Dokumentation av uppföljningskonferensen. Från erkännande till egenmakt från ord till handling 2.0

Transkript

1 Dokumentation av uppföljningskonferensen Från erkännande till egenmakt från ord till handling november 2012

2 Innehållsförteckning Inledning: Britta Karlsson, Länsstyrelsen i Stockholms län sid 4 Inledning: Per Mikael Utsi, Sametinget sid 5 Erik Ullenhag, Arbetsmarknadsdepartementet sid 6 Medborgardialog för ökad delaktighet Lena Langlet, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) sid 11 Den Europeiska koden ett verktyg för samverkan Ludvig Sandberg, Forum Idéburna organisationer med social inriktning sid 13 Vägar till reellt inflytande Ulla Barruk Sunna, ÁLGGUOGÅHTIE umesamer i samverkan sid 15 Seminarium Måste alla vara med? Olika modeller för samverkan på lokal nivå sid 21 Statsbidrag och medborgarbudget sid 25 Från inflytande till egenmakt hur långt har vi kommit i förvaltningsområdena? sid 32 Den Europeiska koden ett verktyg för samverkan mellan civilsamhället och den offentliga sektorn sid 36 Ungdomar och medinflytande sid 38 Ökad delaktighet för den romska minoriteten sid 40 2

3 Bakgrund Delaktighet och inflytande är grundförutsättningar för att de nationella minoriteternas rättigheter enligt internationella konventioner och svensk lagstiftning ska kunna förverkligas. Konferensen Från erkännande till egenmakt från ord till handling 2.0 arrangerades i Stockholm den 6 november 2012 av Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget. Syftet var att genom teori och praktiska exempel inspirera till fortsatt utveckling av de minoritetspolitiska målen om samråd och inflytande. Programmet innehöll två delar; under förmiddagen hölls ett antal föredrag som på olika sätt belyste frågor om delaktighet. Eftermiddagen fortsatte med sex parallella seminarier där olika modeller exemplifierades och fördjupades. Föredragen tolkades till samiska (nord-, syd- och lulesamiska), romani chib (kalderash och lovara), finska och svenska. Konferensen samlade 240 personer från nationella minoritetsorganisationer, regeringskansliet, kommuner, landsting och andra myndigheter. Stort tack till alla i programmet och i publiken som bidrog med sina erfarenheter. 3

4 Inledning: Britta Karlsson, Länsstyrelsen i Stockholms län Ni är varmt välkomna! Det är roligt att se att ni är många som har hörsammat inbjudan till denna konferens. Vi är ca 240 personer här idag som på ett eller annat sätt arbetar med frågor som rör mänskliga rättigheter och genomförandet av den svenska minoritetslagstiftningen. Vi är med andra ord 240 ambassadörer. Samtliga foton: Johan Jeppsson Det är snart tre år sedan lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk trädde i kraft. Det var då vi i Sverige tog nästa steg i arbetet med att säkerställa att de nationella minoriteternas rättigheter tillgodoses enligt den lagstiftning och de konventioner som finns. Länsstyrelsen i Stockholm har tillsammans med Sametinget i uppdrag att bl.a. följa upp hur lagstiftningen efterlevs. Vid dessa uppföljningar, som vi genomfört vid två tillfällen, framgår det att vi tagit små steg framåt i genomförandet. Dock återstår en hel del att göra. I vår uppföljning har vi funnit att det finns två mycket viktiga frågor som vi behöver fortsätta att fokusera på för att nå framgång. Det är att minoritetslagens grundskydd genomförs i hela landet och att formerna för samråd, inflytande och delaktighet utvecklas. Grundskyddet gäller överallt i landet och för samtliga fem nationella minoriteter. Som en inledning till denna konferens vill jag påminna om minoritetspolitikens tre delmål. Att motverka diskriminering och utsatthet En hel del återstår att göra. Att motverka diskriminering är ett arbete som måste pågå dagligen. Jag vill påminna er om att alldeles nyligen utsattes synagogan i Malmö för ett attentat och att vi i media fått följa hur romer nekats att hyra bil på ett antal bensinmackar runt om i Sverige. Att arbeta för att på olika sätt främja och utveckla de nationella minoriteternas språk och kultur Det är oerhört viktigt att insatser görs för barn och unga inom förskolan, skolan, modersmålsundervisningen, biblioteken, de olika konstarterna osv. för att minoritetsspråken och kulturen ska överleva. Vi vet att det saknas modersmålslärare inom samtliga minoritetsspråk. Den enskilt viktigaste frågan på kort sikt är att se till att behovet av lärare täcks. Att öka minoriteternas rätt till inflytande och egenmakt Delmålet om egenmakt och inflytande är så angeläget att t.o.m. propositionen om den minoritetspolitiska strategen gavs titeln Från erkännande till egenmakt. Det kan synas självklart att människor ska ges möjlighet att utöva inflytande över sina liv. Det är en fråga som berör oss alla. Att ta ansvar för och ges möjlighet att utöva inflytande över sitt eget liv är en rättighet som vi bekänner oss till, men där de svenska nationella minoriteterna inte alltid haft den rätten. Rätten till inflytande regleras i minoritetslagens 5 och är en del av grundskyddet som gäller i hela landet för samtliga nationella minoriteter. I 5 står det att förvaltningsmyndigheterna ska ge de nationella minoriteterna möjlighet till inflytande i frågor som berör dem och så långt det är möjligt samråda med representanter för minoriteterna i sådana frågor. Minoriteternas möjligheter till delaktighet och inflytande förstärks också i den förordning som handlar om statsbidrag. Kommuner, landsting och regioner i förvaltningsområdena får statsbidrag för det utvecklingsarbete som behövs för att åstadkomma förändringar och förbättringar. I vår uppföljning har vi sett att dessa pengar fort farande inte används till fullo. Här finns det mer att göra. Under de knappa tre åren har Länsstyrelsen och Sametinget, som samordnande och uppföljande myndigheter, haft många möten med före trädare för minoritetsorganisationer, kommuner och andra 4

5 myndigheter i frågan om samråd och in flytande. Det har handlat om olika tänkbara modeller för samråd, de nationella minoriteternas inflytande över statsbidraget m.m. Det har klart framgått att frågan om goda samrådsformer för inflytande och delaktighet är en viktig framgångsfaktor för genomförandet av minoritetslagstiftningen. Konferensen idag syftar inte till att presentera färdiga modeller för hur arbetet med dessa frågor ska eller kan bedrivas. Vi är nämligen övertygade om att principerna och formerna för dialog och samverkan i våra respektive verksamheter och myndigheter bäst tas fram mellan berörda parter på hemmaplan och utifrån de olika förutsättningar som råder där. Under den här dagen hoppas vi att ni ska få nya kontakter, kunskap, inspiration och engagemang för att fortsätta arbetet med att förverkliga att barn, ungdomar och vuxna, som tillhör någon av de nationella minoriteterna; samer, romer, judar, tornedalingar och sverigefinnar, får del av sina rättigheter. Inledning: Per Mikael Utsi, Sametinget Som en utmaning för dagens konferens vill jag framföra följande. Vänd upp och ned på minoritetspolitiken! Den svenska minoritetspolitiken bygger alltför mycket på gamla politiska mönster, d.v.s. utgår från att också vi nationella minoriteter är så annorlunda att vi är främlingar i det svenska samhället, språkligt och kulturellt. Vi samer är en urbefolkning, d.v.s. vi bebor våra traditionella områden. Vi har lärt känna det svenska samhället och språket från barnsben och i generationer när det gradvis koloniserat våra områden. Svenskt samhällsliv och språk är inget nytt för oss. Detsamma gäller de andra nationella minoriteterna; judarna, romerna, sverigefinnarna och tornedalingarna. Gemensamt för oss nationella minoriteter är att vi har befolkat Sverige under lång tid. Trots det blir vi bemötta som främlingar i Sverige. När vi inte kan eller vill använda svenska får vi en motsträvig språkservice på vårt modersmål. Utan den språkservicen förmodas en del av oss inte klara sig i samhället. När vi blivit tillräckligt assimilerade, bl.a. förlorat vårt språk, är vi inte tillräckligt intressanta för den svenska minoritetspolitiken. Då ska vi gå i svenskspråkiga skolor och ta del av svenskspråkig service och vård. Vi är bevisligen inga främlingar längre, den egna kulturen och det egna språket har istället blivit främmande för många av oss. Det regnar miljoner över oss genom minoritetspolitiken. Det mesta av pengadropparna hamnar likt regnet på backen och vattnar myndighetsvärlden. Den frodas, men vi som ska bära med oss kulturen och språket får nöja oss med det som blir över; stöd till udda och kortsiktiga projekt. Vänd upp och ned på minoritetspolitiken. Det är bevisat att vi samer är i en mycket långt gången språkbytesprocess. De allra flesta av oss är analfabeter i sitt eget språk. Mer än hälften av oss kan inte heller förstå eller tala samiska. Varför ska vi ha språkservice när en del av oss inte kan förstå, när många inte kan läsa vårt skrivna språk och de flesta inte kan skriva en enda mening felfritt? Vad hjälper det ett skolbarn att läsa samiska när vuxenvärlden i hemmiljön har hämmats i sin språkutveckling och kan inte ge det språkliga stöd och den stimulans som hon behöver. Låt språkstödsmiljonerna bli en språkpeng i varje individs näve ett ekonomiskt stöd till den enskilde att ta sig ur språkbytesprocessen och få tillbaka ett levande språk i sin egen tanke och på sin egen tunga och till sina egna fingerspetsar. Vänd upp och ned på minoritetspolitiken. 5

6 Myndigheternas beredskap att vänta på det oväntade kostar pengar. Enskilda har rätt att på eget initiativ tala med och skriva till myndigheter på sitt eget modersmål. Den enskilde har i princip genomgått samma svenska utbildning och levat i det svenska samhället lika länge och mycket som den mottagande myndighetens personal. Vad motiverar den enskilde att brottas med en motsträvig och självklart oförstående myndighet? Vad motiverar den enskilde att envisas tala ett språk som myndig heten inte behöver använda annat än när denne envise principryttare kommer på besök? Principen, naturligtvis. Vi ska av princip använda vårt modersmål även om det ger oss tio gånger större besvär. Låt miljonerna istället användas av myndigheten enbart för egna initiativ för ett aktivt språkbruk. Förvaltningsmyndigheten ska alltså vara skyldig att vara aktiva språkanvändare inte som nu passiva. Låt minoritetsspråken bli lika hörda och synliga i de språkliga förvaltningsområdena som världsspråken syns och hörs i det övriga svenska samhället. Bördan ska inte läggas på oss att uppträda som envisa principryttare för att få minoritetsspråken att synas och höras. Vänd upp och ned på minoritetspolitiken. Erik Ullenhag Arbetsmarknadsdepartementet Svenskan är ett intellektuellt arbetsredskap, meänkieli är känslornas och minnenas språk. Genom det här språket kan jag minnas känslan av blöta Lovikkavantar och slemgädda. Så uttryckte sig en lärare i meänkieli i Gällivare kommun, och för mig är detta i ganska hög grad kärnan i en minoritetspolitik möjligheten att själv välja, möjligheten till dubbla, självvalda identiteter. Det är viktigt att understryka att jag eller någon annan inte kan styra en människas identitet. Vi har haft ett majoritetssamhälle under mycket lång tid som har försökt göra just det, och vi lever fortfarande i ett samhälle där delar av de nationella minoriteterna väljer bort sin identitet. Det får man gärna göra, men om man gör det på grund av diskriminering, utanförskap, fördomar eller bristande förtroende för majoritetssamhället då har vi ett arbete att göra. Kärnan i minoritetspolitiken är att var och en äger sin egen tillhörighet. Det handlar i grunden, som redan nämnts, om mänskliga rättigheter. Jag äger min egen person, jag äger min egen identitet. Jag behöver ha verktygen för att kunna utöva min egen kultur och mitt språk. Vi som är här inne kan historien kring de fem nationella minoriteterna. Urbefolkningen samerna, som sedan urminnes tider har befolkat Sverige, och som under många perioder utsatts för en omfattande försvenskningsprocess. Att läsa historien om hur barn skickades till särskilda skolor och skildes från sina föräldrar är gripande för den som inte själv har den erfarenheten. 6

7 Sverigefinnarna kom inte, som många kanske tror, hit med Viking Line på 1960-talet utan snarare med de första vikingabåtarna runt 800-talet. Vi har haft ett ständigt flöde av människor mellan Sverige och Finland. Många kom på 1960-talet också och byggde upp städer som Borås med tekoindustrin. Tornedalingarna, som precis som andra minoriteter riskerade att bli misshandlade eller utfrysta om de talade sitt språk på skolgården. Det växte upp en generation som fick lära sig av sina lärare att det var fel att tala sitt modersmål. Hos många skapade detta en känsla av skam inför det egna språket. Den judiska befolkningen har funnits i Sverige sedan 1600-talet. I skolan fick jag lära mig att Sverige var ganska snälla under andra världskriget. Neutraliteten var något gott. Man kan tycka olika om neutraliteten, man kan komma fram till att det var ett effektivt sätt att hålla Sverige utanför krig, men det är ganska svårt att säga att det fanns något gott med att tillåta tysk permittenttrafik eller att stämpla J i judarnas pass, som Sverige gjorde. Det är en del av vår historia. Länge nekades den judiska befolkningen rätten att utöva sin religion och vara en del av det svenska samhället, och vi har haft en mycket lång historia av antisemitism i vårt land. Den romska befolkningen utsätts för omfattande diskriminering, vilket bl.a. visat sig genom Sveriges Radios reportage om hur romer nekas att hyra bil, som nämndes inledningsvis. Romernas historia är en del av den skamliga historien i Sverige. Man förnekades rösträtt, förnekades rätt att fritt bosätta sig, man drabbades långt in på 1900 talet av tvångssteriliseringar och tvångsaborter. Det var en verklighet, beslut fattade av statliga tjänste män och ibland landstings- och kommun anställda. Man sa till en befolkning i vårt land att det som är naturligt för de flesta, viljan att leva vidare genom att få barn, det gäller inte dig. Du tillhör en befolkning som vi inte tycker är värd att få leva vidare. Naturligtvis skapar detta sår. Jag börjar lite dystert för detta är en del av historien om minoritetspolitiken. Det som samtliga fem nationella minoriteter har gemensamt är en historia av försvenskning och en historia av övergrepp, av olika slag och av olika allvar, men den finns där överallt. Vi som tillhör majoritetssamhället behöver förstå att det finns ett bristande förtroende från de nationella minoriteterna gentemot majoritetssamhället. Det är inte konstigt. Om jag i min skola hade blivit agad för att jag talade mitt språk skulle jag ha litet förtroende när jag skickade mina barn till skolan. Förtroendeklyftan är olika stor för olika minoriteter, men den finns där och vi behöver hela tiden arbeta för att överbrygga den. Det har gått 13 år sedan Sverige som ett av de sista västländerna i Europa anslöt sig till Europarådets minoritetskonventioner. Det var ett första steg, och många ansåg att det blev ett anslutande utan innehåll vi skrev på och sedan hände inte så mycket. Så såg det ut ganska länge. Vi i Sverige tror ofta att vi är bäst i världen när det gäller mänskliga rättigheter. Även när det gällde minoritetskonventionerna trodde vi att vi redan uppfyllde det mesta, men för ett par år sedan sjösattes en ny minoritetspolitik för att göra verklighet av det vi skrivit under. Vi har fortfarande brister i förhållande till konventionerna när det gäller bl.a. utbildning och tillgång till språken. Anslutandet har varit ett bra verktyg vi får ett utifrånperspektiv på Sverige, ser vad vi behöver jobba mer med, och jag och andra har fått verktyg på hemmaplan för att driva på. Jag började dystert men vill också lyfta fram några positiva saker. Sedan propositionen kom har det börjat hända en hel del. Det sker en förändring när det gäller minoriteternas möjligheter att ta plats. Jag var nyligen i Malmö, där ju ett attentat skedde mot en synagoga för en tid sedan. Jag deltog i en kippavandring där Malmöbor och andra manifesterade sitt avståndstagande från antisemitism. Samtliga nationella minoriteter deltog och flera av de yngre talade eftersom man inser att hat mot en minoritetsgrupp också riskerar att drabba andra. Ett samarbete har startats mellan de nationella minoriteternas ungdomsförbund, och kvällen före kippavandringen hade de ett gemensamt möte. För ett par veckor sedan var det sverigefinskt ungdomsparlament i Sveriges riksdag och mängder av idéer kom fram kring hur man 7

8 vill göra verklighet av minoritets politiken, inte minst lokalt. Vi går från generationen som litegrann skämdes för sitt språk till generationen som vill återta sitt språk, och den resan måste myndigheterna stödja. Igår var jag med och invigde en romsk kulturfestival i Stockholm som en del av det romska kulturåret. De statliga och regionala institutionerna hade gjort en hel del, men det var romer som drev festivalen. Från regeringens sida fortsätter vi att prioritera minoritetspolitiken genom att öka anslagen så att de kommuner som vill komma med i förvaltningsområden kan göra det, och genom den särskilda satsningen på romsk inkludering. Det finns ingen annan grupp i det svenska samhället som har utsatts för så mycket diskriminering och utanförskap som den romska gruppen. Vi lever fortfarande i en verklighet där antiziganism nästan är rumsren. Vi försöker också stärka minoritetsspråken genom att starta lärarutbildningar i språken. Lärarförsörjningen är central för att det ska fungera. Jag vet också att skollagens formuleringar om grundläggande kunskaper diskuteras det är en fråga vi tittar på. Vi har även gjort satsningar på säkerhet för den judiska gruppen. Vi kommer att fortsätta satsa på minoritetspolitiken, men vi kommer inte att lyckas om inte ni som arbetar i kommuner, landsting, regioner och andra myndigheter också gör det. Det finns relativt långtgående krav i minoritetslagstiftningen, och man kan säga att vi sedan propositionen kom har varit ganska snälla mot kom munerna. Men nu kommer en tid för utvärdering vad sker? I förvaltningsområdena har man rätt till t.ex. förskola och äldreomsorg på det egna språket. Om vi menar allvar med att språken ska revitaliseras är förskolan oerhört viktig, och de äldre som vill tala sitt minoritetsspråk ska kunna göra det. Jag förstår att det finns utmaningar, men tar man t.ex. den sverigefinska befolkningen borde det finnas så mycket finsktalande vårdpersonal i detta land att det mer är en organisationsfråga. Samtidigt vet jag att personer som är finsktalande och jobbar i vården har fått höra att de inte ska tala finska, och detta i modern tid. Där har vi strukturer att jobba emot. Den här konferensen heter Från erkännande till egenmakt från ord till handling 2.0. Anslutningen till de minoritetspolitiska konventionerna var ett första steg att på allvar erkänna de nationella minoriteterna. Den nya minoritetslagstiftningen innebär ett försök att gå från ord till handling, men för att den ska bli verklighet måste mer göras. Inte bara i förvaltnings områdena, utan i alla delar av landet. Minoritets politiken är tyvärr ganska okänd utanför förvaltnings områdena. I granskningen av kommunernas arbete är det särskilt några saker som har visat sig fungera. En första förutsättning är väl fungerande samråd med de nationella minoriteterna. Hade jag stått här för år sedan hade jag antagligen talat om minoriteters behov, men det är inte det minoritetspolitik handlar om det handlar om minoriteters rättigheter. Det är en avsevärd skillnad mellan att ett majoritetssamhälle ska tillgodose minoriteters behov, jämfört med att minoriteter har rättigheter. För att dessa rättigheter ska kunna bli verklighet måste man ha ett fungerande samråd där minoriteterna ges inflytande. En annan framgångsfaktor är att det finns en samordnande funktion en person med tydligt ansvar och att man har med sig den politiska ledningen. En tredje viktig punkt är att det finns tydliga mål med verksamheten. I samråd med minoriteterna måste man fundera på vad man ska satsa på och hur man ska använda de statliga pengarna. Finns det behov av t.ex. samiskspråkig äldreomsorg, och hur går vi tillväga för att organisera detta? Jag brukar försöka sätta mig in i hur det är att tillhöra en minoritet och mötas av fördomar. Jag är man, tillhör majoritetsbefolkningen och har inte personlig erfarenhet av diskriminering. Men jag har en skyldighet att försöka förstå hur det känns. Om jag var rom och kom in på en mack med mina barn och nekades att hyra bil, medan familjen som kom efter oss fick hyra hur skulle jag ha förklarat det för mina barn? Vad skulle jag ha sagt? Den judiska rabbinen i Malmö som drabbats av 70 antisemitiska incidenter på ett år berättade i Sydsvenskan hur hans barn brukade fråga Varför ropar de så konstiga saker efter dig, pappa? Vad skulle jag säga till mina barn i den situationen? Jag vet inte. Jag vet inte hur 8

9 det skulle kännas om den kultur jag känner mig trygg i förtrycks av majoritetssamhället. Men jag vet att vi har en skyldighet att skapa ett samhälle där vi gör verklighet av lagstiftningen, ett samhälle där människor äger sin egen identitet, äger sin egen tillvaro, kan tala sitt språk och utöva sin kultur. Ni som är här är nyckelpersoner för att detta ska bli verklighet. Frågor och kommentarer från publiken: Gregor Kwiek, Romano Pasos Research Centre, även anställd på Skarpnäcks folkhögskola inom projektet Romane Buca (Romskt arbete): Jag tror det behövs en definition på brobyggare. Det finns många stadsdelsnämnder, kommuner osv. som vill anställa romer i och med den nya strategin för romsk inkludering, men de behöver veta hur brobyggare definieras. En annan fråga: I vissa kommuner har man diskuterat med lokala romska representanter när det gäller att anställa romer som brobyggare inom arbetsförmedlingen, men i andra situationer har man inte haft någon diskussion med romska representanter när det kommer till anställning. Jag tycker att det är viktigt, en brobyggare ska ju vara förankrad bland romer i området. Erik Ullenhag: Brobyggarkonceptet är en verksamhet som vi har sett fungerar när det gäller att bryta romskt utanförskap. Det handlar om att ha män niskor anställda som har romsk språk- och kulturkompetens, som ett sätt att öka förtroendet mellan t.ex. skola och föräldrar, arbetsförmedling och jobbsökande och att överbrygga misstroende mellan minoritets- och majoritetssamhället. Inom ramen för strategin för romsk inkludering har medel anslagits för att man ska kunna anställa brobyggare lokalt. Vad är då en brobyggare? Konceptet är fortfarande ganska nytt, även om det har funnits exempel i kommuner tidigare. Skolverket har i uppdrag att utbilda brobyggare för att få samstämmighet kring vad som gäller inom skolans område. Arbetsförmedlingen har också börjat anställa brobyggare, och det har varit ganska många sökande. Om ett par år kommer vi ha fler exempel på brobyggare och då kommer vi tydligare kunna visa exempel på hur man kan jobba. Jag tror att det kan motverka sitt syfte om regeringen från början säger exakt hur det ska se ut. Det behöver utvecklas över tid. När det sedan gäller konkreta anställningsbeslut är det en fråga för kommunerna som får skötas i vanlig ordning. Jag tror att det är klokt att samråda med den romska minoriteten om vilka behov som finns. Representant för Märsta finska pensionärer i Sigtuna kommun: När vi tar upp äldreboende för finsktalande med kommunen hamnar vi ibland i en diskussion om att det inte finns plats i de befintliga boendena. Har ni genomlyst minoritetslagstiftningen i förhållande till andra lagstiftningar som berör socialförvaltningen? Ibland krockar de. Ett problem är också att många kommuner väntar på att ett visst antal ansökningar om äldreomsorg på finska ska komma in istället för att redan från början sätta upp ramar för äldreomsorg på finska. Erik Ullenhag: Det är inte meningen att lagstiftningarna ska krocka. Lagstiftningen inom äldreomsorgen och biståndsbedömningen gäller lika för alla, men i förvaltningsområden har finsktalande också rätt till äldreomsorg på finska. Kommuner i förvaltningsområden har gjort ett åtagande kring detta och man får också statsbidrag. I dessa områden borde det gå att ordna äldreomsorg på finska genom omorganisation eller på annat sätt. Vi följer kontinuerligt upp hur minoritetslagstiftningen efterlevs runt om i landet. Richard Magito Brun, Kulturgruppen för resandefolket: Det är otroligt svårt att få lagstiftningen att efterlevas, även i ett område som Västra Götaland som på många sätt är föregångare när det gäller samrådsverksamheten. Det finns ett etablerat, väl fungerande samrådsförfarande inom Västra Götalandsregionen där samtliga fem nationella minoriteter är representerade, även resandefolket som har speciella förhållanden inom den nationella minoriteten romer. Även Göteborgs stad har ett ambitiöst försök till samråds förfarande. Trots detta lade regionen 9

10 fram sin skiss till kulturplan vid ett av samråden utan att på något sätt ha beaktat de nationella minoriteterna. Representanterna för kulturnämnden visste inte ens att det finns en minoritetslagstiftning. Detta, och att Länsstyrelsen som ska följa upp lagen inte sätter mer press, är upprörande. Jag vill också betona att när det gäller oss romer är det stora skillnader mellan de olika grupperna. Resandefolket, den största gruppen bland romerna, har kanske inte riktigt samma behov som andra grupper på bl.a. språkområdet, och det här är också svårt att få gehör för. Jag tror att vi måste tänka ett varv till när det gäller den delen av den nationella minoriteten romer. Det är en uppmaning till dig och andra politiker. Resandefolket får hyra bilar, vi har bostäder och vi går i skolan, men vi har andra problem som är minst lika viktiga. Erik Ullenhag: Personer som tillhör nationella minoriteter kan ställa högre krav på modersmålsunder visningen än andra, det räcker att en elev vill ha undervisning och det behöver inte vara ett dagligt umgängesspråk i hemmet. Dock ska man ha grundläggande kunskaper i minoritetsspråket. Detta har tolkats olika strikt i olika kommuner. Vi diskuterar med utbildningsdepartementet om man borde ändra lagen och ta bort kravet på grundläggande kunskaper, men det är inte bestämt ännu. Erik Ullenhag: Att erkänna de fem nationella minoriteterna var ett första steg, nästa utmaning är att inse att alla inom en minoritet inte är lika. I synnerhet den romska gruppen är väldigt mångfacetterad. Det kan göra att man inte känner sig representerad när frågor om den minoritet man tillhör lyfts. Därför är det viktigt att se individen och individens, snarare än gruppens, rätt till sin kultur och sitt språk. Den rätten gäller även inom minoriteten. När det gäller samrådet är det som skedde i Västra Götaland tråkigt. Men om man ska se något positivt med det: det var trots allt ett samråd och ni kunde reagera. Förhoppningsvis har myndigheten lärt sig något av det som hände. Övriga frågor från publiken: Jag har en fråga, men tyvärr måste jag byta språk till svenska för jag finner inte alla ord på mitt språk. Skolan hänvisar till att man måste ha grundläggande kunskaper för att få läsa samiska. Men vi har ju blivit av med vårt språk, och vi har inte alltid språket med oss när vi börjar skolan. Stämmer det att regeringen ser över skollagen när det gäller r eglerna om grundläggande kunskaper? 10

11 Medborgardialog för ökad delaktighet Lena Langlet, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är en arbetsgivar- och intresseorganisation för landets kommuner, landsting och regioner. Projekt Medborgardialog kom till efter att förbundets kongress beslutade att SKL ska verka för att stödja medlemmarnas arbete för att skapa nya former för medborgarnas delaktighet och valmöjligheter. Dialogen med medborgarna ska integreras i styrprocess och verksamhetsutveckling. Det handlar inte bara om att träffas och prata, utan dialogen ska ge medborgarna verklig möjlighet att påverka. Det finns flera orsaker till att kommuner, landsting och regioner tycker att det är angeläget att stärka dialogen med olika grupper och nätverk i samhället. En anledning är den utveckling som har skett och sker på global, nationell, regional och lokal nivå. Tre fenomen som påverkar kommuner, landsting och regioner är: Globalisering vi kan på ett helt annat sätt än tidigare utbyta kontakter med hela världen, och vi påverkas av det som händer globalt Urbanisering allt fler flyttar till städer. I Sverige bor över 80% av befolkningen i städer. När vi bor tätare måste vi samarbeta på ett annat sätt. Migration många lämnar sina hemländer av olika skäl, t.ex. krig Den stora omdaning i vår tid Källa Hans Abrahamsson, Göteborgs Universitet 3 Den stora omdaning i vår tid Vad betyder det? Källa Hans Abrahamsson, Göteborgs Universitet Källa Hans Abrahamsson, Göteborgs Universitet Internationella studier visar att svenskarna generellt sett är individualistiskt (men inte egoistiskt) inriktade och vill kunna påverka sina egna liv. I World values survey (en global undersökning om människors värderingar) 2011 finns dock oroande uppgifter. Studien visar att: Var femte ung svensk mellan år kan tänka sig att sälja sin röst för en mindre summa pengar Var fjärde ung svensk tycker inte det är så viktigt att de får leva i en demokrati Var fjärde ung svensk tycker det vore bra om Sverige styrdes av en stark ledare som inte behöver bry sig om riksdagen och allmänna val Nästan 15 % av de unga tycker att det vore bra eller mycket bra om Sverige styrdes av militären Det här är en stor utmaning för de förtroendevalda, och ännu en anledning att stärka medborgardialogen och arbetet för att skapa ökad delaktighet och ökat engagemang. En annan utmaning är den demografiska utvecklingen. I dag är många i arbete i förhållande till antalet som behöver service, och skatteuttaget är relativt gott. Men om bara några år kommer demografin att förändras. Många fler kommer att behöva bl.a. äldre omsorg och färre kommer att arbeta. Kommuner, landsting och regioner kommer att behöva göra fler prioriteringar. Kring detta måste en dialog föras med invånarna. Det kommunala uppdraget handlar dels om att vara en serviceaktör att tillhandahålla tjänster,

12 fördela resurser, följa upp kvalitet och så vidare. Men det handlar också om att vara en demokratiaktör att faktiskt involvera människor i samhällsutvecklingen, skapa legitimitet för det demokratiska systemet och vara transparent med politiska beslutsprocesser. Hur går processerna till, varför fattar man ett visst beslut, vilka är det som styr och är ansvariga? Det här har man traditionellt sett inte arbetat lika mycket med som serviceuppdraget. För att skapa förtroende för politiker och det demokratiska systemet krävs enligt forskarna: Ärlighet Rättvisa Äkthet Transparens Öppenhet Omsorg om andra in till. Om myndigheten bara informerar om redan fattade beslut finns ju ingen möjlighet till delaktighet. På 1960-talet tog Sherry Arnstein fram den så kallade Delaktighetstrappan (Ladder of participation). SKL använder en något modifierad variant av originalmodellen. Trappan anger olika nivåer av delaktighet. Information är den lägsta nivån och medbeslutande den högsta. Däremellan finns konsultation (möjlighet att ta ställning till ett antal färdiga alternativ), dialog (möjlighet att framföra sina åsikter och föra dialog kring en fråga, man behöver inte nå konsensus) och inflytande (möjlighet att delta under en längre process, från vitt papper till färdigt förslag till beslut). Inom ramen för projekt Medborgardialog har man både studerat internationella exempel på medborgardialog och tittat på framgångsrika svenska kommuner. Något som visat sig mycket viktigt är att arbetet för att skapa delaktighet sker på ett systematiskt sätt. Det räcker inte att enstaka eldsjälar får i uppgift att arbeta med frågan det måste finnas en vilja och ett engagemang från den politiska ledningen, och perspektivet måste finnas med i styrprocesserna. Man behöver även besluta om principer för medborgardialogen. Några av de frågor som behöver diskuteras är: Vad menar vi med delaktighet? Menar vi allvar med att människor ska få inflytande över de politiska besluten? Hur ser vi till att delaktighetsfrågorna inte hamnar vid sidan av övrig verksamhet? Är jag/ vi som beslutsfattare påverkbar/a? Viktigt är också att se till att inte bara de som är mest aktiva och mest berörda av den aktuella frågan får möjlighet att ge sin syn på saken. De som inte kommer till mötena av sig själva måste man kanske söka upp. Ofta bjuds det in till dialog på tider och i sammanhang där de kommunanställda känner sig hemma, t.ex. i skolmatsalen kl. 18, men det kanske inte alltid passar medborgarna. Dessutom bör man vara klar över vilka mål man har och vad man bjuder Många samhällsfrågor är komplexa och har inga självklara, enkla lösningar. Därför måste man tänka tillsammans och på nya sätt. Medborgardialog är i detta sammanhang ett viktigt verktyg. För att arbetet ska lyckas behövs både struktur och kultur. Det handlar både om att skapa strukturer för den politiska styrningen som är medborgarorienterade och om att använda nya metoder, t.ex. att i högre grad involvera människor med kulturkompetens i dialogen med olika grupper och på så sätt få fram nya idéer och lösningar. Myndigheterna behöver också arbeta för att utveckla en kultur som har medborgarna i fokus, och där man ser vinster med att engagera medborgarna både ur ett demokrati perspektiv och ur ett effektivitetsperspektiv

13 Frågor och kommentarer från publiken: Rose-Marie Wallengren, Kulturgruppen för resandefolket: Först och främst vill jag tacka dig, jag tyckte det här var fantastiskt. Precis det du pratar om har vi inom vår förening börjat jobba med. Vi sträcker oss idag över hela Sverige och vi arbetar med att få in nya människor, det är så vi utvecklas. Jag känner stor glädje och stolthet över att vi är på rätt väg. Tea Miettinen, Sundbybergs stad: Du sa att många bjuder in till medborgardialog i skolmatsalen kl. 18, men det fungerar inte. Då undrar jag, vad fungerar? Lena Langlet: Det finns inga quick-fix-lösningar, men erfarenheter från kommuner som jobbar med det här visar att det gäller att hitta medborgarna där de är, och där de känner sig bekväma. Det kan innebära allt från att knacka dörr till att söka upp människor på simskolan eller öppna för skolan. Det finns många dialogmetoder (t.ex. öppna möten, medborgarpaneler, fokus grupper, rådslag, e-petitioner och medborgarbudget) men det gäller också att hitta grupperna man vill ha dialog med. På vår hemsida finns fler tips för arbetet med medborgardialog: Den Europeiska koden ett verktyg för samverkan Ludvig Sandberg, Forum Idéburna organisationer med social inriktning Forum Idéburna organisationer med social inriktning (tidigare Forum för frivilligt socialt arbete) samlar ungefär 35 riksorganisationer inom det sociala området. Ändamålet är att främja förutsättningarna för och stödja utvecklingen av idéburen organisering med social inriktning i Sverige, som bidrag till den demokratiska samhällsutvecklingen och den generella välfärden. Arbetet sker i dialog med kommuner, landsting och regering. Man arbetar även på Europanivå. Lena Langlet talade om former för att samtala kring viktiga frågor, och det är i hög grad också det som Forum Idéburna organisationer med social inriktning arbetar med. Både offentliga företrädare och föreningsföreträdare, och andra som är intresserade av samhällsutvecklingen, måste bidra för att vi ska komma framåt. Under Europarådets forum för demokratins framtid, som hölls i Sverige 2007, väcktes idén om att ta fram en europeisk kod för idéburna organisationers medverkan i beslutsprocessen. I Europarådet finns ett antal beslutsförsamlingar: en som representerar regeringar och fattar de formella besluten, en som representerar nationella parlament, en som representerar kommun- och regionpolitiker och dessutom finns INGO-konferensen (konferensen för internationella icke-statliga organisationer). Initiativet till att ta fram den här typen av verktyg kom från INGO. Forum Idéburna organisationer med social inriktning fick tillsammans med ett antal samarbetsparter i Europa ansvaret för processen att ta fram verktyget. Under arbetets gång hölls samråd och seminarier runt om i Europa med organisationer från alla Europarådets 47 medlemsländer. Tillsammans funderade man på vad som behöver förbättras för att höja kvaliteten i den här typen av samverkansprocesser. I oktober 2009 godkände Europarådets fyra 13

14 beslutsförsamlingar koden. Syftet är att bidra till att skapa förutsättningar för ett brett och fritt civilsamhälle och verklig medborgardemokrati. Målgrupper är både civilsamhällets organisationer och det offentliga. Man kan se koden som ett konkret verktyg för att arbeta med den typ av utmaningar som Lena Langlet pekade på. I koden ingår en matris som kombinerar de olika dimensionerna i den politiska beslutsprocessen och visar hur de är relaterade till varandra. Den ena dimensionen (den vertikala axeln) är de olika nivåerna man kan medverka på, från enkel informationsförmedling till samråd, dialog och partnerskap mellan idéburna organisationer och det offentliga. Begreppen liknar de som används i delaktighetstrappan som Lena Langlet visade. Den andra dimensionen (den horisontella axeln) är de olika faserna i den politiska beslutsprocessen fastställande av agendan, formulering, beslut, genomförande, granskning och omformulering av ett politiskt beslut eller område. Hur fungerar koden? Partnerskap Dialog Samråd Information Den vertikala axeln: Information: Den lägsta nivån av medverkan. Information är grundläggande och det är viktigt att den ges redan från början av processen. Kommer ofta från det offentliga till organisationerna men det kan också vara tvärtom. Samråd: En form av initiativ från myndigheter som efterfrågar input om särskilda politiska frågor från olika aktörer, bl.a. idéburna organisationer. Dialog: Initiativet kan komma från vilken part som helst. Ömsesidigheten är en grundtanke. Hur löser vi problemen tillsammans? Dialogen är viktig i hela processen. Partnerskap: Kanske den mest komplexa nivån för båda parter. Delat ansvar i den politiska Faser Sätta agendan Formulering Beslut Genomförande Granskning Omformulering beslutsprocessen, från fastställande av agendan till genomförande. Det är inte alltid bäst att sträva mot att gå från information ända upp till partnerskap det beror på vilka frågor det handlar om och vilka organisationer som ingår. Alla vill/kan t.ex. inte ingå partnerskap med det offentliga. Den horisontella axeln: Fastställande av agendan: Detta är centralt för vilket beslut det senare blir. Vilka är aktiva i att bestämma vad som står på agendan? Vilka frågor handlar processen inte om? Redan i detta steg ska dialogprocessen finnas med. Formulering: Här handlar det om hur förslag beskrivs. Ord uttrycker ju värderingar på olika sätt. Vilka är målgrupperna för förslaget? Man närmar sig ett underlag för beslut. Beslut: Hur fattas besluten? Vem eller vilka beslutar? Vilka är aktiva i beslutsfasen? Genomförande: Hur ska besluten genomföras, vem ska göra det, hur ska det finansieras? Vilken roll ska enskilda medborgare eller organisationer ha? Vad menar vi med kvalitet? Granskning: Hur går uppföljningen av beslut och genomförande till? Görs även detta i dialog? Hur ser återkopplingen med dem som berörs ut? Omformulering: När man har gjort en utvärdering, behöver man ta ett varv till? Kan det bli nya beslut om följder osv.? Kan man lära sig något av den tidigare processen så att nästa blir bättre? Forum Idéburna organisationer med social inriktning m.fl. organisationer söker nu pengar från Ungdomsstyrelsen för att pröva att arbeta med koden på olika sätt på nationell, regional och lokal nivå. Man planerar också att bygga ett webbaserat verktyg och ta fram en handbok. Ett par lokala organisationer har prövat att applicera sin egen process i matrisen, t.ex. genom att fundera på när de brukar få information av den de samverkar med. Är det i formuleringsfasen eller tidigare/senare? Och om man tittar på den andra dimensionen/axeln handlar det om samråd eller dialog? Organisationerna har tyckt att det har varit ganska smidigt att arbeta med matrisen och sätta in sin egen organisation och process i den. Det gjorde också att man såg sin verksamhet på ett nytt sätt. Det här var en kortfattad introduktion till koden och tankarna bakom den. På seminariet i eftermiddag kommer vi att fördjupa oss mer i koden. 14

15 Vägar till reellt inflytande Ulla Barruk Sunna, ÁLGGUOGÅHTIE umesamer i samverkan Mitt anförande utgår från ett samiskt perspektiv, men jag vet att också de andra nationella minoriteterna känner igen sig. Mobilisering av människorna är en framgångsfaktor för att påverka en utveckling i en önskad riktning eller slå vakt om sina intressen. Detta insåg samerna tidigt och bildade sitt samhälle baserat på sammanslutningar kallade siida. Dessa förfogade över marker och vatten och andra naturresurser för sina näringar. De moderna samebyarna har sitt ursprung ur detta siidasystem. Det nutida sättet att organisera sig påbörjades under 1880-talet, men försvårades av brist på pengar, men även av det rådande samhällsklimatet. Den allra första riksorganisationen bildades Det första landsmötet för samerna hölls i Trondheim den 6 februari Där samlades samer från både norska och svenska sidan av Sápmi för att göra gemensam sak i att hävda sina rättigheter till land och vatten och driva fram bättre utbildning för samerna. Därför firar vi vår nationaldag den 6 februari varje år. Under talet bildades många lokala sameföreningar som starkt bidrog till att föra fram de samiska frågorna. På 1940-talet hade sameföreningar bildats i hela svenska Sápmi. Först efter andra världskriget kunde våra organisationer ta fastare former och samla många människor. Riksorganisationen Same Ätnam bildades år 1945 för att tillvarata och utveckla samernas kultur, språk, slöjd och utbildning. Samernas Riksförbund bildades år 1950, initialt som protest mot statens detaljstyrning av renskötseln men också för att driva på arbetet för samernas självbestämmande. Tillsammans med medmänniskor från majoritetssamhället skapades resurser för att driva arbetet framåt. Folkbildning värderades högt. Syftet var att stärka folkets kulturella medvetenhet och ge eleverna möjlighet att ta sig fram i det svenska samhället och att förbereda sig för högre studier. Av den anledningen inrättades 1942 Samernas Folkhögskola, som än idag drivs i stiftelseform. Men nu som Samernas Utbildningscentrum. Den är idag en central resurs för den samiska vuxenutbildningen i samiska språk, samisk kultur, hantverk och renskötsel. Ja traditionell kunskap. Samernas strategi har varit att inrätta fasta institutioner för utbildning och kulturverksamhet som betjänar det samiska folket långsiktigt och är viktiga för att stärka den samiska identiteten och bidra till sammanhållning. I takt med den allmänna globaliseringen utvecklades samernas strategi att hävda sig folkrättsligt. Samerna såg nödvändigheten av att organisera sig för internationellt och nordiskt samarbete Våra förfäder insåg också vikten av att göra sin röst hörd utåt i samhället genom media. Tidningen Samefolket bildades redan på 1920 talet och fick statsanslag från Tidningen spelade även en viktig roll för att mobilisera det egna folket. 15

16 i syfte att värna sina mänskliga rättigheter till land och vatten, sin egen kultur, och sina språk. Vid slutet av 1970-talet restes krav på staten att inrätta ett samiskt parlament. Detta realiserades i Sverige genom Sametingets tillkomst 1993 organiserad som myndighet direkt underställd regeringen, som utser den folkvalda församlingens ordförande. Då hade samerna i Finland haft ett folkvalt organ sedan 1973 med språklig och kulturell autonomi och samerna i Norge hade ett folkvalt organ sedan 1989 med fler befogenheter. De finska och norska Sametingen har en friare ställning gentemot staten. Med dessa folkvalda församlingar finns verktyg för att med kraft påverka och skaffa sig inflytande i samhällsutvecklingen. Vi kan också konstatera att samernas förmåga att kämpa för sina mänskliga rättigheter och sin särart som folk har gett resultat. Däremot är det tveksamt om vi har egenmakt dvs. alla verktyg och förutsättningar för att av egen kraft forma vår framtid, eftersom det finns och planeras så många exploateringar av naturtillgångarna och marken i Sápmi. Det är bristande egenmakt. Den bristen delar vi med de andra nationella minoriteterna. Vi behöver särskilt skydd och stöd för att kunna ta våra mänskliga rättigheter i anspråk jämnbördigt med majoritetsbefolkningen. Majoritetsbefolkningen behöver sällan reflektera över sina behov av t.ex. utbildning i/på svenska eller andra kulturuttryck. Det är självklarheter. Individerna behöver heller inte reflektera över vad mänskliga rättigheter innebär i praktiken i vårt land förutom att leva i en demokrati med medborgerliga rättigheter. Tack vare Sveriges inträde i Europeiska Unionen 1995, den allmänna globaliseringen och ut vidgningen av EU har regionernas och de nationella minoriteternas ställning stärkts. De europeiska konventionerna, som Sverige har ratificerat har resulterat i en minoritetspolitik i Sverige och lagstiftning som ska tillförsäkra de nationella minoriteterna ökat inflytande i samhället i frågor, som berör dem. Myndigheterna har ålagts att skydda och främja, dvs. aktivt stödja, de nationella minoritetsspråken och i övrigt främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur. Tydligt ansvar har lagts på det allmänna att särskilt främja barns utveckling av en kulturell identitet, inlärning av sitt minoritetsspråk och användning av det egna minoritetsspråket i samhället. Vi samer hade förhoppningar på denna skyddslag som ger de enskilda individerna rätt att använda sitt modersmål i kontakterna med olika samhällsfunktioner och rätt att återta våra språk. Vi förväntar oss också ökad delaktighet i samhällslivet. Vi har både vilja och kraft att fortsätta ta ansvar för vår egen framtid. Minoritetslagstiftningen ger oss möjligheter som vi aldrig har haft tidigare att ta synlig plats i det svenska samhället. Det är viktigt att komma ihåg att skyddet av nationella minoriteter och de rättigheter som tillkommer personer som tillhör minoriteten är en integrerad del av det internationella skyddet av mänskliga rättigheter. Glöm aldrig detta! Regelverket finns här sedan 2010 med uppdrag till förvaltningsmyndigheterna över hela landet att genomföra minoritetsreformen och uppvisa konkreta resultat. Myndigheterna i de specifika förvaltningsområdena har tagit på sig ett särskilt ansvar. Det handlar huvudsakligen om kommuner, eftersom de tillgodoser medborgarnas basala behov av service, utbildning och vård/omsorg. Hur ser det då ut nästan tre år efter att reglerna trädde i kraft och arbetet kom igång? Staten har inte försett befolkningen med adekvat kunskap om samerna och övriga nationella minoriteter. Information som ges om samernas historia och livsbetingelser är i allra högsta grad marginell och ibland också felaktig. Vi möter okunskap hos myndigheterna om de grupper de är satta att värna. Där finns också fördomsfulla attityder. Det råder okunskap hos myndigheterna om det uppdrag de har fått genom minoritetsreformen. Och då tänker jag på hela organisationen från första linjens personal till högsta ledningen, även den politiska ledningen. Men det finns också mycken god vilja. Det finns engagerade och kunniga personer i organisatio 16

17 nen, som försöker driva på i minoritetsfrågorna t.ex. när det gäller utbildning och social omsorg och service, men finns inte engagemanget hos verksamhetens ledning går det trögt att göra förbättringar för minoriteterna. Det här gäller även förvaltningskommunerna. Kommunerna och landstingen har kommit olika långt. En del har inte ens kommit igång med de obligatoriska samråden med minoriteterna. Andra har väl fungerande samråd om fördelning av statsbidraget. Umeå kommun är ett gott exempel på att minoriteterna fått reellt inflytande över för delningen av stats bidraget, men samma kommun är också exempel på långsam verkställighet av de insatser som beslutats om i budgeten. Inom skolans område går det trögt att mobilisera engagemang för minoritetsfrågorna. Generellt i kommunen är ansvaret diffust fördelat på olika tjänstemän som har många andra uppgifter att sköta i en slimmad organisation. Samrådsprocessen ser också olika ut. För att samrådet ska bli meningsfullt måste det bygga på ömsesidig respekt och ärlig vilja att lyssna in parternas ståndpunkter. Många gånger har samråden bestått av envägsinformation i ett sent skede av en planeringsprocess när inriktningen redan är beslutad. Både minoriteter och myndighetsföreträdare är ovana vid att hålla samråd och behöver lära sig arbetsprocessen. Av gammal vana höll Umeå kommuns grundskoleförvaltning envägsinformation till samerna när förvaltningen i våras hade bestämt att skärpa tillämpningen av kravet på grundläggande kunskaper i språket för att få modersmålsundervisning. De andra nationella minoriteterna i kommunen fick ingen information alls. För- och grundskolenämnden körde kort därefter igenom beslutet utan att ha uppfyllt sin samrådsplikt. Först efter att ha vunnit laga kraft blev beslutet känt offentligt. Reaktionerna blev starka från de nationella minoriteterna. De samarbetade i denna fråga och krävde ändring. Vid ett öppet möte med minoriteterna backade politikerna. I stället blir inriktningen att i samarbete med de nationella minoriteterna förbättra modersmålsundervisningen så att barnen kan uppnå målen. All heder åt politikerna, som rättade till misstaget! Även om myndigheterna har plikt att se till att samråd genomförs får vi nationella minoriteter också ta medansvar för att sam råden genomförs och genomförs med ett lyssnande och prestigelöst förhållningssätt. Väsentligt är att utveckla formerna för samråden så att de ger reellt inflytande för de nationella minoriteterna. Samråden är egentligen det enda forumet för reell delaktighet i lokalsamhällets beslutsprocess. Vi behöver utbilda oss i hur samråden ska genomföras. Umeå kommun har genomfört en sådan utbildning och är i detta sammanhang ett gott exempel. Barns rättighet att lära sig sitt nationella minoritetsspråk säkerställs inte inom det svenska utbildningssystemet. Många bland de nationella minoriteterna vet inte om sina rättigheter och kan därmed inte kräva sin rätt. De som söker modersmålsundervisning blir ofta nekade med hänvisning till att det saknas lärare. Många föräldrars erfarenheter är att skolan varje läsår överraskas av att barnens föräldrar kräver modersmålsundervisning även om kravet gäller barn som läsåret innan haft undervisning och ska fortsätta. Det verkar som om modersmålsundervisningen inte ingår i den ordinarie verksamhetsplaneringen. Modersmålsundervisningen består i regel av en lektionstimme per vecka. Det är alldeles för litet för att lära in eller utveckla ett språk. Det är alla pedagoger överens om. För samerna är läget följande: I Sverige är det enbart Sameskolans för närvarande 196 elever, som tillförsäkras undervisning i och på samiska. Den integrerade samiska undervisningen i grundskolan ger eleverna i genomsnitt tre timmar per vecka. Den undervisningsformen omfattade 184 elever under läsåret 2010/2011. Med andra ord är det mycket skralt med undervisning i samiska för tusentals samebarn i Sverige, dvs. de flesta. Språkstödet inom förskolan är också underutvecklat och förekommer som spridda öar i landet, men i vissa samiska förvaltningskommuner pågår en positiv utveckling av språkstödet. Några kommuner har drivit samisk förskola sedan länge. I de flesta kommuner finns stora brister. 17

18 Äldreomsorgen för samer är underutvecklad. Det dominerande är att vårdbehövande samer vårdas i svenskspråkig miljö med personal, som i regel är enspråkiga. Det sätter ned den gamlas trivsel och förmåga att kommunicera fritt. Verksamhetens synsätt är praktisk. Kan man tala svenska så ska man göra det. Men det finns en del att vinna på att underlätta för den gamla att tala sitt modersmål. Den enskilde trivs bättre. Vården och omsorgen blir bättre. Sådana exempel finns. De nationella minoriteternas osynlighet i samhället är en stor utmaning. Att lyfta fram språken till synlighet i samhällslivet kräver både resurser och uthållighet. Det är viktigt att satsa på utbyggnad av media i olika former; TV, radio, tidningar etc. men också varierande innehåll och ökad sändningstid. Att enbart spegla samerna ur ett konfliktperspektiv kan ge den breda allmänheten intryck av att samerna står i motsatsställning till samhället. Sådant förstärker fördomar. De nationella minoriteternas resurser i samhällsbygget och berikande av kulturlivet borde också lyftas fram. Många har gjort stora insatser för landet. Vägen framåt för att få genomslag för minoritetsreformen och förverkliga de nationella minoriteternas rättigheter är att mobilisera alla berörda samhällssektorer för saken. Förskolan, skolan, grundskolan och gymnasiet är centrala för att tillförsäkra de nationella minoriteternas barn rätten till sitt minoritetsspråk. Här måste skolorna hålla fortlöpande information till föräldrar om rätten till språkstöd och modersmålsundervisning även om ingen efterfrågan har kommit fram. Informationen kan ges redan på mödravårds centralerna. Dessa är bra kanaler för informationen om barnens minoritetsrättigheter, så att blivande föräldrar redan där blir medvetna om dem för att sedan kunna göra självständiga val. Informationen kan också ingå i de vanliga rutinerna för information till föräldrar. Då fyller den också en allmänbildande funktion. Kravet på grundläggande kunskaper för att få modersmålsundervisning i nationella minoritetsspråk måste snarast tas bort. Kravet hindrar utvecklingen av de nationella minoritets språken. Kursplanen för modersmålsundervisning utgår ifrån att barn som talar ett främmande språk ska integreras i det svenska samhället. Barn till nationella minoriteter har andra förutsättningar. De ska i de flesta fall lära sig eller vidareutveckla sitt modersmål som arvsspråk, heritage language, som inte behöver vara det första språket. Idag är kursplanen problematisk för den situation, som de nationella minoritetsspråken har hamnat i. En ny kursplan för ett nybörjarämne i nationella minoritetsspråk behövs. Den nya kursplanen skulle kunna stödja revitaliseringen av dessa språk genom att ställa rimliga kunskapsmål och underlätta för lärare och elever att nå dem. Naturligtvis ska den kursplan som gäller för samiska som första språk finnas kvar. De här insatserna bör sättas in i en genomtänkt strategi, så att kunskaperna blir meriterande för fortsatta studier. Resurser måste satsas på att skapa och vidareutveckla läromedel och stödja modersmåls lärarna, ge dem goda arbetsvillkor samt lyfta fram deras stora betydelse så att fler lockas till yrket. Förskolans roll för språkutveckling känner vi till, men låt den också bli en arena för språkstödjande insatser för de nationella minoritetsspråken. Där kan också majoritetsbarnen få kännedom om minoritetskultur och språk. Låt minoriteten och professionen tillsammans arbeta fram arbetsmodeller! Den moderna tekniken kan användas till att dela på lärarresurser. Man kan också på olika sätt dela med sig av läromedel. Youtube, Skype, Facebook, mejl, bloggar och lärplattformar. Våga pröva nya lösningar! En organisation kan ha rutiner, som motverkar varandra. Det finns exempel på att föräldrar mister köplatsen till förskola med nationellt minoritetsspråk om de får en plats i den svenskspråkiga förskolan först. Kan det finnas fler motverkande regler, som vi inte har tänkt på? Se över organisationen i sin helhet i era kommuner och landsting. Arbeta tvärsektoriellt! I den traditionella stuprörsorganisationen finns risk att man missar viktig information och av den 18

19 anledningen gör missbedömningar eller blir blind för smidiga lösningar. Använd er samlade kompetens inom olika verksamhetsområden. Samarbeta över myndighetsgränserna! Eftersom allmänbildningen om nationella minoriteter är eftersatt måste den förbättras med adekvat information. I det sammanhanget bör de nationella minoriteterna delta för att kvalitetssäkra uppgifterna, så att informationen blir saklig. I det multikulturella Sverige bär många med sig monokulturella värderingar, som växt fram under den tid Sverige förde en konformistisk politik. Värderingar behöver ifrågasättas. Med ökad kunskap kommer nya insikter, som kan göra att vi ändrar våra värderingar. Värderingarna återspeglas i våra attityder. Det förekommer att samer och andra nationella minoriteter möts med nedlåtande attityder, rasistiska påhopp och mobbning. För personal i offentlig verksamhet är det helt oacceptabelt att möta människor med bristande respekt eller låta bli att ingripa när någon blir mobbad. En landsomfattande kompetensutveckling om de nationella minoriteterna behöver sättas igång omedelbart. Varje myndighet bör ta tag i att utbilda sin personal. Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk m.fl. gäller ju över hela landet, även om vissa kommuner har tagit på sig ett utökat ansvar för genomförandet. alla personer ur de nationella minoriteterna kan ta sina rättigheter i anspråk oavsett bostadsort. Genom samråden kan vi komma fram till vad som passar i just din kommun eller landsting. I detta arbete behöver vi nationella minoriteter aktivera oss och gå samman. De nationella minoriteternas vilja och förmåga är väsentlig för att skapa strukturer och attitydförändringar, som gagnar minoritetens barn och vuxna. Vi bara måste samarbeta och lära av varandra. Tillsammans blir vi starkare. En framgång för en nationell minoritet kan bli en framgång för de andra. Se upp för intern splittring. Sammanfattningsvis: Utbilda er i uppdraget och förhållandena för de nationella minoriteterna. Ta med alla berörda i arbetet. Se över organisationen. Samarbeta tvärsektoriellt. Lär av varandra. Planera, följ upp och utvärdera. Jag vill uppmana hela Sverige att mobilisera alla goda krafter för de nationella minoriteterna! Så blir de nationella minoritetsfrågorna en naturlig del i det dagliga arbetet. Det finns exempel på att attityder kan förändras. Ett sådant är Krokoms kommun. Från att ha skapat sig rykte om att diskriminera samer i planfrågor m.m. är kommunen nu samisk förvaltningskommun och kan lyftas fram som ett gott exempel i detta sammanhang. De har utbildat all personal i samernas kultur och samhällsliv och organiserat sig för att möta samernas behov av att kommunicera på samiska, inrättat samiskspråkig förskola, förbättrat undervisningen i samiska och gett samerna reellt inflytande över minoritetsbudgeten. Arbetet följs upp i den ordinarie kvalitetsuppföljningen. Kommunens motto är: Två språk Två kulturer = Lika värde. Det är dags att sätta grundskyddet i fokus så att 19

20 20