Kunskapssyn och etik. Sven Sjöqvist. Professionskurs 2008 Examinationsuppgift

Transkript

1 1 Kunskapssyn och etik Sven Sjöqvist Professionskurs 2008 Examinationsuppgift

2 2 Psykologprofessionen har mycket förenklat styrts av två förhållningssätt till kunskap. Dels en mer teoretiskt, forskningsinriktad och instrumentellt förhållande, dels ett mer praktiskt, hermeneutiskt och förståelseinriktad, vilket huvudsakligen bygger på tolkande och utforskande; men framförallt en slags hantverksskicklighet som tillägnas genom arbetspraktik i form av psykoterapi och annan psykologisk behandling, egenterapi och olika typer av handledningar. Det har därför funnits en åtskillnad mellan klinikern och forskaren, mellan den praktiskt utövande psykologen och läraren. 1 Särskilt psykologyrkets införlivande av en psykodynamisk förståelsemodell från 60-talet och framåt gjorde att denna skillnad framträdde tydligare. 2 Eftersom synen och förhållandet till kunskap ständigt förändrar sig, förändras även den utövande psykologens praxis. Idag går praxis mot ett mer instrumentellt och åtgärdsorienterat förhållningssätt, jämfört med ett tidigare mer förståelseinriktat. Idag efterfrågas exempelvis beteendeförändrande kognitiv beteendeterapi, en modell vilken kan betraktas som hörande till en tradition av en huvudsakligen instrumentell kunskapssyn. Men denna förändring mot ett mer instrumentellt förhållande till kunskap påverkar också hur psykologen förhåller sig till sitt kunskapsobjekt. Är kunskapsobjektet huvudsakligen ett subjekt eller ett objekt. Är kunskapsobjektet någon man ska stå i dialog med och försöka förstå (utan att egentligen ha några förändringsambitioner) eller är psykologens uppgift att utöva påverkan i en viss önskvärd riktning. Hur psykologen utövar sin praktik beror i vilket sammanhang detta sker. Om psykologen har en privat praktik kan han eller hon sannolikt i större utsträckning bestämma hur hon ska lägga upp sitt arbete och närma sig det problem som psykologen ska hantera, än om psykologen är anställd. Hon kan med andra ord i högre utsträckning bestämma sig för vilken syn på kunskap hon erkänner, det sätt hon förhåller sig till kunskap och de arbetsinstrument hon använder i sin praktik. 1 I denna framställning avser jag inte den mer smala uppdelningen i en kvalitativ respektive kvantitativ forskningsansats (jfr Allwood, 1999). 2 Rigne (2002:47) som diskuterat utvecklingen av psykologprofessionen under sjutto- och åttiotalet, framhåller hur psykologprofessionens tillägnande av den psykodynamiska psykoterapins förståelsemodell medförde att gapet mellan kliniker och praktiker ökade: Already in 1970, leading academic psychologists voiced their concern about the gap between research and practice. This became stronger as the orientation of the professional role towards that of a psychotherapist practicing from a psychodynamic theory base increased, and clinical psychotherapy emerged as the major area of professional work.

3 3 En anställd psykolog är i högre grad styrd av målsättningar, styrdokument och vårdpolitiska diskurser som influerar verksamheten. Diskurser som sällan är särskilt explicit formulerade utan mer underliggande, mer i termer av den tidsanda som verkar. En hermeneutiskt inriktad psykolog kan följaktligen få det svårt att hävda sitt arbetssätt i en landstingspsykiatri som alltmer dragits åt ett instrumentellt diagnostänkande, vilken dessutom är beroende av arbetsprestationer som i allt högre utsträckning mäts i kvantitet: antal terapibesök under en arbetsvecka, antal utförda tester etc. Med tanke på psykologprofessionens långa utbildningstid - särskilt när den dessutom kompletteras med flerårig påbyggnadsutbildning i psykoterapi -, kan det vara svårt för professionsutövarna att följa med i de olika utvecklingstendenser som påverkar praxis. Det finns alltså ett problem i den långa sammanhängande utbildningslängden och de ständiga förändringarna på behandlingsmarknaden. Ständiga modeväxlingar, ständiga krav på vidareutbildningar; en professionsutveckling som inte är linjär, utan där en psykolog kan hamna i ett läge att för att kunna fortsätta verka måste om-utbilda sig under lång tid i den terapiinriktning som för tillfället är på modet. I det följande kommer jag att kortfattat åskådliggöra två skilda kunskapsformer, exemplifiera med ett par kortfattade fallbeskrivningar och visa på hur man kan tillämpa skilda förhållningssätt på dessa. Jag kommer vidare att framhålla att det inte är självklart att det ena förhållningsättet är att föredra framför det andra. Jag hoppas även visa att de etiska principer som styr psykologprofessionen inte har särskilt mycket att anföra när det gäller synen på kunskap. Jag menar dock att denna skillnad i kunskapssyn tydligare bör kunna åskådliggöras. Detta för att den enskilda psykologen annars helt lämnas ensam med dessa frågeställningar. På den etiska agendan bör åtminstone betydelsen av en ständig reflektion om förhållandet till kunskap och dess behandlingsmässiga konsekvenser framhållas. Eftersom jag varit verksam inom den allmänpsykiatriska öppenvårdspsykiatrin under det senaste decenniet kommer min utsiktspunkt att vara de förhållanden som råder för den kliniska psykologen inom detta område. Jag vill även framhålla att min egen kunskapssyn mer lutar mot en hermeneutiskt-förståelseinriktat sådan.

4 4 Kunskapssyn Om man gör en grov förenkling skulle man kunna urskilja två värderingsmönster eller synsätt på kunskap. Dessa mönster har påverkat och styrt den psykologiska praxisen. Å ena sidan har vi det naturvetenskapliga förhållningssättet som haft till mål att kartlägga, mäta och predicera. Dels har vi ett mer förståelseinriktat humanistiskt förhållningssätt som går ut på att söka mening och innebörder i de livssituationer och livsförlopp som möter den kliniske psykologen. Vi kan kalla det första förhållningssättet "Det naturvetenskapliga" och det andra "Det humanistiska". Dessa båda kunskapsmässiga förhållningssätten har utförligt diskuterats i vetenskapsteoretisk litteratur (t.ex. Molander, 1992), och jag kommer följdaktligen endast mycket summariskt skissera dessa skilda sätt att förhålla sig till kunskap och kunskapsinhämtning. 3 För att förenkla framställningen kommer jag använda beteckningarna Typ I, för den förstnämnda kunskapsformen och Typ II för det andra. I praktiken är dock dessa förhållningssätt sammanblandade och man kan svåreligen föreställa sig att enbart det ena förhållningssättet tillämpas. Det jag vill komma åt är den kunskapssyn som huvudsakligen betonas. Men för enkelhetens skull kommer jag alltså i denna framställning göra en åtskillnad mellan två tänkta kunskapsformer. 4 Typ I-kunskap Det renodlat naturvetenskapliga förhållningssättet strävar efter prediktion, neutralitet och kontroll. Det styrs av principer som exakthet, mätbarhet och noggrannhet. Inom denna kunskapstyp är Experimentet den naturliga basen, och bestämmer hur kunskapen framträder och generas. Genom att ställa upp en hypotes om ett förväntat skeende används experimentet för att bekräfta denna och därigenom ge stöd för den hypotetiska utsagan. Typ I utgår från utvärderingsmetoder där kontrollgrupper och olika former av kvantifiering, används för att mäta skillnaderna mellan grupperna eller på andra sätt fastställa avvikelser. Detta naturvetenskapliga förhållningssätt har rönt stora framgångar i Västerlandet och skulle kunna sägas vara grunden för de senaste århundradenas civilisationsutveckling. Samtidigt som det i 3 För en utförligare framställning om dessa skilda kunskapsformer och några av dess praktiska konsekvenser i psykiatrisk verksamhet, hänvisar jag till läkaren Anders Torolds (1976) utmärkta arbete Mot en kritisk psykiatri. 4 Jag är medveten om att jag genom att göra denna konstgjorda åtskillnad skapar en mängd epistemologiska problem som jag inte kommer att undersöka vidare här. Dessa problem har diskuterats utförligt i en mängd arbeten av professorn i sociologi Kaj Håkansson (2003).

5 5 denna modernistiska anda skapats en mängd svårlösliga problem, som miljöförstöring och utmjölkning av tredje världens ekonomi (Loewenthal & Snell, 2003). Inte minst det medicinska området, där många psykologer är verksamma, har haft många framgångar när det gäller metoder att komma tillrätta med livshotande sjukdomer. Medicinen styrs dock av en modell som stundom kan vara svår att tillämpa på psykologiska problem och störningar (Leifer, 1990). 5 Inom denna kunskapsform finns en strävan efter en värdeneutral kunskap och kunskapens maktimplikationer framhålls inte i samma utsträckning som inom Typ II. Psykologisk kunskap har i stor utsträckning genererats ur Typ I-kunskap. 6 Rader av experiments har gjorts för att utforska olika områden av mänskligt beteende. Det finns följdaktligen en underliggande ideologisk drivkraft mot förutsägbarhet och därmed prediktion av mänskligt beteende inom denna kunskapsform. Det finns med andra ord en strävan efter att hitta en så exakt modell av verkligheten så att mänskligt beteende kan kontrolleras, beskrivas och förutsägas. Det är därför inte utan anledning som psykologin och i synnerhet psykiatrin har beskrivits som själva modernismens fokuspunkt, dvs. drömmen om att via rationalismen skapa en människans lyckorike på jorden. Psychiatry, as a subspecialty of modern western medicine, is a quintessentially modernist project and paradigmatic application of Enlightenment aspirations. There is no better example than psychiatry of the Enlightenment dream for human improvement and perfectibility thought the twin priorities of science and reason (Lewis, 2000:72). Detta har betydelse för synen på människan, den fria viljan och möjligheterna att ta ansvar för sina handlingar. En syn på människan som föremål för manipulation via yttre åtgärder reducerar henne till ett objekt. 7 Denna underliggande strävan efter kontroll och makt redovisas dock sällan inom Typ I, utan istället framhålls en antagen värdeneutralitet. 5 I Läkartidningen har under en debatt förts där man diskuterat vilka kunskapsformer och modeller som ska styra psykiatrin. En del har föreslagit ett strikt tillämpande av en biologiskt-medicinsk modell, medan andra framhållit att psykiatriskt arbete inte kan bedrivas utan psykologisk kunskap och hermeneutisk förståelse. Se ex Ottosson, J-O. (2008). Uppblossande skolstrider i medierna gagnar inte psykiatrin : dags att sluta leden. Läkartidningen nr 32/33, sida Det ska dock framhållas att det bedrivs en intensiv forskning på det psykologiska området med postkoloniala förtecken, t.ex. studier som syftar till att lyfta fram de etniska särdragen i vissa forskningsmiljöer (Allwood, 2005). 7 Frågan om den fria viljan har diskuterats ingående och från många olika synvinklar (se t.ex. Adrianson, 1985; Smail, 2005).

6 6 Typ II-kunskap Mot den ovan beskrivna kunskapsform står alltså Typ II-kunskap. Denna kunskapsform, som via Frankfurtskolan på 30-talet och fram mot den sociala konstruktionismen på 1990-talet, har betonat förståelsen och tolkandet som det centrala (Krogh, 1992; Gergen, 2006). Kunskapen ska leda till frigörelse; man intresserar sig för meningssammanhang och bakgrunder, man strävar efter förståelse och innebördstolkning; man visar på språkets makt och strävar efter att avtäcka implicita och explicita maktstrukturer (Smail, 2005). Typ II-kunskap syftar mer till att beskriva kunskapen och förstå vad som styr den, än att göra regelrätta empiriska studier. I den mån forskning bedrivs inom Typ II betonas uttolkning, hermenutik, aktionsforsning och kvalitativa studier (Torold, 1976). Inom Typ II-kunskapen framhålls det att det inte är möjligt att bedriva värdeneutral forskning på det sätt som renodlade företrädare för Typ I-kunskap hävdar. All kunskap är makt, eller de kunskapsmodeller som forskaren utgår alltid innebär ett värderade, ett ställningstagande, ett sätt att strukturera verkligheten. Man tar fasta på vissa aspekter och betraktar inte andra. Att bedriva forskning är alltså att ta ställning för vissa synsätt (Gergen, 2006). Inom postmodernismen har man intresserat sig för och undersökt hur maktfaktorer styr över kunskapen; hur makten är intimt sammanvävd med kunskapen. Man har framhållit att den Västerländska vetenskapsmodellen utgår från den vite, akademiske mannen som måttstock och därmed åsidosatt etniska minorieter, kvinnor, barn och socialt underpriviligerade. Som motkraft till detta har man försökt bedriva forskning som betonar även minoritetsaspekter, man talar om ett det postkoloniala synsättet (Lowwenthal & Snell, 2003). Typ II-kunskap syftar alltså huvudsakligen till att förstå och tolka. När det gäller psykologiskt behandlingsarbete har uttolkningen och förståelsen varit det centrala och behandlingseffekter sekundära, särskilt under 70-talet då den psykodynamiska psykoterapin närmast hade hegemoniställning (Lesche, 1971). Inom Typ II-kunskapstradition framhålls att psykiatriska symtom i själva verket kan vara uttryck för en ordlöst protest, något som ska respekteras, förstås och ges mening och inte i första hand åtgärdas i syfte att bli av med. Att oreflekterat anamma en symtomreduktionistiskt tänkande, enligt Typ-I, kan följdaktligen i själva verket vara uttryck för ett maktförtryck (Gergen, 2006). Liksom att även psykoterapi generellt sett kan betraktas som ett uttryck för kontroll och repression. I synnerhet framhålls ofta det faktum

7 7 att psykoterapi medför att en individualiserande epistemolgi förmedlas, vilken i sin tur har till effekt att den enskilde görs ansvarig för sitt eget lidande: eftersom det är du som lider, är det också du som ska gå i psykoterapi och därmed komma tillrätta med dina svårigheter (underförstått att varken omgivande samhälle eller politiker har något ansvar för de svårigheter som den enskilde brottas med, alldeles oavsett vilka socio-ekonomiska förhållanden de generats ur). Ett sådant individualiserande av svårigheter kan följdaktligen maskera andra komplicerade ekonomiska, politiska och juridiska etiologiska maktfaktorer (Smail, 1996; Epstein, 2006). Psykologin och kunskapsformerna Historiskt sett betonades i psykologprofessionens inledningsskede i Sverige under 1950-talet huvudsakligen Typ I-kunskap. Psykologen sysslade alltså med mätning, testning och diagnostik (Göransson, 1997). Kring 60-talet inleddes dock en era som förde fram psykoterapin som det centrala inom professionen. Psykologen skulle syssla med psykoterapi, frigörelse och förståelse, inte med testning och diagnostik. Den psykodynamiska psykoterapin användes som central förståelsemodell och psykiatriska mottagningar byggdes upp med denna ideologiska plattform som en motor. 8 Psykologerna vidareutbildade sig i psykoterapi och kom att syssla med huvudsakligen psykoterapi och handledning i psykoterapeutiskt arbete (Crafoord, 1988). Definitionen på psykologprofessionen hade under kommande decennier följdaktligen en betoning på psykoterapeutiskt arbete enligt den tolkning av den psykodynamiska traditionen som förhärskade i Skandinavien. Här kom kunskap av Typ II-karaktär att stå i centrum (Rigné, 2002). Det var alltså inte så mycket utredning, diagnostik och testning som stod i första ledet. 9 Snarare var psykologens huvuduppgift att fungera som psykoterapeut, som uttolkare och meningsskapare. Här låg betoningen mer på att förstå än att komma tillrätta med svårigheter, mer på insikt än på behandling. Symtomlindring betraktades bland de mest renläriga snarare som något sekundärt, som en möjlig bieffekt av en psykoterapi och defintivt inte något mål (Leche, 1971). 8 Rigné (2002:62) framhåller: It has been shown that one of the traditions in psychology which is spectacularly rich in metaphors and reliant on discursive action, is psychodynamics and psychoanalysis. Thus, with a re-orientation to claiming psychodynamics as the special professional practice of psychologists, and psychoanalytical and - dynamic theories as the rhetoric develop accordingly. 9 Enligt neuropsykolog dr. Håkan Nyman (pers. kom., 2008) utfördes neuropsykiatrisk utredning, i avsevärt mer begränsad utsträckning under 70-talet jämfört med idag

8 8 Under senaste decenniet har dock en omsvängning åter skett mot Typ I-kunskap. Utredning, diagnostik och neuropsykologi har kommit till heders igen och utbildning och testning utförs på ett sätt som skulle vara otänkbart för ett par decennier sedan. Terapiformer som betonar insikt, självkännedom och frigörelse får ett allt mer begränsat utrymme och utbildningar med denna inriktning läggs ned. 10 Istället har metoder som koncetrerar sig på beteendeförändring och symtomlindring åter kommit på modet - även om skillanaderna mellan de olika metoderna inte är så stora som de var under 50-talet. Inom det psykoterapeutiska området drar evidensdebatten mot Typ-I kunskap. Idag är det inte existentiella frågor som mening, sammanhang och innebörd som står i fokus, utan effektivitet och symtomlindring. Helst ska denna ske på kortast möjliga tid. Återigen har en betoning på mätning och kontroll skett. Åtminstone om man får tro evidensretorikens evangelium (Ekeland, 2001). Men vi har också den situationen att bägge dessa förhållningssätt finns jämbördes. Psykologer har utbildats under olika tidsperioder och haft skilda betoningar på förhållandet till de bägge kunskapstyperna. Förenklat uttryck skulle man å ena sidan kunna urskilja en psykologpraxis med huvudbetoning i den psykodynamsiska traditionen med psykoterapi som sitt främsta professionskriterium. Och å andra en grupp psykologer som erhållit utbildning i beteendeterapeutisk behandlingsmetodik. Den grupp som betonat utredning, testning och diagnostik får i det här sammanhanget dock anses höra till den senare gruppen. Två fall, två förhållningssätt För att illustrera på vilket sätt de olika sätten att förhålla sig till kunskap påverkar praxis vill jag anföra två kliniska fall som kan tjäna som en utgångspunkt i denna diskussion. Här visar jag även att det inte nödvändigtvis finns ett sätt som är bättre, utan att det handlar om två olika förhållningssätt till kunskap och som i sin förlängning även påverkar den människosyn man bekänner sig till. Fallen har verklighetsbakgrund, men fakta har skalats bort så att de inte kan knytas till någon specifik individ. 10 Nyligen meddelas exempelvis att den dynamiska psykoterapiutbildningen vid Psykoterapiinstitutet läggs ned och att enbart KBT-utbildning ska bedrivas.

9 9 Fall1. Orolig gravid kvinna. En tjugofemårig gravid kvinna söker hjälp för oro vid en vårdcentral. Hon erhåller diagnosen GAD, dvs generaliserat ångestsyndrom och sätts in på milda anxiolytika och antidepressiva. Tillståndet förvärras dock och kvinnan skickas efter en tid till en verksamhet för föräldrar och spädbarn där hon erhåller psykologhjälp. Kvinnan har dock redan så starkt identifierat sig med sig med den diagnos hon erhållit att det inte längre är tillräckligt med psykologsamtal. Hon har alltså redan börjat identifera sig själv med den diagnos hon erhållit, börjat reflektera över sig själv i denna psykiatriska terminologi att det inte längre är möjligt att hjälpa henne se att detta som hon upplever inte är uttryck för en patologi (Typ I). Det är inte längre möjligt att återgå till ett förhållningssätt som fanns innan. Experterna i spädbarnsverksamheten för ett resoneramang i termer av att om denna kvinna inledningsvis erhållit en kortare psykoterapi eller fått normaliserade interventioner, skulle detta sannolikt ha lett till att kvinnan skulle ha kunnat hantera svårigheterna på egen hand. Det bemötande hon får leder dock istället till att tillståndet stigmatiserats och reifierats (objektifierats), vilket i sin tur medför i en kostsam och huvudsakligen onödig medikalisering. Dessutom har det konsekvenser för kvinnans självuppfattning som ett objekt för medicinska manipulationer, över att inte ha kontroll över sitt eget upplevande. Fall 2. Nedstämd spädbarnsmamma Orolig ung mamma inkommer med oro och depressiva känslor efter att hon fått sitt första barn. Kvinnan erhåller en depressionsdiagnos och insätts på SSRI-preparat. Hon tillfrisknar snabbt från sin depression och kontakten kan avslutas. Kvinnan kan efter denna medikamentella behandling knyta väl an till sitt nyfödda barn. Här kan anföras att om denna kvinna inte diagnostiserats i en psykiatrisk taxonomi och därefter erbjudits läkemedelsbehandling, utan man exempelvis inlett en insiktsorienterad långtidspsykoterapi, kanske detta lett till andra problem. Här hade med andra ord Typ IIkunskap kanske varit mindre adekvat. Det har i psykiatriskt arbete följdaktligen betydelse vilket förhållningssätt till kunskap man har. Det har således konsekvenser både för den behandlande och i sin förlängning den människosyn man står för. En smula tillspetsat uttryckt: skall objektet åtgärdas med hjälp av yttre påverkan, metodik och teknik i förhållande till en given normativ modell, eller bör vi

10 10 förhålla oss mer relationellt, mer i dialog och mer betrakta de upplevelser som vi möter som uttryck för allmänmänskliga erfarenheter och inte sjukdomar eller störningar som ska åtgärdas. En annan reflektion är att det är svårt att säga att en behandlingsmässig utgångspunkt i en av de bägge kunskapstyperna är att föredra. Istället skulle man kunna säga att ibland är det ena förhållningssättet bättre och ibland det andra. Etik och människosyn I de yrkesetiska principerna diskuteras inte psykologens kunskapssyn, trots att denna kan ha stora konsekvenser för psykologens professionspraxis. Det tas i de etiska reglerna följdaktligen ingen hänsyn till skillnaderna mellan Typ I och Typ II-kunskap. Psykologen arbetar utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Psykologin och psykologyrket befinner sig i en kontinuerlig utvecklingsprocess, där det fortlöpande tillförs nya och mer komplexa kunskaper och metoder. Detta sker i ett samhälle i förändring och där det ständigt uppstår nya problemställnigar. Det är därför viktigt att psykolger håller sig à jour med utvecklingen och kontinuerligt integrerar nya kunskaper i yrkesutövningen. 11 I de etiska principerna finns heller inte den epistemologiska skepsis som är utmärkande för Typ II-traditionen. Psykologen arbetar i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet och eftersträvar en kontinuerlig professionell utveckling genom att inhämta mer och ny kunskap om den vetenskapliga utvecklingen. 12 Likaledes saknas en diskussion om makt och hur olika styrdiskurser påverkar praxis (Ekleland, 2001). 13 Den enskilde praktiserande psykologen är följaktligen hänvisad till att själv ta ställning i dessa frågor. 11 Yrkesetiska principer för psykologer i Norden, Psykologförbundets hemsida, Yrkesetiska principer för psykologer i Norden, Psykologförbundets hemsida, Psykologen David Smail (2005) har i boken Power, interest and Psychology påvisat hur makt och olika intressen styr den psykologiska kunskapen. Smail framhåller betydelsen av att även den kliniske psykologen ständigt måste vara medveten om att kunskap också är makt och att den bestäms av olika politiska, juridiska och ekonomiska intressen.

11 11 Många av psykologernas yrkesmässiga relationer och arbetsuppgifter är dock av en sådan art att det inte är möjligt att reglera dem formellt. Det avgörande blir därför den enskildes psykologens yrkesetiska medvetenhet, ansvarskänsla och yrkesmässiga kompetens. 14 Men med tanke på att det innebär en ganska stor skillnad att möta en psykolog som huvudsakligen bekänner sig till Typ I- kunskap alternativt Typ II, kan man undra om det inte att även detta mer borde återspeglas i de etiska reglerna. Eller är det så att etiken inte kan säga något om förhållandet till kunskap. Den kanske bara kan framhålla betydelsen av en ständig reflexion över vilken betydelse kunskapsteoretiska frågor har i det praktiska arbetet; att vi ständigt borde vara medvetna om de konsekvenser vårt förhållningssätt har. Det går följdakligen kanske inte att deklarera kunskapssynen i något officiellt dokument. Det är med andra ord upp till var och en att ta ansvar för detta. Det kanske är som den radikale läkaren och debattören Anders Torold (1976: 25) för mer än trettio år sedan försökte formulera det moraliska dilemma den psykiatriska behandlingsarbetaren ständigt måste kämpa med: En slags oupphörlig inre kamp, en slags oavbruten etisk reflexion som inbegriper kunskapssyn och människosyn, samt de konsekvenser ens arbete har för de man möter: I själva verket måste nog var och en arbeta sig fram med sig själv, i sin grupp, till någon sorts [...] ständigt vaksam kritik och självkritik levande. Den basala frågan, är nu som förr, liksom i framtiden, vad är människovärdigt mänskligt liv och hur skall jag själv, vi, alla andra, och hela samhället gestalta sig för att befordra detta. Bara en sak är säker, vi kommer alltid att fråga, vi tvingas att söka svar, vi kommer ideligen att bli bedragna av oss själva, av andra. Samhällsutvecklingen är allas vår angelägenhet och människor i maktpositioner, experter, kommer alltid att försöka tvinga på oss sina svar. 14 Yrkesetiska principer för psykologer i Norden, Psykologförbundets hemsida, 2008.

12 12 Referenser Adrianson, J. (1985). Bortom arv och miljö. Kritik av den sociala determinismen. Stockholm: Akademilitteratur. Allwood, C-M. (1999). Vetenskapsfilosofi och psykologisk forskning. I Allwood, C-M. & Eriksson, M.G. (Eds.) Vetenskapsteori för psykologi och andra samhällsvetenskaper. Lund: Studentlitteratur, Chap 13, pp Allwood, C-M. (2005). Indigenous psychologies - global or local? The Psychologist 18(6): Crafoord, C. (1988). Den möjliga och omöjliga psykiatrin. Utveckling och erfarenheter av sektoriserad psykiatri. Stockholm: Natur och kulur. Ekeland, T-J. (2001). Den biomedisinske arkitekturen som maktdiskurs. Fokus på Familjen 29: Epstein, W.M. (2006). Psychotherapy as religion: The civil divine in America. Las Vegas: University of Nevada Press. Gergen, K.J. (2006). Therapeutic Realities: Collaboration, Oppression and Relational Flow. Chagrin Falls, Ohio: Taos Institute Publishing. Göransson, B. (1997). Profession på väg. Lund: Wallin & Dahlholm. Håkansson, K. (2003). Särskiljandet och urskiljande. Om dekonstruktion, kronofobi och mystik. Häften för kritiska studier 36: Krogh, T. (1992). Frankfurtskolan en introduktion. Göteborg: Daidalos. Leifer, R. (1990).The medical model as the ideology of the therapeutic state. The Journal of Mind and Behavior 11: Lesche, C. (1971). Om psykoanalysens vetenskapsteori. Häften för kritiska studier 5: Lewis, B. (2000). Psychiatry and postmodern theory. Journal of Medical Humanities 21: Loewenthal, D. & Snell, R. (2003). Post-modernism for psychotherapists. A critical reader. New York: Brunner-Routledge. Molander, B (1992). Vetenskapsfilosofi. Stockholm: Bokförlaget Thales. Rigné, E.M. (2002). Profession, science and state: psychology in Sweden Göteborg: Sociologiska institutionen. Smail, D. (1996). How to survive without psychotherapy. London: Constable. Smail, D. (2005). Power, interest and psychology. Ross-on-Wye: PCCS Books. Torold, A. (1976). Mot en kritisk psykiatri vetenskapsteori, människosyn, samhällssyn. Psykisk Hälsa Årg 17, hft 4: