Anelma Lammi och Ekaterina Protassova, Institutionen för moderna språk vid Helsingfors universitet Institutet för Ryssland och Östeuropa

Transkript

1 Utredningen Suomen venäjänkieliset kulttuuripalveluiden käyttäjinä ja tuottajina (Undersökning om ryskspråkiga i Finland som användare och producenter av kulturtjänster) Anelma Lammi och Ekaterina Protassova, Institutionen för moderna språk vid Helsingfors universitet Institutet för Ryssland och Östeuropa Resumé Undersökningen kan läsas på: ayttajina_ja_tuottajina_selvitys_12.pdf På uppdrag av Undervisnings- och kulturministeriet (2010) gjordes en undersökning av hur personer med ryska och estniska som modersmål använder och producerar kulturtjänster och vilka hinder det finns för användningen av tjänster. Utredningen beträffande ryskspråkiga gjordes av Anelma Lammi och Ekaterina Protassova från Institutionen för moderna språk vid Helsingfors universitet i samarbete med Institutet för Ryssland och Östeuropa. I slutet av 2010 var ryskspråkiga personer fast bosatta i Finland, dvs. ca 1 % av hela befolkningen. De ryskspråkiga är beträffande antalet landets näst största språkminoritet. Av de ryskspråkiga är ca 60 % kvinnor och ca 40 % män. De ryskspråkiga fördelar sig jämnt på olika åldersgrupper men de flesta är mellan 20 och 55 år. Ungefär hälften bor i landskapet Nyland. I huvudstadsregionen bor ca 40 % av de ryskspråkiga i Finland. I undersökningen kartlades bl.a. vilka kulturtjänster de ryskspråkiga använder, hurdana och på vilket språk, vilka eventuella hinder det finns för användningen av kulturtjänster, vad som skulle främja användningen, hurdana hobby- och föreningsverksamheter och kulturkunskaper de ryskspråkiga har och hurdana möjligheter de har att sysselsätta sig i kulturbranscherna. Undersökningen genomfördes i form av en digital enkät som kompletterades med intervjuer. Som målgrupp för enkäten betraktades samtliga i Finland bosatta personer över 15 år som har ryska som modersmål och som regelbundet använder det ryska språket. Enkäten var på ryska och lades ut på Institutet för Ryssland och Östeuropas webbplats under perioden 21 februari 31 mars Målgruppen hade därmed drygt fem veckor på sig att besvara frågorna. Information om enkäten publicerades via ryskspråkig media och olika organisationers och privatpersoners nätverk. Vi fick sammanlagt 439 svar. Därtill intervjuades 17 personer i syfte att kartlägga åsikterna bland dem som producerar kulturtjänster. De som svarade var mellan 15 och 80 år. Den största åldersgruppen utgjordes av personer mellan 31 och 35 år (16 % av alla som svarade). 78 % var kvinnor, och 60 % bodde i huvudstadsregionen. Den största gruppen, 40 %, var i arbetslivet, 21 % var studerande, 13 % var deltidsanställda och 13 % var arbetslösa. Av dem som svarade var 98 % födda utanför Finland, och av den här gruppen hade 92 % flyttat till Finland mellan åren 1990 och % har ryska som modersmål och 12 % uppgav att de är tvåspråkiga (ryska och finska). 40 % sade att de talar finska bra, 22 % fullständigt, 17 % tämligen bra, 9 % sade att de förstår och talar lite, 8,5 % klarar sig i vardagliga situationer och 3 % talar inte alls finska. Av svaren framgick att personerna hade relativt hög utbildning: 70 % har högskoleexamen och 17,5 % yrkeshögskoleexamen.

2 De ryskspråkiga kan klart indelas i två generationer. Representanterna för den äldre (första) generationen föddes i Sovjetunionen eller Ryssland, flyttade till Finland i vuxen ålder och har bott här sedan länge. Deras kunskaper i finska är relativt ringa och de engagerar sig främst i den ryska och ryskspråkiga kulturen. Den yngre (andra) generationen utgörs av personer som är födda i Finland eller som har flyttat till Finland med sin familj när de var barn. De anser att det är svårt att upprätthålla en tillräcklig nivå på sina kunskaper i ryska och den språkliga kopplingen till den ryska kulturen, särskilt om de bor utanför huvudstadsregionen och de stora städerna. Yngre upplever också identitetsproblem. Enligt svaren är teater, bio, museer och litteratur de populäraste kulturbranscherna. De ryskspråkiga är nöjda med tillgången till rysk litteratur och de offentliga bibliotekens tjänster. Teater på ryska var däremot något man önskade mer av, särskilt barnteater. Största delen av de som svarade uppgav att de följer elektroniska medier både på finska och ryska, läser tidningar både på finska och ryska samt anlitar ryskspråkiga sociala medier. En del av hindren är allmänna, t.ex. inrättningens läge, bostad på liten ort, arbete, familjeskäl och höga priser. Utifrån svaren och intervjuerna är dåliga kunskaper i finska, otillräcklig information om kulturtjänster, isolering inom den egna språkgruppen, kulturuppfattningar som begränsar sig till traditionerna samt eventuella upplevelser av utanförskap hinder för användningen av kulturtjänster. Lägre priser och bättre språkkunskaper skulle främja användningen, liksom ett bättre utbud vad gäller de ryskspråkiga tjänsterna. 36 % av de som svarade har en fritidssysselsättning. Enligt invandrarbarometern är fotografering (53 %) den mest populära kulturella hobbyn. Att spela musikinstrument, bildkonst, att skriva, videofilmning, dans och sång är också populära verksamheter med andelar på %. De ryskspråkiga i Finland har ca 40 organisationer, av vilka flera har verksamhet med anknytning till den ryska kulturen eller bevakning av de ryskspråkigas intressen. Många av de som svarade eller intervjuades önskade mer resurser för den ryskspråkiga organisationsverksamheten, t.ex. lokaler, personalresurser och finansiering. Ett problem är att organisationsfältet är så splittrat: det händer att det finns flera organisationer som har verksamhet inom samma kulturbransch på en och samma ort. Av de som svarade uppgav 26 % att de hade fått utbildning inom kultur. Av dessa kan 30 % utnyttja sin kompetens till fullo i sitt nuvarande arbete, 45 % bara delvis. 10 % av de som svarade studerar inom en kulturbransch. De största hindren för att kunna sysselsätta sig i kulturbranschen var brist på lämplig utbildning (15 %), finansiering (14 %), brist på språkkunskaper och kontakter (10 % vardera). Det är svårt att få examen avlagda i f.d. hemlandet erkända i Finland, liksom att komplettera studierna. Därtill är kraven på språkkunskaper hårda. De intervjuade hade en annan syn på saken. De finskspråkiga personer som intervjuades ansåg att bristen på språkkunskaper var det största problemet (finska och engelska), och att en utbildning som genomgåtts i utlandet inte i sig kan tillämpas på det finska arbetslivet. Enligt de ryskspråkiga som intervjuades är den hårda konkurrensen ett hinder för att kunna sysselsättas i kulturbranscherna i konkurrensen om jobben ges finskspråkiga företräde. En del av de intervjuade ansåg att begåvning i kombination med bra utbildning är en garanti för en arbetsplats, bara man först lär sig bra finska och sätter sig in i den finska kulturen. Utifrån resultaten av undersökningen beslöt man att föreslå för de finskspråkiga kulturproducenterna att de tar upp ryska artister och utställningar på sina program, anlitar

3 ryska och sociala medier och webbplatser i sin informationsverksamhet samt anordnar ryskspråkiga publikframträdanden i syfte att stödja tillgången på och intresset för kulturtjänster. För ryskspråkiga kulturproducenter föreslås intensivare samarbete med finskspråkiga producenter av kulturtjänster och organisationer, utbyte av god praxis t.ex. med finska organisationer utanför Finland. Organisationerna skulle kunna utveckla fler tvåspråkiga verksamhetsformer för barn och ungdomar samt stödja språkkunskaperna bland ryska barn och ungdomar med hjälp av fritids- och lägerverksamheter. Studier i finska språket kan effektiviseras genom praktisk inlärning t.ex. i verkstäder. Befintliga databanker om Finland och ryskspråkigt material i dessa borde göras tillgängliga för vida kretsar. Utredningen: Vironkielisten maahanmuuttajien osallistuminen kulttuuri- ja yhdistyselämään (De estniskspråkiga invandrarnas deltagande i kultur- och föreningslivet ) Mikko Lagerspetz, Åbo Akademi Sammanfattning: Undersökningen kan läsas på: (sidan 36) Av de i Finland fast bosatta utlänningarna utgör Estlands medborgare den största och den snabbast växande gruppen. Vid slutet av 2010 var de till antalet. Eftersom de kulturella och språkliga skillnaderna mellan ester och finländare är mindre jämfört med de flesta andra invandrargrupperna har man ofta ansett att de estniska invandrarna inte inom kulturens område är i behov av särskilda integrationsåtgärder. Denna utredning avser att kartlägga användningen av kulturservice bland Finlands estniskspråkiga, möjliga hinder för det, samt esters syn på utbudets brister. Vi utredde även uppfattningar och önskemål gällande esternas organisering samt huruvida det upplevs som problematiskt att bevara och utveckla en estnisk kulturell identitet i Finland. Som forskningsmetoder användes internetenkät (336 respondenter) samt fyra gruppintervjuer i Helsingfors och en i Åbo (sammanlagt 25 deltagare). För att nå potentiella deltagare spreds information om undersökningen i evenemang med anknytning till Estland, i internet och via den estniska tidningen Eesti Päevaleht. Som deltagare söktes i Finland fast bosatta ester eller finska medborgare med estniska som modersmål. Bland de olika informationkanalerna visade sig internet och nätbaserade sociala nätverk vara de effektivaste, även mera så än väntat. Respondenturvalet baserar sig på självselektion och är inte representativt. Både de som svarade på enkäten och deltagarna i gruppintervjuerna är övervägande kvinnor. Vad gäller bostadsort liknar enkätrespondenterna dock den estniskspråkiga befolkningen i Finland, av vilken 62 % bor i Helsingfors och i Nyland (av respondenterna 67 %). Fyra respondenter (1 %) var födda i Finland. Medianen av året för invandring till Finland var 2006; det fanns alltså många som hade flyttat relativt nyligen, men å andra sidan hade även 84 respondenter (27 %) bott i landet i längre än tio år. Den vanligaste orsaken för invandring var arbete, som 39 % anmälde som viktigast; äktenskap eller parförhållande var det för 24 %. Återflyttning till Estland hade 39 % av respondenter kanske tänkt på, medan 29% planerade återflytning vid något bestämt, senare

4 senare skede av sitt liv. De mest använda formerna av kulturservice var bibliotek, bio och teater. Respondenterna tycks använda kulturservice ungefär lika mycket som Helsingfors befolkning i genomsnitt Ju längre de bott i landet, desto mera använder de närapå alla typer av kulturservice. Utbildningsnivån hade emellertid ett tydligt samband med besök på konserter för klassisk musik, konstmuseer och - gallerier eller andra museer, likaså med frekvensen för biblioteksbesök. Utbildningsnivån hade föga eller ingen betydelse för användningen av annan kulturservice. Många respondenter hade under de tolv senaste månaderna använt någon form av kulturservice i Estland; teater och festivaler hade besökts av nästan lika många i Estland som i Finland. Trots att respondenternas deltagande i Estlands kulturliv minskar med åren som de bott i Finland, hade vissa former av kulturservice (konserter för klassisk musik, konstmuseer och - gallerier, andra museer) oftare besökts av just dem som längst (sedan 1998 eller tidigare) bott i landet. Planer på återflyttning hade inget samband med deltagandet i kulturlivet i Finland, men däremot nog med dito i Estland: de, som inte övervägt återflyttning, använde kulturservice i Estland mycket mer sällan än andra. Av hindren för deltagande i kulturlivet var tidsbristen det som enkätrespondenterna oftast nämnde, medan man i gruppdiskussionerna däremot främst betonade bristen på information. Framför allt önskade man sig bättre information om tillställningar och 37 verksamhetsmöjligheter förknippade med estnisk kultur. Däremot var det fä, för det mesta relativt nyinflyttade, för vilka bristande språkkunskaper utgjorde något hinder. Den allra största delen av önskemål för en utvidgning av kulturutbud gällde evenemang som är på estniska eller som uttryckligen riktar sig till ester. I synnerhet önskade man sig gästspel av estniska teatrar och musikgrupper. Utanför huvudstadsregionen var de få, och tillgången på information ansågs otillräcklig. I gruppdiskussionerna föreslogs dessutom estniska handarbetsgrupper, folkdansgrupper, sommarläger för barn samt språkkurser i svenska och i engelska för estniskspråkiga. Av respondenterna sade sig 126, eller 38 % av totalantalet, delta i verksamheten av åtminstone en frivilligorganisation. Att medverka i fler än en förening var vanligare bland dem som längre bott i Finland. I någon typ av estnisk organiserad verksamhet deltog 30 % av respondenterna. Även här beklagade man bristen på information, och ansåg dessutom att esterna inte hade mycket gemensam verksamhet utanför huvudstadsregionen. Å andra sidan tycks förväntningarna ändra sig med tiden som man bott i Finland. De nyligen inflyttade är måna om att få byta erfarenheter med andra ester i Finland, att få information om det praktiska, och att helt enkelt få umgås på sitt modersmål. När språkkunskaperna förbättras och det finländska samhället blir mer bekant, spelar själva samvaron med andra ester inte mera lika stor roll; då blir förekomsten av gemensamma intressen viktigare för det vem man vill umgås med. Detta kan även leda till att den organiserade verksamheten dör ut, vilket påpekades i flera gruppsamtal. Uppfattningarna och förväntningarna kring esternas organisering kan sammanfattas i två konstateranden. För det första efterlyser man något slags paraplyorganisation eller koordinator, vars främsta uppgift skulle vara att centralt sprida information om olika evenemang och verksamhetsformer. Man föreslog t.ex. en månatligt utkommande tidskrift, men samma uppgift kunde även fyllas av en regelbundet uppdaterad nätsida. Även Estlands TV och andra estniska medier kunde vara effektiva kanaler när det gäller att sprida information om estniska aktiviteter i Finland. För

5 det andra var det tydligt, att önskemålen gällande verksamhetens innehåll var mycket varierande och specifika. Förde flesta utgjorde varken förhållandet mellan estniskhet och finländskhet, eller frågan om den estniska identitetens fortbestånd i Finland något aktuellt problem. Avsaknaden av upplevd identitetsproblematik ter sig rentav överraskande. Det man mest bekymrade sig över var möjligheterna att motivera barn och ungas studier i det estniska språket, samt utbudet på sådan språkundervisning nära hemmet. När man i gruppsamtalen frågade om eventuella svårigheter i att leva som est i Finland, kom diskussionerna huvudsakligen att handla om finländsk byråkrati. Finländarna ansågs vanligtvis vara positivt intresserade av Estland, men många respondenter hade även stött på misstänksamma attityder. Några klandrade de estniska byggnandsarbetarna för att skada sitt lands rykte. I den meningen kan man säga att alla deltagare i gruppsamtalen hade en tydlig kulturell identitet, att de var villiga att definiera sig just som ester och uppfattade inte heller att omgivningen skulle ifrågasätta denna identitet. Här stöddes de av att de höll sig underrättade om nyheter från Estland med hjälp av Estlands television och särskilt av internet - det kunde de göra även utan att umgås med andra ester i Finland. För att få i stånd samarbete mellan människor med t.ex. olika utbildning eller olika lång erfarenhet av att bo i Finland räcker det inte alltid att de har samma etnicitet. De kulturella skillnaderna mellan majoritetsbefolkningen och de estniska invandrarna är ofta mindre och lättare att överbryggas än de sociala skillnaderna inom gruppen. Vid planerandet av integrations- och kulturpolitiska åtgärder är det därför inte heller alltid ändamålsenligt att behandla Finlands ester som en enhetlig grupp.