innebär inte att personen inte är delaktig (Kielhofner, 2012). 2.2 Arbetsterapi i förskrivningsprocessen Förskrivning av hjälpmedel kan vara en intervention som kan bidra till att en person klarar sina vardagliga aktiviteter. Vilka hjälpmedel som finns att tillgå i förskrivningsprocessen kan variera i olika delar av landet. I vissa delar av landet kompletteras förskrivning av hjälpmedel med ett fritt val av hjälpmedel (Hjälpmedelsinstitutet, 2013). För att få ett hjälpmedel förskrivet behöver en förskrivare göra en bedömning, vilket kan vara en arbetsterapeut. Denna kontakt sker till exempel genom egen kontakt med vårdcentral eller via remiss från läkare (Stockholms läns landsting, 2014). Det krävs särskild kompetens för bedömning och utprovning av hjälpmedel (Stockholms läns landsting, 2013b). Syftet med arbetsterapeutiska åtgärder är att de ska passa och skapa nya möjligheter för personen (Kielhofner, 2012). Förskrivningsprocessen, i Stockholms län, sker stegvis. Det första steget är att förskrivaren gör en bedömning av klientens behov, i samråd med klienten. Därefter ska förskrivaren utgå ifrån att förskriva så enkla hjälpmedel som möjligt för att tillfredsställa klientens behov. Utprovningen bör ske i en miljö som liknar den verkliga miljön, där hjälpmedlet ska användas. Det finns hjälpmedelslistor där första-, andra- och tredjehandsval av hjälpmedel anges. Det innebär att förskrivaren ska prova förstahandsvalet först och tillgodoses inte klientens behov då så går förskrivaren vidare till nästa val (Stockholms läns landsting, 2012b). Arbetsterapeuter ska använda befintliga resurser på ett kostnadseffektivt sätt i förhållande till

10 10 klientens behov (FSA, 2012). Innan förskrivning av hjälpmedlet ska förskrivaren se över eventuella risker, åtgärda dem eller ta ställning till om hjälpmedlet är lämpligt. I nästa steg ska förskrivaren informera klienten muntligt och skriftligt hur hjälpmedlet ska användas och hur klienten går tillväga om hjälpmedlet behöver underhållas. Förskrivaren ska se till att klienten förstått informationen. Sedan ska förskrivaren instruera och träna klienten i hjälpmedelsanvändandet. Träningen bestäms individuellt och skulle klienten ha behov av en längre period av träning görs en planering. Till sist ska förskrivaren följa upp hjälpmedelsanvändandet. Det görs genom att förskrivaren kontrollerar att klienten uppnått sina mål, att hjälpmedlet fyller sin funktion, att klienten förstått instruktioner samt om det behövs andra åtgärder (Stockholms läns landsting, 2012b). Tidigare studier har visat på brister som har uppstått under förskrivningsprocessen. I studien av De Craen et al., (2006) visade det sig att 13 procent av totalt 591 hjälpmedel som studerades, inte användes. Det kan ha berott på att ett stort antal av de personer som deltog i studien hade behövt information, instruktion eller kompletterande hjälpmedel. I en annan studie av Parker och Thorslund (1991) framkom det att 25 procent av totalt 318 hjälpmedel som studerades, inte användes. Orsakerna till att dessa hjälpmedel inte användes var på grund av att personens funktion förändrats, personen funnit ett annat stöd som fungerade lika bra, hjälpmedlet var för besvärligt eller att det inte fyllde en funktion. Det finns inget fungerande system för uppföljning av hjälpmedelsanvändandet samt insamling av hjälpmedel som inte längre används. Uppföljning och insamling av hjälpmedel skulle kunna bidragit till att motverka de orsaker som gör att hjälpmedel inte används. Problem med hjälpmedelsanvändning har identifierats även hos barn upp till personer i övre medelåldern, till exempel bedömning, bristande individanpassad träning och uppföljning, som hade kunnat främja ändamålsenligt hjälpmedelsanvändande (Arthanat et al., 2012; Korpela, Seppanen & Koivikko, 1993). 2.3 Sammanfattning av bakgrund med problemidentifiering Det har framkommit att det är svårt att finna tidigare forskning rörande hjälpmedelsanvändandet hos äldre personer. En stor del av den tidigare forskningen är äldre och uppfattas inte längre aktuell, då samhället är i ständig utveckling. Möjligtvis är det så att lagar och regler kring till exempel förskrivningsprocessen, bostadsanpassning och hemtjänst

11 11 kan ha ändrats i takt med att samhället utvecklats, vilket kan göra att hjälpmedelsbehovet har förändrats hos äldre personer. Därför är det viktigt med studier som är aktuella i dagsläget. Arbetsterapeuter ska arbeta evidensbaserat (FSA, 2012). Många av dessa studier är genomförda i andra länder än Sverige, därför kan andra förskrivningsregler gälla där och det påverkar generaliserbarheten. Då åldrandeprocessen kan leda till minskad självständighet och delaktighet (Haak et al., 2007) är det viktigt att de nedsatta eller förlorade funktionerna kompenseras, genom till exempel hjälpmedel, för att bibehålla aktivitetsutförandet (Birge James, 2009). Inom aktivitetsvetenskapen menas att människan har ett grundläggande behov av att kunna utföra aktiviteter och även utvecklas genom dessa (Christiansen & Townsend, 2010). Genom att studera äldre personers hjälpmedelsanvändande kan därför en bild skapas av vad hjälpmedel bidrar till och om det finns problem kring användandet. Det kan vara viktigt att ta reda på hur hjälpmedelsanvändandet för den unika personen påverkas av arbetsterapeutiska interventioner. I sin yrkesroll ska arbetsterapeuter beakta klientens utförandekapacitet, vanor, roller, förmåga, värderingar, intressen och miljö (Kielhofner, 2012). Om arbetsterapeuter inte sätter olika faktorer i ett sammanhang finns risker att åtgärden, till exempel hjälpmedel, inte är lämplig för klienten. Baserat på ny kunskap kring detta skulle det som ses som problematiskt kunna förändras, för att skapa ännu bättre förutsättningar till en självständigt och delaktigt liv för våra äldre. De Craen et al., (2006) menar att personer som inte är tillfredsställda gällande hjälpmedel, har behov av interventioner från arbetsterapeut. 3. SYFTE Att undersöka äldre personers användande av förskrivna ADL-hjälpmedel. 3.1 Frågeställningar - Hur ser spridningen ut mellan olika ADL-hjälpmedel? - Anser äldre personer att ADL-hjälpmedel ökar deras självständighet i aktivitet? - Finns det skillnader mellan personer som fått instruktioner, träning och/eller uppföljning i hjälpmedelsanvändande, jämfört med personer som inte fått det?

12 12 4. MATERIAL OCH METOD 4.1 Design Designen är kvantitativ i form av en tvärsnittsstudie. Med kvantitativa metoder kan beräkningar och statistiska jämförelser genomföras (Olsson & Sörensen, 2011). En tvärsnittsstudie innebär att data samlas via en population, vid en viss tidpunkt och sedan genomförs jämförelser för att studera ett visst fenomen (DePoy & Gitlin, 1999). En enkät med tillhörande missivbrev utformades och delades ut till urvalsgruppen. 4.2 Deltagare I studien användes ett icke slumpmässigt urval med deltagare. För att inkluderas i studien skulle personerna vara över 65 år, bo hemma och ha förskrivna ADL-hjälpmedel. Dessa deltagare valdes för att de är relevanta för studiens syfte och frågeställningar (Holme & Solvang, 1997). Genom internetsökningar kontaktades sex stycken organisationer och föreningar för personer över 65 år. De tillfrågades via mail angående deltagare till studien, ingen svarade på förfrågan om att delta. På likvärdigt sätt skedde sökningar efter träffpunkter. Genom sökningen påträffades en lista på Stockholms stads hemsida med angivna träffpunkter i Stockholm, som vänder sig till personer över 65 år. Tolv av dessa träffpunkter kontaktades för förfrågan angående deltagare. Två träffpunkter med kontaktpersoner tackade ja till att försöka bidra med deltagare till studien. Träffpunkterna bidrog med 29 deltagare till studien. Personer som fått kännedom om att studien skulle genomföras tipsade om potentiella deltagare, eftersom de passade in inklusionskriterierna och kunde ha intresse av att delta i studien. Dessa potentiella deltagare kontaktades via mail. Fyra av dessa personer valde att delta. Ett icke slumpmässigt urval gjordes, då det är lämpligt vid mindre studier. Det innebar att personer som enkelt kunde nås och var villiga att delta kontaktades (Bell, 2000). Totalt deltog 33 personer i studien, varav det var 27 kvinnor och 6 män. Ålderspannet på deltagarna var mellan 65 år upp till 90 år, med en medelålder på 81,42 år och en medianålder på 83 år.

13 Datainsamling Enkäten samt missivbrevet (se bilaga 1) utformades i ett dokument i Microsoft Word Missivbrevet gav information om att deltagande var frivilligt, att deltagarna var anonyma samt genom att svara på enkäten hade samtycke om deltagande givits. Frågorna i enkäten grundades på studiens syfte och frågeställningar. Frågorna var kvantitativa och innefattade olika skalnivåer: åtta frågor i nominalskala, tre i ordinalskala och två i kvotskala (DePoy & Gitlin, 1999). Tre av frågorna hade kvalitativa följdfrågor, för att få utförligare och mer innehållsrika svar (Holme & Solvang, 1997). Enkäten (se bilaga 1) inleddes med bilder, där exempel på ADL-hjälpmedel fanns. Vi försökte utforma enkätfrågorna med ett lättförståeligt språk och så att de kom i en logisk ordningsföljd. Vi eftersträvade en enkelt uppbyggd design på enkäten för att skapa tydlighet, till exempel med stora mellanrum och en linje mellan varje fråga. Eftersom urvalsgruppen bestod av äldre personer, där till exempel synnedsättning förekom, var tydlighet viktigt. Detta var även viktigt då deltagare motiveras att läsa och besvara frågorna (Bell, 2000) samt tenderar att lägga mer tid och engagemang i en enkät som är ordentligt gjord (Holme & Solvang, 1991). När första versionen av enkäten var färdigställd fick tre personer gå igenom enkäten. En av personerna valdes på grund av att personen hade erfarenhet av att arbeta med äldre, hantera hjälpmedel samt arbeta tillsammans med arbetsterapeut. De andra två personerna valdes just på grund av att de inte hade någon kunskap om arbetsterapi, dess begrepp och hjälpmedel. Dessa personer kunde ge synpunkter från olika synvinklar. Positiva och negativa synpunkter mottogs, för att få kännedom om vad som var bra och vad som skulle omformuleras. Enkätens frågor omformulerades och designen ändrades. Ett pilottest genomfördes på en pilotperson, som stämde överens med inklusionskriterierna. Pilotpersonen fick besvara enkäten och ge synpunkter på formuleringar i både missivbrev och på enkätfrågor. De formuleringar som uppfattats oklara ändrades. För att få enkäten tillgänglig på internet, användes hemsidan enkät.se, webbenkäten motsvarade det ursprungliga enkätdokumentet. Enkäterna delades ut på träffpunkterna till de personer som valde att delta och överensstämde med inklusionskriterierna. Efter att deltagarna svarat på enkäterna, samlades de in. De personer som valde att delta i webbenkäten, fick via mail, tillgång till en länk kopplat till enkäten. Webbenkäten låg öppen för deltagande under fyra veckors tid.

14 Databearbetning I denna studie användes IBM SPSS Statistics 22, som är ett dataprogram där statistiska beräkningar kan genomföras (Djurfeldt, Larsson & Stjärnhagen, 2003). Varje enkätfråga namngavs och lades in i programmet. På fråga tre i enkäten (se bilaga 1) kunde flera svarsalternativ kryssas i, därför lades dessa alternativ in separerade från varandra i dataprogrammet. Olika skalnivåer tilldelades varje fråga beroende på vilket mätvärde frågan hade. Skalnivåerna som tilldelades var nominalskala, ordinalskala samt kvotskala. Nominalskala innebär en kategorisering av värden och ordningen mellan variablerna har ingen betydelse. Ordinalskala innebär en rangordning av värdena, variablernas ordningsföljd är förbestämd. Kvotskala innebär att värdena har en absolut nollpunkt och därifrån stiger värdet (Djurfeldt et al., 2003). Därefter lades rådata in och enkätsvaren kodades till variabler. Detta gjordes för att kunna få fram ett resultat (Olsson & Sörensen, 2011). Utifrån tre enkätfrågor skapades stapeldiagram (se figur 1, 2 och 3) genom IBM SPSS Statistics 22. Det gjordes för att kunna redovisa resultaten av de två första frågeställningarna på ett tydligt sätt. När kvantitativa heltalsvariabler, som endast innehåller ett fåtal värden finns, är det lämpligt att de återges i diagramform för att tydliggöra resultatet (Djurfeldt et al., 2003). Diagrammen överfördes till Microsoft Excel 2010 för att kunna skapa enhetliga diagram med samma design. Detta gjordes för att en tydlig och lättläst layout fångar läsarens uppmärksamhet (Bell, 2000). För att kunna göra en jämförande analys genomfördes en dikotomisering, det innebar att flera variabler reducerades till två stycken (Djurfeldt et al., 2003). Genom dikotomisering begränsades antalet värden, vilket blev mer hanterbart (Trost, 2012). De två nya värdena motsvarade en grupp som fått instruktion, träning och/eller uppföljning och en grupp som inte fått det. Dikotomiseringen bidrog till att en jämförande analys mellan de två grupperna kunde göras genom ett Chi 2 -test. Chi 2 -testet visade ett p-värde, som bestämde om skillnaden var signifikant (p<0,05) eller inte (Carlsson, 1990). Ett Chi 2 -test kan visa på om resultaten är giltiga eller slumpmässiga (Holme & Solvang, 1991). Djurfeldt et al., (2003) menar på att sannolikheten för att slumpen framkallar en viss fördelning eller medelvärde inte bör överstiga p-värdet 0,05. Överstiger det 0,05 är det lägre sannolikhet för att resultatet är giltigt. I enkätfrågan gällande uppföljning fanns tre svarsalternativ, varav det ena var vet ej (se bilaga 1). Det alternativet och variabeln valdes bort på grund av att det endast var intressant

15 15 att jämföra de två grupperna som fått och inte fått uppföljning. En jämförande analys gjordes mellan personer som fått uppföljning med personer som inte fått uppföljning genom ett Chi 2 - test. I enkäten fanns tre kvalitativa följdfrågor. Det fanns även en fråga, angående vilka hjälpmedel deltagarna hade, där svarsalternativet var annat, där deltagarna fick ange ett eget svar (se bilaga 1). Svaren på dessa frågor skrevs ned och sammanställdes i ett dokument i Microsoft Word Mönster i sammanställningen identifierades och bildade kategorier, kategorierna innehöll företeelser som var gemensamma för deltagarnas svar (Holme & Solvang, 1991). På frågan där svarsalternativet var annat sågs ett mönster i svaren. Mönstret bildade kategorierna griptång, synhjälpmedel och övriga hjälpmedel. Dessa lades in och kodades i IBM SPSS Statistics FORSKNINGSETISKA ÖVERVÄGANDEN När kontaktperson inom organisationer, föreningar och träffpunkter kontaktades uppgavs information om syftet med studien, vilka deltagare som söktes, vilken institution som stod bakom studien samt kontaktuppgifter, vilket enligt Vetenskapsrådet (2002) ska göras. Missivbrev och enkät formulerades noggrant, så att inga formuleringar kunde uppfattas som påtryckningar, vilket inte är etiskt riktigt. Hänsyn togs till konfidentialitetskravet, därför efterfrågades endast deltagarnas ålder och kön. Frågorna utformades så att det inte gick att identifiera särskilda personuppgifter, anonymitet skulle säkerställas (Vetenskapsrådet, 2002). Missivbrevet innehöll information angående studiens syfte, inklusionskriterier, att deltagarna var anonyma (Carlsson, 1990), att deltagarnas svar endast framförs i forskningsstudien samt att svar på enkäten innebar samtycke till deltagande i studien (Vetenskapsrådet, 2002). Alla deltagare erhöll samma information. Under tiden då vissa av deltagarna svarade på enkäten var vi på plats. Då togs i beaktning att vara i bakgrunden, förutom om någon av deltagarna ville ställa en fråga. Detta gjordes, då påtryckning om att delta, inte är tillåtet ur ett forskningsetiskt övervägande (Vetenskapsrådet, 2002).

16 16 6. RESULTAT 6.1 Spridningen mellan olika ADL-hjälpmedel ADL-hjälpmedel Resultaten visade att de mest förekommande ADL-hjälpmedlena hos deltagarna var förflyttningshjälpmedel (n=27) och hygienhjälpmedel (n=20). Griptång förekom hos tio deltagare och på- och avklädningshjälpmedel hos åtta deltagare. De minst förekommande ADL-hjälpmedlena var kognitiva hjälpmedel (n=4), synhjälpmedel (n=3) samt övriga hjälpmedel (n=3) (se figur 1) Antal personer med hjälpmedlet Hjälpmedelskategori Figur 1. Diagrammet redovisar vilka ADL-hjälpmedel som deltagarna hade. Varje stapel anger hur många personer som svarat att de hade ADL-hjälpmedlet. Deltagarna kunde ange flera svarsalternativ (det vill säga att en person kan tillhöra fler hjälpmedelskategorier).

17 Antal ADL-hjälpmedel Resultaten visade att det mest förekommande antalet ADL-hjälpmedel hos deltagarna (n=33) var en till tre stycken hos 19 personer. Fyra till sex stycken ADL-hjälpmedel förekom hos tolv personer. Lägst antal personer (n=2) hade sju eller fler ADL-hjälpmedel (se figur 2). 20 Antal personer till 3 4 till 6 7 eller fler 2 Antal hjälpmedel Figur 2. Diagrammet redovisar hur många deltagare som hade ett visst antal ADLhjälpmedel.

18 Självständighet i aktivitet Resultaten visade att av totalt 32 svar upplevde 15 personer mycket, 13 personer ganska mycket, två personer måttligt och två personer ganska lite självständighet med ADLhjälpmedel i aktivitet. Ingen person uppgav att de inte upplevde någon självständighet (se figur 3) Antal personer Mycket Ganska mycket Måttligt Ganska lite Inget 0 Upplevd självständighet i hjälpmedelsanvändandet Figur 3. Diagrammet redovisar hur många deltagare och i vilken grad de upplevde självständighet med hjälp av ADL-hjälpmedel i vardagliga aktiviteter.

19 Skillnader i hjälpmedelsanvändande Stöttning vid hjälpmedelsförskrivning För deltagarna som hade mottagit instruktion och/eller träning visade resultaten att av totalt 24 svar var det 21 personer som upplevt att de fått tillräcklig stöttning och tre personer som upplevt att de inte fått tillräcklig stöttning, av vårdpersonal i samband med förskrivning av ADL-hjälpmedel (se figur 4). För deltagarna som inte hade mottagit instruktion och träning visade resultaten att av totalt åtta svar var det fyra personer som upplevt att de fått tillräcklig stöttning och fyra personer som upplevt att de inte fått tillräcklig stöttning, av vårdpersonal i samband med förskrivning av ADL-hjälpmedel (se figur 4). Vid en jämförelse mellan grupperna Har mottagit instruktion och/eller träning och Har inte mottagit instruktion och träning fanns en statistisk signifikant skillnad (p=0,026) om de ansett att de fått tillräcklig stöttning vid förskrivning av ADL-hjälpmedel. I gruppen Har mottagit instruktion och/eller träning hade en majoritet av deltagarna svarat att de upplevt tillräcklig stöttning, jämfört med gruppen Har inte mottagit instruktion och träning där hälften av deltagarna svarat att de upplevt tillräcklig stöttning (se figur 4).

20 20 25 Tillräcklig stöttning vid förskrivning av hjälpmedel Ej tillräcklig stöttning vid förskrivning av hjälpmedel Har mottagit instruktion och/eller träning 4 Har inte mottagit instruktion och träning 4 Figur 4. Diagrammet redovisar en jämförelse mellan deltagare som mottagit instruktion och träning med deltagare som inte mottagit instruktion och träning samt om de upplevt tillräcklig stöttning av vårdpersonal i samband med förskrivning av ADL-hjälpmedel Saknad av ADL-hjälpmedel För deltagarna som hade mottagit instruktion och/eller träning visade resultaten att av totalt 24 svar var det 16 personer som upplevt att de inte saknade några ADL-hjälpmedel, sju personer hade svarat att de inte visste samt en person upplevt att han eller hon saknade ADLhjälpmedel (se figur 5). För deltagarna som inte hade mottagit instruktion och träning visade resultaten att av totalt åtta deltagare var det fem personer som upplevt att de inte saknade något ADL-hjälpmedel. Tre personer upplevde att de saknade något ADL-hjälpmedel. Ingen person angav att de inte visste om de saknade något ADL-hjälpmedel (se figur 5). Vid en jämförelse mellan grupperna Har mottagit instruktion och/eller träning och Har inte mottagit instruktion och träning fanns en statistisk signifikant skillnad (p=0,021) om deltagarna saknade ADL-hjälpmedel. I gruppen Har mottagit instruktion och/eller träning

21 21 hade en majoritet av deltagarna svarat att de inte saknade något ADL-hjälpmedel, jämfört med gruppen Har inte mottagit instruktion och träning där drygt hälften av deltagarna svarat att de inte saknade ADL-hjälpmedel. I den förstnämnda gruppen var det en person som angav att han eller hon saknade ADL-hjälpmedel, medan det i den andra gruppen var tre personer som angett att de saknade ADL-hjälpmedel (se figur 5). Ja, saknar hjälpmedel Nej, saknar inte hjälpmedel Vet ej 1 16 Har mottagit instruktion och/eller träning Har inte mottagit instruktion och träning 0 Figur 5. Diagrammet redovisar en jämförelse mellan deltagare som mottagit instruktion och träning med deltagare som inte mottagit instruktion och träning samt om de upplevt att de saknar något ADL-hjälpmedel Användning av ADL-hjälpmedel Jämförelser mellan grupperna Har mottagit instruktion och/eller träning och Har inte mottagit instruktion och träning resulterade i att det inte fanns några statistiskt signifikanta skillnader i om deltagarna använde alla sina ADL-hjälpmedel (p=0,805) samt om deltagarna använde alla sina ADL-hjälpmedel till det som de är avsedda för (p=0,217). Resultatet innebar att dessa jämförelsegrupper i stort sätt angett samma svar på dessa frågor.

22 22 Resultatet av de kvalitativa följdfrågorna visade ett mönster att drygt hälften av deltagarna som inte använde alla sina ADL-hjälpmedel angett att de för tillfället inte hade något behov av ADL-hjälpmedlet, då deras funktionstillstånd var växlande (n=4/7). De som använde vissa av sina ADL-hjälpmedel till annat än vad de är avsedda för angav att de själva kommit på andra användningsområden där de kunde nyttja ADL-hjälpmedlen (n=2/4) Uppföljningens bidragande faktorer Vid en jämförelse mellan grupperna Har mottagit uppföljning (n=17) och Har inte mottagit uppföljning (n=12) av vad deltagarna ansåg att en uppföljning skulle kunna bidra till, var inte resultatet statistiskt signifikant (p=0,844). Dock tydde resultatet i de två svarsgrupperna på att personerna som mottagit uppföljning upplevt att det bidragit till mer självständighet och/eller delaktighet i aktivitet (n=6), jämfört med de personer som inte mottagit någon uppföljning (n=0). Personerna som inte mottagit uppföljning ansåg i större utsträckning att uppföljning inte skulle ha bidragit till någonting (n=5), jämfört med de personer som mottagit uppföljning (n=2) (se figur 6).

23 23 7 Det skulle bidra till ökad trygghet och/eller säkerhet Har mottagit uppföljning Har inte mottagit uppföljning Det skulle bidra till ökad självständighet och/eller delaktighet. Jag skulle bli påmind om hur jag ska använda hjälpmedlet på rätt sätt. Jag skulle kunna återlämna hjälpmedlet om jag inte känt något behov av det. Jag tror inte att det skulle bidra till någonting. Annat. Figur 6. Diagrammet redovisar en jämförelse mellan deltagare som mottagit uppföljning med deltagare som inte mottagit uppföljning samt vad de ansåg att en uppföljning kan bidra till. En jämförelse mellan grupperna Har mottagit uppföljning och Har inte mottagit uppföljning var inte statistikt signifikant gällande om deltagarna upplevt tillräckligt med stöttning i samband med uppföljning (p=0,064), om deltagarna upplevt att de saknade något ADL-hjälpmedel (p=0,844), om deltagarna använde alla ADL-hjälpmedel till det dem är avsedda för (p=0,706) samt om alla ADL-hjälpmedel användes (p=0,481). Resultatet innebar att dessa jämförelsegrupper i stort sätt angett samma svar på dessa frågor. 6.4 Sammanfattning av resultat Resultatet visade på att majoriteten av deltagarna hade mellan en till tre ADL-hjälpmedel och vanligast förkommande ADL-hjälpmedlena i hemmet var förflyttnings- och hygienhjälpmedel. Majoriteten av deltagarna i studien upplevde mycket eller ganska mycket självständighet med ADL-hjälpmedel i aktivitet.

24 24 Personer som har fått instruktioner och träning angav i högre grad att de fått tillräcklig stöttning vid förskrivning av ADL-hjälpmedel samt att de inte saknade något ADLhjälpmedel, jämfört med personer som inte fått instruktioner och träning. Resultatet indikerade på att personer som mottagit uppföljning upplevt ökad självständighet och/eller delaktighet i aktivitet, jämfört med de personer som inte mottagit uppföljning. Personerna som inte mottagit någon uppföljning ansåg i större utsträckning att uppföljning inte skulle ha bidragit till någonting, jämfört med de personer som mottagit uppföljning. 7. DISKUSSION 7.1 Resultatdiskussion Resultatet av studien visade att de ADL-hjälpmedel som flest deltagare hade i hemmet var förflyttningshjälpmedel samt hygienhjälpmedel. Studien av Parkers och Thorslund (1991) resultat visade även att den överensstämmer med vår studies resultat. Av totalt 57 deltagare som var över 74 år, var de vanligaste ADL-hjälpmedlen förflyttningshjälpmedel (29%) samt hygienhjälpmedel (20%). Grundat på äldre forskning kunde inte en slutsats dras om hur spridningen av ADL-hjälpmedel såg ut i dagsläget. Det hade kunnat skilja sig en hel del. Denna studies resultat visar ändå på samma resultat, trots att studien av Parker och Thorslund (1991) genomfördes för över 20 år sedan. Detta kan ge en indikation på att förflyttningshjälpmedel och hygienhjälpmedel är ADL-hjälpmedel som många äldre har ett behov av att använda. I studien visade det sig att majoriteten av deltagarna hade en till tre ADL-hjälpmedel (n=19/33). I en tidigare studie av Parker och Thorslund (1991) hade deltagarna i genomsnitt 7,4 hjälpmedel per person. De undersökte deltagare vars ålder var minst 74 år, de hade 41 deltagare som var över 85 år. Detta betyder att de undersökt personer med högre ålder, än vad denna studie gjort, vilket kan ha gjort att olika resultat uppkommit. Dessutom studerade denna studie en majoritet av deltagre som värvats via träffpunkter. Detta skulle kunnat betyda att deltagarna i vår studie allmänt haft lägre grad av funktionsnedsättning eftersom de klarat av att ta sig till en träffpunkt jämfört med deltagarna i studien av Parker och Thorslund (1991). I och med att Parker och Thorslund (1991) studie är äldre skulle det även kunna vara så att

25 25 hjälpmedelsbehovet hos äldre personer förändrats i takt med samhällets utveckling, där till exempel olika vårdinsatser kan ingå. Tidigare forskning har visat att hjälpmedel, både förskrivna, egeninköpta och ärvda, ökar självständigheten i aktivitet hos äldre personer och minskar beroendet av andra (De Craen et al., 2006; Mann et al., 1995; Parker & Thorslund, 1991). I en studie av Haak et al., (2007) som genomfördes på personer mellan år, beskrivs att det är viktigt och betydelsefullt för äldre att kunna vara självständig i hemmet och utföra aktiviteter själv. Resultatet i denna studie visade att förskrivna ADL-hjälpmedlet bidrar till självständighet i vardagliga aktivitet visade sig vara positivt (se figur 3), precis som i tidigare studier. Resultatet visar att majoriteten upplevde "mycket" eller "ganska mycket" självständighet i dagliga aktiviteter med hjälp av ADL-hjälpmedel. Trots att detta resultat pekar i samma riktning som tidigare studier, kan resultatet skilja sig eftersom denna studie undersökte förskrivna ADL-hjälpmedel. Skillnaden mellan egeninköpta och/eller ärvda hjälpmedel och förskrivna ADL-hjälpmedel är bland annat att vid förskrivna ADL-hjälpmedel har professionell vårdpersonal (Stockholms läns landsting, 2013a) bedömt, instruerat, tränat och följt upp hjälpmedelsanvändadet (Stockholms läns landsting, 2012b). Därmed indikerade denna studies resultat på att just, förskrivna ADL-hjälpmedel, bidrar till självständighet i vardagliga aktiviteter. Då människan har ett grundläggande behov av att kunna utföra aktiviteter och genom att utföra aktiviteter även utvecklas (Christiansen & Townsend, 2010) ska arbetsterapeuten främja klienten aktivitetsförmåga och delaktighet för att skapa ett välbefinnande i klientens livssituation. Därför ger denna studie en viktig kunskap för arbetsterapeuter som förskriver ADLhjälpmedel till äldre personer. De statistiska signifikanta skillnaderna som visades var skillnader mellan grupperna Har mottagit instruktion och/eller träning och Har inte mottagit instruktion och träning (se figur 4 och 5). Det visade sig att de personer som mottagit instruktion och/eller träning i hjälpmedelsanvändande i större utsträckning upplevt att de blivit stöttade av vårdpersonal, i samband med förskrivning samt att färre personer upplevt att de inte saknade ADLhjälpmedel, jämfört med de som inte mottagit instruktion och träning. Detta resultat var förväntat. Dock svarade hälften av de personer som inte mottagit intruktion och träning i hjälpmedelsanvändande, att de trots detta känt tillräcklig stöttning av vårdpersonal i samband med förskrvning av ADL-hjälpmedel. Detta resultat är beaktansvärt, då arbetsterapeuter har ett ansvar att kontinuerligt informera klienten om interventionernas syfte och nytta (FSA, 2012), se till att klienten förstår och hanterar ADL-hjälpmedlet på rätt sätt (Stockholms läns

26 26 landsting, 2012b), för att det ska främja aktivitetsutförandet samt att incidenter ska undvikas (FSA, 2012). Mann et al., (1995) studie på äldre personer med artros visade att dessa personer hade förslag kring hjälpmedel de kände behov av, som de inte trodde fanns. Detta indikerade att det är viktigt som arbetsterapeut att ge information till äldre om vilka ADL-hjälpmedel som finns tillgängliga och vilka som är lämpliga för individen. Utifrån en individs behov ska arbetsterapeuter ta hänsyn till möjligheter och hinder i miljön för att främja förmågan till aktivitet, till exempel genom att kompensera eller bevara nedsatt förmåga (FSA, 2012). Jämförelsegrupperna Har mottagit uppföljning och Har inte mottagit uppföljning visade inte några statistiska signifikanta skillnader vid jämförelser av vad deltagarna ansåg att uppföljning skulle kunna ha bidragit till. Denna studie visade att det var 15 personer som inte mottagit uppföljning eller som inte visste om de hade gjort det (n=15/32). Det tyder på att drygt hälften av de personer som fått ADL-hjälpmedel förskrivna inte blivit erbjudna eller tackat nej till uppföljning. En äldre studie av Parker och Thorslund (1991) visade att det inte fanns något fungerande system för uppföljning. Vårdpersonal som förskriver ADLhjälpmedel, i detta fall arbetsterapeuter, ska följa förskrivningsprocessen och göra en uppföljning (Stockholms läns landsting, 2012b). Sammantaget kan en tendens ses att det än idag finns något som brister i samband med uppföljning, då hälften av deltagarna angett att de inte fått det. Det kan vara så att studiens resultat kunnat bli annorlunda, då frågan om vad uppföljning kan ha bidragit till (se bilaga 1), kan ha tolkats på ett annat sätt än vad som tänkts eftersom ord kan ha olika innebörder för olika personer (Bell, 2006). De deltagare som mottagit uppföljning förstod förmodligen innebörden av begreppet och vad den faktiskt bidragit till. De som inte mottagit uppföljning hade ingen erfarenhet av det, vilket kan ha gjort att de hade mindre förståelse för begreppet och inte heller kunde föreställa sig vad uppföljning kan ha bidragit till. Trots att en kort förklaring givits i enkäten om vad uppföljning betyder så hade det möjligtvis varit lämpligt att ge en mer utförlig förklaring vad uppföljning faktiskt innebär. Jämförelser mellan grupperna Har mottagit uppföljning och Har inte mottagit uppföljning (se figur 6) undersökte vad deltagarna ansåg att uppföljning av ADL-hjälpmedel bidrar till. Jämförelserna var inte statistiskt signifikanta. Resultatet indikerar att gruppen som fått uppföljning är mer positivit inställda till uppföljning, jämfört med gruppen som inte fått det. Detta eftersom gruppen som mottagit uppföljning i högre grad svarat att uppföljning bidrar till ökad självständighet och/eller delaktighet, medan gruppen som inte mottagit uppföljning i högre grad svarat att det inte skulle bidra med någonting. Trost (2012) menar att den

27 27 statistiska signifikansen inte alltid bör styra vad som rimligen är betydelsefullt för studien. Med utgångspunkt från att resultatet saknar statistisk signifikans visar det på att det inte finns några större skillnader mellan grupperna som fått och inte fått uppföljning och hur det bidrar. I arbetsterapiprocessen ingår flera interventioner, däribland uppföljning. Att utvärdera resultatet av de interventioner arbetsterapeuten har genomfört tillsammans med klienten är en viktigt del i arbetsterapiprocessen. I en utvärdering eller uppföljning kan arbetsterapeut och klient tillsammans gå igenom de mål som satts upp under behandlingen, för att avgöra i vilken utsträckning klienten uppnått sina önskemål. För att skapa en evidensgrundad uppföljning kan olika bedömningsinstrument användas (Kielhofner, 2012). Instrument som till exempel Canadian Occupational Performance Measure kan bidra med information kring hur klienten innan och efter en intervention upplever tillfredställelse och utförande i tidigare specificerade problemområden inom olika aktiviteter (Förbundet Sveriges arbetsterapeuter, 2006). Det går även att utföra observationer i aktivitet före och efter interventionen för att se om klienten förbättrat aktivitetsutförandet (Fisher & Nyman, 2011). Resultatet av vad uppföljning bidrar till, i denna studie, är därför utifrån en arbetsterapeutisk syn beaktansvärt då uppföljningar är en viktig del i arbetsterapiprocessen (Kielhofner, 2012). Enligt tidigare forskning på 147 deltagare i 85-års åldern, visade det att det fanns ett stort behov av uppföljande interventioner från arbetsterapeut, då inte alla hjälpmedel användes (n=74/591), behov av fler eller kompletterande hjälpmedel samt att personerna behövde vidare information, instruktion och/eller träning i hjälpmedelsanvändande (De Craen et al., 2006). 7.2 Metoddiskussion Vald metod Kvantitativ metod i form av tvärsnittsstudie med enkätundersökning valdes. Denna metod valdes för att få ett stort antal personer som deltog i studien, vilket skulle kunna bidra till en mer generell bild av hur hjälpmedelsanvändandet såg ut (Malterud, 2009). Med kvantitativ metod kunde beräkningar och statistiska jämförelser genomföras (Olsson & Sörensen, 2011), detta kunde visa på samband eller i vilken omfattning ett fenomen hade. Genom kvantitativ metod så kunde inte någon djupare information erhållas, vilket kan innebära att viss intressant information gått förlorad. Hade till exempel en kvalitativ studie genomförts hade mer djupgående information kunnat erhållas. Det hade kunnat bidra till att mer personlig och

28 28 erfarenhetsbaserad information kommit fram, som inte varit "styrd" av förutbestämda svarsalternativ (Holme & Solvang, 1997). I studiens design eftersträvades att utforma en stabilitet. Det innebär hur stabil mätningen i en studie är, för att erhålla samma mätvärde i olika mätningar. Detta gjordes för att skapa så hög reliabilitet som möjligt. Skulle studien återupprepas, där mätningar skedde på samma personer, variabler och i samma situation skulle förmodligen svaren se liknande ut. Dock kräver det att inga verkliga förändringar skett (DePoy & Gitlin, 1999), till exempel att deltagarnas hjälpmedelsbehov förändrats Deltagare/urval Äldre personer över 65 år, som bor hemma och har fått förskrivna ADL-hjälpmedel undersöktes. Mail skickades till flera organisationer, föreningar och träffpunkter för att få ett så stort urval som möjligt och ha så hög extern validitet som möjligt (Malterud, 2009). Att hitta personer till denna studie visade sig vara svårt, då det var få som svarade. Det resulterade i att studien inte har så många deltagare. Få deltagare gör att det är mindre chans att få statistiskt signifikanta skillnader vid jämförelser mellan grupper (Trost, 2012), resultatet blir mindre generaliserbart och trovärdigt (Malterud, 2009) och få deltagare som är enkla att få kontakt med är oftast inte representativa för en hel population (Trost, 2012). Ett av studiens inklusionskriterier var att de som deltog skulle ha förskrivna ADL-hjälpmedel. Det skulle kunna vara så att någon deltagare som haft andra ADL-hjälpmedel, som inte var förskrivna, deltog i studien då personen misstolkat innebörden av begreppet förskrivet (Bell, 2006). Studiens generaliserbarhet bör tas med försiktighet men studien kan ge en indikation på hur hjälpmedelsanvändandet ser ut hos personer över 65 år som bor kvar hemma Enkätens utformning Enkäten utformades på ett tydligt sätt genom att ett enkelt språk användes med så få arbetsterapeutiska begrepp som möjligt. Detta gjordes på grund av att personerna som skulle komma att svara på enkäten skulle förstå innebörden av begreppen och för att enkäten skulle kännas genomförbar (Bell, 2006). Därför valdes till exempel att inte skriva "ADLhjälpmedel" i enkätfrågorna, utan det byttes ut till endast "hjälpmedel" (se bilaga 1), då ADL

29 29 kan uppfattas tillkrånglat eller förvirrande. Enkäter behöver innehålla välformulerade frågor, som i minsta möjliga mån kan misstolkas, för att få så hög intern validitet som möjlig (Olsson & Sörensen, 2011). I samband med att den slutliga versionen av enkäten började bli klar granskades vilka frågor som skulle kunna jämföras med varandra i ett Chi 2 -test samt ge svar på syftet och frågeställningarna. Under databearbetningen framkom det att några av de frågor som var tänkta att jämföras i ett Chi 2 -test var svåra att jämföra mellan. Detta hade eventuellt kunnat motverkas om enkätfrågorna setts över på ett ännu noggrannare sätt under utformingen, till exempel genom att bestämma vilka skalnivåer enkätfrågorna hade (Bell, 2006; DePoy & Gitlin, 1999) Datainsamling Datainsamlingen skedde genom att enkäter delades ut i pappersformat samt via en webbenkät. Då enkäterna delades ut i pappersformat var vi på plats den största delen av tiden. Fördelarna med att vara på plats när enkäterna delades ut var det personliga mötet med deltagarna, vilket ger en personlig kontakt och skapar en inställning till samarbete. Information kunde även ges om syftet samt enkäterna besvarades på en gång (Bell, 2006). Det kan vara så att resultaten påverkats på grund av att vissa deltagare hade frågor kring enkätfrågorna och fick förklaringar utöver det som var angivet. I största möjliga mån fanns vi i bakgrunden och lät deltagarna själva besvara enkäten i lugn och ro. Det är viktigt att vara objektiv och ha distans till deltagarna, för att inte påverka resultatet (Olsson & Sörensen, 2011). Detta tillvägagångssätt gjorde att deltagarna inte hade exakt samma förutsättningar när de besvarade enkäten. När enkäten skickades ut via mail eller webb inleddes enkäten med ett missivbrev, vilket är det viktigaste, så att deltagarna som svarade på webbenkäten fick samma information som de deltagare som vi träffade (Bell, 2006) Databearbetning Under databearbetningen valdes ett fokus på de enkätfrågor, separata eller i jämförelser, som var relevanta och kunde ge svar på syftet och frågeställningarna. Det framkom att viss data inte kunde jämföras i ett Chi 2 -test. Ett exempel på en enkätfråga som var tänkt att användas i