grund, tår och mager Sandiord, något litet muhlblandat

Transkript

1 grund, tår och mager Sandiord, något litet muhlblandat Kulturhistorisk utredning kring Storsjön Borås stad Västra Götalands län Pär Connelid Kula HB, rapport

2 Innehåll Bakgrund och syfte 1 Naturgeografin i området. 2 Tidigare kända kulturhistoriska lämningar 3 Landskapet i de äldre kartorna 5 Resultat av besiktningen.. 17 Lämningar på sjöbottnen Lämningar på land.. 26 Sammanfattning och avslutande kommentarer. 34 Referenser.. 37 Tabell.. 38 Författare: Pär Connelid Kula HB Magasinsgatan VARBERG Tel: / E-post: kula@kulturgeografi.se Foto på framsidan: Röjningsröse på Storsjöns botten. Fossil åkermark vid torpet Bagarslätten. Foto på baksidan: Utsnitt ur karta över Skäggared från år 1700.

3 grund, tår och mager Sandiord, något litet muhlblandat Bakgrund och syfte Kula HB har på uppdrag av Tekniska förvaltningen genomfört en kulturhistorisk utredning av landskapet vid Storsjön strax söder om Borås. Uppdraget har bestått av två delar: en inventering av de delar av sjöbottnen som varit blottade under sjösänkningen samt en avsökning av terrängen närmast runt omkring sjön. Det senare arbetet föranleddes av att Borås stad undersöker möjligheten att bilda ett (kommunalt) naturreservat i området. Figur 1. Vandringslederna runt Storsjön löper på flera ställen rakt igenom de gamla torpens inägomarker och det finns ofta synliga spår efter tidigare markanvändning alldeles intill stigarna. Miljön kring Storsjön är välbesökt och av stor vikt för friluftslivet i kommunen. Här finns redan i hög grad en struktur med skyltade vandringsleder, grillplatser, vindskydd etc. Borås stad samarbetar också med flera lokala föreningar (SNF, sportfiskeklubben, Seglora hembygdsförening m fl) i tillgängliggörandet och informationen om områdets natur och kultur. Skyltar upplyser på flera ställen om delar av det kulturhistoriska innehållet. På några platser löper vandringsleden runt sjön förbi de gamla torpen. Husgrunder, åkrar och stengärdesgårdar är ännu fullt synliga och kan ofta överblickas från stigarna. En viktig målsättning med inventeringen av det tilltänkta reservatsområdet har varit att avgränsa och beskriva dessa miljöer och se om det finns några tidigare inte kända spår. Flera av miljöerna kring torpen är innehållsrika och genom sitt tydliga formspråk pedagogiskt intressanta. De flesta lämningarna, däribland ett anta kolningsanläggningar (kolbottnar) i nordvästra delen, är inte antikvariskt klassificerade eller ens registrerade i FMIS. En annan målsättning med inventeringen (av både sjöns omgivningar och botten) har således varit att föra in uppgifterna i FMIS. Inventeringen av landområdena utfördes våren/försommaren Arbetet delades upp genom att en cirka meter bred zon närmast sjön söktes av i detalj. Ett ungefär meter brett område utanför denna kontrollerades mer översiktligt. De båda zonerna redovisas på kartan på nästa sida. Uppdraget inleddes emellertid med inventeringen av Storsjöns botten. Syftet var här att följa upp fynden av bl a en järnframställningsplats och bebyggelselämningar som gjordes förra gången sjön sänktes tillfälligt år Huvuddelen av detta fältarbete ägde rum under hösten/vintern , då vattennivån under en längre tid befann sig på en låg nivå. Denna rapport fokuserar på resultaten av inventeringarna och innehållet i de historiska kartorna. Processen kring skapandet av själva Storsjön lämnas därhän. Samhällshistoriskt är skedet naturligtvis intressant och mycket lämpligt för vidare analyser. 1

4 Naturgeografin i området Storsjön ligger strax väster om det lilla samhället Viskafors en knapp mil SSV om centrala Borås, i Viskans dalgång. Sjöns normala nivå anges på de flesta moderna kartor till 132 meter över havet. Merparten av den inventerade terrängen ligger mellan denna höjd och upp till cirka 160 meter; längst i väster letar sig dock höjderna över 185 meter. Det rör sig här alltså om ett område som, liksom nästan hela kommunen i övrigt, är beläget ovan Högsta kustlinjen, d v s den nivå som havet nått upp till efter senaste nedisningen. Figur 2. Storsjöområdet med de båda inventeringszonerna markerade. Numrerade blå prickar visar lägen för tidigare registrerade lämningar i FMIS. Karta: Fastighetskartan, nedladdad från Lantmäteriets hemsida. De lösa jordlagren är överlag tunna inom den här delen av kommunen. Södra hälften av utredningsområdet klassificeras på SGU:s jordartskartor som tunt eller osammanhängande jordtäcke på berg. Norr om sjön varierar förhållandena påtagligt; här finns både ytor med berg i dagen (t ex den stora udden Hällingsåsen) och ett bitvis sammanhängande täcke med övervägande sandig morän, vilket dock innehåller flera uppstickande bergspartier. I nordöst uppträder isälvsavlagringar, främst sandig jord. Flera av de gamla torpens inägor återfinns i dessa partier. Man har här således dragit nytta av de något bättre odlingsbetingelserna. Inslaget av torvmarker är jämförelsevis litet. Öster om sjön finns emellertid flera halvstora mossar och några enstaka kärr, framför allt i den flacka terrängen kring Lövsjön. En del av den fossila åkermarken vid torpen ligger på kärrjord eller allmänt mer fuktiga ytor. 2

5 Naturmiljön i området genomgick naturligtvis en drastisk förändring år 1910 när Storsjön skapades. Landskapet utgjordes tidigare av ett antal mindre sjöar (sammanlagt åtta stycken) och andra våtmarker, av vilka Skäggaredssjön var den största. Flera av de gamla sjönamnen lever dock kvar och används ännu för olika delar av Storsjöns delar, exempelvis Yxasjön i nordost och Hängsjön i söder. Storsjöns totala yta täcker cirka 1,5 kvadratkilometer; största utsträckningen är lite drygt två kilometer i nord-syd och en kilometer i öst-väst. Sjön avvattnas genom Lillån i söder, där Stor dammen ligger, d v s huvudfördämningen som under åren var föremål för reparation. Tillflödet i norr utgörs främst av Bålån. Figur 3. Bålåns stillsamma lopp genom mossmarkerna strax norr om den gamla kopparhammaren. Tidigare kända kulturhistoriska lämningar Som framgår av kartan på föregående sida var endast några få kulturhistoriska spår registrerade och officiellt kända i området före inventeringen. Längs Bålån i norr finns lägena för en kopparhammare/vadmalsstamp (FMIS-nr 78:1, Seglora sn) samt, längre nedströms, en kvarn (77:1). Bålåns kopparhammare är belagd under 1600-talet och synes ha varit skattlagd som ett helt hemman redan år Verksamheten bedrevs fram till slutet av 1700-talet, då anläggningen flyttades (OÄL, Karlsson & Vallén 1998). Av själva smedjan återstår idag endast diffusa spår men i området finns välbevarade fossila odlingsspår och lämningar efter den torpbebyggelse (tidvis kallad Stampartorpet) som nyttjade marken i området ännu på 1890-talet. Vi får anledning att återkomma till denna miljö längre fram i presentationen. Figur 4. Järnframställningsplatsen Seglora 72, med blästerugnen i förgrunden. 3

6 Lämningarna längre söderut ligger nästan alla, vid normalt vattenstånd, ute i Storsjön och består av fynd som gjordes i samband med sjösänkningen på 1990-talet. Seglora 72:1 3 har en speciell karaktär och är utan tvivel ett av de mest intressanta arkeologiska objekten i området. På plasten finns en mycket gammal järnframställningsplats, bestående av bl a en välbevarad blästerugn, slaggbitar och rostad rödjord. Platsen undersöktes översiktligt arkeologiskt 1993 och kunde genom kol 14-analys av träkol från slaggbitar dateras till övergången mellan brons- och järnålder för cirka 2500 år sedan (Karlsson & Vallén 1998). Det gör det faktiskt till en av Sveriges äldsta kända järnproduktionplatser. Seglora 76:1 är en cirka tio meter lång kavelbro, sannolikt belägen i en äldre sträckning av vägen fram till Skäggareds gamla tomt som ligger strax söder därom. Anläggningen består av ett knappt 30-tal 1,80 2,00 meter långa granstockar. Enligt en dendrokronologisk analys som utfördes på 1990-talet kan den vara från sent 1600-tal (Karlsson & Vallén 1998). Figur 5. Välbevarad kavelbro strax norr om Skäggareds gamla tomt (FMIS-nr 76:1). Seglora 75:1 3 markerar läget för två slaggfynd och några röjningsrösen, belägna i nära anknytning till Skäggareds gårdstomt. Det samma gäller för Seglora 74:1 2 något längre mot söder. Seglora 73:1 2 utgörs av en träkolsbemängd yta respektive en kavelbro. Den sistnämnda kan följas cirka 30 meter i en ursprungligen fuktig svacka mellan ett par berghällar. Stockarna är endast centimeter långa, med en grovlek på 5 8 centimeter. Figur 6. Kavelbron Seglora 73:2. 4

7 Landskapet i de äldre kartorna Som framgått ovan har de naturgivna förhållandena inom utredningsområdet inte skapat särskilt goda betingelser för odling eller någon annan intensiv markanvändning. Huvuddelen av marken består av mer eller mindre bergig terräng, med inslag av fuktiga ytor. Förekomsten av odlingsbar jord är synnerligen begränsad. Sandiga jordar med relativt stor utbredning har egentligen bara funnits i några få områden ute i Storsjön och strax norr om denna. Resten av marken är av typisk utmarkskaraktär och har tidigare också främst utnyttjats som sådan. Vid tiden för Storsjöns tillkomst i början av 1900-talet uppnåddes områdets odlingsmaximum, där åkermarken var fördelad på några halvstora ytor vid Skäggareds gård och ett antal omkringliggande små torp. Trots dominansen för utmark finns likväl en ganska imponerande serie äldre kartor över området. De förklaras naturligtvis i första hand av att gården Skäggared med sina inägor legat där. För överblickens skull kan det dock vara lämpligt att börja genomgången av lantmäterimaterialet med den äldsta heltäckande kartan över utmarkerna. Figur 7. Utsnitt ur den stora kartan över Seglora sockens utmark, upprättad åren Kartan återges här med norr uppåt. Fältinventerade ytor har markerats. Akten O148-27:2 i Lantmäteristyrelsens arkiv, Riksarkivet. 5

8 6 Seglora utmarker åren Det rör sig här om en omfångsrik karta öfwer hela Seglora sokns skog och beteshagar, upprättad under åren av nestorn bland dåtidens västgötalantmätare Henrik Malmstén. I kartutsnittet på föregående sida återges den del av kartan som berör det inventerade området. Förrättningen, som formellt räknas som storskifte, tillkom sedan några markägare ansökt därom, med motiveringen att de sedt sin skog på Utmarken af ett samfält nyttjande illa blifwa medtagen. Under processen uppkom en tvist om hur beteshagarna som gårdarna under årens lopp hägnat ifrån utmarken skulle behandlas. Markägarna i de mer centrala delarna av socknen menade (genom ombudet prosten Kollinius) att gårdarna i ytterområdena hade kunnat förse sig mer fördelaktigt genom inhägnandet av store och tillräckelige Beteshagar. Innan delningen kunde genomföras fick denna konflikt avgöras vid häradsrätten, där det bestämdes att varje hemman först skulle tilldelas en beteshage utifrån sin storlek och ägarandel i skogen. Därefter skulle den övriga marken delas efter hemmantalet. En annan intressant utredning inom ramen för storskiftesförrättningen rör den tidigare nämnda kopparhammaren i Bålån. Även här tvingades man till en paus i förrättningen för att inhämta synpunkter och klarlägganden från olika håll. Tvisten stod mellan sockenborna och kopparslagaren Mäster Anders Hammar i Borås som drev hammaren mot en årlig avgift till kronan. De förstnämnda hävdade inledningsvis (återigen anförda av prosten Kollinius) att hammaren inte hade status som hemman och att marknyttigheterna som av hävd hört dit därför inte kunde undantas vid utmarksdelningen. Den första reaktionen från markägarna beskrivs av lantmätaren så här: Hvilket närvarande denna Socknens Frälse och Skatterättsägare bestrida, på den grund: att som berörde Hammar icke äger något Hemmantal, Så kunna de, såsom om Sockneskogen, för deras hemmanstal, enskildt rådande, icke tillstädja at minsta del af Utmarken eller skogen tillägges kopparhammaren, utan i den händelse Hammars ägaren behöfver kol till kopparens utslående, får han den för betalning förskaffa sig i Socknen af samtelige Jordägarne. Kopparhammaren och nyttjanderätten till mark som följde med arrendet hade uppenbarligen lite oklar kameral status. Bakom sockenbornas handlande fanns säkerligen också en inte helt obefogad oro för vad driften av anläggningen på sikt kunde medföra, inte minst ökad kolning. År 1770 informerades dock lantmätaren om att en överenskommelse kommit till stånd. Denna gick ut på att en 144 tunnland stor yta kring hammaren undantogs vid utmarksdelningen och disponeras av den som framledes arrenderade anläggningen. Området som uppgörelsen handlar om återfinns i övre delen av kartbilden i figur 7. Där framträder dels inägorna, belägna på åns östra sida, dels de båda beigefärgade beteshagarna på var sin sida om ån. Lilla Hagen (littera af) sägs vara bergig och stenig, mäst avswedjad gifwes likwäl på något ställe ungt grane. Store Hagen är också bergig och stenig men bevuxen med större skog af Fur och Gran. Inägorna beskrivs på detta sätt: Betecknar åkergjärdet uti hwilket är upodlat mycket stenig åker och tillika äng, äfwen stenig och på en del ställen liungblandad Uppgiften om stenig åker är verkligen ingen överdrift. Praktiskt taget hela åkergärdet finns kvar än idag, med mycket välbevarade lämningar. Odlingsmiljön är synnerligen småskalig och alla rösen vittnar tydligt om att marken bitvis har varit extremt sten- och blockbemängd Bokstäverna A, B och C anger lägena för bostadshus/ladugård ( i förswarligt stånd ), kopparhammaren och en Miölquarn. Centralt i kartbilden i övrigt syns Skäggareds inägor, belägna väster om Bålåns slingrande lopp genom bl a Skäggareds sjö och Hänge sjö. Nästan hela detta område ligger idag under Storsjöns vatten. Gårdstomten återfinns ungefär mitt i inägorna, alldeles intill gränsen mot utmarken som återges med grön färg på kartan. De grå ytorna visar beteshagarna, vilka bl a berördes av den ovannämnda konflikten. Kartakten ger ingen närmare information om

9 7 hur landskapet såg ut i dessa men den detaljerade kartan från år 1700 över Skäggareds ägor, som presenteras närmare nedan, avslöjar att hagarna delvis är bevuxna med ganska ymnig skog bestående av gran, tall och björk. Det är främst kor och oxar som betar i hagarna, hwar uti finnes ingen stoor betesmarck. Beskrivningarna till 1769 års karta som finns tillgängliga på Lantmäteriets hemsida redovisar inga detaljerade uppgifter om vegetationen på själva utmarkerna. Sannolikt är den i hög grad den samma som i de ovannämnda beteshagarna intill kopparhammaren, d v s dominerande gran- och tallskog med inslag av en del löv i form av björk, al m m. Det var i första hand ungboskapen som betade på dessa ytor och här och där bidrog hävden säkerligen till att hålla tillbaka träden. Troligen förekom en hel del svedjande också. Öster och söder om Skäggareds inägor finns en del större, namngivna torvmarker. Mossen närmast intill Lomsjön, längs sockengränsen mot Kinnarumma och Marks kronoallmänning, har namn efter sjön. Strax norr därom finns en mosse med namnet Boxhvitamossen. Delar av namnet går igen i de båda Boxhult-torpen som senare tillkom på var sin sida om sockengränsen ett stycke norrut. Längre mot söder finns Grönemossen, vilken gav namn åt ett senare etablerat torp (Grönemaden). Skäggared i geometriska jordeboken åren Den äldsta kartbilden från området utgörs av en s k geometrisk jordebokskarta, upprättad över Skäggareds inägor under lantmäteriets första decennier på 1650-talet. Hela kartbladet redovisas på nästa sida som figur 8. Ytan motsvarar ungefär två tredjedelar av inägomarken som återges på den ovan beskrivna, drygt hundra år yngre storskifteskartan (jfr fig. 7). Inägorna utökades av allt att döma mot norr under senare delen av 1600-talet eller början av 1700-talet. Längst ned till vänster finns en textbeskrivning ( Notarum Explicatio ) innehållande de för denna kartgeneration typiska, standardiserade uppgifterna. Där anges följande: Skiäggared, hemman 1 (mantal) Ränter smör 2 pund Utsäde 6 4/5 (tunnland resp. kappland) Höö 14 (lass) Eensäde mull och sand jord Quarn gångande hööst och wåår Skough till timber, giärzle och brännemark Mulebete godt Gården, som är belagd i skriftliga källor första gången år 1540, betraktas alltså i mitten av 1600-talet som ett helt hemman. Bebyggelsens läge i nära anknytning till utmarken är typisk; hägnaderna bildar i praktiken en fägata ut mot betesmarkerna. De knappt sju tunnlanden åkerjord brukas årligen (ensädesbruk) och är uppdelad på ett större antal tegar inom ett särskilt gärde. Ängsmarken inom detta gärde betecknas som hårdvallsäng och är således belägen på relativt torr mark. I söder finns en beteshage där dock en del ytor höstas som äng ( några parker som bärgias ). Trädvegetationen i dessa båda gärden förefaller vara blygsam. Längst i norr finns också en beteshage, innehållande bärgh och fure skogh. Längs bäcken i söder markeras en kvarn som emellertid redan på kartan från år 1700 är försvunnen. Var denna exakt låg på 1650-talet är oklart. Geometrin i jordebokskartan är inte den bästa, vilket omöjliggör rektifiering och därmed närmare jämförelse med yngre kartor. Kartan är i detta avsnitt slarvigt utförd, vilket bl a avslöjas genom en märklig redovisning av Hängsjön. Sannolikt låg kvarnen nere vid eller i varje fall nära dagens fördämningsvall vid Storsjöns utlopp. Den ursprungliga inägomarken vid Skäggared har ursprungligen således varit betydligt mindre än 1700-talets och koncentrerad till området kring åkermarken på sjöns västra sida.

10 Figur 8. Skäggareds inägor i början av 1650-talet. Gården och åkermarken ligger strax väster om den gamla Skäggaredssjön. I söder finns en sedan länge försvunnen kvarn. Geometriska jordeboken Bogesund i Lantmäteristyrelsens arkiv, Riksarkivet. 8

11 Skäggared år 1700 I likhet med många andra platser i Sjuhäradsbygden blev Skäggared även kartlagt under den andra generationens storskaliga karteringar inom svenskt lantmäteri. År 1700 upprättade lantmätaren Domenicus Falk en välgjord och mycket detaljerad s k geometrisk avmätning över gårdens inägor och beteshagar. Den återges här inledningsvis i sin helhet, dock kraftigt förminskad i förhållande till originalskalan 1:2000. I beskrivningen, som återges på själva kartan, lämnas en rad intressanta uppgifter om de olika markslagen. Skäggared anges som ett helt kronohemman som landshövdingeänkan Fru Hebbla Cronhiellm i underdånigheet ansökt om att få byta till sig från kronan. Figur 9. Skäggareds inägor och beteshagar år 1700 i skala 1: Akten O148-32:1 i Lantmäteristyrelsens arkiv, Riksarkivet. 9

12 I kartbilden känner man genast igen den centrala delen av inägorna från situationen på den femtio år äldre jordebokskartan. Åkermarkens omfattning (cirka sju tunnland) och struktur är nästan helt den samma, undantaget en liten lycka som tillkommit längst i söder. Här får vi en närmare karaktärisering av åkerjorden som på kartan har nummer 2. Inte helt förvånande beskrivs den sandiga jorden i dystra termer. Den sägs mest vara torr och mager med dåligt mullinnehåll och förorsakar torra år stoor misswäxt. Ett tecken på svårigheterna att upprätthålla ett bärkraftigt åkerbruk i området är de ganska många ödeåkrarna (3). Dessa uppges ha legat obrukade i år och är så magra att de i torkår inte ens avkastar något gräs. Att upparbeta dem till åker är det inte tal om, bl a för att gödsel fattas. Figur 10. Detaljer över inägomarken från 1700 års karta över Skäggared. Uppe till vänster syns bebyggelsen uppförstorad till originalskalan 1:2000. Huvudkartan är i skala 1:5000. Ängsmarken består både av hårdvallsäng inne bland åkrarna (4) och maa äng i fuktigare partier, bl a en större yta sydväst om sjön (5). Båda typerna av slåttermark uppges avkasta ungefär en halv palm (även benämnt parm, vid den här tiden motsvarande ungefär 5,5 m 2 ) per tunnland. Längs den lilla bäcken norr om gårdstomten och vidare längs Bålån mot nordost finns en mycket sanck och blöt maa äng som ger grovt starrhö (6). Marken är dock här mycket känslig för översvämningar och ibland svårbärgad. Vattnet sägs dock inte vara det största hotet mot ängen utan mossan. Beskrivningen av ängen avslutas med några berömmande ord från lantmätarens sida: På dätta hemmanet hafwer en lång tid warit flitige åboer till dhes bebrukande. 10

13 Som framgår av den uppförstorade delen av kartan i figur 10 finns ett virrvarr av byggnader på gårdstomten, sammanlagt 13 stycken. Antalet hus avslöjar att gården har flera brukare, ett inte helt ovanligt förhållande i skogsbygderna i södra Sverige vid den aktuella tiden. Intill några av husen finns små, inhägnade ytor; det rör sig här om humlegårdstäppor (13) och kålgårdstäppor (14). Den förstnämnda innehåller hela 400 humlestänger, vilket är en hög siffra och sannolikt långt över självförsörjningsnivån. Byggnaden längst i väster är en badstugu, d v s en bastu för torkning och rökning av diverse produkter (lin, malt m m). På grund av brandrisken ligger den ett stycke avsides från övriga husen. Utanför åker- och ängsgärdet tar de mer eller mindre skogbevuxna beteshagarna (7 och 8) vid. Dessa har av allt att döma hägnats ifrån utmarken sedan karteringen på 1650-talet och brukas enskilt av Skäggaredsbönderna. I några områden både norr och söder om Skäggareds inägor är marken delvis ljunggången. Ett sådant parti framträder i nedre högra hörnet av kartbilden i figur 10. Där nämns också förekomsten av Biörke buskasie, d v s björkbuskar. Uppgifter om buskage är mycket vanliga i de gamla danska provinserna (t ex Halland) och syftar där på ett stubbskottsbruk inriktat på att producera klenvirke. Detta var vanligt även i delar av Västergötland. I södra delen av landskapet kan man exempelvis tänka sig att just björk, som har stort bränslevärde, gynnats och beskurits på detta sätt. Björkbuskage omnämns även i ko- och kalvhagarna (9 och 10) nordväst respektive sydväst om gårdstomten. I beteshagarna dominerar tallskogen men med större eller mindre inslag av gran och björk. På flera ställen upplyser karttexten om ganska stora ytor som nyligen verkar ha svedjats, t ex mellan Ramnamossen och gränsen mot Almhult längst i väster samt mellan Skäggaredssjön och Yxasjön. Ett annat område som svedjats återfinns mellan Bålån och Lilla Agnsjön i norr. Figur 11. Avsvedjad mark längs gränsen mot Almhult. Skala 1:5000. På flera platser ute i beteshagarna finns små byggnader av olika slag. På torrare partier i anslutning till slåttermarkerna, bl a längs Bålån, ligger ängslador. Inte mindre än tre sådana är markerade strax väster om den lilla sjön Hällegrimmen. Ett kartutsnitt med dessa återges på nästa sida (fig. 12). Strax utanför den västligaste ladan finns en liten primitiv bro över ån en gångeståck. Ytterligare ett par broar finns på andra ställen i kartan. 11

14 Figur 12. Ängslador intill slåttermarkerna längs Bålån. I övre delen syns kopparhammarens mjölkvarn, längst ned en öde sågkvarn. Notera åns tidigare slingriga lopp. Skala 1:5000. I övre kanten av kartbilden framträder, något uppströms i Bålån, kopparhammarens mjölkvarn. Enligt en skylt på platsen tillkom kvarnen troligen år Som framgick ovan hade den vid tiden för utmarkskarteringen på 1760-talet flyttat upp till hammaren. I nedre delen är en öde sågkvarn markerad (12). Lantmätaren lämnar här följande detaljerade upplysningar: Uthwijsar hwarest uthij ån för 20 åhr sedan ähr upbygdt en Sågequarn som nu hafwer legat öde utij 14 åhrs tijd, och lär eij häller här effter åthkoma ibruk, förmedelst dher till är intet fall. I kartan finns flera vägsträckningar markerade. Vägar kommer in från alla väderstreck och strålar samman vid Skäggaredstomten. Det öst-västliga stråket är mest betydelsefullt och leder i öster ut på utmarken och bort mot Landswägen som kommer ifrån Boråhs. Gärdesgårdarna runt åker- och ängsmarken är av trä och sägs i beskrivningen vara i gott skick. Hägnaderna kring hagarna är dock konstruerade av ris och oduglige. 12

15 Skäggared år 1814 Denna karta finns endast bevarad i form av en handgjord kopia av ett original som enligt en uppgift på själva kartbladet ska finnas i Lantmäteristyrelsens arkiv. Något sådant har dock inte påträffats så därför återges här nedan den välgjorda kopian. Karteringen föranleddes av att ägaren brukspatron Lindberg ansökt om nedskrivning av skattekraften (förmedling). Figur 13. Skäggareds inägor år Kopia av konceptet, akten 15-SEG-234 i den regionala lantmäterimyndighetens arkiv. Skala 1:

16 Kartan omfattar vad som vid den aktuella tidpunkten betraktades som gårdens inägor, motsvarande i stort sett hela ytan på 1700 års karta, alltså även de stora beteshagarna. Innehållet i denna karta uppvisar både vad gäller den övergripande organisationen och de olika markslagen stora likheter med förhållandena hundra år tidigare. Någon detaljerad genomgång av innehållet i beskrivningen lämnas därför inte här. Beskrivningen är mycket lättillgänglig, bl a har renskrivningen delvis utförts med skrivmaskin. Den bifogas därför denna rapport. Där kan bl a namnen på flera av de olika markområdena utläsas. Några korta anmärkningar är dock på sin plats. En väsentlig skillnad mellan år 1700 och 1814 föreligger. Det verkar som om skogen i början av 1800-talet har minskat i omfattning. I varje fall är trädbestånden betydligt glesare i flera områden. Mulbetet beskrivs som magert och här upplyser lantmätaren om att ljungen gärna tar överhanden så fort skogen nedfälles. Skogen anses dock i de flesta avseenden vara tillräcklig. Svedjebruket har varit öfligt, d v s vanligt. Jordbrukets villkor beskrivs även i samband med denna förrättning som närmast plågsamma. Åkerjorden är mycket tårr och hård och avkastar synnerligen dåligt. Den besås mest med blandsäd och havre, ganska lite korn. Även här påtalar lantmätaren bristen på gödsel. Vi får även veta att vinterfodret räcker till för att föda 15 små Fäkreatur och 2 ne Hästar samt 12 st Får. De sistnämnda ges mest ljung och löv. Beskrivningen upplyser om att Skäggared tidigare brukats av tre åbor men att gården 1814, drivs som utbruk av ägaren själv. Figur 14. Utsnitt ur 1814 års karta, med Skäggareds gårdstomt i mitten. Skala 1:4000. Som framgår av kartutsnittet här ovan ligger det ännu i början av 1800-talet många hus samlade på gårdstomten. En detaljerad jämförelse med kartan från år 1700 (jfr fig. 10) visar emellertid att ganska stora förändringar har ägt rum. Endast några få byggnader ligger kvar på samma plats. Åkrarna närmast bebyggelsen har nästan exakt samma utbredning som tidigare. 14

17 Häradskartan från 1890-talet I den s k Häradskartan, ursprungligen tryckt och utgiven i skala 1: på 1890-talet, framträder för sista gången kulturlandskapet som bara ett drygt decennium senare skulle dränkas i det stora vattenmagasinet Storsjön. Figur 15. Utsnitt ur Häradskartan från 1890-talet med de olika inventeringsområdena markerade. Kartbilden representerar sannolikt all time high för jordbruket i den här delen av Seglora socken. Varken förr eller senare har områdets naturresurser varit mer pressade än vid denna tidpunkt. Den stora skillnaden jämfört med tidigare kartor utgörs av alla torpen som etablerats. Utöver den tidigare brukade marken inom den övergivna kopparhammarens inägor finns på 1890-talet ett flertal små torpområden. I nordost finns Hultaberg och de båda Boxhult-torpen. De sistnämnda ligger dels på hemmanet Hulus mark i Seglora socken, dels på Viskaforssidan i Kinnarumma socken. Laga skifteskartan över Hulu från år 1845 avslöjar att i varje fall bebyggelsen på Seglora-sidan hade etablerats vid denna tidpunkt. 15

18 Längst i väster återfinns torpen Timmeråsen och Gäddeslätt, belägna på mark som i slutet av 1800-talet hörde till Almhult respektive Lundsberg. Gäddeslätt var ännu inte etablerat när laga skiftet genomfördes år Timmeråsen, tydligen även kallat Timmerholmen, finns inte med på kartan som upprättades i samband med laga skifte år 1829, en förrättning som för övrigt senare ställdes in. Däremot redovisas det på skifteskartan från åren Denna karta återges i samband med presentationen av fältresultaten nedan. Öster om Skäggaredssjön finns flera torp på 1890-talet: Hängsjö närmast sjön med samma namn, Grönemaden och, i nordost, Lomsjöås intill Lomsjön. Vid Grönemaden tillkom senare ytterligare en eller ett par småenheter. Sammantaget tyder detta på att området hade en hyfsat god försörjningspotential, exempelvis genom att man odlade upp en del av torvmarkerna. Hela detta parti låg under gården Självared och var, dock ej vid Lomsjön, delvis uppodlat redan vid laga skiftet år Hängsjö kallas då Hängesjöslätt. Figur 16. Torpen Hängesjöslätt (nere till vänster) och Grönemaden (höger) på laga skifteskartan över Självared, upprättad år Akten 15-SEG-58 i den regionala lantmäterimyndighetens arkiv. 16

19 Resultat av inventeringen Inventeringsarbetet utfördes, som redan nämnts, både inom de delar av Storsjön som under var blottlagda i samband med reparationsarbetena och inom en som mest kilometerbred zon på land. Den senare var uppdelad så att ungefär halva ytan - närmast sjön - detaljinventerades medan terrängen utanför söktes av mera extensivt. I det följande kommer en översiktlig redovisning av de påträffade lämningarna att ske. Läget för samtliga objekt framgår av kartan här nedan. Presentationen börjar med spåren på sjöbottnen, därefter följer en beskrivning av miljöerna på land. Framställningen avser inte att i detalj beskriva innehållet på respektive plats utan fokuserar på att lyfta fram de olika typerna av lämningar. För en mer detaljerad redovisning av enskilda miljöer och objekt hänvisas till tabellen längst bak i rapporten. Innehållet i tabellen är det samma som i anmälan till FMIS. Där framgår bl a vilken antikvarisk status som föreslås för lämningarna. Figur 17. Resultatet av fältinventeringen. 17

20 Lämningar på sjöbottnen De kulturhistoriska spåren på sjöbottnen uppvisar en stor variation men kan i de flesta fallen på ett eller annat sätt kopplas samman med gårdarna och torpen som fanns i området ända fram till sjöns tillkomst. Det rör sig här i första hand om bebyggelselämningar, rester efter åkermarken i form av röjningsrösen och vägar. Figur 18. Järnföremål på sjöbottnen vid Hängsjö-torpen. På flera platser påträffades föremål av olika slag, vilka tappats på tomterna eller ute i det närmast omgivande odlingslandskapet. Det rör sig bl a om järnföremål (jordbruksredskap) och keramik. I de flesta fallen var dessa av relativt ung datum och härrör från den avslutande fasen under 1800-talet och tidigt 1900-tal. Figur 19. Rester efter en gammal ålakista i södra delen av Hängsjön? Objekt 15. Strax ovanför Stora dammen, i södra delen av Hängsjön, finns rester efter en träkonstruktion av något slag. Platsen ligger mycket nära läget för en ålakista som finns utritad på kartan från år 1700 över Skäggared (jfr fig. 9 och fotot ovan). Vägrester påträffades på flera ställen. Längden varierade starkt från några få meter till över hundra meter, som i fallet med den under 1800-talet etablerade vägen in mot Skäggareds tomt från öster. De sammanfaller överlag med kommunikationsstråken på äldre kartor. Vanligen framträdde de som mer eller mindre stenfria stråk i den annars stenbemängda sanden. På några platser fanns dock svagt utbildade hålvägar. Delar av den nyssnämnda sträckan in mot Skäggareds tomt har denna karaktär. Endast de tydligaste och bäst bevarade vägsträckorna mättes in och redovisas i detta sammanhang. Mest intressanta är naturligtvis de inledningsvis omnämnda kavelbroarna. 18

21 Figur 20. Vägen in mot Skäggareds tomt (i bakgrunden), här i form av en tydlig hålväg. Objekt 9. Figur 21. Väg (objekt 5). Notera hur vägen röjts fram genom stenmaterialet till höger. De vanligaste och mest framträdande kulturhistoriska spåren på Storsjöns botten utgörs av alla huslämningar. På inte mindre än fem platser finns relativt välbevarade husgrunder tillhöriga gården Skäggared och torpen som redovisas på bl a Häradskartan från 1890-talet. På grund av att matjorden och eventuella kulturlager i hög grad omfördelats eller helt försvunnit i sjön framträdde husgrunderna synnerligen tydligt; syllstensrader och andra konstruktioner var helt blottlagda och renspolade. Även tegel och annat löst material på marken hade samma karaktär. Bland de senare märks järnslagg. Varierande kvantiteter slagg kunde iakttas på samtliga platser, ofta i direkt anslutning till eller inne i husgrunderna. Skäggaredstomten drar i egenskap av gammalt gårdsläge det största intresset till sig. Som framgick av kartgenomgången ovan fanns där redan år 1700 ett stort antal byggnader och gården hade flera brukare. De bevarade spåren på platsen svarar emellertid inte alls mot mängden bebyggelse på de äldsta kartorna. De mest framträdande anläggningarna i området utgörs istället av grunderna efter de sist använda husen, vilka redovisas på 1890-talets karta: en närmare 40 meter lång ekonomibyggnad och boningshuset. Ladugårdsgrunden ligger på den äldsta tomten medan mangårdshuset var placerat på en mindre höjdsträckning drygt hundra meter längre österut. 19

22 Figur 22. Rester efter det sista boningshuset vid Skäggared. Objekt 8. Bilden tagen från söder. Den 15 x 9 meter stora grunden efter boningshuset syns på fotot här ovan. På dess norra sida finns ett par kallmurade källargropar, den ena med en trappa delvis bevarad. Den stora spismuren är typisk för alla 1800-talets husgrunder i området. Till vänster i bild skymtar syllstenarna efter en utbyggnad vid ingången. På de sandiga fälten i bakgrunden och till höger låg tidigare delar av gårdens åkermark. All matjorden är där borta; humusinnehållet har i de flesta fallen sedimenterat i lägre delar av sjöbottnen. Figur 23. Den stora ladugården vid Skäggared, markerad på 1890-talets Häradskarta. På den ursprungliga tomtplatsen dominerar den långa ladugårdsgrunden stort. Som framgår av bilden ovan är den tydligt avgränsad av syllstenar, delvis bestående av huggna block. I närheten av grunden finns även en stensatt brunn (se foto på nästa sida, fig. 23). Närmare in mot stranden i norr finns flera syllstensrader som delvis sammanfaller med lägen för hus på kartorna från åren 1700 och Här finns emellertid inga bevarade, slutna strukturer. 20

23 Figur 24. Stensatt brunn på Skäggareds gamla tomt. Strax öster om den stora ladugårdsgrunden ligger en knappt tio meter bred husgrund, vars östra kortsida vid inventeringstillfället slutade ute i vattnet. Vägglinjerna syntes till stor del som grus- och sandvallar innehållande flera syllstenar. Troligen rör det sig här om en byggnad som finns med på de båda äldsta kartorna. Figur 25. Husgrund som sannolikt hör till ett äldre skikt med lämningar på Skäggareds gamla tomt. Till vänster ett röse. Det mesta av markens humus har spolats bort på tomtområdet. Som framgår av bilden ovan finns dock en del tunnare skikt med humus på vissa ytor men det är högst osäkert om de ligger in situ, d v s på ursprunglig plats. Närmare stranden finns några gropar i olika storlek innehållande humusrika sediment. Groparnas funktion är osäker, möjligen är de naturliga. Området som avgränsats på kartan ovan (fig. 16) motsvarar utbredningen av synliga husgrunder och redovisningen av byggnader på de äldsta kartorna. I anslutning till den stora ladugårdsgrunden täcks marken av mängder med krossat taktegel och en del andra föremål. 21

24 Övriga platser med bebyggelselämningar ute i Storsjön sammanfaller helt med torpens utbredning på 1890-talets karta. Den mest innehållsrika miljön och det största antalet husgrunder finns vid Hängsjö. Som framgick ovan låg här ett torp - kallat Hängesjöslätt - redan år Lämningarna vid Hängsjö (objekt 13) ligger på en markerad, ganska smal höjdsträckning och är uppdelade på två delområden. I norr finns fem husgrunder, ett knappt hundratal meter söderut ytterligare tre stycken. Den norra platsen motsvarar bebyggelsen på 1857 års karta. Grunderna efter boningshusen är 10,5 x 9 meter respektive 10 x 7 meter stora, den största i norr. Strax norr om den södra tomten finns ett stenbrott, från vilket material till syllarna i området har hämtats. På båda tomtområdena finns tydliga lämningar efter flera små ekonomibyggnader Figur 26. Husgrund vid Hängsjö (objekt 13). Rester efter det norra boningshuset. Bilden tagen ungefär mot söder. Hängsjö kallas i broschyren Rekreationsområdet Storsjön felaktigt för gård. Det är dock här fråga om torpbebyggelse, etablerad på mark som hörde till Självared. Figur 27. Tydlig syllstensrad efter en mindre byggnad vid Hängsjös södra tomtläge. 22

25 Välbevarade husgrunder av samma karaktär som de ovan beskrivna finns också vid torpen Holmen (objekt 10), Bagarslätten (2) och Skäggareds torp (6), samtliga markerade på 1890-talets karta. Holmen-bebyggelsen utgörs av tre grunder, bl a efter ett 7 x 9 meter stort boningshus med stort spismursröse. Detta torp hörde till Skäggared. Figur 28. Lämningar efter boningshuset vid Torpet Holmen. Bland stenarna längre in finns en ladugårdsgrund. Objekt 10. Lämningarna 300 meter nordost om Skäggareds tomt (objekt 6) består av två husgrunder. Boningshuset mäter 10 x 9 meter och har ett spismursröse i mellersta delen. Strax intill ligger rester efter en ekonomibyggnad. Enligt uppgift (Valter Vallén, Seglora hembygdsförening) är inget namn på torpet känt. Bebyggelsen redovisas på 1890-talets karta och låg under Skäggared. Figur 29. Husgrund med stort spismursröse vid Skäggareds torp. Objekt 6. 23

26 En av den mest imposanta bebyggelselämningarna på sjöbottnen kan knytas till torpet Bagarslätten i sjöns nordöstra del (objekt 2). Strax nedanför dagens strandkant ligger en 15 x 7,5 meter stor husgrund, med tydliga syllar av kraftiga stenar och delvis huggna block. Det rör sig här om rester efter ladugården. Som framgår av bilderna här nedan finns flera mellanväggar. Bostadshuset har enligt 1890-tales karta legat cirka 50 meter längre söderut. Där framkom emellertid inga synliga huslämningar vid inventeringstillfället. På den nedre bilden syns hur en boj har fästs i sylen, så att husgrundens läge i framtiden ska framgå vi normalt vattenstånd. Figur 30. Ladugårdsgrunden vid torpet Bagarslätten i norra delen av Storsjön. Objekt 2. Figur 31. Bagarslättens ladugård markerad med boj. 24

27 På flera ställen finns bevarade lämningar efter den gamla åkermarken, nästan uteslutande i form av röjningsrösen. I de flesta fallen ligger rösena i anslutning till åkrar som återfinns på 1890-talets karta, företrädesvis i kanterna av de enskilda odlingsytorna. Av själva åkerjorden finns nästan ingenting kvar; matjorden eller, rättare uttryckt, dess humusinnehåll har transporterats bort av vattnet och sedimenterat i lägre avsnitt. Mot bakgrund av att marken bitvis är mycket stenig kan det synas lite förvånande att såpass få rösen finns kvar. Det gäller exempelvis vid Skäggared, där nästan inte en enda stenansamling finns ute i den centralt belägna åkermarken öster om gårdstomten (jfr fig. 21). Förmodligen beror detta bl a på att man under den avslutande fasen, i den agrara revolutionens anda, röjt bort många av de gamla rösena och deponerat materialet längs kanterna i lägre liggande terräng. Dessa rösen/tippar torde alltså ligga på nivåer som inte blottlades under den senaste sjösänkningen. Därtill berörde uppodlingen under 1800-talet i ganska hög grad, särskilt vid torpen, fuktig mark med ett litet steninnehåll. Många av de bevarade rösena i ytterkanterna av de gamla åkerytorna har överlag ett ganska sentida utseende, vilket kan hänga samman med att de är ett resultat av omfördelningen av rösen och de nyröjningar som ägde rum under agrara revolutionen. Det vidare arkeologiska informationsvärdet hos dessa lämningar är därför lågt, d v s de flesta anläggningarna skulle vid en närmare undersökning troligtvis inte ge någon relevant kunskap när det gäller odlingsutvecklingen i området i ett längre tidsperspektiv. Figur 32. Röjningsröse i kanten av sent brukad mark strax norr om Skäggaredstorpet. Röset har sentida karaktär. På några få platser finns röjningsrösen som skulle kunna ha ett ursprung som ligger före den agrara revolutionen. Det rör sig om enstaka anläggningar på ett par platser samt om ett område strax söder om torpet Bagarslätten i nordost (objekt 3). Här syntes ett knappt tiotal rösen, de flesta ganska flacka och med en diameter på mellan två och tre meter. Av fotot på nästa sida framgår att rösena ser ganska ålderdomliga ut. Läget mellan två odlingsytor på 1890-talets karta och det relativt låga terrängläget indikerar trots allt att de är resultatet av nyröjning i samband med torpets etablering. Rösena vid Bagarslätten hade kunnat undersökas arkeologiskt; eventuellt träkol kan mycket väl finnas kvar under bottenstenarna. De ovannämnda förhållandena och det faktum att landinventeringen inte gav några som helst belägg för förhistorisk odlingsaktivitet, innebar dock att värdet av en sådan insats bedömdes om tveksam. 25

28 Figur 33. Röjningsrösen med ålderdomligt utseende intill den tidigare åkermarken vid torpet Bagarslätten. Objekt 3. Lämningar på land De påträffade lämningarna på land domineras i huvudsak av två typer av miljöer: torpen och kolningsplatserna. Dessa återfinns dock på en mycket liten del av ytan. Den övervägande delen av inventeringsområdet är naturgeografiskt direkt olämplig för odling eller annat intensivt markutnyttjande och innehåller inga som helst historiska spår. Torpen, som alla redovisas på de yngre kartorna från 1800-talet, är ganska glest utspridda och uppträder på sjöns alla sidor. Kolningsanläggningarna, som alla utgörs av runda bottnar efter resmilor, är lokaliserade i norr. Figur 34. Kolbotten i området strax söder om Bålåns mynning i Storsjön. Anläggningen framträder som en rundad vall bland träden i bildens mitt. Objekt

29 Kolbottnarna som registrerades under inventeringen grupperar sig i två områden med fyra anläggningar i varje (objekt 17 och 18), belägna i ganska kuperad terräng. Enligt Valter Vallén, Seglora hembygdsförening finns ytterligare ett antal kolningsanläggningar i området norr om vägen, d v s huvudsakligen norr om de ytor som här kontrollerats. Marken i detta område hörde tidigare till kopparhammaren och skulle alltså mycket väl kunna ha ett kulturhistoriskt innehåll som radikalt avviker från Skäggareds och torpens ägor längre söderut. De stickprovsmässiga kontroller som gjordes av terrängen omedelbart norr om vägen resulterade emellertid inte i några fynd. Samtliga kolbottnar ligger i storleksintervallet 9-13 meter, har tydliga s k stybbvallar i ytterkanten och omges av antingen gropar eller diken. På båda platserna finns synliga rester efter en kolarkojor, ungefär 3 x 3 m stora. Platserna har sannolikt använts vid återkommande tillfällen, troligen senast under 1800-talet eller tidigt 1900-tal. Dateringen av den här typen av (mindre) resmilor har dock varit föremål för diskussion inom svensk arkeologi på senare år och idag räknar man med att de kan ha använts långt före 1800-talet (jfr Stenbäck Lönnquist & Welinder 2011). Närheten till den redan under 1600-talet belagda kopparhammaren gör givetvis lämningarna strax norr om Storsjön extra intressanta. Strax intill det västra området med kolbottnar finns också välbevarade lämningar efter kvarnen i Bålån, markerad redan på kartan från år 1700 (jfr fig. 12 ovan). Miljön är redan registrerad i FMIS (Seglora sn, nr 77:1), som övrig kulturhistorisk lämning. Det tidiga belägget innebär dock att den uppfyller kraven för att klassificeras som fast fornlämning. På bilden här nedan syns den välbevarade fördämningsvallen som löper längs en nästan 30 meter lång sträcka. På åns norra sida finns rester efter bebyggelse och en välbevarad, stensatt kanal. Figur 35. Fördämningsvallen vid kvarnen i Bålån (FMIS Seglora 77:1). Bland torpmiljöerna skiljer tre områden ut sig genom ett mer innehållsrikt formspråk och större helhetsvärden: Stampartorpet, Lomsjöås och Grönemaden. Miljöerna vid Hultaberg/ Bagarslätten och Timmeråsen har varit brukade senare och är mer präglade av det tidiga 1900-talets storskaliga röjningar och - vid Timmeråsen - relativt nyligen riven bebyggelse. Delar av åkermarken vid Hultaberg/Bagarslätten sköts idag genom slåtter och utgör en del av friluftsanläggningen kring Storsjögården. Här finns dock några välbevarade huslämningar 27

30 och ett överblickbart, småskaligt odlingslandskap. Huvuddelen av den fossila åkermarken och huslämningarna registreras och anmäls till FMIS. Figur 36. Ännu delvis öppet odlingslandskap på torpet Hultabergs gamla inägor. I buskagen vid berghällen i bildens mitt finns rester efter bebyggelsen bevarad. Vid det västra av Boxhult-torpen finns också en del fossil åkermark samt rester efter nyligen riven mangårdsbebyggelse och en ännu stående (men fallfärdig) ladugård. Åkermarken innehåller dock få formelement och utgör inte någon särskilt värdefull helhetsmiljö. Lämningarna registreras därför inte i FMIS. I den topografiskt varierade terrängen intill Bålån i nordväst finns områdets kanske mest intressanta kulturmiljö (objekt 16). De synliga lämningarna domineras av fossila åkrar och husgrunder som kan knytas till Stampartorpet (kallat Bålån på 1890-talets karta), vilka brukades senast i början av 1900-talet. Här låg emellertid under 1600-talet den ovan beskrivna kopparhammaren och den intilliggande inägomarken verkar ha använts till anläggningens och den intilliggande mjölkvarnens försörjning redan under detta skede. Figur 37. Stampartorpets ladugårdsgrund, här sekundärt återanvänd som vindskydd. Objekt

31 På torpets gamla tomt har hembygdsföreningen under senare år uppfört en del publika anläggningar, bl a en kopia av en gammal järnugn i vilken man framställer järn. Området är även genom föreningens försorg skyltat. På den 15 meter långa grunden efter torpets ladugård är ett vindskydd i trä placerat. Strax söder därom finns rester efter boningshusets grund innehållande spismur; den är dock delvis skadad av en vägdragning. Den fossila åkermarken präglas bitvis av starkt terränganpassade odlingsytor som i lägre avsnitt avgränsas av tydliga terrasskanter och i övre delarna av hak. Terrasskanterna är i några fall drygt en halv meter höga, vilket indikerar relativt hög ålder (jfr fig. 37). I södra delen ligger röjningsrösena överlag längs åkerytornas kanter. Längst i öster finns en delvis stensatt väg som leder upp till åkermarkens högsta parti. I norr letar sig åkermarken ut i ett nyligen avverkat parti som är mycket sten- och blockrikt. Här har röjningsstenen deponerats kring flera stora block. Sannolikt har odlingsmarken utvidgats ganska sent åt detta håll. Figur 38. Tydlig terrasskant i södra delen av den fossila åkermarken vid Stampartorpet. Åkerytan på bilden är i bruk på 1890-talet och återfinns omedelbart vänster om namnet Bålån på det infällda kartutsnittet. Figur 39. Fossil åkermark i den sten- och blockrika terrängen norr om Stampartorpets tomtplats. 29

32 Till den fossila åkermarken vid Stampartorpet hör egentligen också den (troligen) under sent 1800-tal uppodlade torvmarken söder om infartsvägen. Här saknas helt formelement och ytan är genomskuren av skogsbilvägen som leder över Bålån strax söder om. Den medtas därför inte i det avgränsade området i figur 16. Den övriga fossila åkermarken registreras som fast fornlämning. Klassificeringen motiveras av att delar av odlingsmarken torde ha ett ursprung som ligger före 1800-talet och att miljön som helhet är välbevarad och präglas av stor formvariation. En ovanligt innehållsrik och överblickbar torpmiljö är bevarad även på Storsjöns sydöstra sida (objekt 22). I granskogen utmed vandringsleden finns här välbevarade rester efter både odlingsmark och bebyggelse till torpet Grönemaden. Egentligen rör det sig om minst två torp, vilka på 1890-talets Häradskarta redovisas under detta namn. Det östra ska enligt Seglora hembygdsförenings uppgifter ha kallats Högalid. I broschyren Rekreationsområdet Storsjön står att det även ska ha funnits en backstuga i området. De synliga spåren efter hus som kunde iakttas vid inventeringstillfället grupperar sig under alla omständigheter i två områden, dels längs stigen ned mot grillplatsen vid Storsjön, dels längs vandringsleden i öster. Därtill kommer en 3 x 3 meter stor källargrund längst i väster. Figur 40. Jordkällaren på det östra bebyggelseläget vid Grönemaden. Objekt 22. Det östra bebyggelseläget består av grunden efter boningshuset - 8,5 x 6 meter stor och innehållande en spismur - och en kraftig jordkällare drygt 50 meter längre söderut. Intill den sistnämnda finns stensatta rester efter en trädgård där det ännu växer fruktträd. Vandringsleden löper här precis förbi husgrunderna. Det västra läget består av inte mindre än fyra synliga husgrunder. Närmast intill stigen (och möjligen något skadat av denna) ligger det 8 x 5 meter stora boningshuset med ett stort spismursröse. Norr om stigen finns två grunder, den ena konstruerad av stora, huggna block och förmodligen en källare. Den andra har enligt skylt på platsen fungerat som smedja ( Johans smedja ). Den mäter 7,5 x 5 meter och har ett 0,75 meter högt uppmurat parti i norr. Cirka 25 meter söder om boningshuset finns rester efter ytterligare en liten (2 x 2 meter) byggnad. Huvuddelen av den gamla tomten är öppen och endast bevuxen med enstaka lövträd. Båda tomterna är bebyggda på 1890-talets karta (jfr utsnitt på nästa sida). Som framgår av figur 15 var emellertid bara det östra läget ianspråktaget vid laga skifteskarteringen år 1857, då marken tillhörde Självared. Den fossila åkermarken i området ligger till största delen i ganska gles och högvuxen granskog, vilket gör den överblickbar. De enskilda odlingsytorna framträder tydligt genom 30

33 ett mindre steninnehåll och avgränsas ofta av hak. På några ställen löper låga terrasskanter i nederdelarna. Röjningsrösena varierar i storlek och utseende. Längst i öster har en del fuktig mark odlats upp. I detta område finns flera höga rösen som möjligen kan vara sekundärt uppkastade och som inte ligger på åkermark. Formspråket i området har tydligt sentida karaktär och avslöjar att åkrarna är ett resultat av brukning under och tidigt 1900-tal. Figur 41. Grunden till boningshuset på den västra tomten vid Grönemaden. Notera trappsteget och spismursröset Figur 42. Röjningsröse i västra delen av den fossila åkermarken vid Grönemaden. Även lämningarna på de gamla inägorna vid Lomsjöås (objekt 21) en knapp halv kilometer nordost om Grönemaden är välbevarade. Här rör det sig dock om ett mindre torpställe, etablerat under andra hälften av 1800-talet. Husen har legat längst i norr och spåren utgörs 31