Krigets historia Utkast till ett kompendium

Transkript

1 Krigets historia Utkast till ett kompendium Håkan Danielsson Katedralskolan Lund HT 2007 Krigets historia 1

2 Innehållsförteckning Förord! 3 Krigets väsen 4 Antikens krigföring! 5 Krig och historia Meggiddo ca 1500 f.kr 5 Assyrierna det första krigarfolket 7 Pilbågar 7 Grekerna - falang och hopliter 8 Slaget vid Maraton 490 f.kr. 11 Makedonien - Alexander den store 14 Slaget vid Issos 333 f.kr 17 Slaget vid Gaugamela 331 f.kr 19 Romarna - Legionen, gladius och pilum 21 Slaget vid Pydna 168 f. kr 30 Slaget vid Cannae 215 f.kr 33 Slaget vid Teutoburger Wald 9 e.kr 35 Senantiken - rytteriet dominerar 35 Slaget vid Adrianopel år Medeltidens krigföring! 39 Stamford bridge Hastings Arsuf Crécy Krigets historia 2

3 Inledning Förord, om krigets väsen FÖRORD Det har länge saknats en kursbok till kursen krigets historia. Under de första åren använde vi en amerikansk bok, The Evolution of Weapons and Warfare av Trevor Dupuy. Den hade ett bra innehåll när det gäller den äldre historien. Tyvärr var den ganska dålig, framförallt avseende historien efter Dessutom saknade den helt bilder och kartor vilket gjorde den svår att använda. Vissa kvaliteter måste den dock ha haft för efter ett par år hade ungefär hälften av böckerna försvunnit till giriga elever. Svårt att finna böcker som hand- lar om krigare från alla tider För ett par år sedan kom det ut en svensk bok, Krigföring av Marco Smedberg. Den används som kursbok på militärhögskolan. Den köptes i ett läge då det var meningen att Kattes kurs skulle bli dubbelt så lång, 100 poäng istället för 50. Smedbergs bok är ganska avancerad och behandlar bara perioden från och med napoleonkrigen. Denna bok har vi därför inte kunnat använda till fullo. Det saknas alltså en kursbok i krigets historia. Vi har försökt fylla denna lucka med diverse stenciler. Detta utkast till ett kompendium är ett försök att täppa igen denna lucka. Jag har dock i denna version egentligen bara hunnit med antiken. även om delar av medeltiden behandlas via olika slag. Krigets historia 3

4 Krigets väsen Att beskriva eller definiera vad ett krig är svårare än vad man spontant tänker sig. Vad skiljer till exempel det krig som maffian på Sicilien fört mot delar av det italienska samhället från ett reguljärt krig? Eller, ett ännu banalare exempel, vad skiljer ett snöbollskrig från ett riktigt krig? I det sistnämnda exemplet, snöbollskriget, kan man hävda att våldet inte är tillräckligt stort. I det förstnämnda exemplet, maffian, är gränsen svårare att dra men man kan hävda att det våld som förekommer inte är tillräckligt organiserat för att kallas krig. En vanlig definition på krig kan därför lyda på följande vis: Krig är ett organiserat och systematiskt våld mellan två eller flera parter. Vad som orsakar krig är ett ännu mer omdiskuterat ämne. Socialantropologer, som bland annat studerar urbefolkningar, har diskuterat om människan i grunden är en fredlig eller krigisk varelse. Det går att peka på exempel på kulturer där både det krigiska och det fredliga utgör det normala. Klart är i varje fall att krig har följt människan under mycket lång tid. Det finns forskare, till exempel den kände brittiska militärhistorikern John Keegan, som hävdar att krig utgör en del av vår mentalitet och att war begins in the minds of men. En annan förklaring är att krig utgör en fortsättning på politiken, fast med andra medel. Det är en uppfattning som förfäktades av den tyske militärteoretikern Carl von Clausewitz redan tidigt på 1800-talet, men vars teori än idag har ett stort antal anhängare. Mycket mycket förenklat kan man kanske säga att Keegan hävdar känslornas, eller mentalitetens, betydelse, medan Clausewitz hävdar förnuftets, i form av det politiska beslutsfattandet, betydelse för uppkomsten av krig. Carl von Clausewitz skrev en av de mest inflytelserika böckerna under 1800-talet, Vom Krieg. Krigets historia 4

5 Musklernas epok antiken Greker, makedoner och romare ANTIKENS KRIGFÖRING Beroende på hur man räknar så börjar antiken antingen omkring 3000 f.kr eller runt 700 f.kr. Den slutar med Västroms fall 476 e.kr. Antiken präglas av en tämligen långsam teknisk och taktisk utveckling. Arméer från 1500 f.kr såg inte dramatisk annorlunda ut än en armé från 400 e.kr. Det finns några få tekniska innovationer som starkt påverkar krigföringen. Nyheter är bland annat: Införandet av järnsvärd istället för bronsvärd Införandet av rytteri istället för den antika stridsvagnen Införandet av yrkesarméer istället för mobiliserade uppbåd Krig och historia Meggiddo ca 1500 f.kr Historia börjar först när vi har skriftliga käl Megiddo ca 1500 f.kr. lor. Den första skriftliga källan handlar om ett Vilka: Egyptier mot kaananiter slag vid Meggido i Palestina. Kring 1500 f.kr. Härförare: Farao Thutmosis mot okänd Styrkor: Främst infanteri och stridsvagnar hade farao i Egypten, Thutmosis III, bestämt Betydelse: Det första kända slaget sig för att slå ner ett uppror i Syrien och Palestina. De revolterande kaananitiska stammarna hade samlats i Megiddo i nuvarande Israel. Huvuddelen av styrkorna befann sig mellan staden Megiddo och ett bergsparti söder om staden. Till staden fanns tre vägar, en söder om berget, en väg norr om berget och slutligen fanns ett bergspass rakt genom bergspartiet. Krigets historia 5

6 Khaananiterna hade poster ute vid alla tre vägarna, men man hade uppenbarligen utgått från att farao skulle välja antingen den södra eller norra vägen. Efter ett krigsråd beslöt sig egyptierna för att ta den mellersta vägen. I sin stridsvagn ledde Thutmosis, enligt egyptiska källor bör tilläggas, den egyptiska armén i ett djärvt och snabbt angrepp genom passet. Egyptierna kunde sedan avancera mot de revolterande kaaniterna. Den egyptiska högerflygeln kunde binda fienden samtidigt som hans vänsterflygel omfattade fienden, och uppnådde en överväldigande seger. Av denna slagfältskildring kan man se åtminstone två misstag som kaananiterna gjorde. 1. Det är alltid bättre att utgå från vad fienden kan tänkas göra, än vad man tror att han kommer att göra. Det är bättre att ställa frågan vad vore värst för mig om min fiende gjorde, än att ställa frågan vad som vore bäst. 2. Det är väsentligt lättare att försvara ett pass före eller mitt i än att släppa igenom fienden. 3. Krigets historia 6

7 Assyrierna det första krigarfolket Omkring 700 f.kr så organiserade assyrierna en yrkesarmé. Det kostar ju pengar att anställa folk, så huvudsakligen försökte assyrierna försörja sin armé genom plundring i andra länder. Det betydde en aggressiv utrikespolitik med i princip ständiga krig mot sina grannar. Enkelt uttryckt kan det assyriska riket beskrivas som en aggressiv, mordisk och hämndlysten regim som stödde sig på en magnifik och framgångsrik krigsmaskin. 1 Assyrierna var de första som i hög utsträckning använde järn till sina vapen. Järn är hårdare, och håller skärpan längre än brons. Dessutom kan det enklare massproduceras. Den assyriska armén hade sin huvuddel i spjutbeväpnat infanteri. Detta infanteri stöddes av bågskyttar med en kompositbåge. Varje bågskytt stöddes av en sköldbärare som skulle minska bågskyttens utsatta läge. Den verkliga slagstyrkan i den assyriska armén uppnåddes dock av deras antika tvåhjuliga stridsvagnar, stödda av kavalleri. Stridsvagnarnas uppgift var att storma igenom fiendens linjer. En icke oväsentlig del av den assyriska krigföringen handlar om den grymma behandling som deras fiender utsattes för. De redogörelser som finns kvar från denna tid handlar bl.a om hur fientliga kungar blir levande flådda. Det var inte heller ovanligt att assyrierna dödade varenda människa, även kvinnor och barn, i städer som intogs. Ibland fördes också hela befolkningar till fångenskap eller slaveri. Det gjorde att ren skräck ofta var en faktor att räkna med i krigföringen. Pilbågar De allra första pilbågarna var gjorda av ett enda stycke trä, ungefär som när man som liten pojke tillverkade pilbågar av lämpliga träpinnar hemmavid. Med rätt trä och rätt teknik får man iväg en pil från en sådan båge kanske meter. Ganska tidigt börjar man sätta samman bågar av mer än ett material, t.ex ben, olika träslag eller horn. Man får därmed en båge som kan skjuta längre, uppemot 250 meter, och som var kortare. Men en kortare båge var det betydligt lättare att skjuta från hästryggen. 1 Hämtat från Anglim m.fl - Slagfältet under antiken Krigets historia 7

8 Bilden ovan visar bågar från Tutankhamons grav från 1400-talet f.kr. Den översta är en enkel båge. De fem övriga är olika kompositbågar. Bilden ovan visar en traditionell asiatisk kompositbåge. Den vänstra, blå positionen är hur bågen ser ut då den förvaras. Den mittersta positionen visar bågen i strängat läge, och den högra, röda positionen visar hur bågen spänns då den avfyras. Grekerna - falang och hopliter Med grekerna inträder nya eller devis nya element i krigföringen. Grekerna slogs, ungefär från f.kr i en formation som kallas falang. En falang är en väl sammanhållen enhet med tungt spjut- eller pikbeväpnat infanteri. Falangen hade i sitt grekiska utförande ett djup på mellan åtta till tolv man. Olika enheter sammanfogades till en linje. Krigets historia 8

9 Den soldater som utgjorde falangen var hopliter. Hopliten bar, förutom piken, ett kortsvärd som var hoplitens sekundärvapen. Som skydd bar hopliten en hjälm, en bröstplåt och benskenor. Han bar också vanligen en rund sköld. Rustningen och hjälmen var vanligen av brons. Sammanlagt vägde hoplitens utrustning omkring kilo, och kostade en till två årslöner. Det var hopliter som utgjorde soldaterna i falangen. Hoplitens utrustning var som sagt dyrbar. Det var i huvudsak de välbeställda bönderna som hade råd med denna utrustning. De fattigare grekerna som inte hade råd att beväpna sig till hopliter, utan hade en lättare utrustning kallades peltaster. Peltasterna utgjorde ett lättare infanteri, kallat psiloi. Alltså soldaterna kallades peltaster men förbanden hette psiloi. Uppgiften för psiloi var inte att avgöra en strid utan att störa och irritera fienden. I dålig terräng var det lätta infanteriet alldeles ypperligt, och kunde där manövrera ut tyngre utrustade fiender. En peltast bar ingen eller mycket lite rustning. Hans vapen kunde vara av mycket varierande slag, men var ofta distansvapen som pilbågar, slungor eller kastspjut. Psiloi skyddade flankerna under marsch, utgjorde en skärm framför falangen och kunde vara mycket effektiv vid förföljande av en slagen fiende. Ovanstående lertavla föreställer det klassiska Greklands lätta infanteri, benämnt psiloi. De bar lite rustning och var oftast utrustade med någon form av missilvapen t.ex kastspjut, bågar eller slungor. Psiloitrupperna, s.k. peltaster, rekryterades från de fattigaste skikten och fick tjänstgöra med de vapen de själva kunde uppbringa. Senare, under Alexander den store, fick det lätta infanteriet bättre utrustning och bättre träning. Krigets historia 9

10 Grekerna hade också kavalleri, men det spelade pga den bergiga terrängen väldigt liten roll. Deras främsta roll vara att förfölja en flyende fiende. Kännetecknande för det grekiska sättet att slåss är dock att detta förföljande inte skedde under särskilt lång tid. Förutom falangen var ytterligare ett kännetecken på grekernas krigföring att de sökte ett direkt avgörande. Andra antika folks krigföring präglades av en undvikande, indirekt krigföring- men grekerna sökte ett snabbt och entydigt avgörande på slagfältet. En förklaring till detta kan vara att grekernas arméer i hög grad bestod av bönder. För dessa bönder innebar frånvaro från sin gård i långa tider en katastrof. Detta grekiska sätt att söka stridens avgörande på slagfältet har sedan via romarna kommit att bli ett kännetecken på det sätt de flesta européer krigar. Denna grekiska vas visar det tunga grekiska infanteriet - hopliter - som organiserade i falanger utgjorde ryggraden i alla grekiska staters arméer. Överallt, utom i Sparta, fick hopliten själv ordna sin utrustning. När grekerna slogs inleddes ofta striden med ett offer och en ritual. Sannolikt delades det ut mer vin än brukligt strax innan strid. Som stridsskådeplats valde man ut plana områden. Själva striden gick till ungefär på följande sätt. Var och en av hopliterna i falangen hade skölden hängande från vänster axel och manövrerades av vänster hand. Piken sattes fast mellan över- Krigets historia 10

11 arm och revben och hölls i höger hand. Avståndet mellan fiendens falang och ens egen krymptes ner till ungefär 150 meter. Vid detta avstånd började man springa axel mot axel- lite klumpigt förstås med 30 kilo utrustning. I själva träffstunden försökte man - i absolut sista ögonblicket- välja ut någon som sitt mål, att stöta med piken i någon glipa där man såg något som inte var skyddat av rustning. När det första ledet träffade fienden hejdades naturligtvis det andra och alla bakomvarande led, och falangen trycktes ihop som ett dragspel. Tyngden av mellan åtta och tolv man pressade mot ryggen på de krigare som var i närkontakt med fienden. Den inledande stöten när falangerna stötte på varandra, och tyngden av alla män i ryggen ledde oundvikligen till att några män trillade omkull; döda, sårade eller nedtrampade. Den lucka som då uppstod försökte man på alla sätt att vidga. Oftast försökte man helt enkelt trycka tillbaka fienden med sina sköldar. Fanns det utrymme försökte man hugga med svärdet, ofta mot benen som var relativt oskyddade. Ibland uppnåddes inte något genombrott direkt. Falangerna kunde stå emot varandra i flera minuter. De soldater som stod i främsta ledet blev ofta helt utmattade. Antingen försökte man flytta det främsta ledets soldater bakåt för att de skulle få vila, eller så blev de lätta offer för fiendens pikar. Till slut blev det dock alltid något genombrott. Någon soldat stupade i främsta ledet, och då lyckades man vidga bräschen, eller så började någon eller några soldater att tappa modet och fly. Med tiden kom falangen att bli allt djupare. Vi vet att Thebe använde en 50 man djup falang vid slaget vid Leuktra, med det sannolika syftet att med hårt tryck helt enkelt utmatta sin spartanske motståndare. 2 En intressant detalj som noterades av dåtidens historiker är att falangen tenderade att vridas till höger. Eftersom man hade skölden i vänster hand så var man mer skyddad. Varje hoplit vred sig därför gärna så att man hade vänstersidan mot fienden, alltså en vridning åt höger. Slaget vid Maraton 490 f.kr. Ett exempel på ett slag under den grekiska storhetstiden kan utgöras av slaget vid Maraton år 490 f.kr. 2 Det var vid detta slag som den thebanske härföraren Epaminondas yttrade de berömda orden ett steg till för min skull vilket antyder de bakomvarande ledens betydelse i att trycka framåt. Krigets historia 11

12 Slaget vid Maraton var ett slag som stod år 490 f.kr. vid byn Maraton i Grekland mellan greker och perser som en del av perserkrigen. Grekland anfölls av perserna i avsikt att förstöra staden Aten innan Aten blev ett svårt hot mot Persiens säkerhet. Maraton 490 f.kr. Vilka: greker mot perser Härförare: Miltiades mot Hippias Styrkor: främst infanteri Betydelse: Grekerna kraftsamlar på bägge flanker och gör en dubbel omfattning. Den grekiska civilisationen räddas Den grekiska hären bestod av cirka man. Den persiska hären bestod av ungefär till man, som landsattes vid Marathonslätten ( enligt den grekiske historikern Herodotos). Den grekiska hären leddes av tio generaler. Innan slaget börjat hade dessa diskuterat huruvida de skulle retirera tillbaka till Aten eller slåss. Miltiades, en av dessa, som ville slåss, lyckades genom en list övertala de övriga att de skulle strida. Läget innan striderna började. Grekerna, de blå, har förlängt sin linje så att den är lika lång som persernas. De har också förstärkt sina flanker, och samtidigt försvagat sin center. Den persiska flottan väntar en bra bit från markstyrkorna, vilket i slagets senare skeden kom att spela en stor roll. Varje dag var det en av generalerna som skulle leda den grekiska hären, men alla överlämnade överbefälet till Miltiades. Miltiades väntade dock på förstärkningar. Förutom de atenska trup- Krigets historia 12

13 perna hade Plataiai sänt förstärkning från på knappt 1000 man. Atenarna hade tidigare skickat en budbärare till Sparta för att be om hjälp, men av religiösa skäl ville inte spartanerna skicka trupper förrän det blivit fullmåne. Miltiades taktik var att göra tvärtemot perserna. Perserna hade huvuddelen av sina soldater i mitten. Miltiades ställde de flesta av sina soldater på flankerna. I mitten stod bland andra Themistokles 3, som skulle försöka hålla fronten. Slaget började genom att grekerna anföll. Medan den grekiska centern föll bakåt på grund av persernas antal och för att locka perserna längre fram avancerade grekernas flanker, och perserna drevs där på flykten. Grekerna vände då och anföll perserna i ryggen. Efter att omringade ha försökt strida flydde de till till sina fartyg. På stranden följde en desperat strid när perserna försökte gå ombord under attack från atenarna, som också erövrade sju persiska fartyg. Det stora avståndet till skeppen gjorde de persiska förlusterna stora. Då slaget var till ända räknades 192 döda greker och omkring döda perser. Bilden föreställer det skede i slaget då de grekiska flyglarna omfattar den persiska armén. 3 Themistokles var en av ledarna i den atenska demokratin som också tidigare slagits mot perserna Krigets historia 13

14 Efter flykten seglade perserna med sin återstående flotta mot Aten. För att förhindra att perserna skulle hinna nå Aten, sprang de atenska soldaterna "för brinnande livet", enligt Herodotos, för att undsätta staden. Grekerna hann dit i tid och kunde ställa upp sig på stranden vid hamnen (Faleron) för att avskräcka en persisk landstigning. Det är kanske egentligen denna språngmarsch, som är förebilden till maratonloppet. Det finns också en historia om en duktig grekisk löpare, Feidippides, som utsågs att springa de 42 kilometrarna till Aten, vilket idag har blivit det välkända maratonloppet. Huruvida denna historia är verklighet eller myt är svårt att sia om. Efter en tids tvekan på redden bestämde sig perserna att överge sina erövringsplaner och seglade tillbaka till Asien. Det persiska hotet var avvärjt, för den här gången. Slaget vid Maraton är av många ansett som oerhört viktigt för bevarandet av den antika grekiska kulturen, som via romarna fördes vidare till övriga Europa. Makedonien - Alexander den store Då och då framträder i historien en särdeles framstående härförare som Napoleon eller Djingis Kahn. Först i raden, åtminstone i kronologisk ordning, står Alexander den store. Under hans korta levnadsbana hann han med att erövra merparten av den då kända världen. I Alexanders fall så beror också stora delar av hans framgång på att han hade en framsynt far, Filip II av Makedonien, som organiserade den makedonska armén. Den makedonska falangens normala stridsenhet kallades sperai och utgjorde 256 man. Den var 16 man djup och 16 man bred. Filip förvandlade den makedonska armén till en yrkesarmé, med god träning och god disciplin. Han ändrade också beväpning och utseende på den grekiska falangen, så att vi kan tala om en makedonsk falang. Falangerna gjordes 16 man djupa men kunde vid kraftsamling ofta Krigets historia 14

15 göras 32 man djupa. Soldaterna stod axel vid axel. Soldaterna utrustades med en pik, kallad sarissa, som kan ha varit 6-7 meter lång. alltså betydligt längre än övriga grekers pikar. När soldaterna fäller ner sina lansar kommer alla de fem första ledens lansar att sticka ut framför soldaterna i första ledet. Från led sex och bakåt så håller soldaterna sina lansar uppåt så att de ger ett skydd mot missilvapen. Piken hölls men bägge händerna, vilket gör det svårare att parera för motståndaren. Det gör naturligtvis att skyddet som de grekiska hopliterna hade haft av sin sköld minskade. Av ekonomiska skäl var det bara de främsta leden i en makedonsk falang som gavs rustning. De främsta leden bar en sköld men den hängde fast från vänster axel och kunde alltså inte manövreras. Det finns skäl att anta att Filips nydaningar är tänkta att ge den makedonska armén ett överläge mot de övriga grekiska arméernas lansar eller pikar. Detta är ett av de allra första exemplen på en övervägd militär kapprustning. Den makedonska falangen anföll i full fart och löpte an mot fienden med en tät rad av pikspetsar stickande ut, och en väldig massa av soldater bakom de första leden. Den utgjorde en mycket svårstoppad enhet. När fienden blev angripen framifrån hade man ofta bara valet att skingras, spetsas eller bli översprungen. Den makedonska falangen var en formation som byggde på mängd snarare än individuell skicklighet. Därmed var det lättare att besegra soldater vars utrustning och individuella skicklighet egentligen var större. Falangen var kraftfull, och i många lägen oemotståndlig, men den byggde på att soldaterna var övade att i alla lägen behålla ordningen i leden. Det krävde träning och drill för att falangen skulle kunna reagera på slagfältet. Ett exempel finns från slagfältet i Gaugamela där falangen bröt sina led för att släppa igenom persernas lieförsedda stridsvagnar. Falangen var också svårmanövrerad i dålig terräng och var sårbar i flanker och rygg. Under Alexanders tid skydddades falangens flanker av kavalleri, men efter hans död förföll kavalleriets styrka och man övergick till att skydda falangens flanker med andra falanger eller lätt infanteri. Alexanders avgörande vapen på slagfältet var emellertid inte falangen. Falangen var ett kraftfullt vapen men hans starkaste vapen var hans kavalleri. Eftersom Makedonien inte är lika kuperat som det övriga Grekland så rytteri spelade en större roll här. När Alexander vände sig mot det persiska väldet så passade kavalleriet utmärkt på mindre Asiens slätter. Merparten av Alexanders kavalleri var tungt kavalleri. De bar ungefär samma rustning som falangens soldater gjorde; en liten sköld och en lång pik. I strid hölls troligen piken med en Krigets historia 15

16 hand ovanför huvudet, och sedan stötte man piken med en nedåtriktad rörelse. Efter den initiala kontakten släppte man piken och drog ett svärd. Alexander hade också ett speciellt elitkavalleriförband, som kallades companions. Companions följde kungen i striden och rekryterades ur adeln. Vid åtskilliga tillfällen är det just insättandet av dessa companions i ett avgörande ögonblick är det som får vågskålen att tippa över till Alexanders fördel. Ovanstående bild på tennfigurer som föreställer makedonska compagnions, visar det tunga kavalleriet uppställt i en plogformation. En sådan plogformation användes i det avgörande ögonblicket i slaget vid Issos. Plogformationen kom också långt senare att utgöra det svenska kavalleriets styrka under stormaktstiden. Det är en rad faktorer som gör Alexander till en av de största härförarna genom tiderna. Det är naturligtvis den organisation och den grad av koordination som han lyckades uppbåda i sin armé, vilket jag delvis har gått igenom. Sedan är det hans belägringskonst som kommer att behandlas i ett senare kapitel. Slutligen är det naturligtvis hans beslut och djärvhet under fältslag som skapat hans rykte. Ett kännetecken på hans sätt att slåss är att grekerna, och Alexander, alltid sökte närstrid i direkt konfrontation medan hans motståndare ofta sökte undvika direkt strid. Som en följd av detta kom Alexander flera gånger att anfalla de partier där motståndaren såg starkast ut. Vi ska nu titta på två olika fältslag för att se hur Alexander och hans motståndare uppträdde. Krigets historia 16

17 Slaget vid Issos 333 f.kr The Macedonians advanced through the Pil Issos 333 f.kr. lar of Jonah 4. Alexander led his Companion Vilka: Makedoner/greker mor perser cavalry on the right flank and he set his Thessalian Greek allied cavalry on the left of the Härförare: Alexander mot Darius Styrkor: Numerärt underlägsna greker med falang och kavalleri mot perser bestående av Macedonian phalanx. stridsvagnar, kavalleri och infanteri Darius formed his line with his heavy cavalry Betydelse:Alexander sätter in sina bästa styrkor mot persernas svagaste punkt, Darius concentrated next to the coast on his right, själv. Alexander visar att med en offensiv plan followed by the Greek mercenary phalanx kan man agera, inte bara reagera. (historian A.M Devine places them at a strength of 12,000, comparable to the Macedonian phalanx). Next to the Greek phalanx Darius spread his Persian infantry, the Cardaces, along the river and into the foothills, where they wrapped around to the other bank and threatened Alexander's right flank (the formation resembled gamma, Γ). Arrian gives an inflated figure of 20,000 to these troops. Darius positioned himself in the centre with his best infantry, the Greek mercenaries, and his royal cavalry guard. 4 Ett bergspass berömt för att den bibliska personen Jonah (Jona)svaldes av en val här Krigets historia 17

18 The Persian cavalry charged Parmenion and the allied cavalry across the river to open the battle. Alexander's left wing once again became the crux of the battle, like at Gaugamela two years later, where Parmenion held the wing long enough against superior Persian numbers so that Alexander could make his calculated cavalry strike against Darius and break the Persian army. The Hypaspists led by Alexander, on foot, delivered an assault during this time across the riverbed on the Cardaces and managed to punch a hole through the Persian line. Alexander then mounted a horse at the head of his Companion Cavalry and led a direct assault against Darius who fled from the battlefield. This caused the Persians to abandon their positions in full rout. The Macedonian cavalry pursued the fleeing Persians for as long as there was light. There was significant carnage after the battle due to the massive, unorganized retreat and the pursuing Macedonians. Arrian mentions Ptolemy I as saying that Alexander and his bodyguards, while pursuing Darius, came upon a gap which they effortlessly crossed on the bodies of dead Persians. Krigets historia 18

19 Slaget vid Gaugamela 331 f.kr Slaget vid Gaugamela ställde Alexander inför Gaugamela 331 f.kr. kanske de största utmaningar som Alexander Vilka: Greker/makedoner mot perser ställdes inför. Till slut ledde just de stora svårigheter Alexander hade, till att hans plan Härförare: Alexander mot Darius Styrkor: Numerärt underlägsna greker med falang och kavalleri mot perser bestående av lyckades bättre. stridsvagnar, kavalleri och infanteri Betydelse: Alexander lyckas mot alla odds slå Gaugamela ligger långt inne på det asiatiska en överlägsen fiende genom att medvetet riskera att omfattas och därmed kraftsamla i sin fastlandet, bortom floden Eufrat. De makedon-ska försörjningslederna var därför uttänjda till det yttersta. Trots att perserna hade center lidit två stora nederlag hade de en mycket stor armé, betydligt större än Alexanders. Darius, den persiska kungen, hade samlat stora styrkor. Han hade själv valt de terräng där slaget skulle utkämpas. Han hade röjt ett tjugo kvadratkilometer stort område. På detta område hade han också anlagt tre banor längs vilka hans lieförsedda stridsvagnar kunde anfalla. Allt talade således för en persisk seger. Innan Alexander drog till drabbning lät han perserna vänta i fyra dagar i sina ställningar. Själv lät han sina soldater vila. Krigets historia 19

20 Alexanders uppställning liknade Darius med infanteri i centern och kavalleri på flyglarna. Alexanders plan var att tvinga Darius att anfalla honom på flyglarna medan han själv skulle attackera Darius personligen i centern. Alexander sände sitt tunga kavalleri, sina companions och falangerna i sned vinkel (echelong) mot den betydligt längre persiska linjen. Den sneda vinkeln gjorde att man till fullo kunde utnyttja det faktum att varje soldat i falangen ville vrida sig åt vänster och man därför blev starkare med en sned vinkel åt höger. Han siktade också rakt mot Darius position (Darius fälttecken gick tydligt att urskilja). Perserna anföll med sina stridsvagnar. Makedonerna hade dock tränat på att släppa igenom dessa så att de bakre leden kunde döda kuskar eller körsvenner. Darius hade också elefanter. Dessa träffades av kastspjut och pilar och elefanterna visade sig vara lika farliga för perser som greker. Det farligaste ögonblicket för Alexander kom när persernas rytteri kom förbi Alexanders vänsterflank. Istället för att anfalla grekernas rygg så störtade de dock iväg flera kilometer för att plundra Alexanders läger. I detta läge bryter Alexander och hans companions igenom den persiska linjen, När Alexander brutit genom linjen så gör han en snabb omfattning vänster. Modet sviker då Krigets historia 20

21 Darius som flyr slagfältet och i vild panik överger sin armé. Alexander kan dock inte förfölja honom då hans vänstra flygel är satt under hårt tryck. Han återvänder och när perserna ser att de riskerar att klämmas mellan två sköldar så är striden över. Efter Gaugamela återstod bara upprensningsaktioner innan hela Persien kunde läggas under Alexanders fötter. Darius avrättas senare av sina egna generaler. Alexander den store i en mosaik som föreställer slaget vid Issos Romarna - Legionen, gladius och pilum Ungefär samtidigt som den makedonska falangen når sin militära klimax så börjar Rom bli en militär makt att räkna med. Under Roms period som kungadöme och i den tidiga republiken så liknar Roms militära struktur den samtida i Grekland. Krigsmakten mobiliseras vid behov (ingen yrkesarmé alltså). De mer välbärgade romarna blir kavalleri, huvudsakligen adel, och tungt infanteri som liknar grekiska hopliter. De fattiga romarna blir lätt infanteri och hjälptrupper, kallat auxilia. Under romarrikets över tusen år långa historia ändras det romerska sättet att slåss många gånger. Alla beskrivningar, om de inte ska bli väldigt långa, blir naturligtvis förenklingar. Det finns ändå en betydande kontinuitet under en lång period av romarriket. Mellan 300 f.kr och 300 e.kr så finns det likheter som jag ska försöka beskriva nedan. Krigets historia 21

22 Ungefär 300 f.kr så utvecklas manipellegionen. En amerikansk militärhistoriker har beskrivit den på följande vis: for the first time in military history the individual warrior was liberated from the limitations of mass formation, while he still was provided with the necessary assurance of support for flanks and rear. 5 Det som möjliggjorde denna befrielse av den individuella krigaren var det romerska svärdet och kastspjutet: gladius och pilum. En replik av det berömda romerska svärdet gladius som kunde användas både som stick och som huggvapen. Svärdet är i verkligheten ungefär cm långt. Svärdet hade funnits under lång tid. Det hade dock använts som ett slags reservvapen. Båge och spjut var de vanligaste vapnen. Det romerska svärdet var dock ytterst mångsidigt. Det kunde användas för att hugga av fiendens spjutskaft och tack vare att det kunde användas både som stick- och som huggvapen, så gav det otaliga sätt att skada sin fiende. Att såra en motståndare kunde ofta på sikt innebära döden, med dåtidens medicinska teknologi i åtanke. Svärdet var å andra sidan ett extremt närstridsvapen. Ett spjut eller en pik innebar i varje fall att man kunde hålla fienden ifrån sig. De romerska soldaterna behövde alltså mer skydd än en pikförsedd soldat. En rustning är tung och gör snabbt svärdfäktaren trött. Lösningen låg i en bra och stor sköld. Den romerska skölden var mycket stor, ungefär 120 cm hög och 60 cm bred. Den kan liknas vid en något plattare ut- 5 Trevor N. Dupuy - The Evolution of Weapons and Warfare. En manipel är en stridsenhet på ungefär 200 man. Krigets historia 22

23 skuren del av en tunna. Den skyddar större delen av kroppen. Dessutom avskaffade de den tunga hoplitrustningen och ersatte den med ett enhetligt och lättare bröstpansar av små järnringar eller plåtfjäll. Ibland kunde det vara ett harnesk format efter kroppen. Ovanstående bild visar kvarlevor av en romersk rustning upphittad i England. Den består av bronsfjäll som sys fast på ett bakomvarande material. En sådan rustning blir flexibel och skapligt stark. Det andra vapen som romarna införde var ett kastspjut som kallades pilum. Kastspjutet som sådant var ingenting nytt. Det hade funnits i mycket lång tid. Vad romarna gjorde var att förbättra spjutet och standardisera dess utseende. Ett romerskt pilum var lite över två meter långt. Det var avsett att kastas på ett avstånd av kanske meter, omedelbart innan de romerska soldaterna gav sig in i närstrid med dragna svärd. Spjutet hade en spets av metall och metallförstärkningar en bit upp längs skaftet. Där skaftet övergick i rent trä fanns träpluggar. Avsikten var att skaftet skulle brytas sönder då det träffade sitt mål. Lite senare, kanske introducerat under Caesars tid, införde romarna ett övergång mellan spets och skaft i mjuk metall så att spjutet skulle böjas snarare än brytas. Då skulle det dels vara omöjligt att kasta tillbaka men också göra den motståndare som hade ett eller flera sådan spjut i sin sköld mycket svårrörlig. Krigets historia 23

24 Ovan finns skisser på upphittade delar av det romerska kastspjutet, pilum. De varierar i konstruktion men har det gemensamt att de inte ska gå att kasta tillbaka. Dessa vapen krävde en annan taktik än falangens. För att det överhuvudtaget ska vara möjligt att slåss i en formation med ett svärd krävs en betydande lucka till den person som står till höger. Romarna hade ungefär en manslängds avstånd till nästa soldat, alltså ungefär 1,60-1,80 meter. Det innebär automatiskt att man måste ha en relativt gles formation. Den taktik som romarna införde från 300-talet f.kr var den s.k. manipellegionens. De romerska soldaterna organiserades i olika enheter. Den minsta enheten var en centurii, som i teorin skulle omfatta 100 man, men som i praktiken kanske snarare var man. En centurii leddes av en centurion, vars betydelse jag ska återkomma till. Soldaterna i en centurii kunde vara av olika slag, beroende på deras erfarenhet och deras utrustning. 6 Det fanns både lätt 6 De nyaste, och yngsta, soldaterna kallades velites och utgjorde lätt infanteri. Nästa klass kallades hastati och utgjorde normalt sett den första linjen av tungt infanteri. Veteranerna kallades principes, och hade kanske nått 30-årsåldern och utgjorde den romerska arméns stomme, och utgjorde andra linjen av tungt infanteri. Den äldsta gruppen kallades triarii och dessa var eliten. Det fanns ett uttryck som lydde saken gick till triarierna som avspeglar dessas roll som vad som ska tippa över vågskålen i egen favör. Krigets historia 24

25 infanteri och erfarna veteraner. Två centurii bildade en manipel. En manipel utgjorde den minsta stridsenhet som romarna kastade in i en strid. Flera olika centurii bildade tillsammans en kohort. I kohorten fanns alla de olika sorternas infanteri och ibland också kavalleri. En kohort kunde vara runt 500 man stor. Tio stycken kohorter sammanfogades till en legion. En legion var ungefär man stor och en legion kunde i princip ensam lösa en stridsuppgift, och klara sin egen försörjning. Senare, under kejsartiden, skulle en romersk legion strida jämsides med en legion som bestod av allierade soldater. Samtidigt som romarna införde sina nya vapen så förvandlades också deras armé till en yrkesarmé. Det gjorde att möjligheten att göra taktiska manövrer på slagfältet ökade betydligt. Romarna tänkte sig föra striden i princip man mot man. De romerska soldaternas bättre utbildning, erfarenhet och vapen gav dem redan man mot man en fördel. Självklart utnyttjade man de ytterligare fördelar en formation gav. Den stridsenhet som förde striden under senare delen av republiken (ungefär från 300 f.kr till år 0) var manipeln. Det var två stycken centurii. En manipel bestående av två centurii kan beskådas ovan. Observera den relativt höga andelen av befälspersoner. De gröna soldaterna är lätt infanteri. Maniplarna arrangerades ofta i en schackmönstrad formation kallad quincunx, som gav stor flexibilitet. Denna schackformation kunde förvandlas till en linje eller en falangliknande formation mycket lätt. Om man behöll schackmönstret kunde motståndaren lockas in i de tomma ytorna. Formationen gav också stora reserver. Även en fiende som var framgångsrik tvingades nedkämpa tre olika linjer, där man fick möta utvilade soldater av allt högre svårighetsgrad, innan man kunde bryta igenom. Formationen hade också relativt lätt att röra sig i svår terräng. Från kejsartiden och framåt blev det kohorten snarare än manipeln som utgjorde den grundläggande stridsenheten. Den schackmönstrade formationen behölls dock. Krigets historia 25

26 Om romarna skulle anfalla så var deras stridsteknik ungefär följande. Den första linjen, bestående av de minst rutinerade soldaterna hastati avancerade mot fienden. Strax innan man nådde fram överöste man fienden med ett regn av pilum. Sedan gick man i svärdsfäktning. Om den första linjen blev trött så ersatte man den med en andra linje principes. Slutligen kunde en sista linje sättas, triarierna. Mot en falang så fick stridstekniken se lite annorlunda ut. Romarna försökte ofta få till ett slagfält som innehöll lite mer svårtillgänglig terräng. I dålig terräng tenderade falangens formation att brytas samman. Det ger jag ett exempel på nedan vid beskrivningen av slaget vid Pydna. En annan variant som romarna eftersträvade var att komma i flanken eller i sidan på falangen. Om man ändå hamnade i strid frontalt med en falang så försökte de romerska legionärerna komma in så nära fienden som möjligt så att hans överlägsenhet med sitt svärd skulle komma till sin rätt. Soldaterna i falangen ville av precis motsatta skäl hålla romaren på några meters håll där deras pikar var överlägsna. I praktiken fick varje romersk soldat slåss mot två soldater i falangen, och deras bakomvarande kamrater. Han fick då försöka hugga av ett par eller flera pikskaft, trycka undan en del pikar med sin sköld. kanske ducka eller vrida sig förbi ytterligare pikar. Om han väl lyckades komma in på svärdavstånd blev romaren ofta segraren. Det gällde också för andra romerska soldater att ta sig in i den lucka som en framgångsrik legionär hade skapat. När väl romarna hade lyckats komma innanför det skydd som formationen i falangen innebar så var falangens öde i allmänhet beseglat. Krigets historia 26

27 Romarna hade flera olika formationer, beroende på vad man hade för avsikt att göra. Om man till exempel skulle försvara sig var en linje en vanlig formation. Ofta förstärktes denna linje av olika befästningsarbeten och/eller tunga vapen. Man kunde också använda sig av en fyrkant eller en cirkel för att förhindra fienden från att kunna använda flankmanövrer. Båda fyrkanter och cirklar var också utmärkta för att möta kavalleri. 7 Ett av de tunga vapen som romarna använde kallades ballista, och kan liknas vid en enorm armborst. Den ingick regelmässigt i en kohorts beväpning under kejsartiden. Det taktiska uppträdandet hos romarna präglades under lång tid av en förkärlek för offensiven. Romarna strävade efter att attackera flankerna hos fienden. Om möjligt skulle den romerska stormningen inledas från en höjd. Det gav extra längd åt de pilumkast som inledde stormningen, och minskade i motsvarande mån romarnas motståndares missilvapens räckvidd. Runt 100 e.kr. så hade den romerska expansionen upphört. Det förändrade det romerska militära uppträdandet till ett statiskt försvar av sina gränser. Man försvarade sig vid naturliga hinder: floder, bergskedjor etc. I Skottland byggde romarna två olika murar för att hålla de krigiska pikterna borta. 8 Ett särskilt kännetecken på romarna är deras relativa grymhet. Romarna krigade ofta och behandlade sina motståndare våldsamt. Det förekom relativt ofta att befolkningen i besegrade städer höggs ner till siste man. Särskilt beryktat är ju behandlingen av Karthago, vars rike i princip raseras. Om man jämför med andra folk, t.ex assyrier eller de mongoliska horderna, som också har kännetecknats av stort våldsanvändande så bleknar dock bilden av romarnas 7 Ett avgörande skede i slaget vid Waterloo 1815 var när fransmännen inte kunde penetrera de brittiska fyrkanterna med sitt kavalleri, vilket ju visar fyrkantens effektivitet långt fram i tiden. 8 Hadrianus mur och Trajanus mur. Båda är uppkallade efter den styrande kejsaren. Pikterna var ett keltiskt folk som målade sig på överkroppen. Pikterna till hör de folk som försvunnit ur historien. Krigets historia 27

28 grymheter. Som den kände brittiske militärhistorikern John Keegan uttrycker det [romarna] byggde inga pyramider av skallar. 9 En fransk konstnär från 1800-talet tolkar hur det såg ut vid förstörelsen av Karthago. Namnet på konstnären har jag tyvärr supit bort. Trots att romarriket varade under lång tid och besegrade över 100 fiender så var kontinuiteten stor i den romerska armén. En starkt bidragande faktor till detta var den romerska underbefälhavare som kallades centurion. En centurion var ledare för en centurii ( man) och var normalt sett den högsta position som en man ur leden kunde hoppas på. En centurion hade massor av erfarenhet som kunde föras vidare från en soldatgeneration till en annan. I romarrikets senare dagar- framförallt under senantiken - så ersattes de romerska soldaterna 9 John Keegan - Krig och kultur Krigets historia 28

29 med soldater som rekryterats från allierade stammar. Dessa medförde en egen befälsstruktur vilket gjorde att kontinuiteten i den romerska armén till stora delar försvann. Jag ska ge exempel på två olika slag där romarna deltog (jag ska ge ett exempel till från senantiken). Ett slag, Pydna, där den romerska legionen besegrade den makedonska falangen, och ett slag där Roms motståndare, Hannibal, kunde utnyttja den romerska legionens styrka till sin egen fördel, vid Cannae. En speciell formation som de romerska soldaterna var den s.k sköldpaddsformationen som användes i speciella situationer, tex vid framryckning mot en belägrad fiende Krigets historia 29

30 Slaget vid Pydna 168 f. kr Slaget vid Pydna utkämpades mellan Rom och Makedonien. Romarna leddes av en general som hette Paullus, och makedonierna leddes av en general vid namn Perseus. De båda styrkorna låg på ömse sidor av en flod i nordöstra Grekland. Pydna 168 f.kr. Vilka: Romare mot makedoner Härförare: Paullus mot Perseus Styrkor: Jämbördiga styrkor med legion mot falang Betydelse: Legionen demonstrerar sin överlägsenhet mot falangen i dålig terräng. Rom tar över östra Medelhavet. Romarna hade huvuddelen av sina förband i form av det klassiska tunga romerska infanteriet, organiserat i maniplar. Man hade också allierat infanteri, av tvivelaktig kvalitet. Till sitt förfogande hade också romarna också ett antal elefanter. Makedonerna hade i princip enbart infanteri, organiserat i falanger. Krigets historia 30

31 Striderna börjar egentligen till följd av en mindre skärmytsling vid floden då soldater från båda sidor vill hämta vatten. Till följd av detta gick den makedonska befälhavaren, Perseus, över floden med sina falanger. Paullus släpper lös sina elefanter mot den makedonska vänsterflygeln. Hela den makedonska flygeln skingras. Makedonerna fortsätter trots detta sin framryckning mot romarna. På makedonernas högerflygel, där romarnas allierade står uppställda, når de framgångar. Romarnas allierade kan inte tränga igenom makedonernas pikhäck utan de tvingas retirera. Terrängen framför den romerska centern är dock buskig och stenig. När makedonerna framrycker så blir Krigets historia 31

32 makedonernas formationer ojämna. Paullus sänder därför in sina maniplar och beordrar dem att tränga in i luckorna. Eftersom den makedonska falangen, pga terrängen, var i oordning har romarna ganska lätt att komma in i närstrid. Falangen lider ett förkrossande nederlag, med undantag för ett makedonskt elitförband som behåller sin formation och vilket romarna aldrig kommer åt. En dåtida källa, historikern Plutarkhos, uppskattar de romerska förlusterna till ungefär 100 personer. Makedonerna led dock förluster på man enligt honom. Efter slaget vid Pydna så upphör Makedonien att vara en stat av betydelse i östra medelhavsområdet. Östra delen av Medelhavet ställs under romerskt beskydd. Romarna hade övertagit stridselefanter från Karthago efter de puniska krigen (krig mot Karthago). Romarna använde elefanter i slaget vid Pydna. Krigets historia 32

33 Slaget vid Cannae 215 f.kr Hannibals plan var att utnyttja styrkan i det romerska infanteriet till sin egen fördel. Han viss- Vilka: Romare mot karthager Cannae 215 f.kr. te att det skulle vara svårt att stå emot romarnas Härförare: Paulus/Varro mot Hannnibal Styrkor: Infanteri och kavalleri på båda sidor infanteri om de anföll. Den romerska välorganiserade armén anföll och pressade karthager- Betydelse: Ett känt exempel på en dubbel omfattning. Trots Hannibals stora seger blev nas centerparti bakåt, bestående mestadels av han besegrad av ny romersk armé 15 år senare. galliska legosoldater. De skickliga libyska krigarna ställde sig upp vid de romerska flyglarna, och det numidiska kavalleriet anföll det romerska vid flankerna och krossade det tack vare erfarenhet och en aning numerär överlägsenhet vid romarnas högra sida. Man red upp bakom, och jagade iväg de romerska ryttarna även på vänsterflanken. Samtidigt hade Hannibals soldater ställt sig i en tunn båge framför romarna, och då kavalleriet anföll bakifrån blev romarna inneslutna och slaktade. Den direkta följden av slaget blev att romarnas dröm om att besegra Hannibal ute i fält för tillfället slogs i spillror - något som ändå skulle förverkligas fjorton år senare vid slaget vid Zama. Krigets historia 33

34 Över man stupade vid Cannae, vilket är extremt höga siffror för ett slag som utkämpades för 2222 år sedan (2006). Över 80 procent av de döda var romare. Av dem så stupade ryttare, undkom och alla infanterister stängdes in. Av dessa slaktades och togs tillfånga. På karthagisk sida dog cirka infanterister, nästan bara galler, och ett fåtal ryttare. Cannae är ett typiskt exempel på dubbel omfattning inom krigskonsten. En sak som kan ha försvårat för romarna var att de hade två befälhavare, Paulus och Varro. De hade befälet varsin dag. En del tyder på att Varro var den mer aggressive av de två, det var Varro som hade grupperat den romerska armén men dagen för slaget var det Paulus som förde befäl. Som en extra bonus beskriver jag nedan slaget vid Teutoburger Wald som kan förklara varför det endast är i Rhendalen som tyskarna dricker mer vin än öl. Krigets historia 34

35 Slaget vid Teutoburger Wald 9 e.kr Inshallah Senantiken - rytteriet dominerar Med sentiken avser jag perioden mellan ungefär 300 e.kr till Västroms undergång 476 e.kr. Under denna period händer det många saker både i, och utanför, romarriket som påverkar krigföringen. Teutoburger Wald 9 e.kr. Vilka: Romare mot germaner Härförare: Varus mot Arminius Styrkor: germanska stamkrigare mot romerska legionärer Betydelse: Germanerna överfaller romarna i ett bakhåll i skogen. Romarna besegras och försöker hädanefter inte gå över Rhen Redan innan Alexanders dagar hade kavalleri spelat en stor roll i krigföringen i Asien. Många riken i Asien var utsatta för attacker från nomadfolk som var beridna och om man saknar ett disciplinerat och vältränat infanteri är upprättandet av en egen kavalleristyrka det enklaste sättet att bemöta en beriden irreguljär styrka. Det är naturligtvis också så att de vidsträckta slättlandskapen i Asien gynnar kavalleri. Europa var under antiken till största delen skogsklätt. Det kavalleri som dominerade i Asien mot slutet av antiken var beväpnat med pilbågar. det var oftast lätt kavalleri men hade, efter persisk förebild, i allt större utsträckning blivit tungt. Ett antal faktorer gynnade kavalleri på bekostnad av infanteri. Romarnas huvudfiende var Persien. Som jag redan har nämnt så var slätterna i öst gynnsamma för kavalleri. Kvaliteten på det romerska infanteriet var sjunkande. Det tunga romerska infanteriet kunde inte längre stå emot kavalleriattacker. Det beror på flera saker. Romarna förlitade sig alltmer på allierade folk som soldater i sina arméer. Dessa allierade hade inte samma träning eller disciplin som de romerska legionerna. Den viktiga roll som en centurion hade för kontinuitet gick också förlorad i allierade trupper. Slaget vid Adrianopel innebar också att mycket av det bästa infanteriet gick förlorat (se nedan). Andelen tunga vapen ökade, först hos romarna i deras försvar av gränsen, sedan också hos deras motståndare. Med många tunga vapen är det naturligt att infanteri vill ha en gles formation för att undvika stora förluster. Med en gles formation så blir infanteriet sårbart för kavalleri. Krigets historia 35

36 Stigbygeln uppfanns (troligen i Indien) vilket gjorde det betydligt enklare att använda kavalleri för stormning. Vi vet att stigbyglar användes kring Kristi födelse i Indien. Den spred sig därifrån och fanns i Europa vid tiden för senantiken. Hästarna hade avlats för att tåla bepansrat kavalleri. Också hästarna gavs en rustning. Det var perserna som började med ett sådant tungt kavalleri, men romarna (och senare Bysans) härmade detta tunga kavalleri och gav det namnet clibanarii. En persisk clibanarii tungt kavalleri från perioden omkring år 500 e.kr Krigets historia 36

37 Slaget vid Adrianopel år 378 Under senantiken pågick en hel rad folkförflyttningar. Man brukar kalla detta folkvand- Vilka: Romare mot goter Adrianopel 378 f.kr. ringstiden. Så länge romarriket existerade så Härförare: Valens mot Fritigern Styrkor: Goterna har mest kavalleri, romarna strävade de flesta folk att komma innanför mest infanteri romarrikets trygga gränser. Det som utlöste Betydelse: Tungt kavalleri med stigbyglar visar en del av dessa folkförflyttningar var ryttarfolk sin överlägsenhet. Romarriket övergår hädanefter till att lite på sitt eget kavalleri. från öster som trängde fram emot Europa. Senare komme rjag att beskriva ryttarfolkens stridsteknik mer i detalj. Ett av de mer kända ryttarfolken från denna tid var hunnerna som bland annat föste ett folk som kallades goter framför sig. Goterna hade fått lov att slå sig ner innanför romarrikets gränser, men det dröjde inte länge förrän krig utbröt mellan Rom och goterna. Rom var vid denna tid delat i Väst- och Östrom. Kejsaren i Östrom hette Valens. Han erbjöds hjälp mot goterna av kejsaren i Västrom, men han tackade nej, sannolikt av prestigeskäl. När slaget började så kom romarna efter en lång marsch till goternas läger. Det fanns bara gotiskt infanteri. Det gotiska kavalleriet var uppenbarligen på annan plats. Goterna sökte på alla vis, framförallt genom förhandlingar om gisslan, fördröja romarna så att kavalleriet skulle hinna fram. Det romerska kavalleriet, framförallt utrustade med pilbåge, blev otåligt och gjorde ett utfall innan det romerska infanteriet hade kommit i ordning efter den långa marschen. Det romerska anfallet slogs tillbaka, men det såg bara ut som en tidsfråga innan romarna skulle kunna bryta igenom. I detta läge uppenbarar sig det gotiska kavalleriet. Det gotiska kavalleriet har stigbyglar och är sannolikt bättre bepansrade än sina romerska motparter. De anfaller båda flyglarna med romerskt kavalleri. Det romerska kavalleriet retirerar eller flyr ganska tidigt. Det beror dels på att det romerska kavalleriet har låg kvalitet och dels på att man är i oordning efter det tillbakaslagna anfallet. Med bara det romerska infanteriet kvar på slagfältet inleder goterna en blodig slakt som pågår hela vägen fram till mörkrets inbrott. I stort sett hela det romerska infanteriet går förlorat och kejsar Valens stupar. Krigets historia 37