VÄGEN TILL FRAMTIDEN. Artikelserie i tre delar. Läs andra delen i nästa nummer av Arkitekten. Text och illustrationer: Anders Kyrkander

Transkript

1 VÄGEN TILL FRAMTIDEN Artikelserie i tre delar. Läs andra delen i nästa nummer av Arkitekten. Text och illustrationer: Anders Kyrkander Vägen bort från oljeberoendet innebär en förändring i paritet med den industriella revolutionen, men den måste genomföras på betydligt kortare tid. Denna artikelserie är ett försök att navigera i de rumsliga aspekterna av de ödesfrågor vi måste hantera de kommande decennierna. Tekniken är viktig, men energi och klimatkrisen är inte i första hand ett tekniskt utan ett humanistiskt problem. Det handlar om vår natursyn, vår ekonomi och vår jakt på lyckan. Serien försöker teckna en energins kulturgeografi, en bred bild av de problem och möjligheter vi står inför. Och en sak är säker: Om vi vill att allt ska förbli som det varit måste vi förändra allt. ARKITEKTEN augusti 2007

2 FÖRSTA DELEN Vi har vaknat nu, vi förstår att vi har ett problem, men vi är fortfarande lite desorienterade. Debatten är så fylld av motstridiga uppgifter, detaljer, havsnivåer, och tekniska schismer att det är svårt att sålla ut de stora dragen. Hur plockar man ner denna globala kris till en nivå där den kan lösas på ritbordet? Ska vi lyckas måste samtliga sektorer utom industrin vara fullständigt fossilfria om fyrtio år. De enklaste energibesparingarna finns att göra i byggsektorn, men även produktionen av energi blir en arkitektfråga när behovet av ytkrävande och närproducerad bioenergi ökar. Kanske energiskog kan integreras i stadens system, som bullerdämpare, vattenrenare och rumsskapare? I denna första del skisserar jag en energibalansräkning för ett fossilfritt Sverige, och försöker klargöra de huvudsakliga frågeställningarna. eutanasi för oljesamhället Klimatförändringar, Peak Oil, anrikning av uran i Mellanöstern Det är svårt att veta vilken av apokalypsens ryttare man ska satsa sina pengar på, men alla är de barn av det döende oljesamhället. Eller är det döende? Åsikterna går isär. Debatten om oljetoppen, Peak Oil, förvirrar. I USA finns det specialiserade Peak Oil psykologer, som med kognitiv terapi hjälper folk att se konstruktivt på katastrofen. I Sverige är tonläget inte lika uppskruvat. Anders Kyrkander Debatten rör sig kring om oljetoppen finns är nybliven över huvud taget och när den i så fall infaller, arkitekt. eller till och med inföll. Men tidpunkten för Han har toppen spelar väl bara roll om man ser sin tidigare medverkat tid på jorden som ett kortare gig, som en hitand run affär? Det måste ju vara bilden av i Arkitekten (nr 01, den sluttande kurvan efter toppen vi behöver 2007) med fokusera på. Först måste vi dock svara på en förstudie till examensarbetet Arkitekten som frågan om huruvida ändliga resurser tar slut, grön entreprenör. Arbetet något det faktiskt råder oenighet om. Jag belönades med stipendium sökte upp Kjell Aleklett, professor i fysik vid vid Chalmers och gick till Uppsala universitet och ordförande i ASPO, final i affärsplanetävlingen Association for the Studies of Peak Oil and Venture Cup. Framtidsdrömmen är att bygga poesi i Gas. Han leder även Uppsala Hydrocarbon ett grönt developerföretag Depletion Group, en forskningsgrupp som och det är den vägen ur oljekrisen vi måste med egen produktion. studerar oljereservernas utveckling och för hålla stängd. >>> ändringsderivator vid uppbyggnad av ett nytt energisystem. Jag ville få reda på vad som finns bakom debatten. Tar oljan slut? Oljan kommer aldrig att ta slut, men den lättillgängliga delen gör det, säger Kjell Aleklett, därefter är det en kostnads och säkerhetsfråga om det är värt att borra. På andra sidan oljetoppen finner vi en värld där tillgången inte längre kan möta efterfrågan. Vi måste alltså förbereda oss på en situation med väsentligt högre energikostnader och större geopolitisk osäkerhet. Vi i väst måste dessutom frivilligt avstå från oljan, även om vi skulle ha råd med den, så praktiskt sett tar den slut inom några decennier. Hans resonemang grundar sig på en global rättvisetanke: Alla människor har rätt till en god levnadsstandard och all utveckling kräver lättillgänglig energi. Vi i väst har ingen rätt att hålla tredje världen nere med miljöargument, utan den kvarvarande oljan bör användas till att lyfta exempelvis Afrika ur fattigdom. Vi kan faktiskt glatt låta utvecklingsländerna elda upp resten av oljan på planeten: inte ens om vi använder all olja och gas som finns tillgänglig kommer vi i närheten av de klimatscenarier FN:s klimatpanel IPCC målar upp, säger han. Det är egentligen inte oljan, utan kolet, som är den verkliga boven, ARKITEKTEN augusti 2007

3 Redan nu tillverkar man diesel av kol i Sydafrika där blockaden mot apartheidregimen gjorde att man redan tidigt byggde upp tillverkningsanläggningar för koldiesel, långt innan larmen om Peak Oil. Idag sker detta även i exempelvis Kina. Kunden märker ingen skillnad, men koldiesel ger nästan dubbelt så mycket växthusgaser som vanlig diesel. Vissa motståndare till Peak Oil teorin jublade när oljepriset stannade på 70 dollar fatet vid årsskiftet, och inte vid 90 som förutspåtts. Om toppen verkligen var passerad borde prisstegringen ha fortsatt, menade man. Det bevisar snarare västvärldens ansvar: strax under 70 dollar gick smärtgränsen för många utvecklingsländer, och de föll helt enkelt ifrån i budgivningen. I delar av Afrika lever man redan post oil, den globala krisen börjar lokalt. Så, inte nog med att oljan håller på att ta slut, vi får inte ens använda den som finns kvar. Striden mellan dem som hävdar klimatet eller sinande oljekällor som argument för omställning verkar närmast akademisk. Nyckelfrågan är istället hur vi ska göra det utan att ta andra fossila resurser i anspråk. Det går knappast att överskatta oljans betydelse för industrisamhället och det är många med Aleklett som ser den som en förutsättning för tillväxt, även i framtiden. Utveckling hänger genom historien intimt samman med tillgången på energi. Så snart vi funnit en ny teknik för att kunna tillgodogöra oss energi till en lägre kostnad har civilisationen tagit ett språng tekniskt och kulturellt, säger han. Det romerska imperiet hölls samman av en gigantisk militärmakt, ständigt i rörelse för att slå ner uppror i provinserna och säkra kejsarens gränser. Mobiliteten krävde energi, och dåtidens billiga drivmedel var galärslaven. Användandet av slavar som billig energi har fortsatt genom seklen. Det har frigjort andra från kampen för födan och låtit dem fördjupa sig i filosofi, konst och vetenskap. Men man kan med fog hävda att den kraft som till slut upphävde slaveriet inte var etiken, utan kolet. Plötsligt fanns det nämligen ett alternativ för ekonomin. Industrialismen hade tagit fart och gjort lantarbetet och slaveriet till en anakronism. De intellektuella och tekniska landvinningar slaveriet möjliggjort nådde till slut en nivå där slaveriet uppfattades som ovärdigt. Så pragmatisk är nämligen moralen att en företeelse inte definieras som förkastlig förrän ett acceptabelt alternativ existerar. Nu har vi dock hamnat i en något bekymmersam situation: I och med klimatförändringarna måste vi döma ut de fossila bränslena, en energikälla som tjänat oss väl, utan att ha ett färdigt alternativ till hands. Vi är som en hungrande som står inför det sista brödet men vet att det är förgiftat. Men finns det inte en risk att beslutsfattare tar genvägar ut ur oljeberoendet om en akut bristsituation målas upp? Är inte faran att man ställer om så snabbt som möjligt, istället för så bra som möjligt? Vilket synsätt bör man ha; halvfullt, eller halvtomt? Tja, det beror på vilken del av världen man lever i, konstaterar Kjell Aleklett. Apokalypsen är inställd Medan vi diskuterat klimatförändringarnas existens har de gått så långt att de kanske inte längre går att stoppa. I de värsta scenarierna susar brinnande klot av metan fram över uttorkade landskap, svarta av sotet från det nedbrunna Amazonas. Inom några få generationer är jorden en död planet. Hur förhåller man sig till det? Jag vände mig till Martin Persson, som doktorerar på klimatfrågor vid Fysisk resursteori på Chalmers, för att få utrett en gång för alla vilka av de florerande procenttalen för minskningen av koldioxidutsläpp som gäller, det vill säga vilka som är de vetenskapligt relevanta, och vilka som är politiska bastarder. ARKITEKTEN augusti 2007

4 Till att börja med är det inte samma sak att klimatförändringarna inte går att stoppa som att loppet är kört. Vi kommer att få uppleva stora klimatförändringar, men vi kan fortfarande undvika mardrömsscenarierna, säger Martin Persson. De flesta beräkningar grundar sig på att vi kan leva med en temperaturökning på två grader Celcius, eftersom det är först vid denna nivå som de självförstärkande mekanismerna kickar in. Ovan denna gräns har vi inte längre kontroll över situationen, utan jorden snurrar vidare mot allt högre temperaturer. Modellerna Martin Persson och hans kollegor arbetar med kräver en stabilisering av utsläppen inom år och en halvering till 2050, för att till slut nå en global nollutsläppsnivå i slutet av seklet. Men om man erkänner exempelvis Kinas och Indiens rätt att utvecklas och anser att energiresurserna ska fördelas rättvist över klotet, måste vi i väst minska vår förbrukning med procent på fyrtio år. Siffran är abstrakt, men det låter inte som använd-lock-närdu-kokar-vatten-listorna förslår så långt. Vilka tio procent ska vi ha kvar? Var finns de andra och hur blir vi av med dem? De enklaste åtgärderna är i byggsektorn. Där finns all teknik och kunskap tillgänglig för en radikal effektivisering och omställning. Energi för uppvärmning är exempelvis till största delen onödigt. Transportsektorn är svårare och kan behöva mera tid, men det är möjligt. Det handlar om minskat resande, planering för kollektivtrafik och nya drivmedel. Den största utmaningen är industrin där det i vissa grenar är närmast ogörligt. Studerar man hur oljeförbrukningen fördelas betyder det att när industrin tagit sin andel måste resten av samhället vara Energianvändning Total energianvändning i Sverige är 590 Twh varav olja och kol ca 250 Twh. PASSIvhus Passivhus är ett registrerat varumärke för arkitekt Hans Eek. Namnet kommer att användas för att garantera kvalitet i en framtida certifiering. Definitionen diskuteras ännu, men i princip gäller ett effektkrav för uppvärmning på maximalt W/m 2 beroende på klimatzon och ett energikrav på kwh/m 2 och år. fossilfritt år Det är bara att hugga i. Men var börjar vi? Många av världens ledare verkar ha hittat sitt inre barn när det gäller den här frågan. De låter som snöblinda polarforskare som hälsar från sin bivack; snacka inte global uppvärmning med mig, här är ju skitkallt, ju, och förresten är det USA:s fel, och Kinas Och varför ska jag behöva Och varför får inte jag när dom får Nåväl. Naturen är grym. Den sektor som går snabbast att ställa om är alltså byggandet. Uppvärmning av byggnader slukar idag nästan 40 procent av den totala energianvändningen i Sverige. Ungefär 20 procent av detta är el och tio procent är olja. Den största källan är fjärrvärme från i huvudsak bioenergi och avfall, och andelen växer hela tiden. Svenska kommuner har länge drivit ett ambitiöst arbete med utbyggnaden av nätet och man har nått långt. Den el som inte används för uppvärmning i framtiden låter sig industrin och Nordpol (den nordiska energibörsen) väl smaka, och oljan fasas ut. Men det räcker inte att bara bygga ut fjärrvärmen, eftersom biobränslet behövs på annat håll, till exempelvis drivmedel för transportsektorn. Denna sektor gör idag av med hälften av den olja som används i Sverige, cirka 100 Twh, och att ersätta detta med bioenergi är ingen barnlek, varken tekniskt eller resursmässigt. Sveriges älvar, skog och kärnkraft gör oss närmast unikt välutrustade för att lösa problemen. Ändå räcker det inte för att ersätta den energimängd som krävs för att värma våra hus och driva våra bilar, ens i de mest optimistiska bedömningarna. Ja, omställning är nog bra, men det är inte främst från produktionssidan energikrisen behöver attackeras. Vi måste göra mer med mindre, vi måste effektivisera. Ska vi lösa krisen globalt behöver länder som Sverige bli exportörer, inte importörer av grön energi. För oss arkitekter finns färdiga verktyg som vi nu måste lära oss att hantera. Sveriges passivhusguru Hans Eek beräknar besparingspotentialen bara i miljonprogrammet till 36 Twh om dess cirka lägenheter byggs om till passivhus vid den renovering och uppdatering man ändå måste genomföra inom kort. Det är en tredjedel av all energi som går åt till uppvärmning av bostäder idag. Att odla soppa I början av förra seklet var hästen ännu inte utbytt mot traktorn, skogsskördaren, skördetröskan. Hästen var livsviktig för gården och landet och en fjärdedel av odlingsmarken producerade drivmedel för dragdjurens muskelenergi. Det var god bränsleekonomi, eftersom den gjorde tio människors arbete. Men hästen är en mycket effektiv energiomvandlare som använder biomassan utan andra omvandlingssteg än sin egen metabolism. Kan markerna försörja ett mångdubblat transportsystem, med förbränningsmotorn som grund? Haren skuttar fram så fort. Min treårige son följer spåren i snön som äntligen fallit denna vinter. Han måste hitta haren så inte jägaren skjuter den, som visan hotat. Det är spännande och fruktansvärt; tänk om han kommer för sent. Något skymtar mellan stammarna. Titta ett troll! utropar jag, för att lätta ångesten kring harens väl och ve. Han fryser till is och ett ögonblick hörs bara mesarna och snödroppet. Ska vi ta nyponsoppan nu, och se om den besten vågar sig fram, säger jag viskande och sätter mig i solen. Sådan är skogen. Vilsam, fantasieggande och full av liv. Jaktmark, sagomark, produktionsmark. Men frågan jag funderar på under fikapausen är: Förgasa, koka, såga, flisa eller destillera? Skogen har alltid varit basen i svensk ekonomi, möjligtvis med konkurrens av järnet. Vi har sågat timmer och kokat pappersmassa, sålt vår skog över hela världen. Jag minns att jag i Australien träffade folk som skröt om att deras golv var av baltic pine, svensk furu från talet. De areella näringarna är åter i centrum av debatten och nu är det här nyckeln till välstånd och överlevnad på planeten anses ligga. Som om den någonsin legat någon annanstans. Vi måste minska våra utsläpp av växthusgaser med 90 procent och det är bråttom. Lyckas vi inte med detta före år 2050 når den globala uppvärmningen den nivå där den blir självförstärkande och irreparabel. Jag ser på min son och inser med smärta att hans liv inte kommer att bli lika >>> ARKITEKTEN augusti

5 bekvämt som mitt, hur det än går. Det är dags för omställning. För elproduktion är vatten och vind de självklara alternativen, det kommer att dröja länge innan solcellerna blir lönsamma på våra breddgrader. Men för värme och drivmedel har vi solenergi i mängd: Skogen. På drivmedelssidan är det etanol som gäller just nu. Det producerades kubikmeter etanol i Sveriges två anläggningar förra året och ytterligare kubikmeter importerades från Brasilien. Ytterligare ett tiotal anläggningar planeras och de kommer att behöva svenska råvaror. Det går undan, men är det lösningen? I Sverige kommer huvuddelen av etanolen troligen att komma från cellulosa, alltså från skogen. Den konkurrerar då om resurserna med etablerade industrier som sågverk, pellets- och massaindustrin. Redan nu varnar dessa för en bristsituation. Den globala etanolproduktionen kommer också att konkurrera med livsmedelsbranschen om både mark och råvaror, med högre priser som följd, och med tanke på de arealer som behövs kan detta komma att bli ett allvarligt problem. Soppan blir billig men brödet dyrt och man kan fråga sig om det verkligen är schysst att tredje världen ska göra etanol av sin mat så att vi kan puttra ut till köpcentret för att köpa vår? Ämnet är brännhett. I USA är det inte jordbruksverkets eller energimyndighetens motsvarigheter som handhar etanolfrågan, det är NSA, National Security Agency. Att säkra drivmedel till den amerikanska krigsmakten är topprioriterat och Bush har nyligen slutit ett avtal med socialisten Lula i Brasilien om enorma leveranser av etanol. Så stora att man varnar för livsmedelsbrist. För importerat etanol finns stora problem, dels av social art, då den billiga sockerrörsetanolen kommer från plantager med milt uttryckt tvivelaktig personalpolicy, men också av miljömässig. Sockerrörsodlingen tränger nämligen undan betesdjur som flyttas längre in i landet, till regnskogsområdena. Är det drivmedel man är ute efter i biomassan kan metanol vara ett bättre alternativ, eftersom värmeförlusterna är betydligt mindre här. Metanol är också cirka 40 procent billigare att tillverka än etanol, cirka fyra kronor för motsvarande en liter bensin, och betydligt yteffektivare. För att framställa metanol förgasas virket. Man får en ren aska som går att återföra till marken, vilket minskar behovet av konstgödning radikalt. Det är betydelsefullt, eftersom det finns stora frågetecken kring hur energi- och koldioxidbalansen för ett intensivt energijordbruk egentligen ser ut. Konstgödsel och minskat organiskt material i markerna kan faktiskt leda till ökade istället för minskade utsläpp, enligt kritikerna. Men trots att metanolen är en effektivare metod för att utvinna drivmedel från skogen, skulle vi behöva ta 15 miljoner hektar, det vill säga cirka 65 procent av all produktiv skogsmark i landet, i anspråk för att täcka det inhemska behovet. Det blir inte mycket över för trollen att gömma sig i då. Gör vi den däremot av energiskog behöver vi enligt miljökämpen Björn Gillberg bara tre miljoner hektar sterila trädåkrar. Energiskog, salix, är på många sätt det mest intressanta alternativet, energimässigt och för oss arkitekter. Här ges nämligen mycket konkreta och tydliga möjligheter att attackera problemet genom design. Salix är den absolut mest yteffektiva energigröda man kan odla, och den med bäst energibalans. Medan exempelvis raps ger tillbaka ungefär sex gånger den energiinsats odlingen kräver, ger salix 27. Odlingen anläggs för ARKITEKTEN augusti 2007

6 år och skördas var fjärde. Den ger en fyra till sex meter hög grönskande vägg och kan användas rumsskapande, som barriär mot störande verksamheter och som slutsteg i vattenrening. Den kan jäsas till etanol, förgasas till metanol, brännas för el och värme, flisas och så vidare. Den har från energisynpunkt samma egenskaper som prima granvirke, men är betydligt lättare och trevligare att hantera stadsnära. Man kan med rätta framhålla skyddet av artrikedomen i det svenska skogs och jordbrukslandskapet som ett argument mot denna utveckling, och visst är det en tragedi att ersätta dessa med plantage. Med krympande naturliga biotoper krävs en ökad medvetenhet kring biodiversitet och biologi i planeringen. I nästa nummer får naturvårdare komma till tals om hur detta kan lösas praktiskt, om en yteffektiv biologi är möjlig och om energiplantager och vattenkraft går att kombinera med biologisk mångfald. Jag önskar att även min son ska kunna vandra i skogen med sina barn och ana ett troll mellan björkarna. När vi diskuterar de här frågorna rör vi oss på en fundamental nivå. Anläggningar för energi och livsmedelsdistribution är militära skyddsobjekt, de är de sista bastionerna i ett fungerande civilsamhälle. Det är allvar, på det där fårat humorlösa riketssäkerhetssättet. Alternativen är många, och utvecklingen har äntligen tagit fart. Det anstår oss i den gamla världen att gå före i arbetet för hållbarhet, och i Sverige har vi privilegiet att kunna göra det av egna resurser. Men vi lever i en tid som är livrädd för stora tankesystem, som på sin höjd kommenterar sakernas tillstånd, men som aldrig vågar formulera sammanhängande beskrivningar eller strategier. Det finns en sundhet i detta, en medvetenhet om världens komplexitet och om de erratiska förlopp som formar vår föränderliga framtid. Men det handikappar samtidigt debatten och gör oss till offer för en oregerlig utveckling. Nu står vi inför en storskalig och radikal förändring av det globala samhället, en förändring vi alla ser komma och som prognostiserats och beskrivits i decennier. Det är en förändring lika omvälvande som industrialiseringen och lika ohejdbar. Den exponentiella tillväxten i produktion, resursförbrukning och befolkning närmar sig en topp inom 30 år. Därefter är det fritt fall. Så har vi ju klimatbesvären ovan på det. Det är lika nödvändigt idag som för hundra år sedan att forma en sammanhängande ideologi, kanske spretig, kanske månghövdad, men med en gemensam huvudfåra. Som modernisterna en gång behöver vi omdefiniera kulturen och tekniken från grunden, vi behöver betrakta människan som biologisk och social varelse avskalad historiens pålagringar, och därifrån forma den nya världen. Den ideologin skapas inte i slutna sällskap eller av auktoriteter, den skapas i debatt och nätverk, i fritt utbyte av information och perspektiv. Men den behöver sina manifest, tankesystem att ta spjärn mot, att utveckla och förkasta, och den behöver sina exempel. Människan behöver symboler, platser, rum för att manifestera de gemensamma kulturella yttringar som definierar henne, som tyst sätter spelreglerna för samhällslivet. Därför är arkitekten lika gammal som civilisationen. Vi bygger rum med mening, rum som strukturerar eller utmanar tanken, som skapar eller river hierarkier. Därför behövs arkitekternas medverkan när vi formar framtiden. Tror jag. n ARKITEKTEN augusti 2007

7 Planera ur grodperspektiv Vägen till framtiden. Andra delen. Text och illustrationer: Anders Kyrkander Vägen bort från oljeberoendet innebär en förändring i paritet med den industriella revolutionen, men den måste genomföras på betydlig kortare tid. Denna artikelserie är ett försök att navigera i de rumsliga aspekterna av de ödesfrågor vi måste hantera de kommande decennierna. Tekniken är viktig, men energi- och klimatkrisen är inte i första hand ett tekniskt utan ett humanistiskt problem. Det handlar om vår natursyn, vår ekonomi och vår jakt på lyckan. Serien försöker teckna en energins kulturgeografi, en bred bild av de problem och möjligheter vi står inför. Och en sak är säker: om vi vill att allt ska förbli som det varit måste vi förändra allt. Människan är en art i konkurrens om resurserna med andra. Den tillgängliga energin i systemet sätter gränserna för hur mycket populationen kan växa, för människan som för alla andra biologiska varelser, med skillnaden att medan andra organismer anpassar sig, utvidgar vi livsutrymmet med teknikens hjälp. Vi är generalister, fysiskt outvecklade, ospecialiserade, men av vetenskapen försedda med de överlägsna klor och tänder som gör oss till top-dogs i biosfären. Numera är i princip hela jorden att betrakta som habitat för människan. Vi disponerar och renoverar kontinenter och skruvar upp klimatet, men tidigare klimatförändringar har åstadkommits av betydligt lägre organismer än vi. Själva förutsättningarna för de livsformer som idag bebor jorden skapades av plankton och alger som i generation efter generation band svavel och kol i sina kroppar för att slutligen föra med sig detta i graven på havets botten. Så har livet utvecklats tillsammans med klimatet och anpassats till de behagliga temperaturer och vindar vi känner. Det finns en kraft i tiden och i livet som föder ödmjukhet. Varje år konsumerar vi 400 års besparingar av kemiskt bunden solenergi. Vi processar och bränner den och använder den att transportera runt våra kroppar och ägodelar. Idag ser vi slutet på denna energikälla, och förstår samtidigt hur vi med rekordfart omintetgjort årmiljoners klimatförbättrande åtgärder. Vi börjar inse att historiens energilager bör få vila, och att vi hädanefter är hänvisade till en ekonomi med inkomster och utgifter i balans. I och med klimatförändringarna utsätts jordens biologiska system för stress, och i vår strävan att få bukt med problemen ökar dessutom vårt behov av energiuttag ur dessa. Redan idag lever många arter på övertid, de områden de bebor är snarare refugier, naturens flyktingläger, än fungerande habitat. De är inte stora nog att kunna hysa en livskraftig population och det finns mycket litet utrymme för störningar. Även då antalet individer är tillräckligt stort är landskapet så fragmenterat uppsplittrat av vägar, granplanteringar, eller kraftverksdammar att de inte kan nå varandra, eller lämpliga platser för övervintring eller fortplantning. Individer som ger sig av när livsrummet fyllts finner inga nya lokaler, de fortplantar sig inte, och det finns därför små chanser till spridning. Frågan är hur vi skall kunna samsas i landskapet, om det är möjligt att yteffektivisera ekologin samtidigt med markanvändningen? 56 ARKITEKTEN september 2007

8 Man måste se världen ur ett grodperspektiv, säger Mattias Sterner, biolog vid Länsstyrelsen i Dalarna. Det är inkrökt så klart, alla ser vi vårat lilla fält som kärnan i tillvaron, men när vi pratar landskap och planering ligger det något i det. Groddjuren är ganska bra mått på hur ett landskap fungerar: det som är bra för grodan är bra för många andra. Idag skiljs grodornas övervintringslokaler från dammarna där de spelar av hårt trafikerade vägar, sura granplantager och stora monokulturer. Däckbullret dränker lövgrodans parningsrop, där den sjunger på sjöns botten, lantbrukets tunga maskiner och djupa plogskär krossar den där den grävt ner sig för vintervila. Dikning av åkrarna leder upp rovfisk i dammarna och markägarna sätter ut kräftor som betar ner vegetationen och dödar ynglen. Groddjurens hud är närmast att likna vid en yttre lunga som gör att de kan stanna i timmar under vattnet, men också att de drabbas hårt av miljögifter. Grodperspektivet var inte så uppmuntrande vid närmare påseende. Över hela jorden minskar amfibierna, berättar Mattias Sterner. Men det finns positiva undantag. I Skåne har ett intensivt arbete för löv- och klockgroda lett till att båda arterna nu mera etablerat starka populationer. Lövgrodan har till och med avförts från rödlistan, och detta under en tid av stark expansion i regionen. Även om groddjuren skiljer sig åt kan man urskilja några faktorer som avgör hur de klarar sig i ett landskap. De behöver vatten med bred översvämningszon som snabbt blir varm på våren så att leken kan komma igång, men med en djupzon som inte torkar ut ens under de torraste somrar, eller bottenfryser under vintern. De måste också kunna förflytta sig mellan dammarna. I Skåne har pärlband av dammar som förbinder de större populationerna gjort underverk, och lövskogsridåer och öppna diken har bevarats som spridningskorridorer. Ute i odlingslandskapet är det mesta av detta en fråga för markägare och naturvårdare, men vid exploatering av hela områden, och i stadens utkant, blir det också en arkitektfråga. Det kan handla om skydd av småvatten och lövträdsbestånd, eller om att anlägga grodtunnlar under vägarna. Den svenske shejken När hästen var energibäraren kom plogen åt överallt på de små åkerlapparna, gick helt nära stenmuren, rundade märgelgraven och jättekastet. Djuren betade skogen, formade det vi lärt känna som kulturlandskap. I den mosaik som blev resultatet uppstod en stor mängd bryn, mikroklimat, en stor variation av träd i olika åldrar. Det fanns kärr, nedslitna beteslandskap, alléer, stenmurar, äng och skog om vartannat. Det var ett landskap där många arter kunde röra sig, där avstånden mellan skydd, föda och andra individer passade smådjurens skala. Sedan traktorn och konstgödslet revolutionerade lantbruket har mänskligheten sexdubblats. Upptäckten att man kunde binda luftens kväve med hjälp av olja och framställa konstgödsel gjorde att marken kunde försörja fler. Maskinerna blev större och åkrarna likaså när odlingshinder som stenmurar och solitärträd togs bort, markerna dikades och landskapet omformades för att passa redskapens svängradier. Jordbruket industrialiserades och landsbygden avfolkades. För att skynda på urbaniseringen och öka >>> ARKITEKTEN september

9 Det går att planera naturen, och vad man skulle kunna kalla en biologisk effektivisering är nödvändig för att kunna behålla artrikedomen när mönstren i landskapet blir allt mer extrema. Nu får man vara lite försiktig när man säger sånt här till en arkitekt. Risken är stor att han springer iväg och får en vision. Ulla Mörtberg, landskapsekolog lönsamheten för Sveriges genom tiderna viktigaste industri, skogsnäringen, utgick bidrag för granplantering på mark med lägre produktionskapacitet. Avställningsoch trädesbidrag följde. Vi hade plötsligt ett överflöd av mark, och kulturlandskapet förföll. Världen är på många sätt en annan, bättre plats och det är oljan som har gjort den så. Men oljeeran var ett passa-på-erbjudande från Gaia, ett SMS-lån med framtiden som säkerhet. Så vi sneglar mot mulens marker, mot skog och äng för hjälp. Bioenergi, Det Gröna Guldet, ska ta oss igenom krisen och in i det uthålliga samhället. Det är många som vill se bonden som svensk oljeshejk, en grönare, vänligare leverantör, oberoende av OPEC och storpolitiken. Man vill uppgradera modernäringen till att åter vara samhällets bas, återupprätta jordbrukssamhället mitt under brinnande globalisering. LRF och Skogsägarna vill så gärna hjälpa till att ställa om Sverige. Idag ligger tolv procent av Sveriges åkermark i träda. Det är sämre jordar, ofta tidigare betesmark. Om denna och de sex procent av åkern som idag producerar för export istället togs i bruk för energiproduktion skulle det ge ungefär 14 Twh. Det är att jämföra med de cirka 240 Twh fossil energi som ska ersättas, eller de 110 Twh bioenergi som används idag. Det innebär att den övriga produktionsökningen skulle behöva ske i skogen, och skogsnäringen tror att en fördubblad produktion är möjlig på sikt. Vi snackar genmodifiering, ökad gödsling och hårdare drivna plantager. Vi snackar inte tretåig hackspett, skägglav eller läderbagge. Och vi har ändå inte löst problemet. Revolutionen, steg 1 Det verkar uppenbart att det krävs mer än att byta drivmedel för att klara situationen. Teknikutvecklingen måste ta fart och vi verkar inte komma undan ganska stora förändringar i livsstil och samhällsbyggnad. Men det där ligger i framtiden. Nu behöver vi ett etappmål. Stefan Edman var generalsekreterare i Kommissionen mot oljeberoende som under förra mandatperioden lade upp strategin för att göra Sverige oberoende, men inte oljefritt, till år Man lyckades visa att en halvering av oljekonsumtionen under denna tid är genomförbar med befintlig teknik, utan att äventyra Sveriges konkurrenskraft. På bioenergisidan innebär det att vi måste öka produktionen med 15 till 20 procent, förutsatt att bilarna också blir 25 procent snålare, menar Stefan. Den ökningen är möjlig att göra med naturhänsyn, men det kräver en hel del arbete. I oljekommissionens rapport På väg mot ett oljefritt Sverige visas på viktiga strategier för hur detta ska gå till. Den första handlar om planering av landskapet för att se till att intensivodling sker på rätt ställen och att biodiversiteten utvecklas på andra. Det är en lätt omtolkning av miljömålet om levande skogar, där man istället för att kräva levande skogar överallt accepterar ökande skillnader, så länge summan är konstant. Den andra strategin handlar om att de övriga areella näringarna måste förmås att visa en ökad naturhänsyn, även om det medför en lägre produktion. De två sista tar upp olika aspekter på att utveckla nya odlingssystem som lättare låter sig kombineras med naturhänsyn och landskapsbild än de granåkrar och energiskogsfält vi ser idag. Men för att bli ett helt fossilfritt samhälle räcker inte marken till utan att förbrukningen också minskar, fortsätter Stefan Edman. Sverige har idag Europas törstigaste bilpark, och det håller inte. Den dimensionerande resursen i bioenergisystemet är odlingsbar mark, och effektiv teknik är ett sätt att hushålla med den. Vad vi behöver satsa på nu är elproduktion genom förgasning av träfiber, det absolut effektivaste sättet att ta vara på bioenergin, med en verkningsgrad på nittio procent. Men det förutsätter förstås att plug-in-hybriderna blir marknadsfärdiga om det ska innebära en större förändring. Det är inte bara skogen som påverkas av energirevolutionen. Trycket ökar också på jordbruksmarken, särskilt runt våra städer, och det är inte helt långsökt att tänka sig att statens och energibolagens intresse för våra oreglerade vattendrag ökar med stigande elpriser. Planeringen behöver alltså utsträckas till hela landskapet och ju intensivare vi utnyttjar dess resurser desto mera planering för biologisk effektivitet måste vi göra. Ska vi kunna leva sida vid sida med arter som utter, ekoxe, flodpärlmussla och klockgroda måste vi ge dem plats. Vid vattnet är livet som rikast En liter klart kallt vatten i en svensk fjällbäck kan generera ungefär en watt-timme el på sin väg mot havet. Om denna säljs på den europeiska energibörsen ger det en besparing på ungefär 0,7 g koldioxid, när den ersätter Europas skitiga kolkraftverk som elleverantörer. Lägesenergin i vattenmagasinen är den enda storskaliga metod för energilagring vi lärt oss hantera och alltså den möjlighet vi har att utjämna vindens och solens relativa opålitlighet som elleverantörer i ett förnyelsebart energisystem. Sverige har kvar fyra oreglerade älvar. Vad väntar vi på? Det finns en tendens att betrakta oexploaterade vatten som improduktiva, som att de är en outnyttjad resurs, närmast ett slöseri, säger Stefan Lundberg, biolog vid Naturhistoriska riksmuseet. Tvärtom är de rikedomsskapande, men de låter sig inte värderas lika enkelt som energin. Älvarnas lekområden producerar exempelvis hundratals ton lax varje år, fisk som sedan sprids över haven och kommer människan till del. 58 ARKITEKTEN september 2007

10 Innan utbyggnaden försåg Lule älv landets kuster med åtminstone 285 ton lax årligen. De bestånden är borta. Vi måste räkna med dessa ekologiska tjänster, fortsätter Stefan Lundberg, och förstå att det är av dem vi lever i första hand, att de är basen för alla andra ekonomiska aktiviteter. Ett ur- eller naturvatten är en oerhört produktiv miljö, och de svenska älvarna är unika. På femtiotalet fanns ungefär småkraftverk i Sverige. När utbyggnaden av älvar och distributionsnät var färdigutvecklat försvann behovet av dessa lokala energileverantörer och idag återstår ungefär tusen. Kanske att det är dags för en renässans? I stormen Gudruns spår har intresset för lokal energiförsörjning vaknat, och många bäckar små Tyvärr ser jag inte att vattenkraften kan hjälpa oss ur energidilemmat, säger Stefan Lundberg. Småkraftverken utgör över 60 procent av antalet vattenkraftverk i Sverige, men bidrar med ungefär tre procent av den energi vi får från vatten. Skadan de orsakar är däremot enorm. Om man ser till vad man får ut vid en exploatering av mindre vattendrag, är det helt enkelt inte värt det. Den produktionsökning man kan hoppas på ligger i stället i effektivisering av befintliga kraftverk. De senaste 10 åren har energin från vattenkraften ökat med hela 20 Twh huvudsakligen genom ökad reglering av vattenflödet. Jämför det med att alla dessa 4000 minikraftverk maximalt skulle kunna ge 1 Twh per år tillsammans. Det är det inte värt för något som krossar ekosystem, förstör den biologiska mångfalden och saboterar turistnäringen. Operationen lyckades men patienten dog, som man säger. Staden Världen blir allt mer extrem, menar Ulla Mörtberg, forskare i landskapsekologi på KTH. Skillnaden mellan centrum och periferi ökar, och relationen polariseras. I de framtidsscenarier som målas upp för Stockholm ingår exempelvis att staden ska växa med hushåll på tre decennier. Samtidigt har vi hela städer som hamnat i periferin, så kallade perforated cities, där byggnader rivs för att jaga ut spökstadskänslan. Den andra polen är den allt glesare landsbygden, vars betydelse för samhällsekonomin ökar när vind, vatten och biobränsle ska driva landet. I lågenergisamhället får avståndet till råvaran en betydelse vi inte behövt räkna med på decennier. Effektiviteten i energijordbruket hänger inte bara på hur mycket som kan produceras per areal, utan även på vad som händer med råvarorna efteråt, säger Stefan Edman, generalsekreterare för Kommissionen mot oljeberoende. Bioraffinaderierna, där virket förgasas för el eller drivmedelsframställning, behöver ligga nära städer och industrier för att få avsättning för de värmeförluster processerna innebär. De behöver också ligga nära en bra hamn om de inte ska vara hänvisade till bara den svenska marknaden. Att sen odlingen av energigrödor bör ske i en femmilsradie från raffinaderiet för att produktionen ska bli riktigt effektiv gör att det känns skönt att Öppna landskap aldrig blev nationalsång. Det lär bli rätt tjockt. Men enligt Ulla Mörtberg finns det sätt att tackla problemen. Det går att planera naturen, och vad man skulle kunna kalla en biologisk effektivisering är nödvändig för att kunna behålla artrikedomen när mönstren i landskapet blir allt mer extrema. Nu får man vara lite försiktig när man säger sånt här till en arkitekt. Risken är stor att han springer iväg och får en vision, säger Ulla, vis av att ha undervisat på KTH Arkitektur. Det är viktigt att funktion inte byts ut mot koncept och att idéerna inte dras ut in absurdum, men i princip går det att kombinera en förtätning av staden och ett intensivt skogsbruk med biologisk mångfald. Holland, med lång erfarenhet av akut markbrist, är ett föregångsland inom planering för biodiversitet. Här finns landskapsekologiska konsultföretag som anlitas av arkitekter och planerare inför såväl större som mindre projekt. Metoden man använder kallas Pattern, Process and Design, och går i korthet ut på att man betraktar landskapet utifrån de biologiska processer det ska rymma, och anpassar sin design efter det. I den svenska motsvarighet Ulla Mörtberg arbetar med har hon tillsammans med artexpertis tagit fram en uppsättning ekologiska profiler. Det är en uppdelning av arter på funktionella grupper med likartade krav och egenskaper, som sedan används som parametrar i ett GIS, geografiskt informationssystem. Alla ytor i kartan ges egenskaper, dels avseende naturtyp, dels vilken friktion de utövar för arter som rör sig över dem. Friktion är här ungefär liktydigt med hur många som antas klara resan. Utifrån detta kan man sedan göra prognoser för hur väl ett planförslag står sig landskapsekologiskt. Vi har fått planerarnas öra här i Stockholm, och jag upplever att även arkitekterna är intresserade, medan biologerna är lite känsligare. Arkitekter har inget tålamod med vetenskaplighet, de vill börja modellera direkt, medan biologerna kräver mycket exakta definitioner och bevisade orsakssamband. Men de argaste kritikerna är forskningens bästa vänner, eftersom de hjälper till att finslipa arbetet. Bland de konkreta arbeten landskapsekologerna genomfört finns en studie av just Stockholms framtida expansion. Man har arbetat efter tre scenarier: Förtätning, diffus expansion (sprawl) och infra (etablering och förtätning längs kollektivtrafiklederna in till staden). Resultatet visade att den täta staden var överlägsen då den gav absolut minst >>> ARKITEKTEN september

11 Vi behöver tvärsektoriella bryggor för kunskapsutbyte och diskussion. Fler expertkompetenser måste in i samhällsbyggandet, och vi måste finna sätt att kommunicera, att mötas i landskapet. Det är viktigt att ni arkitekter och ingenjörer följer med och tar till er ny kunskap, och att ni berikar era nätverk med naturvetenskapligt och kulturhistoriskt kunniga människor. Stefan Lundberg, biolog förluster i habitat, men att det djurliv som finns kvar i staden skulle minska drastiskt. Den diffusa utbyggnaden var som väntat sämst, men överraskande nog var scenariot infra bara obetydligt bättre. Orsaken är att kollektivtrafiknoderna ofta ligger vid stora sammanhängande naturområden, som skulle ta mycket stryk, och att den ökade trafiken skulle splittra upp landskapet mellan lederna ännu mer. Men jag tror att infra skulle kunna bli lika gynnsamt som förtätningsscenariot, om det modifierades för mångfald, och det är viktigt att ge naturen plats i staden, säger Ulla Mörtberg. Men varför ska vi ha natur i staden? Förtätning anses allmänt vara det energieffektivaste sättet att organisera en stad. Det talas mycket om svenskens kärlek till naturen, att den är en del i vår nationalkaraktär. Men är det så? Har vi inte snarare en längtan efter det urbana? En biolog jag talade med tyckte att när hon försökte tala biologisk mångfald med vanligt folk kände hon sig som en eskimå som försökte snacka snö med en skåning. Naturen är bara en odefinierad grönsallad för de flesta, och ber du någon namnge tre svampar är chansen stor att de blir shitaki, kantarell och magic mushroom. Så varför ska vi ha stadsnära natur, och framför allt: varför ska vi ha diversitet i staden, när djurvärlden för de flesta ändå inte är urskiljbar bortom fågel, fisk och mittemellan? Varför ska djuren behöva trängas med människan? Även om staden är glesbygd för de flesta arter utom människan, så finns det för vissa en större potential här än i produktionsmarkerna. I staden vårdar man exempelvis sina gamla träd. Eken har närmare arter insekter, svampar och lavar knuten till sig, men det är först efter 100 till 300 år som den blir riktigt värdefull, när nedbrytningen börjat i delar av stammen och dess håligheter fyllts med fuktig, frodig mulm. Ute i markerna har den fällts långt innan dess. Samma problematik är närvarande i både stad och land, även om arterna och landskapen är olika. Men naturens närvaro i staden har ytterligare en dimension, enligt Ulla Mörtberg. Det är en fråga om att identifiera och solidarisera sig med naturen, att uppleva den som något värt att skydda. Det finns ett närhetskrav i solidaritet, den kräver en ömsesidighet och känslomässiga band; hur ska man kunna se sin plats i naturen om man bara har sporadisk och ytlig kontakt med den? Det är helt enkelt viktigt att naturen är närvarande där människor rör sig i sin vardag. Mer vetenskap i planeringen Ett nytt samhälle, det fossilfria samhället, förutsätter att vi bryter med gamla mönster. Idag är såväl forskarvärlden som myndigheter hårt sektorsindelade. Den som forskar på biobränslen har en effektiv produktion i sikte medan naturvårdaren arbetar bevarande utan kontakt med industrin. Jord- och skogsbruk styrs av helt olika regler och styrmedel och det har gått troll i juridiken och politiken kring såväl vatten som kärnkraft. Det sistnämnda leder exempelvis till att två tredjedelar av kärnkraftenergin idag släpps ut som kylvatten medan städerna i närheten bygger ut sin fjärrvärme, och att dammar som inte fyllt någon funktion på decennier måste skötas och underhållas eftersom rättegångskostnaderna för att ta bort dem skulle bli enorma. Vi behöver tvärsektoriella bryggor för kunskapsutbyte och diskussion, säger Stefan Lundberg när jag frågar om hans vision för det hållbara samhället. Fler expertkompetenser måste in i samhällsbyggandet, och vi måste finna sätt att kommunicera, att mötas i landskapet. Det är viktigt att ni arkitekter och ingenjörer följer med och tar till er ny kunskap, och att ni berikar era nätverk med naturvetenskapligt och kulturhistoriskt kunniga människor. Även Ulla Mörtberg hoppas på ett tätare samarbete. Vad jag arbetar på just nu är en modell som ska kunna dockas till den vanliga planprocessen. Om ett landskap ska vara hållbart krävs det att dess struktur stödjer de processer som krävs för att det ska kunna leverera ekosystemtjänster i framtiden. Då måste de här frågorna in tidigt i planeringen. Men jag tror också att helt nya yrken måste tillkomma. Det är inte önskvärt att arkitekter och stadsplanerare själva sitter och modellerar landskap. Analysen behöver göras av biologer med ingenjörskompetens eller liknande. Landskapsekologisk analys innebär att ekologiska nätverk identifieras. De består av kärnområden med höga naturvärden som är sammanlänkade av spridningszoner. Det kräver kunskap på artnivå, och en förståelse för ekologiska system man inte kan begära av arkitekter. Mattias Sterners kritik är hårdare. Jag tror att ni humanister och tekniker behöver ha en ökad förståelse för vetenskaplig metod, där varje steg i analysen är öppen och kan kritiseras, och eventuella felkällor och missar definieras och rättas till. Då kan arbetet diskuteras på rationell grund och man riskerar inte hamna i subjektiva diskussioner i onödan. Han förkastar inte helt skissmetodens intuitiva fördelar, där en plötslig ingivelse kan ge svar på komplicerade frågor. Men och det är ett stort men det gäller att veta när man övergår från hårda data till intuition för att resultatet ska gå att utvärdera. Tips till praktikern Hur kan vi då i vårt vardagliga arbete, i de små beslut framför skärmen som vår vardag består i, verka för mångfald? 60 ARKITEKTEN september 2007

12 Ulla Mörtberg tittar ut genom fönstret, mot KTHs vackra ekar. Träden här utanför står inom räckhåll för Djurgårdens rikmulm-ekar. De har kanske något sekel kvar tills de blir riktigt värdefulla, men då kan gammelekklokryparen och andra finsmakare sprida sig inåt staden. Kanske kan vi knyta ihop dem med Humlegården om ytterligare något sekel, om vi planerar för det nu. Smaka på ordet: Mulm. Det är det substrat av svampmycel och död ved som samlas i ekarnas håligheter och som utgör livsmiljö för känsliga rödlistade svampar och insekter. Ekens gäster flyttar in och ut allt eftersom nedbrytningen fortskrider, men rikedomen ökar med åldern. Naturhänsynen är oberoende av skalan du arbetar i, samma sak gäller på landskapsnivå som på fastighetsnivå, i Sundbybergs hårda stenstad som i Dalslands skogar. Det handlar om att se till platsens egenskaper, en ekologisk fenomenologi. Finns exempelvis gamla ädellövträd på tomten bör dessa absolut bevaras, men om man kommer till gammal industrimark eller åker kan man istället tillföra något till det ekologiska nätverket, en våtmark, en torräng eller vad som nu är relevant på platsen. Det handlar inte om ett pussel av grönområden, utan om funktionella samband som kopplar exempelvis ädellöv till ädellöv, eller våtmark till våtmark. Strandskyddet är oerhört viktigt, säger Stefan Lundberg. Det är den mest produktiva zonen för såväl land- som vattenlevande organismer, och vattendragen utgör också naturliga korridorer för vilt. Vid vattnet är livet som rikast. För några år sedan fick Stockholm besök av en ung varg som en tidig försommarmorgon tog sig tvärs igenom hela staden, berättar han vidare. Den kom söderifrån, från Södertörnslandet, och valde strändernas grönska för sin väg genom staden; Sickla, Skanstull, Tantolunden, Södermälarstrand. Bara i den hårda stenstaden vid Hornstull fick den problem, men hittade snart via Västerbron Rålambshovsparken och försvann så småningom välbehållen, och troligen oändligt lättad, i skogarna runt Sigtuna. Människan har haft förmågan att överbrygga den ena förväntade kollapsen efter den andra, vi har kultiverat och omformat biosfären efter våra behov och ökat habitatets bärkraft gång på gång, genom teknologier, kultur och samarbete. Varje kris har fött en ny teknik, och varje teknik har gett oss en ny guldålder. Vi har suttit nöjt på toppen av skapelsen och frågat ut i världsrymden om människan verkligen kan vara ensam i universum. Till slut tog vi oss ut dit för att se efter, men det var inte vad vi fann där som förändrade världen, det var vad vi fann här hemma; att vi fick se vår sköra planet utifrån. Vi är inte ensamma. I varje fall inte på jorden. Vi är en bland många, konkurrerande om samma begränsade habitat som andra arter. Det finns de som hävdar att vetet är den stora evolutionära vinnaren, eftersom den låter en annan art förädla, sprida och skydda dess avkomma långt bortom vad den själv skulle mäkta med. Det finns forskning som visar att schimpanserna evolutionärt sett är högre utvecklade än vi, att människan står betydligt närmare vår gemensamma anfader. Det finns också de som hävdar att människan är en ohyra, ett sjukdomstillstånd hos Gaia, och som liknar vår exponentiella tillväxt med den hos cancer. Vad vi hur som helst kan konstatera är att vi alla lever i ett ömsesidigt beroende i samma system, och att resurstillgångarna i detta system minskar, att artrikedomens kurvor stupar brant Grönstrukturen längs vattnet kan löpa långa sträckor och ger möjlighet till migration och genetiskt utbyte mellan populationer. n nedåt och att Gaia har fått feber. Människan som art har grovt överskridit sin bärkapacitet, det största antal individer ett livsrum kan rymma långsiktigt, och vi ser skräckslaget att vi närmar oss en global kollaps. Men det som lett till vår dominans på planeten är just vår förmåga att föreställa oss framtiden och agera för att framkalla önskvärda utfall. Vi är inte, som resten av organismerna på klotet, hänvisade till att anpassa oss. Vi kan skapa vår framtid. Där andra djurarter blint expanderar tills epidemier och födobrist grymt löser problemet, kan vi förutse utvecklingen och organisera oss för att ändra den. Det är förtröstansfullt. Men för det behövs det sann globalism, en solidaritet bortom nationsgränser, kultur- och till och med arttillhörighet. Att vara i toppen av näringskedjan är att vara beroende, och det som dödar dem där nere dödar så småningom även oss. Vår omställning från oljeberoende till kretsloppssamhälle måste ske genomtänkt, inte som en flykt i panik. När vi nu i Sverige vänder oss till skog och vatten för lösningar, när vi effektiviserar markutnyttjandet måste vi vara medvetna om att vi samsas med andra där. Vi bör lära oss att betrakta varje hotad art som en kanariefågel i kolgruvan, som ett viskat memento mori. Vi bör förstå att vitryggig hackspetts sista trumvirvel i den svenska skogen lyder: Warte nur, balde / ruhest Du auch (Vänta bara, snart vilar ock du). n ARKITEKTEN september

13 Soppatorsk Vägen till framtiden. Tredje och sista delen. Text och illustrationer: Anders Kyrkander Vägen bort från oljeberoendet innebär en förändring i paritet med den industriella revolutionen, men den måste genomföras på betydlig kortare tid. Denna artikelserie är ett försök att navigera i de rumsliga aspekterna av de ödesfrågor vi måste hantera de kommande decennierna. Tekniken är viktig, men energi- och klimatkrisen är inte i första hand ett tekniskt utan ett humanistiskt problem. Det handlar om vår natursyn, vår ekonomi och vår jakt på lyckan. Serien försöker teckna en energins kulturgeografi, en bred bild av de problem och möjligheter vi står inför. Och en sak är säker: om vi vill att allt ska förbli som det varit måste vi förändra allt. Den billiga energin har gett människan en mobilitet som förändrat henne och hennes samhällen i grunden. Den oljebaserade blandning av teknik och kultur som uppstått har gett oss en annan relation till geografin, och till varandra. Nu rubbas denna världs grundvalar: vi kan inte, får inte, hålla kvar vid fossil energi. Vi måste vidare. När resurserna minskar måste tekniken förändras, och därmed också den sociotekniska soppa vi kallar samhället. Hur får vi en stad som går att leva i, efter revolutionen? Vattenvägen Skönt trött i kroppen efter en lång etapp i kanot glider vi fram på ån. Alträden längs stranden speglar sig i vattenytan och himlen är ännu blå ovanför trädens kronor. Så öppnar sig skogen, en vägbro, en badplats, ett dämme. Bärsträcka. Vi studerar kartan. På ena sidan ån syns texten Fornborg, på den andra markeras grunden till en gammal kvarn, och rakt fram en betongmur från 30-talets småskaliga vattenkraft. En bra bild av historien. Under järnålder utgjorde platsen ett vadställe, där långväga resande på ån mötte en lokal marknad. I dess mitt gick troligen en pålmur för att tvinga båtar så nära land att pilar och spjut kunde nå dem. Ingen skulle smita förbi obeskattad. Läget vid den energisnåla vattenvägen gav makt, och borgen var en regional handelsnod. Vi släpar upp kanoten och jag stegar stelt omkring i kvarnruinen en stund och tänker mig hur det såg ut här på och 1700-talen när den tidiga industrin, kvarnen och sågen, utnyttjade vadställets fallhöjd. Kanske flottades timret hit, och säd fraktades hit för den strömmande energin i fallet. Vid vattnet fanns arbetstillfällena, och vattendragen avgjorde var hamnar och städer anlades och växte. Så en dag slog kvarnen igen. Kolet och ångmaskinen hade gjort lokaliseringen av industrier oberoende av vattenkraft och järnvägen ersatte åar och älvar för transport till fjärran marknader. Så blev istället järnvägen den stomme landet byggdes kring. De inbördes avstånden mellan råva- 50 ARKITEKTEN oktober 2007

14 ra, tillverkare och marknad, oberoende av geografin i övrigt avgjorde lokaliseringsbeslut, för energin kunde man frakta dit den behövdes. Så när ån dämdes för den småskaliga vattenkraften på 1930-talet och stängde vägen för både folk och fä, var det ingen, som saknade den. Elektricitetens tidevarv var här. Men redan några få decennier senare hade regleringen av de stora älvarna gjort även detta till historia. Idag ligger det gamla vadstället öde. Oljan har lagt sitt finmaskiga nät av vägar över landet och den enda konstruktionen som kommit till sedan trettiotalet är en vägbro i betong som likgiltigt svischar förbi fem meter ovan vattenytan. Vi lever numera regionalt snarare än lokalt, och nätverkens noder har ersatt geografin som avståndsmätare. Mitt grannskap finns i min mobiltelefon, på MSN och facebook. Platsen är inget, människorna allt. Vi paddlar vidare längs vattenvägen. Teknik och samhälle kluster av framtid När man ser hur intimt teknik, energi och samhälle hänger samman, inser man lätt att oljeerans slut inte kommer att gå solenergin, och han ser embryot till ett obemärkt förbi. Men hur går ett skifte gynnsamt kluster av teknologier i solceller, till? Björn Sandén är docent i Miljösystemanalys vid Chalmers, och forskar om I framtiden kommer man kanske att se vätgas, bränsleceller och plug-in-hybrider. teknisk förändring. fossileran som en brygga till solsamhället. Utvecklingen sker i kluster av teknologier, där det ena gynnar det andra. är den enda energikällan där vi inte har en Förutsatt att vi klarar det så klart. Solen Ångmaskinen och järnvägen gjorde det brist på resurser, jorden träffas dagligen av viktigt att synkronisera händelser över gånger mer solenergi än vi gör av större avstånd, vilket gynnade telegrafen med i form av fossila bränslen. och födde standardiserade klocktider. Kolet gav stål som möjliggjorde skyskrapor, sätt att ta hand om solenergi, eftersom Biobränslen är ett relativt ineffektivt vilket krävde hiss och elektricitet, och växter bara lagrar några promille av solinstrålningen. Om vi jämför med veteetanol framväxten av dessa stora kontorsbyggnader, med stora interna avstånd, gynnade är elektricitet från solceller redan idag telefonen. Radion etablerades som en gånger effektivare per ytenhet, och form av trådlös telegraf för den växande eftersom elen kan användas i elmotorer, koldrivna sjöfarten. Utvecklingen av teknologiska system sker inte i forskningen, än ottomotorn, blir transporter med solel som är ungefär fyra gånger effektivare utan i bruket. De utvecklas tillsammans faktiskt gånger yteffektivare än med samhället och den som säger att vi transporter med veteetanol. Den areal måste vänta på den tekniska utvecklingen som idag används för att odla vete till etanolfabriken i Norrköping skulle faktiskt har inte förstått någonting. Däremot behöver ny teknik gynnas, eftersom regel- kunna försörja hela den svenska bilflottan. och handelssystemen byggts upp för det I framtiden kan huset, bilen och industrin gamla teknologiska paradigmet. ingå i samma nät, där bilen laddas när det Det Björn Sandén ser som hoppet för finns överkapacitet på nätet, medan den framtiden är det direkta utnyttjandet av matar tillbaka vid effekttoppar, precis >>> ARKITEKTEN oktober

15 Som det är nu är Vi i Villa den främsta informationskällan när folk avgör sitt värmesystem för de närmaste trettio åren. Det håller inte. Anders Nylander, arkitekt och energiexpert som husets solceller levererar ut den ström som inte används i hushållet. Jo, det låter ju trevligt, men det är sen. Frågan är vad vi gör nu? säger jag, lite irriterat. Björn tittar förvånat på mig. Det är det som är poängen: Det är inte sen, det är nu utvecklingen sker, säger han. Vi ska använda alla de alternativ som utvecklas. Många av de lösningar vi inför idag kan fungera som bryggteknologier och bidra till systemförändring även om de inom några decennier dör ut för att ge plats åt annat, medan andra kommer att vara viktiga i olika nischer för lång tid framöver, även om de inte kan ersätta kolet och oljan globalt. Det intressanta med solenergin är att den faktiskt kan det. En bra början skulle vara om ni arkitekter förstår att byggnadsintegrerade solceller inte är ecobranding, utan en del i vårt nya energisystem. Solceller hör inte bara framtiden till. Den tyska solcellsmarknaden har exploderat. Globalt har den vuxit med 40 procent om året i tio år. Det som varit avgörande är de inmatningstariffer som ser till att även små producenter får vettigt betalt för den förnyelsebara energi de levererar ut på nätet. Det har gett branschen en stabil hemmamarknad att växa i, och har lett till att många privatpersoner investerar i solceller för den egna villan. Med 15 kvadrat solceller på taket kan man driva sin elbil gratis mil om året med en startkostnad som är lägre än den för att helkakla badrummet, säger Björn Sandén. Man hör ofta att de har för dålig verkningsgrad ännu, men verkningsgraden är inte så viktig, egentligen. De är redan upp till 100 gånger effektivare än skog per ytenehet, och det är mark som är den begränsande resursen i ett förnyelsebart energisystem. Solceller finns i många former, och fler och bättre blir de ju mer de används. De kan utgöra solavskärmning, solskydd i glas, de kan vävas in i gardiner, läggas som tak och fasadmaterial, eller spännas upp som segel. Ett solcellstyg kopplat till ett diodtyg på baksidan kan avskärma lobbyn på dagen och lysa upp den på kvällen. Och det är inte ens en fetisch, det är hållbarhet på allvar. Energiplanering Ok, så utvecklingen sker nu. Samhället uppfinner sig självt och vi jobbar alla på FoU-avdelningen. Så hur kan vi jobba bäst i vårt vardagliga arbete? Hur väljer vi vilka lösningar som ska appliceras var? Ja det är det som är frågan, säger Anders Nylander, arkitekt och energiexpert. Man kan inte ge några generella svar på vad som är den bästa lösningen, utan man måste ner på kvartersnivå för att avgöra vad som passar, systemmässigt. Som det är nu är Vi i Villa den främsta informationskällan när folk avgör sitt värmesystem för de närmaste trettio åren. Det håller inte. Värmepumpar ger exempelvis en irriterande trivial lock-in-effekt. Det låser huset vid elvärme för de närmaste decennierna, och dessutom vid en teknik som är som ineffektivast när effektbehovet är som störst. Det betyder i sin tur att vad man gjort när man bytt från oljepanna till värmepump, som trenden är idag, är att man bytt från oljevärme med 80 procent verkningsgrad till importerad kolkraft med under 30. För att få bukt med det befintliga beståndet behöver vi hitta former för att få fastighetsägarna att byta till systemmässigt rätt alternativ. I täta områden innebär det i allmänhet fjärrvärme, i glesare att en oljepanna byts ut till pellets, och så vidare. Jämfört med tendensen skulle rätt system på rätt plats, till samma eller lägre kostnad och i normal reinvesteringstakt, halvera bruttoenergianvändningen för uppvärmning i Sverige. Vad vi behöver är kommunala energiplanerare som jobbar rådgivande och en styrande regional energiplanering. Ska vi ha bygglovskrav på uppvärmningssystem? Nja, kanske. Tyvärr har ju plan- och bygglagen urholkats av diverse bakslag i regeringsrätten, så jag tror att dessa planerare behöver sitta i knäet på exploateringsavdelningarna, för att kunna skriva in miljö- och energikrav redan i exploateringsavtalen. Men vi kommer långt med bara rekommendationer och information. Sen är det förstås oerhört viktigt att arkitekter och byggherrar försöker se tomtens plats i energisystemet, så att åtminstone inte nyproduktionen blir sämre än den behöver vara. Även Anders ser elmotorn och plug-inhybriden som framtidens drivlina, och tror absolut på sol och vind som stora framtida elleverantörer. Men det är nästa steg. Just nu tror jag vi ska fokusera på det som redan finns tillgängligt, och där är biogasen absolut bäst. Även en hybrid behöver bränsle till sin lilla förbränningsmotor. Etanolframställning lönar sig fortfarande eftersom restprodukterna kan säljas som djurfoder, men så snart den marknaden är mättad kommer expansionen att mattas naturligt. Biogasen däremot kan framställas i stora mängder. De första 10 Twh får vi på köpet när vi löser ett annat problem: läckaget av metan från avfall och avlopps- 52 ARKITEKTEN oktober 2007

16 anläggningar, och ytterligare 7 eller 10 kan vi få ut genom rötning av restprodukter och gödsel. Först därefter behöver vi ta till prima biomassa, och då kan man i de förgasningsanläggningar som byggs upp lika gärna tillverka metan som metanol. Biogasen är redan dubbelt så stor som vindkraften, och börjar så smått synas i statistiken, så nog rör det på sig. En fördel är att den kan användas på samma sätt och tillsammans med naturgas, och kan transporteras i samma ledningar, så den är lätt att fasa in även i USA och Europa, som har stora naturgasnät. Platsen, oljan och människan Det är skönt att prata med kunniga människor, plötsligt känns allt så hanterligt. Annars är debatten ofta djupt oroande. Issmältningen av Arktis har redan nu nått den nivå man tidigare beräknat skulle inträffa 2040, och istället för 60 cm vattenhöjning dividerar man nu om mellan 1 och 2 meter till Bye bye Bangladesh, hej hej Kristianstadbukten. Vi har helt enkelt tryckt snooze på alarmklockan lite för många gånger. Klimatförändringarna och resursbristen kommer inom några decennier att leda till enorma flyktingströmmar och stora regionala konflikter, så mycket står klart. Många, särskilt i den amerikanska debatten, ser till och med framför sig en global civilisationskollaps, och pekar på likheter med bland annat Rom och Mayakulturen. Geografen och evolutionsbiologen Jared Diamond frågar sig i boken Collapse vad killen som högg ner det sista trädet på Påskön egentligen tänkte: Vetenskapen kommer att lösa det eller Gör inte jag det gör någon annan det gissar han själv. Själv tror jag han tänkte Kanot!. För människorna i tidigare civilisationer fanns det andra platser att flytta till när resurserna tömts, och delar av kulturen och kunskapen kunde föras vidare i klostren och de små isolerade byar som blev kvar. Men vad händer i en orättvis, globaliserad och kärnvapenbestyckad civilisation när nationerna vittrar av resursbrist, när de inte har råd att ens underhålla det de har? När kärnkraftverken, motorvägarna och rådhusen står övergivna och kusternas folk strömmar in över höglänta jordbrukslandskap med vild hunger i blicken. Det finns en uppsjö litteratur kring överlevnad efter jordens undergång, om någon är intresserad. Vissa amerikanska debattörer menar att hälften av befolkningen, mot dagens 1 2 procent, kommer att behövas i lantbruket för att försörja landet när billig konstgödsel och diesel inte längre finns tillgängligt, och spår flyktingkaravaner från städerna till landsbygden. Det är lite svårt att ta det på allvar de är ju alltid så drastiska, amerikanerna. Man kommer lätt att tänka på milleniebuggen, när amerikaner bunkrade bensin och beväpnade till tänderna lät sig intervjuas om hur de förberedde sig på kaoset efter Man förstår deras peak oil-blues lite bättre när man tar en titt på landet i Google Earth. Testa att zooma in var som helst i L.A.-området, studera småhusområdena, de små gräsmattorna, vägarna. Zooma sen ut, sakta. En kombination av torgskräck och klaustrofobi infinner sig lätt när man stirrar ner på dessa mil efter mil efter mil av villamatta. Inte kul att vakna där utan frukost. Panorera sen till Mellanamerika, och dyk ner på exempelvis Oklahoma eller Kansas. Först tror man att något gått fel i tekniken, för så här ser ju inte världen ut. En geometriskt perfekt geografi av cirkelrunda klargröna bevattningsanläggningar, uppdelade av ett absurt stormaskigt rutnätssystem, stäcker sig tvärs statsgränserna. Från rymden är det riktigt vackert. Här odlas kontinentens majs, potatis och sojabönor. Det är som ett diagram, en futuristisk parodi på zonering. Sveriges energiomställning ter sig plötsligt som en baggis. Enligt journalisten och författaren Richard Heinberg krävs en mobilisering i omfattning som ett världskrig tjugo år före peak oil för att USA ska ta sig igenom omställningen med någon slags värdighet. Den deadlinen har susat förbi. Men nu är ju framtiden lite speciell på det sättet att den inte riktigt hänt än. Per Berg är professor i Uthållig stadsbyggnad vid SLU och forskare vid Institutet för framtidsstudier, kanske han har en aning om hur mycket det ligger i domedagsscenarierna. Amerikas situation är speciell. De är så enormt beroende av fossila bränslen för snart sagt varje samhällsfunktion. Livsmedelsproduktionen är industrialiserad till en helt annan nivå än i Europa, och avstånden till produktionsmarkerna är väldigt mycket större. El genereras av kolkraft och kärnkraft, hus och vatten värms med naturgas, och zoneringen av städerna gör att bilen är ett måste. Amerikanerna i villamattan gör nödvändiga bilresor per dag och hushåll, minst en faktor fem mer än en svensk familj. I och med det enorma beroendet av fossilkraft finns också en stor medvetenhet kring dess betydelse för världsekonomin. Hur det än går med våra närmaste resurstoppar vatten, olja och fosfor kommer de att orsaka en väldig oreda, och affärer >>> ARKITEKTEN oktober

17 Arkitekten bör vara som en giraff: huvudet i himlen, fötterna brett isär på jorden och hjärtat mittemellan. Christer Nordström, arkitekt är beroende av stabila förutsättningar. De krig, konflikter och strömmar av miljöflyktingar som man kan vänta när resursknappheten blir påtaglig kan ställa till det ordentligt. Även om exempelvis containertrafiken över haven är energisnål nog att fortsätta in i ett hållbart samhälle är det många som tror att handelsmönstren kommer att rubbas så kraftigt att den ändå upphör. Det kommer att bli en väldigt intressant tid. Rent akademiskt, alltså. Sveriges beredskap är god, Sverige och Europa byggde mycket av sina städer före oljan, och även om vi sedan dess har låtit dem spridas ut längs vägarna och över åkermarken har stadsbyggnadskulturen varit hälsosamt trög. Vi har ett betydligt bättre utgångsläge än våra vänner tvärs Atlanten. Byggnadssidan är på väg åt rätt håll. Vid flytten av Kiruna diskuterar man exempelvis som en självklarhet att bygga upp den nya staden av passivhus, säger Per Berg, just hemkommen från en konferens i gruvstaden. På transportsidan däremot ser det värre ut, och det är ju där oljan konsumeras här i landet. Enligt Anders Nylander måste vi möjliggöra ett liv i våra städer där arbete, konsumtion och produktion sker mycket mera lokalt. Maten till de svenska storstäderna produceras bara till 1 2 procent i den egna regionen. Den utvecklingen måste vändas. Transporterna fram till butikshyllan är oftast hyfsat vettiga, eftersom livsmedelsbranschen har flyttat transportarbetet från grossisterna till konsumenten genom stora köpcentra i stadens ytterområden. Per Berg håller med. Utbyggnaden av externhandeln tenderar att accelerera när den väl börjat. När stadskärnan förlorat vissa vardagliga funktioner, som exempelvis livsmedelshandeln, dör den. Den förblir ett kommersiellt centrum, men utan de sociala aspekterna. Man lever inte sitt liv där man bor, och det påverkar även boendebeteendet. I Baltikum, där utvecklingen inte gått lika långt bor man ofta år i samma lägenhet, medan snittet i Sverige är 5 8 år. Det säger sig självt att man inte får samma kunskap om eller tillhörighet till platsen då. I huvudsak är detta en stadsbyggnadsfråga, och som vanligt är det i kommunerna lösningen måste finnas. Det handlar om små beslut i vardagsarbetet, men för att dessa ska göra nytta krävs en ordentligt förankrad vision, annars blir det ändå de starkaste tendenserna i tiden som avgör. Kommunerna behöver tydligare framtidsbilder och verkliga strategiska planerare, som tänker långt fram i tiden och kan visualisera och räkna på visionerna ned på en detaljerad nivå. Utan denna starka vision blir de små miljöinsatserna snarast del i ett flyktbeteende. Som exempel på kommuner som kommit långt lyfter Per fram Borås, som enats om tämligen radikala spelregler för en hållbar utveckling i arbetet med sin översiktsplan. Även Hällefors, som satsar på att reducera sin miljöpåverkan med en faktor tio, bland annat genom att knyta det omkringliggande produktionslandskapet till sig, kan utgöra en förebild för de större orterna när energibristen blir kännbar. Det lokala samhället är ingen drömsyn. Det är inte länge sedan vi i Europa utnyttjade stadens grönkilar för lokal odling, och i Polen och Kaliningrad kommer fortfarande upp till 60 procent av livsmedlet från städernas närområde, berättar Per. Det finns heller ingen motsättning mellan globalt och lokalt. Tankar och idéer behöver knappast sällskap av potatis för att klara sig över Atlanten. I en osäker och resursknapp framtid är det viktigt att bygga robusta samhällen där basfunktionerna inte är beroende av försörjning utifrån. En viktig del i det är att skapa miljöer och områden som folk vill vistas i. Där man kan leva, inte bara bo. Landskapsarkitekter och arkitekter behöver samarbeta för att skapa levande områden. Idag används landskaparna ofta som en slags exteriöra inredare, och det är ett slöseri med talang. Själv har jag hunnit bo på 14 olika orter hittills i mitt liv. Jag har vänner över hela landet och världen, men det verkar som om det fantastiska i vår tids långsamma nomadism samtidigt innehåller ett av de stora problemen. Den mobilitet vi fått av billig energi har gett oss en på samma gång krympande och växande värld. Krympande eftersom vi kan nå varje hörn av den, men också eftersom de platser där vi är hemma minskar. Större eftersom vi har tillgång till världens idéer och information var vi än är, men också för att de ytor vi likgiltigt färdas över vuxit. På vägen har vi förlorat tillhörigheten till platsen och människorna runt oss. Gatan är inte längre ett gemensamt rum, utan en yta var och en färdas över ensam. Den stora Arkitekturen svarar mot detta på ett effektfullt sätt genom en precision i detaljerna och avsaknad av plasticitet som gör att det känns som man är inuti en magnifik pingisboll. Hjärnan kräver mer, ögat halkar, ge mig någonting, vad som 54 ARKITEKTEN oktober 2007

18 helst, bara lite information, bara en aldrig så obetydlig känsla av plats, bara något att fästa blicken vid. Arkitektur för fly-by, drive-by, walk-by inte för livet mellan husen. Det är denna supermodernism vi skolats i, det är dessa verk som är min generations förebilder, för de svarar väl mot dem vi är. Relokalisering är en term för att få de stora materiella flödena att röra sig lokalt och regionalt, hellre än globalt, liksom att återta gatan, torget och bostadsområdet som livsmiljö, inte bara som transportväg. Reglokalisering kallar vissa det, för att visa på möjligheten i mötet mellan ett lokalt liv och en global kultur. Kanske är en sådan utveckling möjlig. På sjuttiotalet talade man mycket om närarbetsplatser, kontor där personer med olika arbetsgivare långt borta kan dela resurser, arbeta lokalt och ändå ha arbetskamrater. IT-utvecklingen gör det möjligt rent praktiskt, säger Anders Nylander. Men bara för att tekniken finns är det inte säkert att vi utnyttjar den. Ta elmotorn exempelvis, som gjorde att industrins maskiner inte längre var beroende av remdrift från ångmaskinen på fabriken, själva orsaken till att man samlat arbetarna i en byggnad. Den gjorde det möjligt att sprida ut produktionen igen, att låta arbetarna sköta tillverkningen i hemmet, men av olika skäl sågs inte det som önskvärt, så maskinerna stod kvar där de var. Att återsamla stadens funktioner nära där människor bor är däremot möjligt och önskvärt. Design för hållbarhet Härden. Så kan essensen av bostadsarkitekturen sammanfattas. Ordet innefattar alla de primära funktionerna i ett hem: värme, mat, trygghet och social gemenskap. Det är ju det allt handlar om till sist. Det är det som är den fundamentala kundnyttan i arkitektens uppdrag i ett välfärdssamhälle. Det är inte konstigt att byggbranschen suttit i samma båt som staten i decennier. Det är i dessa funktioner, det djupast mänskliga, vi måste förankra oss när vi organiserar vårt samhälle, när vi skissar och projekterar. Allt det övriga, det tillväxtgenererande arbetet, konsten, litteraturen är tidsfördriv vi ägnar oss åt när dessa behov är tillfredsställda. Ibland kan vi få för oss att det är för dem vi lever. Det har gått så långt att många människor inte förstår avgrunden mellan behovet litteratur eller musik och behovet mat. Nu ser härden ut att falna. Mat- och bränslebrist verkar smyga sig tillbaka norrut, och vi eldar vete för att baka vårt bröd. Men visst måste det finnas strategier för att få liv i den igen? Christer Nordström är arkitekten bakom några av Göteborgs mest omtalade och betydelsefulla byggnadsprojekt. Jag talar inte om Världskulturmuseet eller Götatunneln, utan om Solhusen i Gårdsten och Järnbrott, de ombyggnads- och stadsomvandlingsprojekt som förvandlat oälskade och förträngda områden från igår till exempel för framtiden. Här har man på ett stillsamt och jordnära sätt fört en genomtänkt designstrategi hela vägen från de globala energisystemen ner till den enskilda människans behov av sammanhang och njutning. Uppdraget var att åtgärda den usla energiprestandan i husen men projektet har dessutom genererat vänskap, kreativ egenmakt och ansvarstagande genom hela organisationen. Solhusen är bekanta för de flesta arkitekter. Man har utnyttjat solfångare för att värma hus och vatten och lagt till en typ av dynamisk isolering: en dubbelskalsfasad där soluppvärmd luft dras i en luftspalt. Men det är inte det enda som har hänt. För staden har dessa byggnader fullständigt bytt betydelse, de har gått från skam till ära. I Gårdsten fanns tankar om rivning men idag är byggnaderna hyllade. Man tror knappt det är samma hus. De gör av med hälften av energin och folk trivs och umgås på ett nytt sätt, i övrigt är det samma byggnad och samma folk, säger Christer Nordström. Vi har arbetat med tydliga tillägg och sparat så mycket som möjligt av det tekniska. Vi har hela tiden kombinerat ett antikvariskt synsätt med ett praktiskt. Byggnaderna behövde bara uppdateras lite, få en årsring till. Christer ser miljonprogrammets områden som ett utmärkt material att jobba med, bra lägenheter med hög kvalitet i väl planerade områden. Han kallar projektet en renovering, inget annat. Det är givetvis därför han lyckats så bra. Han arbetar tillsammans med husen och platsen, inte mot dem. Jag ville föra konceptet Solhus hela vägen ner till människorna, och teknik räcker inte för det. De uppmärksammade växthusen i källarplanet var avgörande. De boende möttes, lärde känna varandra och samarbetade och det dröjde inte länge förrän odlingsivern växte ur glashuset och ut på gräsmattan. Resultatet blev en möjlighet till lokal odling och social gemenskap för de boende och ett ökat engagemang i energi och ekologi. Förvaltarna fick en besparing och engagerade ARKITEKTEN oktober

19 hyresgäster, samt ett flaggskepp för varumärket på köpet. Christer ser processen och brukarnas engagemang som avgörande för resultatet. Om de boende blivit hörda under arbetet och bryr sig om sitt hus har man ritat in en annan betydelse i projektet. Man har förankrat det i människorna. Samtalet ger mig en bild av arkitekturen som bara en stämma i kören. En del i den puls och struktur som behövs för att ge mening åt individuella yttringar, den bakgrundstakt som ger oss möjlighet att jamma med, TicketiboomBang, och få det att låta bra. Christers berättelse om arbetet i Järnbrott handlar om att utveckla en inkännande förmåga, att läsa landskap, att ledas och leda i sociala processer. Om att stödja och lyfta människor, att skapa goda tillfälligheter. Han talar om att vara ordentligt jordad i situationen utan att tappa överblicken. Arkitekten bör vara som en giraff: huvudet i himlen, fötterna brett isär på jorden och hjärtat mittemellan. Tidens arkitektur är ofta sig själv nog, mera möbler i staden än en del av den, mera inredning än struktur. Husen vi ritar kan inte få vara stumma och döva för människorna runt dem. De är en del i miljön, en komponent i en lokal kontext och ett regionalt och globalt system. Det gäller därför för arkitekten att finna giltighet på djupet, en designstrategi som är verksam på många plan, en biorytm. Solhusen är ett exempel på att man kan jobba med ett bredare perspektiv även om uppdraget är snävt. Det är svårt att fånga på bild, det är till och med svårt att se vid ett hastigt besök, men det känns i maggropen att rytmen finns där. n I denna artikelserie har jag sökt ledtrådar till hur den värld som väntar oss efter oljan kan tänkas se ut. Jag har fortfarande ingen aning. Däremot har jag börjat förstå hur man kan gå för att komma dit. Jag skrev i den första artikeln att det dröjer länge tills solceller blir lönsamma på våra breddgrader. Det var en ytlig analys. Solceller är visserligen dyrare än olja just nu, i strikt monetära termer, men inte så länge till. I de två föregående artiklarna har jag också tittat på hur vi kan hantera ett framtida bioenergisamhälles konsekvenser. Jag hoppas vi lyckas undvika den utvecklingsvägen. Det finns många biflöden i skogsindustrin som kan bli väldigt värdefulla. DME från massafabrikernas svartlut kan exempelvis köras i en lätt modifierad dieselmotor, och förgasning av skogsoch jordbruksavfall kan ge biogas eller metanol till bränsleceller utan att trycket på markerna ökar nämnvärt. Det finns också strategiska, multifunktionella lösningar som exempelvis energiskogsodling vid reningsverk, på förorenad mark och som bullerskydd längs vägarna. Det är den vägen vi måste gå, inte intensivodlingsvägen. Men vi måste samtidigt förhålla oss till nuet och det inbegriper att utnyttja de alternativ som finns till hands, även om de inte är perfekta. Istället för att vara rädda för att göra fel, eller gräma oss att vi köpt en etanolbil nu när alla skäller på detta drivmedel, ska vi se oss som pionjärer. Även ett misslyckande är ett framsteg i förhållande till status quo. Även en stängd väg är ett resultat. Men jag tror inte de viktigaste nyckelorden till framtiden är bioenergi, solceller eller biogas. Jag tror de är effektivisering, omorganisering och relokalisering. Passivhus är bättre än fjärrvärme, cykelavstånd är bättre än hybridteknik och hemma är bättre än borta. Ursäkta om jag låter luthersk, men vi måste avstå från saker vi har råd med, och vi måste prioritera robusthet i basfunktionerna om vi ska kunna behålla flexibilitet i övrigt. Tekniken kan inte lösa allt utan vi behöver attackera frågan intensivt från båda håll: besparing och förnyelse. I den ordningen. När folk tröttnat på att pimpa sina kök och badrum kan vi förhoppningsvis få se ett ökat intresse för exteriören. Det handlar bara om marknadsföring. Varför skulle man inte vilja investera i en väl utförd uppdatering och arkitektoniskt högklassig energirenovering av klimatskalet, lika väl som i ett allmogekök som 40-årspresent till sjuttiotalsvillan. Jag tror det är dags att arkitekterna ger sig ut på jakt på samma sätt som installationstillverkarna. Vi behöver nå ut till vanligt folk, och om det innebär att vi behöver bli folkliga, så låt gå. Även kultureliten måste bugga ibland. Grön arkitektur är inte längre en nisch för några få. Det är ett måste för att vi ska vara trovärdiga inför våra kunder. Och inför våra barn. Anders Kyrkander 56 ARKITEKTEN oktober 2007